© 2004 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
FÖRSTA BOKEN
BREV XIII
Käre Jasper:
Vi har nu passerat från de rent vanliga och världsliga förhållandena mellan lärare och elev till det som vi för tillfället kommer att kalla Logen.
Denna Loge är en sak som inte kan gripas med kritikerns pincett och analyseras eller fixeras. Den är på samma gång överallt och ingenstans. Den innefattar inom sina gränser alla verkliga Mästare, elever, vägledare och Guruer, av vilken ras eller trosbekännelse som helst eller utan all trosbekännelse. Om denna har det sagts:”Bortom ’Lärandets Sal’ finns Logen. Den är de vises organ som finns utbredd över hela världen. Den kan inte ens beskrivas av dem som är medlemmar i den, men det råder inget förbud för eleven att försöka föreställa sig vad den innebär.”
Så därför, hjälper när som helst, var och en av dess verkliga lärare eller lärjungar också med glädje varje annan lärare eller lärjunge. Men vi får inte av detta dra den slutsatsen, att vi, bara för att alla som försöker sprida sanning och undervisa världen – vilka kallar sig chela-aspiranter eller är erkända chelor av någon viss person som vi kallar Guru – på samma gång kan ställa oss under direkt ledning av mer än en Guru.
Varje människa som inom sig själv beslutar sig för att beträda Vägen har en Guru. Men tiden mellan detta beslut och den stund då hon verkligen kommer att lära känna Mästaren kan sannerligen vara lång; i några fall är den dock ganska kort.
Vi måste nu för ett ögonblick sysselsätta oss lite med att betrakta de olika avdelningarna.
Precis som den gemene soldaten i en armé har en general som leder det hela, men som han inte kan komma i kontakt med annat än genom dem som är officerare, så finns även här i detta system avdelningar av Guruer, såväl som avdelningar av lärjungar.
Där finns Stor Gurun, som är Guru för många vilka aldrig lär känna Honom eller får se Honom. Så finns det andra vilka känner Honom och som är Guru för ett antal lärjungar, och så vidare; till sist vi kan föreställa oss en chela som kan vara en känd Guru för en annan chela under honom.
Vidare kan det finnas chelor som tjänstgör som Guruer – vilka inte är erkända, ty de fungerar endast pro tempore [tillfälligt] – för en eller flera chelor.
Den som fattar det ovannämnda beslutet, åtar sig därigenom en förpliktelse som är grundad i den högsta Lagen. Det är en sak som inte bör tas lätt, ty dess följder är av allvarlig art. Inte allvarlig i bemärkelsen av olyckor eller fruktansvärda lidanden eller sådant, utan snarare allvarlig med hänsyn till klarheten och glansen av Sanningens strålar som vi längtar efter ska nå oss.
Vi har därigenom på ett visst sätt – och vars grad bestäms av vårt motivs uppriktighet och styrka – skilt oss från den stora, vanliga, drivande flocken av människor, vilka i ifrågavarande fall lever som oskäliga djur, och vi har knackat på dörren. Om vi har vördat vår lärare, kommer vi vi nu att vörda vår okända Guru. Vår måste inombords vara fulla av förtroende. Vi måste ha en bestämd grundmurad tro som inte rubbas av någonting. Ty vi har vädjat till den väldiga karman, och eftersom vår Guru är karma i den meningen att Han aldrig handlar emot karma, får vi inte för ett ögonblick förlora vår tro. Ty det är denna tro som renar luften åt oss, och som möjliggör det för oss att få hjälp från alla håll.
Sedan beslutar sig denna sökande eller neofyt att på egen hand för en tid ta som sin lärare eller vägledare en annan chela, vars undervisning tilltalar honom. Det är inte nödvändigt att en öppet uttalad överenskommelse äger rum mellan dessa två.
Men sedan han väl gjort detta, om än bara i sina tankar, bör han flitigt ägna sig åt denne lärares undervisning, och inte göra någon förändring, förrän han verkligen finner en annan lärare eller fått inträde i en annan klass. Ty om han tar en lärare bara för att disputera eller är oense – antingen helt öppet eller mentalt inom sig själv – kommer han genom detta att vara i fara och fullständigt fördunkla sitt förnuft.
Om han märker att han inte klart förstår bör han med tro försöka förstå, ty om han genom kärlekens och trons vibrationer försöker förstå sin lärares högre åsikter, höjs hans förnuft på detta sätt och uppnår på det viset större utveckling.
Vi kommer nu till ett annat tänkbart fall där en aspirant äger en så stark och kunglig tro att han på något sätt funnit en person som utvecklats långt på Vägen. Till denne har han vänt sig och sagt: ”Kan jag bli antagen, och kan jag bli din chela eller någon annans?”
Den tillfrågade svarar då kanske: ”Inte min; men jag kommer att hänvisa dig till någon annan som tillhör samma klass som du själv gör, och jag ger dig åt honom så att du kan vara hans chela: tjäna honom.” Med detta budskap går då aspiranten, låt oss säga till den utsedda personen, och en medveten överenskommelse görs dem emellan.
Här har vi ett fall då den verklige Mästaren rekommenderat aspiranten till en medarbetare som till en viss grad är något högre än vår neofyt, som nu är i en annan position i förhållande till många andra vilka i tysthet strävar och arbetar, vilka lär av vilken lärare som helst, men har inte själv någon särskild Guru. Denne neofyt och hans ”mindre Guru” är förenade genom ett tydligt, heligt band, såvida de inte bara är lögnaktiga barn, som leker och är ovärdiga all uppmärksamhet. Om den ”mindre Gurun” är trogen sin uppgift, och om han är fylld i sitt förnuft och hjärta av detta, kommer han att ta i beaktande att denna chela står för mänskligheten.
Vi förutsatte att denna ”mindre Guru” var längre framskriden än chelan. Det måste då inträffa att han ibland säger saker som hans chela inte riktigt förstår. Detta sker desto mer om saken är ny för chelan. Men chelan har avsiktligt antagit denna Guru och måste försöka förstå den undervisning denna lärare ger.
Guruns rätta uppgift är att visa tillrätta och inte att ingjuta stora massor av kunskap förmedlade i klara och lättfattliga termer. Detta senare vore rent nonsens, fastän väldigt angenämt, och skulle inte gagnade honom ett dugg mer än vad varje välskriven bok gör för sina läsare.
Den tro och kärlek som finns mellan dem kommer att fungera som en stimulans för båda samt något som renar chelans förnuft.
Men om chelan, efter en tid, träffar en annan person vilken verkar veta lika mycket som hans ”mindre Guru” och uttrycker det på ett mycket lättfattligt sätt, och om chelan då bestämmer sig för att ta honom som lärare, så begår han ett felsteg. Han kan lyssna till hans undervisning och beundra och dra fördel av den, men i det ögonblick han mentalt beslutar, och sedan i ord framför sin begäran till den andre att bli hans lärare, börjar han att slita på det band som just knutits, och kan därigenom möjligen gå miste om allt gagn av båda. Detta är dock inte helt nödvändigt; men om han inte underrättar sin ”mindre Guru” därom, att han antagit en ny lärare, inträffar alldeles säkert en hög grad av förvirring i den andliga sfär vari båda uträttar sitt verkliga ”arbete”; och då han underrättat sin ”mindre Guru” om sitt byte av lärare, drar sig denna äldre Guru tillbaka.
Inget av detta är inte ämnat för sådana sinnen som inte betraktar dessa saker som heliga. En Guru är i viss mening en helig varelse. Naturligtvis inte i allmän mening – fastän det är bättre för chelan att betrakta honom på det viset, om han är värdig – men framförallt i allt som tillhör det andliga och verkliga livet. För den högstämda själen handlar det om en adoption: en högst helig och betydelsefull sak, inte lätt åstadkomma och inte lätt att överge. Ty Gurun blir under denna tid chelans andlige Fader; den som fått till uppgift att leda honom in i livet eller att föra honom till Honom som skall göra det.
Då således gurun i själva verket är den som visar till rätta, mottar chelan inte på ett slaviskt sätt varje ord av honom – utom då Gurun är känd för att vara en av de Stora Vise, eller då chelan gör så till följd av sin natur. Han lyssnar till orden och strävar efter att fatta den underliggande meningen; och om han inte kan förstå den, så lägger han saken åt sidan till bättre tider, och söker nu tillgodogöra sig så mycket han förmår. Och även om han – som ofta är fallet i Indien – inte alls kan förstå något, så är han glad att vara i Guruns närhet och uträtta vad som kan vara lämplig att göra för honom. Ty genom detta kan hans fasta tro möjligen ge klarhet i hans uppfattning – på detta finns många exempel, och vars förhållande visar det berättigade i orden:
”Även de tjänar, som bara står och väntar.”
Z.
Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge, sid. 43-46. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946
Brev som hjälpt mig:
| Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |Brev 8 | Brev 9 | Brev 10 | Brev 11 | Brev 12 | Brev 13 |
| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23