Brev som hjälpt mig - Karmalagen och Adepterna (brev 11) av William Q Judge

yantra1.gif (2187 bytes)

WILLIAM Q JUDGE

FÖRSTA BOKEN

BREV XI

Käre Broder,

Det är med sorg jag hört om din allvarliga sjukdom, Jasper. Emedan livet väger upp och ner, som ditt verkar göra och kommer att göra ännu en tid framöver, så kommer du att känna mycket depression.

Det är inte så vanligt att såhär lugnt tala med en person om hans död, men du verkar inte ta illa upp så jag fortsätter. Jag håller inte med dig om att döden är något gott. Det är inte samma förhållande med dig som det var med________, som skulle dö, men som beslöt sig för att ta emot livet av de Stora Makterna och arbeta för mänskligheten trots alla de lidanden och kval som kroppen [*] kommer att förorsaka. Varför skall du inte leva så länge som du kan i din nuvarande kropp, så att du i denna kan göra alla möjliga framsteg och genom ditt liv frambringa så mycket gott du kan åt Saken och åt människorna? Ty du har ännu inte som Jasper Niemand haft tillfälle att göra dig berättigad till extraordinär hjälp efter döden för att snart komma tillbaka igen, så att om du dog nu skulle du riskera att utsättas för en lång Devachan och förlora tillfälle till mycket som du annars skulle kunnat göra för Dem. Det är min uppfattning. Livet är bättre än döden, ty döden gäckar Självets förväntningar. Döden är inte den store läraren och skaparen av kunskap. Den är endast den stora ridån på livets scen, som i vilket ögonblick som helst kan falla ner. Fullständig kunskap måste uppnås av den trefaldiga människan: kropp, själ och ande. När hon uppnått denna, går hon till andra sfärer, vilka för oss är okända och utan ände. Genom att leva så länge som möjligt ger man Självet ännu större möjligheter.
_________________

[*] Detta hänvisar utan tvekan till H.P.B. Se artiklen ”Theosophical Mahatmas” som finns i H. P. Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid. 301.

”Âtmânam âtmanâ pasya” (att höja Självet genom självet – Gita) verkar faktiskt inte kunna utföras sedan man passerat dödens tröskel. Treenighetens förening kan bara genomföras på jorden och i en kropp, och då är frigörelsen önskvärd.

Broder, det är inte för mig själv jag talar utan för dig, ty genom döden kan jag inte förlora någon. De levande har en större del i de döda än de döda har i de levande.

Tvivlet på framgång som du nu känner är morbid. Var snäll och förgör det. Bättre ett falskt hopp utan något tvivel, än mycket kunskap men tvivel på dina chanser. ”Den som tvivlar liknar havets böljor som drivs och kastas fram och tillbaka av vinden.” Tvivel måste man se upp för, inte bara när det rör Mästarna (på vilka jag vet, att du inte tvivlar). Det är allra mest tvivlet på sig själv som man bör se upp för och förkasta. Varje tanke på att man inte kan lyckas, eller att det vore bättre att dö än att leva, därför att en skadad kropp verkar peka på att framgång är ouppnåelig, innebär tvivel.

Vi vågar inte hoppas, men vi vågar försöka att leva och hålla ut så att vi kan tjäna Dem, liksom De tjänar Lagen. Vi skall inte försöka bli chelor eller göra någon viss sak i denna inkarnation, utan bara uppnå kunskap och vara rättrådiga så mycket vi förmår, och möjligheterna är gränslösa. Betänk därför, att det handlar om att bli besegrad eller inte – av vad? Av något utom oss. Men om du anklagar och tvivlar på dig själv, tillåter du fienden att vila; han behöver inte göra någonting, för du gör allt åt honom, och utlämnad till ditt öde, söker han andra offer. Res dig därför upp ur din modlöshet och fatta kunskapens svärd. Med det och med Kärleken kan hela världen besegras. Inte för att jag tror din modlöshet är alltför stor, Jasper, men jag ville gärna meddela dig mina tankar, även om något skulle döda dig nästa dag, mot vår vilja.

Det gläder mig att fastän din kropp smärtar, så mår du själv bra. Vi måste lida på många olika sätt, och jag tvivlar inte ett dugg på att det är ett stort framsteg om vi mitt under den fysiska smärtan kan behärska oss och hålla oss lugna och oberoende därav. Men även kroppen bör ha sin vila. Vila därför och låt din oro att vilja göra något ligga stilla och slumrande. Därigenom dödas den inte, och när kroppen blir starkare, vet vi mer.

Du har varit tillräckligt bland stormar. Några ögonblicks eftertanke kommer att visa dig att vi skapar våra egna stormar. Den makt som ligger i varje omständighet är till sin art bestämd, och oföränderlig, men då vi varierar i vårt sätt att bemöta dem, verkar det som om våra svårigheter ökar i intensitet. Men det gör de inte alls. Det är vi som varierar oss.

Om vi medger att vi befinner oss i evolutionens flöde, då måste varje omständighet vara precis som den är för oss. Och i våra misslyckanden att genomföra föresatta handlingar borde vi finna vår största hjälp, ty på något annat sätt kan vi inte lära oss det lugn som Krishna insisterar på. Om alla våra planer lyckades, skulle vi inte få den undervisning kontrasterna ger. Våra planer kan också vara uppgjorda i okunnighet och därför orätta, och då tillåter naturen i sin godhet oss inte att utföra dem. Vi klandras inte för planen, men vi kan dra på oss karmiska nackdelar om vi inte accepterar det omöjliga i att utföra den. Okunnighet om lagen kan bland människor inte anföras som försvar, men okunnighet om fakta kan det. Inom ockultismen lämnas du inte oantastad av Lagen, även om du är okunnig om viktiga fakta, ty den tar inte hänsyn till någon särskild människa, och fullföljer Sina justeringar utan hänsyn till vad vi vet eller är okunniga om.

Om du är aldrig så lite nedslagen, eller om någon annan av oss är det, så minskas våra tankars kraft i förhållande till detta. Man skulle kunna vara inspärrad i ett fängelse och likväl vara en arbetare för Saken. Därför ber jag dig att ur ditt förnuft röja undan all motvilja för dina nuvarande förhållanden. Om du kunde lyckas med att betrakta allt såsom varande just det, som du i själva verket önskade, så skulle detta inte bara öka styrkan av dina goda tankar, utan även återverka på din kropp och göra den starkare.

Allt detta påminner mig om H., vars misslyckande du nu känner till. Och bli inte besviken över detta. Det kunde knappast blivit annorlunda. Han var ovis nog att ställa krav på Lagen, innan han var helt redo. Det vill säga ovis i vissa avseenden, ty utifrån en vidsträcktare synpunkt kan ingenting vara ovist. Hans uppenbara nederlag strax i början av striden var under hans förhållanden alldeles naturligt. Han gick dit där elden var som hetast och gjorde den ännu hetare genom sina strävanden. Alla andra har eller kommer att genomgå samma lidande. För det spelar ingen roll att han hade en kroppslig sjukdom; ty alla sådana saker härrör från mentala förvirringar, så vi kan lätt se att en och samma orsak kan ligga till grund för ett kroppsligt lidande såväl som för en mental avvikelse. Det är också egendomligt, att strax efter att jag hade skrivit till dig om de få som verkligen stannar kvar, så kom den nyhet som kastade ett ljus – ett rött sådant, så att säga – över underrättelsen om H:s tillbakadragande. Se hur en tanke sammanlänkas med en annan tanke på alla plan när det Sanna blivit vårt mål.

Vi själva är inte helt förskonade, då vi ju dagligen och i varje stund känner överbelastningen. Acceptera dessa ord från en kamrat på vandringen: Fortsätt med dina strävanden och ditt sökande, men upprätthåll inte en attityd av förtvivlan eller det minsta klagande. Inte att du gör detta. Jag kan inte finna de rätta orden; men säkerligen skulle du förstå allt, om det inte vore så att några brister förhindrar dig.

Mörkret och ensamheten kommer säkerligen att hemsöka oss, men de är bara illusoriska. Är inte Självet rent, strålande, kroppslöst och fritt – och är du inte just detta? Det dagliga vakna livet är endast en botgöring och en prövning för kroppen, så att även den på så sätt ska uppnå den rätta beskaffenheten. I drömmarna ser vi sanningen och smakar på den himmelska glädjen. Under det vakna tillståndet bör vi gradvis destillera denna himmelska dagg till vårt normala medvetande.

Kom även ihåg att den nuvarande tidsålderns inflytelser är mäktiga i att framkalla dessa känslor. Vilken hopplöshet och vilket plågande av tvivel visar sig inte överallt i dessa dagar! I denna omvälvningens tid väntar den vise. Han böjer sig som vassen för vinden, så att den blåser över hans huvud. Och när du höjer dig till det plan som du nu gör, där dessa strömmar är rådande, och emedan du strävar ännu högre, så måste du känna dessa fientliga inflytelser, fastän du ingenting vet om dem. Det är i sanning en tidsålder av järn. En skog av järnträd, svarta och frånstötande, med grenar av järn och glänsande löv av stål. Vinden blåser genom dess valv, och vi hör ett fruktansvärt malande och rasslande ljud som överröstar Kärlekens ännu svaga stämma. Och skogens invånare misstar detta för att vara Guds röst; de imiterar det och gör det ännu rysligare. Bli inte matt, döm inte dig själv. Vi är båda detta ljudlösa OM; vi vilar tillsammans i Mästarens famn.[*] Du är inte trött; det är bara kroppen som nu är svag och inte bara svag utan skakad av dina egna fysiska och psykiska förmågors krafter. Men den vise lär sig då han är i kroppen att inta sig en attityd av likgiltighet, som i själva verket är mer full av omsorg än den är hos andra. Låt den också bli din! Du är domaren. Vem accepterar dig, vem vågar döma dig utom du själv? Låt oss därför vänta på naturliga förändringar, genom att vara förvissade om att när ögat håller sig stadigt fäst där ljuset skiner, så kommer vi snart att veta vad vi ska göra. Denna stund är ännu inte mogen. Men omogen frukt blir mogen och faller eller plockas. Den dagen kommer visserligen att inträffa då du plockar den. Du oroas nu inte längre av fåfäng rädsla eller kompromisser. När den stora tanken kommer tillräckligt nära är det dags att lämna. Vi måste alla vara tjänare, innan vi överhuvudtaget kan hoppas på att bli mästare.

_________________

[*] I den ursprungliga texten står det skrivet: ”vi vilar i det Gudomligas hjärta.” Se Path, II, 290. – Utg.

Jag har återigen läst om Buddhas liv, och det fyller mig med ett längtansfullt begär att ge mig själv åt mänskligheten, att hänge mig åt en hård, fast besluten strävan att placera mig närmare uppoffringens altare. Eftersom jag inte alltid vet vad som bör göras, måste jag hålla mig till vad Mästaren säger: ”Gör vad du kan, om du förväntar dig att någonsin få se Dem.” Detta är sant, och en annan Adept säger: ”Följ den Väg som De och Jag visar, men följ inte min väg” [*], då är ju allt vad vi kan göra, stort som smått, just det som var och en på sin egen plats kan göra. Det är helt klart att om vi har en obegränsad hängivenhet samt gör vårt bästa, så blir resultatet det rätta för Dem och för oss, även om vi skulle ha handlat annorlunda om vi hade vetat mer när vi var i begrepp att handla. En hängiven Chela sade en gång: ”Jag bryr mig inte om alla dessa strävanden att förklara allt och alla dessa bekymmer, ty jag har alltid funnit att allt som gjordes i Mästarens namn var rätt och blev rätt.” Vad som görs i deras namn görs utan tanke på det egna självet, och motivet är den huvudsakliga prövningen.

_________________

[*] H.P.B. skrev: ”Följ den Väg jag visar, och Mästarna som står bakom den – och följ inte efter mig eller min VÄG.” Hämtat ur artikeln ”She Being Dead Yet Speaketh”, Theosophy, XXXI, 299. – Utg.

Sålunda är jag både sorgsen och inte sorgsen. Inte sorgsen, då jag tänker på den store Iswara, Herren, som tillåter alla dessa upptåg och föreställningar inför våra ögon. Sorgsen, när jag ser vår svaghet och oförmåga. Vi måste vara fridfulla och göra vad vi kan. Ramaswamier rusade iväg till Sikkhim för att försöka finna Mästaren, och han träffade någon som sade till honom att han skulle åka hem igen och göra sin plikt. Detta är allt vad någon av oss kan göra; ofta vet vi inte vad som är vår plikt, men även detta är vårt eget fel: det är en karmisk oförmåga.

Du frågar mig hur du skall råda din medstuderande. Det bästa rådet finns i ditt eget brev till mig, där du säger, att den rätta observatören finns inom oss. Så är det. Tio tusen Adepter kan inte göra något gott för oss om vi inte själva är redo, och De agerar bara för oss som uppväckare på de möjligheter som finns inom varje människohjärta. Om vi dväljs inom oss själva och måste leva och dö genom oss själva, så måste detta betyda att springandet hit och dit för att se någon sak eller person inte i sig själv leder till någon utveckling. Märk väl jag motsätter mig ingalunda ett sällskap med dem som läser heliga böcker och som sysselsätter sig med att meditera över höga ämnen. Jag försöker endast illustrera tanken att man inte bör hänge sig åt detta som ett mål; det är endast ett medel och bara ett bland många andra. Ingen hjälp är större än umgänget med lika tänkande eller läsningen av goda böcker. Det bästa råd jag någonsin funnit, var att läsa heliga böcker eller i allmänhet sådana böcker som du av erfarenhet funnit hjälper en att höja sig själv. Några sådana måste finnas. En gång fann jag att några svårfattliga teologiska skrifter av Plotinos hade denna inverkan på mig – mycket förädlande, liksom en beskrivning av Ulysses’ irrfärder. Sedan har vi Bhagavad-Gîtâ. Alla dessa är fulla av ingivelser och har ett eget liv som förändrar vibrationerna. Vibrationer är nyckeln till allt. De olika tillstånden är endast olika vibrationer och vi förnimmer inte astralplanet eller andra plan, eftersom vi inte är samstämda med deras vibrationer. Det är detta som gör att vi ibland dunkelt känner att någon ser på oss, eller att en skara väsenden susar förbi oss som är i färd med stora ting, utan att de ser oss och utan att vi ser dem. Det var ett ögonblick av samstämmig vibration. Men det som är viktigt är att utveckla Självet inom självet, ty då kommer vi genast i besittning av den visdom som tillhör alla vise.

Var och en skulle se Självet på sitt sätt och skulle ändå aldrig att se det, ty att se det innebär att vara det. Men för att kunna uttrycka det säger vi: ”Se det”. Det kan vara en ljusblixt, ett flammande hjul, eller något annat. Sedan har vi det lägre självet, som är stor på sitt sätt, och detta måste vi först lära känna. När vi först ser det, är det precis som om vi såg in i en handske, och under hur många inkarnationer är det inte på det sättet! Vi ser in i handsken och där är mörker; sedan måste vi gå in i den och se vad som finns där, och så vidare.

Tidsåldrarnas mysterium är människan – var och en av oss. Tålamod är nödvändigt, så att det förlopp som krävs för att förändra och behärska det kroppsliga verktyget hinner fullbordas. Våldsam kontroll är inte lika bra som mild kontroll, utan uppehåll och eftergifter. Andeskåderskan i Prevorst fann att en svag ström gjorde henne mer gott än en stark.[*] Mildhet är bättre eftersom en motsatt ström alltid framkallas, och om den framkallade strömmen är svag, så blir naturligtvis även den motsatta svag. Detta ger den ovane eleven mera tid samt gradvis styrka.

_________________

[*] Se ”The Seer i Prevorst,” Path, II, 332, February, 1888. Författaren, ”B” (troligen ”Brehon”, en av William Q Judges pseodonymer), hänvisar till idén om en ”mild ström”, han säger: ”Häri ligger en värdefull vink för den medicinska vetenskapen; och det verkar faktiskt som om den redan tenderar i denna riktning. Det kanske skulle löna sig att bygga en maskin enligt den förebild som ges av henne...” – Utg.

Jag tror att din medstuderande kommer att bli ett bra verktyg, men vi får inte bryta tystnaden beträffande framtiden för då kan vi framkalla okända och ovilliga makter som kan bli svåra att handskas med.

Varje situation borde användas som ett medel. Detta är bättre än filosofi, ty det gör det möjligt för oss att lära känna filosofin. Du gör inga framsteg genom att studera andra människors filosofier, ty på det sättet finner du endast deras omogna idéer. Proppa dig inte full med sådant och plåga dig inte genom att fylla din hjärna med andras föreställningar. Du har nyckeln till självet och det är allt som behövs; tag den och locka fram det som lurar därinne. Du är stor i generositet och kärlek, stark i tro och logisk i din uppfattningsförmåga. Generositet och kärlek innebär övergivandet av det egna självet. Detta är ditt stöd. Öka din tillit, inte till egen förmåga, utan till den stora Helheten som är du själv.

Give Gud, att du och alla andra må finna frid.

Z.

Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946

Brev som hjälpt mig | Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |Brev 8 | Brev 9 | Brev 10 | Brev 11 | Brev 12 |

| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |