Genom De Gyllene Portarna

yantra1.gif (2187 bytes)

GENOM DE GYLLENE PORTARNA

ETT TANKEFRAGMENT

KAPITEL IV

NEDSKRIVET AV

M.C.

____________________________________________________________________________

Prolog & kap I     kap II     kap III kap IV    kap V  & Epilog ____________________________________________________________________________

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Prolog
Kapitel I      Sökande efter njutning
Kapitel II    Mysteriet vid tröskeln
Kapitel III   Den första ansträngningen
Kapitel IV   Smärtans betydelse
Kapitel V     Styrkans hemlighet
Epilog

____________________________________________________________________________

KAPITEL IV
Smärtans betydelse.

SE djupt in i livets hjärta, varifrån smärtan kommer för att kasta sin mörka skugga över människornas liv. Den står alltid på vår tröskel och bakom den står förtvivlan.

Vilka är dessa två spöklika gestalter och varför har de fått tillåtelse att ständigt förfölja oss?

Det är vi som tillåter dem detta och det är vi som befaller dem, liksom vi befaller våra kroppar och ger vår tillåtelse till de handlingar de utför; och vi gör detta helt omedvetet. Men genom vetenskapliga experiment och forskning har vi lärt oss mycket om vårt fysiska liv, och det tycks som om vi skulle kunna uppnå åtminstone lika stora resultat genom att använda liknande metoder angående vårt inre liv.

Smärtan uppväcker, mjuknar, krossar och förstör. Om vi betraktar den från en tillräckligt avlägsen ståndpunkt, ter den sig i tur och ordning, antingen som medicin eller en kniv, antingen som ett vapen eller ett gift. Den är tydligen ett verktyg, ett ting, som brukas. Vad vi önskar få veta är, vem är användaren; vilken del av oss själva är det som fodrar närvaron av det som den andra delen inom oss i så hög grad avskyr.

Medicin används av läkaren, kniven av kirurgen; men det fördärvbringande vapnet används av fienden, den som hatar.

Är det då så, att vi inte bara använder medel eller önskar använda medel till nytta för våra själar, utan att vi också utkämpar ett krig inom oss själva och strider i den inre helgedomen? Det verkar nästan så; för det är helt säkert att om viljan hos en människas skulle släppa taget om det, så skulle hon inte längre fortsätta att leva i ett tillstånd där smärtan finns. Hur kommer det sig att hon önskar att skada sig själv?

Svaret på denna fråga tycks vid första anblicken vara att människan framför allt vill ha njutning och att hon därför är villig att stanna kvar på slagfältet, där njutning och smärta strider mot varandra om att äga henne, eftersom hon alltid hoppas att njutningen till slut skall segra och sedan uteslutande göra den till sin egen. Men detta tillstånd är endast den yttre aspekten. För inom sig vet människan mycket väl att smärtan samregerar med njutningen, och fastän striden alltid utkämpas kommer varken den ena eller den andra någonsin att segra. Den ytlige iakttagaren drar slutsatsen att människan underkastar sig det oundvikliga. Men denna slutsats är felaktig och inte värd en närmare granskning. En smula allvarlig eftertanke visar oss däremot att människan över huvud taget inte har någon tillvaro förutom då hon använder sina positiva kvaliteter; det är helt logiskt att anta att hon väljer det tillstånd hon vill leva i genom att just använda dessa kvaliteter.

Om vi för vår argumenterings skull, antar att människan längtar efter smärta, hur kan det komma sig att hon längtar efter något som är så plågsamt för henne?

II.

Om vi noga betraktar människans konstitution och dess tendenser, verkar det som om det finns två bestämda riktlinjer varigenom hennes utveckling sker. Hon kan liknas vid ett träd som slår ner sina rötter i jorden och samtidigt sträcker ut sina nya grenar mot himmelen. Dessa två linjer, som utgår från hennes personlighets medelpunkt är tydliga, bestämda och fullt begripliga. Hon kallar den ene god och den andre ond. Men människan är inte i enlighet med någon analogi, iakttagelse eller erfarenhet en rät linje. Om det vore på det viset skulle livet, att göra framsteg, att utveckla sig eller vad man nu vill kalla det för, bara betyda att följa en eller annan rak väg, precis som de religiösa anhängarna verkar påstå att det är. Hela denna fråga och detta väldiga problem skulle då vara mycket lätt att lösa. Men det är inte så lätt att komma till helvetet som predikanten förklarar att det är. Uppgiften är minst lika svår som att finna vägen till de Gyllene Portarna. En människa kan fullständigt fördärva sig själv i sinnliga njutningar – det kan förefalla som om han förnedrat hela sin natur – och likväl misslyckas han med att bli den fullkomliga djävulen, för det finns alltid inom henne en gnista av gudomligt ljus. Hon försöker att välja den breda vägen som leder till undergång, och hon rusar djärvt i väg i besinningslös iver längs denna väg. Men det dröjer inte länge, förrän hon blir obehagligt överraskad och hejdad av någon oanad tendens inom sig, som legad dold i djupet av hennes själ och på vilken hon hittills inte tänkt – det är någon av de många andra linjerna, som utstrålar från hennes jags medelpunkt. Hon lider då på samma sätt som kroppen lider när den utvecklar någon missbildning som hindrar dess friska funktion. Hon har skapat smärta och möter nu sin egen skapelse. Det kanske kan tyckas som om detta argument är svårt att tillämpa på fysiskt lidande. Men så är inte fallet om vi betraktar människan från en mera upphöjd ståndpunkt än den vi i allmänhet intar. Om man betraktar henne såsom ett mäktigt medvetande, vilket i enlighet med sina begär gestaltar sina yttre manifestationer, så är det tydligt att fysiskt lidande är resultatet av en missriktning hos dessa begär. Många skulle utan tvivel anse att denna uppfattning av människan är alltför ogrundad och att den innebär ett alltför stort språng av tanken in på ett okänt område, där inga bevis kan fås. Men om förnuftet vant sig vid att betrakta livet från denna ståndpunkt, kommer det mycket snart att utesluta alla andra; tillvarons trådar, vilka för den rent materialistiske iakttagaren ter sig som en hopplöst intrasslad härva, kommer då att redas ut och ordnas, så att en ny och klarare förståelse kan illuminera mänskligheten. Den godtycklige och grymme Skaparen som skänker njutning och smärta allteftersom det behagar honom, försvinner därefter från scenen; och det är nästan lika bra, för han är verkligen en obehövlig gestalt, och vad som är ännu värre, han är rätt och slätt en halmdocka, som inte ens själv kan gå på teaterscenen, utan måste hållas uppe och stödjas från alla sidor av dogmer. Människan kommer förvisso hit till världen av en anledning liknande den, som föranleder henne att slå sig ned i den ena eller den andra staden på jorden; om man har svårigheter med att förstå att det ligger till på detta vis, kan man åtminstone lugnt ställa sig frågan, varför skulle det inte vara så? Det finns inget skäl vare sig för eller emot, som skulle godkännas av materialisten eller som en domstol skulle fästa avseende vid; men jag kan försäkra till förmån för detta argument att ingen, – som en gång på allvar har övervägt frågan, kan återvända till skeptikerns ytliga teorier. Det skulle vara det samma som att än en gång klä sig i barnets linda.

Om vi då fullföljer vår argumentering och antar, att människan är ett mäktigt medvetande som är sin egen skapare, sin egen domare och inom vilket hela tillvaron finns potentiellt, även det slutliga målet, låt oss då också betrakta varför hon förorsakar sig själv lidande.

Om smärta är resultatet av ojämn utveckling, av vanskapt tillväxt eller av felaktigt framåtskridande vid olika tidpunkter, varför lär sig då inte människan sin läxa vilket hon borde göra, samt bemödar sig om att utveckla sig jämnt.

Det verkar för mig som om svaret på denna fråga är precis den läxa, som människosläktet nu är djupt engagerad i att lära sig. Kanske kan det tyckas vara ett alltför djärvt påstående i ansiktet på de allmänt vedertagen åsikterna, som antingen betraktar människan som en slumpens skapelse och vars boning är kaos, eller som en själ bunden vid det obevekliga hjulet på en tyranns vagn som snabbt leder en antingen till himlen eller helvetet. Men ett sådant tänkesätt är trots allt det samma som ett barns, vilket betraktar sina föräldrar som envåldshärskarna av sitt öde, ja, såsom gudarna eller demonerna i sitt lilla universum. Efter hand som det växer upp förkastar barnet denna föreställning och finner att det helt enkelt är en fråga om att bli myndig och att han själv är härskaren över sitt eget liv liksom varje annan människa är det.

På samma sätt förhåller det sig med människosläktet. Människan är kung i sitt eget rike och leder sitt eget öde, och det finns ingen som kan förneka detta. De som talar om Försynen och slumpen har inte tagit sig tid till eftertanke.

Ödet, det oundvikliga, existerar verkligen, såväl för släktet i sin helhet som för individen; men vem kan bestämma över detta om inte människan själv? Det finns varken i himlen eller på jorden en antydan om att det existerar någon, som bestämmer över henne utom hon själv, som lider eller gläds av det som är bestämt. Vi vet så lite om vår egen konstitution, och vi är så okunniga om vårt gudomliga kall, att vi än så länge omöjligen kan ha kännedom om i hur hög eller ringa grad vi faktiskt är ödet själv. Men så mycket vet vi i alla händelser – att så långt någon bevisbar varseblivningsförmåga når, har man ännu inte kunnat upptäcka något, som tyder på att det existerar ett väsen, som förutbestämmer våra öden. Om vi däremot ägnar en aldrig så liten uppmärksamhet åt det liv som levs runt omkring oss och iakttar den verkan som människans egna handlingar utövar på hennes framtid, blir vi snart varse att denna makt är en verklig kraft i full verksamhet. Dess verksamhet är synbar, trots att gränserna för vårt synfält är så ytterst begränsade.

Den världslige människan som är äkta och naturlig, är avgjort den mest verksamma praktiske iakttagaren och filosofen av livet , eftersom hon inte är förblindad av några fördomar. Hon kommer alltid att leva i den tron, att ”det som människan sår, det skall hon också skörda”. Och detta är vid en närmare eftertanke en så uppenbar sanning, och om man ser den i ett större perspektiv som omfattar allt, är det lättare att förstå den fruktansvärda Nemesis, som medvetet tycks förfölja vårt släkte, – den obarmhärtiga ankomsten av smärta mitt i njutningen. De stora grekiska skalderna såg denna spökbild mycket tydligt och deras nedskrivna observationer kan ge den nyare tidens mindre klarseende iakttagare en föreställning om detta. Det är högst osannolikt, att ett släkte så materialistiskt som nu bebor västvärldens alla länder skulle på egen hand kunna upptäcka tillvaron av denna skräckinjagande faktor i människolivet utan bistånd av de äldre skalderna – forntidens skalder. Detta bör förresten fästa vår uppmärksamhet på en speciell fördel som studiet av klassikerna ger oss – att de stora idéerna och verkliga iakttagelserna av människolivet som antikens överlägsna författare avhandlar i sina skaldeverk kommer inte att gå förlorade vilket skett med deras konst. Utan tvekan kommer världen åter igen att inträda i en ny blomstringsperiod, där tankar och upptäckter som är större och mera djupgående än forntidens kommer att bli den framtida människans blomma i all sin strålglans; men innan denna långt avlägsna dag framträder kan vi inte högt nog värdera dessa skatter, som lämnats i arv åt oss.

Denna fråga har dock en aspekt som vid första anblicken verkar positivt eller negativt på detta sätt att tänka; och det är lidandet hos sådana tillsynes rent fysiska kroppar som de stumma varelserna, – spädbarn, idioter och djur, – och deras trängande behov av den kraft, som kunskap i en eller annan form kan skänka och som kan hjälpa dem genom deras lidande.

Svårigheten för tanken att finna sig till rätta med detta, är den ohållbara föreställningen att själen är skild från kroppen. Alla de som bara befattar sig med det materiella livet (särskilt läkare som botar kroppen), tycks anta att kroppen och hjärnan är två kamrater, som lever hand i hand tillsammans och ömsesidigt påverkar varandra. Någon orsak bortom detta uppfattar de inte och medger inte heller att det finns någon sådan. De glömmer att kroppen och hjärnan lika påtagligt som handen och foten bara är mekaniska verktyg. Den inre människan – själen – finns bakom och använder alla dessa verktyg; och detta är på samma sätt lika sant med avseende på alla varelser som är kända av oss, som det är med människan själv. Vi kan inte finna någon punkt på tillvarons skala, där själens orsakssammanhang upphör eller kan upphöra. Det tröga ostronet måste inom sig ha något som får henne att välja det overksamma liv hon för; ingen annan kan välja det åt henne, ingen utom själen, som finns där bakom och som orsakar hennes tillvaro. Hur skulle hon annars kunna vara där hon är eller överhuvudtaget finnas till? Endast genom ingripandet av en omöjlig skapare som kallas för än det ena än det andra namnet.

Det är just därför att människan är så overksam, så ovillig att ta eller acceptera ansvar, som hon använder denna tillfälliga nödlösning av en skapare. Den är i sanning temporär, för hon kan endast använda sig av den, så länge som hon behärskas av de tankar hennes hjärna alstrar. När hon lämnat bakom sig detta mentala liv, lämnar hon nödvändigtvis även dess laterna magica och de angenäma illusioner hon med dess hjälp framkallat åt sig. Det måste vara ett mycket obehagligt ögonblick, och det måste alstra en känsla av nakenhet som inte kan liknas vid någon annan känsla. Det tycks som om det vore klokast att bespara sig denna obehagliga erfarenhet genom att vägra att acceptera dessa overkliga skuggestalter för mäktiga varelser av kött, blod och kraft. Människan vill inte blott lyfta över på Skaparen ansvaret för sin syndiga natur och möjligheten för sin frälsning, utan även för sitt liv, och sitt medvetande. Det är en ömklig Skapare hon på detta sätt nöjer sig med – en som finner behag i ett universum av marionetter, och som är road av att dra i deras trådar. Om han finner nöje i detta, måste han ännu befinna sig i sin barndom. Och kanske är det så, när allt kommer omkring; att Guden inom oss befinner sig i sin barndom och vägrar att känna igen sin höga ställning. Om människans själ verkligen är föremål för utvecklingens lag, av förfall och återfödelse beträffande dess kropp, då kan man inte undra på att hon är blind. Men så är det tydligen inte; för människans själ tillhör den ordning i livet, som ger upphov till form och gestalt och som själv är helt opåverkad av dessa – av livets ordning, som i likhet med den rena, abstrakta elden brinner varhelst den blir tänd. Hon kan inte förändras eller påverkas av tiden, och just på grund av sin natur är hon höjd över tillväxt och förfall. Hennes boning är den ursprungliga plats, som är Guds enda tron – den plats varifrån livets former framträder och till vilken de återvänder. Denna plats är tillvarons medelpunkt, ett ställe där livet ständigt brinner, liksom det finns mitt i människans hjärta. Det är genom den jämna utvecklingen av detta liv – först genom att bli medveten om det och sedan genom att låta det utveckla sig jämnt i alla riktningar där erfarenhet kan uppnås – som människan slutligen blir i stånd att uppnå de Gyllene Portarna och lyfta bommen. Genom denna process lär sig människan gradvis att känna igen guden inom sig själv; och målet har uppnåtts när denna gudom medvetet har återförts till sin rättmätiga storhet.

III.

Det allra första och mest nödvändiga människosjälen måste göra för att den ska kunna engagera sig i den stora strävan att upptäcka det sanna livet, är precis samma sak som barnet allra först gör i sin längtan att kunna använda kroppen – hon måste lära sig stå på egna ben. Det är tydligt att förmågan att stå, att ha kvar jämvikten, att koncentrera sig, att hålla sig upprätt i själen, är en egenskap av en utpräglad karaktär. Det ord som bäst uttrycker vad som ligger i denna kvalitet är ”tillit”.

Att hålla sig lugn under livet och genom dess växlingar, och att stadigt stå kvar på det utvalda stället, är en bragd som endast kan utföras av den människa som har förtroende till sig själv och sitt öde. I annat fall skulle hon oundvikligen ryckas med av livets förbifarande livsformer, av den jäktande strömmen av människor, av tankarnas väldiga flodvågor och sen skulle hon ryckas bort från den plats inom sitt medvetande varifrån det skulle varit möjligt att påbörja det stora företaget. Ty denna handling av den pånyttfödda människan måste göras fullt medvetet och utan påtryckningar utifrån. Alla stora själar som funnits i världen har ägt denna tillit och har stått säkert på den plats, som för dem varit den enda fasta punkten i universum. Denna plats är inte nödvändigtvis densamma för varje människa. Var och en måste finna sin egen jord och sin egen himmel.

Vi har en instinktiv längtan att göra oss fria från smärta, men i detta precis som i allt annat så gör vi det bara ytligt. Vi nöjer oss med att lindra smärtan; och skulle vi göra mer och fördriva den från des första utvalda fäste, uppträder den på något annat ställe med förnyad kraft. Om vi möjligen genom ihärdiga och framgångsrika ansträngningar lyckas få den att försvinna från det fysiska planet, uppträder den åter på det mentala eller på det emotionella planet, där ingen människa kan komma åt den. Att det förhåller sig så kan lätt inses av dem som kopplar ihop de olika förnimmelseplanen med varandra och gör sina iakttagelser av livet i detta nya ljus. Människor betraktar vanemässigt dessa olika former av förnimmelser såsom åtskilda, fastän det är uppenbart att det endast är frågan om olika sidor av samma centrum – personlighetens beröringspunkt. Om något som uppstår i detta centrum, livets källa, kräver en handling som utgör ett hinder och på så sätt förorsakar smärta, måste den kraft som på det viset skapats fördrivas från sitt ena fäste för att finna ett annat; den kan inte drivas ut. Och människolivets alla möten som orsakar emotionella känslor och som sätter oss i trångmål, är till för att befrämja erfarenheter och syften såväl som för dess njutningar. Båda har sin boning i människan; båda fordrar som en rättighet att komma till uttryck. Människogestaltens underbart känsliga mekanism är konstruerad för att ge gensvar vid minsta beröring; de utomordentligt invecklade förhållandena i människolivet gestaltar sig, så att säga, för att låta dessa båda stora motsatser hos själen att komma till sin rätt.

Smärta och njutning är fristående och åtskilda liksom de två könen; det är när dessa sammansmälter, när de två blir ett, som glädje och den djupa förnimmelsen av frid uppnås. När det inte längre finns manligt eller kvinnligt, varken smärta eller njutning, då har guden inom människan blivit den dominerande, och då har livet blivit verkligt.

Att framställa saken på detta sätt kan kanske ge alltför mycket smak av dogmatikerns tillvägagångssätt, då han från sin trygga plats på predikstolen framkastar sina påståenden utan att behöva frukta motsägelser; men det är dogmatiskt bara på samma sätt som en vetenskapsmans redogörelse för sina strävanden i en ny riktning är dogmatisk. Såvida det inte kan bevisas att de Gyllene Portarna har en verklig tillvaro och att de inte bara är ett gyckelspel av fantasifulla visionärer, är det inte ens lönsamt att tala om dem. I det artonde århundradet är det endast kalla fakta eller välgrundade argument som kan göra intryck på människors tankar; så mycket bättre då. För om inte det liv mot vilket vi framskrider är ett liv av tilltagande verklighet och befintlighet är det värdelöst, och vi spiller vår tid med att sträva efter det. Verkligheten är människans största behov och hon kräver att få det till vilket pris som helst trots alla risker. Måtte det bli så. Ingen tvivlar på att hon har rätt i detta. Låt oss då gå för att söka efter verkligheten.

IV.

Alla de som har utstått intensiva lidanden, har lärt sig en bestämd läxa som kommer att bli till största hjälp för oss då vi betraktar detta ämne. I den djupaste smärtan så kommer man slutligen till ett stadium, där den blir oskiljaktig från sin motsats, njutningen. Så förhåller det sig verkligen, men bara ett fåtal har haft hjältemod eller styrka nog att fullfölja lidandet ända till detta avlägsna stadium. Och det är lika svårt att nå detta på den andra vägen. Endast några få utvalda förfogar över en sådan gigantisk förmåga av att njuta, att de är istånd att komma till njutningens motsatta sida. De flesta har endast tillräcklig styrka för själva njutningen och bli njutningens slavar. Dock äger människan otvivelaktigt inom sig det hjältemod som är nödvändigt för denna stora resa; hur skulle det annars ha varit möjligt för martyrerna att småle mitt under tortyr? Hur kan det komma sig, att en förhärdad syndare som lever endast för njutning, till slut kan känna sin själ beröras av en gudomlig fläkt?

I båda dessa fall har en möjlighet visat sig att finna vägen; men allt för ofta tillintetgörs denna möjlighet därigenom, att den häftigt uppskakade naturen förlorar jämvikten. Martyren har förvärvat en passionerad smak för lidande och han lever med uppfattningen att hjältemodigt bära sina kval; syndaren bländas av tanken på dygden och dyrkar den som ett ändamål, såsom ett ting som i sig själv är gudomligt; medan den bara kan vara gudomlig endast som en del av det oändligt hela, vilket i sig innefattar såväl last som dygd. Hur är det möjligt att dela det oändliga – det som är ett? Det är lika berättigat att klä något särskilt ting i gudomlighet som det är att ta en bägare vatten ut havet och förklara, att vattnet i bägaren är hela havet. Man kan inte dela upp oceanen; det salta vattnet i bägaren är en del av det stora havet och måste vara det; men likväl håller man inte havet i sin hand. Människor har en sådan stark längtan efter personlig makt, att de är redo att innesluta oändligheten i en bägare,och den gudomliga idén i en formel, och på så sätt inbillar de sig själv att det är deras ägodel. Det är endast dessa människor, som inte kan höja sig och närma sig de Gyllene Portarna, för den mäktiga fläkten från livets ande förvirrar dem; de grips av skräck över dess storhet. Avgudadyrkaren bär en bild av sin avgud i sitt hjärta och låter ständigt ett ljus brinna på dess altare. Det är hans egen gud, och han finner behag i denna tanke, även om han vördnadsfullt böjer sig i stoftet framför den. Hur många dygdiga och religiösa människor förekommer inte i samma tillstånd? I en undangömd vrå av själen brinner lampan framför en husgud, – ett ting, som äges av sin dyrkare och som lyder under honom. Med förtvivlad ihärdighet håller människor fast vid dessa dogmer, dessa moral lagar, dessa principer och trosbekännelser som är deras egna husgudar, deras personliga fördomar. Uppmana dem istället att låta den oavbrutna lågan brinna som en vördnad endast för det oändliga, och de skall vända sig bort från dig. Hur bestämt de än tillbakavisar ditt råd, så lämnar det inom dem en känsla av värkande tomhet. För människans ädla själ, denna potentiella konung som finns inom oss alla, vet alltför väl att denna husgud kan bli kullkastad och tillintetgjord när som helst – att den inom sig saknar slutgiltighet, saknar något verkligt och absolut liv. Och man har varit nöjd i sitt ägande av densamma, men glömt att man på grund av livets oföränderliga lagar, endast för en tid kan få behålla det man äger. Hon har glömt, att det oändliga är hennes enda vän; hon har glömt att i dess härlighet finns hennes enda hem – att endast det kan vara hennes gud. Där känner hon sig som om hon var hemlös, men under offrandet åt sin särskilda avgud finner hon en viloplats för en kort stund; och därför klamrar hon sig passionerat fast vid det.

Få personer har mod att även långsamt möta den stora ödsligheten som utbreder sig utanför dem själva och som måste finnas där så länge de håller fast vid sin egen personlighet som deras enda representant, detta ”jag”, som för dem är världens medelpunkt, orsaken till allt liv. I sin längtan efter en gud ser de en anledning för tillvaron av en sådan; i deras begär efter en sinnlig kropp och en värld att njuta i, ligger enligt deras åsikt universums orsak. Dessa trosuppfattningar kan ligga dolda så djupt under ytan, att man knappt anar dem; men just det faktum att den finns där är anledningen till att en sådan människa håller sig uppe. Det är hennes egen varelse som för henne är Gud och det oändliga; hon håller oceanen i en bägare. I detta självbedrägeri ligger orsaken och källan till att njutning och smärta existerar. För om inte människan ständigt pendlade mellan dessa båda och gjorde sig påmind om dessa genom förnimmelser att hon existerar, skulle hon glömma det. Och i detta faktum finner vi det fullständiga svaret på frågan, ”Varför skapar människan smärta som är obehaglig för henne själv?”

Man har ännu inte funnit någon förklaring på det egendomliga och hemlighetsfulla faktum, att människan på detta sätt vilseleder sig själv genom att helt och hållet tolka Naturen bakvänt och lägger in betydelsen liv i ord, som innebär död. Att människan verkligen inom sig bär det oändliga och att havet verkligen finns i bägaren är en obestridlig sanning; men det är sant bara därför att bägaren är absolut icke-existerande. Den är endast en erfarenhet av det oändliga och den riskerar att vilket ögonblick som helst bli krossad i spillror. Då människan gör anspråk på verklighet och varaktighet för hennes personlighets fyra murar, begår hon ett oerhört misstag vilket slungar in henne i en lång serie olyckliga händelser, vilket ger ständigt intensitet åt de former av förnimmelser som hon sätter mest värde på. Njutning och smärta blir mera verkliga för henne än den stora oceanen som hon är en del av och där hon har sitt hem; ständigt upplever hon smärtan genom sina slag mot dessa murar, och hennes obetydliga lilla jag kastar sig hit och dit i sitt självvalda fängelse.

MABEL COLLINS
Genom De Gyllene Portarna

Översatt från Through the Gates of Gold av Mabel Collins. Utgiven av The Theosophy Company, India.

____________________________________________________________________________

| till toppen av sidan | till Meditation Indexsidan | tillbaka till eboksidan | till ULTs hemsida | ____________________________________________________________________________

wpeAF.jpg (3179 bytes)