10
Ytterligare några få missuppfattnngar korrigerade

[Ingår i gruppen av elva artiklar som är samlade under begreppet ”Mysteriet Buddha”]


HELENA BLAVATSKY

© 2005 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

Trots de utbredda missuppfattningar och fel – oftast  mycket lustiga för den som har kunskap om de sanna lärorna – om buddhismen generellt, och buddhismen specifikt i Tibet, så är alla orientalister överens om att Buddhas främsta mål var att leda människorna till frälsning genom att lära dem praktisera den största renhet och dygd, och genom att lösgöra sig från åligganden i denna illusoriska värld, liksom från förkärleken till sin egen ännu mer illusoriska kropp och sitt fysiska själv  – som är så flyktig och overklig. Men vad är då nyttan med ett dygdigt liv fyllt av umbäranden och lidanden om resultatet i slutändan ändå blir förintelse? Även om målet med denna högsta fullkomlighet uppnås som leder den Initierade till att komma ihåg hela serien av sina tidigare liv, och förutse de kommande – genom full utveckling av det inre gudomliga ögat inom honom, och genom att uppnå den kunskap som avslöjar orsakerna [1] av de ständigt återkommande livscyklerna, vilka till slut leder honom till icke-varande och inget mer – så är ju hela systemet idiotiskt, och epikurism måste vara en långt mera filosofisk lära än en sådan buddhism. Den som är oförmögen att förstå den subtila men samtidigt så potenta skillnaden mellan existensen i ett materiellt eller ett fysiskt tillstånd och en rent andlig existens – Anden eller “det Själsliga livet” – kommer aldrig att till fullo uppskatta den storslagna lära som Buddha förmedlade, inte ens i dess exoteriska form. Den individuella eller personliga existensen är orsak till smärta och sorg; det kollektiva och opersonliga evighets-livet är fyllt av gudomlig sällhet och evig lycka, utan att orsaker och verkningar kan förmörka dess ljus, och hoppet om ett sådant evighets-liv är grundtonen som genljuder i hela den buddhistiska läran. Om det är så att den opersonliga existensen inte är någon existens alls, utan är lika med förintelse som vissa franska reinkarnationsförespråkare påstår, vill vi ställa följande fråga: Vad blir skillnaden för Jagets andliga varseblivning om det stiger in i Nirvana fullproppad med minnen av sina egna personliga liv – tiotusentals enligt moderna reinkarnationsförespråkare – eller om det fullständigt går upp i det Parabrahmiska tillståndet och blir ett med Alltet, med den absoluta kunskapen och den absoluta känslan av att representera det kollektiva människosläktet? Så fort som ett Jag har levt tio individuella liv måste det av nödvändighet förlora sitt enskilda själv och bli sammanblandat – sammansmält så att säga – med dessa tio. Det verkar sannerligen vara på det viset att så länge detta stora mysterium kvarstår som en död bokstav för tänkare i Väst, speciellt för orientalister, så är det bättre för Sanningen om dessa tänkare undanhåller sig från att försöka förklara detta mysterium.
_____________

[1] De tolv Nidanas, som på tibetanska kallas Tin-brel-Chug-nyi, är i sin helhet baserade på de ”Fyra Sanningarna”.

Av alla existerande religiösa filosofier är buddhismen den minst förstådda. Herrarna Lassen, Weber, Wassilyev, Burnouef och Julien, och även sådana “ögonvittnen” av tibetansk buddhism som herr Csoma de Köros och Schlagintweit, har hitintills bara ökat förvirringen på den oreda som redan råder. Ingen av dessa forskare har mottagit sin information från en genuin Gelugpa källa: alla har dömt buddhismen utifrån kunskapsbitar som de snappat upp vid lamaklostren belägna nära den tibetanska gränsen, i länder med en stor population av bhutaneser, lepchas, bönpas och dugpas,  rödhattarna, längs Himalayas gränser. Hundratals volymer som köpts av burats, shamaner och kinesiska buddhister har lästs, översatts, kommenterats och misstolkats enligt inhemska seder. De Esoteriska Skolorna skulle upphöra att vara värdiga sitt namn även om deras litteratur och läror skulle bli tillgängliga för sina profana trosfränder – men framförallt om de kom i händerna på den västerländska allmänheten. Detta är helt enkelt sunt förnuft och logiskt. Hur som helst är det ett faktum som orientalisterna alltid har vägrat att erkänna: och därför har de fortsatt att allvarligt diskutera den relativa förtjänsten och det absurda med avgudabilder, “spådomsbord” och “magiska figurer från Phurbu” på den “fyrkantiga sköldpaddan”. Inget av detta har någon beröringspunkt med Gelugpas verkliga filosofiska buddhism eller de mest utbildade bland Sakyapa och Kadampa sekterna. Alla sådana ”tallrikar” och offerbord, Chinsreg´s magiska cirklar etc., sade man helt öppet att de kom från Sikkhim, Bhutan och Östra Tibet genom bönpas och dugpas. Hur som helst så förklarades dessa vara karakteristiska för den tibetanska buddhismen! Och detta är lika orättvist som att döma biskop Berkeleys filosofi, utan at ha läst den, efter att ha studerat kristendomen utifrån den neapolitanska fattigklassens [lazzaroni], clown-dyrkare, som utför en mystisk jiggdans framför avgudabilden St Pip, eller som bär en votivbild [ex-voto] av en fallos i vax av St Cosmo och St Domiano [Damien] vid Tsernie.

Det är alldeles sant att de ursprunliga Shravakas (lyssnare eller de som hör) och Sramanerna (de som är “återhållsamma i tanken” och de “rena”) har degenererat och att många buddhistsekter har sjunkit ner till ren dogmatism och ritualism. Likt varje annan esoterisk, till hälften undertryckt lära, så har Buddhas ord en dubbel innebörd, och varje sekt har gradvis kommit att proklamera att just de har den exakta vetskapen om den dolda innebörden, och att de därav skulle vara överlägsna alla andra sekter. Schismen har smugit sig in och fastnat likt en cancerböld på den tidiga buddhismens fagra kropp. Nagarjuna’s Mahayana (“Stora Farkosten”) skola fick opposition från Hinayana (“Lilla Farkosten”) Systemet, och till och med Aryasanga´s Yogacharya [skola] blev vanställd av de första pilgrimerna som kom från Indien till Mansarovara [sjöns] stränder, en mängd vagabonder med flätade hårlockar som endast utgav sig för att vara yogis och fakirer, eftersom de föredrog att leva på det viset istället för att arbeta. Ett affekterat förakt för världen, och den ändlösa och meningslösa övningen som gick ut på att räkna sina  in- och utandningar som ett medel för att uppnå absolut stillhet i sitt medvetande eller under meditationen, har placerat denna skola inom Hatha yogas regioner, och gjort den till Tirthika brahmanernas arvtagare. Och trots att dess Srotapatti, dess Sakridagamin, Anagamin och Arhater [2]  har samma namn inom varje skola så skiljer sig lärorna ändå åt, och ingen av dessa kommer att uppnå de verkliga Abhijnas (de fem övernaturliga abnorma krafterna).

_____________

[2] En Srotapatti är en som uppnått den första Vägen av förståelse beträffande det verkliga och det overkliga: en Sakridagamin är kandidat till en av de högre Initieringarna: ”en som skall mottaga födelsen ännu en gång”, en Anagamin är en som har uppnått ”den tredje Vägen” eller bokstavligt ”han som inte kommer att återfödas igen” såvida han inte önskar det, för han har möjlighet att återfödas i var och en av ”gudarnas världar” eller att stanna kvar i Devachan, eller att välja en jordisk kropp med ett filantropiskt öde. En Arhat är en som har nått den högsta Vägen: han kan uppgå i Nirvana genom egen kraft medan han fortfarande är på jorden.

Ett av misstagen som orientalisterna gör när de argumenterar och dömer på basis av ”inre bevis”, som de uttrycker det, är att de antar att Pratyeka Buddhorna, Bodhisattvorna och de ”Fullkomliga” Buddhorna var en senkommen utveckling inom buddhismen. För på dessa tre huvudgrader baseras de sju och tolv graderna av Hierarkiskt Adeptskap. Den första graden tillhör den som uppnått Buddhornas Bodhi (visdom), men som avstår från att bli lärare. De mänskliga Bodhisattvorna är kandidater, så att säga, för det fullkomliga Buddhaskapet (i kommande Kalpor) men med möjligheten att använda sina krafter nu om det behövs. ”Fullkomliga” Buddhor är helt enkelt ”fullkomliga” Initierade. Alla är människor och inte Varelser utan kroppar som det felaktigt lärs ut i de exoteriska Hinayana böckerna. Deras korrekta karaktärsbeskrivning kan endast återfinnas i de hemliga böckerna av Lugrub eller Nagarjuna, grundaren av Mahayana systemet, som sägs ha blivit initierad av Nagorna (de mytiska ”Ormarna”, det beslöjade namnet för en Initierad eller en Mahatma). Den uppdiktade berättelsen som återfinns i kinesiska uppteckningar – förmedlar att Nagarjuna ansåg sin lära vara motsatt Gautama Buddhas tills han med hjälp av Nagorna fann att det var exakt samma lära som Självaste Shakyamuni i hemlighet hade undervisat – är en allegori som bygger på en förenlighet mellan de gamla hemliga brahmanska skolorna i Himalaya och Gautamas Esoteriska Lära, båda parter hade opponerat sig mot den andres rivaliserade skolor. Den förra som är ursprunget till alla andra hade etablerat sig bortom Himalaya århundraden före Shakyamuns närvaro. Gautama var en elev till denna lära och det var från dem, dessa indiska Vise, som Han lärde sig sanningarna om Sunyata, det vill säga, tomheten och det obeständiga i varje jordiskt och flyktigt ting, samt Prajna-Paramita mysterierna eller ”kunskapen på andra sidan floden” som till slut leder den ”Ende Fullkomlige” till den Enda Verklighetens regioner. Men hans Arhater var inte som Han själv. Somliga var ambitiösa och dessa modifierade vissa läror enligt de stora rådförsamlingarna, och det är på grund av dessa heretikers agerande som Moderskolan först vägrade att förena sina skolor med deras när förföljelsen drev iväg det Esoteriska Brödraskapet från Indien. När till sist de flesta underkastade sig vägledning och kontroll åt huvud-Ashramen så inlemmades Aryasangas´ Yogarcharyaskola med den äldsta Logen. För det är där sedan urminnestider som världens sista hopp och ljus – mänsklighetens befrielse – ligger dold. Många namn har getts åt denna skola och detta land och orientalisterna betraktar nu detta namn som ett mytiskt namn på ett uppdiktat land. Hursomhelst är det från detta land som hinduerna väntar på sin Kalki Avatar och buddhisterna på sin Maitreya och parserna på sin Sosiosh och judarna på sin Messiah och de kristna på sin Kristus – om de bara hade haft kännedom om det.

Där och bara där råder Paranishpanna (Yong-Grüb), den absoluta fullkomliga förståelsen av Tillvaron och Icke-Tillvaron, den oföränderliga sanna Existensen i Anden, trots att den sist nämnda tycks vara i kroppen så är var och en inom denna boning ett Icke-Jag eftersom det blivit ett fullkomligt Jag. Deras tomhet är ”självexisterande och fullkomlig” – om det nu fanns profana ögon som kunde uppleva och se det – eftersom det blivit Absolut; det overkliga har transformerats till den villkorslösa Verkligheten, och vår verklighet har därmed försvunnit i sin egen natur till tunn (icke existerande) luft. Efter att den ”Absoluta Sanningen” (Don-dam-Pa´i-den-pa; sanskrit: Parmarthasatya) har besegrat ”den relativa sanningen” (Kun zab chi-den-pa; sanskrit: Samvritisatya) så förmodas det att invånarna av den mystiska regionen har uppnått ett stadium som mystiskt kallas Svasamvedana (”självanalyserande reflektion”) och Paramartha eller det absoluta personliga medvetandet uppgående i det opersonliga Jaget som är över allt annat, och på så sätt över all illusion ur alla aspekter. Dessa ”fullkomliga Buddhor” och Bodhisattvor anses av varje buddhist att vara celesta och därför ouppnåeliga Varelser, emedan dessa namn inte betyder någonting för profana européer. Men vad spelar det för roll för Dem som befinner sig i denna värld men samtidigt lever utanför och långt bortom vår illusoriska jord! Ovanför Dem finns endast en klass av Nirvanis, nämligen, Cho-ku (Dharmakaya) eller Nirvanis ”utan lämningar” – det rena Arupa, de formlösa Andningarna.[3]

 _____________

[3] Det är en felaktig tanke som fått orientalister att tolka Mahayana-skolans läror bokstavligt beträffande de tre olika kropparna, det vill säga, Tul-pa´i -Ku, Long-chod-Dzog-pa´i-Ku och Cho-Ku när de tror att dessa tillhör Nirvana tillståndet. Det finns två olika slags Nirvana: det jordiska och det som gäller de rena Andarna som är utan kroppar. Dessa tre ”kroppar” är de tre höljen – alla mer eller mindre fysiska – som är tillgängliga för adepten som har beträtt och sedan korsat de sex Paramitas eller Buddhas ”Vägar”. När Han en gång har beträtt den sjunde kan han inte återvända till jorden. [Se vidare Cosma. Journal of the Asiatic Society of Bengal, 1st series, vol VII (1838), p.142ff;: och Schott, Buddhismus, p 9, som säger något annat. Citerad på sid. 38 i Schlagintweit´s Buddhism in Tibet]

Ibland framträder Bodhisattvorna i sina Tul-pa´i-Ku (eller Nirmanakaya) kroppar och genom att anta ett vanligt utseende kan de undervisa människorna. Det finns medvetna såväl som omedvetna inkarnationer. 

De flesta läror som finns i Yogacharya eller Mahayana systemen är Esoteriska, liksom övriga delar. En dag kommer den profane hindun och buddhisten att analysera sönder Bibeln bit för bit, bokstavligt talat. Utbildning sprider sig snabbt i Asien, och redan nu har det gjorts vissa försök i denna riktning, så nu kan situationen elakt vändas till de kristnas nackdel  Oavsett vad slutsatsen blir som de två kommer fram till, så kommer den ändå inte att vara hälften så absurd och orättvis som de teorier som de kristna slungat  ut mot respektive filosofier. Enligt Spence Hardy, så stiger vid dödsögonblicket Arhaten in i Nirvana:

det vill säga, han upphör att existera. [4]

Och i överensstämmelse med major Jacob angående en Jivanmukta:

Absorberad i Brahma, så stiger han in i en omedveten och stenliknande existens [5]

Shankaracharya sägs ha sagt i prologen till Shvetasvatara upanishaden:

när en gång gnosis blivit uppväckt så behövs det inget mer för att förverkliga dess resultat: den behöver bara subsidia så att den kan komma fram.

Om teosofen har det påståtts, att så länge som han lever så kan han göra både ont och gott efter behag utan att befläcka, för sådan är gnosis ändamålsenlighet. Det påstås att Nirvana-doktrinen inlåter sig i omoraliska slutsatser, och att kvietister under alla tidsåldrar har blivit anklagade för omoraliska handlingar [6]

Enligt Wassilyev [7] och Csoma de Köros: [8]

så erhöll Prasangaskolan sitt namn efter den egendomliga metod som de använde för att härleda absurditeterna och felaktigheterna som finns i alla esoteriska åsikter [9]

En korrekt tolkning av den buddhistiska filosofin kröns av den förklarande noten till en tes från Prasangaskolan, som säger,

att även en Arhat kommer till helvetet ifall han har det minsta tvivel [10]

och gör av den mest fritänkande religionen i världen ett blint trossystem. Och detta ”hot” hänvisar till den kända lagen att även en Initierad kan misslyckas och på så sätt fördärva sitt ändamål fullständigt, om han för ett ögonblick tvivlar på effektiviteten av sina psykiska krafter –  ockultismens alfabet som varje kabbalist känner till. 

_____________

[4] [Se A Manual of Buddhism, p. 39 som är ett offset nytryck av 1853 års utgåva i : The Chowkhamba Sanskrit Studies Series, vol. LVI, Varanasi, 1967]

[5] Vedanta Sara, översatt av major Jacob, s 119.

[6] Ibid, s 122.

[7] Der Buddhismus, ss 327, 357 etc citerat från Schlagintweit.

[8] Buddhism i Tibet, s 41.

[9] Ibid.

[10] Buddhism i Tibet, s 44

Den tibetanska sekten Ngo-vo-nyid-med par Mraba (”de som förnekar existensen” eller ”betraktar naturen som Maya”) [11]  kan aldrig för ett ögonblick jämföras med vissa materialistiska och nihilistiska skolor i Indien, såsom Charvaka. De är enligt dem själva rena vedantiner – om någonting – enligt deras egna åsikter. Och om man kan jämföra Yogacharyas med eller kalla dem för de tibetanska vishishtadwaitierna, så står Prasanga skolan med all säkerhet för landets adwaita filosofi. Den blev uppdelad i två: en var Svatantrika Madhyamika skolan som ursprungligen grundades av Bhavaviveka, och den andra grundades av Buddhapalita; och båda hade sina exoteriska och esoteriska avdelningar. Det är nödvändigt att ha tillhört den senare för att överhuvudtaget veta något om denna sekts esoteriska doktriner som uteslutande behandlar metafysik och filosofi. Chandrakirti (Dava Dagpa) skrev sina kommentarer över Prasanga lärorna och undervisade offentligt; och han säger uttryckligen att det finns två sätt att bestiga ”Vägen” till Nirvana. Varje dygdig människa kan genom Naljor-ngonsum (”meditation genom själviakttagelse”) nå en intuitiv förståelse av de fyra Sanningarna utan att tillhöra en klosterorder eller att ha blivit initierad. Och i detta fall ansågs det som kätteri att slå fast att de visioner som kan uppstå som en konsekvens av denna meditation eller Vijnana (inre kunskap) [12] inte skulle kunna misstänkas innehålla felaktigheter (Namtog eller falska visioner) för det kan de. Det är endast Alaya som har en absolut och evig existens och är det enda som kan ha absolut kunskap; och till och med den Initierade i sin Nirmanakaya [13] kropp kan begå ett tillfälligt misstag då han accepterar det falska för det sanna under hans utforskande av den ”Orsakslösa” världen. Det är endast Dharmakaya Bodhisattvan som är ofelbar då han befinner sig i verklig Samadhi. Alaya eller Nying-po är roten och grunden till allt som är osynligt och obegripligt för det mänskliga ögat och intellektet, det kan bara reflektera sin egen reflektion men inte Sig Själv. Och sålunda kommer denna reflektion bara att bli återspeglad som månen blir i stilla och klart vatten i det passionsfria Dharmakaya intellektet, och kommer att bli förvrängd av alltings flyktiga avbild som det förnimmer i ett förnuft som i sig själv tenderar att vara förvirrat.  

_____________

[11] De anser också att det enda som existerar är den Enda Absoluta rena Naturen, Parabrahman; och att allt som finns utanför är illusion, och att endast yoga kan leda den individuella Själen – en Stråle av det ”Universella” – till tingens sanna existensen.

[12] Ibid p. 44.

[13] Nirmanakaya (även Nirvanakaya, vulg.) är kroppen eller Självet ”med lämningar” eller influensen från jordiska ting och på grund av detta klänger det fortfarande fast vid detta Själv. En initierad i Dharmakaya eller i Nirvana ”utan lämningar” är en Jivanmukta, den Fullkomligt Initierade, som helt och hållet separerar sitt Högre Själv från sin kropp under Samadhi.

Kort sagt, detta är Raj-yoga läran i sitt utövande av de två olika Samadhi-tillstånden; där en av ”Vägarna” leder till lycksalighetens sfär (Sukhavati eller Devachan) i vilken man njuter fullkomlig ren lycka, men är fortfarande förbunden med en personlig existens; och den andra Vägen som leder till total frigörelse från  illusionens, egna självets och overklighetens världar. Den första är öppen för alla och nås genom förtjänster; den andra – hundrafallt snabbare – nås genom kunskap (Initiation). Detta innebär att anhängare av Prasanga Skolan är närmre den Esoteriska Buddhismen än vad Yogacharya anhängarna är; för deras åsikter är av samma slag som de som finns i de allra hemligaste Skolorna, där bara ekot från dessa doktriner kan höras i Jam-yang-shay-ba [14] och andra offentliga verk som finns i omlopp och bruk. För att ge ett exempel, så förmedlas i offentliga verk overkligheten av två utav tre aspekter av tiden, nämligen (a) det finns varken förfluten tid eller framtid, för båda är ömsesidigt beroende av nuet; och (b) verkligheten kan aldrig kännas eller riktigt förnimmas utom av den som har erhållit Dharmakaya kroppen; och nu uppstår en svårighet eftersom denna kropp ”utan lämningar” bär fram den Initierade till total Paranirvana, om vi accepterar de exoteriska förklaringarna bokstavligt, och kan därför varken känna eller förnimma. Men uppenbarligen så uppfattar inte våra orientalister protesterna beträffande sådana orimligheter, och därför fortsätter de att spekulera utan att reflektera över detta. Mysticismens litteratur är enorm och enbart Rysslands forskare har på grund av det fria umgänget mellan Buriats, Shamaner och Mongoler köpt upp hela bibliotek i ämnet Tibet, så de borde veta bättre vid det här laget. Det är emellertid tillräckligt att läsa vad Csoma skrivit om Kala Chakra Systemets [15] ursprung  eller vad Wassilyev skrivit om buddhismen, för att man skall ge upp allt hopp om att se dem ta sig under det yttre skalet av ”den förbjudna frukten”. När man finner att Schlagintweit säger att den Tibetanska Mysticismen inte är Yoga:

... [den] abstrakta hängivenheten med vars hjälp man tillägnar sig övernaturliga krafter, [16] 

såsom Wilson definierar Yoga, utan den är istället nära relaterad med sibirisk Shamanism och är ”nästan identisk med den Tantriska ritualen”; och att det tibetanska Zung är detsamma som Dharanierna och Gyut endast Tantrorna – och här blir den förkristna Tantran tolkad genom den moderna Tantriska ritualen – så tycker man sig vara berättigad att misstänka våra materialistiska orientalister för att agera som bästa vänner och allierade med missionärerna. Vadhelst som inte är allmänt bekant för våra geografer anses vara en icke-existerande plats. Sålunda sägs:

Mysticism.... har sitt ursprung i sagolandet Shambhala …. Csoma, efter noggranna undersökningar, placerar detta [sago?] land bortom Sir Deriau [Yaxartes] mellan 45°-50° nordlig latitud. Det var först känt i Indien år 965 e Kr; och blev introducerad …. till Tibet från Indien via Kashmir år 1025 e Kr [17]  

Med ”det” avses ”Dus Kyi-Khorlo” eller Tibetansk Mysticism. Ett system som är lika gammalt som människan, känt och praktiserat i Indien innan Europa blivit en kontinent, ”var först känt” har det sagts, för bara nio eller tio århundraden sedan! Texterna i sin nuvarande form kan till och med ha haft sin ”upprinnelse” ännu senare, för det finns åtskilliga sådana texter som har manipulerats av sekter för att passa in på deras fantasier och nycker. Men vem har väl läst originalboken över Dus-Kyi-Khorlo, omskriven av Tsong-kha-pa med hans kommentarer? Betänk att denna storslagna reformator brände alla böcker över svart magi som han kunde få tag på år 1387, och att han efterlämnat ett helt bibliotek med sina egna arbeten – där inte en tiondel av dessa någonsin har visats – och därför kan man lugnt säga att påståenden som citerats ovan är minst sagt förhastade. En idé som också uppmuntras – från en glägjefull hypotes av abbé Huc – att Tsong-kha-pa fick sin visdom och erhöll sina extraordinära krafter genom en förbindelse med en främling från Västerlandet, som ”var anmärkningsvärd för sin långa näsa”. Denna främling antages av den gode abbén att vara ”en europeisk missionär”; därav den stora likheten i de religiösa ritualerna mellan en tibetansk mässa å ena sidan och en romersk katolsk å andra. Men den sangviniske ”laman från Jehovah” förtäljer inte vilka de fem främlingarna var som dök upp år 371 av vår era i Tibet, för att lika plötsligt och mystiskt  försvinna som de kommit, efter att de till kung Thothori-Nyan-tsan hade lämnat instruktioner hur han skulle använda sig av vissa ting i en korg, ting som i hans närvaro hade ”fallit från himlen”, exakt 50 år tidigare eller år 331 e Kr [18] 

_____________

[14] [HPB hänvisar troligen till hans textbok Great Exposition of the Tenets; kommenterade och delvis översatta av Jefferey Hopkins in sin bok Meditation on Emptiness, London, Wisdom Pubs. 1983. – Kompilatorn ]

[15] De ”heliga” böckerna av Dus-kyi-khorlo (”Tidscirkeln”). Se Journal of the Asiatic Society of Bengal, vol. II, 1833 pp. 57-59. Dessa arbeten övergavs och lämnades till Sikkhims Dugpas, från och med tiden för Tsong-ka-pa´s reform.

[16] Glossary of Judicial and Revenue Terms ( i en artikel om ”yoga” av H. W. Wilson, citerad i Buddhism in Tibet, s. 47.

[17] Buddhism i Tibet, s 47, 48.

[18] Buddhism i Tibet, ss 63-64. De föremål som fanns i korgen, vilka räknas upp i de exoteriska legenderna, är naturligtvis symboliska. De finns omnämnda i verket Kanjur. De sägs vara: (1) två förenade händer, (2) en miniatyr Chorten (Stupa eller relikskrin), (3) en talisman med ”Om mani padme hum” inskrivet på den, (4) en religiös bok, Zamatog (”en konstruerad farkost”).

Det råder en allmänt stor förvirring när det gäller österländska datum som ges av europeiska forskare, men ingenstans är detta så tydligt som i fallet med Tibetansk Buddhism. Medan några helt korrekt accepterar sjunde århundradet som det datumet då buddhismen introducerades, så finns det andra – som Lassen och Koeppung  till exempel – som på goda grunder försöker visa, den ene säger att byggandet av ett buddhistiskt kloster på sluttningen vid Kailasa Berget skedde så långt tillbaka som 137 f Kr, [19] och den andre, att buddhismen etablerades i och norr om Punjab så tidigt som 292 f Kr. Skillnaden fastän oväsentlig – endast ett tusen år –  är trots allt förvirrande. Men även detta förklaras lätt genom den esoteriska ståndpunkten. Buddhism – som är Buddhas beslöjade Esotericism – etablerades och slog rot i det sjunde århundradet av den kristna eran; medan den sanna Esoteriska Buddhismen, eller kärnan, själva andemeningen av Tathagatas läror, fördes till dess födelseplats, mänsklighetens krubba, av Buddhas utvalda Arhater, vilka skickades iväg för att finna en säker tillflykt för denna, för

den Vise hade känt farorna ända sedan han hade beträtt Thonglam (”Vägen som leder till klarsynthet” eller klärvoajans). [20]

Men eftersom befolkningen var djupt bevandrad i Svartkonst så blev försöket ett misslyckande; och det var inte förrän Skolan ”Hjärtats Lära” hade förenat sig med sin föregångare, som etablerat sig tidsåldrar tillbaka på sluttningarna i riktning mot västra Tibet, som buddhismen inplanterades, med dess två distinkta skolor – den esoteriska och den exoteriska avdelningen – i Bon-pa´s land.

_____________

[19] Alterthumskunde, ii, 1072.

[20] [Det tredje av de fem stegen på Vägen. se ss. 104-19 av The Opening of the Wisdom Eye, av Tenzin Gyatso, den XIV Dalai Lama, Wheaton, Theosophical Publishing House, 1972. (I svensk översättning Vishetens öga. Grunddragen i den tibetanska buddhismen., Berghs Förlag 1990.)]

 

HELENA BLAVATSKY

Översatt från Blavatskys Collected Writings, vol. XIV, sid. 432-442. Utgiven av The Theosophical Publishing House, Wheaton, Ill.,USA, 1985.

 

Arya Nagarjuna – ca 200 e kr,
den store grundaren av Prasangika Madhyamika traditionen.
(Tibetanskt block tryck)
 

_________________________________________________________________________________________________

Teosofiska artiklar från gruppen ”Mysteriet Buddha” av Helena Blavatsky:

De Sju Principerna
Mysteriet Buddha
Buddhas ”reinkarnationer”
En opublicerad predikan av Buddha
Lam Rim´s och Dzyan`s Hemliga Böcker
Amita Buddha, Kwan-Shai-Yin och Kwan-Yin – vad ”Dzyans Bok” och Tsong-kha-pa´s lamakloster säger
Tsong-kha-pa. – Lohans i Kina


Ytterligare artiklar som behandlar Tibetansk Buddhism och Esoterism ur den teosofiska litteraturen av Helena Blavatsky:
I Nirvanas flöde – Kwan Yin & Vachishwara
Senzar – prästerskapets språk
HPBs Meditationsdiagram från I”G” Undervisningen
Dzyans Sånger – Kosmisk Evolution
Dzyans Sånger – Människans Skapelse
Vår Stjärna, Stråle, Fader eller Dhyani-Buddha
Tibetansk-kinesisk-indisk Ordbok i Esoterism
Bamian Buddha Statues in Afghanistan  and Theosophy
 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23