Brev som hjälpt mig - Om gott och ont (brev 9)

yantra1.gif (2187 bytes)

av
WILLIAM Q JUDGE

FÖRSTA BOKEN

BREV IX

Käre Herr och Broder:

Säg till din vän och frågeställare följande: Ingen har någonsin blivit omvänd till teosofin. Var och en som verkligen kommer till teosofin gör det bara på grund av att det är "en förlängning av våra tidigare föreställningar". Detta visar att karma verkligen är sann. För vi får aldrig en idé som inte är en fortsättning på våra föregående idéer. Det vill säga, de är orsak och verkan i ändlös följd. Var och en är skaparen av nästa och innefattas själv i sin efterträdare. Sålunda skiftar vi hela tiden, men i vissa avseenden är vi samma. Mina idéer i dag, liksom dina, är färgade av våra idéer från ungdomen och på så sätt fortsätter vi ständigt i den riktning vi från början bestämt oss för. Vi ändrar naturligtvis alltid lite, men inte förrän våra gamla idéer vidgats. De falska idéer som vi ibland frigör oss ifrån förtjänar inget avseende; ändå kastar de här och där en skugga. Men genom Brödraskapet får vi delaktighet i andras kunskap som vi begrundar, tills dess att den (om den passar oss) blir vår egen. Beträffande de slutsatser som personligen rör dig, följ alltid ditt eget omdöme. Anta inte andras åsikter bara för att de yttras av någon som har ditt förtroende, utan anta dem om de sammanfaller med din egen intuition. Att även omedvetet låta sig missledas genom någon annans inflytande är att ha en falsk tro.

Andlig kunskap omfattar varje handling. De som söker sådan bör läsa Bhagavad-Gita.* Den kommer att ge dem näring för århundraden om de bara läser med sina andliga ögon. Under dess skal finns den levande anden som lyser på oss alla. Jag läste den tio gånger innan jag såg en del saker som jag inte såg i början. Under natten smälter vi de tankar den innehåller och dessa återkommer delvis till oss nästa dag i hjärnmedvetandet. Den är ett studium för Adepter.

_________________

*Judges tolkning, och hans Kommentarer över Bhagavad-Gita finns publicerade.

Låt ingen vara omedveten om att det finns både en stor glädje liksom en stor sorg i denna tro. Då den är sanningen, då den är Lagen, sätts alla stora krafter i rörelse av lärjungen. Han kanske nu tänker att han har lämnat ambitionen och välståndet. Men den ambition och det välstånd som han lämnat tillhör det lägre planet, och är bara reflexer av den finare ambitionen och välståndet som tillhör livet på ett större plan. Sanningens strålar bränner upp de höljen som tiden lagt på dessa frön, och de börjar då gro och förorsaka nya strider. Lämna ingen ärlig sökare okunnig om detta. Det har kostat många år och tårar av blod att lära sig detta av egen erfarenhet .

Hur svår är inte handlingens väg! Jag ser framtiden i dunkel, och omedvetet gör man under sådana förhållanden bemödanden, antingen för eller emot. Därav följer karma. Jag kunde nästan önska att jag inte hörde dessa viskningar. Men den som segrar över sig själv är större än den som världar övervinner.

Kanske ser du nu klarare hur karma verkar. Om man tänker sig att på en gång frigöra sig från all gammal karma, blir striden ofta förfärlig, ty hela hären av gamla synder störtar då fram och angriper en, händelserna följer snabbt på varandra; spänningen är fruktansvärd och hela livets struktur knakar och vacklar. Den förelagda vägen kan, som man brukar säga i Österlandet tillryggaläggas under 700 jordeliv, på 7 år eller på 7 minuter.

Den mening i Ljus på Vägen som så många lärjungar ställer sig frågande om är inte lika svår att förstå som vissa andra. Ett svar räcker för alla. Det som ligger till grund för boken är Reinkarnation, och när det sägs att den besudlade dräkten åter skall bli din, innebär detta att det kommer att ske i något annat liv, inte nödvändigtvis i det nuvarande, även om så kan vara fallet. Att "vända sig bort av fruktan" är inte frigörelse. Innan vi kan hoppas på att förhindra att något visst sinnestillstånd eller vissa händelser når oss i detta eller något annat liv, måste vi verkligen ha frigjort oss från dessa saker. Men, vi är inte våra kroppar inte heller vårt hjärnmedvetande, utan den verkliga delen av oss som karma är förbunden med. Karma är det som verkställer allting. Den förbinder med vårt verkliga inre själv det som vi har en svaghet för eller förkastar. Det vill säga, om vi älskar lasten eller något annat angriper den oss just genom denna böjelse: om vi hatar något, angriper den det inre självet just genom den motvilja vi känner för detta. För att rädda oss undan något ont måste vi förstå det; vi kan inte förstå det, så länge vi fruktar eller hatar det. Vi skall inte älska lasten, men måste lära oss inse att den är en del av det hela, och när vi försöker förstå den, höjer vi oss över densamma. Detta är "läran om motsatserna" som det talas om i Bhagavad-Gita. Alltså, om vi nu med fruktan vänder oss bort från det onda (fastän sorg eller deltagande får vi känna), måste vi ett kommande liv känna denna fruktan, och som en återverkan därav reinkarnera i en sådan kropp och på en sådan ort, att vi i vårt materiella liv får genomgå just det som vi nu hatar. Eftersom vi strävar att närma oss Gud, måste vi lära oss likna honom så mycket som möjligt. Han varken hatar eller älskar; därför måste vi försöka betrakta den värsta lasten som något vi inte får hata, medan vi själva inte är involverade i den, och på så sätt kommer vi att närma oss det tillstånd, som kännetecknar en högre kärlek, vilken på lika villkor omfattar goda och onda människor och ting.

Gott och Ont är endast de båda polerna av en och samma sak. I det Absoluta är på så sätt det Onda samma sak som det Goda. Den som äger absolut kunskap kan se både Gott och Ont, men känner inte det Onda som något att fly undan, utan kallar det endast den motsatta polen. Vi säger att något är Gott eller Ont, allteftersom det är angenämt eller oangenämt för oss eller upplevs så av vår nuvarande civilisation. Och så har dessa båda ord blivit myntade. Men de är dåliga ord att använda. För i det Absoluta är det ena lika nödvändigt som det andra, och ofta är det som för oss verkar ont eller "smärtsamt" inte något absolut ont, utan endast en nödvändig anpassning för befrämjandet av vår andliga utveckling. Läs i Bhagavad-Gitâ om hur självet ser ut att lida smärta. Vad är det som är Ondska? Förlusten av vänner? Inte om du är centrerad inom dig själv. Förtal? Inte, om du förlitar dig på karma. Det finns bara ondska om du protesterar emot oföränderliga domslut, som du måste genomleva! Du vet, att dessa svängningar mellan vad vi kallar Gott och Ont måste finnas. Tänk dig en man, som verkligen varit högsint och ädelmodig, men nu lever som en snåljåp och finner glädje i detta. Du kallar detta ett ont, han ett gott. Vem har rätt? Du kallar det "ont", eftersom du inte känner sanningen; men sanningen är att han kunde inte ha kommit över en viss punkt på sin väg, om han inte haft denna erfarenhet, och därför ser vi honom nu i en situation som för oss verkar vara något ond. Erfarenhet måste vi ju ha, och om vi tar emot den som egen personlig erfarenhet är vi visa. Det vill säga, om vi strävar att göra hela vår plikt mot världen och oss själva, behöver vi inte återuppleva det förflutna i fruktlösa och hindersamma förebråelser; inte heller dömer vi någon människa, vad hennes gärningar än är, eftersom vi inte kan känna hennes verkliga orsak. Vi är inte karma, inte Lagen, och det är ett hyckleri som strängt fördöms av denna Lag när vi dömer någon människa. Att Lagen låter en människa leva är ett bevis på att hon ännu inte är dömd av denna högre makt. Likväl måste vi alltid använda vår urskillningsförmåga.

Beträffande att höja sig över Gott och Ont, betyder naturligtvis inte att man äger frihet att göra det onda. I själva verket finns det inget verkligt ont eller gott; om våra avsikter är goda, kan våra handlingar inte vara onda. Men alla handlingar är döda när de en gång är utförda; det är i hjärtat de bildas och där är de redan verkställda. Själva det kroppsliga utförandet av dem är i sig själv en död sak. Alltså kan vi göra en så kallad god handling och den skall utvärtes synas god; och trots detta är denna handling inget värt, om vårt motiv kanske är dåligt, eftersom motivet gäller.

Den Store Guden skapade allt, både ont och gott. Ibland detta finner lärjungen sådant som verkar Ont, ändå får han inte låta sig påverkas av detta. Om vi tar Bhagavad-Gitâ, andra kapitlet, som rättesnöre bör vi bara göra de gärningar som vi anser rätta för Guds skull och inte för vår egen skull, och om vi inte bekymrar oss för följderna, berör det oss lite om de verkar vara goda eller onda. Eftersom hjärtat och förnuftet är villfarelsens verkliga plan, innebär detta att vi måste se till att vi gör allting endast för att det måste göras. Det svåra blir då bara att avskilja oss från själva gärningen.

Vi kan aldrig som människor undgå att vara de verktyg genom vilket det vi kallar Ont och Gott kommer att sker, men eftersom detta Goda och Onda är ett resultat av att de jämförs med varandra, och i sig självt inte är absolut Gott eller Ont, måste detta innebära att vi (det verkliga "vi") måste lära oss att inombords höja oss till en punkt, där dessa händelser för oss bara ter sig som förändringar i ett liv som förändras. Detta inträffar även hos den världsliga människan ibland.

Bismarck till exempel, som var van att sätta ofantliga skaror av människor i rörelse, kanske för ett gott ändamål, kunde lätt bortse från ett övergående Ont för att bara fästa sig vid det avsedda stora resultatet. Läkaren tänker inte heller på den smärta han tillfogar patienten utan endast på det goda eller rättare sagt på det resultat, som väntas följa av den smärtsamma operationen. Patienten gör själv detsamma.

På samma sätt skall lärjungen komma att inse att han har varken kommer att göra "Gott" eller "Ont", utan ett visst antal av honom föresatta handlingar, och att under tiden inte fästa sig så mycket vid sitt sätt att handla som vid sina motiv, eftersom hans handlingssätt följer hans motiv. Ta soldaten som exempel. För honom finns det inget bättre än ett lagligt krig. Fråga: gör han rätt eller inte om han krigar, även om kriget är olagligt? Han gör inte orätt såvida han inte blandar in sina egna motiv. De som går in i striden för vinning eller hämnd gör orätt, men inte han som går på sina överordnades befallning, eftersom det är för närvarande hans plikt.

Låt oss därför försöka hjälpa alla som kommer längs vår väg. Detta kommer att vara sann utveckling: de slöjor som hänger över våra själar faller då vi arbetar för andra. Låt detta bli det verkliga motivet; mängden arbete gör ingen skillnad.

Z.

                                                                   _____________________



Det verkar som om Gott och Ont inte är inneboende i tingen själva, utan beror på hur vi använder oss av de ting vi har fått till förfogande. De är bara manifesteringens betingelser. Många ting som vanligen kallas omoraliska är följden av människornas orättvisa lagar, av egoistiska sociala institutioner: sådana saker är inte omoraliska i sig, utan bara relativt så. De är omoraliska bara med hänsyn till vår tid. Det finns andra vars onda består i att de framkallar ett dåligt användande av högre krafter, eller av Livet – som är heligt – så det onda är inte heller här inneboende i tingen, utan i oss själva – i vårt missbrukande av höga medel för låga ändamål. Egentligen innebor det onda inte i oss, utan i vår okunnighet; det är en av Naturens stora illusioner. Alla dessa illusioner är orsak till att själen vinner erfarenhet genom materian, tills det medvetet lärt sig varje del därav; därefter måste den lära känna det hela och allt på en gång, vilket den bara kan göra genom återförening med Anden; eller med det Högsta, med Gudomligheten.

Om vi intar, med all respektfull vördnad, så mycket av den Högstes ståndpunkt som vårt begränsade förnuft och vår gryende intuition kan medge, känner vi att Det står över och är opåverkat av både Gott och Ont. Vad vi kallar gott är relativt, och det som är ont är endast själens begränsningar genom materian. Ur Gudomlighetens materiella essens evolveras naturens alla myriader av differentieringar (Prakriti, kosmisk substans), alla världar och allt som står i samband med den. Dessa förmedlar cykliska erfarenheter åt själen, från det ena tillståndet till det andra. Hur kan vi då säga, att någonting är ont i absolut mening? Tag till exempel ett mord. Det verkar vara ont. Vi kan verkligen inte ta någons liv, men vi kan förstöra en farkost för den gudomliga Livs-Principen och hindra den själ som använder denna farkost i sitt utvecklingsförlopp. Men vi skadas mer av vår handling än någon annan. Gärningen är frukten av ett visst osunt själstillstånd. Handlingen sänder oss till helvetet, så att säga, för en eller flera inkarnationer; i ett tillstånd av elände. Chocken, den naturliga vedergällningen, vår egen påföljande karma, båda straffen, dels pålagda av människor och dels av den ockulta lagen, renar och uppmjukar själen. Denna har genomgått en högst allvarlig erfarenhet, som blivit nödvändig för dess utveckling och som slutligen är orsak till dess ökade rening.

Var då gärningen med hänsyn till dessa följder något ont? Den var nödvändig med hänsyn till materians begränsningar; för hade själen blivit kvar i sin himmelska renhet och frihet, kunde den inte ha begått mordet. Därför har inte heller den odödliga själen, åskådaren, någon del i den orättfärdiga handlingen; det är endast personligheten, den elementära delen av själen som syndat. Allt som håller själen bunden vid den materiella existensen är ont, vilket gör att vi inte längre kan urskilja.. Det enda yttersta goda är Enheten, och i själva verket är detta också det enda som existerar. Våra omdömen tillhör alltså bara tiden. Och vi har inte rätt att fordra liv för liv. "Hämnden är min", säger Herren (Lagen); "Jag skall vedergälla". Vi upphetsar till mord, då vi stiftar sådana lagar. Jag säger inte att varje erfarenhet måste erfaras kroppsligen, för somliga genomlevs genom tanken. Inte heller försöker jag rättfärdiga någon. Det enda rättfärdigandet finns i Lagen.

En oskyldig som råkar bli mördad belönas av karma i ett kommande liv. Ja, i sanning, varje människa som blir mördad erhåller ersättning så att säga: för om denna olycka hade sin grund i hennes karma, tillåter dock inte den ockulta lagen att ta en människas liv. Somliga människor är genom sina orättfärdiga gärningar karmans vapen, men de har själva i förflutna liv tilldömt sig en sådan uppgift.

Den Stora Själen behövde just den kroppen, vilka fel som än tillhörde dess natur, eller vilka dess fysiska förhållanden än var, och att göra själen besviken är en fruktansvärd handling för en människa. För det är endast människan, endast den lägre naturen under inflytande av Tamas (mörkrets egenskap), som kan få en impuls att ta ett liv, vare sig såsom en yttring av mänsklig rättvisa, för hämnd, självförsvar eller liknande. "Själen varken dödar eller blir dödad". Vad vi känner som oss själva, är endast den naturliga människan, de lägre principerna och förnuftet, under det falska medvetandets presidium. Av själen har vi endast korta och ofullständiga glimtar – samvetet eller intuitionen – under vårt vanliga tillstånd. Det finns naturligtvis, psykiska och andliga tillstånd genom vilka vi äger en större kunskap. Sålunda strider natur emot natur, alltid med avsikt att åstadkomma själens rening och utveckling. Naturen existerar endast för själens skull. Om vi tänker igenom saken med ledning av det ovan sagda, bör vi åtminstone kunna inse hur förhastat det vore att anta, att någon slags gärning var utan inblandning ond, eller att dessa skillnader finns i det Absoluta. Det allena är; allt annat är fenomenellt och övergående; och denna skillnad försvinner allt efter som vi fortsätter uppåt. Under tiden bör vi avhålla oss från alla de omoraliska saker och många andra, vilka inte betraktas som sådana av den stora hopen, men som ändå är det; eftersom vi vet hur mycket de ökar okunnigheten och mörkret genom den jäsning de förorsakar i vår natur och hur de hindrar framträngandet av Sanningens klara strålar.

Jag tvivlar på att själen känner vad som är moraliskt eller omoraliskt. Om vi bara för ett ögonblick tänker på en själ som är fri från kroppen. Vad är synd för henne när hon är befriad från detta skal – kroppen? Vad vet hon då om mänskliga lagar och moralläror, eller om materiens lagar och former? Kan hon ens se dem? Vad för något oanständigt kan hon göra? Därför säger jag, att människors moralläror tillhör endast detta plan, som vi bör ta hänsyn till och efterleva här, men inte att antas som slutligt avgörande eller användas som en våg att därmed väga själen som har andra lagar. Den fria själen har att göra med väsen och krafter som alla är opersonliga; materiella stridigheter har hon lämnat bakom sig. Från ännu högre sfärer och över och liksom inom allt, skådar den passionslösa, odödliga anden ned, väl medveten, att när det naturliga en gång försjunkit i sin andliga källa, skall all denna strid och detta spel av krafter och viljor, detta uppväxande och bortdöende av former, denna utveckling av medvetandet, som driver upp illusionernas moln och dunster framför själens öga – komma till ett slut. Redan nu, medan vi ännu inte fullt kan förstå dessa höga ämnen, kan vi ha en tålmodig tillit till evolutionens och Lagens processer, inte döma eller fördöma någon, utan själva leva upp till våra högsta intuitiva förmågor. Människans verkliga prövning ligger i hennes motiv, vilket vi inte kan se och vilket inte alltid kan förnimmas i hennes handlingar

J.N.

Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946

Brev som hjälpt mig | Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |Brev 8

| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |