© 2001 Online Teosofiska Kompaniet
Malmö
FÖRSTA BOKEN
BREV VI
Käre Jasper!
Det är ett stort framsteg att du hör klockljuden – vilket ett fåtal hör – och det är ett bevis att du hunnit dit där du kan höra dem; det är i sanning en hel del. Gå inte och lyssna efter dessa klockljud, men iaktta de tankar, som efter dem uppstår i din hjärna, och pröva dem med din egen själs prövosten, precis som du rådde B. att göra. Det faktum att du känner dig som "död", är något som du inte bör bekymra dig om. Det är sannolikt, att du befinner dig under verkningarna av en lag som härskar i naturen och som omtalas i The Path, April 1886, sid. 14.*) Det förhåller sig så att själen kommer till en ny sfär eller nya omgivningar och blir där stilla för ett tag – detta är vad du kallar "död" – och hämtar där åter styrka och vänjer sig vid de nya omgivningarna, varefter den åter börjar röra på sig. I det dagliga livet finner vi något liknande i en ynglings blyghet. Blygheten är den skygghet som erfars i nya omgivningar och är detsamma som själen känner då den kommer till nya förhållanden och omgivningar.
*) Se artikeln "Seership" som finns i nytryck i Theosophy magazine, VI, 19. – Utg.
Vi kommer inte att lida någon förlust eller skada i våra bemödanden. Varje strävan uppåt lyser upp den väg som går mellan det högre och det lägre självet. Det råder inget tvivel om detta. Det är inte vad som görs, utan i vilken anda även det obetydligaste görs som tillräknas oss. Hör vad Mästaren säger:
"Den som gör det bästa han förstår och det han kan göra, han gör tillräckligt för oss."
Själva det faktum att en människa uppskattar dessa sanningar och känner dessa strävanden, är bevis på att hon är på den rätta vägen. Det är gynnsamt att beträda den nu. Vi kommer inte alltid att leva – döden måste komma. Hur mycket bättre är det inte då att möta döden, medan man ännu är verksam, än att nu avvika från vägen bara för att plötsligt vakna upp flera liv senare. Omedelbar återfödelse är för dem som av hela sitt hjärta ständigt arbetar för Mästarens sak utan tanke på egen fördel.
Den enda Anden är i alla, är var och ens tillhörighet; därför är Det alltid närvarande, alltid med oss och genom att reflektera över detta, finns det väldigt lite utrymme för sorg eller självbedrägeri. Om vi tror att Alltets själ mäts av den totala Tiden och inte av en del därav, bekymrar vi oss inte om de ögonblick som bara tillhör vår kropp. Om vi lever i vår hjärtan, kommer vi snart att få bevis på att tid och rum inte existerar. Inget som är främmande för Mästaren träder in där; våra fel finnas inte där. Hjärtat når Honom alltid, och självklart så svarar Han. Det gör Han, det vet jag. Han hjälper oss genom att låta oss vara. Han behöver inte stanna upp för att se vår hängivenhet, eftersom den är av högsta kvalité och når överallt.
Nej, jag säger inte och har inte heller sagt, att du borde göra något annat än det du gör. Var och en av oss gör vad vi kan. Därför kan ingen av oss döma någon annan levande varelse, och jag dömer inte heller dig på något sätt.. Ditt liv kan till sin totalsumma vara större än något av dem jag eller någon annan har levt. Om du är i Amerika, Europa eller Indien det spelar ingen roll. Detta vore att söka hjälp i yttre förhållanden. Jag har kommit till insikt om att Mästarna själva måste ha arbetat sig upp ur mycket ogynnsammare förhållanden än dem som vi befinner oss i. Det har ingen betydelse var vi är, samma ande genomtränger allt och är tillgänglig. Varför behöver vi då ändra vår vistelseort? Vi förändrar inte oss själva genom att vi förflyttar vår kropp till en annan plats. Vi försätter endast kroppen under andra inflytelser. Och för att ändra vistelseort måste vi ha kommit att känna motvilja gentemot den plats vi lämnat. Detta är att binda sig vid det motsatta och detta kommer att leda till skada liksom allt gör som stör själens jämvikt. Som du vet så frambringar två fullkomliga motsatser samma verkan, och sålunda möts ytterligheterna.
Den där heta lågan du talar om hör till de erfarenheter vi gör, precis som ljuden. Det finns många, många sådana. Ofta härrör de sig från extrema spänningar eller vibrationer i auran hos en aspirant som besjälas av den renaste hängivenhet. Dessa förnimmelser är han själv, och han måste se upp för att inte ta dem för under. Ofta är de "Brahmâs uppenbarelser". De liknar nya ljusfyrar och föremål, som sjömannen får i sikte på en obekant kust. De kommer antingen att fortsätta, att förändra sig eller att upphöra. Du bör bara noggrant registrera dem utan att "visa beundran eller skapa förbindelser." [Patanjalis Yoga Aforismer, Bok III:52. Red. anm.]
Jag kan inte säga mer. All hjälp du ger till en annan själ är hjälp åt dig själv. Det är vår plikt att hjälpa alla, och vi måste börja med dem som är oss närmast, för om vi rusar bort från vår egen krets för att möjligen hjälpa andra själar, försummar vi återigen vår egen nuvarande plikt. Det är bättre att dö när vi utför vår egen plikt, om än ringa, än att försöka utföra någon annans. Så höj ditt huvud och blicka tillbaka på de tomma skalen av forna, inbillade fel. De var medel och lärare. Förkasta allt tvivel, all fruktan, all sorg och ta fritt av sanningen, vadhelst du vid varje steg kan tillägna dig på rätt sätt. Det kommer då att bli bra. Den Eviga Sanningen är en och odelbar, och vi kan dessutom få glimtar då och då från Fäderna (Pitrierna) om vad som är sant.
Ord är ting. Både för mig och i verkligheten. På samhällslivets lägre plan är de ting, men själlösa och döda eftersom den vedertagna uppfattningen som satt dem i omlopp gjort dem till dödfödda foster. Men när vi lämnar det konventionella, får de liv i förhållande till sanningen och renheten i den tanke som ligger bakom dem. Och i kommunikationen mellan tvenne studeranden är de ting, och de som studerar måste vara försiktiga så att grunden för deras inbördes samband blir fullständigt tydlig. Låt oss med försiktighet använda dessa levande budbärare som kallas ord.
När jag ser att du har gjort ett misstag, ska jag tala för att varna min Broder, som för tillfället inte vet vad han ska göra. För om jag inte sände honom ett varnande ord, skulle han kanske ledas mot andra ting som för en tid skulle kännas riktiga, men skulle sedan åter hemsökas av sorgen; och då, när han förstått sina misstag, skulle han sända sin rättmätiga klagan över till mig genom avskildhetens mörka sekel för att jag svikit min plikt att varna.
Som alltid, Z.
Det nya plan som själen kan förflytta sig till och som det syftas på i detta brev, är astralplanet. Det är planet närmast det materiella och utgörs av ett finare slag av materie. När en som studerar vänder sin uppmärksamhet till det högre livet och intensivt längtar efter att finna vägen, har hans själ börjat vakna och tala. Den har hört andens röst. Då börjar de inre sinnena utveckla sig; i början så ytterst späda och svaga, att vi knappast förnimma deras verksamhet. Men själen har då vänt sin uppmärksamhet till astralplanet, nästa plan man måste lära känna på vägen uppåt. Hennes energi övergår från det materiella planet till detta, och antingen vi är vakna eller sover, flödar det till oss en mängd förvirrade drömmar och sällsamma erfarenheter. Dessa antingen fortsätter eller upphör; allt beror på det individuella själstillståndet och på karman. Det är ett ytterst förvillande plan, och generellt sätt kan vi säga, att de studenter är lyckligare som gör verkliga framsteg i andliga ting, utan att ha haft någon medveten erfarenhet av astralplanet. För då kan de längre fram lära känna det ovanifrån i stället för underifrån och med mycket mindre fara för dem själva. Allt måste läras, men vi kan gå framåt på olika sätt, vi kan t.o.m. gå förbi någon grad; vi måste då bara senare gå tillbaka till det vi gått förbi. Ett sådant tillbakagående medför ingen skada eller förlust, eftersom det som en gång verkligen vunnits kan aldrig gå förlorat.
Vad det gäller astralplanet såsom varande materie av ett finare slag, så förnekas denna sanning ofta av klärvoajanter och otränade siare. De gör ingen skillnad på de psykiska och de andliga sinnena. De kan se genom grov materie, t. ex. en mur, människokroppen och så vidare, som om det var glas; men de kan inte se genom den astrala materien och tror därför att alla gestalter och bilder i astralljuset är verkliga. Endast Adepten ser tvärs igenom denna illusoriska materie, vilken i sig gömmer större krafter, därför att den är av ett finare slag. För naturens finare krafter verkar efter en betydligt större skala än de grövre. Adepten äger i sin makt att framkalla vibrationer som "fördriver eller skingrar villorna. Då jag talar om astralplanet, menar jag det lägre själsliga planet och inte den högre och renare kvalitén, som författaren av Ljus på vägen kallar "det gudomligt astrala".
Genom oro försätter vi i verksamhet egoismens sammanpressade kraft, vilken förtätar och grumlar vår magnetiska sfär, vilket gör oss mindre genomträngliga för flödet från ovan.
J. N.
Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946
Brev som hjälpt mig | Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |
| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |
Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23
