Reinkarnationer i Tibet



HELENA BLAVATSKY

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

  

Européerna känner till så väldigt lite om vad som pågår i Tibet, liksom i det mer tillgängliga Bhutan, att en anglo-indisk tidning – som påstår sig veta det mesta, och diskuterar varje saligt ämne oavsett om de verkligen vet något om detta eller ej – faktiskt kom ut med följande värdefulla information.

Det är inte allmänt känt att Deb Raja från Bhutan, som dog i förra året, men vars död hållits hemlig fram till detta ögonblick, troligen för att undvika oroligheter, är vår gamla och framgångsrika opponent från 1864-65...

Bhutans Regering består av en andlig ledare, som benämns Dhurm Raja, en inkarnation av Buddha (?!!) som aldrig dör – och en civil ledare vid namn Deb Raja kring vilken all auktoritet kretsar.

Ett mer felaktigt antagande kunde knappats ha gjorts. Det kan argumenteras för att ”kristna” författare tror ännu mindre på Buddhas reinkarnationer än buddhisterna från Ceylon, och bryr sig därför väldigt lite om de är korrekta i sina påståenden eller ej. Men om så är fallet, varför då ta sig an ett ämne överhuvudtaget? Stora summor pengar spenderas årligen av regeringar för att säkra äldre asiatiska manuskript och lära sig de äldre religionernas och människornas sanningar, och det är respektlöst både inför  vetenskapen och sanningen att förleda människor som är intresserade av detta genom ett så nonchalant och föraktfullt hanterande av fakta.

Utifrån tillförlitliga uppgifter som kommit direkt till vårt Högkvarter skall vi försöka ge en mer korrekt bild av situationen som hitintills har baserats på information som uteslutande tagits från böcker. Våra källor är för det första – några väldigt lärda lamor; för det andra – en europeisk berest gentleman som föredrar att vara anonym; för det tredje – en högt utbildad ung kines som växt upp i Amerika har istället för att föredra den världsliga lyxen och njutningarna som den västerländska civilisationen erbjuder valt avskildheten och allt som ett religiöst och kontemplativt liv i Tibet innebär. De båda sistnämnda gentlemännen är Medlemmar av vårt Samfund, och den senare – vår ”Celesta” broder – missar dessutom aldrig ett tillfälle att brevväxla med oss, och ett brev från honom har just anlänt till oss via Darjeeling.

I denna artikel är det inte mycket som vi kommer att behöva säga. Förutom att motbevisa det besynnerliga påståendet att den bhutanesiska Dharma Rajan var ”en inkarnation av Buddha”, vi kommer bara att peka ut några få absurditeter, som några förutfattade författare har fördjupat sig i.

Det är helt säkert att det aldrig blivit känt – minst av allt i Tibet – att den andlige ledaren för bhutaneserna var ”en inkarnation av Buddha som aldrig dör”. De så kallade ”Dug-pa [1] eller Rödhattarna” tillhör den gamla Nyang-na-pa [Nyingmapa] sekten, som motsatte sig de religiösa reformerna som introducerades av Tsong-kha-pa mellan den senare delen av det trettonde århundradet och början av det fjortonde århundradet. Det var inte förrän en viss lama kom till dem från Tibet i det tionde århundradet och omvände dem från den gamla buddhistiska tron, som var så starkt uppblandad med Bhon [Bön], ursprungsbefolkningen´s övningar – till Shammarsekten, och i opposition till de reformerade ”Geylupkas” [Gelugpa], så satte bhutaneserna upp ett regelbundet system av reinkarnationer. Det är dock inte Buddha eller ”Sang-gyas”, som han kallas av tibetanerna, som inkarnerar i Dharma Raja, utan en helt annan person; en som vi skall diskutera längre fram.

_________________

[1] Termen ”Dug-pa” anses nedvärderande i Tibet. De själva uttalar det ”Dög-pa”, från roten att ”binda”, ”fasthålla” (religiösa personer som håller fast vid den gamla tron): medan den förnämsta sekten –  Geyluk-pa (gulhattarna) – och folket, använder ordet i betydelsen ”Dug-pa”, de som skapar missämja, svartkonstnärer. Bhutaneserna kallas generellt för Dug-pa över hela Tibet, men även i vissa delar av norra Indien. – UTG.

Vad vet egentligen orientalisterna om Tibet, dess civila administration och speciellt dess religion och dess riter? Vad har de lärt sig från de motsägelsefulla och ofullständiga påståenden av ett fåtal romersk-katolska munkar, och från två eller tre djärva resanden, vilka dessutom var okunniga om språket, och kunde knappast förväntas ge oss ens ett fågelperspektiv av landet. Missionärerna som själva 1719 tog sig smygande in i Lhassa [2],  tvingades stanna kvar där en kort tid innan de bryskt utvisades från Tibet. Jesuiternas brev – Desideri och Johan Grueber och speciellt dem från Fra della Penna överflödas av de största absurditeter. [3] Säkerligen lika vidskepliga och uppenbarligen ännu mer än de okunniga tibetanernas, som är upphovet till varje orättfärdighet, och man behöver bara läsa dessa brev för att känna igen andan av odium theologicum som erfars av varje kristen, och speciellt det som katolska missionärer känner för ”hedningarna” och deras trosläror; en anda som gör en totalt blind för den moraliska känslan av rättvisa. Och när skulle det varit ett bättre tillfälle att ventilera deras aplika dåliga humor och sin hämndlystnad än i ämnet Tibet, landet som personifierar mystik, mysticism och avskildhet? Bortsett från dessa få förutfattade ”historiker” har inte mer än fem människor från Europa någonsin stigit in i Tibet. Av dessa så har tre – Bogle, Hamilton och Turner – inte penetrerat längre in än till dess yttre gränser; och Manning som är den enda europé som vi med säkerhet vet har satt sin fot i Lha-ssa [4] dog utan att ha avslöjat sina hemligheter, vars anledning vi känner till, trots att detta aldrig erkänts avhans enda överlevande brorson – en präst; och Csömo de Korös som aldrig for bortom Zanskar och lamaklostret Phag-dal. [5]

_________________

[2] Av de tolv capuchin-munkarna, som under Fader della Pennas ledarskap, genomförde en mission till Lha-ssa, och nio stycken kort efteråt och endast tre återvände hem för att återberätta (se Tibet, av herr Clement R Markham).

[3] Se appendixet till [berättelser från Regan till Tibet av Clements, R, Markham, C B, Fir S, Trüner & Co i London].

[4] Vi talar om vårt nuvarande århundrade. Det är tveksamt om de två missionärerna Huc och Gabet överhuvudtaget befann sig i Lha-ssa. Lamorna förnekar det.

[5] Vi vet allt för väl att namnet generellt skrivs Pugdal; men det är fel att göra så. ”Pugdal” betyder inget, och tibetanerna ger inte meningslösa namn till sina heliga byggnader. Vi vet inte hur Csõmo de Korus stavade det, men som i fallet med Pho-th-la från Lha-ssa som löst stavas ”Potala” – tog lamaklostret i Phãg dal sitt namn från Phãg-pa (Phag – eminent i helighet, buddhalik, andlig; och Pha-man, fadern) som är titeln på ”Awalokiteswara”, Boddhisatwan som inkarnerar sig i Dalai Lama från Lha-ssa. Gangesdalen där Buddha predikade och levde kallas även ”Phãg-yul”, det heliga andliga landet; ordet Phag kommer från roten – phã eller phö, som är degenererat från fo – (eller buddha), eftersom det tibetanska alfabetet inte innehåller bokstaven f.
 

Det regulära systemet med lamaistiska inkarnationer av ”Sang-gyas” (eller Buddhas) började med Tsong-ka-pa. Denna reformator är inte inkarnationen av en av de fem celesta dhyans, eller himmelska buddhas, som det generellt antas, och som felaktigt sägs ha skadats av Sakya muni efter han stigit in i nirvana, han är i stället ”Amita” som är ett av de kinesiska namnen för Buddha. Uppteckningarna som bevarats i Gõn-pa, lamaklostret från ”Tda-shi-Hlum-po” som stavas Teshu Lumbo, visar att Sang-gyas inkarnerade sig själv i Tsong-kha-pa som konsekvens av den degradering som hans doktrin utsatts för. Fram till dess hade det inte funnits några andra inkarnationer än de av de fem celesta buddhor och dess boddhisattvor, där varje av de förra hade skapat (läs, överskuggat med sin andliga visdom) fem av de sist nämnda – det har funnits, och därav gjorts, endast 30 inkarnationer – 5 dhyans och 25 boddhisattvor. Det var på grund av att Tsong kha-pa förbjöd svartkonst (som praktiseras än i dag; innehållande de mest motbjudande riterna hos bhöns – Tibets ursprungsbefolkning – med vilka rödhattarna, shammars, beblandade sig med, som den senare avsade sig sin auktoritet. Denna akt följdes av en splittring mellan de två sekterna, Efter att helt ha separerat från gyelukpas, dugpas (rödhattarna) – som först var en storslagen minoritet – så slog de sig ned i olika delar av Tibet, huvudsakligen i dess utkant, men även i Nepal och Bhutan. Trots att de åtnjöt en slags självständighet vid Sakia-djong-klostret som är det tibetanska residenset för deras andliga ledare Gong-sso Rimbo-chay, så har bhutaneserna från första stund varit underordnade vassaller till Dalai-lamorna. I sitt brev till Warren Hastings 1774, så utelämnar Tda-shi-lama, som kallar bhutanerna ”en oförskämd och ignorant ras” vars ”Deb Rajah är beroende av Dalai-lama”, att säga att de dessutom är lydstat till hans egen stat och har så varit i över tre och ett halvt århundrade. Tda-shi-lamorna var alltid mer kraftfulla och högre aktade än Dalai-lamorna. Den senare är en skapelse av Tda-shi lama, Nabang-lob-sang, den sjätte inkarnationen av Tsong-kha-pa som själv var en inkarnation av Amitabha, eller Buddha. Denna hierarki installerades vanligtvis i Lha-ssa men den har sitt ursprung från den senare delen av 1800-talet. [6]

[6] Så här säger herr Markham (i Tibet, xvii, förordet): ”Gedun-tubpa, en annan stor reformator, var samtida med Tsong-kha-pa, han föddes 1339 och dog 1474” (han levde därför ca 135 år). Han byggde klostret vid Teshu Lumbo (Tda-shi Hium-po) 1445, och det var i skepnad av denna perfekta lama (som han benämndes) som systemet med återkommande inkarnationer inleddes. Han själv var en inkarnation av boddhisatva Padma pani och vid sin dödsbädd så förnekade han att ha uppnått buddhaskap, samt att han skulle återfödas, igen och igen, för mänsklighetens bästa … När han dog så fann man hans efterträdare, ett barn, som hade vissa gudomliga tecken på sig.

I C R Markhaus högst intressanta arbete som vi berörde ovan, har författaren samlat all information som någonsin tagits till Europa om just terra incognita. Den innehåller en passage som, enligt vårt tycke, i några få ord summerar de felaktiga åsikterna som framförts av orientalisterna som specialiserat sig på lamaismen generellt och deras system med evig reinkarnation specifikt. ”Det var ungefär vid tidpunkten för Hiuen-thasangs resa som buddhismen först fann sin väg in till Tibet, både från Kina och Indien, men den kom i en helt annan form när den nådde Ceylon flera århundraden tidigare. Traditioner, metafysiska spekulationer och ny dogma har överskuggat och skymt de ursprungliga skrifterna med en enorm samling av nya uppenbarelser. På så sätt mottog Tibet en stor mängd sanning, men kunde endast assimilera en del för att upprätta de populära trosföreställningarna. Sedan de ursprungliga skrifterna hade överförts till Ceylon av Asokas son hade det uppenbarats för de hängivna indiska buddhisterna att deras herre hade skapat fem dhyani eller celesta buddhor och att var och en av dessa hade skapat fem boddhisatvor, eller entiteter vars mål var att uppnå buddhaskap. Tibetanerna tog ett starkt grepp över denna fas av den buddhistiska trosläran och det är deras fasta övertygelse att boddhisatvorna fortsätter att existera enbart för mänsklighetens välbefinnande genom att passera genom en rad olika människor, från vaggan till graven. Denna karaktäristik i trosläran utvecklades gradvis och det tog lång tid innan den utvecklades till sin nuvarande form [7] ’men successionen av inkarnerade boddhisatvor var den idé som det tibetanska medvetandet först lutade sig mot’. Vid samma tid var (som även Max Müller säger): ”Det viktigaste elementet i den tibetanska reformprocessen den sociala och moraliska koden, och inte dess metafysiska teorier. Den moraliska koden, sedd för sig själv, är en av de mest perfekta som världen känt till, och det var denna välsignelse som buddhismen förde med sig till Tibet.” (s. xiv, Introduktionen.)

[7] Dess ”nuvarande” är det tidigaste formatet, som vi skall försöka visa längre fram. En korrekt analys av vilken religion som helst, granskad från dess exoteriska aspekt blir omöjlig – åtminstone blir all lamaism, eller den esoteriska buddhismen det, som förvrängts av den obildade fantasifulla massan. Det är en större skillnad mellan ”lamaismen” så som den tolkas av de lärda klasserna än det är mellan biskop Berkeleys kristendom och den av en modern irländsk bonde. Hitintills har orientalister endast gjort sig ytligt bekant med trosföreställningarna och riterna hos den populära buddhismen i Tibet, huvudsakligen genom att förvränga missionärernas syn, som tar bort fokus från varje religion utom sin egen. Samma metod har använts i förhållande till den sinhalesiska buddhismen, där dess missionärer i årtal har – som herr Olcott lyft fram i det alltför korta förordet till sin Buddhistisk katekes – hånat sinhaleserna för ”barnsligheterna och absurditeten i deras religion”, när det faktiskt är så att vad de talar om inte är den ortodoxa buddhismen. Buddhistisk folklore och sagor är det samlade resultatet av 26 århundraden av tradition.

”Välsignelsen” har stannat i landet och spridit sig till alla delar, och det finns ingen vänligare, mer ren-sinnad, enkel eller syndfri nation än Tibet, trots motsatta påståenden av missionärer [8]. Men ändå är den populära lamaismen, när den jämförs med den äkta esoteriska arahat buddhismen från Tibet, en kontrast lika storslagen som snön som ligger längs vägen som i sin tur visar vägen till den rena oförstörbara snön som glittrar på toppen av berget [9]. Ett antal sådana felaktiga påståenden skall vi försöka korrigera så gott det går.

[8] Läsaren behöver endast jämföra de varma opartiska och uppriktiga lovsångerna gjorda av Bogle och Turner, med de tibetanska karaktärerna och den moraliska hållningen, samt det entusiastiska lovtalet av Thomas Manning till Dalai Lama och hans folk i boken Tibet av herr Markham, med de tre bokstäverna av de tre jesuiterna i Appendixet, för att ge läsaren en grund att forma en fast ståndpunkt. Medan de tre förra gentlemännen är objektiva berättare, eftersom de inte har något syfte att förvanska fakta, kan vi knappast finna ord att uttrycka deras tillfredsställelse med tibetanerna; så använder dessa tre ”guds män” ingen bättre beskrivning för Dalai-lamorna och tibetanerna än ”deras djävulska Gud Fader” … ”onda djävlar” … ”fienden som vet om att hyckla”, som är ”fega, arroganta och stolta”… ”smutsiga och omoraliska”, etc, etc, etc, allt i linje med sanningen och med kristendomens fortbestånd.

[9] Som fader Desideri beskrivit det i en av sina korrekta anmärkningar om Tibets lamor: ”Trots att många kanske vet hur de skall läsa deras mystiska böcker, så kan ändå ingen förklara dem.” – En obervation om ett förhållande som kan tillämpas med lika stor rättvisa på kristna och tibetanska präster. (Se Appendix, Tibet, s 306.)

Innan man kan bevisa hur bhutaneserna med kraft tvingades till lydnad, och deras Dharma Raja tvingades acceptera ”inkarnationerna” på grund av att de granskats och erkänts i Lha-ssa, så skall vi kasta ett retrospektivt ljus på den tibetanska religionens tillstånd under de sju ådhundraden som föregick reformen. Som sagts innan, så kom en lama från Bhutan till Kam – den provins som alltid varit ett starkt fäste för ”shammar” eller bhön-riter [10] – mellan det nionde och tionde århundradet och omvände dem till vad vi kallar buddhism. Men under de dagarna hade den rena religionen av Sakya Muni börjat degenerera till den lamaism (eller fetichism) mot vilken Tsong-ka-pa reste sig emot, århundraden senare. Det hade endast gått tre århundraden sedan Tibet tvingats konvergera (förutom en handfull shammars och bhöns), men den esoteriska buddhismen hade kommit in i landet långt tidigare. Det började med att den övertog de antika populära riterna som funnits sedan tiden när brahminerna i Indien i det tysta hade motsatt sig Asokas buddhism, en opposition som kulminerade i att de till slut drev den nya tron ut ur landet. Broderskapet eller asketernas samhälle, mer känt som Byangtsiub – de så kallade ”fullbordade” och de ”perfekta”, existerade innan de spred sig in i Tibet, och var allmänt kända, och därav omnämnda i de förbuddhistiska böckerna från Kina som sällskapet med ”den storslagna läran från de snörika bergen”.

[10] Shammarsekten är inte som man felaktigt tror, ett slags korrupt buddhism, utan ett utskott av bhön-religionen – som själv är en degenererad kvarleva av de kaldeiska mysterierna, och som nu är en religion helt baserad på häxkonst, trolldom, och spåkonst. Introducerandet av Buddhas namn i detta sammanhang betyder ingenting.

Buddhismen introducerades i Bod-yul i början av 600-talet av en gudsfruktig kinesisk prinsessa [11] som hade gift sig med en tibetansk kung som konverterat från bhön-religionen till buddhismen och blivit en trons pelare i Tibet, som Asoka hade varit nio århundraden tidigare i Indien. Det var han som sände sin minister – enligt europeiska orientalister: hans egen bror, den första laman i landet – enligt tibetanska historiska uppteckningar – till Indien. Denna broder, ministern, återvände ”med en stor mängd sanningar, som innefattades i de buddhistiska kanoniska skrifterna; han utformade det tibetanska alfabetet från det indiska Devanagri, och inledde översättningarna av den kanoniska litteraturen från sanskritoriginalen – som i sin tur hade översatts från pali, det gamla språket från Magadha – till landets eget språk” (se Markham’s Tibet) [12].

[11] En vitt spridd tradition säger oss, att efter tio år av giftemål så avsade hon sig detta med sin makes tillåtelse, och i en nunnas kläder – en Ghelung-ma, eller ”Ani” – så predikade hon buddhism över hela landet, precis som prinsessan Sanghamitta, Asokas dotter, gjort flera århundraden tidigare i Indien och Ceylon. – Utg.

[12] Men vad han inte säger (för ingen av de författare han hämtar sin information ifrån, vet det) är att denna prinsessa är den som antas själv ha reinkarnerat, allt sedan dess i en serie av kvinnliga Lamor, eller Rim-ani – värdefulla nunnor. Durjiay Pan-mo varom Bogle talar – halvsystern till Tda-shi Lama – och den högste i nunneklostret vid sjön Yam-dog-ccho eller Piate-sjön, var en av dessa reinkarnationer. – Utg.

Under den gamla regeringen och innan reformationen var de högre Lamorna tillåtna att gifta sig så att de kunde inkarnera i sina egna direkta efterföljare – en tradition som Tsong-ka-pa förbjöd eftersom han strikt föreskrev celibat för lamorna. Den upplyste laman från Bhutan hade en son som han tagit med sig och laman hade lovat att själv reinkarnera i den första sonen som föddes efter hans död. Ungefär ett år efter händelsen – för så förtäljer den religiösa legenden – välsignades sonen av sin bhutanesiska hustru med trillingar och alla tre var pojkar! Detta genanta faktum, vilket hade golvat vilken annan ordvrängare som helst, gjorde att det asiatiska metafysiska systemets riktighet granskades i sömmarna. Anden till den avlidna laman inkarnerade sig själv i alla tre pojkarna, och detta påstod man inför folket. En av pojkarna fick hans Om; den andra hans Han; den tredje hans Hoong. Eller (på sanskrit): Buddha – gudomligt medvetande; Dharma – materia eller animal själ¸och Sanga – föreningen av de två förra i vår fenomenella värld. Det är denna rena buddhistiska lära som degraderades av de förslagna bhutanesprästerna för att tjäna sina egna syften. Därför blev deras första lama en trippel inkarnation, tre lamor, där en – säger de – fick hans ”kropp”, den andra hans hjärta och den tredje hans ”ord” eller visdom. Denna hierarki varade med odelad kraft till 1400-talet då en lama med namn Duk-pa-Shab-tung, som blivit besegrad av Gyelukpas från Gay-don-Toob-pa [13] invaderade Bhutan som befäl för sin armé av munkar. Han erövrade hela landet och proklamerade sig själv att vara deras första Dharma Raja, eller Lama Rimbochay – och startade på så sätt en tredje ”juvel” i opposition till de två Gyelukpa ”juvelerna”. Men denna ”juvel” reste sig aldrig till den eminence som en majestät har, och han ansågs aldrig vara en ”lärdomens juvel”, eller visdomen personifierad. Han besegrades ganska snart efter hans kungörelse till tibetanska soldater, hjälpt av kinesiska trupper från den gula sekten, och forcerades att komma överens. En av klausulerna innehöll makten att andligen härska över Bhutans rödhattar, förutsatt att han samtyckte till att reinkarnera sig själv i Lha-ssa efter sin död och göra så att lagen skulle hålla för evigt. Ingen Dharma Raja har proklamerats eller erkänts sedan dess, såvida han inte föddes vid Lha-ssa eller vid Foa-shi-Hium-po territoriet. En annan klausul innehöll påbudet att Dharma Rajas aldrig skulle tillåta offentliggörandet av sina riter som innehöll häxeri och trolldom, och det tredje, att en summa pengar skulle betalas varje år för upprätthållandet av ett lamakloster, med en näraliggande skola där rödhattarnas ynglingar och de konverterade shammars skulle instrueras i Gye Lukpas ”goda lära”. Att den senare måste ha haft några hemliga krafter över bhutaneserna, som anses vara bland de mest fientliga och oförsonliga av deras rödhattade fiender; ett faktum som bevisas av att Lama-duk-pa Shab-tung återföddes i Lha-ssa, och än i dag sänds de reinkarnerade Dharma Rajas för att installeras vid Bhutan av auktoriteter från Lha-ssa och Tzi-gadze. De senare har ingen uppgift inom administrationen förutom att vara andliga auktoriteter, och lämnar därför den tillfälliga regeringen i händerna på Deb-rajah och de fyra Pen-lobs, som i indiska officiella papper kallas penlows, som i sin tur är underställda de officiella auktoriteterna i Lha-ssa.

[13] Byggherren och grundaren till Tda-shi Hlum-po (Teshu-lumbo) 1445 som kallades ”den Perfekta Laman” eller Panchen – den dyrbara juvelen, från orden pan-chhen – stor lärare, och ”Rim-bochay” ovärderlig juvel. Medan Dalai-lama endast är Gyalba Rim-bochay, eller ”juvelen av kunglig majestät”, så är Tda-shi Lama från Tzi-gadze, Panchen Rim-bochay eller Juvelen som innehåller Visdom och Lärdom.

Från det som sagts ovan är det lätt att förstå att ingen ”Dharma Raja” någonsin ansågs vara en inkarnation av Buddha. Uttrycket att den senare ”aldrig dör” kan endast tillämpas på de två stora inkarnationerna av samma rank – Dalai och Tda-shi lamorna. Båda är inkarnationer av Buddha, trots att den förra generellt betecknas som en inkarnation av avalokitesvara, den högsta celesta dhyan. För den som förstår det förvirrade mysteriet genom att ha funnit nyckeln till det så är den så kallade gordiska knuten med successiva inkarnationer lätt att lösa. Han vet att avalokitesvara och Buddha är en som Amita-pho [14] (som uttalas Fo) eller Amita Buddha, då denna är identisk med den förra. Vad den mystiska läran innehåller som de initierade ”Phag-pa” eller ”heliga män” (adepter) lär ut, avslöjas inte för gemene man. Det lilla som kan sägas finns i en text som behandlar den ”heliga lagen”, som vi hoppas kunna publicera inom kort.

[14] På tibetanska uttalas pho och pha med ett mjukt läpp- och andetagsliknande ljud - och betyder på samma gång ”man, fader”. Så pha-yul betyder ursprungsland; pho-nya, ängel och budbärare med goda nyheter; pha-me, släkting, etc., etc.

 
HELENA BLAVATSKY
The Theosophist, mars, 1882

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol III, sid 356-364, ”Reincarnations in Tibet”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.
 

Tsong-kha-pa gulhattarnas ledare

 

 

 

_________________________________________________________________________________________________

Andra artiklar från gruppen ”Mysteriet Buddha” av Helena Blavatsky:
Mysteriet Buddha
De Sju Principerna
Lam Rim´s och Dzyan`s Hemliga Böcker
Tsong-kha-pa. – Lohans i Kina
Amita Buddha, Kwan-Shai-Yin och Kwan-Yin – vad ”Dzyans Bok” och Tsong-kha-pa´s lamakloster säger
En opublicerad predikan av Buddha

Ytterligare artiklar som behandlar Tibetansk Esotericism ur den teosofiska litteraturen av Helena Blavatsky:
I Nirvanas flöde – Kwan Yin & Vachishwara
Senzar – prästerskapets språk
HPBs Meditationsdiagram från I”G” Undervisningen
Dzyans Sånger – Kosmisk Evolution
Dzyans Sånger – Människans Skapelse
Vår Stjärna, Stråle, Fader eller Dhyani-Buddha
Tibetansk-kinesisk-indisk Ordbok i Esotericism   _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23