Brev som hjälpt mig - Det högre tålamodet (brev 8)

yantra1.gif (2187 bytes)

av
WILLIAM Q JUDGE

FÖRSTA BOKEN

BREV VIII

Käre Jasper:

Jag tar tillfället i akt och meddelar dig att jag fått ditt brev. Detta är en period av väntan, av tystnad. Ingenting verkar levande. Alla orakel har tystnat. Men världsalltets stora klocka går jämt och ständigt. I söndags fördjupade jag mig i meditation och fick en del hjälp. Jag önskade att jag kunde träffa dig för att samtala om detta. Men egentligen är dessa saker för höga för att uttryckas i ord, och när vi närmar oss dessa ämnen märker vi, att vi inte har förmågan att uttrycka våra tankar. Vi lever inte upp till våra högsta möjligheter. Det som hindrar oss från att höja oss till det avlägsna förflutnas höga tankar är enbart vår egen svaghet. Hur triviala denna världs bekymmer tycks vara märks när vi sjunker i djupt begrundande; de visar sig då sådana de verkligen är, och efter en tid är de utplånade ur vår själ. Ja, vägen till gudarna är verkligen mörk och svår, och som du säger, vi får inget av dem vid första åkallan; vi måste åkalla dem ofta. Men vi kan under vägen stanna för att skåda framåt; det betyder inget hur medtagna och svaga vi är, Åskådaren ser allt och vinkar åt oss och viskar: ”Var vid gott mod, ty jag har berett dig en plats där du för all tid skall vara med mig.” Han är det Stora Självet; Han är vi själva.

Världens Ledare försöker alltid att hjälpa oss. Måtte vi komma genom molnen för att alltid kunna se dem. Vi måste vara tålmodiga. Allt som hindrar oss är vårt eget verk. All vår kraft är ett förråd från det förflutna. Det förrådet måste vi alla ha; den som i detta liv känner sig vara nära detta, har också i detta liv riktat sina tankar mot den rätta kanalen. Att andra inte är medvetna om detta beror på att de har levt i blindhet. Att du inte känner och ser det mera beror på att du ännu inte riktat hela din mentala energi på det. Ur denna rika karmiska energikälla kan vi ösa om vi riktar vårt förnufts låga ditåt. Den riktning som leder mot Kärleken är naturligtvis den rätta vägen – Kärleken till det Gudomliga och till alla varelser. Om vi trots allt känner att vi ännu inte är ”Stora Själar” som tillhör skaran av de ”Själar som väntar på gudarna”, behöver detta inte nedslå oss; vi inväntar vår tid förhoppningsfullt. Låt oss vänta tålmodigt under den tystnad som följer varje strävan, väl medvetna om att så arbetar Naturen. Ty under perioder av förmörkelse gör hon inget där denna förmörkelse finns, men utan tvivel är hon precis som vi, verksam på andra sfärer.

Det som du beskriver är inte själen; det är bara en partiell erfarenhet. Om du kände Själen, så kunde du själv besvara alla dessa frågor, för all kunskap finns där. I själen är varje varelse och varje tanke lika. Detta försänkande av dina tankar till centrum innebär övning. Det går att göra men vi kan inte förklara det, utan bara säga: ”gör det”. Men längta ändå inte efter att göra dessa saker. Det första steget i blivandet är Underkastelse. Underkastelse är den säkra, sanna och kungliga vägen. Våra subtila ständigt växlande motiv för oss vilse, när vi söker den. Du är nära den; stor varsamhet är av nöden. Men medan kroppen fordrar tid för att känna den fulla verkan av den, kan vi ögonblickligen förändra förnuftets attityd. Efter Underkastelse kommer (i deras naturliga ordning) Tillfredställelse, Förnöjsamhet, Kunskap. Ivrig önskan efter att göra dessa saker är ett hinder och driver oss tillbaka. Sök därför att uppnå tålmodig Underkastelse. Ditt nuvarande livs karmaläxa är ”det högre tålamodet”. Jag kan inte säga dig någonting om detta; det är en sak, som var och en själv måste lära sig och vinna genom övning. Driv ut varje längtan att förvärva krafter och sök endast att lära förstå dig själv. Lägg vikt vid bekymmerslöshet. Intala dig själv om och om igen, att det inte är av den ringaste betydelse vad du var i går, utan sträva i varje ögonblick för just det ögonblicket; resultaten kommer av sig själva.

Det förflutna! Vad är det? Ingenting. Borta! Slå det ur tankarna. Du är ditt eget förflutna. Därför angår det inte dig som sådant. Det enda som angår dig är hur du är just nu. Inom dig, som du nu är, finns allt det förflutna. Följ därför den hinduiska grundsatsen: ”Ångra ingenting; var aldrig ledsen; och hugg av alla tvivel med den andliga kunskapens svärd.” Ånger leder bara till villfarelser. Jag bekymrar mig inte om vad jag var eller vad någon annan var. Jag tänker bara på vad jag är i varje ögonblick. Eftersom varje ögonblick är och med en gång inte är, måste det innebära att om vi tänker på det förflutna, glömmer vi det nuvarande och medan vi glömmer, flyr ögonblicken förbi oss och ökar det förflutna. Alltså ångra ingenting, inte ens de största dårskaperna i ditt liv, Eftersom de tillhör det förgångna och du måste verka i det nuvarande, som är både det förflutna och det tillkommande på samma gång. Så, med den absoluta övertygelsen om att alla dina begränsningar beror på karma, från föregående eller detta liv – och med en fast övertygelse om karma som den enda domaren, vilken bringar dig gott eller ont, allt efter eget förvärv – kan du utstå vad som än händer dig och känna ett överjordiskt lugn, trots tillfälliga stunder av förtvivlan vilket alla känner av, men som sanningens ljus ändå alltid fördriver. Denna vers hjälper oss alltid till rätta med allt:

”Hos honom som vet att alla andliga varelser är av samma natur som det Högsta Väsendet, hur skulle det i honom kunna finnas plats för självbedrägeri och sorg, när han begrundar andens enhet?”

I alla dessa inre erfarenheter är det ebb eller flod, precis som i havet. Vi stiger och faller. Än nedstiger gudarna, för att sedan återvända till himlen. Tänk inte på att förmå dem att nedstiga, utan sträva själv att uppstiga högre på den väg som de periodiskt kommer ned på, för att på så vis komma dem närmare, så att du också kommer att motta deras inflytelse lättare än tidigare.

Adios. Må du alltid känna vågsvallet från de vida djupen bortom hjärtats grunda vatten. Kanske närmar sig våra kamrater. Vem vet? Om inte, så kommer vi ändå att vänta; någon dag måste solen bryta fram mellan molnen. Detta skall hålla oss starka medan vi i sällskap med Tröskelns Väktare, för en tid tvingas att pruta på våra ideal.

Z.

________________________________________________________

”Det högre tålamodet” som det hänsyftas till kräver uppmärksamhet. Det är den fina gränslinjen mellan stolthet och ödmjukhet. Båda är ytterligheter och missuppfattningar; svängningar från den ena till den andra är endast en aning bättre. Hur skulle vi kunna vara stolta, när vi är så små? Hur vågar vi vara ödmjuka, när vi är så stora? På båda sätten hädar vi. Men där finns en bestämd punkt mellan de båda, en plats som är ”varken för hög eller för låg”, där Krishna gav Arjuna rådet att sitta: den plats som var hans egen. Det är den säkra plats som vår tro vunnit från världen. På den platsen kan vi alltid hålla fast vid vårt lugn utan att ställas i skuggan av någon människa, hur stor hon än är, ty var och en av oss bär inom sig samma möjligheter som alla andra. ”Inte ställas i skuggan” innebär inte att vi inte skulle visa vördnad för dem genom vilka själen talar. Det är den stora själen vi vördar, inte det förgängliga stoftet. Vi måste eftertänksamt undersöka allt som kommer till oss från sådana personer, och allt som ser ut som sanning från vilket håll det än kommer och samvetsgrant försöka utforska om det är sant. Om vi inte lyckas, får vi lägga det åtsidan som en frukt vilken ännu inte mogen för oss. Vad vi intuitivt förnimmer måste vi hålla för oss själva, eftersom vi oftast inte kan lita på vårt omdöme. Vi bör inte handla utan inre visshet, men inte heller förbise hur svårt det är att skilja den inre rösten från fördomens, begärens och fåfängans ingivelser. Om vi är rättvisa mot oss själva, skall vi kunna hålla en jämn balans. Hur skulle vi kunna vara rättvisa mot andra, om vi inte är det mot oss själva? Enligt Lagen lider en människa lika mycket till följd av den orättvisa hon gör gentemot sig själv som av den hon tillfogar andra. Det betyder inget i vems intresse hon sökt att motsätta sig universella strömningar; Lagen vet endast att hon försökt avleda dem genom en orättvisa. Den tar ingen hänsyn till personer, inte ens till okunnighet om Lagen. Den är en opartisk, opersonlig kraft, som endast kan förstås med hjälp av det högre tålamodet, som på samma gång vågar allt och uthärdar allt.

”Ångra aldrig någonting.” Ånger är en tanke, alltså en kraft. Om vi leder dess flod in på det förflutnas mark, så vattnar den dess gömda frön och ger dem liv; den driver dem att gro och växa i själens jordmån; därifrån till uttryck i handling är det endast ett steg. Ett barn sade till mig en gång, när jag använde ordet ”spöken”: ”Tyst! Tänk inte på dem! Vad vi tänker på sker alltid.” Det finns inga mer opartiska iakttagare än barn, när de inte tänker på sig själva.

J. N.

Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946

Brev som hjälpt mig | Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 | Brev 8 |

| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |