© 2004 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
FÖRSTA BOKEN
BREV XII
Käre Jasper:Det är så många som frågar om Chelaskapet [1], och ditt brev passar alldeles in med mina egna erfarenheter. Du säger att dessa ansökare måste ha något svar och jag håller med om detta. Och vare sig de är redo eller inte, så måste vi kunna lämna dem någon upplysning. Men vanligen är de inte redo, inte heller är de villiga att ta det första enkla steget, som man kräver av dem. Jag skall nu tala med dig om denna sak för din framtida vägledning beträffande besvarandet av sådana frågor; kanske också för att reda ut mina egna tankar.
_________________
[1] Chela betyder lärjunge. Det är ett sanskritord. – J.N.Den första frågan som en människa bör ställa sig själv (och med ”människa” menar vi båda könen) är denna: ”När och hur uppstod hos mig önskan att få veta något om chelaskapet och att bli en chela?” och den andra frågan lyder: ”Vad är en chela och vad är chelaskapet?”
Det finns många slags chelor. Det finns lekmannachelor och chelor på prov; antagna chelor och sådana som försöker förbereda sig till att bara bli lekmannachelor. Vem som helst kan utgöra en lekmannachela, fast han kan vara alldeles säker på att han aldrig i detta liv medvetet kommer att lära känna sin vägledare. Vad provchelor beträffar, så är det en oföränderlig regel att de skall genomgå en prövotid på sju år. Dessa ”prövningar” avser inte fixerade och fastställda prövningar, utan alla händelser i det dagliga livet och hur kandidaten förhåller sig till dessa. Det finns inte något ställe, dit de ansökande kan hänvisas för att framställa sin anhållan, ty dessa saker har inget att göra med vissa ställen och ämbetsmän: det är saker som rör vår inre natur. Vi blir chelor; vi uppnår denna position därför att vår inre natur öppnat sig så mycket att den kan och vill ta emot kunskap: vi mottager belöningen ur Lagens händer.
I viss mening är varje allvarlig medlem av Teosofiska Samfundet på väg att bli en chela, eftersom Mästarna utför en del av Sitt verk med och för mänskligheten genom detta samfund, vilket av Dem blivit antaget som Deras representant. Och eftersom allt deras arbete och strävande går ut på att hjälpa människorasen, kan ingen hoppas på att stanna kvar som (eller bli) deras lärjunge, om något själviskt begär efter personligt ägande av andlig rikedom utgör motivet för hans försök att bli en chela. Ett sådant motiv hos den som redan är en chela, driver honom ögonblickligen ur lärjungarnas led, vare sig han märker sin förlust eller inte, och för den som försöker att bli en chela verkar det som ett hinder. Inte heller sprider en verklig chela sakförhållandet att han är en sådan Ty denna Loge är inte lik exoteriska samfund, som är beroende av ynnest eller på det yttre skenet. Det är något verkligt, med en levande Anda – med män i ledningen, vilka leds av lagar, som inom sig innehåller sin verkställande makt och behöver varken domstolar, eller anklagelser, eller domar eller något slags underrättelse.
I allmänhet har en person av europeisk eller amerikansk härkomst ytterst stora svårigheter att kämpa med. Han har ingen ärftlig psykisk utveckling att räkna med; och ingen tillgänglig församling av Mästare eller Deras lärjungar inom räckhåll. Hans ras egendomligheter hindrar honom att med lätthet se in i sig själv; han är inte till sin karaktär inåtvänd. Men även han kan uträtta mycket om han strävar efter att rena sina motiv, och antingen medfött äger eller försöker odla en brinnande och orubblig tro och hängivenhet – en grundmurad tro på Mästarnas existens, även om han under åratal inte står i beröring med dem. De är hederliga och frikostiga gäldenärer och vedergäller alltid. Hur och när De vedergäller, anstår oss inte att fråga. Man kommer att säga, att här görs anspråk på en lika blind hängivenhet som någonsin krävts av någon kyrka. Så är det, men det är en blind hängivenhet för Mästarna som är Sanningen själv; för mänskligheten och för er själv, för era egna ideal och er egen intuition. Denna hängivenhet för ett ideal är även grundad på en annan sak, och detta är att en människa är knappast redo för att bli en chela såvida hon inte kan stå ensam, oberörd av andra människor eller av händelser. Ty hon måste stå ensam, och hon kan lika gärna få veta detta nu i början istället för på slutet.
Det finns även andra egenskaper som hon måste äga. Dessa finns omnämnda i Man: a Fragment of Forgotten History, [2] mot slutet av boken, så vi behöver inte uppehålla oss vid dem här.
______________[2] Sedan länge ur tryck. Man publicerades ursprungligen år 1885 av ”Två Chelor inom T.S.” (Senare identifierade som Mohini M. Chatterji och Mrs Laura Holloway. Se Theosophist, XIX, 649, Aug., 1898) – Utg.
Sedan frågan om de sökandes lämplighet i allmänhet blivit utredd, kommer vi till en ännu allvarligare sak som tar upp förhållandena emellan Guru och Chela, eller Mästare och Lärjunge. Vi måste veta vad det i verkligheten innebär att vara en lärjunge till en sådan lärare.
Detta förhållande innebär ingenting om det inte är ett andligt sådant. Vad som bara är en yttre sak eller något formellt, såsom anhållandet och antagandet, är inget andligt förhållande utan bara det vanliga som äger rum mellan läraren och eleven. Men även detta senare bör inte ringaktas, därför att läraren står till sin lärjunge, i den mån omständigheterna medger det, i samma förhållande som Gurun till sin Chela. Det är en skillnad i grad; men denna gradskillnad är just det som utgör skillnaden mellan det andliga och det materiella, ty om vi följer de olika nyanserna från den grövsta materiella karaktären så långt den nu sträcker sig, finner vi till slut, att materian uppgår i anden. (Vi talar nu naturligtvis om vad som allmänt kallas materia, emedan vi mycket väl vet, att det som betecknas på detta sätt i själva verket inte är materia, utan en oerhörd illusion, som i sig själv inte äger någon tillvaro. Den verkliga materian, kallad mulaprakriti av hinduerna, är en osynlig sak eller substans som enbart representerar vår materia. Den verkliga materian är den som hermetisterna kallade urjorden; för oss, ett ogripbart stadium av materian. Vi kan lätt komma att tro att det som vanligen kallas materia i verkligheten inte är något sådant, eftersom vi finner att klärvoajanta och nervösa personer ser igenom tjocka murar och slutna dörrar. Om detta var materia, så skulle de inte kunna se rakt igenom dem. Men när en vanlig klärvoajant person kommer ansikte mot ansikte med urmaterian, kan han eller hon inte se bortom denna, utan står då framför en absolut mur, som är mer ogenomtränglig än någon annan mur som någonsin byggts av människohänder.)
Från äldsta tider ibland alla folk utom de moderna västerländska, så bemöttes läraren med stor vördnad av eleven, och denne fick från ungdomen lära sig att betrakta sin lärare såsom bara underställd fadern och modern i värdighet. Det var bland dessa folk en stor synd, en sak som verkligen gjorde en moralisk varelse skada, att även i sina tankar brista i vördnad emot läraren. Orsaken till detta låg då och ligger än i dag i det förhållandet att en lång kedja av inflytande sträcker sig alltifrån den högste andlige vägledaren som kan tillhöra en människa, genom ett stort antal andliga ledare som till slut upphör vid vår ungdomslärare. Eller för att upprepa det ur ett modernt omvänt tankesätt; en kedja sträcker sig ifrån våra lärare eller handledare upp till den högste andlige chef, i vars stråle eller nedgående linje man råkar befinna sig. Och det gör ingen som helst skillnad i detta ockulta förhållande, att varken lärjungen eller den slutlige vägledaren vet om eller erkänner, att så är fallet.
Sålunda sker det att barnet som håller sin lärare i vördnad och flitigt arbetar enligt sin tro, och inte tillfogar denna ofattbara men starka kedja någon skada, får fördelar genom detta, vare sig barnet vet om detta eller inte. Det är inte heller av någon betydelse, om ett barn har en lärare som ger det en uppenbarligen dålig undervisning. Detta är barnets karma och genom sin vördnad och sin flit arbetar han sig igenom detta och kommer efter en tid att överträffa sin tidigare lärare.
Denna kedja av inflytelser kallas Guruparampara kedjan.
Gurun är en vägledare och den som visar till rätta och som inte alltid förenar funktionen av lärare med detta.
Z.
Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge, sid 40-43. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946
Brev som hjälpt mig:
| Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |Brev 8 | Brev 9 | Brev 10 | Brev 11 | Brev 12 | Brev 13 |
| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad
2014-03-23