Teosofisk Resumé

yantra1.gif (2187 bytes)

Teosofisk Resumé

MED HISTORISK ÖVERSIKT

William Q. Judge

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

HISTORISK ÖVERSIKT

TEOSOFISK RESUMÉ är den tidigaste och mest koncisa och på samma gång den mest grundläggande behandlingen av teosofins eller Visdomsreligionens Stora Budskap.

Den gavs ursprungligen ut som "En teosofisk skrift" av Aryan Theosophical Society i New York City i december 1887 och trycktes sedan i sin helhet i William Quan Judges tidskrift The Path, årgång II, nr 10, januari 1888. Denna "skrift" kan snarare betraktas som en resumé eller ett sammandrag än en avhandling, mera som en översikt än en fullständig behandling av ämnet.

Under åren 1886 - 1888 tillkom The Path, Helena Blavatsky återvände till London, startade tidskriften Lucifer, offentliggjorde tillkomsten av den Esoteriska Sektionen inom Teosofiska Samfundet, grundade Blavatskylogen i London, gav ut Den Hemliga Läran och organiserade den Amerikanska Sektionen inom Teosofiska Samfundet. Alla dessa aktiviteter vittnade om en ny handlingsbana, en stor pånyttfödelse av ren och enkel teosofi i Västerlandet. TEOSOFISK RESUMÉ hade även i sin ursprungliga, omogna form en ganska stor del i denna pånyttfödelse. Spridningen var så stor i USA och behovet så stort på andra håll att Theosophical Publication Society (TPS) i England anmodade Judge att bearbeta skriften för utgivning i Storbritannien.

Judge skrev därför fullständigt om den ursprungliga skriften, som var sammanställd på hans förslag av Alexander Fullerton och andra, utvidgade den till ett litet häfte och skickade manuskriptet till Theosophical Publication Society i London. Dess ledare svarade att redogörelsen var alldeles för "djup" för det gängse förståndet och att vad som behövdes var någonting "lätt". Judge besvarade denna kritik på sitt karakteristiska sätt. Hans svar finns i andra bandet av Letters That Have Helped Me, fjärde brevet.

Han säger (delvis):

"Det är med stort beklagande jag får färska underrättelser från London om att samfundets ledare där anser att skriften ’Teosofisk Resumé’, som kom ut i The Path, är ’för avancerad för att tryckas om nu’ och att vad som behövs är en ’bro mellan fiktion till filosofi’.

Tillåt mig säga att jag inte kan hålla med om denna åsikt och inte heller den policy som framläggs. Åsikten är felaktig, policyn är slapp och överensstämmer inte med Mästarnas.

Om jag hade hittat på resumén alldeles själv, skulle jag kanske tveka att uttrycka mig så här, men så är inte fallet. Den allmänna idén till en skriftserie fick jag för ungefär två år sedan, och denna skrift [första versionen av resumén] har utarbetats av flera studeranden som var väl medvetna om vad människor behövde. Den är på samma gång innehållsrik och grundläggande. Den täcker det viktigaste och om någon uppriktig läsare förstår den kommer den att ge stoff till reflektioner av det slag som erfordras.

Om vi emellertid skall gå tillväga på ett sätt som innebär en lindrig övergång från fiktiva tokerier till filosofi, då avviker vi med en gång från den stig som Mästarna har utstakat åt oss, och för detta påstående kan jag referera till brev från Dem i min ägo. Jag behöver bara fästa Er uppmärksamhet på det faktum att när dessa Mästare började låta Sina tjänare ge ut ämnet i Indien började De inte med dikt utan med stränga fakta. Vi söker inte tillfredsställa en massa fiktionsläsare och sensationslystna utan det trängande behovet hos uppriktiga sinnen. Fiktionsläsare har aldrig påverkat en nations utveckling. Och dessa uppriktiga sinnen önskar inte och borde inte bjudas på välling, något som den just citerade meningen nästan såg ut att ange som deras öde.

Jag yrkar därför vördsamt på att det slappa och felaktiga tillvägagångssätt som jag har omnämnt inte skall följas utan att fasta handlingslinjer skall göras upp och att vi lämnar fiktionen åt de författare som livnär sig på sådan eller som tror att man på det viset kan vända människors sinnelag mot Sanningen. Om vi väljer Er linje kommer vi inte enbart att göra Mästarna besvikna (om nu detta vore möjligt) utan vi kommer också att i stor skala göra oss skyldiga till falska framställningar för en växande skara prenumeranter här såväl som på andra håll."

Dessa kloka anvisningar av Judge, sanktionerade av H P Blavatsky, vann framgång hos TPS’ ledare och Resumén utgavs således under sommaren 1888. Senare har skriften återutgivits och cirkulerats inom olika teosofiska samfund.

Eftersom vi känner att den nuvarande cykeln av strävan i den teosofiska rörelsen i hög grad uppvisar en parallell till begynnelsen av den stora renässansen 1886-1888 och att en helt ny generation av inkarnerade själar brottas med samma problem och lider av samma behov, tror vi att det är tidsenligt och lämpligt att tillgängliggöra för dem denna underbara resumé av de enda läror som har kraft att genom undervisning hela nationerna. Härav den föreliggande utgåvan.

Robert Crosbie, grundaren av United Lodge of Theosophists, skrev följande om TEOSOFISK RESUMÉ och om William Q. Judge´s betydelse för honom och den teosofiska rörelsen i artikeln Gamla och kommande tiders vän:

"Som en sådan vän framstod William Q Judge för mig och utan tvivel för många andra, både här och i andra länder. Den första teosofiska skriften jag läste var hans TEOSOFISK RESUMÉ. Mitt första möte med honom förändrade hela min livsinriktning. Jag förlitade mig på honom då och jag förlitar mig på honom nu liksom jag gör på alla dem som han hade tillit till. För mig verkar tillit vara det band som håller samman och ger styrka åt rörelsen, ty den kommer från hjärtat. Och den känsla av tillit han ingav stannade inte vid blind tillit; efterhand som tiden gick och elevens energi, ståndaktighet och hängivenhet växte avslöjades mer och mer den ’verklige WQJ’ ända tills den kraft som utstrålade från honom blev till en alltid närvarande hjälp i arbetet. Som sådan kvarstår den än idag, ett levande centrum i hjärtat hos var och en som förlitade sig på honom, en brännpunkt för den kommande 'store budbärarens' Strålar.

Som aktiv deltagare i Teosofiska Samfundets verksamhet i Boston i över sju år har det varit min karma att komma i kontakt med honom under många olika omständigheter, såsom de växlande kriser, lokala såväl som allmänna, som Samfundet oskadat genomgått. Men rakt igenom var det hans röst som uppmuntrade eller varnade, hans hand som ledde händelserna till en harmonisk utgång. På hans utomordentliga organisationsförmåga, hans enastående inblick i individers karaktär och kapacitet, hans skicklighet att vända ett skenbart ont till en kraft för det goda har jag fått många bevis.

Att han var en stor ockultist vet många av egen erfarenhet men ingen har pejlat djupet av hans makt och kunskap. Mycket som nu är fördolt beträffande honom kommer framtiden att avslöja och då visa hans livsverks verkliga omfång. Vi vet att detta livsverk har varit till oskattbar välsignelse för oss och att det genom oss måste spridas till andra. Riktlinjerna har framlagts för oss av HPB, WQJ och Mästarna och vi kan på nytt ta upp vårt motto, detsamma som han gav oss vid HPB’s bortgång: ’Verka, vaka och vänta’. Vi skall inte behöva vänta länge."

Utgivarna
Teosofiska Kompaniet Malmö
Vårdagjämningen den 21 mars 1991

TEOSOFISK RESUMÉ

TEOSOFI, Visdomsreligionen, har existerat sedan urminnes tider. Den erbjuder oss en teori om naturen och livet som är grundad på kunskap förvärvad av forntida Vise, speciellt av dem från Orienten. Elever på högre stadier hävdar att denna kunskap inte kommit till genom inbillning eller dragna slutsatser utan är baserad på fakta som upplevts och är kända av dem som är villiga att uppfylla de nödvändiga villkoren för skådande och vetande.

Teosofi betyder kunskap av eller om Gud (inte i betydelsen en personlig, människoliknande Gud utan gudomlig "gudalik" visdom). Uttrycket "Gud" är universellt erkänt för att omfatta allt, både det kända och det okända. Följaktligen måste "teosofi" betyda visdom avseende det Absoluta; och eftersom det Absoluta är utan början och evigt, måste denna visdom ha existerat alltid. Således kallas teosofin ibland för Visdomsreligionen, därför att den sedan urminnes tider känner till alla de lagar som styr det andliga, det moraliska och det materiella.

Den teori om natur och liv som teosofin erbjuder är inte en teori som först framlagts spekulativt och sedan bevisats med tillrättalagda fakta eller slutsatser för att stämma överens. Den är i själva verket en förklaring av tillvaron, både kosmisk och individuell. Den härleds ur kunskap uppnådd av dem vilka har förvärvat förmågan att se bakom den ridå som döljer naturens verksamhet för det vanliga sinnet. Sådana varelser kallas De Vise i denna terms högsta betydelse. På senare tid har de blivit kallade Mahatmor och Adepter. I gamla tider var de kända som Rishier och Maharishier. Det sistnämnda är ett ord som betyder Stora Rishier.

Det påstås inte att dessa upphöjda varelser eller Vise har existerat endast i Orienten. De är kända för att ha levt på alla delar av globen i enlighet med de cykliska lagarna omtalade längre fram. Men under den nu pågående utvecklingen av den mänskliga rasen på denna planet finns de i Orienten. Några av dem kan emellertid i avlägsna tider även ha hållit till vid de amerikanska kusttrakterna.

Av nödvändighet finns det olika stadier bland eleverna inom denna Visdomsreligion. Det är självklart att de som tillhör de lägre stadierna endast är i stånd att förmedla så mycket kunskap som tillhör det stadium de nått. De är för vidare upplysningar i viss mån beroende av elever som kommit längre. Det är om dessa längre komna elever som det hävdas att deras kunskaper inte endast är slutsatser utan att det rör sig om verkligheter som de själva sett och känner till; några av dem är knutna till Teosofiska Samfundet men står höjda över detta. Förmågan att se och absolut förstå sådana lagar är omgiven av naturliga inneboende regler som måste iakttas innan övriga betingelser kan uppfyllas. Det är därför inte möjligt att tillmötesgå den världsliga människans önskan om en omedelbar förklaring av denna visdom, eftersom hon inte skulle vara i stånd att förstå den innan dessa betingelser har uppfyllts. Då denna kunskap handlar om materiens lagar och tillstånd och om ett medvetande som den "praktiska" västvärlden inte skulle drömma om, kan den endast förstås bit för bit allt eftersom eleven arbetar med att utplåna sina förutfattade föreställningar, vilka antingen beror på ofullständiga eller felaktiga teorier. Dessa längre komna elever påstår att ett felaktigt sätt att resonera har gjort sig gällande under många århundranden, speciellt i Västerlandet. Detta har resulterat i en allmän tankekaraktär som får människor att uppfatta många verkningar som orsaker och betrakta det verkliga som overkligt samtidigt som de placerar det overkliga på det verkligas plats. Ett litet exempel: fenomenen mesmerism och klärvoajans har till alldeles nyligen förnekats av västvärldens vetenskapsmän, trots att det alltid har funnits många personer som haft kunskap om sanningen gällande dessa fenomen genom obestridliga introspektiva bevis och som i några fall också förstått deras orsak och förklaring.

Nedan följer några av teosofins grundläggande teser:

Den enda verkliga och varaktiga delen av människan är anden. Resten av hennes natur är sammansatt på olika sätt. Eftersom upplösning är något som drabbar alla sammansatta ting är allt inom människan obeständigt utom anden.

Vidare lär den att universum är ett och inte mångfaldigt och att allting inom det är sammanlänkat med alla andra föremål i en helhet. Då dess högre plan (omnämnt längre fram) är fullkomlig kunskap, förekommer det inte någon handling eller tanke utan att varje del av den stora helheten förnimmer och tar del av den. Därför är allt oskiljaktigt sammanlänkat genom Broderskapets band.

Denna första grundläggande teosofiska tes förutsätter att universum inte är en samling olika enheter utan är en helhet. Det är denna helhet som blivit benämnd "Gudom" av västerlandets filosofer och "Parabrahma" av de hinduiska vedantinerna. Den kan kallas det Omanifesterade, som i sig självt innehåller möjligheterna till varje form av manifestation tillsammans med lagarna som styr dessa manifestationer. Vidare lär teosofin att världar inte skapas i den teologiska bemärkelsen utan att deras framträdanden helt och hållet sker i enlighet med evolutionen. När tiden kommer för det Omanifesterade att manifestera sig som ett objektivt universum, vilket det periodiskt gör, emanerar det en Kraft eller "Den Första Orsaken" som kallas så därför att det Omanifesterade i sig är den rotlösa roten till denna Orsak. I Orienten kallas den för "Den Orsakslösa Orsaken". Den Första Orsaken kan vi kalla för Brahmâ, Ormazd, Osiris eller vad vi nu väljer att kalla den. Projicerandet av detta inflytande i tiden eller den så kallade "Brahmas utandning" får alla världar och väsen att gradvis framträda. De förblir i manifestation så länge inflytandet att framträda i evolutionsförloppet pågår. Efter långa eoner avtar utandningens evolutionära påverkan och universum börjar inträda i förmörkelse eller pralaya till dess andningen är fullt indragen. Då finns inte något kvar, därför att ingenting är utom Brahma. Eleven måste vara noga med att skilja mellan Brahma (det opersonliga Parabrahma) och Brahmâ, det manifesterade Logos. En redogörelse för de medel denna Kraft använder sig av i sin verksamhet skulle här föra för långt, men givetvis omfattar teosofin även detta ämne.

Utandningen är känd som en manvantara eller en världsmanifestation mellan två Manuer (från orden Manu och Antara varav det senare betyder mellan). Fullbordan av inandningen medför pralaya eller förintelse. Det är ur dessa sanningar som de vilseledande lärorna om "skapelsen" och den "yttersta domen" har uppstått. Sådana manvantaror och pralayor har förekommit i evighet och kommer att fortsätta att periodiskt och evigt äga rum.

För tillkomsten av en manvantara är två så kallade eviga principer förutsatta, det vill säga Purusha och Prakriti (eller ande och materia), därför att båda alltid är närvarande och förenade i varje manifestation. Dessa termer används här därför att ingen motsvarighet till dem existerar i vårt språk. Purusha kallas "ande" och Prakriti "materia". Men denna Purusha är inte det Omanifesterade, inte heller är Prakriti materia såsom den är känd av vetenskapen. De ariska Vise förklarade därför att det finns en ännu högre ande kallad Purushottama. Anledningen till detta är att vid Brahmâs natt eller den så kallade indragningen av hans andning absorberas både Purusha och Prakriti i det Omanifesterade. Denna föreställning är densamma som den som ligger till grund för det bibliska uttrycket "vara i Faderns famn".

Detta för oss till läran om den universella evolutionen så som den framställs av Visdomsreligionens Vise. De säger att Anden eller Purusha utgår från Brahma genom olika former av samtidigt utvecklad materia begynnande i den andliga världen med dess högsta och i den materiella världen med dess lägsta form. Den lägsta formen av materia är en som ännu inte är känd av den moderna vetenskapen. Följaktligen håller varje mineral-, växt- och djurform en gudomlig gnista bunden inom sig, en del av det odelbara Purusha.

Dessa gnistor kämpar för att "återvända till Fadern" eller med andra ord att erhålla självmedvetande och till slut inträda i den högsta formen på jorden, det vill säga i mänsklig gestalt, för endast där är självmedvetande möjligt för dem. Den period under vilken utvecklingen pågår omfattar - beräknat i mänsklig tid - miljontals tidsåldrar. Därför har varje gudomlig gnista miljontals tidsåldrar till förfogande inom vilka den kan fullborda sin uppgift, det vill säga att uppnå fullständigt självmedvetande under sin tid i mänsklig form. Med detta menas inte att själva inträdet i mänsklig form i sig medför självmedvetande för denna gudomliga gnista. Detta storslagna verk kan fullbordas under den manvantara i vilken en gudomlig gnista når den mänskliga formen, men det är inte givet. Allt beror på individens egen vilja och strävan. Sålunda färdas varje enskild ande igenom manvantaran eller inträder i manifestation för sitt eget och för helhetens berikande. Mahatmorna och Rishierna utvecklas på så sätt gradvis under en manvantara och blir efter dess upphörande planetandar som leder utvecklingen på andra framtida planeter. Vår jords planetandar är de som under föregående manvantaror - eller Brahmâs dagar - arbetade på sin utveckling och blev Mahatmor under loppet av denna långa tid.

Varje manvantara är till för samma ändamål och syfte. Därför kommer de Mahatmor som nu har uppnått dessa höjder, eller som kommer att göra det under de kommande åren av den nuvarande manvantaran, troligen att bli planetandar i nästa manvantara för denna eller andra planeter. Detta system är som synes baserat på det Andliga Väsendets identitet och utgör under benämningen "Universellt Broderskap" den grundläggande idén inom Teosofiska Samfundet, vars mål är att förverkliga detta broderskap bland människorna.

De Vise säger att Purusha är grunden till alla manifesterade ting. Utan Purusha skulle ingenting kunna existera eller sammanhållas. Det genomsyrar allting överallt. Det är grunden till de ting vilka av oss kallas verkliga men som endast är avbilder. Eftersom alla väsen nås och omfattas av Purusha är de också förenade med varandra. På Purushas plan finns det fullkomligt medvetande i varje handling, tanke, avsikt och förhållande vare sig dessa förmodas förekomma där, på vårt plan eller på något annat. För nedanför anden och ovanför intellektet finns ett medvetandeplan där erfarenheter registreras och som vanligtvis kallas människans "andliga natur". Denna har ofta sagts vara lika mottaglig för odling som människans kropp och intellekt.

Detta övre plan är det verkliga registret över alla känslor och erfarenheter även om det finns andra registreringsplan. Det kallas ibland för det "undermedvetna sinnet". Teosofin menar emellertid att det är ett missbruk av termer att säga att den andliga naturen kan uppodlas. Det verkliga syftet som man bör ha i åtanke är att öppna upp och göra den lägre naturen så mottaglig att den andliga naturen kan lysa igenom och bli den styrande och rådande. Den är "odlad" endast i den betydelsen att den har en förberedd bärare till sitt förfogande i vilken den kan nedstiga. Med andra ord menas härmed att den verkliga människan, vilken är det Högre Självet (den gnista av det gudomliga som tidigare hänsyftades på), överskuggar den synliga varelsen som då har möjlighet att bli förenad med denna gnista. Därför sägs det att denna högre Ande inte är i människan utan ovanför henne. Den är alltid fridfull, oberörd, lycksalig och uppfylld av absolut kunskap. Den har ständigt del i det gudomliga tillståndet genom att själv vara detta tillstånd. "Förenad med gudarna livnär den sig av ambrosia." Elevens mål är att låta Andens ljus lysa igenom de lägre höljena.

Denna "andliga odling" kan endast uppnås när de grövre intressena, passionerna och köttsliga begären underordnats den högre naturens intressen, längtan och behov. Detta är då en fråga om både system och fastställd lag.

Denna Ande kan bli den styrande bara om först det fasta intellektuella erkännandet eller medgivandet har gjorts att endast DET är. Såsom tidigare beskrivits är det inte enbart den inblandade personen som berörs utan också helheten. Därför måste all själviskhet elimineras från den lägre naturen innan det gudomliga tillståndet kan uppnås. Så länge det minsta lilla personliga eller själviska begär - även efter andlig tillväxt för egen del - finns kvar fjärmas det efterlängtade målet. Följaktligen täcker den ovannämnda termen "de köttsliga begären" i själva verket också begär som inte är köttsliga, och dess rätta tolkning är därför "den personliga naturens liksom den individuella själens begär".

När människan systematiskt övar sig i överensstämmelse med ovannämnda system och lag, uppnår hon klar insikt i den icke-materiella andliga världen. Då fattar hennes inre förmågor sanningen lika omedelbart och lätt som de fysiska förmågorna fattar de sinnliga tingen eller de själsliga de förnuftiga tingen. Eller som några av dem har uttryckt det: "De har förmågan att betrakta idéerna direkt." Därför är deras vittnesbörd om en sådan sanning lika pålitligt som vetenskapsmännens eller filosofernas vittnesbörd om sanning inom deras respektive områden.

Under loppet av denna andliga träning förvärvar sådana människor förnimmelser av och kontroll över olika krafter i naturen som är okända för andra människor, och de kan utföra handlingar som vanligtvis sägs vara "övernaturliga" men som i själva verket endast är ett resultat av större kännedom om naturlagarna. Vilka dessa krafter är beskrivs i Patanjalis yoga filosofi.

Deras vittnesbörd angående översinnlig sanning - som bestyrks av att de besitter sådana krafter - utmanar varje religiöst sinne till öppen granskning.

När vi nu vänder oss till det system som framställts av dessa Vise finner vi först och främst en kosmogonisk redogörelse för det förflutna och det kommande på denna jord och andra planeter samt livets utveckling genom de elementala, minerala, vegetabiliska, animala och mänskliga formerna.

Dessa "passiva livselementaler" är okända för modern vetenskap, som från och till ändå träffar på dem som ett subtilt, materiellt verkningsmedel i alstrandet av liv, eftersom de är en form av själva livet.

Varje kalpa eller stor period är uppdelad i fyra tidsåldrar eller yugas. Dessa varar tusentals år och var och en har ett dominerande kännetecken, nämligen Satya-yuga (sanningens tidsålder), Treta-yuga, Dvapara-yuga och vår nuvarande Kali-yuga (eller mörkrets tidsålder) som började för femtusen år sedan. Ordet "mörker" syftar här på andligt och inte materiellt mörker. I denna tidsålder åstadkommer emellertid alla orsaker sin verkan mycket snabbare än i någon annan tidsålder - ett faktum som beror på den ökade inneboende impulsen av "ondska" när cykelns gång närmar sig den nya cykeln av sanning. Därför kan en sann vän av rasen fullborda mera under tre inkarnationer i Kali-yuga än som skulle vara möjligt under ett mycket större antal i någon annan tidsålder. Mörkret i denna tidsålder är inte absolut, men det är mera framträdande än i andra tidsåldrar. Dess i huvudsak materiella inriktning mildras av enstaka etiska och vetenskapliga framsteg som främjar rasens välgång genom att de omedelbara orsakerna till brott och sjukdomar undanröjs.

Vår jord är en i en kedja på sju planeter och den enda på det synliga planet, medan de andra sex är på olika plan och därför osynliga. (De andra planeterna i vårt solsystem tillhör var sin kedja på sju.) Livsvågen passerar från den högsta till den lägsta i kedjan till dess den når vår jord och stiger sedan uppåt och passerar till de andra tre på den motsatta bågen, sålunda sju gånger. Formernas utveckling sammanfaller med detta framåtskridande och livets ström för med sig de minerala och vegetabiliska formerna tills varje glob i sin tur är redo att ta emot den mänskliga vågen. Av dessa glober är vår jord den fjärde.

Mänskligheten passerar från glob till glob i en serie av runder genom att först kretsa kring varje glob och reinkarnera på den ett bestämt antal gånger. Angående den mänskliga utvecklingen på de dolda planeterna eller globerna är föga tillåtet att säga. Vad vi bör intressera oss för är vår egen jord, och bara den. När vår jord hade nåtts av den mänskliga vågen för sista gången (i denna vår fjärde rund) började den att utveckla människan och underindela henne i raser. Var och en av dessa raser börjar försvinna då den genom sin utveckling har nått den period som är känd som "valets stund" och därvid fattat beslut om sitt framtida öde som individuell ras. Raserna separeras dessutom från varandra genom naturkatastrofer såsom sjunkande kontinenter och väldiga jordbävningar. Samtidigt med rasernas utveckling sker utvecklingen av speciella sinnen; sålunda har vår femte ras än så länge utvecklat fem sinnen.

De Vise berättar vidare att denna världs angelägenheter och dess människor är underkastade cykliska lagar och att det under en viss cykel är omöjligt att uppnå den grad eller kvalitet av utveckling som hör hemma i en annan cykel. Dessa cykliska lagar verkar i varje tidsålder. Samma lagar råder när tidsåldrarna blir mörkare, det är bara cyklerna som är kortare, det vill säga de är lika långa i absolut mening men överskrider den givna gränsen efter en kortare tidsrymd. Dessa lagar medför begränsningar för rasens framåtskridande. I en cykel där allting är uppåtgående och nedåtgående måste Adepterna vänta tills tiden är inne, då de kan hjälpa rasen att stiga uppåt. De varken kan eller får ingripa i den karmiska lagen. Sålunda börjar de bli aktivt verksamma igen i andlig mening när cykeln närmar sig sin vändpunkt.

På samma gång har dessa cykler inga klara begynnelse- eller övergångsmarkeringar, eftersom en cykel kanske avslutas någon tid efter det att en annan cykel har börjat. De sammanfaller därför med och övergår i varandra liksom dag övergår i natt, och det är endast när den ena cykeln är fullständigt avslutad och den andra verkligen har börjat blomstra som vi kan säga att vi är inne i en ny cykel. Som illustration kan vi jämföra två angränsande cykler med två cirklar som går in i varandra. Den enas omkrets kommer då att beröra den andras centrum, så att tidpunkten då den ena cykeln avslutades och den andra påbörjades kommer att motsvaras av en av de två punkterna på cirklarna där omkretsarna skär varandra. Ett annat sätt att illustrera detta är att låta en promenerande människas gång föreställa cyklernas framåtskridande. Takten på hennes framsteg kan endast beräknas genom avståndet som hon tillryggalagt med sina steg, där punkten i mitten av varje steg representerar början och slutet på cyklerna.

Man bidrar till det cykliska framåtskridandet eller underblåser ytterligare dess förfall på detta sätt; när cykeln är uppåtgående, nedstiger högt utvecklade varelser - kända på sanskrit som "Jnanier" - på denna jord från andra sfärer, där cykeln är på nedåtgående, för att hjälpa det andliga framåtskridandet på denna glob. På liknande sätt lämnar de denna sfär när vår cykel närmar sig mörkret. Dessa Jnanier får emellertid inte förväxlas med tidigare omnämnda Mahatmor och Adepter. Den rätta strävan för sanna teosofer borde därför vara att leva på ett sådant sätt att deras inflytande kan bidra till att skingra mörkret, så att sådana Jnanier kan återvända till denna sfär.

Teosofin lär också att det finns ett universellt utbrett och i hög grad eteriskt medium benämnt Astralljuset och Akasha. Det är förrådet för alla förflutna, nuvarande och kommande händelser. Däri finns de upptecknade verkningarna av andliga orsaker samt alla handlingar och tankar som utgått antingen från anden eller materien. Man kan kalla det för "den registrerande ängelns bok".

Akasha är emellertid en oriktig benämning när den förväxlas med etern eller kabbalisternas astralljus. Akasha är den fenomenella eterns eller det egentliga astralljusets grund, ty Akasha är oändlig, opartisk och ofattbar och dess enda alstring är Ljud.*

*) I den esoteriska filosofins mysticism är Akasha i egentlig mening den kvinnliga "Heliga Ande". "Ljud" eller tal är Logos – den omanifesterade Moderns manifesterade Ord. Se Sânkyasâra, Förordet, s 33 och framåt.

Detta astralljus är materiellt och inte ande. Faktum är att det är den lägre principen i den kosmiska kropp av vilken Akasha är den högsta. Det har förmågan att bevara alla bilder. Detta betyder att varje tanke såväl som ord och handling skapar en bild i astralljuset. En sådan bild kan sägas ha två liv. För det första, dess eget som bild. För det andra, avtrycket som den lämnar i astralljusets matris. I det övre riket av detta ljus existerar inte något sådant som tid och rum i mänsklig bemärkelse. Alla framtida händelser utgörs av människans tankar och handlingar, och dessa alstrar i förväg bilderna av de händelser som kommer att inträffa. Vanliga människor medverkar ideligen, obetänksamt och illvilligt, till att dessa händelser med all säkerhet kommer att inträffa. Men De Vise, Mahatmorna och den goda lagens Adepter skapar endast sådana bilder som är i överensstämmelse med den gudomliga lagen, eftersom de kontrollerar alstringen av sina egna tankar. I astralljuset finns också alla de differentierade ljuden. Elementalerna är energicentra i detta astralljus. Skuggor av bortgångna människor och djur finns också där. Vilken siare som helst eller en person försatt i trance kan i astralljuset se allt som någon har gjort eller sagt. De kan även se vad som hänt dem som denna person har varit i kontakt med. Därför får de bortgångna - som förmodas rapportera från detta plan - inte identifieras med vad som meddelas beträffande glömda eller okända ord, fakta och idéer. Ur detta plan av materia kan man ta bilder av alla som någonsin har levt och sedan reflektera dem på en lämplig elektromagnetisk yta, så att de ter sig som om de vore de bortgångnas vålnader med alla deras egenskaper av tyngd, fasthet och omfång.

Genom astralljuset och med elementalernas hjälp kan de olika materiella elementen dras ned och materialiseras (precipiteras) ur atmosfären, antingen på en plan yta eller som ett fast föremål; denna materialisering kan göras beständig, eller också kan den ha en så svag kohesionskraft att den upplöses inom kort. Men elementalernas hjälp kan man endast få genom en stark vilja plus en fullständig kunskap om de lagar som styr de elementala väsendena. Det är meningslöst att ge ytterligare detaljer gällande detta, för det första på grund av att den otränade eleven inte kan förstå dem, och för det andra därför att den fullständiga förklaringen inte får meddelas, även om den skulle få rum här.

Elementalernas värld är en viktig faktor i vår värld och på elevens väg. Varje tanke som skapas av en människa förenar sig omedelbart med en elemental och är då bortom människans kontroll.

Det är lätt att se att denna process pågår varenda ögonblick. Därför existerar varje tanke som ett väsen. Dess livslängd beror på två saker: a) den ursprungliga styrkan hos personens vilja och tanke, b) styrkan hos den elemental som förenar sig med tanken och därvid avgör elementalens klasstillhörighet. Detta gäller både goda och dåliga tankar, och eftersom viljan bakom den största delen av degenerade tankar vanligtvis är stark, kan vi se att resultatet är mycket viktigt, ty elementalen har inte något samvete och får sin sammansättning och riktning från de tankar som den bär från en tid till en annan.

Varje människa har sina egna elementaler som tar del i hennes natur och tankar. Om du fixerar dina tankar på en person i vrede eller i kritiskt, kärlekslöst fördömande, drar du till dig en del av dessa alstrade elementaler som tillhör och alstras av detta speciella fel eller misstag, och de utfäller sig då på dig. Och sålunda endast genom ditt orättvisa mänskliga fördömande, som inte kan vara grundat på kännedom om källan och orsaken till en annans handlande, blir du omgående genom din egen handling delaktig i den personens fel eller misstag, och den utkastade anden återvänder till dig själv med en negativ laddning som är sju resor värre än den ursprungliga. Detta är bakgrunden till det gamla ordspråket "Synden straffar sig själv" och har sin rot i de lagar som styr magnetisk affinitet.

I Kali-yuga är vi hypnotiserade av verkan från astralljusets ofantliga bilder som är sammansatta av alla tankar, ord och gärningar som härrör från våra förfäder, vars liv fick en materiell inriktning. Dessa bilder påverkar den inre människan - som är medveten om dem - genom suggestion. I en ljusare tidsålder skulle inflytandet från bilderna varit riktade mot sanningen. Verkan av astralljuset kommer efterhand som det formas och målas av oss att kvarstå lika länge som vi fortsätter att förse det med negativa bilder. På så vis kommer de att bli vår domare och bödel. Sålunda rymmer varje universell lag i sig själv både medlen för sitt eget förverkligande och straffet i samband med överträdelse. Därför behövs ingen ytterligare auktoritet för att begära straff eller genomföra lagens påbud.

Genom astralljusets inneboende verkan både utvecklas och förstörs formerna. Det är det universella registret. Dess huvudsakliga uppgift är att vara bärare av karmalagarnas verkningar eller livsprincipens framåtskridande och det är sålunda i en djup, andlig betydelse ett medium eller en "förmedlare" mellan människan och hennes gudom - hennes högre ande.

Teosofin berättar också om mänsklighetens ursprung, historia, utveckling och öde.

Om människan lär den:

1. Att varje ande är en manifestation av den Enda Anden och sålunda en del av helheten. Den passerar genom en serie av erfarenheter i olika inkarnationer, och dess öde är en slutlig återförening med det gudomliga.

2. Att denna inkarnation inte är den enda utan en av många, och att varje individualitet återförkroppsligas under otaliga existenser i på varandra följande raser och planeter i vår kedja och samlar erfarenheter från varje inkarnation i riktning mot sin fullkomning.

3. Att det mellan angränsande inkarnationer följer en period av relativ vila och stimulans kallad devachan, sedan en rening från de grövre elementen först har ägt rum. Där förbereds själen för sin nästa ankomst till det materiella livet.

Den mänskliga konstitutionen underindelas på ett sjufaldigt sätt. De huvudsakliga indelningarna är kropp, själ och ande. Dessa indelningar och deras relativa utveckling styr människans subjektiva tillstånd efter döden. Man kan inte förstå den verkliga indelningen och därför måste den för en tid förbli esoterisk, då den för att kunna förstås kräver vissa sinnen, som vanligtvis inte är utvecklade. Om man alltför strängt och utan villkorliga framställningar vidhåller den nuvarande sjufaldiga indelningen, såsom den har framställts av teosofiska författare, kommer detta att ge upphov till kontroverser eller missförstånd. Anden till exempel är inte en sjunde princip. Den är syntesen eller helheten och är i motsvarande grad närvarande i de andra sex principerna. De nuvarande olika indelningarna bör endast användas som en allmän arbetshypotes för att kunna utvecklas och korrigeras allt eftersom eleverna gör framsteg och själva utvecklas.

Det andliga men relativa vilotillståndet, känt som devachan, är inte evigt och således inte detsamma som kristendomens eviga himmel. Inte heller motsvarar "helvetet" det tillstånd som teosofiska författare kallar Avitchi.

Alla sådana smärtsamma tillstånd är övergående och renande. När de passerats, inträder individen i devachan.

"Helvetet" och Avitchi är alltså inte samma sak. Avitchi är detsamma som den "andra döden", då det faktiskt är en tillintetgörelse som endast drabbar den "svarte magikern" eller den andligt ondskefulle, vilket kommer att påvisas längre fram.

Varje inkarnations natur beror på hur jämvikten påverkats av föregående livs förtjänster och brister - hur människan har levt och tänkt - och denna lag är orubblig och fullständigt rättvis.

Karma - en term som betecknar två saker, dels lagen om etiska orsakssammanhang (allt som en människa sår skall hon också skörda), dels jämvikten eller överskottet av förtjänster eller brister hos varje individ - bestämmer också de huvudsakliga upplevelserna av glädje och sorg i varje inkarnation, så att det som vi kallar "tur" i själva verket är "förtjänst" (förtjänst förvärvad i tidigare liv). All karma förbrukas inte helt under ett enda liv, inte heller upplever en person nödvändigtvis verkan av all tidigare karma i detta liv. En del kan vara tillbakahållen av olika skäl. Huvudorsaken är att Jaget misslyckas med att förvärva en kropp som kan förse det med de instrument eller redskap genom vilka meditation eller tankar från tidigare liv kan verka och mogna. Därför anses det att det i människans tankar under ett liv finns en mystisk kraft som oundvikligen åstadkommer sina resultat antingen i ett omedelbart kommande liv eller i något avlägset framtida liv. Det vill säga ett liv, vari Jaget kan förvärva en kropp som är i stånd att fungera som en brännpunkt, ett redskap eller instrument där tidigare karma kan mogna. Det finns också en svängande eller avvikande kraft i karman och dess verkningar på själen, ty en livs- eller tankeinriktning kommer att påverka själen i denna riktning, ibland upp till tre liv, innan de fördelaktiga eller dåliga verkningarna av någon annan art av karma kan göra sig gällande. Härav följer att varje minimal del av karman inte nödvändigtvis måste erfaras i detalj på samma sätt som då den en gång uppstod, för åtskilliga typer av karma kan utlösas tillsammans vid en viss tidpunkt i livet och genom sin kombinerade verkan skapa ett resultat som i sin helhet exakt motsvarar alla elementen i karman men som likväl är en karma som är olik varje enkel beståndsdel. Detta kan betraktas som nollställande av den beräknande effekten av de olika klasserna av inblandad karma.

Utvecklingens process på väg mot återföreningen med det gudomliga innebär och innefattar successiv upphöjning från rang till rang av förmåga och duglighet. De mest upphöjda ännu förkroppsligade väsendena är kända som De Vise, Rishierna, Bröderna och Mästarna. Deras stora funktion är alltid bevarandet och - när de cykliska lagarna så tilllåter - vidgandet av andlig kunskap och andligt inflytande.

När föreningen med det gudomliga genomförts är alla händelser och erfarenheter av varje inkarnation kända.

Vad beträffar den andliga utvecklingen lär teosofin att:

1. Det väsentliga i processen ligger i att uppnå det högsta, det andliga elementet i människans natur.

2. Detta uppnås genom en inriktning på bland annat följande:

a) att fullständigt utrota alla former av själviskhet och odla en allmän generös förståelse och strävan för andras bästa.

b) att fullständigt odla den inre andliga människan genom meditation, genom uppnående av och gemenskap med det gudomliga samt genom sådana övningar som har beskrivits av Patanjali, det vill säga en oavbruten strävan mot fulländning.

c) att ha kontroll över köttsliga drifter och begär och låta alla lägre materiella intressen medvetet underordnas andens befallningar.

d) att noggrant uppfylla varje plikt som tillhör ens plats i livet, utan önskan om belöning och att lämna resultaten till den gudomliga lagen.

3. Samtidigt som det ovannämnda åligger och kan utövas av alla religiöst sinnade människor är ett ännu högre plan av andligt uppnående beroende av ett bestämt träningssätt, fysiskt, intellektuellt och andligt, genom vilket de inre förmågorna först uppväcks och sedan utvecklas.

4. En utvidgning av denna process uppnås i Adeptskapet, Mahatmaskapet eller i Rishiernas, De Vises och Dhyân Chohanernas tillstånd. Dessa tillstånd är alla upphöjda stadier, uppnådda genom ansträngande självdisciplin och lidanden, kanske utsträckta över många inkarnationer och med många grader av invigningar och högre tjänster, bortom vilka det finns ytterligare stadier, som ständigt närmar sig det gudomliga.

Angående den andliga utvecklingsprocessen hävdar teosofin:

1. Att processen helt och hållet utspelas inom själva individen och att motivet, strävan och resultatet utgår från individens egen inre natur i enlighet med självutvecklingen.

2. Att hur personlig och invärtes denna process än är, så är den inte utan stöd. Faktum är att den möjliggörs endast genom nära förbindelse med den djupaste källan till all styrka.

Vad beträffar graden av framåtskridande under inkarnationerna framhåller teosofin:

1. Att även en rent intellektuell kunskap om teosofisk sanning har stort värde för individens anpassning till ett steg uppåt i hennes nästa jordeliv, eftersom den ger en impuls i den riktningen.

2. Att ännu mera uppnås genom en levnadsbana av plikttrohet, fromhet och välgörenhet.

3. Att ett ännu större framåtskridande uppnås genom uppmärksamhet på och ett hängivet brukande av de tidigare nämnda medlen för andlig odling.

4. Att varje ras och individ under utvecklingen når en period, känd som "valets stund", då den själv bestämmer sitt framtida öde genom ett noga övervägt och medvetet val mellan evigt liv och död och att denna rätt att välja är den fria själens speciella privilegium. Detta val kan inte göras förrän människan har erfarit själen inom sig och själen har uppnått en viss grad av självmedvetande i kroppen. Valets stund utgörs inte av en bestämd tidsperiod; den består av alla tidigare ögonblick. Den kan inte komma om inte alla tidigare liv har lett fram till den. För rasen som helhet har den ännu inte kommit. Varje individ kan påskynda ankomsten av denna period för sig själv genom den tidigare nämnda lagen för karmans mognande. Skulle individen misslyckas med att välja rätt, blir han inte helt utdömd, för naturens ekonomi ser till att han om och om igen får en möjlighet att välja när stunden kommer för hela rasen. Efter denna period tenderar rasen, sedan den har nått sin kulmen, att gå mot sin undergång. Ett fåtal av rasens individer kommer att ha höjt sig över rasens utvecklingsnivå och uppnått Adeptskap eller Mahatmaskap. Den stora massan, som har valt rätt men som inte har uppnått frigörelse, övergår till det subjektiva tillståndet för att där invänta den mänskliga livsvågens inströmning till nästa glob, där de blir de första själarna att befolka denna. De som avsiktligt har valt ondskan och tillbringat sina liv i stor andlig degeneration (i ondska för ondskans egen skull) avbryter förbindelsen med den gudomliga Anden eller Monaden, som då för alltid överger det mänskliga jaget. Sådana jag passerar såvitt vi förstår in i den åttonde sfärens elände, för att stanna där tills delningen mellan det som de sålunda har utvecklat och den personliga Ishwaran eller Gudomliga Gnistan är fullständig. Men Mästarna har aldrig förklarat denna lära för oss. De har hittills vägrat att svara och slutgiltigt förklara den. Vid nästa manvantara kommer förmodligen Den Gudomliga Gnistan att om igen börja den långa utvecklingsfärden och bli inslungad i livets ström vid dess källa och passera uppåt igen genom alla de lägre formerna.

Personligheten kan inte tillintetgöras så länge förbindelsen med den Gudomliga Monaden inte är bruten. Något av denna personlighet kommer alltid att finnas kvar, fäst vid det odödliga Jaget. Även efter en delning kan människan fortsätta att leva som en "människa" bland människor - som en själlös varelse. Detta så kallade svek mot Den Gudomliga Gnistan, vilket blivit begånget genom att Den berövats sin utvalde bärare, utgör "en synd mot Den Helige Ande". Den Gudomliga Gnistans sanna natur förbjuder Den att förlåta en sådan synd, eftersom Den inte kan fortsätta med att vara sammankopplad med principer som i absolut mening urartat och förvanskats så till den grad att de inte längre svarar på cykliska eller evolutionsreglerade impulser men tyngda av sin egen natur sjunker ner i materiens största djup. När förbindelsen brutits en gång för alla, kan den inte återupprättas i en varelses natur. Men dessförinnan erbjuder sig ett oräkneligt antal möjligheter till återvändo under hela upplösningsprocessen, som varar i tusentals år.

Det finns också ett öde som drabbar till och med den Goda Lagens Adepter och som på sätt och vis påminner om att förlora "himlen" efter att ha njutit av den under oräkneliga tidsperioder. När Adepten har uppnått en viss mycket hög punkt i sin utveckling, kan han genom blott en önskan bli vad hinduerna kallar en "deva", det vill säga en mindre gud. Om han gör det kommer han, trots att han åtnjuter detta tillstånds lycksalighet och makt under en ofantligt lång tidrymd, inte att vid nästa pralaya delta i det medvetna livet "i Faderns famn" utan måste passera ner i materien vid nästa nya "skapelse" för att där utföra vissa funktioner som inte kan klargöras nu, och sedan komma upp igen genom den elementala världen; men detta öde är inte detsamma som den svarte magikerns, vilken faller in i Avitchi. Och av dessa två kan han välja det mellersta stadiet och bli en Nirmanakaya - en som ger upp Nirvanas lycksalighet och förblir i medvetet tillstånd utanför sin kropp efter sin död i syfte att hjälpa mänskligheten. Detta är den största uppoffring han kan göra för människorasen. Genom att avancera från en grad av intresse och relativ kunskapsnivå till en annan grad som tidigare beskrivits påskyndar eleven ankomsten av valets stund, varefter hans framstegstakt avsevärt intensifieras.

Det kan tilläggas att teosofin är det enda religiösa och filosofiska system som ger tillfredsställande förklaringar på problem som dessa:

1. Beboendet av andra planeter än denna jord, deras mål och uppgift; planeter som tjänar till att fullborda och förlänga evolutionsförloppet och att ge själarna det nödvändiga måttet av universella erfarenheter.

2. De geologiska översvämningarna på jorden; den ofta förekommande frånvaron av mellanliggande typer i dess fauna; förekomsten av arkitektoniska- och andra forntidsminnen som den vanliga vetenskapen inte har något annat än fåfänga gissningar om; de utdöda civilisationernas natur och orsakerna till deras utplåning; fortlevandet av grymhet och de existerande civilisationernas ojämna utveckling; den fysiska och inre skillnaden mellan de olika människoraserna; framtidens utvecklingslinje.

3. Kontrasterna och överensstämmelserna mellan världens trosläror och deras gemensamma grund.

4. Närvaron av ondska, lidande och sorg - en hopplös gåta för dem som är enbart filantroper och teologer.

5. Olikheterna i sociala förhållanden och privilegier; de skarpa kontrasterna mellan rikedom och fattigdom, intelligens och stupiditet, bildning och okunnighet, dygd och sedeslöshet; förekomsten av genier i obegåvade familjer såväl som andra fakta som står i konflikt med ärftlighetslagen; de ofta förekommande fallen att individerna har en så olämplig omgivning att den förbittrar deras sinnelag, hindrar deras längtan och paralyserar deras strävan; den starka motsatsen mellan karaktär och levnadsställning; förekomsten av olyckor, motgångar och alltför tidig död - alla dessa problem är endast förklarliga genom antingen den sedvanliga teorin om gudomlig nyckfullhet eller de teosofiska teserna om karma och reinkarnation.

6. Individens innehav av psykiska krafter - klärvoajans, kläraudiens och så vidare, såväl som psykometri- och statuvolismfenomen.

7. Den sanna naturen bakom genuina fenomen inom spiritualismen och det rätta motgiftet mot vidskepelse och överdriven förväntan.

8. De konventionella religionernas misslyckande med att avsevärt utvidga sina områden, reformera missförhållanden, omorganisera samhället, utbreda broderskapets idé, dämpa missnöje, minska brottslighet och höja mänskligheten; samt en uppenbar oförmåga att som individer förverkliga de ideal som de utger sig för att upprätthålla.

WILLIAM Q. JUDGE

Översatt från William Q Judges skrift An Epitome of Theosophy.Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1978. © 1991 TEOSOFISKA KOMPANIET ISBN 91-87740-00-1

___________________________________________________________________

| till Robert Crosbie Online |   till William Q Judge Online | till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida   |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23