Vår Stjärna, Stråle, Fader eller Dhyani-Buddha av Helena Blavatsky

Då atma (vår sjunde princip) är identisk med den universella anden och människan till sitt väsen är ett därmed, vad är då den egentliga monaden? Den är den homogena gnista, som i miljoner strålar utgår från de ”sju” – vilka vi längre fram skall tala om. Den är gnistan som UTGÅR från den OSKAPADE strålen – ett mysterium. Enligt den esoteriska och även den exoteriska nordbuddhismen utsänder Adi-Buddha (Chogi dangpoi sangye), den okända Enheten, som saknar begynnelse och slut och är identisk med Parabrahm och Ain Sof, en klar stråle ur sitt mörker.

Denna är (det första) Logos eller Vajradhara, den högste Buddhan (även kallad Dorjechang). Såsom varande alla mysteriers herre kan han ej manifestera sig, utan utsänder i manifestationens värld sitt hjärta, ”diamanthjärtat”, Vajrasattva (eller Dorjesempa). Detta är det andra Logos i skapelsen, varur de sju utgår – enligt den bemantlade exoteriska läran de fem – Dhyani-Buddhor, som kallas anupadaka, de ”föräldralösa”. Dessa Buddhor är de ursprungliga monaderna från det okroppsliga varats värld, arupa-världen, vars intelligenser saknar (dock endast på detta plan) såväl form som namn enligt det exoteriska systemet, men i den esoteriska filosofin har sina särskilda sju namn. Dessa Dhyani-Buddhor utsänder eller skapar ur sig själva förmedelst dhyana de himmelska jagen – de övermänskliga Bodhisattvorna. Genom att själv inkarnera på jorden vid begynnelsen av varje mänsklig cykel såsom dödliga människor, blir dessa tid efter annan på grund av sin personliga förtjänst Bodhisattvor bland människors barn, varefter de kan återfödas såsom manushi- (eller mänskliga) Buddhor. Anupadaka (eller Dhyani-Buddhorna) är således identiska med de brahmanska manasaputrorna, de ”själaborna sönerna” av antingen Brahma eller någondera av de båda övriga trimurtiska hypostaserna; följaktligen är de även identiska med Rishierna och Prajapatierna. I Anugita finns ett ställe, som, esoteriskt tolkat, tydligen utvisar samma idé och system, fast under ett annat framställningssätt. Det lyder:

Alla varelser, som finns i denna värld, vare sig de äger eller saknar rörelseförmåga, skall allra först upplösas [vid pralayan], och därnäst de utvecklingsgrader, som framgått ur elementen [av vilka det synliga världsalltet är danat], och efter dessa utvecklingsgrader [evolverade väsen] alla elementen. Sådan är den uppåtgående ordningsföljden bland väsendena. Gudar, människor, gandharvor, pishachor, asuror, rakshasor, alla har blivit skapade av svabhava [prakriti eller den plastiska naturen], ej genom gärningar, ej heller genom en orsak [ej genom någon fysisk orsak].

Dessa brahmaner [Rishierna, Prajapatierna?], världens skapare, födas här [på jorden] om och om igen. Och allt, som av dem alstras, upplöses i behörig tid i dessa samma fem stora element [de fem eller rättare sju Dhyani–Buddhorna, även kallade människosläktets ”element”] likt böljorna i oceanen. Dessa stora element är i alla avseenden högre än de element, varav världen är sammansatt [de grova elementen]. Och den, som blir förlossad även från dessa fem element [tanmatrorna], framskrider till det högsta målet.

”Herren Prajapati [Brahma] skapade allt detta genom sin själ allena” medelst dhyana eller abstrakt meditation och mystiska krafter liksom Dhyani-Buddhorna. Dessa ”brahmaner” är således tydligen identiska med de himmelska Dhyani-Buddhornas jordiska Bodhisattvor. Båda blir såsom ursprungliga intelligenta ”element”, skapare eller utsändare av de monader, som är bestämda att bli mänskliga i denna cykel, varefter de evolverar sig eller så att säga vidgar sig, så att de omfattar hela sitt jag såsom Bodhisattvor eller ”brahmaner”, i himlen och på jorden, för att slutligen bli vanliga människor. I sanning, ”världens skapare föds här på jorden om och om igen”. Det nordbuddhistiska systemet eller den allmänt omfattande exoteriska religionen lär, att varje Buddha, på samma gång han förkunnar den goda lagen på jorden, samtidigt manifesterar sig i tre världar: i den formlösa världen såsom en Dhyani-Buddha, i formernas värld såsom en Bodhisattva och i begärens värld, den lägsta eller vår värld, såsom en människa. Esoteriskt är läran olika. Den gudomliga, rent Adi-Buddhiska monaden manifesterar sig såsom det universella Buddhi (den hinduiska filosofins Maha-Buddhi eller Mahat), den andliga, allvetande och allsmäktiga roten till gudomlig kunskap, den högsta världssjälen eller Logos. Denna nedstiger ”likt en låga, och utbreder sig från den eviga elden, som är orörlig, utan till- eller avtagande, städse densamma till slutet” av tillvarons cykel, och blir universellt liv på det kosmiska planet. Från detta plan av medvetet liv utgår, likt sju eldtungor, ljussönerna (livets Logoi) och därpå meditationens Dhyani-Buddhor – de konkreta formerna av sina formlösa fäder (de sju ljussönerna) och fortfarande dessa själva – om vilka kan användas brahmanernas mystiska uttryck: ”Du är DET – BRAHMA.” Det är dessa Dhyani-Buddhor, som utsänder sina chhayaor eller skuggor, de himmelska områdenas Bodhisattvor, urtyperna till de överjordiska Bodhisattvorna och till jordens Buddhor samt slutligen till människor. De sju ”ljussönerna” kallas även ”stjärnor”.

Logos, eller det såväl omanifesterade som manifesterade Ordet, kallas av hinduerna Ishvara, ”Herren”, fastän ockultisterna ger det en annan benämning. Ishvara är det högsta medvetandet i naturen, säger vedantinerna. ”Detta högsta medvetande”, säger ockultisterna, ”är blott den sammanfattande enheten i det manifesterade ordets värld – eller på illusionens plan, ty det är summan av det Dhyan-Chohaniska medvetandet”. ”Du vise, frigör dig från den föreställningen, att icke-ande är ande”, säger Shankaracharya. Atma är icke-ande i sitt slutliga para-brahmiska tillstånd. Ishwara eller Logos är ande; det är enligt ockultismens förklaring en sammansatt enhet av manifesterade levande andar, ursprungskällan och plantskolan för alla de kosmiska och jordiska monaderna, vilka därjämte är gudomliga reflexer, och av vilka var och en utgår ur och återvänder till Logos' sköte, när dess tid är inne. Det finns sju huvudgrupper av sådana Dhyan-Chohaner, och dessa grupper kan återfinnas och igenkännas i varje religion, ty de är de ursprungliga SJU STRÅLARNA. Ockultismen lär vidare, att mänskligheten är delad i sju olika grupper med deras mentala, andliga och fysiska underavdelningar.

Monaden är således, om den betraktas såsom en ENDA, upphöjd över den sjunde principen (i kosmos och människan). Såsom en ”triad” eller trefald betraktad, är den den direkta utstrålningen och ättlingen av den ovannämnda sammansatta ENHETEN – ej en utandning av ”Gud”, såsom denna enhet kallas, och ej heller en skapelse av intet; en sådan åsikt är fullkomligt ofilosofisk och innebär dessutom ett förringande av gudomen, som därigenom neddrages till ett ändligt, av egenskaper betingat tillstånd. I översättningen av Viveka Chudamani heter det träffande: Emedan Ishvara är ”Gud, oförändrad i pralayornas innersta djup och manvantarornas livligaste verksamhet, står dock över (honom) ATMA, kring vars palats råder det eviga MAYAS mörker”.

De under samma moderplanet födda ”triaderna”, eller rättare de ur en och samma planet-ande eller Dhyani-Buddha utgångna strålarna, är i alla sina kommande liv och återfödelser syster- eller ”tvilling”-själar på denna jord.

Varje hög adept i varje tidsålder och varje land har vetat detta. ”Jag och Fadern är ett”, sade Jesus. (Joh., X, 30.) Identiteten och på samma gång den blott skenbara skillnaden mellan ängelmonaden och människomonaden framlyser i följande uttryck: ”Fadern är större än jag” (Joh., XIV, 28); ”... prisa eder Fader, som är i himmelen” (Matt., V, 16); ”då skola de rättfärdiga lysa såsom solen i sin (ej vår) Faders rike” (Matt., XIII, 43). Likaså spörjer Paulus: ”Veten I icke, att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?” (I Kor., III, 16).

När han uppges en annan gång (Joh., XX, 17.) ha sagt: ”Jag far upp till min Fader och eder Fader”, så innebar detta vad här ovan blivit anfört. Allt detta avsåg endast att visa, att den grupp av lärjungar och följeslagare, som drogs till Jesus, tillhörde samma Dhyani-Buddha, stjärna eller fader, och att denna åter tillhörde samma planetära område och avdelning som han själv. Det är kännedomen om denna ockulta lära, som tagit sig uttryck i översikten av The Idyll of the White Lotus, där T Subba Rao säger:

Det är således ”ljusets sju söner” – av okunnigt folk uppkallade efter och ofta identifierade med sina respektive planeter, nämligen Saturnus, Jupiter, Merkurius, Mars, Venus och enligt den moderna kritikens antagande (vilken ej går djupare än till ytan av de gamla religionerna) solen och månen – som enligt de ockulta lärorna är våra himmelska föräldrar eller, sammanfattade till ett helt, vår ”fader”.

De sistnämnda har endast inom den rättsliga astrologin använts såsom planeter. Den astro-teogoniska indelningen skilde sig från den ovannämnda. Solen, som är en central stjärna och ej en planet, står jämte sina sju planeter i mera ockulta och mystiska förhållanden till vår glob än man i allmänhet vet. Solen betraktades därför såsom den store fadern till alla de sju ”fäderna”, och detta förklarar, varför i Kaldéens och andra länders religionslära talas än om sju, än om åtta stora gudar. Varken jorden eller dess drabant, månen, och ej heller (av ett annat skäl) stjärnorna är något annat än ställföreträdare, som användes för esoteriska ändamål. Dock, även om ej solen och månen medtages i räkningen, synes de gamle ha känt sju planeter. Hur många fler är väl kända av oss hittilldags, om vi frånräknar jorden och månen? Endast och allenast sju: sju större eller huvudplaneter, de övriga planetoider snarare än planeter.

Följaktligen är, såsom redan anmärkts, polyteismen i själva verket mera filosofisk och överensstämmande med naturen och verkligheten än den antropomorfa monoteismen. Saturnus, Jupiter, Merkurius och Venus – de fyra exoteriska planeterna – och de tre övriga, vilka måste förbli onämnda, är de himlakroppar, som ansågs stå i direkt astral och psykisk förbindelse med jorden såsom dess fysiska och moraliska ledare och väktare, i det de synliga planeterna begåvade mänskligheten med hennes yttre och inre egenskaper och deras ”regenter” eller rectores med monaderna och de andliga förmågorna. Låt oss, för att förekomma nya missuppfattningar, här förklara, att bland de tre hemliga planeterna (eller deras stjärnänglar) varken Uranus eller Neptunus var inräknade – detta ej allenast emedan de under dessa namn var okända för de gamla mästarna, utan emedan de i likhet med alla övriga planeter, vad än deras antal må vara, är gudar och beskyddare för andra sjufaldiga kedjor av glober inom vårt solsystem.

Ej heller är de två senast upptäckta stora planeterna uteslutande beroende av solen liksom de övriga planeterna. Hur skulle man, om så vore, kunna förklara det faktum, att Uranus erhåller 1/390 av det ljus jorden mottager, under det Neptunus erhåller blott 1/900 därav, samt att deras drabanter har en retrograd rörelse omkring planeten, en egendomlighet, som man ej iakttagit hos några andra planeter inom solsystemet? Detta gäller i alla händelser om Uranus, oavsett att man nyligen åter velat bestrida, att så är.

Vad vi ovan sagt skall naturligtvis betraktas endast såsom tomma huggskott av alla dem, som förväxlar den allmänna världsordningen med sina egna system och indelningar. Vi har emellertid endast meddelat faktiska uppgifter ur de ockulta lärorna, vilka det står envar fritt att antingen antaga eller förkasta. Det finns detaljfrågor, på vilka vi, till följd av deras ytterst metafysiska och abstrakta beskaffenhet, ej förmår inlåta oss. Vi har således endast att meddela det faktum, att blott sju av våra planeter stå i lika nära förhållande till vår glob som det, vari solen står till alla de himlakroppar, vilka i hennes system är beroende av henne. Det fattiga lilla antal primära och sekundära planeter, som astronomin känner bland alla dessa himlakroppar, synes ömkligt nog i sanning.

Det är således helt naturligt, att det finns ett stort antal planeter, större och mindre, som ännu ej blivit upptäckta, men om vilkas tillvaro de forntida astronomerna – vilka alla är invigda adepter – förvisso måste ha ägt kännedom. Men eftersom dessas förhållande till gudarna var heligt, måste det förbli en hemlighet likaväl som namnen på åtskilliga andra planeter och stjärnor.

Dessutom talar även den romersk-katolska teologin om ”sjuttio planeter, som råder över folkens öde på vår jord”, och oavsett den oriktiga tillämpningen ligger det mera sanning i denna tradition än i den exakta nutidsastronomins uppgift. De sjuttio planeterna är förbundna med de sjuttio äldste i Israels folk (4 Mos., XI, 16) och det är dessa planeters behärskare som menas, ej planeterna själva; ordet sjuttio är en bemantling, som hänsyftar på de 7 x 7 underavdelningarna. Varje folk och nation har, såsom vi redan sagt, sin omedelbare väktare, beskyddare och fader i himlen – en planetande.

... Enligt de esoteriska lärorna växlar och skiftar maya – det illusoriska framträdandet av händelsernas och handlingarnas följd på denna jord – med olika folkslag och platser. Men huvuddragen av varje människas liv är alltid överensstämmande med den ”konstellation” eller stjärnbild, varunder hon är född, eller rättare med egenskaperna hos dess ledande princip eller styrande gudomlighet, vare sig denna benämnes Dhyan-Chohan, såsom i Asien, eller ärkeängel, såsom inom den grekiska och den romerska kyrkan. Inom den forntida symboliken var det alltid SOLEN – dock ej den synliga, utan den andliga solen – som ansågs utsända de förnämsta frälsarna och avatarerna. Härav sambandet mellan buddhor, avatarer och alla andra inkarnationer av den högsta SJUFALDEN. Ju närmare förenad han är med sin urtyp i ”himlen”, dess bättre för den dödlige, vilkens personlighet av hans egen särskilda gudom (den sjunde principen) valdes till dess jordiska hemvist. Ty med varje viljekraftig strävan efter luttring och förening med denne ”den egne guden” underkuvas en av de lägre strålarna, och människans andliga väsen drages till en högre stråle, som ersätter denna, och höjer sig sålunda från stråle till stråle, till dess slutligen den inre människan upptages i det enda och högsta ljuset från Fader-SOLEN. Alltså ”utvecklar sig verkligen mänsklighetens öden enligt numeriska formler”, eftersom de särskilda enheterna av denna mänsklighet alla utgår från en och samma källa – den centrala solen och dess skuggbild, den synliga. Ty dagjämnings- och solståndspunkterna samt solbanans olika perioder och faser är, astronomiskt och numeriskt uttryckta, endast konkreta symboler för den evigt levande sanningen, om än dessa symboler ser ut som abstrakta idéer för oinvigda dödliga. Och detta förklarar de märkvärdiga numeriska överensstämmelser med geometriska förhållanden, som visas av åtskilliga författare.

Ja, ”vårt öde är skrivet i stjärnorna”! Dock, ju närmare den dödliga reflexen MÄNNISKAN är förenad med sin himmelska URTYP, dess mindre farliga är för henne de yttre livsvillkoren och de kommande återfödelserna – vilka varken en Buddha eller en Kristus kan undgå. Detta är ej vidskepelse och allra minst fatalism. Den senare innebär en blind verkan av en ännu blindare makt, men människan är ett fritt handlande väsen under sin vistelse på jorden. Hon kan ej undgå skickelserna av det öde, som leder henne, men hon har att välja mellan tvenne vägar, som för henne i den givna riktningen, och hon kan nå sitt mått av lidande – om sådant är henne förelagt – antingen i martyrens snövita dräkt eller i de sölade kläder, som bärs av en orättfärdighetens vapendragare, ty det finns yttre och inre bevekelsegrunder för vår vilja vid bestämmandet av vårt handlingssätt, och det står i vår makt att välja endera av de två. De som tro på karma måste även tro på ett öde, som varje människa väver omkring sig från vaggan till graven, tråd efter tråd, liksom spindeln sin väv, och detta öde förestavas antingen av den himmelska rösten från den osynliga urtypen utom oss eller av vår mera närskylda astrala eller invärtes människa, som blott alltför ofta är den förkroppsligade människovarelsens onda genius. Båda påverkar den utvärtes människan, men endera måste bli segrare, och från det osynliga livets första begynnelse inskrider den stränga och omutliga vedergällningslagen och har sin gång, troget följande stridens växlingar. När den sista tråden är spunnen och människan synes insvept i sina egna gärningars nät, då befinner hon sig fullkomligt i detta sitt självskapade ödes våld. Då skall det antingen sätta henne fast likt den tröga musslan på den orubbliga klippan eller bortföra henne likt en fjäder i den virvelvind, som uppväckts av hennes egna gärningar, och detta är – KARMA.

Översatt från The Secret Doctrine av H P Blavatsky vol I sid 571-576, 638-639 eng. original uppl. 1888, London. I svensk översättning, del I, sid 600-605, 672-73, Teosofiska Bokförlaget Stockholm 1966.