Brev som hjälpt mig - De Tre Egenskaperna och Meditation (brev 10) av William Q Judge

yantra1.gif (2187 bytes)
10

WILLIAM Q JUDGE

FÖRSTA BOKEN

BREV X

Käre Jasper!

Du frågar mig om de ”tre egenskaperna som härstammar från naturen” som omnämns i Bhagavad-Gitâ. De existerar potentiellt (latent) i Purusha (Anden), och under den period som omtalas i Bhagavad-Gitâ vilken är den tid då Han frambringar alla ting efter att ha uppslukat dem (vilket är samma sak som då Saturnus uppslukade sina barn), så träder de i verksamhet, och inverkar sålunda på alla varelser, vilka inte är fria från egenskapernas inflytande.

”Varelser” måste här avse alla varelser som äger en form inom alla världar. Det är därför i dessa former som egenskaperna existerar [ty formen härrör sig från Naturen = Prakriti = Kosmisk Substans – J. N.] vilka på samma gång inverkar på åskådaren (själen) som är inom formen. Devorna är gudar, det vill säga, ett slags andliga makter, vilka är lägre än Iswara i människan. De står under inflytande av egenskapen Sattwa eller sanningen. De åtnjuter outsäglig sällhet under en period av ofantlig tidslängd, men just på grund av att den har tidslängd så är den inte evig.

Det är skrivet: ”Godhet, dålighet och likgiltighet – de egenskaper som kallas sålunda – härstammar från naturen, och har inflytande över den oförgängliga själen i kroppen”.

Denna oförgängliga själ är sålunda separerad från kroppen inom vilken egenskaperna har inflytande över den, liksom även från egenskaperna vilka inte är själen. Den är Ishwara. Egenskaperna inverkar således på Ishwara.

Den första och högsta egenskapen är Sattwa, som till sin natur är ren och behaglig, och inverkar på Ishwara genom sitt samband med behagliga ting och med kunskap. Så även ett vistande i Sattwa kommer att inverka på själen.

Den andra egenskapen är Rajas, vilken orsakar handling; den inverkar på själen, emedan den har drag av lystnad och böjelser, vilka orsakar handlingar som inverkar på själen.

Den tredje är egenskapen Tamas, vilken till sin natur är likgiltig och är den som vilseleder alla dödliga. Den näres av okunnigheten.

Här har vi således två stora motståndare till själen – okunnigheten och handlandet. Ty handlandet, som framgår ur Rajas, biträdd av Sattwa leder inte till den högsta sfären, emedan okunnigheten förorsakar undergång. När någon likväl vet med sig att han är okunnig, så måste han utföra handlingar för att förgöra okunnigheten. Hur gör man detta utan att ständigt kretsa i handlingens virvel [Karma, förorsakar återfödelser – J.N.), det är frågan.

Han måste först frigöra sig från den föreställningen, att det verkligen är han själv, som gör något, genom att lära sig inse att alla handlingar äger rum i de tre naturegenskaperna, och inte alls i själen. Ordet ”egenskaper” måste fattas i en vidsträcktare bemärkelse än som den vanligen uppfattas.

Dessutom måste han ägna alla sina handlingar åt hängivenhet; det vill säga, offra alla sina handlingar åt det Högsta och inte åt sig själv. Han måste antingen (såvida han inte behärskas av likgiltigheten) låta sig själv vara den Gud som han offrar till, eller låta den andra verkliga Guden – Krishna –vara den Gud till vilken han offrar, så att alla hans handlingar och strävanden antingen görs för hans egen skull eller för Helhetens. Här spelar motivet en viktig roll. Ty om han utför stora handlingar av tapperhet eller till gagn för mänskligheten, eller förvärvar kunskap för att vara människor till hjälp, men drivs till detta bara för han tror att han på så sätt vinner frälsning, så handlar han bara för sitt eget bästa och offrar därför åt sig själv. Därför måste han i sitt inre vara hängiven åt Helheten; det vill säga, han ägnar alla sina handlingar åt det Högsta, väl vetande att han inte är den som utför handlingarna, utan bara är ett vittne till dem.

Medan han befinner sig i en dödlig kropp, angrips han av tvivel som förr eller senare uppstår. När de uppstår, är det på grund av att han är okunnig om något. Han bör därför vara i stånd att förgöra tvivlet ”med kunskapens svärd”. Ty om han har ett färdigt svar på ett uppstående tvivel, så skingrar han det med detsamma. Alla tvivel kommer från den lägre naturen och aldrig i något fall från den högre naturen. Därför är han, allteftersom han blir mer och mer hängiven, i stånd att allt klarare fatta den kunskap, som tillhör hans Sattwa-del. Ty det sägs:

”Den människa som är fullkomnad i hängivelse (eller som framhärdar i odlandet därav) finner att denna andliga insikt springer fram av sig själv inom henne under tidens gång.” Likaså: ”Den människa som är uppfylld av tvivel finner ingen lycka i denna värld eller i nästa (Deva-världen), inte heller i den slutliga saligheten.” [ur Bhagavad-Gitâ, kap IV, verserna 38, 40]

Den sista meningen avser att helt och hållet krossa tanken att om nu det Högre Självet finns inom oss så kommer det, även om vi är håglösa och fulla av tvivel, besegra det tvingande behovet av att inhämta kunskap, och leda oss till den slutliga saligheten tillsammans med hela människosläktet,.

De tre egenskaperna är lägre än ett tillstånd som kallas Turya, vilket är ett högt tillstånd, som man kan bli delaktig i även om man är i sin kropp. I detta tillstånd finns således ingen av de tre egenskaperna, utan där ser själen de tre egenskaperna röra sig i tillvarons ocean nedanför. Denna erfarenhet kan inte bara uppnås efter döden, utan som tidigare sagts även i detta liv, fastän naturligtvis ganska sällan medvetet. Men det finns dock höga Yogier, vilka här på jorden kan höja sig till Nirvâna, eller Anden, och även gör det. Detta är det fjärde tillståndet, kallat Turya. Det finns inget ord i engelskan, som kan återge det. Under detta tillstånd är kroppen, fastän den är vid liv, i djup katalepsi [självskapat av Adepten – J.N.]. När Adepten återvänder från detta tillstånd för han med sig allt vad han kan av de oerhörda erfarenheter detta Turya-tillstånd skänker. Det är naturligtvis omöjligt att uttrycka dessa i ord, och vi kan bara dunkelt ana de möjligheter de erbjuder. Jag kan inte beskriva dessa, eftersom jag inte erfarit dem, men jag kan fatta de möjligheter de innebär, och du kan troligen göra detsamma.

Det är fördelaktigt att ägna sig åt något slags övning, och utöva den antingen på ett bestämt ställe, eller på ett ställe som man tänker sig och som inte kan ses, eller på natten. Det faktum, att vad som kallas Dharana, Dhyana och Samâdhi må utföras, bör bli känt. (Se Patanjalis yogasystem.)

Dharana är väljandet av en sak, ett ställe eller en idé för att fixera tänkandet på det.

Dhyana är själva tänkandet på det.

Samâdhi är att mediterandet på det.

När detta utförs, är de alla en handling.

Tag nu till exempel vad som kallas för svalget eller strupöppningen.

1) Välj det – Dharana.

2) Håll fast tanken på det – Dhyana.

3) Meditera på det – Samâdhi.

Detta ger stadga åt tänkandet.

Välj sedan den punkt i huvudet där Sushumna nerven går. Det spelar ingen roll om det är det rätta stället; kalla det hjässan. Utför sedan samma process. Detta kommer att ge en viss insikt om andliga intelligenser. I början är det svårt, men genom övning blir det lätt. Om man överhuvudtaget gör det, bör man välja samma timme varje dag, vilket framkallar en vana inte bara vad det gäller kroppen, utan även för tanken. Håll alltid i minnet Krishnas uppmaning, det vill säga, att allt vad man gör bör göras för hela mänskligheten, och inte för vår egen skull.

Något angående passionerna: Vreden verkar vara naturens kraft; fast den är mer än så.

Lusten (så kallad) är en grov symbol för kärleken och fortplantningsdriften. Den är en förvrängning av det Sanna inom kärleken och begäret.

Fåfängan, tror jag, representerar en aspekt av naturens illusoriska förmåga – Mâya, den som vi i vår okunnighet tar för verkligheten. Den är alltid väldigt nära oss och synnerligen lömsk, precis som naturens illusioner är ständigt närvarande och svåra att övervinna.

Vrede och Lust har något av Rajasika-egenskapen i sig; men Fåfängan verkar för mig nästan helt och hållet tillhöra Tamagunam.

Må du fara över till stranden där ingen rädsla finns.

Z.

________________________________________________________



Vad beträffar de övningar i koncentration som föreslås i detta brev, så är de endast stadier i en livslång kontemplation; medel för att uppnå ett mål, medel av ett särskilt slag bland många andra medel, alla nödvändiga, men högst bland dem alla står en ständig hängivenhet och en fullkomlig underkastelse inför Lagen. De ovan nämnda medlen har ett fysiologiskt värde, därför att de ställen på kroppen som det föreslås att vi kontemplerar på är, liksom de andra, vitala centra. Uppväckandet av dessa centra och av det förråd av magnetisk livskraft som alltid finns i dem, stärker och väcker till liv den inre människans förmågor, själens magnetiska bärare samt föreningslänken mellan ande och materia. Detta är bara ett talesätt som är nödvändigt för en klar uppfattning, för i verkligheten är ande och materia ett. Det är bättre om vi tänker oss en oändlig serie krafter som står i växelförhållande till varandra, som sträcker sig från ren Ande till dess grövsta bärare, och att vi säger att den magnetiska inre bäraren, eller den astrala människan, befinner sig halvvägs på skalan. Hemligheten med det kraftfulla fluidets cirkulation ligger fördold i dessa vitala centra, och den som upptäcker denna hemlighet kan använda kroppen efter egen vilja. Dessutom tränar denna övning förnuftet att stanna kvar i sin egen princip, utan att stimulera den, och låter den inte utöva den tangenitala kraften [den som hoppar från det ena till det andra], som är så svår att undertrycka. Tanken har en självåterskapande förmåga, och när förnuftet hålls stadigt fast vid en idé blir den färgad av denna, och vi kan då säga, att alla därmed sammanhörande tankar [korrelater] framträder inför själen. På detta sätt erhåller mystikern kunskap om vilken sak som helst som han ihärdigt tänker på när han är fixerad i kontemplation. Detta är den logiska grunden för Krishnas ord: ”Tänk ständigt på mig, förlita dig bara på mig, och du skall förvisso komma till mig.”

Barns rena instinkt avslöjar ofta ockulta sanningar. Jag hörde nyligen en 15-års flicka säga: ”När jag var ett litet barn, hade jag jämt inbillningar. Jag brukade sitta och stirra i fönstret, stirra på månen, och jag inbillade mig då att om jag bara stirrade tillräckligt länge, så skulle jag komma dit och lära känna allt om den.”

Genom koncentration kan andligheten uppodlas. Man måste hålla på med detta dagligen, ja varje ögonblick, för att den skall göra nytta. ”Livselixiret”* anger några av skälen för denna sanning. Meditation har definierats såsom ”upphörandet av aktivt yttre tänkande”. Koncentration är hela livets tendenser riktande på ett bestämt mål. Tag till exempel en hängiven moder, som tar hänsyn till allt som har med hennes barn att göra, framför allt sina barns intressen; hon sätter sig inte en hel dag bara för att fundera på ett av deras särskilda intressen. Livet är den stora läromästaren; det är Själens stora manifestation, och Själen manifesterar det Högsta. Därför är alla sätt goda, och alla är bara delar av det stora målet, som är Hängivenhet. ”Hängivenhet är framgång i handling”, säger Bhagavad-Gitâ. Vi måste använda våra högre och lägre förmågor lika mycket, och bortom dem som tillhör förnuftet finns de som tillhör Anden, okända men inte omöjliga att upptäcka. De psykiska förmågorna måste också användas, allt efter som de framträder, ty de uppenbarar lagar. Men deras värde bör inte överskattas, inte heller bör faran av dem förbises. De är subtilare berusningsmedel än de grövre fysiska energierna. Den som sätter sin tillit till dem liknar en människa, som ger efter för stoltheten och segerjublar bara för hon hunnit till den första stationen vid vägkanten som leder upp till den bergstopp som hon bestämt sig för att bestiga. Likt modlösheten, likt tvivlet, likt rädslan, likt fåfängan, likt stoltheten och självbelåtenheten, så används även dessa krafter av naturen som snaror för att hålla oss tillbaka. Varje händelse, varje föremål, varje kraft kan göras till en hjälp eller ett hinder för det stora målets uppnående; hos var och en strävar naturen att fängsla Anden, och Anden strävar efter att bli fri. Skall substansen förlama rörelsen eller skall rörelsen behärska substansen? Växelverkan mellan dessa båda är manifestation. Verksamhetens proportion styr den andliga utvecklingen; när den stora Kraften nått sin fulla styrka, leder Den oss till det Okändas gräns. Den är en Kraft som är intelligent, självmedveten och andlig; dess lägre former eller bärare eller korrelater kan uppväckas av oss, men Själv kommer den bara av egen vilja. Vi kan bara förbereda en bärare för Den, och som Böhme säger: ”den Helige Ande kanske åker i Sin egen vagn”.
______________
[*] Översatt från originaltexten The Elixir of Life ur Five Years of Theosophy, sid.1; ursprungligen publicerad i The Theosophists, III, 140, 168]

”Självet kan inte förstås med hjälp av Vedaböckerna, inte heller genom förståelsen eller genom mycket lärdom. Honom som Självet utser, bara genom Honom kan Självet uppnås.”

”Självet väljer honom som sin egen. Men den människa som inte först vänt sig bort från sin ondska, som inte är lugn och behärskad, eller vars tanke inte är i ro, hon kan aldrig uppnå Självet, inte ens genom kunskap.”

Kursiveringen är min; den anger värdet av det stadium i kontemplationen som hittills blivit betecknat som det i vilket förnuftet slutat ingjuta kraft och när naturens rena krafter flödar till Andens källa.

Beträffande meningen i ovanstående brev – att Adepten ”för med sig tillbaka vad han kan” från Turya – bör uppfattas som att det syftar på sakförhållandet, att allt beror på inbördes samverkan mellan de olika principerna hos människan. Han som uppnått Mahâtmaskapets fullkomlighet, har vunnit fullständigt herravälde över kroppen och använder den enligt sin egen vilja. Men så länge som han fortfarande är i kroppen, måste han i viss utsträckning, genom att vara en kraftfull Själ, bli begränsad av denna kropp eller bärare. Det vill säga, det finns erfarenheter vilka själens organ som vi kallar ”kroppen” inte kan ta del av, och bortom en viss punkt kan dess hjärna inte återspegla eller återkalla dem. Denna punkt växlar beroende på den utveckling som de individuella själarna uppnått, och medan det hos somliga kan innebära en hög grad av kunskap och makt, måste den likväl anses vara begränsad, i jämförelse med den frigjorda själens andliga erfarenheter.

Det arbete som alla lärjungar är sysselsatta med är att göra kroppen mer genomtränglig, mer disponibel, mer mottaglig för alla andliga inflytelser, vilka uppkommer i det inre centrum, inom själen som är en odelad del av helhetens stora Själ, och mindre mottaglig för yttre materiella inflytelser, vilka alstras genom en tanklös värld och genom naturens egenskaper. Abstrakt tänkande sägs vara ”förmågan att tänka på en sak bortsett från dess egenskaper”; men dessa egenskaper är det fenomenella, det uppenbara, och det som gör det största intrycket på våra sinnen. De förvirrar oss, och de utgör en del av de snaror som naturen lägger ut för oss så att vi inte ska utforska hennes innersta hemligheter och behärska henne. Mer än så: vårt tillbakahållande som individuella delar av en ras, bereder tid för denna och andra raser att långsamt genomgå erfarenheter i utvecklingen, och bereder för varje själ varaktiga och upprepade tillfällen att förbättra sig, att återvända, att fullborda sin utvecklingsbana. Genom detta visar naturen sin stora barmhärtighet, och även i den åttonde sfärens mörker, till vilket själar som är andligen ondskefulla nedstiger, bereder hennes impulser tillfällen att vända tillbaka, om det bara finns något litet gensvar kvar inom den självfördömda själen.

Många personer insisterar på en fullkomlig moral kodex som tar hänsyn till samhällslivets behov, men de glömmer att dessa skiftar med klimat, nationaliteter och tidsförhållanden. Dygden är ett ädelt offer åt Herren. Men så länge som det bara handlar om kroppslig och mental rättrådighet, är det otillräckligt och har inget samband med den rättrådiga psykiska naturen eller själens dygd. Själens dygd innebär sann Tillvaro; dess dygd innebär att vara fri. Kroppen och tanken har ingen del i sådana erfarenheter, fastän de efteråt kan avspegla dem, och denna avspegling kan skänka dem ljus och kraft av sitt eget slag. Andlighet är inte dygd. Den är opersonlighet ur en aspekt. Det är lika möjligt att vara andligen ”ond” som andligen ”god”. Dessa attribut läggs bara på andligheten eftersom de används för eller emot utvecklingens Lag, vilken slutligen måste segra, emedan den är Gudomens Lag, ett uttryck för det Okändas natur och väsen, vars natur strävar mot manifestation, självförverkligande och reabsorbering. Allt som sätter sig emot denna Lag genom att sträva efter avskild tillvaro måste i det långa loppet duka under, och varje differentiering, som i sig själv är inkapabel till reabsorbering, reduceras till sina ursprungliga element, i vars form de kan reabsorberas, så att säga.

Andlighet är således ett tillstånd av Tillvaro, som är bortom något språkligt uttryck. Kalla den en vibrationshastighet, som ligger långt bortom vår kännedom. Dess språk är rörelsens språk, och dess begynnelse och dess fullkomlighet kan inte uttryckas i ord, kan inte ens fattas av tanken.

”Kunskapen om den Högsta Principen är gudomlig tystnad och ett stilla tigande av alla sinnen.” – (Clavis av Hermes.)

”Sympatier och antipatier, gott och ont, inverkar inte det minsta på den som känner Brahman, vilken är okroppslig och evigt varande.” (Crest Jewel of Wisdom.)

”Om den del av karaktären som är bortom intellektet, förkunnas många ting i enlighet med tankeverksamhetens sätt att förnimma dem, men dess åskådliggörande sker bättre utan den intellektuella kraften än med den.” – (Porfyrios.)

Tanken har gränser, men vi försöker ingå i det gränslösa. Intellektet är naturens första skapelse, vilken träder i verksamhet för att bereda erfarenhet åt själen, som jag tidigare sagt. När vi fattat denna sanning, kommer vi att använda naturens energi som kallas Tanken, för jämförelse, undervisning och undanröjande av tvivel, och sålunda uppnå en punkt, där vi tyglar naturens yttre tendenser, ty när dessa blir upplösta i sin orsak och naturen är fullständigt besegrad och tyglad, manifesterar sig denna orsak både i naturen och bortom denna.

”De icke-kroppsliga substanserna delas i sitt nedstigande förlopp och mångfaldigas bland individerna genom en förminskning i kraft, men när de stiger uppåt genom sina energier bortom kropparna, blir de förenade och existerar som ett helt genom sin överflödande kraft.” – (Porfyrios.)

Dessa vinkar kommer att räcka till för de själar, som redan är på vägen. Andra kommer att förbli gömda för dem. Språket ger endast uttryck åt erfarenheter från en ras, och emedan vår ännu inte uppnått Tillvarons övre nivåer, har vi ännu inte ord för dessa saker. Österlandet har alltid varit den andliga forskningens hem; hon har gett världen alla de stora religionerna. Sanskritspråket har därför termer för några av dessa tillstånd och förhållanden, men även i Österlandet är man fullt medveten om att det formlösa inte kan uttryckas genom form, eller det Gränslösa genom begränsade ord och tecken. Det enda sättet att lära känna dessa tillstånd är att vara dem: vi kan aldrig verkligen känna något, som vi inte är.

J. N.
[Jasper Niemand]

Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946

Brev som hjälpt mig:

| Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |Brev 8 | Brev 9 | Brev 10 | Brev 11 | Brev 12 | Brev 13 |

SUPPLEMENT:

A FEW NOTES ON THE THREE GUNAS. As described in the book The Dream of Ravan]

| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |