DZYANS SÅNGER

KOSMISK EVOLUTION
(Från "Den Hemliga Läran, band I")

ÖVERSATTA AV H.P.B.

© 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

KOSMISK EVOLUTION

I Sju Sånger, översatta ur Dzyans Bok

FÖRSTA SÅNGEN

1.  DEN EVIGA MODERN, OMSLUTEN I SIN EVIGT OSYNLIGA MANTEL, HADE ÄNNU EN GÅNG SLUMRAT I SJU  EVIGHETER

2.  TIDEN FANNS INTE FÖR DEN SOV I OÄNDLIGHETENS SKÖTE. 

3.  UNIVERSELLT MEDVETANDE  FANNS INTE, FÖR DET FANNS INGA AH-HI ATT INRYMMA DET.

4.   DE SJU VÄGARNA TILL SÄLLHET FANNS INTE. LIDANDETS STORA ORSAKER FANNS INTE, FÖR DET FANNS INGEN SOM KUNDE ALSTRA DEM OCH BLI INSNÄRJDA AV DEM.

5.  DET VAR BARA MÖRKER SOM FYLLDE DET GRÄNSLÖSA ALLTET, FÖR FADER, MODER OCH SON VAR ÄNNU EN GÅNG ETT, OCH SONEN HADE ÄNNU INTE VAKNAT TILL DET NYA HJULET OCH SIN PILGRIMSFÄRD I DET.

6.  TILLVARONS ORSAKER HADE UTPLÅNATS; DET SYNLIGA, SOM EN GÅNG HADE VARIT, OCH DET OSYNLIGA SOM ÄR, VILADE I DET EVIGA ICKE-VARAT – DET ENDA VARAT.
 

7.  DE SJU UPPHÖJDA HERRARNA OCH DE SJU SANNINGARNA HADE UPPHÖRT ATT VARA, OCH UNIVERSUM, NÖDVÄNDIGHETENS SON, LÅG FÖRSJUNKEN I PARANISHPANNA FÖR ATT BLI UTANDAT AV DET SOM ÄR, MEN SOM ÄNDÅ INTE ÄR. INGENTING EXISTERADE.

8.  ENDAST TILLVARONS ENHETLIGA FORM STRÄCKTE SIG GRÄNSLÖST, OÄNDLIGT, ORSAKSLÖST UT I DRÖMLÖS SÖMN; OCH LIVET PULSERADE OMEDVETET I DEN UNIVERSELLA RYMDEN, TVÄRSIGENOM DEN ALLENARÅDANDE NÄRVARON SOM ANAS AV DANGMAS ÖPPNADE ÖGA.

9. MEN VAR FANNS DANGMA, NÄR UNIVERSUMS ALAYA VAR I PARAMARTHA OCH DET STORA HJULET VAR ANUPADAKA?

 

ANDRA SÅNGEN

1. . . . Var fanns uppbyggarna, den Manvantariska gryningens lysande söner? . . . I det okända mörkret i deras Ah-hi Paranishpanna. Alstrarna av form ur icke-form – Världens rot – Devamatri och Svabhavat, vilade i Icke-Varats salighet.
VAR FANNS UPPBYGGARNA, DEN MANVATARISKA GRYNINGENS LYSANDE/STRÅLANDE SÖNER? .  .   . I DET OKÄNDA MÖRKRET, I SIN AH-HI PARANISHPANNA. ALSTRARNA AV FORM UR ICKE-FORM – VÄRLDENS ROT – DEVAMATRI OCH SVABHAVAT, VILADE I ICKE-VARANDETS SÄLLHET.

Var fanns uppbyggarna, den Manvatariska gryningens lysande/strålande barn?... I det okända mörkret, i sin Ah-hi Paranishpanna. Alstrarna av form ur icke-form – världens rot – Devamatri och Svabhavat, vilade i icke-varandets sällhet.

2. . . . Var fanns tystnaden? Fanns öron att förnimma den? Nej, det fanns varken tystnad eller ljud; inget utom oavlåtlig, evig andning, som ej känner sig själv.

3. Timmen hade ännu inte slagit; strålens tändande gnista hade ännu ej inträngt i livsfröet; matripadma hade ännu ej börjat svälla.

4. Hennes hjärta hade ännu inte öppnat sig för Enhetens stråle för att ingå däri för att sedan falla, såsom tre i fyra, ner i mayas sköte.

5. De sju sönerna var ännu inte födda av ljusets vävnad. Endast mörker var Fader-Moder, Svabhavat; och Svabhavat var i mörker.

6. Dessa två är livsfröet, och livsfröet är ett. Världsalltet låg ännu fördolt i gudomstanken och gudomsskötet.

 

TREDJE SÅNGEN

1. . . . Den sjunde evighetens sista timslag dallrar genom oändligheten. Modern sväller ut, vidgande sig inifrån utåt liksom lotusknoppen.

2. Dallringen ilar fram, berörande med sin snabba vinge hela världsalltet och livsfröet, som dväljes i mörker, det mörker, som andas över livets slumrande vatten. . . .

3. Mörkret utstrålar ljus, och ljuset låter en ensam stråle falla ner i vattnen, i det moderliga djupet. Strålen genomtränger det jungfruliga ägget, strålen får det eviga ägget att spritta av liv och att avge det icke-eviga livsfröet, som sammandrar sig till världsägget.

4. De tre faller i de fyra. Det strålande väsensämnet håller sju inom, sju utom. Det lysande ägget, vilket i sig självt är tre, ystar sig och sprider sig i mjölkvita flockar utöver hela det moderliga djupet, roten, som växer i livsoceanens djup.

5. Roten förblir, ljuset förblir, flockarna förblir, och fortfarande är Oeaohoo en.

6. Livets rot var i varje droppe av odödlighetens ocean, och oceanen var strålande ljus, vilket var eld och värme och rörelse. Mörkret försvann och fanns ej mer; det gick upp i sitt eget väsen, eldens och vattnets, Faderns och Moderns kropp.

7. Skåda, o lanoo, det strålande barnet av de två, den oförlikneliga, lysande härligheten – det ljusa Rummet, sonen av det mörka Rummet, uppstående ur de stora, mörka vattnens djup. Det är Oeaohoo den yngre, den * * *. Han träder fram i strålglans såsom solen, han är den flammande, gudomliga Visdomsdraken. En är fyra, och fyra tager till sig tre*, och föreningen alstrar sju, vari finns de sju, som är trettio, varelsehärarna och skarorna. Se, hur han lyfter slöjan och vecklar ut den från öster till väster. Han avstänger det höga och lämnar det låga att beskådas såsom det stora bländverket. Han anvisar de skinande deras platser och gör det övre till ett strandlöst hav av eld och det, som fått gestalt, till de stora vattnen.

* I översättningen från sanskrit återges talen på detta språk: Eka, Chatur och så vidare. Vi ha ansett det bäst att återge dem på vårt språk.

8. Var fanns nu livsfröet, och var fanns mörkret? Var är den lågas ande, som brinner i din lampa, o lanoo? Livsfröet är Det, och Det är ljuset, den vita, glänsande sonen av den mörke, fördolde Fadern.

9. Ljuset är kall låga, och lågan är eld, och eld alstrar värme, vilket föder vatten – livets vatten i den stora Modern.

10. Fadern-Modern väver en väv, vars övre ända är fäst vid anden, ljuset av det enhetliga Mörkret, och den nedre vid dess skuggsida, materien; och denna väv är världsalltet, utspunnet av de två grundämnena förenade till ett, som är Svabhavat.

11. Den vidgar sig, när elden andas därpå; den sammandrar sig, när den berörs av Moderns andedräkt. Då skiljs och sprider sig sönerna för att vid slutet av den stora dagen återvända till sin moders sköte och åter bli ett med henne. När den svalnar, är den strålande. Dess söner vidgar och sammandrar sig förmedelst sina egna Jag och hjärtan; de omsluter oändligheten.

12. Då sänder Svabhavat Fohat för att ge atomerna fasthet. Var och en är en del av väven. Återstrålande den "självborne Herren" likt en spegel, blir var och en i sin ordning en värld.

 

FJÄRDE SÅNGEN

1. . . . Lyssna, Ni söner av Jorden, till era läromästare – eldens söner. Lär er, att inget finns, som är först eller sist; för allt är ett enhetstal, utgånget ur icke-talet.

2. Lär er, vad vi, som härstammar från de ursprungliga sju, vi, som är födda av den ursprungliga lågan, har lärt av våra fäder. . . .

3. Från ljusets strålande källa – strålen från det ständiga Mörkret – utgick i rymden de återuppväckta krafterna; först en från ägget, så de sex och de fem. Därefter de tre, så en, de fyra, så åter en, de fem – de två gånger sju, summan av det hela. Och dessa är väsensämnena, lågorna, elementen, uppbyggarna, nummertalen, arupa, rupa och kraften eller den gudomliga människan, summan av det hela. Och från den gudomliga människan utgick formerna, gnistorna, de heliga djuren samt budbärarna från de heliga fäderna inom det heliga fyrtalet.

4. Detta var härskaran från rösten, den gudomliga modern till de sju. Gnistorna från de sju är underlydande och tjänare till den första, den andra, den tredje, den fjärde, den femte, den sjätte och den sjunde av de sju. Dessa kallas sfärer, trianglar, kuber, linjer och formbildare; för så står det eviga Nidana – Oeaohoo, som är:

5. Mörkret, det gränslösa eller Icke-Talet, Adi-Nidana Svabhavat: –

I. Adi-Sanat, talet, ty han är en.

II. Rösten av Herren, Svabhavat, talen, för han är en och nio.

III. Den "formlösa kvadraten".

Och dessa tre, omslutna av O, är de heliga fyra; och de tio är arupa-världsalltet. Därpå kommer sönerna, de sju fäktarna, en, den åttonde, utelämnad, och hans andedräkt, som är ljusbringaren.

6. Därpå den andra sjufalden, som utgörs av Lipikerna, frambragda av de tre. Den förkastade sonen är en. "Son-solarna" är oräkneliga.

 

FEMTE SÅNGEN

1. De ursprungliga sju, visdomsdrakens första sju andedrag, frambringar i sin ordning ur den kretsformiga rörelsen av sin heliga andedräkt den glödande virvelvinden.

2. De gör honom till budbärare av sin vilja. Dzyu var Fohat; den snabbe sonen av de gudomliga sönerna, vilkas söner är Lipikerna, löper ärenden i kretsande banor. Fohat är den eldige springaren, och tanken är hans ryttare. Han ljungar likt blixten genom de glödande molnen; tar tre och fem och sju språng genom de sju övre regionerna och de sju nedre. Han höjer sin röst och kallar på de otaliga gnistorna och binder dem samman.

3. Han är deras ledande ande och förare. När han börjar sitt arbete, avskiljer han det lägre rikets gnistor, som svävar omkring och bävar av fröjd i sina strålande boningar, och bildar ämnen till hjul av dem. Han sätter dem i rymdens sex riktningar och ett i mitten – det centrala hjulet.

4. Fohat drar spiralformiga linjer för att förena det sjätte med det sjunde – kronan. En härskara av ljusets söner står i varje hörn; Lipikerna i mitthjulet. De säger: "Detta är gott." Den första gudomliga världen är färdig; den första är nu den andra. Då avspeglar sig det "gudomliga arupa" i chhayaloka, anupadakas första dräkt.

5. Fohat tar fem språng och bygger i varje hörn av kvadraten ett bevingat hjul för de fyra heliga . . . och deras härskaror.

6. Lipikerna innesluter triangeln, den första enheten, kuben, den andra enheten och pentakeln inom ägget. Det är den ring, som kallas "Överskrid ej" för dem, som nedstiger och uppstiger; som under kalpan skrider fram mot den stora dagen " Var med oss". . . . Sålunda danades arupa och rupa: av ett ljus sju ljus, och av varje av de sju sju gånger sju ljus. Hjulen bevakar ringen. . . .

 

SJÄTTE SÅNGEN

1. Genom makten hos barmhärtighetens och kunskapens moder, Kwan-Shai-Yins treenighet, som bor i Kwan-Yin-Tien – har Fohat, andedräkten av deras avkomma, sonen av sönerna, ur de lägre djupen framkallat Sien-Tchans bedrägliga form och de sju elementen.*

* Sjätte sångens första vers är av långt senare datum än de andra sångerna, men likväl mycket gammal. Den gamla texten i denna vers skulle inte ge lärjungen någon ledtråd, för den använder namn, som är fullkomligt okända för orientalistena.

2. Varpå han, den snabbe och strålande, danar de sju layacentra, vilka ingen skall vara övermäktig intill den stora dagen "Var med oss", och uppställer världsalltet på dessa eviga grundvalar, omgivande Sien-Tchan med elementens frön.

3. Av de sju – först en uppenbarad, sex fördolda; två uppenbarade, fem fördolda; tre uppenbarade, fyra fördolda; fyra frambragda, tre förborgade; fyra och en Tsan avslöjade, två och en halv fördolda; sex som ska vara uppenbara, en lagd åt sidan. Till sist sju små hjul kringvälvande; det ena ger upphov till det andra.

4. Han bygger dem till likhet med äldre hjul, anvisande dem plats på de oförgängliga centra.

Hur bygger Fohat dem? Han samlar eldstoftet. Han gör klot av eld, löper tvärs igenom dem och omkring dem, ingjutande liv i dem, och sätter dem därpå i rörelse, somliga åt ett håll, andra åt motsatta. De är kalla, han uppvärmer dem. De är torra, han gör dem fuktiga. De skiner, han fläktar dem svala. Sålunda verkar Fohat från gryning till skymning under sju evigheter.

5. Vid den fjärde får sönerna befallning att skapa sina avbilder. En tredjedel vägrar. Två lyder.

Straffdomen uttalas: De ska födas i den fjärde, lida och vålla lidande. Detta är den första striden.

6. De äldre hjulen roterade neråt och uppåt. . . . Moderns rom fyllde det hela. Strider utkämpades mellan skaparna och förstörarna, och strider kämpades mellan skaparna och förstörarna, och strider kämpades för rum, i vilken världsfröen åter och åter framträdde utan uppehåll.

7. Gör dina beräkningar, o lanoo, om du önskar lära känna ditt lilla hjuls verkliga ålder. Dess fjärde eker är vår moder. Sök vinna den fjärde "frukten" av den fjärde kunskapsvägen, som leder till nirvana, och du skall förstå, för du skall se . . .

 

SJUNDE SÅNGEN

1. Se här det förnimmande, formlösa livets upprinnelse.

Först det Gudomliga, det Enhetliga från Moderanden; sedan det andliga; de tre från enheten, de fyra från enheten och de fem, från vilka de tre, de fem och de sju. Dessa är de trefaldiga och de fyrfaldiga nedåt; den förste Herrens själaborna söner, de strålande sju.

Det är de, som är du, jag, han, o Lanoo; de, som vakar över dig och din moder, jorden.

2. Enhetsstrålen mångfaldigar de mindre strålarna. Liv föregår form, och liv överlever den sista atomen. Genom de oräkneliga strålarna löper livsstrålen, den enhetliga, likt en tråd genom många pärlor.

3. När enheten blir två, framträder trefalden. De tre är ett; och det är vår tråd, o lanoo, hjärtat i människoplantan, som kallas Saptaparna.

4. Det är roten, som aldrig dör; den tretungade lågan med de fyra vekarna. . . . Vekarna är de gnistor, som utgår från den tretungade lågan från de sju – deras egen låga – de skimrande strålarna från den enda månen, avspeglade i de oroliga vågorna av jordens alla vatten.

5. Gnistan hänger vid lågan medelst en den finaste fohatiska tråd. Den färdas genom mayas sju världar. Den stannar i den första och är en metall och en sten; den övergår till den andra, och se – en växt; växten hastar fram genom sju förvandlingar och blir ett heligt djur.

Av alla dessas förenade egenskaper skapas Manu, tänkaren.

Vem skapar honom? De sju liven och Enhetslivet. Vem fullkomnar honom? De femfaldiga Lha. Och vem fulländar den sista kroppen? Fisken, Sin och Soma. . . .

6. Från den förstfödde blir med varje förvandling tråden mellan den tyste väktaren och hans skugga allt mera stark och strålande. Morgonens gryende solljus har förbytts till middagens glans och härlighet. . . .

7. "Detta är ditt nuvarande hjul", sade lågan till gnistan. "Du är jag själv, min avbild och min skugga. Jag har iklätt mig dig, och du är min vahan till dagen 'Var med oss', då du åter skall vara mig själv och andra, dig själv och mig." Då nedstiger uppbyggarna, sedan de iklätt sig sin första beklädnad, till den strålande jorden och härskar över människor – som är de själva. . . .

 

HELENA BLAVATSKY
The Secret Doctrine, 1888

Översatt från H P Blavatskys The Secret Doctrine  vol I, sid 27-34, "Cosmic Evolution". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1964.