Robert Crosbie
och
United Lodge of Theosophists
SKILDRADE MOT DEN HISTORISKA
BAKGRUNDEN
av
Armand Courtois
Översättning från nederländskan. Originalets titel: Robert Crosbie en de ”U.LT.” tegen de historische achtergrond. Originalet är utgivet av Geünieerde Loge van Theosofen (det belgiska U.L.T.) i Antwerpen den 25 juni 1991.
© 2001 Online Teosofiska Kompaniet Malmö
INNEHÅLL
I.
Inledning II.
Källorna III.
Personalier IV. Robert Crosbie i T S, under Judges tid 1887 -1896 V. Förhållandet Crosbie - Judge VI. Robert Crosbie under Katherine Tingley 1896 - 1904 VII. Robert Crosbie blir sig själv: 1904 - 1909 [översättning pågår] VIII. Robert Crosbie i U.L.T. [översättning pågår]
Robert Crosbie 1949 - 1919
I. Inledning
Robert Crosbie, grundaren av United Lodge of Theosophists (U.L.T.) och tidskriften Theosophy, skrivs det inte ofta om i våra publikationer. När det sker, ligger tonvikten mycket mer på vilken vikt, betydelse och karaktär hans arbete har än på hans person. (Det är för det mesta i juninumren som det skrivs om honom.) I U.L.T.-kretsarna anser man detta vara naturligt och normalt. Robert Crosbie gav ju oss opersonlighetsidealet och anonymitetens arbetssätt på vägen, och han var själv förebilden för dessa. Ända från början var det tydligt för honom och hans medarbetare att opersonlighet snarare var en fråga om motiv och inre hållning än om tillvägagångssätt. Bland teosoferna var inte alla under sitt liv medvetna om hur ny denna hållning var i Rörelsen och hur viktigt det var att låta den vinna insteg och att förnuftigt praktisera den. För det mesta lär vi oss långsamt. Vi drar upp åt oss själva ett slags idealisk riktlinje som är baserad på en kombination av förebild, personlig uppfattning och temperament, kort sagt på den karma som på en viss tidpunkt och på ett visst ställe kommer upp till ytan, och dessutom går var och en av oss i praktiken längs en slingrande linje eller sicksacklinje, som gång på gång leder oss tillbaka till vår riktlinje och ofta låter oss hamna även på den motsatta sidan. Denna fråga är viktig för människor som är djupt engagerade beträffande sitt eget liv. De försöker ju att leva mera medvetet och att bättre förstå vad de gör. Den anspråkslöshet som Robert Crosbie behandlas med i våra publikationer, gäller för övrigt också för U.L.T. självt. Man kan naturligtvis dissekera allt, och ibland blir det faktiskt nödvändigt att gå in på detaljer, men i grunden är U.L.T:s uppgift enkel och det behöver därför inte sägas mycket om den. Det väsentliga är teosofin och dess studium, spridande och användning. Våra instrument är inte många: böckerna, tidskrifterna, sammankomsterna. Åtminstone förefaller det så, generellt sett. Men, teosofin är en ”ocean”. I den mån som de verksamma med själ och hjärta personifierar teosofin och U.L.T:s principer, är saken levande. Och tonvikten ligger på det varaktiga. Rörelsen går hela tiden framåt och förändrar sig från generation till generation. I den meningen liknar den ett staffettlopp, med cykler av retardation och acceleration, sammandragning och utvidgning, centripetalt och centrifugalt verkande. Ett levande U.L.T. är mycket mer en organism än en organisation. Det är inte tillräckligt att en organism existerar. Den måste vara frisk och kunna bli starkare och växa inifrån och utåt och ta in utifrån. För det krävs det mycket och inte minst ett tillrådligt och fruktbart förhållande mellan lärare och elever, grundare och anhängare. Beträffande detta glömmer vi aldrig Robert Crosbies stora bidrag: han hänvisade inte till sig själv, utan till de ursprungliga grundarna, och överallt där han kunde, eliminerade han resterna av personlig auktoritet över andra i moraliska och andliga frågor. Därigenom skapade han en grund för samverkan mellan individuellt fria associerade, i enlighet med en högre verklighet, med frivilligt valt ansvar för sig själva och andra. Detta är principen och teorin. Praktiken är ibland annorlunda, och orsaken till denna eventuella skillnad ligger i förhållandet mellan förebild och efterföljd. Förebilden måste följas av andra människor. Dessa måste tillgodogöra sig den, och detta kräver tid och ansträngning.
Robert Crosbie är älskad och hedrad i U.L.T. därför att han har uttänkt och utarbetat ett idealiskt sätt att fortsätta den Teosofiska Rörelsen, och detta i en period i vilken den löpte stor risk att stranda på persondyrkans, den personliga auktoritetens, urvattningens och förvirringens blindskär. Helena Blavatsky var en utomordentlig källa till inspiration, William Q. Judge ett föredömligt förkroppsligande av den. De som skulle komma att dricka djupa klunkar ur den källan och i Judge finna förebilden för ett sunt teosofiskt arbetssätt, skulle också komma att ge Rörelsen de bästa chanserna till en sund fortsättning. Rörelsens kvalitet beror hela tiden på kvaliteten hos dess medarbetare, på dessas motiv, utgångspunkter, utbildning och mål. Genom att vara ”lojal mot den Teosofiska Rörelsens stora Grundare”, med tonvikten på det väsentligaste i teosofin, och genom att fästa mindre uppmärksamhet vid ”tvistefrågor och olikheter i personliga åsikter”, lade Crosbie grunden till sunt, värdefullt och varaktigt arbete. Det är denna essäs syfte att visa att detta synnerligen geniala bidrag från Crosbie kom till tack vare hans studier och livserfarenhet, som kompletterade hans Jags begåvning och lät den komma till uttryck. De svårigheter som han har mött i sitt liv och kämpat sig igenom, har härdat och stärkt honom, och som sann teosof har han utvunnit levnadsvisdom ur dem, uttryckt i hans U.L.T., hans gärningar och skrifter. Crosbie har inget behov av att vi överöser honom med lovord. Den som vill lära känna honom finner honom bäst karaktäriserad i The Friendly Philosopher (1934), en samling av hans föredrag, brev och uttalanden. Den som vill förstå hur han kom till att skapa U.L.T., måste skaffa sig upplysningar om hans person, liv och utveckling. Vi gör rätt i att göra klart för oss att Amerika utan honom troligen inte hade haft något U.L.T., liksom för övrigt Europa inte hade känt till några U.L.T.-Loger utan B.P. Wadia, en viktig medarbetare under ”andra perioden”, kort efter det att Robert Crosbie själv hade lämnat den jordiska scenen.
II. Källorna
För att informera våra yngre associerade och intresserade ordentligt om Robert Crosbie och U.L.T. kunde vi inte begränsa oss till de gängse klassiska källorna i U.L.T. Dessa källor är visserligen mycket värdefulla, men de är dock ofullständiga. Ibland får man intrycket att U.L.T. inte koncentrerar sig särskilt mycket på historia, åtminstone inte på sin egen historia. Detta är förståeligt i så måtto att historien har att göra med det som har passerat och att U.L.T. vill lägga tonvikten mera på de bestående värdena. Å andra sidan är man faktiskt tvungen att se på det förgångna, om man vill förstå nutiden. Det insåg man också i U.L.T., och därför började U.L.T. mycket tidigt publicera historiska artiklar om Rörelsen i tidskriften Theosophy, då Robert Crosbie var chefredaktör. Dessa artiklar ger en omfattande och mycket noggrann översikt över teosofins historia, från 1875 till 1925 (senare utvidgad till 1950). De tar upp mycket kontroversiella frågor, och detta kan förvåna oss, eftersom U.L.T. i sin Principförklaring faktiskt föreskrev att det inte skulle befatta sig med ”tvistefrågor och olikheter i personliga åsikter”. Teosofins historia var emellertid full av sådana, och man kunde inte förklara skälet till skapandet av U.L.T. utan att hänvisa till denna historia som bakgrund. Ifrågavarande artiklar har tillsammans med ett antal andra publicerats i Theosophy och utgör nästan den enda källan till studier av U.L.T.
Serien börjar med Masters and Their Message, i tredje bandet; i sjätte bandet finner vi The Theosophical Movement, i trettonde The Cycle Moveth och i trettonde och fjortonde The Rising Cycle. Tidskriften Theosophy började ges ut 1912, och med trettonde bandet har vi följaktligen redan kommit till 1925. Under det året utkom den imponerande bok i vilken alla artiklarna togs upp, The Theosophical Movement, 1875–1925, A History and a Survey, 705 sidor, utgiven på E.P. Dutton & Company, New York, utan författarnamn, men tydligt härstammande från U.L.T. Materialet sammanställdes ursprungligen av Robert Crosbie och skrevs av John Garrigues och andra medarbetare. Boken bearbetades, nedkortades avsevärt med avseende på innehållet men utvidgades i tiden och kom ut, återigen anonymt, 1951 som The Theosophical Movement, 1875–1950, [Teosofiska Rörelsen 1875-1950, Online text inleds 2004] på Cunningham Press, Los Angeles. Vi vet emellertid nu att bearbetningen var Henry Geigers och Grace Cloughs förtjänst.
Inte alla anser att vår ”History” ens tillnärmelsevis är objektiv. Boris de Zirkoff, ”compiler” av Blavatsky Collected Writings och självfallet väl underrättad om många aspekter i teosofins historia, tillkännagav oss sin åsikt i ett brev av den 17 mars 1970: ”… boken … är inte bara ensidig … den är helt orättvis och på tusen sätt partisk. I stort sett är historien korrekt beträffande H.P.B:s tid. Men kort därefter blir den mycket orättvis och otrevlig med avseende på överste Olcott; senare gör den Judge till ett ’helgon’ och lämnar de många inre problem som han konfronterades med i sitt liv obeaktade – händelser och omständigheter som gör honom ännu mera omtyckt hos oss i stället för att förorsaka det motsatta; och därefter misslyckas boken fullständigt där den handlar om andra Samfund, legender om Katherine Tingley etc., etc. Boken är ingen historisk redogörelse! Den är ingenting mer än en partisk redogörelse som, genom att förtiga mycket och inte säga något, förvränger bilden. Jag avskyr författare som dristar sig att kritisera felen och bristerna hos en enskild lärjunge till Mästarna, i synnerhet dem som kritiserar Olcott. Detta visar varken vänlighet eller förståelse, utan i stället en anda av överlägsenhet och högmod. Ursäkta att jag talar så öppenhjärtigt i denna fråga.” Nå ja, fakta är fakta, ibland mycket svåra att ta reda på och ännu svårare att tolka. Boris de Zirkoff var själv inte helt fördomsfri. Han var heligt övertygad om att Katherine Tingley var en Invigd och att G. de Purucker, hennes efterträdare, stod i daglig kontakt med Mahatmorna. Vem kommer att bevisa motsatsen? I varje fall hade Boris rätt med avseende på sin anmärkning att vår ”History” lämnar mycket osagt.
Av speciellt intresse med avseende på Robert Crosbie själv är en artikel i Theosophy, augusti 1919, sjunde bandet, sidan 289–292 och dödsmeddelandet på sidan 320. Det finns också andra historiska artiklar i Theosophy, såsom den viktiga Aftermath, i tjugotredje bandet. Nåväl, för att sätta pricken över i, inga av dessa artiklar eller böcker är ”officiella” U.L.T.-texter. De är ju anonyma. De är innehållsmässigt så noggrant skrivna som det över huvud taget var möjligt för den tidens författare att åstadkomma, och det lär ha förelegat mycket omfångsrika dossiéer med bevismaterial, men de är otillräckliga, inte så mycket därför att mer skulle ha blivit känt under mellantiden, utan därför att författarna har utelämnat mycket. De var i sin fulla rätt att göra det, och vad Crosbie beträffar behärskades de troligen av sin egen förkärlek för opersonlighet och anonymitet. För oss finns det inget som Crosbie kan ha sagt, gjort och skrivit som skulle förringa hans betydelse. Eftersom U.L.T.-publikationerna ger en något ensidig bild, tvekar vi inte att också använda andra källor.
Vilka andra källor? Jo, det finns uttalanden från det som vi kan kalla ”motparten”, för det mesta härstammande från Teosofiska Samfundet ”Point Loma”, ”Covina”, ”Pasadena” etc., Katherine Tingleys och G. de Puruckers anhängare, i Belgien allmänt kända som ”Theosofisch Genootschap” [nederländsk översättning av Theosophical Society ’Teosofiska Samfundet’] (i Antwerpen aktivt sedan 1937 eller däromkring), vilket emellertid sedan lång tid är indelat i underfraktioner eller splittrat i olika riktningar. Dessa källor är viktiga därför att de representerar den fraktion av Rörelsen som Crosbie avskilde sig från. Om vi vill följa honom och inse hans betydelse, måste vi veta något om hans erfarenhetsområde. Den bakgrunden finner vi delvis i publikationer som The Theosophical Forum från Teosofiska Samfundet Point Loma. En bok som egentligen också hör till den gruppen är den kända Theosophists, Reunite! av F. Pierce Spinks, The Christopher Publishing House, Boston 1958. En annan viktig källa är Theosophical Notes, en tidskrift som utgavs av en U.L.T.-dissident, Victor Endersby, som från 1921 till 1949 intensivt samarbetade med U.L.T.-Los Angeles, var en av medarbetarna i Theosophys redaktion och till följd av en meningsskiljaktighet med ”Los Angeles” från 1951 till 1978 bjöd på sina egna meningar och insikter. Han var den ledande gestalten i vår Loge i Berkeley, Kalifornien. Ytterligare finns det de mer eller mindre neutrala verken av teosofiska och andra historiker, såsom professor Charles J. Ryan: H.P. Blavatsky and the Theosophical Movement, T.U.P., Pasadena, Kalifornien, 1975, reviderad utgåva av 1937 års utgåva [1937 års utgåva finns i svensk översättning med titeln H.P. Blavatsky och Den Teosofiska Rörelsen, utgivningsår: 1942]; professor Emmett A. Greenwalt: California Utopia: Point Loma: 1897–1942, Point Loma Publications, Inc., San Diego, Kalifornien, 1978, reviderad utgåva av The Point Loma Community in California: 1897–1942, A Theosophical Experiment, University of California Press, 1955; Bruce F. Campbell: Ancient Wisdom Revived, A History of the Theosophical Movement, University of California Press, 1980. Då och då förekommer intressanta stycken i tidskrifter som The Canadian Theosophist och The Eclectic Theosophist. I vissa fall var vi tvungna att vända oss till privata källor. Officiella dokument, såsom Judges rapporter till de amerikanska konventen, fann vi i Judges tidskrift The Path.
Det syntes oss inte möjligt att rättfärdiga varje detalj i vår text med en fotnot och en hänvisning till en speciell källa. Vi har en nästan fullständig lista, kronologiskt ordnad, på alla källor som vi har använt och kommer eventuellt att ställa den till förfogande för intresserade.
III. Personalier
Robert Crosbie föddes i Montreal, Kanada, den 10 januari 1849. Om hans släkt och härstamning vet vi inget, och om hans ungdomstid endast detta: som sextonåring var han redan övertygad om att Sanningen inte gick att finna i de inskränkta religionerna; han kände ett starkt intresse för filosofiska, religiösa och ockulta ämnen och läste böcker om mesmerism och hypnotism. Namnet Crosbie skulle kunna vara skotskt och hans barn, Cameron och Kay, och även hans barnbarn, Scott och Keith, bar namn som ofta förekommer i skotska familjer. Crosbie blev naturaliserad amerikan. Det är anmärkningsvärt beträffande Helena Blavatsky, av rysk-tysk härkomst, William Q. Judge, till födseln en irländare, och Robert Crosbie att de alla tre erhöll amerikanskt medborgarskap. Helena Blavatsky startade Rörelsen i Amerika och hennes sista budskap var riktat till de amerikanska teosoferna. Crosbie tillbringade den största delen av sitt liv i Boston. Han fick där en utbildning till bokförare och byggde upp ett eget företag. Som affärsman vågade han ta risker, för två gånger tjänade och förlorade han en förmögenhet. Vi vet inte när hans första äktenskap ingicks. Av de mycket vaga upplysningar som vi har fått från vänner vilka kände honom och fortfarande är i livet, kan man dra slutsatsen att hans första äktenskap var mycket svårt. Det finns en historia om en fruktansvärd eldsvåda som satte hans frus och barns liv i fara. Omedelbart efter det att Robert Crosbie hade stiftat bekantskap med teosofin, blev tillståndet i hans äktenskap ännu värre och ledde till att hans fru skilde sig från honom. Detta måste ha hänt 1890 eller däromkring. Crosbie var en man med världsvana och såg minst av allt ut som en mystiker, men han ägde uppenbarligen entusiasmens gåva och ville omedelbart använda det som han hade lärt sig: han försökte utifrån broderskapstanken socialisera sitt företag, men detta fick föga tillfredsställande följder. Det är troligen detta företag, en fabrik, som han sålde efter sin skilsmässa från sin första fru. Han gav henne hela behållningen och måste ekonomiskt börja helt och hållet på nytt.
Robert Crosbie mötte sin andra fru, Josephine, i Boston. Hans äldsta dotter, Kay, föddes ur det äktenskapet 1895. Redan då måste han finansiellt ha återhämtat sig – detta framgår av hans verksamhet i Teosofiska Samfundet (TS). När han 1898 av Katherine Tingley kallas till Point Loma, följer Josephine Crosbie och barnen med. Crosbie avstår då all sin egendom till Teosofiska Samfundet, för vilket han får förtroendeposter, medan hans fru tilldelas en tjänst i Teosofiska Samfundets matsal. Efter bråket med Katherine Tingley och hennes grupp år 1904 lämnar han Teosofiska Samfundet och flyttar till Los Angeles, där han, utan pengar, igen måste börja på nytt. År 1909 grundar han U.L.T., som snart blir en stor succé. Fastän teosofin var hans livsgärning, fann han ändå fortfarande tid till sina hobbyer: han tecknade och målade och intresserade sig för musik. Vår Loge i Los Angeles äger några tavlor som han har målat, och flera sånger som än i dag sjungs av barn, ungdomar och vuxna i Theosophy School, har komponerats av Crosbie. Han var en anspråkslös, hängiven, allvarlig och energisk man. Efter hans död den 25 juni 1919 fortsattes hans arbete av vänner som han själv hade undervisat.
Hans dotter Kay gifte sig i Kalifornien med en man vid namn Deeds och fick två söner, Scott och Keith. Efter sin fars död kom hon att bo i Long Beach. En andra dotter, Katherine (eller Kathleen), föddes i Point Loma. Omkring 1942 var hon chef för hushållet i en Boys’ Preparatory School i Covina, Kalifornien. Sonen Cameron var organist till yrket. Under den ekonomiska krisen 1929–1932 drog han till New York och kom där då och då i kontakt med John Garrigues, som arbetade i U.L.T. i New York och var anställd från första stund. Josephine Crosbie lämnade Los Angeles efter en meningsskiljaktighet med personer i stadens U.L.T. och fick arbete i Corona, Kalifornien, som ”housemother” i en skola för unga flickor. Efter 1935 har man inte hört något mera om henne. Hon stod alltid troget vid sin mans sida och åtnjöt aktning från alla som kände henne. Då John Garrigues en gång visade henne ett av de illasinnade breven från Joseph Fussell, Katherine Tingleys sekreterare, i vilket Robert Crosbie kritiserades hårt, tog hon full av övertygelse upp försvaret av sin man och vederlade alla falska beskyllningar.
IV. Robert Crosbie i Teosofiska Samfundet,
under Judges tid 1887–1896Enligt tidskriften Theosophy (24:e bandet, s. 337) ägde Crosbies första kontakt med teosofin rum i Boston 1887, där han var närvarande vid ett föredrag av William Q. Judge. Han själv säger i ett opublicerat brev av den 14 september 1914 till F.W. Flint att han redan 1886 hade lärt känna teosofin. Den första versionen av vår ”History” uppger att Crosbie vände sig till Rörelsen då The Path startades, alltså i april 1886. Kanske var detta hans första kontakt. Det var emellertid först den 26 februari 1888 som han skrev under sin ansökan om medlemskap i Teosofiska Samfundet (Fellowship). Hans medlemskort är daterat den 5 juni 1888.
I Theosophy, juni 1926, 14:e bandet, s. 337 finns en annan version av Robert Crosbies första kontakt med teosofin: man påpekar att han hade för vana att alltid gå till källan; en gång när en sökare talade med honom om teosofin och Helena Blavatsky, skrev han till henne och hänvisades av henne till Judge. Det ser ut som om Crosbies lärjungar antingen hade hört olika historier eller förstått samma historia på olika sätt och att deras minnen redan hade förbleknat något.
Det fanns redan då en hel del teosofisk litteratur, men Crosbie tycks inte ha känt till den. Isis Unveiled kom ut 1877 och H.P.B:s tidskrift The Theosophist kom ut i Indien från och med oktober 1879. Det fanns även A.P. Sinnetts böcker The Occult World (1881) [Den Dolda Verlden, sv. övers. 1887] och Esoteric Buddhism (1883) [De Invigdes Lära, sv. övers. 1887]. År 1886 utkom Sinnetts Incidents in the Life of Madame Blavatsky [En Sierskas Öden, sv. övers. 1887] och första numret av Judges tidskrift The Path, och 1887 utgavs i Boston Through the Gates of Gold [Genom de Gyllene Portarne, sv. övers. 1898; Genom de Gyllene Portarna, Online text 2004] av Mabel Collins. Crosbie lär inte ha gått på bokjakt, för han skrev själv, kort efter Judges död, i The Path, maj 1896, att Judges Epitome of Theosophy (1888) [Teosofisk resumé, sv. övers. 1991, Teosofisk Resumé Online text 1998] var den första teosofiska avhandling som han någonsin hade läst. Texten i denna förträffliga småskrift publicerades först som A Theosophical Tract av Aryan Theosophical Society of New York City i december 1887 och togs därefter upp i The Path, januari 1888. Som småskrift spreds den vida omkring, och den bidrog i inte ringa grad till den teosofiska verksamhetens ”renässans”, som började 1886 med The Path, fortsatte i september 1887 med utgivningen av H.P.B:s Lucifer och nådde sin höjdpunkt i oktober 1888 med tillkännagivandet av Teosofiska Samfundets esoteriska sektion. Crosbies första verkliga kontakt med teosofin och W.Q. Judge personligen inföll alltså ungefär i mitten av den ”renässansen”. Han och Judge upptäckte varandra, och Crosbie blev omedelbart eld och lågor för teosofin. Han skrev senare om detta första möte att det ändrade hela hans levnadslopp och att han, då liksom senare, hade fullt förtroende för Judge. Tillit är ett nyckelord i Crosbies liv. Och Judge tycks då ha sagt: ”Crosbie, du står på min lista.”
Så snart Crosbie hade kommit i kontakt med teosofin, vände han sig i mer än en bemärkelse till Rörelsens personer. På Judges tillrådan skrev han till H.P.B. i London, som noterade hans intresse och anförtrodde honom åt Judge. Mycket snart blev Crosbie Bostons TS:s sekreterare och senare dess president. Enligt årsrapporterna från Teosofiska Samfundets amerikanska sektions konvent var Crosbie 1891 medlem av Revisionskommittén; 1892 och 1893 är han angiven som sekreterare för Logen i Boston; från och med 1894 är han president där, fram till dess han flyttade till Point Loma. Boston är en stad som skulle komma att spela en viktig roll i Rörelsens utveckling: det blev efter New York den andra staden i Förenta staterna där Teosofiska Samfundet skulle komma att etablera ett högkvarter i en egen byggnad. Affärsmannen Crosbie kan ha haft en viktig nyckelroll i detta. Men hans arbete och ansvar förblev inte begränsade till den exoteriska Rörelsen. När Helena Blavatsky i oktober/november 1888 tillkännagav existensen av Teosofiska Samfundets esoteriska sektion, blev Crosbie en av de första medlemmarna i den. I det med svarta kantlinjer inramade dödsmeddelandet angående Crosbie i Theosophy, augusti 1919, sjunde bandet, s. 320 står att han ”identifierade sig med den Teosofiska Rörelsens och Teosofiska Samfundets DZYANISKA sektion”. Förmodligen är det en syftning på Crosbies plats i Esoteriska sektionen. Denna var indelad i ”grupper”, och Crosbie blev först sekreterare, därefter president i Boston-gruppen. I Teosofiska Samfundet var tjänsterna tillfälliga eller mer eller mindre periodiska, för Teosofiska Samfundet var en demokratisk organisation och utnämningarna till ledande funktioner var resultaten av omröstningar. I Esoteriska sektionen var funktionerna emellertid mera permanenta. Från och med den tiden var Crosbie inte bara W.Q. Judges vän, utan också hans ”kompanjon” och en ”ockult lärjunge” till H.P.B. Till esoteriker från New England som kom och bad Judge om råd, brukade denne säga: ”Fråga Crosbie; han tänker och gör som jag.” Blavatsky brukade säga något liknande om Judge: amerikanska medlemmar som besvärade henne med att be henne om råd, svarade hon: ”Gå till Judge; han är mitt alter Ego.”
Trefalden Blavatsky-Judge-Crosbie karaktäriseras på Theosophys sidor som respektive Skaparen, Bevararen och Pånyttfödaren av ren teosofi, en ganska stark anspelning på ”trimurtin” Brahmâ, Vishnu och Shiva. Det kan låta verklighetsfrämmande och överdrivet, och troligen skulle H.P.B. och Judge ha skrattat åt det, men här var det helt allvarligt menat som tillämpningen av en alltid giltig princip på temporära mänskliga ting. Naturligtvis kan andra teosofiska organisationer tillämpa samma princip på sin ”successions” personer. I U.L.T. är det emellertid inte fråga om ”apostolisk succession” eller om ”ledarskap”, utan om succession i betydelsen fortsättning på Saken enligt de ursprungliga riktlinjerna.
För att placera Crosbie i det dåvarande Teosofiska Samfundet och för att ange vad han upplevde där av det som han var vittne till och vilka erfarenheter han skaffade sig som tillsammans med hans andra erfarenheter skulle bestämma hans senare hållning, måste vi beskriva huvuddragen i den historiska bakgrunden. I april 1886 lanserade Judge sin tidskrift The Path. Det fanns på den tiden endast få lämpliga författare och han måste därför själv skriva många artiklar. Han började använda pseudonymer: An American Mystic, Eusebio Urban, Rodriguez Undiano, William Brehon (”Brehon” är det iriska ordet för ”Judge”), Ramathirta etc. Brevväxlingen mellan Judge och E.T. Hargrove visar att Judge fann nöje i att leka med namn, förkortningar och namnändringar. Redan från början gav han således ett första exempel på opersonlighet. År 1889 började han ge ut en andra tidskrift, The Theosophical Forum, avsedd att ta upp frågor och svar i, och publicerade där sin tolkning av The Yoga Aphorisms of Patanjali (1885) [Patanjalis Yoga-Aforismer, sv. övers. 1997, Patanjalis Yoga Aforismer Online text 2001] . Det fanns således studiematerial i överflöd. Men den teosofiska renässansen 1886–1888 förde med sig mera än en större och mer omfattande aktivitet. Innovationer kastar sin skugga framför sig. Rörelsens motståndare hade redan börjat röra på sig och fann här och var i medlemmarnas personliga ambitioner en beredvillig kanal för att så förvirring, obstruera och underminera den teosofiska saken. Dessa reaktioner från ”de bromsande krafterna” eller ”vänstersidan” tycks bryta ut nästan automatiskt så snart som nya och ännu oprövade teosofer försöker åstadkomma seriöst arbete, dvs. något som går längre än det som ”personligheten” eller livet ”i världen” normalt tillåter. Det är som om de nya och ännu oprövade teosoferna måste testas omedelbart. Många försvagas, misslyckas, försvinner från Rörelsen eller blir till och med dess fiender. Helena Blavatsky och hennes Mästare hade förutsett detta och framförde varningar. H.P.B. avlade högtidliga vittnesbörd i vilka hon försäkrade att Judge var hennes enda auktoriserade representant i USA. Hon skrev följande till honom 1888: ”I förrgår natt fick jag en översikt över de teosofiska samfunden [fastän det vid den tiden fanns bara ett]. Jag såg de få verkliga och pålitliga teosoferna invecklade i en strid på liv och död med världen i allmänhet och med äregiriga och endast till namnet teosofer. De första är talrikare än man tror, och de fick övertaget, liksom ni i Amerika kommer att få övertaget, om ni bara fast och orubbligt fortsätter med Mästarnas program och förblir trogna mot er själva.” Denna förklaring citeras ofta i U.L.T.-publikationer.
Den första stora svårigheten i Teosofiska Samfundet uppstod i Indien och var följden av ett kombinerat angrepp av mutade före detta medarbetare, några missionärer och det brittiska Society for Psychical Research [Sällskapet för Psykisk Forskning] genom dess representant doktor Richard Hodgson på Helena Blavatsky med avseende på hennes moral, hennes psykiska fenomens realitet och äktheten hos Mahatmabreven, vilka hade kommunicerats genom henne. Denna komplott utbröt 1884. På grund av Teosofiska Samfundets mycket ljumma försvarstaktik beslöt Helena Blavatsky att lämna Indien för gott. Hon gav sig i väg den 30 mars 1885 och vistades i Neapel, Würzburg (där hon började på The Secret Doctrine) [Den Hemliga Läran, sv. övers. 1895–1898, Den Hemliga Läran Online text, inleds 2001] och Oostende (maj 1886), i angiven ordning. I Oostende var hon så sjuk att de engelska vännerna hämtade henne till London (våren 1887), och det var där som hon tillbringade de sista åren av sitt liv. Hela den sorgliga historien i den skandalösa komplotten finns beskriven i sjunde och åttonde kapitlet i The Theosophical Movement, 1875–1950. Vi går inte här in på det, eftersom Robert Crosbies anslutning till Teosofiska Samfundet infaller efter den perioden. Helena Blavatskys vistelse i London och att hon blev bekant med Mabel Collins bildar emellertid länken till det andra betydelsefulla dramat, Coues’ och Collins’ beskyllningar, i maj 1889. Till detta måste Crosbie ha varit vittne, och eftersom hans vän Judge presenterades som enbart ett redskap (”a tool”) för ”bedragerskan” H.P.B. i denna sak, måste Crosbie åtminstone i tanken ha varit involverad i försvaret. Men först i det tredje dramat, Annie Besants och Henry Olcotts angrepp på Judge, 1895, spelar han en aktiv roll.
Det är inte lätt att sammanfatta frågan Coues-Collins. Professor Elliott Coues var en känd och kunnig amerikansk ornitolog. Hans intresse riktade sig också mot många andra ämnen, bl.a. psykiska fenomen. Redan i början av 1880-talet var han medlem av Society for Psychical Research [Sällskapet för Psykisk Forskning] i London (som vid sitt grundande hade kunnat få hjälp av Mahatmorna men som avböjde det), och det var 1884 som han mötte Olcott i London och vände sig till Teosofiska Samfundet. Olcott, imponerad av Coues utomordentliga kunskaper som talare och författare, utsåg honom till ledamot av American Board of Control, som Coues för övrigt senare blev ordförande i. Coues grundade i Washington D.C. Gnostic Branch of the T.S., som företrädesvis var ett språkrör för dess grundare och ordförande.
När Helena Blavatsky kom till England i maj 1887, bodde hon några månader hos Mabel Collins, i hennes villa Maycot i Norwood. Mabel Collins var en begåvad författare och hade psykiska förmågor. År 1885 publicerade hon Light on the Path [Ljus på Vägen, sv. övers. 1900, ny sv. övers 2000, Ljus på Vägen Online text 2000], ett verk som gav prov på högtstående andlig inspiration. När Helena Blavatsky befann sig i Maycot uppstod där genast ett centrum för stor teosofisk aktivitet. Maycot blev snart för litet och H.P.B. flyttade till Lansdowne Road 17, Holland Park, Notting Hill Gate, i London, där hon kunde upprätta ett rymligare högkvarter. I London skulle hon komma att fullborda The Secret Doctrine (1888) [Den Hemliga Läran, sv. övers. 1895–1898] och dessutom att skriva The Key to Theosophy (1889) [Nyckel till teosofien, sv. övers. 1890; ny sv. övers., Nyckel till teosofin, 1997, Nyckeln till Teosofin Online text inleds 2000] och The Voice of the Silence (1889) [Tystnadens Röst, sv. övers. 1912; ny sv. övers. av Första fragmentet – Tystnadens Röst 1996, Tystnadens Röst Online text 2000]. Där fullbordade hon också The Theosophical Glossary (1892) [Teosofisk Ordbok sv. övers 1999, Teosofisk Ordbok Online text inleds 2000] en bok som kom ut först efter hennes död. Den 15 september 1887 utkom det första numret av hennes förträffliga tidskrift Lucifer, ett spektakulärt och utmanande namn. Helena Blavatsky var chefredaktör för denna månatliga publikation och assisterades i sitt arbete av Mabel Collins. Denna publicerade kort före sitt möte med H.P.B. The Idyll of the White Lotus (1884) [Sagan om den Vita Lotusblomman, sv. övers. 1894], ett verk som enligt Bertram Keightley i The Theosophist, mars 1885, hade skrivits redan 1887, omedelbart efter Through the Gates of Gold (1887) [Genom de Gyllene Portarne, sv. övers. 1898], ett verk från 1886, som kom ut i Boston 1887. Allt gick till synes bra, tills Mabel Collins namn i februari 1889 plötsligt försvann från Lucifer, utan att den ena eller andra sidan gav någon förklaring. Vad hade hänt?
Här måste vi vända tillbaka till The Theosophical Movement, 1875–1950, elfte kapitlet, i vilket problemet grundligt diskuteras och där det från början till slut ges orubbliga bevis för att H.P.B. hade rätten helt på sin sida och att det var Coues och Collins som var lögnarna och bedragarna. Eftersom denna bok, vår ”History”, grundar sig på de redan tidigare nämnda historiska artiklarna, publicerade i Theosophy då Crosbie var chefredaktör, och dennes tidigaste medarbetare var så gott som nybörjare i U.L.T., medan han själv ställde mycket material till tidskriftens förfogande, kan vi förutsätta att Crosbie omsorgsfullt hade samlat alla dokument och bevis som kunde kasta ljus över denna och liknande frågor. Som vi vet skrevs och publicerades de viktigaste historiska artiklarna under hans ledning. Av våra källor framgår följande: Professor Coues hade ambitionen att bli ledare för Teosofiska Samfundet i Amerika. På Judges begäran gav Olcott sent under året 1886 order om att de amerikanska Logerna eller ”Branches” av Teosofiska Samfundet skulle föras samman i en nationell sektion, American Section of the T.S.; Board of Control, som stod under professor Coues auktoritära och godtyckliga ledning, skulle upptagas i ett ”allmänt råd”. Judge sökte alltså omintetgöra Coues planer, och den amerikanska sektionens första konvent hölls i New York i april 1887. Coues stretade kraftigt emot och använde bedrägliga medel för att ”bevisa” sin auktoritet. Som exempel kan nämnas att Chicago Tribune efter konventet i Chicago 1888 publicerade ett ”budskap från en Mahatma” till professor Coues. Judge skrev till honom om detta, och Coues medgav underförstått att han själv hade försett pressen med detta meddelande. I ett annat brev hävdade han att Judge ”blockerade sina möjligheter till framsteg i Samfundet”. Höjdpunkten av Coues egocentricitet visar sig i ett brev av den 17 april till H.P.B., i vilket han påstår att hon har råkat i vanrykte i USA, eftersom hon är så ”avundsjuk på honom” och över huvud taget inte nämner hans böcker i The Secret Doctrine [Den Hemliga Läran]: hon torde frukta hans ständigt växande auktoritet! Att H.P.B. inte rättade sig efter honom behöver inte sägas. Coues ruvade därför på hämnd. Den 11 maj 1889 publicerade Religio-Philosophical Journal, en ledande spiritistisk tidskrift i Chicago, ett brev från Coues i vilket han citerade ett skriftligt meddelande från Mabel Collins: enligt denna skulle H.P.B. ha övertalat henne att påstå att en av de teosofiska Adepterna hade dikterat för henne texten i Light on the Path. Mabel Collins förnekade nu detta i sitt brev till Coues och talade om för honom att hon hade gett honom sin ursprungliga förklaring angående inspirationskällan till boken endast för att behaga H.P.B. Hon försökte alltså smutskasta H.P.B. på samma sätt som Emma Coulomb gjorde det 1884, nämligen genom att ”bekänna” att hon hade samarbetat med H.P.B. i ett mångomtalat teosofiskt bedrägeri. Hennes uppgifter och detaljer stämmer emellertid inte med de verkliga förhållandena och inte heller med de uppgifter och detaljer som Coues hade lämnat: Light on the Path kom ut 1885 och Collins mötte H.P.B. först 1887. Båda angriparna blev fångade i de snaror som de hade lagt ut för andra. Ändå väckte Mabel Collins åtal mot H.P.B. i London 1890, men när saken kom upp i domstolen i juli, visade H.P.B:s advokat för Mabel Collins advokat ett av Mabel Collins brev. Mabel Collins advokat bad därpå domaren att uppskjuta målet, vilket också gjordes. Mabel Collins själv skulle kunna vara ett ämne för en lång artikel. Hon föll offer för psykismens faror och prövningar i kandidaturen till chelaskap. [Psykism är ett ord som betecknar alla slags astrala och mentala förmågor. Övers. anm.] Hela saken måste ha varit en pinsam läxa för många.
Vi kan nu gå igenom sakförhållandena i deras kronologiska ordning. Vi kommer då till slutsatsen att 1887, året då Crosbie anslöt sig till Teosofiska Samfundet, faktiskt måste ha varit ett mycket viktigt nyckelår. I april ägde den amerikanska sektionens första konvent rum; i maj anlände H.P.B. till den villa som Mabel Collins bodde i; i september utkom det första numret av Lucifer med Collins som redaktörsmedhjälpare. Samma år började tvisten mellan T. Subba Row och H.P.B. om de Sju Principerna; H.P.B. arbetade på The Secret Doctrine [Den Hemliga Läran]; i The Path började Judge sin artikelserie om Bhagavadgita. Om åren 1886 till 1888 inledde en ”renässans”, så var 1887 denna periods höjdpunkt.
Den 9 april 1891 anländer Annie Besant till New York, håller där sina mycket lovprisade föredrag och är som delegat från London och Blavatskys representant närvarande vid de amerikanska teosofernas årliga konvent, söndagen den 26 och måndagen den 27 april, i Boston, där Robert Crosbie fungerar som sekreterare för konventet. I The Path finner vi den finansiella rapporten. Man utser en permanent kommitté, som skall ta sig an studierna i de lokala Logerna. Crosbie är också medlem i den, tillsammans med Judge och Anderson. Det var Crosbies Loge, Bostons TS, som arrangerade konventet. Det varade i två hela dagar, från klockan tio till tjugoett. En anekdot: ”Broder William Q. Judge får en fråga från en scientist: ’Varför är H.P. Blavatsky sjuk?’ Applåder och allmänt skratt bryter ut i publiken, men Judge svarar helt seriöst, utifrån ståndpunkten att ’mind-cure’, läkning genom tankens kraft, visserligen kan få sjukdomen att försvinna från kroppen, men i så fall flyttar den till tankeförmågan.” I det följande numret av The Path, juni 1891, publiceras H.P.B. \ A Lion-Hearted Colleague Passes [den finns också i W.Q.J.’s Theosophical Articles, del 2, s. 5–8 och i sv. övers. i U.L.T:s i Malmö arkiv, TB, del 1, s. 55–59, med titeln Vid Blavatskys död]. Den börjar med Longfellows dikt On the shore stood Hiawatha, … [Hiawatha stod på stranden …]. Helena Blavatsky avled i London den 8 maj 1891.
Följderna av denna händelse kan ännu i dag inte överblickas. Den direkta konsekvensen är att Judge som ”general secretary of the American section” nu leder Rörelsen i Amerika. Olcott, Teosofiska Samfundets president, formellt Teosofiska Samfundets ledare över hela världen, leder tillsammans med Annie Besant Rörelsen framför allt i Europa, Asien och Australien. Judge och Besant leder nu tillsammans Esoteriska sektionen, och Judge anförtror åt Crosbie ansvaret för den sektionens grupper i hela ”New England”; det är de sju staterna New York, Connecticut, Massachusetts, Rhode Island, New Hampshire, Vermont och Maine. Det är en mycket viktig position: genom sin närvaro och funktion på konventen lär Crosbie känna Teosofiska Samfundets mest framstående medlemmar i hela Amerika; han sköter och arrangerar nu kontakterna med esoterikerna, bärarna av det inre arbetet, i en viktig del av Förenta staterna. Vi finner då nio ”Branches” (’Grenar, Loger’) i New England. Ett exempel på arbetet i Bostons TS: Från oktober 1891 leder Crosbie där en studiegrupp i The Key to Theosophy [Nyckel till teosofien]; deltagarna i gruppen samlas var fjortonde dag, på söndagarna. Den startade med ungefär femton personer, men den 22 november finns det redan femtio i den. Någon läser frågorna i boken; ordföranden läser svaren; på det sättet behandlar man ett helt avsnitt, och därefter är det frågor och svar och ett samtal. På de alternativa söndagarna är det en studiegrupp i The Secret Doctrine [Den Hemliga Läran]. Judge stödde sådana försök, för en artikel i The Path, januari 1892, ger en rapport om ”Lektioner i Den Hemliga Lärans Stanzor” i Logen i Sioux City, Iowa, ”i förhoppningen att andra Loger” skall följa detta exempel.
Den 18 november 1891 skickar Annie Besant ett telegram, i vilket hon meddelar att hon ånyo kommer till Amerika! The Path noterar med låtsad förvåning hennes resas plötsliga och hastiga karaktär. Hon väntas till New York den 27 november. Hennes besök varar bara tolv dagar, för den 9 december avreser hon igen. Hon håller föredrag i New York (550 åhörare), i Fort Wayne, Indiana, i Philadelphia och ånyo i New York den 6 september. Där var så mycket folk att biljettförsäljningen försvårades. Alla de 1 250 platserna i Chickering Hall var besatta, människorna stod i gångarna, och många kunde inte komma in. The Path ger en entusiastisk rapport om dessa föredrag. Under tiden ägde ett viktigt bröllop rum; den 25 november gifte sig Julia Campbell VerPlanck igen, denna gång med den unge doktor Archibald Keightley, före detta generalsekreterare i Teosofiska Samfundets brittiska sektion. Bröllopet försiggick högtidligt under teosofiskt jubel i sockenkyrkan i Wayne, Pennsylvania. Rapporten i The Paths decembernummer är full av lyckönskningar.
Julia är ”Jasper Niemand”, till vilken Judge riktade sina Brev som hjälpt mig (henne) [Letters That Have Helped Me, del 1: 1891, del 2: 1905, del 3: 1946; Brev som hjälpt mig (endast del 1), sv. övers. 1903, ny sv övers. 2000, Brev som hjälpt mig Online text inleds 2000]. Breven publicerades ursprungligen i The Path, och då undertecknade av ”Z.L.Z.”, ”den Största bland de Landsflyktiga”, och många menade att de hade skrivits av H.P.B. Många år senare blev det känt att det var Judge som var författaren. Förordet och Brev I publicerades i The Path, december 1888. De publicerades i bokform 1891. Julia Campbell-Keightley var en av Judges förtroliga medarbetare. Under Judges ofta förekommande tider av frånvaro bar hon det redaktionella ansvaret för hans tidskrift.
Men vad motiverade Annie Besants plötsliga resa? Hon reste nog inte i all hast till Amerika för att hålla några föredrag där. The Path är förtegen om de verkliga skälen. Är det något ont i görningen? Och vad har detta med Robert Crosbie att göra? Här står vi inför en teosofisk ”whodunit” [’deckare’]. Eller värre, två, för det är två viktiga affärer på gång. Den första och minst viktiga utgjorde den egentliga anledningen till Annie Besants resa. Den angår huvudsakligen Henry Olcott. Den andra, av stor vikt, angår Judge och Annie Besant och är ett förebud om en ödesdiger utveckling, känd som ”Processen mot Judge”. Crosbie var troligen väl informerad om den första saken, men han träder inte fram i den. Han var emellertid ett aktivt vittne i den andra.
Till att börja med vill vi notera att båda frågorna ökade spänningen mellan de tre ledande figurerna, Judge, Olcott och Besant, en spänning som senare genom Olcott och Besant blev så stark att det uppstod en klyfta mellan dem och Judge som aldrig helt skulle komma att överbryggas.
Efter H.P.B:s bortgång var det nödvändigt att de tre möttes, och det hände i London den 27 maj och däromkring 1891. Judge var inte bara generalsekreterare i den amerikanska sektionen och president för Aryan Lodge i New York, utan också vicepresident för hela Teosofiska Samfundet, egenmäktigt utnämnd på den posten av Olcott. Olcott var Teosofiska Samfundets president, och Annie Besant hoppades kunna övertaga Helena Blavatskys ledande funktion. Med avseende på sitt intellekt var hon för övrigt mycket lämplig för att bli ”corresponding secretary”, men tyvärr var hon inte andligt utvecklad, vilket i detta fall var en subjektiv nackdel. Det bör sägas att Annie Besant vid den tiden fortfarande var en entusiastisk anhängare av Blavatsky. Judge stod emellertid först i turordningen för att ärva presidentskapet, inte bara som vicepresident, utan även och framför allt som en av de två Grundare som ännu levde, och inte minst på grund av sin egen ställning som chela och ockultist. Det fanns frågor att diskutera som hade att göra med Teosofiska Samfundet; andra gällde Esoteriska sektionen (ES), och med den ville Olcott ha så lite som möjligt att göra. För han ville låta det demokratiskt uppbyggda Teosofiska Samfundet förbli oberoende av ett patriarkaliskt ES och på så sätt skydda Teosofiska Samfundets odogmatiska karaktär. Det ena stod inte nödvändigtvis i motsatsförhållande till det andra, men skulle kunna göra det och skulle nog komma att göra det, och vi kan nog uppbringa förståelse för Olcotts ståndpunkt.
Nu hände något som var helt nytt och helt oväntat och som tillfogade Teosofiska Samfundet ett hårt slag. Medan Olcott under sommaren 1891 vistades i London, stannade han kvar som gäst hos F. Henrietta Müller, en kultiverad och välbärgad dam, öppenhjärtig och fri i sitt beteende och sina uttalanden, något excentrisk, glödande suffragett, förkämpe för ”jämställdhet mellan könen”, hängiven och aktiv teosof, medlem av Teosofiska Samfundet och med mycket gott anseende. I många avseenden var Olcott en man med samma kvaliteter. Efter de svåra åren i Indien gjorde vistelsen i England honom gott. Där blommade han upp, hans fysiska hälsa återvände och hans syn på livet blev åter optimistisk. Han var mycket omtyckt bland teosofer, och det med rätta. Han njöt av sin popularitet och sin roll som ledare av Teosofiska Samfundet. Eftersom han i Annie Besant såg en värdig efterträdare till Helena Blavatsky, inbjöd han henne att komma och hålla föredrag i Indien. (I London drog Annie Besant till sig en publik på två- eller tretusen åhörare!) Hon samtyckte till det, men strax innan hon skulle avresa, kom meddelandet att hennes läkare hade beordrat henne en viloperiod på grund av hennes utmattning till följd av för mycket arbete. Framför allt skulle hon företaga en sjöresa. Och det gjorde hon också, dock inte till Indien! Hon for till New York, som hon anlände till den 27 november 1891. Vi låter nu en kort redogörelse följa för den eller de uppskakande händelser som hade tvingat henne att så hastigt ändra sina resplaner.
I London gick rykten att Olcott i sina relationer med Henrietta Müller hade överskridit gränserna för det passande. Det riktades beskyllningar mot honom för ”grov osedlighet”. (De hycklarna!) Nu hade Olcott visserligen många dygder och många goda egenskaper, men ursprungligen var även han ”en man med världsvana”. Långt tidigare, i ett brev av den 30 september 1881, hade han skrivit till A.O. Hume att han under 1874 (då var han alltså 42 år gammal) var ”en klubbarnas, mat- och dryckesorgiernas och älskarinnornas man”, och avsikten med denna bekännelse var uppenbarligen att visa den stora skillnaden mellan hans hållning innan och efter det att han hade lärt känna Blavatsky, Teosofin och Mahatmorna. Redan 1882 hade Theosophical Publishing House publicerat ifrågavarande brev, i Hints on Esoteric Theosophy, och president Olcotts världsliga förflutna var således känt i vida kretsar. Den mycket chockade Annie Besant lyssnade på beskyllningarna, ”undersökte” dem och fann dem riktiga. Därpå telegraferade hon till Judge och krävde att han som vicepresident omedelbart skulle vidtaga nödvändiga åtgärder för ”rening och beskydd” av Teosofiska Samfundet. Den försiktige Judge menade i sitt svar att det vore bra om Annie Besant kom till Amerika med det bevismaterial som stod till förfogande. Därav kom det sig att hon plötsligt reste till New York. Där gav hon Judge en utförlig redogörelse för anklagelsen och bevismaterialet, i vilka hon själv och Henrietta Müller var parter, och hon krävde av Judge att han som Teosofiska Samfundets vicepresident och som ledare tillsammans med henne själv för Esoteriska sektionen genast skulle begära Olcotts avsked. Vi citerar vår ”History”, s. 331: ”Judge utsatte henne för korsförhör angående sakförhållandena och den kännedom som hon hade om dem. Därefter skickade han bud efter E. August Neresheimer och lät Annie Besant upprepa anklagelsen och sina förklaringar beträffande bevismaterialet. Han (Judge) gjorde detsamma med en annan vän och medarbetare, vars namn vi inte behöver nämna här.” Annie Besant lämnade ånyo sin redogörelse och befäste sitt krav på omedelbart handlande. Men Judge ville inte handla förhastat. Han skrev ett vänligt brev till Olcott, inte som vicepresident utan som mångårig vän, informerade honom om anklagelsen och bevisen och antydde att det kanske vore bäst att han, Olcott, såvida anklagelsen var riktig, lämnade in sin avskedsansökan. Brevet befordrades av en särskild kurir till Indien, där Henrietta Müller under tiden redan befann sig. I sitt svar förnekade Olcott sanningen i anklagelsen men avgick ändå! Den diplomatiskt avfattade texten i Olcotts avskedsansökan (”av hälsoskäl”) och Judges ytterst vänliga svar står i The Path, mars 1892, s. 406 och 407. Under den amerikanska sektionens sjätte årliga konvent, den 24 och 25 april 1892 i Chicago, får Olcott sin avskedsansökan noterad, och han tackas rikligt för allt som han har gjort för Rörelsen och erbjuds titeln livstidspresident och livstidsstiftare. Konventet röstar enhälligt för Judge som hans efterträdare, men ber Olcott – otvivelaktigt på Judges inrådan – att återtaga sin avskedsansökan och stanna kvar. Judge ivrade för detta. Han hyser uppenbarligen mycket mera förståelse och fördragsamhet med avseende på Olcott än Annie Besant gör; han gör deltagarna uppmärksamma på plikten att känna tacksamhet mot Olcott för hans oavbrutna och hängivna arbete; han tänker tydligen också på den betydelse som Olcott har för Rörelsens enhet. Judge telegraferar de goda nyheterna till Olcott i Indien, och Olcott svarar att han är villig att närmare överväga sitt slutgiltiga beslut, ”tills han får veta vilket slags välgörande inverkan den stärkande bergsluften i Ootacamund i Nilgiribergen kommer att ha på hans hälsa”. Under tiden börjar Judge fungera som ”acting president”: han utser på ”order” av den 25 mars 1892 (The Path, 7:e bandet, s. 59) Bertram Keightley till sin representant i Indien, börjar utöva kontroll över den indiska sektionens finanser och uppmanar till enighet och samarbete med Olcott. Likväl skrev han officiellt och privat till Olcott och skickade honom till och med ett budskap från en Mahatma: ”Det är inte den rätta tidpunkten för dig att avgå, vare sig fysiskt eller formellt, och det är varken rättfärdigt eller klokt eller \:s verkliga önskan att du gör det.” Dessutom meddelade Annie Besant att hon vad Olcott beträffar backar och ger efter (Lucifer, maj 1892). Den 11 mars 1892 skrev hon ett brev till medlemmarna i Blavatsky Lodge, i London, vilken hon är president för; i brevet uttalar hon sig tydligt för valet av Judge till president.
I London den 14 juli 1892 äger den europeiska sektionens konvent rum. Där bekräftas valet av Judge som ny president, men man intar en avvaktande hållning i fråga om Olcotts beslut. Olcott är besviken på grund av detta, och i en ”exekutiv order” av den 21 augusti 1892 återtar han sin avskedsansökan: hans hälsotillstånd har blivit bättre; ”hans Guru har klandrat honom för hans försök att dra sig tillbaka i förtid”; nu gör han också bruk av sin konstitutionella rätt att utse Judge till sin efterträdare. I The Path, augusti 1892, tillkännager Judge Olcotts beslut. Saken är nu avslutad och Olcott fortsätter att vara Teosofiska Samfundets president fram till sin död 1907. Kanske var Robert Crosbie det privilegierade vittnet under Judge-Besant-förhandlingarna i New York i december 1891. Vem annars skulle vår ”History” ha menat med ”en vän och medarbetare vars namn vi inte behöver nämna här”?
Ty Robert Crosbie var en av de närvarande på ett speciellt möte där medlemmar i Esoteriska sektionen var församlade och som ägde rum i Astor House i New York den 6 december eller däromkring 1891. De övriga närvarande var Annie Besant, H.T. Patterson, Thaddeus P. Hyatt och William Main. Detta möte har en stor historisk betydelse, eftersom det förebådar början till en process som kommer att kulminera i Annie Besants och Henry Olcotts anklagelser mot Judge på grund av förment förfalskning av meddelanden från Mahatmorna; det är därför också ett första steg mot splittringen i Teosofiska Samfundet (1895), vilken ingen då kan förutse. På grund av att Crosbie var närvarande på detta möte, kommer det att påverka hans erfarenhet. Om och om igen prövade han sina nya hållningar och beslut mot Judges, vilket slutligen ledde till grundandet av U.L.T. Vi försöker nu först sammanfatta hela situationen och går sedan över till några detaljer. Varför är Judge inte närvarande på detta möte? Kanske därför att det handlar om honom? Han är förmodligen underrättad om det, för det är ett ES-möte och hans förtrogne vän Crosbie är närvarande på det.
Efter Helena Blavatskys död får Judge ytterligare meddelanden från Mahatmorna, men deras äkthet blir ifrågasatt av Annie Besant. Det kan hon på sätt och vis inte hjälpa: hennes intellektuella inställning och hennes okunnighet om Judges sanna identitet samt hennes impulsiva karaktär gör henne mottaglig för sådana tvivel. Olcott gör också motstånd. För han vill skydda Teosofiska Samfundet mot det ökande inflytandet från Esoteriska sektionen. Judge, som är en chela och av större betydelse än som är synligt i det yttre, fortsätter emellertid att följa den av H.P.B. och hennes Mästare utstakade vägen. Som vi redan har sett, går han med avseende på Annie Besant och Henry Olcott mycket taktfullt till väga. Annie Besant kommer snart att betrakta sig som hans jämlike, och senare som hans överordnade. I Esoteriska sektionen är Judge naturligtvis den sanne och ende efterträdaren till H.P.B., på grund av sin ockulta status, men han vägrar att acceptera idén om ”apostolisk succession”. Annie Besant är hans ”co-head”, medledare, och ”recorder of the teachings”, alltså ett slags upphöjd sekreterare, trots sina stora intellektuella gåvor. Hon är i själva verket en mycket ivrig anhängare och försvarare av H.P.B., men överför inte automatiskt den lojaliteten på Judge. Hon är ju övertygad om att H.P.B. har utsett henne till efterträdare. Så förefaller det till det yttre och bokstavligt också att vara fallet: H.P.B. hade kallat henne så, och i London var hon avgjort H.P.B:s högra hand. Annie Besant, som ännu måste gå igenom sin prövotid på sju år som chela, bedömer Judge utifrån sin värld, personlighetens värld; hon lever materiellt och moraliskt långt ifrån honom. Olcott, ständigt angelägen om att hålla dogmatismen borta från Teosofiska Samfundet, motsätter sig ”dyrkan och lovprisning” av H.P.B. Han anser att han befinner sig i den rätta positionen för att kunna bedöma henne. Har han inte i många år känt henne som en förtrolig och pålitlig kollega och som med-chela? Och vad Crosbie beträffar, förblir han den trogne anhängaren, vännen, lärjungen och medarbetaren till Judge; han assimilerar erfarenheter, noterar och samlar fakta. På så sätt har alla sina egna ståndpunkter och riktlinjer. I personernas karaktär och hållning kan man redan märka fröet till de senare stridigheterna.
Syftet med det tidigare nämnda mötet i Astor House i New York var diskussionen om ett meddelande från en Mahatma. Meddelandet var skrivet i rött och bar en viss Mahatmas initialer och sigill, förmodligen Moryas. Vi har texten från ett brev av den 6 juli 1891, skrivet av Annie Besant till Julia Campbell VerPlanck, i vilket hon förklarar hur detta dokument kom i hennes ägo: på eftermiddagen före den kväll då omorganiseringen av Esoteriska sektionen ägde rum, den 27 maj 1891, hade Annie Besant valt ut ett antal relevanta dokument från Judges papper, på vilka omorganiseringen var baserad. Det var förklaringar av H.P.B., skrivna för hand och daterade den 23 oktober 1889 respektive den 1 april 1889, i vilka hon i mycket berömmande ordalag utsåg Judge till sin ende representant för Esoteriska sektionen i Amerika och i Mästarens namn utsåg Annie Besant till ”chief secretary of the inner group of the Esoteric Section and recorder of the teachings”. Tala om en titel! I sitt brev till Julia berättar Annie Besant att hon läste igenom dessa dokument ett för ett och vek och band samman dem till en dossié för att läsa upp dem under sammankomsten. Denna var utlyst av Judge i egenskap av H.P.B:s befullmäktigade ombud. Närvarande var förutom han själv Annie Besant, Alice Leighton-Cleather, Isabel Cooper-Oakley, Laura M. Cooper, Emily Kislingbury och grevinnan Constance Wachtmeister samt herrarna H.A.W. Coryn, Archibald Keightly, William Kingsland, G.R.S. Mead, W.R. Old, E.T. Sturdy, W. Wynn Westcott och Claude F. Wright. Alla var framstående medlemmar av Esoteriska sektionen, som sedan 1889 hette Eastern School of Theosophy [’Den österländska skolan för teosofi’], tydligen för att klargöra att den inte var enbart en avdelning av det exoteriska Teosofiska Samfundet. När Annie Besant öppnade sin dossié, låg det i den ett ark eller en bit papper som absolut inte fanns där då hon band samman den. Efter att ha läst upp de andra dokumenten visade hon papperet för de andra närvarande. Det stod på det: ”W.Q. Judge’s plan is right.” [’W.Q. Judges plan är riktig.’] Det var det ifrågavarande eller förmenta meddelandet från Mästaren M.
Vi måste här understryka att enligt Annie Besant ingen kunde ha haft tillfälle att skjuta in detta meddelande i hennes pappersbunt utan att hon skulle ha sett det. För det första framgår detta av hennes brev av den 6 juli 1891 till Julia Campbell VerPlanck; för det andra gav hon otvetydigt samma förklaring under sammankomsten i december 1891 med Crosbie, Patterson, Hyatt och Main. De fyra herrarna avlade för övrigt efteråt vittnesbörd om att enligt Annie Besant ”varken Judge eller någon annan” hade kunnat sticka in papperet i hennes bunt. För det tredje diskuterade Annie Besant saken även med doktor Archibald Keightley och hans fru Julia Keightley (tidigare Julia Campbell VerPlanck) den 15 juni 1893 i Taplow i England. Vi har texten om detta, bestående av en skriftlig förklaring av doktor Keightley. Robert Crosbie gav sitt vittnesbörd i en småskrift av den 3 april 1895, The Plot against the T.S. [’Sammansvärjningen mot Teosofiska Samfundet’], s. 62, där han sade följande: ”Jag var närvarande på mötet i Astor House, New York, där Annie Besant förklarade hur hon fick meddelandet ”W.Q. Judges plan är riktig”, och jag instämmer med H.T. Pattersons förklaring, bekräftad av Hyatt och Main. Annie Besant förklarade uttryckligen att hon aldrig lämnade ifrån sig dokumenten och att de aldrig hade legat någonstans där de skulle ha varit tillgängliga för någon, från det ögonblick då hon band samman dem och fram till det ögonblick då hon öppnade bunten på mötet. Hon förklarade hela saken i alla dess enskildheter, så att det inte skulle kunna finnas någon möjlighet till tvivel hos hennes åhörare.
Ungefär två år senare kommer Annie Besant att anklaga Judge för bedrägeri. Det blir kvar ett antal obesvarade frågor: Varför måste det problemet diskuteras så ihärdigt i New York? Varför saknades Judge? Varför verkar ingen ha lagt fram saken för Judge själv? Vilken slutsats ledde diskussionen till? Var alla endast förbluffade? Det finns fler sådana luckor i vår teosofiska historia.
Men vad värre är: plötsligt uppstod det bråk därför att dokumentets innehåll, antagligen med tyst medgivande från Annie Besant och Olcott eller med deras medhjälp, förrädiskt hade läckts ut till pressen och presenterats som bedrägeri begånget av Judge. Herrarna Old och Edge sägs ha spelat skurkrollen i detta läckande. Båda uteslöts av Judge och Besant ur Esoteriska sektionen därför att de hade brutit sina löften. Kanske vore det möjligt för en ytterst skicklig klärvoajant person att undersöka vad som verkligen hände, men inte ens den undersökningen skulle ge några trovärdiga resultat, för att inte tala om sådana som har bevisvärde. Vi kommer att avhålla oss från gissningar, för vi skulle därmed förirra oss. Hade Judge en ”plan”? Om ja, vilken? Han hade inte erbjudit det, och ingen hade bett honom om det! (Låter det inte som Kafka!) Eftersom Helena Blavatsky hade efterlämnat tydliga instruktioner, behövdes det inte någon annan plan. Man borde helt enkelt utföra hennes instruktioner, och det gjorde då Judge och Besant också, men uppenbarligen utifrån skilda motiv, uppfattningar och förhoppningar. Det är tydligt nog när man läser Judges publikationer från den tiden, att han ville gå i riktning mot demokratisering av Esoteriska sektionen, i betydelsen mera självständighet och ansvar för de enskilda medlemmarna (en ”plan” som senare även U.L.T. skulle ha för ögonen). Men under tiden hade fröna till en konflikt såtts. Annie Besant skulle olyckligtvis så småningom komma i en sorglig och pinsam konflikt med Judge och skulle tyvärr komma att ha mera benägenhet för personlig auktoritet och ändå bli mycket mottaglig för psykiska kommunikationer av tvivelaktigt värde. Lyckligtvis har hon också gjort väldigt mycket gott för Indien.
I själva verket började redan då motsättningen mellan två uppfattningar om teosofiskt arbete att visa sig: den dynamiska, mot en ”Rörelse”, och den statiska, mot starkare ”organisation”. Judge var aldrig strukturers fånge. I detta följde Crosbie senare hans exempel, med iakttagande av principen lojalitet mot grundarna, oberoende hängivenhet för Rörelsen, men gjorde det obundet. Under H.P.B:s tid var detta så gott som omöjligt. Varken tiden eller människorna var mogna för det, och H.P.B:s auktoritet var så naturlig och så självklar att man nog hade måst vara lika dum eller lika envis som en åsna för att inte vilja bli en ”lärjunge” till H.P.B. Allteftersom Rörelsen gick framåt, var det naturligt att medlemmarna själva mer och mer skulle komma att ta sitt eget ansvar, däri ledda av en stor procent Lägre Manas och en liten dos Högre Manas.
Inget av allt detta har fått hjulen att snurra långsammare i det teosofiska Arbetet. Det kommer fortfarande nya publikationer, och The Path informerar om glädjande nyheter. I april 1892 berättar tidskriften om öppnandet av högkvarteret i New York, på Madison Avenue 144. Man noterar utgivningen av Olcotts första Old Diary Leaves i marsnumret av The Theosophist. Nästan samtidigt utkommer H.P.B:s The Theosophical Glossary i London, där man med stort intresse ser fram emot den engelska översättningen, gjord av H.P.B:s systerdotter, av H.P.B:s From the Caves and Jungles of Hindustan och H.P.B:s Letters from India. I juni 1893 utkom Judges The Ocean of Theosophy [Teosofins Ocean, sv. övers. 1925, ny sv övers 1991, Teosofins Ocean Online text inleds 1999], en bok som blir en klassiker och kommer att uppleva oräkneliga nytryck, nya upplagor och översättningar. The Ocean of Theosophy blir ett traditionellt instrument för studiegrupperna i det amerikanska Teosofiska Samfundet och senare i U.L.T. Ännu senare kommer Robert Crosbie att skriva sin Answers to Questions on The Ocean of Theosophy [’Svar på frågor om Teosofins Ocean’ Online text inleds 2002].
I majnumret av The Path från 1893 ges såsom i alla andra nummer lokala nyheter om aktiviteterna i de olika centrumen. Det är tidigare ovanligt att Boston nämns i den, men nu rapporterar man att Teosofiska Samfundet där energiskt fortsätter med sitt arbete och att dess kurshäfte lägger tonvikten på de mest praktiska och nyttiga temana i teosofin. Dess föredragslista skulle kunna vara en från ett konservativt U.L.T.: Tillstånd efter döden, Reinkarnation, Ärftlighet, Individualitet och personlighet, Den sjufaldiga människan, Asketism, Cykler. Efter föredraget Teosofi och socialism var det en livlig diskussion. Fria samtal anser deltagarna vara bäst när meningsutbytet förblir lugnt. Logen är fortfarande verksam på Boyston Street 136. Inga personer nämns. Vi är benägna att förklara detta med det faktum att Crosbie arbetade där, men den förklaringen är bara en spekulation.
Den 15 och 16 september 1893 skall en viktig tilldragelse äga rum i Chicago. Där hålls i samband med Världsutställningen en teosofisk kongress, och augustinumret av The Path ger en översikt över det imponerande föredragsprogrammet, i vilket föredragen är ordnade i nio grupper: 1. Hur teosofin definieras, 2. Teosofin historiskt betraktad, 3. Teosofins filosofi och psykologi, 4. Teosofin som den fundamentala Sanningen i världsreligionerna, 5. Den teosofiska rörelsens organisation och verksamhet, 6. Teosofin och de nutida sociala frågorna, 7. Teosofin och de nutida religiösa frågorna, 8. Teosofi och moral, 9. Teosofin och vetenskapen. Alla ämnen kommer att behandlas från teosofins ståndpunkt. Världsutställningen arrangerar under samma dagar också en världskongress för religioner. Teosoferna sätter in sina bästa PR-specialister för att få delta i den, och uppenbarligen fanns det starka krafter som arbetade bakom kulisserna. Det framgår tydligt av olika situationer i vilka till synes oöverkomliga hinder såsom genom ett trollslag röjs ur vägen. Den som någon gång har arrangerat utställningar eller kongresser kan ha mycket nöje av George E. Wrights fängslande rapport i The Path, VIII, s. 239–245.
Judge ansöker om bidrag som skall hjälpa att bära resekostnaderna för professor Gyanendra Nath Chakravarti. Denne kommer i sällskap med Annie Besant som Teosofiska Samfundets representant till Religionernas världskongress. Chakravarti är redan berömd. Han är matematiker, advokat, mycket kultiverad och talar flytande en förfinad engelska. Detta är den man som senare kommer att ”magnetisera” Annie Besant för att ”göra hennes vehiklar mera samstämda” – göra henne mera psykiskt mottaglig. Han blir en källa till stora svårigheter i Teosofiska Samfundets tredje kris, som vi snart kommer att behandla. Även Henrietta Müller är närvarande. Hon representerar ”efter sitt besök i Indien året innan” Teosofiska Samfundets brittiska sektion. På ”familjefotot” av de teosofiska deltagarna förekommer hon tyvärr inte, men däremot William Q. Judge och mrs Judge, Annie Besant, professor Chakravarti, mrs Cooper-Oakley samt kända medarbetare till Judge.
The Path kommer med många rapporter om denna världskongress. Den teosofiska kongressen måste ha varit en enorm succé, för den sista sessionen drog nära 3 500 besökare, och tidningsrubrikerna handlade huvudsakligen om teosoferna. De övriga deltagarna i världskongressen nämndes endast i korta artiklar på insidorna. Crosbie lär inte ha varit där. Och The Path är förmodligen inte något exempel på formell opersonlighet: de mest intressanta teosofiska representanterna beskrivs, ibland med bild, på ett charmfullt och livligt sätt. Sålunda erfar vi om Henrietta Müller att hon ”i England ger ut en tidskrift för damer”. Vi motstår frestelsen att citera allehanda anekdoter.
I januari 1884 meddelar The Path att New England Theosophical Corporation håller på att grundas av medlemmar från det lokala Teosofiska Samfundet och den omgivande landsbygden. De har för de teosofiska aktiviteterna köpt ett hus på Mount Vernon Street 24, vilket har ett förträffligt läge. De medlemmar som bor där (bland dem Crosbie) kommer att betala hyra, om man räknar också med andra intäkter. Geo D. Ayers är president, Robert Crosbie vicepresident. I mars meddelar The Path att Judge anlände den 17 februari. Det hålls en mottagning, med musik, sång och tal; därefter bjuds det på kvällsmat och alla är hänförda. Byggnaden öppnas officiellt den 18 februari (som av en tillfällighet är detta datum också invigningsdagen för det första U.L.T., vilket grundades 1909). På eftermiddagen höll Judge ett föredrag i det närbelägna Cambridge för ungefär tre hundra närvarande, bland dem många professorer från det lokala universitetet. Efter teet håller han sitt föredrag en gång till och då i det nya Bostonhögkvarteret. Ämnet är ”Visdomens Mästare”. (Ja, det hade vi gärna haft en inspelning av.) Samlingssalen rymmer två hundra personer och är fullsatt. Alla är entusiastiska över byggnaden, biblioteket och den smakfulla dekorationen av det hela. Byggnaden ligger idealiskt för sammankomster, centralt, vid en lugn gata, nära folkrepresentationens hus och det berömda Common, ett flott kvarter. Redan i april 1894 ger New England Theosophical Corporation ut en ny bok: Modern Theosophy [Modern teosofi] av Claude F. Wright, som under tre års tid hade delat hus med Helena Blavatsky.
I varje nummer av The Path finns anmälningar av de andra teosofiska tidskrifterna, och som bör är redaktören uttalat kritisk. I delen ”Mirror of the Movement” kommer The Path med nyheter om de andra centrumen. (I U.L.T. gör vi det inte: för det första vill vi inte ha något ”skvaller” och för det andra har vi inte särskilt många nyheter.) Från och med mars 1894 börjar det ljuda en annan ton när det handlar om den indiska sektionens arbete. Vi finner ett exempel på det i The Path VIII, s. 399: Under den årligen återkommande generalförsamlingen höll överste Olcott det avslutande talet: ”… presidenten sade: ’Jag ämnar nu ge upp den sista kvarvarande tanken på möjligheten att jag skulle dra mig tillbaka, och jag skall stanna på posten tills jag av dödens hand blir avlägsnad från den. Med tiden kommer Annabai [Annie Besant] för mig att bli vad H.P.B. var.’ Alla kommer att vara glada över att veta att han nu är fast besluten att hålla sig till den av William Q. Judge skrivna och av den amerikanska sektionen antagna resolutionen att han inte skall dra sig tillbaka och inte heller själv skall tänka på det. Sedan säger han [Olcott], som avslutning på sitt tal: ’Såsom lärjungar till samma Mästare, engagerade i samma sak och nu vänner som känner varandra och litar på varandra, hoppas och ber jag att vi [Olcott och Annie Besant] i denna rörelse hädanefter kommer att likna den ariske gud som ser dubbel ut när man betraktar honom från två ståndpunkter, men som, när han förstås rätt, är en och odelbar.’ Detta visar stor vördnad för Annie Besant, eftersom argumentationen i Old Diary Leaves skapar ett psykiskt medium av H.P.B., vilket Annie Besant inte är. Eftersom presidenten aldrig har uttryckt sådana känslor för H.P.B., lyfter jämförelsen Annie Besant till en mycket högre nivå än H.P.B. någonsin kan nå.”
Annie Besant är nu berömd och oerhört populär. Olcott har gett vika för henne. Annie Besants kvaliteter och förtjänster erkänns och applåderas helhjärtat i Amerika, men i Esoteriska sektionen har något börjat gå snett. Annie Besant har inte motsvarat Judges förväntningar, om det över huvud taget fanns några högre förväntningar hos Judge. Säkerligen måste Judge ha hoppats att hon skulle fortsätta att hålla rätt kurs. I ett icke publicerat brev från Robert Crosbie till F.W. Wright, daterat den 19 oktober 1914, sammanfattar han situationen sålunda: ”Efter H.P.B:s död godtog W.Q.J. Annie Besant som medledare för Esoteriska sektionen – inte därför att det var bäst så, utan för att göra en sista yttersta ansträngning att hålla henne på rätt kurs genom en närmare relation med honom i Skolan. Vi vet att hans försök visade sig vara förgäves. Annie Besant fattade inte H.P.B:s och W.Q.J:s sanna natur; hon var och är helt intellektuell, inte det minsta intuitiv. Hennes lysande intellekt och brinnande hängivelse åt varje sak som hon hyllade, utövade inflytande på alla som var intellektuellt stämda och drog dem med tillsammans med henne, och tyvärr utgjorde dessa det stora flertalet. Intellektualismen är den klippa som Teosofiska Samfundet har kluvits mot …”
Också i de offentliga åsiktsyttringarna har något förändrats. Olcott har i Old Diary Leaves uttalat sig ganska nedlåtande om Judge: ”William Q. Judge var en trogen vän och en tillmötesgående medhjälpare, men han var så mycket yngre än vi att vi inte kunde se honom som en tredje jämlike.” Ett typiskt uttryck för en åsikt som är grundad på personlighet. I kroppsligt avseende var Judge visserligen yngre: han var född 1851 och Olcott 1832, men som inre personlighet var han äldre. Han har ju genom att räkna samman sina tre senaste liv låtit förstå att han var flera år äldre än Olcott! Vi har redan sett att Judge gentemot Olcott intog en mycket positivare hållning. Även i samband med H.P.B. skriver Olcott nedsättande och rent av absurda saker: hon skulle inte ha vetat något om reinkarnation förrän hon 1879 kom till Indien, och möjligen kände inte ens hennes Mästare till teorin på den tiden! Olcott hade visserligen medverkat i Isis Unveiled [’Den avslöjade Isis’], men nu visade det sig att han inte kunde ens texten.
Vad Annie Besant beträffar, så står hon nu helt under Chakravartis inflytande. Hon har blivit vegetarian och tar överallt med sig sitt eget bestick. Hon har upptäckt att Chakravarti äger psykiska gåvor och blir hans discipel, vilket strider helt mot hennes förpliktelser i den esoteriska skolan. Doktor Keightley rapporterar att brahmanen ofta magnetiserade henne för att låta henne, så tänkte han, höra sin gurus röst. (Hypnotiska tillvägagångssätt kommer att spela teosofer i Indien fler fula spratt.) Annie Besant, grevinnan Wachtmeister och andra skulle gärna låta flytta Teosofiska Samfundets högkvarter från Adyar till Allahabad (Chakravartis stad). Den nya situationen kommer att föra med sig överraskande utvecklingar, som kommer att leda till ”processen mot Judge” och sålunda till bildandet av det amerikanska Teosofiska Samfundet, fristående från Adyar.
Den 6 februari skriver Annie Besant från Allahabad till Olcott att medlemmar av åtskilliga Loger har bett om information angående anklagelser riktade mot vicepresident W.Q. Judge med avseende på vissa av denne påstådda handskrivna meddelanden och uttalanden från Mahatmorna. Det finns medlemmar med gott rykte som tror att dessa anklagelser vilar på sanning; det skulle vara till men för hela Samfundet om de inte undersöktes och vederlades. Annie Besant begär av Olcott en officiell undersökning.
Man bör inse att Annie Besant här åter överträder en av den esoteriska skolans viktiga regler. Olcott är däremot inte bunden av denna regel, eftersom han inte är medlem av Skolan. Man skulle förvänta sig att han skulle agera besinningsfullt, utan fördom, och framför allt broderligt. Men nej. Han skriver till Judge från Agra den 7 februari för att informera honom om anklagelserna och erbjuder honom ett val som redan visar hans egen åsikt: antingen kommer Judge att lägga ner alla sina funktioner i Teosofiska Samfundet, och Olcott kommer då att ge en uteslutande allmän förklaring, eller kommer han att tillsätta en juridisk kommitté och publicera resultaten från undersökningen. Olcott föreslår att om Judge väljer det senare alternativet, kommittén skulle kunna sammanträda i London, och han ber Judge om telegrafiskt svar.
Judge fick Olcotts brev den 10 mars 1894 och omedelbart skickade han följande telegram till Olcott: ”Anklagelser helt falska. Ni kan vidtaga de åtgärder som ni anser vara lämpliga; jag kommer till London i juli.” Resan till London var redan planerad. Judge hade för avsikt att där närvara vid det årliga europeiska konventet. Den 15 mars publicerar Judge en förklaring på fyra sidor i tryck. I denna säger han att dylika anklagelser hade under tämligen lång tid cirkulerat i form av vaga och undertryckta rykten. Nu är de visserligen officiella, men mycket vagt formulerade: namn på anklagare, detaljer angående dokument, tid och plats har inte getts. Judge drevs av sin ställning i Teosofiska Samfundet att offentligt förneka anklagelserna, men han ber inte om en kommitté. Inte därför att han vill undvika en undersökning, utan därför att Samfundet inte har några officiella dogmer och således inte får uttala sig om huruvida Mahatmorna existerar eller inte existerar. Han, Judge, försvarar sig som individuell medlem, inte som vicepresident, för anklagelserna har inte att göra med den nästan uteslutande nominella funktionen som vicepresident. Presidenten är i dubbelt avseende inte trovärdig: först genom att föreslå ett val som bevisar hans egen förutfattade mening; sedan genom att välja en procedur som strider mot Samfundets odogmatiska och toleranta anda. Han, Judge, tror på Mahatmorna, har bevisen på deras existens, har verkligen fått meddelanden från Dem och ibland vidarebefordrat deras innehåll till gagn för Arbetet, men han kan inte se hur man (juridiskt) skulle kunna bevisa Mahatmornas existens eller att vissa brev verkligen kommer från Mahatmorna.
Judges förklaring spreds vida omkring. Många medlemmar ansåg att Olcott hade gått till verket alltför energiskt. Judge måste väl betraktas som oskyldig så länge anklagarna inte hade bevisat hans skuld? George Mead och Bertram Keightley, generalsekreterare för den europeiska respektive den indiska sektionen, publicerar den 27 mars 1894 en rundskrivelse med information till medlemmar, i vilken de förtiger Olcotts procedurfel, men låter framgå att de anser Olcotts behandling av Judge inte vara rättvis. De är emellertid inte några oförbehållsamma anhängare av Judge. Hela saken får större publicitet på den amerikanska sektionens åttonde årliga konvent den 23 och 24 april 1894 i San Francisco, där Meads och Keightleys rundskrivelse läses upp. Under tiden har Olcott tillsatt en juridisk kommitté, som skall hålla sammanträde i London den 27 juni, och han har suspenderat Judge som vicepresident. Även detta meddelas till konventet. Det antar enhälligt resolutioner i vilka Judges, Meads och Keightleys ståndpunkter godkänns fullständigt. Ifrågavarande dokument är återgivna i The Path och The Theosophist.
Olcott anländer i tid till London, men undersökningen börjar först den 7 juli, eftersom man först har gjort försök att nå en kompromiss. Judge vägrar att acceptera den. Han anser att en officiell anklagelse också måste behandlas officiellt. Olcott sammankallar först Allmänna rådet, vilket består av honom själv, George Mead, Bertram Keightley och Judge. Den sistnämnde, till yrket advokat, har formulerat följande juridiska argument:
Den juridiska kommittén håller sammanträde den 10 juli. Den består av de förnämsta medlemmarna av de europeiska, indiska och amerikanska sektionerna, samt Annie Besant som åklagare och Judge som anklagad. Om underlaget till rättssaken är medlemmarna av olika mening. Men Olcott håller ett märkligt tal, i vilket han försvarar sig själv, därefter medger att hans kommitté inte är kompetent, och slutligen återkallar sin avstängning av Judge som vicepresident. Därigenom uppnår han att undersökningen uppskjuts. Man låter inte åtalet gå vidare till process. Judge och hans rättegångsombud har lyssnat uppmärksamt och utan att säga ett ord. Hans skuld är helt visst inte bevisad. Han kan nu inte heller officiellt bevisa sin oskuld, för på grund av uppskjutandet av undersökningen tillåts han inte detta. Indirekt fortsätter man att anklaga honom. Hans motståndare fortsätter att påstå att han var skyldig, fastän hans skuld aldrig har bevisats.
Förhoppningsvis kommer våra läsare att förstå att vi har försökt göra en så kort sammanfattning som möjligt av denna sak. Vi har lämnat många detaljer åt sidan, eftersom vi här nämner sådana problem endast som exempel från förhistorien, den teosofiska historia som Crosbie var vittne till och genom vilken hans senare val blir begripliga. Vad underlaget till rättssaken beträffar står vi naturligtvis helt på W.Q. Judges sida. Mästare och chelor har mycket lätt för att kommunicera med varandra på telepatisk väg. Tekniken att precipitera [’fälla ut’, ’materialisera’] meddelanden används endast när det är nödvändigt eller när inget annat sätt är möjligt. Det är ett normalt förfarande att en chela ger åt ett på mental väg mottaget meddelande från en Mahatma dennes särskilda form av handstil, ”modifikationen av skriften”, som är vanlig i det fallet. Meddelandets identitet eller äkthet avgörs inte av materiella kännetecken, såsom färg, initialer eller sigill. Andliga ting kan man inte bedöma med de metoder som advokater, notarier eller grafologer använder, och med all sannolikhet finns det också ”ett visst något” som är känt endast för chelan och Mästaren, kanske något i form av ett andligt intryck, en aura. Vi medger att detta är mycket subjektivt, men så måste det nu en gång vara. En svart magiker skulle också kunna precipitera [’fälla ut’, ’materialisera’] meddelanden och imitera alla yttre kännetecken. Än i dag har man diskussioner om detta ämne, och det fortsätter att utöva sitt inflytande. Få förfogar över tillräckligt med fakta eller gör sig besväret att forska i det. Tekniskt är det för oss vanliga människor inte möjligt att komma till en fullständigt grundad slutsats. Man måste då bilda och formulera sin åsikt endast med stöd av det material av fakta och argument som står till ens förfogande. Detta material är troligen ännu inte uttömt. ”Fallet Judge” fortsatte att splittra den teosofiska världen och ledde 1895 fram till en viktig konsekvens. Vi kommer att se hur det gick till.
Den 28 och 29 april 1895 äger i Boston den amerikanska sektionens konvent rum. Boston är den stad där Crosbie bor och arbetar. Det är under detta konvent som de amerikanska medlemmarna beslutar sig för att inta en självständig hållning gentemot Adyar. De grundar då ”Theosophical Society in America”. Man anklagade Judge senare för att ha siktat på en splittring eller delning, men det är inte säkert att han siktade på det. Ursprungligen var han själv emot en delning. Det framgår av hans brev av den 10 mars 1895 till Archibald Keightly, Julia Campbell-Keightley, Ernest T. Hargrove med flera. I det säger han: ”Jag har ändrat mina planer på grund av upplysningar och instruktioner från \ i samband med en amerikansk avskiljning … Innan var jag emot allt prat om en avskiljning och ville jag föreslå att aprilkonventet skulle insistera på enhet …” Det var alltså hans egen känsla. Men tydligen såg Någon längre. När vi nu ser tillbaka på den senare degraderingen av Teosofiska Samfundet i Indien, med Leadbeater, Krishnamurti, Liberala Katolska Kyrkan och så vidare, så förstår vi att delningen var nödvändig. Därigenom fick teosofin i Amerika en ny chans och skulle den där till största delen komma att beskyddas mot den urvattning och förfalskning som vi har sett uppkomma i Indien och Europa.
Man gör alltså förberedelser för de amerikanska teosofernas oavhängighetsförklaring. Det första som är nödvändigt för detta, är en historisk översikt, och denna sammanställs av Louis F. Wade och Robert Crosbie. Utdrag ur denna finns i majnumret av The Path från 1894, volym X, 55–60. Författarna går mycket formalistiskt och lagenligt till väga: de fakta som skall officiellt erkännas skall läsas ur de officiella texterna. Det vore underligt om de i detta inte inspirerades av Judge. Här och var känner man igen hans typ av argument. Han kunde bita ifrån sig ordentligt och sätta pricken över i. Sålunda hade han redan förklarat att han själv var förste ordförande den 7 september 1875 och att han då lät välja Olcott som ordförande för grundläggningsmötet. Något senare ser vi att det numera vedertagna invigningsdatumet den 17 november 1875 egentligen var olagligt: ”Troligen valde Olcott denna dag som datum för organisationens grundläggning därför att han då höll sitt invigningstal, men detta datum är inte korrekt och han var inte bemyndigad att välja detta datum. Vid denna tid höll sig en del medlemmar borta, och de närvarande medlemmarna var inte tillräckligt många för att de skulle ha rätt att fatta beslut.” Plötsligt tycks man ha glömt att ”den sjuttonde i den elfte månaden” är en av ”Dhyaniernas födelsedagar”. I december 1878 reste H.P. Blavatsky och överste Olcott till Indien, i egenskap av en ”kommitté för Teosofiska Samfundet”. Före deras avresa utnämndes generalmajor Abner W. Doubleday till interimistisk president, och det valet återkallades aldrig. Teosofiska Samfundet i New York fortsatte regelbundet med sitt arbete, och den ursprungliga organisationen upprätthölls troligen till efter den första januari 1882 i New York. Det reviderade reglementet, som hade antagits i Bombay i oktober 1879 av Allmänna rådet, var inte giltigt, för det ”Rådet” hade absolut inte någon laglig existens. Olcott begick ständigt fel mot Teosofiska Samfundets lagenliga procedurer. Sålunda antog han en illegal resolution som upphöjde honom till president på livstid. (Har man glömt eller i smyg låtit komma bort att den amerikanska sektionen erbjöd honom på konventet i april 1892 titeln livstidspresident och livstidsstiftare? Men juridiskt sett var det endast ett förslag som inte var av alla sektionerna formellt godkänt enligt reglerna.) Den europeiska sektionen var resultatet av ”Teosofiska Samfundet i Europa”. Den är autonom och bildades av H.P. Blavatsky med henne själv som president då hon hade återvänt till Europa, och Olcott godkände grundläggningen efteråt. (Med detta hade således skapats ett prejudikat för ett ”Teosofiska Samfundet i Amerika”!) Olcott själv hade upprepade gånger förklarat att han gick med på att göra separata teosofiska samfund av de existerande sektionerna, konfederalist som han var innan man talade om konfederalism. L.F. Wades och Robert Crosbies dokument återger ytterligare ett antal ”illegala” beslut och ändringar. De viktigaste slutsatserna är att Teosofiska Samfundet egentligen existerade endast i New York som juridiskt giltig entitet, att det var grundat den 8 september och inte den 17 november 1875 (det var alltså inte en Skorpion utan en Jungfru …), att det så kallade Theosophical Society and Universal Brotherhood [’Teosofiska Samfundet och Universella Broderskapet’] inte hade någon rättslig förbindelse med det och att Allmänna rådet inte alls hade någon rättslig giltighet. Genom Wade och Crosbie satte Judge flera juridiska käppar i hjulet för Teosofiska Samfundet.
Konventet erfar en enorm succé. Det är så många delegater närvarande att man måste börja senare än planerat, för alla dessa personer måste bevisa att de är ackrediterade av sina egna organisationer, och de måste registreras. Annars har de ju ingen rösträtt. Man hade kvällen innan hållit en mottagning i det nya Bostonhögkvarteret. Möteslokalen var proppfull. Man får där tillfälle att också träffa delegaterna från utlandet. Det spelas musik, ges solokonserter och bjuds på förfriskningar.
På konventet överlämnar C.A. Griscom junior klockan 12.30 resolutioner från styrelsekommittén vilka proklamerar den amerikanska sektionens autonomi under namnet
”The Theosophical Society of America”.
Resolutionen läses upp, och när man hör förklaringen att Judge skall vara president på livstid, varar den intensiva applåden med stor hänförelse och entusiasm i flera minuter. Hela den stora församlingen av delegater och besökare far upp och jublar, klappar och stampar. Ordföranden kan endast med svårighet lugna ner de närvarande. Han gör det genom att planera mötet angående resolutionerna till eftermiddagen.
När L.F. Wade läser ”den historiska översikten”, får han en rungande applåd. Griscom applåderas också när han läser vad H.P.B. har sagt om Judge. Men också motståndarna får ordet, bland andra Alexander Fullerton, som tycker att hela saken endast kretsar kring personen Judge. Till sist röstar man. Resolutionerna antas med tio emot och etthundranittioen för. Nu brakar den största entusiasm loss. Många står upp, viftar med sina händer eller med sin näsduk. Man ropar och hattarna flyger upp i luften. Saken var avgjord. De amerikanska teosoferna har gjort sig fria. Men Judges triumf kommer inte att vara länge: han är verksam i en mycket sjuk kropp.
Om grunden till rättssaken har Judge hittills tigit på konventet, men efter besluten, före sammankomstens slut, läser doktor Archibald Keightley under en och en halv timme och med största uppmärksamhet upp en förklaring av Judge, som i detalj besvarar Annie Besants anklagelser och står fast vid att alla meddelandena och uttalandena är autentiska, utom ett. Och plötsligt avslöjar han också de verkliga skälen till Olcotts avskedsansökan.
Det är nu uppenbart att det även då var Annie Besant som var anklagaren. Mötesdeltagarna skiljs sent på eftermiddagen, men många beslutar sig för att ta de sista tågen för att på kvällen kunna närvara vid ännu ett privat möte. På detta måste Crosbie som ansvarig för alla grupper i Esoteriska sektionen i New England ha varit. Typiska ord av Judge: ”Konventet kännetecknades av lugn, vänlighet, rättvisa och enighet.”
Judges första brev efter detta konvent har en chartas värde för allt sant teosofiskt arbete. Den oberoende hängivelsens princip ljuder tydligt i det, och detta brev måste absolut har varit en av Crosbies inspirationskällor. Benämningen ”Universal Lodge of Free and Independent Theosophists” [’Fria och Oberoende Teosofers Universella Loge’] innehåller redan fröet till benämningen ”United Lodge of Theosophists” [’Teosofers Förenade Loge’]. Stilen är litterärt högtstående och påminner oss om Thoreau: ”Teosofiska organisationer måste bli olika och förändras i enlighet med tidens, platsernas och människornas krav. Vi som en gång var det sällskap som kallades ”The American Section of the T.S.” [’Teosofiska Samfundets amerikanska sektion’] beslöt att göra vår organisation, den enbart yttre formen för styrelse och administration, helt fri och oavhängig av andra, men vi behöll våra teosofiska ideal, aspirationer, vår strävan och våra mål och fortsätter att vara en del av den teosofiska rörelsen. Denna förändring var oundviklig och kommer kanske inom överskådlig tid att göras också av er och andra. Tills synes ålades och kommer den att åläggas av naturen själv, under inflytandet av den oemotståndliga lagen om mänsklig utveckling och förbättring.
Låt oss därför skrida framåt i det stora arbete som utförs av den äkta teosofiska rörelsen, vilken får hjälp av olika organisationer men likväl står över dem alla. Tillsammans kan vi komma på fler och bättre sätt att sprida sanningens ljus över hela jorden. Genom att stödja och uppmuntra varandra kan vi lära oss hur man omsätter teosofin i praktiken, så att vi därigenom blir i stånd att undervisa andra i den och genom eget föredöme lägga tyngd bakom den.
Vi kommer då alla att vara medlemmar av den Universella Logen av Fria och Oberoende Teosofer, vilka omfattar alla vänner av den mänskliga rasen. Och på allt detta ber vi er om ett gemensamt officiellt svar som tydligare förklarar den information som vi nu förfogar över och gör oss bättre underrättade, så att detta och ert gagneliga svar kommer att fortsätta att existera som bevis och minnen bland oss.”
I marsnumret av The Path, tionde årgången, på sidan 390, tredje från slutet, meddelar Judge att tidskriften byter namn och från och med aprilnumret skall heta Theosophy. Judge var född den 13 april 1851 och tidskriften, hans egendom, började ges ut i april 1886. Tidskriften stod, liksom hans kropp, i Vädurens tecken. Och hans kropp slocknar den 21 mars 1896, omkring klockan nio på morgonen, i sviterna av Chagres’ sjukdom och tuberkulos, och utan tvivel försvagad av de förfärliga stridigheter som han har varit med om. Judge har ända till sista droppen och andetaget verkat för Rörelsen. Hans sista ord var ”There should be calmness, hold fast, go slow” [’Det bör råda lugn, håll fast vid planen, gå varsamt fram’]. Men hans död för med sig uppståndelse och förvirring i leden. Det fjärde dramat är på gång.
På sidan 392, den sista, i marsnumret av The Path, tionde årgången, finner vi också den allra sista artikeln av Judge, hans ”avskedssalut”. Det är symtomatiskt för den stämning som i många år därefter kommer att råda i relationerna mellan Teosofiska Samfundet i Amerika och Teosofiska Samfundet i Adyar:
”Rapporten om konventet i Adyar, Indien, är i vissa avseenden ett komiskt dokument. Alexander Fullerton (sedan splittringen en motståndare till Judge), som låter rapporter om sitt krångel komma ut i Förenta staterna, påstår att ’Sektionen’ (den indiska) har lidit av förlusten av sin egendom: ’dess fonder, arkiv, medlemsförteckningar, urkunder, chartor, cirkulär, broschyrer, sigill och allehanda dokument är ju tagna i beslag (vilket betyder stulna) av Judges samfund’.
Med tanke på att omorganiseringen var laglig – till och med överste Olcott måste medge i sitt manifest att vi hade rätt att göra det som vi gjorde – är det skrattretande att behöva lyssna på generalsekreterarens klagomål över en så kallad ny organisation. Han säger att denna stöld (det är deras ordval) hindrar dem. Naturligtvis, det betyder att ett halvt dussin ineffektiva, sprattlande Loger av våra tidigare etthundratvå är mycket missnöjda därför att de inte kan lägga beslag på de pengar som tillhör majoriteten. Han glömmer att säga att Teosofiska Samfundet i Amerika erbjuder varje missnöjd en per person beräknad återbetalning, vilken de flesta av dem villigt och snabbt har tagit emot. Varför denna underlåtenhet? Vi bör här notera att det viktigaste bidraget till huvudkvarteret i Adyar under räkenskapsåret 1895 sattes in av det som de kallar ”Separatistiska Amerikanska Sektionen”, dvs. Teosofiska Samfundet i Amerika, och detta för att betala en skuld som det hade. Utan denna betalning hade återstoden av Adyars kapital uppgått endast till femtio rupier eller elva och en halv dollar.”
Den sista raden i Judges sista nummer av The Path är fortfarande en varning för alla, oss inbegripna:
”Akta er för den angenäma smaken av eget beröm!” OM.
V. Förhållandet Crosbie–Judge
Robert Crosbies ställning i Teosofiska Samfundet i Amerika framgår av det faktum att han bland Judges många beundrare och lärjungar var en av de nio som kunde låta publicera en lovordande artikel i Theosophy, före detta The Path. Hans artikel står i majnumret för 1896. Vi har redan citerat en del av den i samband Crosbies första möte med Judge. Den har fått titeln A Friend of Old Time and of the Future. Vi översätter den från vår Theosophy, augusti 1919, s. 292–293 [också den svenska översättningen nedan av denna artikel har gjorts från den engelska originaltexten]:
GÅNGNA OCH KOMMANDE TIDERS VÄN
Som en gångna och kommande tiders vän framstår William Q. Judge för mig och utan tvivel för många andra, både här och i andra länder.
Den första teosofiska skriften jag läste var hans An Epitome of Theosophy [Teosofisk resumé]. Mitt första möte med honom ändrade hela mitt levnadslopp. Jag förlitade mig på honom då och jag förlitar mig på honom nu, liksom jag gör på alla dem som han hade tillit till. För mig verkar tillit vara det band som håller samman och ger styrka åt Rörelsen, ty den kommer från hjärtat. Och den känsla av tillit han ingav stannade inte vid blind tillit; allteftersom tiden gick och elevens energi, ståndaktighet och hängivenhet växte, avslöjades mer och mer ”den verklige W.Q.J.”, ända tills den kraft som utstrålade från honom blev till en alltid närvarande hjälp i arbetet. Som sådan kvarstår den än i dag, ett levande centrum i hjärtat hos var och en som förlitade sig på honom, en brännpunkt för den kommande ”Stora Budbärarens” Strålar.
Som aktiv deltagare i Teosofiska Samfundets verksamhet i Boston i över sju år har det varit min karma att komma i kontakt med honom under många olika omständigheter, såsom de växlande kriser, såväl lokala som allmänna, som Samfundet oskadat genomgått. I alla dessa var det hans röst som uppmuntrade eller varnade, hans hand som ledde händelserna till en harmonisk utgång. På hans utomordentliga organisationsförmåga, hans enastående inblick i individers karaktär och kapacitet, hans skicklighet att vända ett skenbart ont till en kraft för det goda har jag fått många bevis.
Att han var en stor ockultist vet många av egen erfarenhet, men ingen har pejlat djupet av hans makt och kunskap, Mycket som nu är fördolt beträffande honom kommer framtiden att avslöja och då visa hans livsverks verkliga omfång. Vi vet att detta hans livsverk har varit till oskattbar välsignelse för oss och att det genom oss måste spridas till andra. Riktlinjerna har framlagts för oss av H.P.B., W.Q.J. och Mästarna, och vi kan på nytt ta upp vårt motto, som han gav oss vid H.P.B:s bortgång: ”Verka, vaka och vänta.” Vi skall inte behöva vänta länge.
***
Det finns ett mycket gåtfullt element i denna artikel. Vad menade Crosbie med ”den kommande Stora Budbäraren” och med detta ”Vi skall inte behöva vänta länge.”? Med tanke på tidpunkten kunde han inte gärna redan då hänsyfta på 1975. Kunde han inte föreställa sig att Samfundet nu inte skulle ledas av ”en stor ockultist” och att ansvaret nu hade gått över på de enskilda medlemmarna själva? Mycket senare, nämligen i ett långt opublicerat brev av den 3 juni 1915 till Alice Leighton-Cleather, som hyste starka betänkligheter mot Katherine Tingley och misstänkte Judge för att ha gjorts förvirrad av detta ”medium”, skriver Crosbie:
Vad W.Q. Judge beträffar: Ni tror att Ni känner honom, att Ni vet allt om honom och att Ni är helt kompetent att bedöma hans ställning, men ändå var Era relationer med honom kortvariga och övergående. Hur skulle Er kompetens kunna jämföras med den hos någon som har känt honom från 1886 till hans dödsdag; som undervisades av honom; som har fått bevisen på W.Q.J:s andliga och själsliga förmågor, vilka liknade H.P.B:s; som tidigare än andra fick överblick över schismerna och de utlösande orsakerna till dem samt de personer som var indragna i dem?
Ni talar om Esoteriska sektionens dubbla ledning som om Judge var ansvarig för den; det var han inte. Han var tvungen att göra det bästa av de situationer han fann, och ingen beklagade dem mer än han; han visste från början att den dubbla ledningen var en nödlösning; man tog sin tillflykt till den för att om möjligt hålla Annie på den rätta vägen och därmed också dem som såg henne som den andra ledaren efter H.P.B. Den dubbla ledningen var följden av den förblindelse och dårskap hos människorna i England, som trots alla de möjligheter de hade fått inte hade förvärvat någon urskillningsförmåga. Detta gäller i synnerhet om den Inre Gruppen. Om detta låter hårt, så ställ Er själv frågan om denna Grupp har förblivit en i tanke, vilja och känsla; och vad återstår det nu av den, som Grupp?
Ni fäller ett omdöme om Judge på grund av Tingley. Efter det att Ni i hennes namn hade rest genom detta land, med solistuppföranden och tolkningar av Wagner, har Ni äntligen insett att hon var omöjlig som teosofisk ledare, och eftersom Ni hade accepterat henne därför att Ni trodde på E.T.H(argrove):s, Neresheimers, Griscombs m.fl:s förklaringar och därför att Ni trodde att W.Q.J. hade nämnt henne som sin ockulta efterträdare, kände Ni Er tvingad att ifrågasätta hans visdom. Hade Ni rätt eller fel då Ni i juni 1896, mer än fem år efter H.P.B:s bortgång, publicerade artikeln ”I England och Amerika” i Theosophy (The Path)? Om Ni hade rätt då, hur grovt misstar Ni Er nu då jämfört med vad Ni skrev, nämligen att H.P.B:s förklaring angående W.Q.J. såsom varande en del av H.P.B. i många eoner, var sann endast så länge som Hon fanns i livet och att W.Q.J. föll offer för den tvångsföreställning som Ni beskrev. Om vi för ett ögonblick lägger åt sidan Mästarnas förklaring att otacksamhet inte är ett av Deras karaktärsfel, hur kunde Ni eller någon som helst annan komma till uppfattningen att någon som under tjugo års tid hade verkat för Rörelsen i alla väder, skulle bli en intrigmakares marionett? Läs hans skrifter från 1891 till tidpunkten för hans död och visa ett enda fall där han i ett eller annat avseende har felat. Visa oss en tillstymmelse till bevis på att han någonsin hade tänkt på en efterträdare i ockult mening eller att han någonsin skrev ner Tingleys namn som namnet på en sådan. E.T.H(argrove), Neresheimer och andra i New York är de som begick det stora misstaget att misstolka vissa meningar i W.Q.J:s dagbok och att påtvinga det aningslösa Samfundet en ”ockult efterträdare”. Man kan inte klandra W.Q.J. för deras kortsynthet eller deras önskan att ha en ockult efterträdare. Efter H.P.B:s bortgång ställde man till W.Q.J. frågan ”Vem skall vara H.P.B:s efterträdare?” och hans svar var: ”Hon var sui generis [’ensam i sitt slag’]; hon kan inte ha en efterträdare.” H.P.B. har aldrig utsett en efterträdare; W.Q.J. inte heller. Dessa två var samtida i Rörelsen. Vi talar om karma och ockulta lagar; vi borde kunna tillämpa dem när vi finner två personer som uppträder i världen såsom Medstiftare och från början till slut förblir hela tiden i sin ömsesidiga förståelse. Var och en av dem trogen som guld mot den andra.
W.Q.J. var inte mera besatt av Tingley än H.P.B. av makarna Coulomb, herrarna Solovjov och andra. Alla de människorna fick under Karma sin chans … Hur de lät den chansen gå förlorad är en historiefråga …
Fastän vi försöker hålla en kronologisk ordning i denna studie, tar vi oss en viss frihet i fråga om utdraget ur detta långa brev, ett svar på påståenden och åsikter framförda av Alice Leighton-Cleather.
Plötsligt är två saker solklara: för det första Crosbies grundläggande hållning till Judge; för det andra det outtalade medgivandet att han hade misstagit sig själv grovt på Katherine Tingley. I detta brev erkänner han det inte för Alice Leighton-Cleather. Det kan han ha gjort i ett annat brev, vilket vi emellertid inte förfogar över. Det är också möjligt att han erkänner sitt eget misstag någonstans i sitt brev, men att den korrespondent som skaffade oss dessa utdrag har utelämnat den passagen eller inte själv hade den. Här finns alltså återigen en lucka. Vi återtar nu det normala förloppet i vår historia.
I december 1894 lät Judge en av sina närmaste medarbetare, C.A. Griscom, kanske också andra, få veta att hans kropps karma skulle leda till hans död 1895, såvida inte extraordinära åtgärder skulle förlänga hans kropps liv, och han tycks faktiskt ha räknat med att det sistnämnda skulle ske. Där Robert Crosbie hänvisar till ”den sanne W.Q.J.” anspelar han på den inre, astrala människans dolda identitet, uppenbarligen en indisk personlighet av varaktig natur, som hade tagit Judge-kroppen i besittning när den dog i sin ungdom. Det finns en intressant berättelse om detta i första delen av den av ”Point Loma Publications, Inc.” utgivna boken Echoes of the Orient, en samling artiklar av William Q. Judge. Den inledande artikeln om Judges liv och gärning, skriven av Sven Eek och Boris de Zirkoff, citerar ett brev från Cyrus F. Willard till The Canadian Theosophist, i vilket Willard delger sin upplevelse beträffande det faktum att Judge levde i en ”lånad kropp”. Under ett ES-möte i Boston år 1891, på vilket också Annie Besant var närvarande (enligt The Path anlände hon den 9 april till New York), är Willard vittne till en ockult operation som utförs av Judge och föregås av följande ord av denne: ”… jag måste först lämna en förklaring som ni inte skall fråga ut mig om senare och som ni inte heller skall diskutera bland er själva. Jag är inte det som jag ser ut att vara; jag är en hindu.” Därefter utför han operationen, och Willard fortsätter: ”Mitt för mina ögon såg jag mannens ansikte bli brunt, och där fanns nu en ung mans slätrakade ansikte, och ni vet att han (Judge) bar ett skägg … Förändringen sågs inte bara av mig, och vi diskuterade inte betydelsen av hans viktiga förklaring förrän efter hans död, då man höll ett möte i Bostons huvudkvarter för att bestämma vår framtida verksamhet. Då nämnde jag i ett tal Judges förvandling och även Judges förklaring, och uppskattningsvis tio personer i olika delar av salen tog till orda och sade: ’Jag har också sett det’, ’Jag såg och hörde vad han sade’ etc. Det förefaller mig att vara bevis nog vad hans lånade kropp beträffar.” Crosbie måste ha varit närvarande på det åsyftade mötet. Han beskriver evenemanget i ett opublicerat brev av den 19 oktober 1914 till herr F.W. Flint: ”Jag skall nu berätta något som hände under ett möte som ES:s generalförsamling höll i Boston efter konventet år 1891 – några dagar efter H.P.B:s bortgång – W.Q.J. och A.B. var närvarande. Efter det att han hade krävt ett löfte att ingen av de närvarande skulle tala om det som han stod i begrepp att säga, sade W.Q.J.: ’Ni känner mig som William Q. Judge, född i Irland, men jag måste säga mer till er, nämligen att denna kropp inte är min; det är en som lånades för uppdragets syfte. Hur länge till jag kommer att förfoga över denna alldagliga kropp, kommer att bero på er trohet mot och hängivenhet för de givna riktlinjerna. Om dessa egenskaper skulle svika, går jag till ett annat verksamhetsfält.’ Annie och andra uppfattade denna förklaring som ett försök av W.Q.J. att utge sig för att vara någon annan än den han var. De bedömde Judge efter sin egen natur och sitt eget förstånd och lyckades inte fatta den antydan som innehöll en sådan förklaring … läs i Letters That Have Helped Me [Brev som hjälpt mig], andra delen, den lilla artikeln In a Borrowed Body [sv öv 1989 ’I en lånad kropp’]. Denna skrevs och överlämnades [av Judge] till Jasper Niemand såsom underlag för en berättelse som skulle visa på möjligheten till ett sådant fall; det har ännu inte gjorts, men förr eller senare kommer det att göras; om inte av J.N., så av någon annan.”
Judge har faktiskt själv flera gånger anspelat på sin inre identitet. In a Borrowed Body [’I en lånad kropp’] – betraktad som en av hans ockulta noveller, fastän den endast är ett utkast – finns upptagen i vår Theosophical Movement, tionde bandet, sidan 66.
Judges förtrogna vänner kallade Judge ”Rajan”. Även i U.L.T. har man tagit den indiska personligheten i Judge på stort allvar. I en av de till synes helt oskyldiga artiklarna i serien Among Friends [Gesprekken onder vrienden (’Samtal mellan vänner’)], Theosophy, elfte bandet, sidan 170, hänvisar ”Mr. Browser” (John Garrigues?) till den gåtfulla artikeln ”The Adepts in America in 1776” [’Adepterna i Amerika 1776’, Online text 2004] i The Theosophist, oktobernumret 1883, undertecknad av ”Ex-Asiatic” [’Före detta asiat’], en pseudonym för Judge. ”Mr. Browser” fortsätter: ”Alla som har sett ett visst porträtt av det väsen som vi känner som W.Q.J. måste inse att mr Judge ärligt och medvetet kunde underteckna med ’Ex-Asiatic’.”
VI. Robert Crosbie under Katherine Tingley
På grund av Judges död uppstod det en besynnerlig situation, åtminstone sett från vår ståndpunkt i dag. Judge hade inte efterlämnat några instruktioner och förmodligen inte gett några tydliga och obestridliga anvisningar om vem som skulle efterträda honom i Esoteriska sektionen eller i Teosofiska Samfundet i Amerika. Apostolisk succession erkändes varken av honom eller av H.P.B., och här bör vi alltså med succession eller efterträdande förstå fortsättning. Om han hade ansett instruktioner för Arbetets fortsättning i Esoteriska sektionen vara nödvändiga, skulle han säkert svart på vitt och utan den minsta dubbeltydighet ha efterlämnat sådana. Han var mycket noggrann, oerhört samvetsgrann, till och med där det handlade om skenbart obetydliga detaljer – det har vi redan sett. Han hade också gott om tid till det. Vi drar därför slutsatsen att han ansåg att det inte behövdes ytterligare instruktioner för det ockulta arbetets fortsättning i Esoteriska sektionen. Hans viktigaste målsättningar var ju tydliga nog, i hans förebild samt i hans brev, artiklar och böcker. Den organisatoriska sidan av saken var emellertid på den tiden fortfarande mycket viktig. Teosofiska Samfundet i Amerika måste få en ny president och en ny generalsekreterare. För detta behövde man endast tillämpa stadgarna, men då måste man först vara enig om de godtagbara kandidaterna. I Esoteriska sektionen låg problemet annorlunda till: den sanna ledaren för Skolan var en Mahatma, eller fanns det mer än en? I praktiken leddes Esoteriska sektionen av den så kallade Outer Head [’Yttre Huvudledaren’]. (Inte någon tilltalande titel.) Under H.P.B:s liv var denna H.P.B. själv, och efter hennes död var Judge och Annie Besant ”co-heads”, ”medöverhuvuden”, ett tvåhövdat arrangemang som Judge ansåg vara den bästa lösningen. Efter rättegången år 1894, i vilken Annie Besant anklagade Judge för bedrägeri, avskedade Judge i ett ES-cirkulär av den 10 november 1894, ”på befallning av Mästaren”, Annie Besant som medöverhuvud. Annie Besant accepterade aldrig detta och fortsatte på sitt håll att vara ledare. I Amerika var Judge självfallet den oomstridde ledaren för Esoteriska sektionen. Det är förståeligt att de amerikanska ES-medlemmarna väntade att någon skulle efterträda Judge i dennes kompetens, eller åtminstone i dennes funktion, men det var inte alls tydligt vem som kom i fråga för det. Medlemmarna var ställda och sökte efter ett svar. Förvirringen var allmän och total. Självfallet rådde det en viss uppståndelse.
Vi kallade denna situation ”besynnerlig”, eftersom alla visste att Judges hälsa hade blivit mycket sämre sedan hösten 1893, då angreppen på hans heder och karaktär blev så häftiga. I april 1895 var hans röst redan så svag att han inte ofta kunde aktivt ta till orda på konventet i Boston och därför måste låta läsa upp sina meddelanden genom andra. Senare under det året var han så försvagad att vänner och läkare insisterade hos honom på att han skulle söka vila och kraft i södern. Men allt var förgäves. Efter sin resa återvände han i februari 1896 till New York, där han blev omgiven av sina närmaste medarbetare. Från flera parter framhålls att bland andra Katherine Tingley gjorde allt för att vårda honom.
Vågade ingen fråga Judge vad som skulle hända efter hans död? Bland teosofer måste man väl ändå betrakta döden som en mycket naturlig sak, även om omständigheterna verkade dramatiska och man befarade ett eventuellt avbrott i ledningen. Trodde man allmänt att det skulle ske ett ingripande ”från ovan”? Man hade under nästan tre år haft tid att ställa frågor om vad som skulle hända efter Judges död. Men även om man har gjort det, hittar vi inga frågor om och inga svar på detta. Judges medarbetare skulle säkert ha noggrant antecknat ett förslag, ett råd eller en instruktion från Judge. Men ingalunda, det fanns inte något förslag, något råd eller någon instruktion. Sannerligen en prövningens situation. Skulle de nu själva kunna ta över ledningen av Rörelsen, på egna ben, med individuell hängivelse, oavhängighet och ansvarskänsla, såsom ”Free and Independent Theosophists” [’fria och oberoende teosofer’]? Ingen tycks ha undersökt och föreslagit denna möjlighet. Tvärtom, man tänkte endast på en ”Efterträdare”, och naturligtvis fanns det människor som mer än gärna ville inneha den ställningen.
Kontroversen om mysteriet med successionen av Judge fortsätter än i dag. Saken är enligt vår mening tydligt och slutgiltigt klarlagd i vår ”History”, andra kapitlet, från och med sidan 264, och vi kommer att hämta våra viktigaste uppgifter från denna. Såsom vi i U.L.T. ser det, var Katherine Tingleys succession av Judge olaglig. Anhängarna av ”Tingley–de Purucker–etc.”-successionen anser fortfarande att de har rätten helt på sin sida, trots det bevismaterial som de tidiga U.L.T.-författarna har kommit med. Vår oenighet med dem blir därtill ännu större på grund av att Teosofiska Samfundet Point Loma och dess talrika avkomlingar betraktar Robert Crosbie och hans U.L.T. som en totalt rättsvidrig secession [’utbrytning’]. Även detta är tyvärr en otrevlig historia. Vår ståndpunkt i denna sak innehåller absolut inte något fördömande av Katherine Tingley som person. Detta kapitel handlar inte huvudsakligen om henne, och vi tillåter oss inte att fälla ett omdöme om personers karaktär. Vi antar att alla teosofer har menat väl, att de alla har gjort mycket gott och att ingen av dem var felfri. Det handlar naturligtvis inte om att hysa misstro mot Katherine Tingley bara därför att Crosbie senare lämnade henne, eller avskedades av henne. Inte heller kan vi automatiskt anta att Crosbie måste ha haft rätt i allt därför att han senare grundade U.L.T. I nästan alla människors liv finns det okända områden. Och det är lika så bra, och för oss får det förbli så. Alla de i denna historia förekommande personer som fördöms av andra, har otvivelaktigt haft sina positiva sidor, och ibland är situationen omvänd. Här krävs det försiktighet, fördragsamhet och här och där ett ”mea culpa” [’mitt fel’]. Vi tar åter upp tråden i vår historia.
Den 29 mars 1896 höll ”E.S.T.” ett speciellt plenarmöte i det amerikanska Teosofiska Samfundets byggnad på Madison Avenue 144 i New York. E.S.T. står för ”Eastern School of Theosophy” [’Den österländska skolan för teosofi’], vilket är det nya namn som den förutvarande ”Esoteric Section” antog år 1889, för att det skall framgå att den är oberoende av Teosofiska Samfundet och inte bara en sektion av det. E.T. Hargrove och sju andra förtrogna medarbetare till Judge i Aryan Lodge i New York undertecknade en förklaring i vilken de tillkännager att de på grund av sina studier av dokument som Judge efterlämnat är säkra på att Skolans framtid inte är överlämnad åt slumpen, att Judges ställning var högre än man trodde, att han hela tiden fick hjälp av Mästarna, att det fanns hjälp i hans omedelbara omgivning och att den hjälpen fortfarande finns. Undertecknarna ber om medlemmarnas förtroende och lovar att de snart kommer att lämna fler upplysningar. Den 3 april 1896 utkommer en småskrift, på nytt undertecknad av samma åtta personer, i vilken de säger att Judge har efterlämnat instruktioner för Esoteriska sektionens styrelse och antytt en ny ”Outer Head” [’Yttre Huvudledare’]. Denna persons identitet måste emellertid förbli okänd för medlemmarna under ytterligare ett års tid. De åtta undertecknade är E.T. Hargrove, James Pryse, Joseph Fussell, H.T. Patterson, Claude F. Wright, Geneviève Ludlow Griscom, C.A. Griscom junior och E. August Neresheimer. Katherine Tingley är den betydelsefulla frånvarande, men hon står bakom kulisserna. Dessa människor har gått hastigt till väga – Judges sista ord, hans sista instruktion, ”hold fast, go slow” [’håll fast vid planen, gå varsamt fram’], är som glömda. De börjar försöka tvinga på Teosofiska Samfundet i Amerika en ”Efterträdare”.
Nästan omedelbart efter begravningen av Judges kropp gick E.A. Neresheimer och C.A. Griscom junior till mrs Judge för att hämta nycklarna till Judges bankfack. Mrs Judge följde med till banken. De båda herrarna tog bort alla Judges privata papper och dokument, och åttapersonersgruppen studerade och diskuterade dem flera kvällar. Medlemmarna i denna grupp påstår nu att de har hittat tydliga anvisningar om en ”chela” i Judges grupp och att denna chela står i kontakt med Mästarnas Loge. De nämner Katherine Tingley som den åsyftade chelan. Hon skall bli ”Outer Head”, ledare för deras esoteriska sektion, och E.T. Hargrove blir president i Teosofiska Samfundet i Amerika.
Vilka är de anvisningar som Judge har efterlämnat? I hans anteckningar finner man med initialer och täcknamn chiffrerade antydningar. (Varför har han antecknat de sakerna? För att efteråt vara säker på datum och detaljer?) Det tycks röra sig om en chela, som han kallar ”Purple” och/eller ”Promise”. De åtta tolkar detta som ett kodnamn för Katherine Tingley. (Crosbie kallade henne ”Purple” i sitt brev av den 17 februari 1897. Se längre fram.) De påstår att de har tillräckliga bevis för sin övertygelse. Själva dokumenten visas inte. Såvitt vi vet har de ännu inte offentliggjorts, och vi vet inte om de fortfarande existerar. Hur som helst blir Katherine Tingley, relativt sett en nybörjare, ”Ledaren” för Rörelsen i Amerika. Hennes intyg om medlemskap i Teosofiska Samfundet i Amerika, vilket är undertecknat av Judge, är daterat den 13 oktober 1894.
Katherine Tingley, med flicknamnet Westcott, var född 1847 i Newbury, Massachusetts. Namnet Tingley fick hon från sin tredje make, som var ungefär tio år yngre än hon. Hennes farfar eller morfar var frimurare, och det tycks ha fascinerat henne. Hon uppfostrades i en familj av puritansk härkomst, men själv hade hon inte mycket till övers för sin tids konventionella hållningar. Hennes intresse var inriktat på personlig, aktiv välgörenhet, speciellt på hjälp till nödlidande: sårade soldater skötte hon om i sin ungdom, under det amerikanska inbördeskriget; hon ägnade sig åt hjälp till sjuka, fattiga, strejkares familjer, etc. Dessutom intresserade hon sig för spiritismen (hon var också klärvoajant och troligen medialt lagd), och för scenkonst. Hon måste verkligen ha varit en mycket speciell kvinna, med väldiga ambitioner och en seg uthållighet. Hon sökte med själ och hjärta efter en möjlig förklaring till nöden och orättvisorna i världen och efter ett andligt, filosofiskt och psykologiskt fundament för reformer. Vi vill vara försiktiga med diskussionen av Katherine Tingley. Vi använder också källor som är välvilliga mot henne, men vi har inte läst till exempel hennes självbiografiska anteckningar, eftersom vi inte förfogar över dem.
Katherine Tingley träffade Judge före hösten 1893, och denne måste ha fått ett mycket gott intryck av hennes aktiva intresse för nödlidande. För övrigt var också Annie Besant före sitt inträde i Teosofiska Samfundet en aktiv och stridande filantrop. Teosofiska Samfundets första och viktigaste mål har alltid varit att verka för Universellt Broderskap, och Judge fäste vikt personlig insats för denna sak, men han var också medveten om att orsakerna till världens olyckliga tillstånd låg djupare och att de sociala tillstånden hade mera att göra med människans sinnelag än hur samhällena är organiserade. Alice Leighton-Cleather påstod senare att Judge styrdes av Katherine Tingley, därför att han stod under hennes inflytande som medium, men det betvivlar vi i högsta grad. Se i detta sammanhang det redan citerade brevet från Crosbie till Alice Leighton-Cleather. Under de åttas möten efter Judges död förklarade Claude Falls Wright att Judge hade skickat honom till ”Promise” och att ”denna chela föll i trance och berättade för mig (honom) mycket om framtiden”. Detta efter att Judge år ut och år in ständigt hade varnat för mediumism, trance och alla de övriga ockulta tilltagen. Men detta gjorde han i opersonliga ordalag. C.F. Wright hade kunnat fråga sig om Judge inte längre visste vad han gjorde, eller han hade åtminstone kunnat inse att det då hände något som han inte helt förstod. I Esoteriska sektionen fick man inte anklaga andra medlemmar för något, utom i de fall där man skulle följa vissa regler, och Judge måste naturligtvis själv respektera de villkoren, men han kunde dock tillåta att man gjorde någon uppmärksam på fakta genom att konfrontera honom eller henne med dem. Om han skickade C.F. Wright till Katherine Tingley var det kanske för att låta honom konstatera att hon var ett medium och för att detta skulle mana Wright och hans vänner till försiktighet. En gång presenterade han ”K.T.” för Wright som ”en speciell person”. En annan gång ställde han frågan ”Ser du i henne den materia som chelor skapas av?” Det kunde ha varit varningar. Nåväl, en person som Katherine Tingley kan ha inneburit faror, men även stora positiva möjligheter.
Kanske var Katherine Tingley den chela som Judge räknade med. Redan fyra år innan hon vände sig till Teosofiska Samfundet, år 1889, hade H.P.B. efter slutet av ett brev till Judge lagt till ett postskriptum: ”Har din nya chela infunnit sig?” Det är känt att Lärare vet vilka chelor de kan vänta, men ofta vet de inte exakt när dessa kommer att dyka upp i deras synfält. Katherine Tingley hade inga hierarkiska eller ockulta anspråk på toppositionen i Esoteriska sektionen, och H.P.B:s postskriptum användes mer än gärna för att rättfärdiga hennes förtur, vilket förefaller oss ganska långsökt. Det fanns ju ingen tydlig identifiering. ”Promise” kunde anses hänsyfta på varje ny kandidat-chela. ”Purple” [’purpur’] var kanske Katherine Tingleys älsklingsfärg, men skulle också kunna vara någon annans. Var Julia Campbell kanske den väntade chelan? Men hon var i mars 1896 inte längre i New York, eftersom hon i slutet av 1892 hade rest till England med sin make, doktor Archibald Keightley, på grund av att hans mor var sjuk. Inte heller Robert Crosbie nämns i samband med diskussionerna om vem som skall efterträda Judge. Vi har redan sett att sådana diskussioner också hade ägt rum i Boston, men Boston måste då ha legat en dagsresa från New York, och Crosbie hade att bevaka sin Loge, sin Grupp och sina egna intressen. Eftersom han var Judges representant för alla ES-grupper i New England, skulle man ha kunnat konsultera honom och motsvarande ES-funktionärer på andra ställen i Förenta staterna per brev eller till och med per telegram, men i New York City härskade precipitation [’utfällning’]. För övrigt är det troligt att hans funktion i Esoteriska sektionen framför allt var administrativ. Han skulle, full av tillit som han alltid var, komma att följa majoriteten.
Det fortsatta förloppet av historien om Katherine Tingleys tilltagande makt och berömmelse är det som fransmännen skulle kalla ”rocambolesque” [’halsbrytande, fantastisk, äventyrlig’], och vi kommer inte att gå in på detaljerna. På det amerikanska Teosofiska Samfundets konvent i april 1896 var det redan en offentlig hemlighet att Katherine Tingley skulle bli Judges ”ockulta efterträdare”. Kort därefter börjar man samla in tusentals dollar, framför allt bland ES-medlemmarna, för att finansiera ett ”teosofiskt korståg jorden runt”, så att säga på befallning av Mästarna, vilka hädanefter får stå ut med mycket. Efter stora sammankomster i New York och Boston reser Katherine Tingley till Europa med ett imponerande följe, i vilket bland andra president Hargrove finns med. Den 15 juni får de via Katherine Tingley, mitt på Atlanten, ett förment budskap från H.P.B.! Katherine Tingley konkurrerar med Annie Besant. Efter London, där hon tack vare engelsmannen Hargrove blir presenterad på ett positivt sätt, följer Irland, där hon kan räkna med Claude Falls Wright. Därefter kommer Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Österrike, Italien, Grekland och Egypten. I Indien visar sig hennes rivals, Annie Besants, inflytande ännu vara för starkt. På alla andra ställen har hon kunnat göra succé, men Indien blir ett fiasko, eftersom få bland de indiska medlemmarna följer henne. Fiendskapen mellan de två damerna är mycket stark. Katherine Tingley utnyttjar sin vistelse i Indien till att ta sig fram till Darjeeling för att där träffa Mahatman, H.P.B:s Guru. President Hargrove följer henne noggrant som en vakthund: han är ju presidenten och vill vara med, kosta vad det kosta vill. Men hon överlistar honom och hinner före honom: innan han vaknar har hon redan försvunnit, och senare berättar hon triumferande för honom att hon har mött Mästaren, på en bergssluttning, där Han höll på med att tälja en träkil för att laga ett par oxars ok; en av Hans chelor höll på med att plöja en åker i närheten … Hela ”korståget” är vackert och fängslande skildrat i professor Emmett A. Greenwalts bok California Utopia: Point Loma: 1897–1942.
Gruppen anländer till San Francisco i februari 1897. Katherine Tingley lägger på Point Loma, nära San Diego, grundstenen till det nya högkvarteret. Som ”Ledare” för den Teosofiska Rörelsen i hela världen (bry dig inte om Annie Besant!) och med ett enormt tillflöde från fonder börjar hon också förverkliga detta. Hon står då på höjden av sin makt, men det börjar dyka upp moln vid horisonten. Den desillusionerade och missnöjde Hargrove säger upp sig som president. Julia Campbell-Keightley lämnar tidskriftens redaktion efter en tvist med Neresheimer. Det konvent som skulle äga rum i april 1898 i Chicago tidigareläggs till februari. Alla måste skynda sig. Katherine Tingley skapar en ny organisation, Universal Brotherhood [’Universella Broderskapet’], som Teosofiska Samfundet i Amerika kommer att utgöra en del av. Av en överväldigande majoritet (95 procent) erkänns Katherine Tingley som ”Ledare” och ”Officiellt Överhuvud”, med rätt att avge veto mot alla förslag till ändringar i konstitutionen. Hennes ställning är nu så dominerande att Hargrove och tvåhundra av de sextusen ledamöterna beslutar att hålla ett eget konvent och där återställa det amerikanska Teosofiska Samfundet i dess forna glans. Vid det tillfället finns det tre teosofiska samfund: Adyar, Point Loma och New York, samt en rad oberoende, såsom A.P. Sinnetts ”London Lodge”.
I ”Tingley-successionens” efterdyningar kommer den ena huvudpersonen efter den andra att revidera sin hållning, motsäga sig själv och ta tillbaka sina ord. Den första är Hargrove, därefter följer makarna Griscom, och därpå James Pryse; C.F. Wright och H.T. Patterson försvinner ur rörelsen. Några av de mest kultiverade intellektuella, såsom Charles Johnston (gift med en niece eller kusin till Helena Blavatsky), professor H.B. Mitchell, doktor Archibald Keightley och hans fru Julia Campbell, blir kvar i New Yorks Teosofiska Samfundet i Amerika, som mer och mer kommer att anamma den anglikanska kyrkans ton. Joseph Fussell, Katherine Tingleys senare sekreterare och den bittraste motståndaren till den rebelliske Crosbie, skrev redan den 28 mars 1896, dagen innan han offentligt rättfärdigade valet av Katherine Tingley, ett brev till S.J. Neill i Auckland, Nya Zeeland, i vilket han erkänner att man inte hade funnit några som helst instruktioner från Judge. Även Neresheimer, den mest omtyckte av alla, undertecknar den 25 februari 1932 en förklaring med samma betydelse. Det är mycket tydligt att man har tvingat på de amerikanska teosoferna Katherine Tingley. Än i dag finns det personer som försvarar hennes ”succession”, därför att denna i sin tur ledde till den följande, doktor G. de Puruckers succession. Den sistnämnda behöver vi inte gå in på, och vi återvänder till Robert Crosbie.
Vi vet nu sedan ganska lång tid tillbaka att Crosbie följde Katherine Tingley helhjärtat. Varför han gjorde det är inte bara en fråga om personlig tolkning, för det finns angående denna fråga kända historiska fakta samt skrifter och dokument. I U.L.T. har han kanske i samtal med förtrogna vänner och medarbetare förklarat sin hållning, men därom finns det få tydliga uppgifter kvar. Vad oss beträffar är det inget problem. Robert Crosbie var en seriös, hängiven, tillitsfull och hårt arbetande teosof. Senare visade det sig att Katherine Tingley inte var vad han så innerligt hade hoppats och trott. Det kan också ha funnits andra orsaker till att han kom att lämna Katherine Tingley eller att hon kom att avlägsna honom. Vad som verkligen hände kan vi för närvarande inte få fram. Vi har inte bett vår Moderloge att ställa allt tillgängligt material till vårt förfogande. Det hade naturligtvis varit mycket intressant att ta del av det materialet, men för det första tycktes det oss inte vara oumbärligt och för det andra ville vi inte be vår Loge i Los Angeles, eller The Theosophy Company, att företa något som den inte har den nödvändiga tiden och de nödvändiga människorna för och som kanske inte stämmer överens med de uppfattningar om dess riktlinjer som de i Logen aktiva har. Vi har således fått nöja oss med det material som står till förfogande hos oss, och det tycktes oss vara mer än nog. Vi har inte för avsikt att syssla med historieskrivning – för detta är materialet inte tillräckligt detaljerat.
I U.L.T. har det i detta sammanhang funnits en del problem. Man frågade sig varför och hur en så klok person som Robert Crosbie kunde ha misstagit sig så grundligt. Hur skulle man förklara detta? Somliga påstod att han inte alls hade misstagit sig, att han i förväg hade sett och förstått allt, men i valets stund, efter Judges död, inte kunde göra något annat än samverka och göra det bästa av det. Dilemmat framgår tydligt nog av artikeln ”Theosophists and Robert Crosbie” i Theosophy, juni 1936, trettiofjärde bandet, sidan 337–341. Artikeln tar upp två frågor:
”Hade Robert Crosbie en felaktig föreställning om H.P.B:s och Judges ockulta natur, om nödvändigheten av att varje studerande tar upp den naturen i sig genom att tillgodogöra sig H.P.B:s och Judges teosofi, utan mellanhänder?”
”Hade han en felaktig föreställning om den väg som han måste följa då han konfronterades med det faktum att Teosofiska Samfundet i Amerika och Eastern School of Theosophy [f.d. Esoteric Section] i västerlandet genom enträgen övertalning hade förmåtts att acceptera Katherine Tingley som efterträdare, liksom den österländska sektionen tre år tidigare av samma orsak hade förmåtts acceptera Annie Besant som efterträdare?”
De två frågorna hänger samman, för den ena representerar den esoteriska och den andra den exoteriska fasen i den Teosofiska Rörelsen samt det val av riktning i hängivelsen som varje teosof måste göra i prövningens stund. ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” [Matt. 7:16] Ingen mening upprepas oftare, men ändå är kanske ingen så sällan föremål för meditation som denna. Vilket alternativ fanns det för Robert Crosbie? Måste han göra såsom man gjorde överallt, öppna en egen affär och för egen räkning utge sig för att vara efterträdare? Måste han, såsom många andra, ”dra sig tillbaka från slagfältet och gå sin egen väg, lämnande sina medsoldater åt sitt öde”?
Tonen är dramatisk. Man diskuterar den teoretiska möjligheten att Crosbie skulle ha misstagit sig, men man börjar med att lägga tonvikten på två fall där han inte kunde missta sig, och man medger inte att han senare misstog sig på grund av att han under givna omständigheter inte kunde handla annorlunda. Artikeln påstår i förskönande ordalag att Crosbie mellan 1896 och 1904 gick igenom en sjuårig cykel av förberedelse och skildrar honom som ett slags kombination av hjälte och helgon. Crosbie var också en ödmjuk man, gravallvarlig i sin föresats att fortsätta att arbeta för Rörelsen. Men hur, det måste han upptäcka. Och likväl är han en entusiastisk anhängare av Katherine Tingley. Skulle vi ha gjort annorlunda? Hur många entusiastiska anhängare av U.L.T.-idén skulle det ha blivit utan de förebilder som vi har i Robert Crosbie och B.P. Wadia? De flesta av oss behöver en förebild, och just därför finns också förebilden på den plats som den karmiskt intar. Det kan inte råda något tvivel om – hur stor U.L.T:s diskretion än är – att Crosbie såg sin förebild i Katherine Tingley. Det framgår av det följande:
1. Den 17 februari 1897 skriver han på eget brevpapper (”Robert Crosbie, 24 Mount Vernon Street, Boston, Mass.”, Teosofiska Samfundets i Boston adress som han bodde på):
Kära Purple!
Jag har fått dina båda brev från Australien – det var så älskvärt av dig att ta dig tid att skriva till mig trots din stora arbetsbörda. Dina brev förde med sig något av ”kraften” och också något av ditt kärleksfulla hjärta. Jag saknar ord för hur mycket jag uppskattar det. Du hade en fantastisk framgång med Korståget – det är en uppmuntran och en inspiration. Fienden kan göra upp hur många planer som helst på att förstöra för oss, men i Amerika, ja i hela världen, finns det många som med sin kärlek och tillit, ja med sitt eget liv, kommer att tjäna som en sköld för dig. Arbetet är för långt framskridet för att kunna misslyckas; det har gjorts för många uppoffringar av stora själar för att vi nu skall kunna tillåta mera förstörelse: om det bryter ut ett ”krig” mellan Vitt och Svart, kan det leda till endast ett resultat. Och det befarar vi inte.
Hur gärna skulle jag inte ha mött dig den 23:e på Point Loma, men karma och arbetet förbjuder det – mina tankar kommer att vara hos er alla – om jag visste exakt när invigningsceremonin kommer att äga rum, skulle jag samla några ES-medlemmar för att försöka vara med dig. (Brevet fortsätter här med personliga angelägenheter och familjefrågor och slutar med:) Den glädje som jag känner över att du är tillbaka på amerikansk mark är stor och djup – vi känner att vi alla har mycket arbete framför oss – må vi vara värdiga detta arbete. Med tillgivenhet för dig och för var och en i ditt stolta arbetslag.
Som alltid
Robert Crosbie
Brevet är maskinskrivet. Orden ”As ever” [’Som alltid’] och namnunderskriften har Robert Crosbie skrivit för hand. Hans brev leder till upprepade kontakter. Detta brev publicerades i Theosophical Forum, V, sidan 360–361. Enligt den tidskriften, juni 1936, sidan 76, hade Robert Crosbie redan innan publicerat flera korta artiklar i en veckotidning som gavs ut av Teosofiska Samfundet i Boston, Theosophical News, i vilken han var en av redaktörerna. Första bandets första nummer kom ut den 22 juni 1896, och andra bandets sista nummer, det fjortonde, den 20 september 1897. The Eclectic Theosophist (P.L.P. Inc., San Diego), den 15 september 1977, rapporterar att Point Loma Publications bibliotek av Marguerite Barton, styvdotter till E. August Neresheimer, hade fått till skänks några värdefulla konstnärliga och historiska dokument – däribland, inbunden i skinn och med guldtryck, en fullständig serie av Theosophical News, med skildringen av ”Korståget” och slutmeddelandet att veckotidningen skall övertas av The New Century, som gavs ut en gång i veckan i New York och från 1900 i Point Loma, där den längre fram efterträddes av The Theosophical Path.
2. Robert Crosbies personliga band med ”Ledaren” hindrar inte att han har absolut sunda idéer i fråga om personlighet och opersonlighet. Det visar hans text på sidan 127–128 i The Friendly Philosopher (Homely Hints) prov på. Enligt utgivarna är denna text från den 12 juli 1897, alltså några månader efter ovanstående brev. Troligen har det redan då uppstått kommentarer om, kritik och protest mot den alltför iögonfallande beundran för Katherine Tingley, och med sin text går Robert Crosbie in på de principiella och praktiska sidorna av saken. Men först senare förstod vi att han med detta ville bemöta Katherine Tingleys kritiker. Och det är typiskt för honom att ägna uppmärksamhet åt den praktiska tillämpningen av de teosofiska principerna och att fundera grundligt över dem. Men det betyder inte att han alltid tillämpar dem helt adekvat på de människor som han har tillit till. Även den seriöse teosofen blir fort hänförd. Robert Crosbies förståeliga entusiasm för Katherine Tingley får honom att skriva en artikel som publiceras i april 1898 i The Searchlight, vars redaktion fanns på Madison Avenue 144 i New York. Det är numera Katherine Tingleys teosofiska samfunds högkvarter. Artikeln heter ”The Sifting Process” (’Utsållningsprocessen’). I den tillämpar Crosbie uttalandena i Tystnadens Röst på successionsproblemen: ”Den Goda Lagens hjul snurrar fort. Det mal dag och natt. Det skiljer de värdelösa agnarna från det gyllenglänsande vetet, avfallet från mjölet. Karmas hand leder hjulet; roterandet anger det karmiska hjärtats pulserande … Sann kunskap är mjölet, skenlärdom agnarna … (Vers 120–122) Att leva för mänsklighetens välfärd är det första steget.” (Vers 144) …
”Den första stora Ledaren, H.P. Blavatsky, grundade ett Samfund vars främsta strävan och mål var ’att utgöra en kärna av Mänsklighetens Universella Broderskap’.
Den andra stora Ledaren, William Q. Judge, grundade ett Samfund vars främsta strävan och mål var ’att utgöra en kärna av Universellt Broderskap’.
Den tredje stora Ledaren, Katherine Tingley, grundade det samfund som kallas ’Universella Broderskapet’ eller ’Mänsklighetens Broderskap’, vilket sistnämnda samfund innehåller den ’kärna’ som enligt planerna skulle ’forma’ de två tidigare nämnda samfunden.
Under alla dessa ombildningar pågår
utsållningsprocessen, och det avgörande testet är därvid förmågan att ta
’första steget’, vilket, tydligt uttryckt, är ’att leva för mänsklighetens
välfärd’.”
VII. Robert Crosbie blir sig själv:
1904–1909
[fortsättning följer]VIII. Robert Crosbie i U.L.T.
[fortsättning följer]
Förteckning över rådfrågade källor
Tidskrifter
The Path, William Q. Judge, New York, 1886–1896
Theosophy, U.L.T. i
Los Angeles, senare The Theosophy Company i Los Angeles,
1912–1991
Theosophical Notes, Victor Endersby (U.L.T. i Berkeley, Kalifornien), 1951–1978
Theosophical Forum, Point Loma T.S., Kalifornien, 30-talet
The Eclectic Theosophist, P.L.P. Inc., San Diego, Kalifornien
Böcker
The Friendly Philosopher, tal av och brev från Robert Crosbie. The Theosophy Company, 1934
The Theosophical Movement, 1875–1925, a History and a Survey. E. P. Dutton & Co., New York, 1925
The Theosophical Movement, 1875–1950. The Cunningam Press, Los Angeles, 1951
Theosophy, a Modern Revival of Ancient Wisdom av Alvin Boyd Kuhn. Henry Holt, New York, 1930. (Författaren förvärvade härmed sin doktorsgrad i filosofi vid University of Columbia i New York. Det var första gången som ett amerikanskt eller ett europeiskt universitet tillät en doktorsavhandling i teosofi. Kuhn hade gjort en del av sitt förberedande arbete i U.L.T:s Los Angeles bibliotek. Han var född den 22 september 1880 och dog den 14 september 1963. Han var känd som en av de teosofiska pionjärerna och som en mycket skicklig lärare i främmande språk.)
H. P. Blavatsky and the Theosophical Movement av Charles J. Ryan. T.U.P., Pasadena, 1937/1975
California Utopia: Point Loma: 1897–1942 av Emmett A. Greenwalt. P.L.P. Inc., San Diego, 1955/1978
Ancient Wisdom Revived, a History of the Theosophical Movement av Bruce F. Campbell. University of California Press, 1980
Theosophists, Reunite! av F. Pierce Spinks. The Christopher Publishing House, Boston, 1958
William Quan Judge, Theosophical Pioneer av Sven Eek och Boris de Zirkoff. T.P.H., Wheaton, Ill., 1969
Damodar and the Pioneers of the Theosophical Movement av Sven Eek. T.P.H., Adyar,1965
Echoes of the Orient av William Quan Judge. P.L.P. Inc., San Diego, 1975
tillbaka till Den Teosofiska Rörelsens Arkiv
| till
Helena Blavatsky Online
|
till William Q Judge Online |
till Robert Crosbie Online |
till B P Wadia Online | till
ULTs hemsida |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23
