Dzyans Sånger - Människans skapelse

yantra1.gif (2187 bytes)

DZYANS SÅNGER

MÄNNISKAN SKAPELSE I DEN HEMLIGA SKRIFTEN

(Från "Den Hemliga Läran, band II ")

ÖVERSATTA AV H.P.B.

MÄNNISKANS SKAPELSE I DEN HEMLIGA SKRIFTEN
(Ordagranna utdrag)*

I Tolv Sånger, översatta ur Dzyans Bok

FÖRSTA SÅNGEN

1. Den Lha, som kringvrider den fjärde, är underordnad de Lhaer, som styr de sju, de som, körande sina vagnar, kretsar kring sin herre, vår världs enda öga. Hans andning gav liv åt de sju. Den gav liv åt den första.

2. Jorden sa: "Du, det strålande anletets herre, mitt hus är tomt . . . Sänd dina söner att befolka detta hjul. Du har sänt dina sju söner till visdomens herre. Han skådar dig sju gånger närmare sig själv, sju gånger mer förnimmer han dig. Du har förvägrat dina tjänare, de små ringarna, att få ditt ljus och värme, att smaka de rika gåvor, som utgår från dig. Sänd nu dessa till din tjänare."

3. Då svarade "det strålande anletets herre": "Jag skall sända dig en eld, när ditt verk är påbörjat. Upphöj din röst till andra lokan; vänd dig till din fader, lotusblommans herre, för att få hans söner . . . Ditt folk skall lyda under fädernas lag. Dina människor ska vara dödliga. Visdomsherrens människor, ej månens söner, är odödliga. Upphör med din klagan. Dina sju skinn är förbundna med dig än . . . Du är ej redo. Dina människor är ej redo."

4. Efter mycket vånda kastade hon sina tre gamla och klädde sig i sina sju nya skinn och stod färdig i sitt första.

* Här meddelas bara fyrtionio slokas (verser) utav åtskilliga hundra, och översättningen är inte alltid ordagrann; ibland har nämligen en omskrivning för tydlighetens skull behövts användas, då ett ordagrant återgivande skulle bli fullkomligt obegripligt.

ANDRA SÅNGEN

5. Hjulet kretsade i ytterligare trettio crorer. Det byggde rupaer: mjuka stenar som hårdnade, hårda växter som mjuknade. Det synliga av det osynliga, insekter och små liv. Modern skakade av dem från sin rygg, så snart de blev för många för henne . . . Efter trettio crorer vände hon sig. Hon låg på ryggen, på sidan . . . Hon ville ej tillkalla några himlens söner, hon ville ej anropa några visdomens söner. Hon alstrade ur sitt eget sköte. Hon fostrade vattenmänniskor, förskräckliga och onda.

6. Dessa vattenmänniskor, förskräckliga och onda, alstrade hon själv av kvarlevorna efter andra. Av avfallet och slammet efter sin första, andra och tredje danade hon dem. Dhyanierna kom och skådade – Dhyanierna från den klara Fadern-Modern; från de vita regionerna kom de, från de odödliga dödligas hemvist.

7. De var illa tillfreds. Vårt kött är ej där. Inga rupaer passande för våra bröder av den femte. Inga boningar för liven. Rent vatten, ej grumligt, måste de dricka. Låt oss uttorka det.

8. Lågorna kom. Eldarna med gnistorna, natteldarna och dageldarna. De uttorkade det grumliga, mörka vattnet. Med sin hetta förkvävde de det. Lhaerna från ovan, Lhamyin från nedan kom. De förgjorde de former, som hade två och fyra ansikten. De bekämpade bockmänniskorna och de hundhuvade människorna och människorna med fiskkroppar.

9. Modern-vattnet, det stora havet, grät. Hon stod upp, hon försvann i månen, som hade lyft upp henne, som var hennes ursprung.

10. När de var förstörda, förblev modern-jorden bar. Hon begärde att uttorkas.

TREDJE SÅNGEN

11. Herrarnas Herre kom. Från hennes kropp avskilde han vattnen, och detta var himmeln ovan, den första himmeln.

12. De stora Chohanerna tillkallade månens herrar med de luftiga kropparna. "Ta fram människor, människor av er egen art. Ge dem deras inre former. Hon ska forma yttre höljen. Män-kvinnor ska finnas. Lågans Herrar ävenledes . . . "

13. De kom, var och en till det land som anvisats honom: sju av dem, var och en till sin lott. Lågans herrar stannade efter. De ville ej gå, de ville ej skapa.

FJÄRDE SÅNGEN

14. De sju skarorna, de "vilje-födda herrarna", drivna av livsalstringens ande, avsöndrar människor ur sig själva, envar inom sitt område.

15. Sju gånger sju skuggbilder föddes till blivande människor, var och en av sin egen färg och art. Var och en underlägsen sin fader. Fäderna, de benlösa, kunde ej ge liv åt varelser med benbyggnad. Deras avkomma var bhuta, utan vare sig form eller tankeförmåga. Därför kallas de chhaya-rasen.

16. Hur föds manushyaerna? Manuerna med förnuft, hur formas de? Fäderna kallade till hjälp sin egen eld, som är den eld, vilken brinner i jorden. Jordens ande kallade solelden till hjälp. Dessa tre åstadkom genom sina förenade bemödanden en god rupa. Den kunde stå, gå, springa, lägga sig ned eller flyga. Dock var den ännu blott en chhaya, en skugga utan medvetande . . .

17. Andningen behövde en form; fäderna tilldelade den. Andningen behövde en materiell kropp; jorden formade den. Andningen behövde livets ande; sol-Lhaerna inblåste den i dess form. Andningen behövde en spegelbild av sin kropp; "vi gav den vår egen", sa Dhyanierna. Andningen behövde ett verktyg för begär; "den har det", sa vattnens avledare. Men andningen behövde ett förnuft, som kunde omfatta världsalltet; "detta kan vi ej ge", sa fäderna. "Jag hade det aldrig", sa jordens ande. "Formen skulle förtäras, om jag gav den mitt", sa den stora elden . . . Människan förblev en tom, medvetslös bhuta . . . Så har de benlösa gett liv åt dem, som i den tredje blev människor med benbyggnad.

FEMTE SÅNGEN

18. De första var söner av yoga. Deras söner barn av den gula fadern och den vita modern.

19. Den andra rasen var ett alster av knoppning och utvidgning, en okönad av den könlösa. På detta sätt, o lanoo, frambringades den andra rasen.

20. Deras fäder var de självalstrade. De självalstrade, chhayan av Herrarnas, fädernas, skymningssönernas, strålande kroppar.

21. När rasen åldrades, blandades det gamla vattnet med det friskare vattnet. När dess droppar blev grumliga, försvann och uppgick de i den nya strömmen, i livets varma ström. Det förstas yttre blev det andras inre. Den gamla vingen blev den nya skuggan, vingens skugga.

SJÄTTE SÅNGEN

22. Den andra evolverade sedan den ägg-födda, den tredje. Svetten ökade, dess droppar ökade, och dropparna blev hårda och runda. Solen uppvärmde den, månen avskylde och gestaltade den, vinden närde den till dess mognad. Den vita svanen från det stjärnbeströdda valvet överskuggade den stora droppen. Ägget till den kommande rasen, människo-svanen i den senare tredje. Först manlig-kvinnlig, sedan man och kvinna.

23. De självalstrade var chhayaor, skuggor av skymningssönernas kroppar. De kunde ej förgöras av vare sig vatten eller eld. Deras söner blev.

SJUNDE SÅNGEN

24. Ner kom visdomens söner, nattens söner, redo för återfödelse. De såg den första tredjes låga former "Vi kan välja", sa Herrarna, "vi har visdom." Somliga ingick i chhayaorna. Andra meddelade dem en gnista. Andra uppsköt till den fjärde. Av sin egen rupa fyllde de kama. De, som ingick, blev arhater. De, som endast erhöll en gnista, förblev fattiga på kunskap; gnistan brann svagt. Tredjedelen förblev förnuftslös. Deras Jivaer var ej redo. Dessa sattes avsides bland de sju. De blev trånghuvade. Tredjedelen var redo. "I dessa ska vi bo", sa lågans och den mörka visdomens herrar.

25. Hur gick Manasa, visdomens söner, tillväga? De förkastade de självalstrade. De är ej redo. De föraktade de svett-födda. De är ej helt redo. De ville ej ingå i de första ägg-födda.

26. När de svett-födda alstrade de ägg-födda, de tvåfaldiga och de mäktiga, de kraftiga med benstomme, sa visdomens herrar: "Nu ska vi skapa."

27. Den tredje blev visdomssönernas vahan. Den skapade "söner av vilja och yoga", med kriyashakti skapade den dem, de heliga fäderna, arhaternas förfäder.

ÅTTONDE SÅNGEN

28. Av svettdropparna, av ämneskvarlevor, lämningar efter döda kroppar av människor och djur på det föregående hjulet och av stoftavfall alstrades de första djuren.

29. Djur med benbyggnad, djupets drakar och flygande sarpaor fick ingå bland kräldjuren. De, som kröp på marken, fick vingar. De långhalsade vattendjuren blev stamfäder till luftens fåglar.

30. Under den tredje växte de benlösa djuren och förändrades: de blev djur med skelett, deras chhayaor erhöll fasthet.

31. Djuren delade sig först. De började att föröka sig. Även den tvåfaldiga människan delade på sig. Hon sa: "Låt oss likna dem; låt oss förenas och skapa varelser." De gjorde det.

32. Och de, som inte hade någon gnista, tog stora hondjur till sig. De födde stumma raser med dem. Stumma som de själva. Men deras tungor lossades. Deras avkommas tungor förblev tysta. Vidunder födde de. En ras vanskapta, av rött hår betäckta vidunder, gående på alla fyra. En stum ras, för att ej röja skammen.

NIONDE SÅNGEN

33. Seende detta, grät de Lhaer, som ej danat människor, sägande:

34. "De manas-lösa har besudlat våra framtida boningar. Detta är karma. Låt oss ta vår boning i de övriga. Låt oss lära dem bättre, så att ej värre må inträffa." De gjorde det . . .

35. Då blev alla människor begåvade med manas. De såg de förnuftlösas synd.

36. Den fjärde rasen utvecklade talförmågan.

37. De, som varit en, blev två; så även alla de levande och krypande djur, som ännu var en, jättelika fisk-fåglar och ormar med sköldtäckta huvuden.

TIONDE SÅNGEN

38. Sålunda gav den tredje, två och två, i de sju zonerna, upphov till den fjärde; suraerna blev a-suraer.

39. Den första, i varje zon, var månfärgad, den andra gul som guld, den tredje röd, den fjärde brun och blev svart av synd. De första sju telningarna hade alla samma hudfärg. De nästa började blanda.

40. Därpå blev den tredje och den fjärde uppblåsta av övermod. Vi är konungarna, sades det, vi är gudarna.

41. De tog hustrur, fagra att skåda. Hustrur av de förståndslösa, de trånghuvade. De födde vidunder, onda demoner, han- och honkön, samt khado med föga förstånd.

42. De byggde upp tempel åt människokroppen. Hankön och honkön dyrkade de. Då verkade ej längre det tredje ögat.

ELFTE SÅNGEN

43. De byggde väldiga städer. Av sällsynta jordarter och metaller byggde de. Ur det som elden utspytt, ur bergens vita sten och ur den svarta stenen högg de ut avbilder på sig själva, efter sin storlek och skepnad, och dyrkade dem.

44. De uppförde stora avbilder, nio yatier höga, måttet på deras egna kroppar. Inre eldar hade förstört deras fäders land. Vattnet hotade den fjärde.

45. De första stora vattnen kom. De uppslukade de sju stora öarna.

46. Alla heliga blev räddade, de oheliga tillintetgjorda. Med dem flertalet av de jättestora djuren, alstrade av jordens svett.

TOLFTE SÅNGEN

47. Få återstod. Några gula, några bruna och svarta samt några röda återstod. De månfärgade var borta för alltid.

48. Den femte, en telning av den heliga ätten, återstod. Den styrdes av de första gudomliga konungarna.

49. "Ormarna", som åter nedsteg, som stiftade fred med den femte, som lärde och undervisade den . . .

HELENA BLAVATSKY
The Secret Doctrine, 1888

Översatt från H P Blavatskys The Secret Doctrine vol II, sid 15-21, "Anthropogenesis in the Secret Volume". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1964.