Patanjalis Yoga Sutras

I ett syfte att dokumentera och sprida Teosofisk Meditation (Raja Yoga) till allmänheten har en serie artiklar och anteckningar från Raja Yoga Skolans verksamhet sammanställts under samlingsnamnet Patanjalis Dagbok. I detta material har relevanta utdrag hämtats från teosofins Stora Arkiv, som dels innefattar den esoteriska filosofin som förmedlats av Mästarna (Mahatmorna), och dels texter av Helena Blavatsky, William Q Judge och dem som följer samma Ockulta Tradition.

Vi kommer också att redigera och ge ut våra sammanställda anteckningar från Raja Yoga Skolans mötesanteckningar där vi ingående studerat Patanjalis yoga system. Dessa studier bedrivs regelbundet av teosofiska studenter, och dessa berör såväl metafysiken som den andliga praktiken i hans system. Patanjalis Yoga Sutras (aforismer) är ursprungligen förmedlade på sanskritspråket (fornindiska) och dessa ligger till grund för vår tolkning av denna klassiska Raja Yoga skrift. Förklaringar ges till de vanligaste sanskrittermerna på ett lättfattat och begripligt sätt. Vi har använt oss av ett antal olika utgåvor av Patanjalis Yoga Sutras, men vår huvudsakliga lärobok utgörs av William Q Judges förträffliga tolkning av sutrorna. (se Patanjalis Yoga Aforismer Online). Nutida författare som behandlar Patanjalis Yoga Sutras berikar gruppen med sina kommentarer och ett stort antal artiklar i ämnet hjälper yogastudenten att lära känna denna mystiska text, som i många fall kan vara svår att förstå i alla sina aspekter. Vi studerar ett omfattande material i ämnet för att få en så bred uppfattning som möjligt av yogafilosofin som förmedlats av den vise Patanjali.

Syftet med Patanjalis Yoga Aforismer är att de kan hjälpa oss med att uppnå Frigörelse från de personliga begärens band och att uppnå Självförverkligande – att bli en holistisk, harmonisk och balanserad människa som ser sina medmänniskor och tar fullt ansvar för sina handlingar. Aforismerna handlar inte om att förneka livet eller att uppnå en upplysning för egen räkning som några uppfattar det. Aforismerna handlar snarare om att att vi ska lära oss att förstå livets mål och mening och att vi ska bli goda och osjälviska medmänniskor. Det kan vi inte bli så länge som våra tankar, våra begär och passioner och våra fem sinnen ständigt färgar vårt medvetande. Så länge som vårt medvetande hela tiden blir modifierat eller förändrat kan vi inte uppleva hur det verkligen förhåller sig. Vi människor ser inte riktigt klart utan snarare som genom en slöja i vår nuvarande utvecklingsfas. Patanjalis Yoga Aforismer LÄR oss att förstå livets sanna värderingar, lär oss att bli kvitt det egoistiska, samt lär oss att steg för steg uppnå fullkomlig andlig urskillningsförmåga. Vad kan idag vara viktigare för oss människor än att ha en positiv livsfilosofi som baserar sig på de Eviga Sanningarna. Vi kan alla lära oss att se på livet precis som yogierna och mystikerna, det enda vi behöver göra är att följa Patanjalis fotspår. Att bli Självförverkligad innebär ett utslocknande av de egoistiska elementen i vår mentala sfär och ett fullkomligt frigörande från alla själviska intressen till förmån för en total absorption i det gudomliga klara medvetandet som i boken kallas för Ishvara – Gudomen eller Självet i människan. Detta Själv eller Anden är oföränderlig och permanent – Tystnaden själv.

Patanjali inleder sin bok om Yoga Sutras med orden Atha-Yoga-Anusasanam vilket översätts av William Q Judge till:

”Nu kommer i sanning en framställning av Yoga eller Koncentration att framföras”

Sanskritpartikeln atha, som här har översatts med ”i sanning”, antyder för lärjungen att ett speciellt ämne kommer att behandlas som påkallar hans uppmärksamhet och samtidigt tjänar som en välsignelse. Monier Williams säger att det är ”en lyckobringande och inledande partikel som ofta är svår att återge på engelska”.

Denna praktiska handledning i Raja Yoga som vi nu försöker göra tillgänglig är till för alla dem som inte är nöjda med den våldsbenägna och själviska utveckling vi ser idag. Patanjalis Yoga Aforismer erbjuder i sanning ett botemedel för människans sjukdomar och neuroser genom sin Raja Yoga metod. Att uppnå fullkomlig Samadhi (meditation) är idag lika möjligt som det varför tusentals år sedan då Sutrorna först förmedlades i Indien. Att vilja förändra, att våga förändra har alltid varit lika svårt, så låt oss med varsamma blickar lära oss den väg som Patanjali har utstakat för oss...resan börjar alltid med det första steget... så låt oss möta Patanjalis visdomsord med vördnad...låt oss möta Självet... Tat tvam asi... Detta är du.

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 30 juli 2006

______________________________________

Ur ”Teosofsk Ordbok” av Helena Blavatsky

Patanjali.(sk) Yogafilosofins grundare. Det datum som orientalisterna hänför honom till är 200 f Kr, och av ockultisterna närmare 700 än 600 f Kr. I varje fall var han samtida med Panini.

Yoga (sk). (1) En av Indiens sex darshanas eller skolor; en filosofisk skola grundad av Patanjali, fastän den verkliga yogaläran, den som är sagd att ha hjälpt till att förbereda världen för Buddhas predikan, är tillskriven på goda grunder, den mera forntida vismannen Yajnavalkya, författaren av Shatapatha Brahmana, Yajur Veda, Brihad Aranyaka och andra berömda verk. (2) Utövandet av meditation som ett medel till andlig frigörelse. Psyko-andliga förmågor uppnås därmed och framkallade extatiska tillstånd leder till den klara och korrekta förnimmelsen om de eviga sanningarna, både i det synliga och osynliga universum.

Yogi (sk). 1) Inte ”ett tillstånd av sexfaldig kroppslig och mental glädje som ett resultat av extatisk meditation (Eitel); utan ett tillstånd, som när det uppnåtts ger utövaren ett fullständigt herravälde över sina sex ”principer”, han har nu blivit ett med den sjunde. Det ger honom full kontroll, tack vare sin kunskap om SJÄLVET och Självet, över sina kroppsliga, intellektuella och mentala tillstånd, som nu inte längre är i stånd att lägga sig i eller inverka på hans Högre Jag och lämnar således det ifred att vara i sitt ursprungliga rena och gudomliga tillstånd. 2) Även namnet på en hängiven som utövar Yoga.

Hatha Yoga (sk). Den lägre formen av yogautövning; en som använder fysiska medel för att uppnå andlig självutveckling. Motsatsen till Raja Yoga.

Ur ”Kommentarer till Bhagavad gita” av William Q Judge

Kapitel 1

[...] Ögat kan inte se och örat inte höra av sig själva. I Upanishaderna får lärjungen frågan: ”Vad är ögats syn och örats hörsel?” – och svaret blir att dessa själsförmögenheter har sitt säte endast i själens inre organ, som använder den fysiska kroppen som medel för att erfara det materiella livets fenomen. Utan förekomsten av denna inneboende, upplysande, hörande och seende kraft – eller detta väsende – är den samling partiklar som nu förhärligas under benämningen kropp död eller blind.

Dessa filosofer var inte underlägsna vår tids tänkare...... nutida forskare har kommit till den slutsatsen att vi inte ens kan se och känna den materia som dessa kroppar och skilda substanser omkring oss består av och att den yttersta upplösningen inte sker i fint delade atomer utan i ”kraftcentra”, och därför kan vi inte förnimma en järnbit – vi förnimmer bara de fenomen som den ger upphov till. Detta är en gammal aryansk uppfattning, som vi finner, förenad med en annan – att det som verkligen förnimmer dessa fenomen är Självet.

Det är bara genom att acceptera denna filosofi som vi någonsin kan förstå de naturföreteelser som vår vetenskap så mödosamt iakttar och klassificerar. Men denna vetenskap förbiser en stor mängd fenomen som är välbekanta för spiritualister här hos oss och för asketer i Asien, eftersom den förnekar den faktiska existensen av Självet som det yttersta underlaget för varje medvetenhetstillstånd. ”Att asketen kan försvinna är en möjlighet.” Men västerlandet förnekar det, och det är tvivelaktigt om ens spiritister vill gå med på att någon levande människa kan få det fenomen som kallas ”form” att försvinna. De är dock villiga att medge att en ”materialiserad andeform” kan försvinna och att det finns vissa nu levande medier som har försvunnit medan de suttit i en stol, antingen genom en verklig upplösning av molekyler eller genom att döljas liksom av en slöja.[2]
____________________

[2] Se t. ex. Olcotts: People from the Other World angående ett kvinnligt medium.– W.B.

Vid dessa tillfällen har det skett utan vetskap eller ansträngning från mediets sida som har förhållit sig passivt. Men den österländska asket som äger förmågan att försvinna är en person som har mediterat över den verkliga grundvalen för det vi känner som ”form”, ständigt under fasthållande vid tesen att – såsom Boscovich och Faraday gjort gällande – dessa fenomen inte är verkliga i sig, med tillägget att allt måste hänföras till Självet.

Och så finner vi också att Patanjali uttrycker saken i sin samling yogaaforismer. [se Patanjalis Yoga Aforismer av WQJ] I sin tjugoförsta Aforism i Bok III säger han att den asket som är medveten om att formen som sådan är intet kan få sig själv att försvinna.[3]

Det faller sig lätt att förklara detta med att asketen utövar något slag av hypnotism eller suggestion. Men den sortens förklaring är bara den moderna metoden att klara sig ur en svårighet genom att kläda den i andra ord. Inte förrän man medger att Självet varar evigt och alltid är oföränderligt vinner man någon verklig kunskap i dessa ämnen. Om detta uttalar sig Patanjali mycket tydligt i sin sjuttonde aforism i Bok IV, där han säger: ”Det mentala tillståndets modifikationer är alltid kända för den härskande anden därför att denna är inte modifierad.”

____________________

[3] Aforismen lyder: ”Genom att utöva Sanyama – återhållsamhet (eller meditation) – på formens, särskilt den mänskliga kroppsformens egenskaper och verkliga natur, vinner asketen förmåga att låta sin kropp försvinna ur andras åsyn, ty denna meditation upphäver formens egenskap att kunna uppfattas av ögat.” – W. B.

Vi måste medge att Dhritarashtra som kropp är blind och att vårt medvetande och vår förmåga att veta något som helst om de förändringar som äger rum i organismen bottnar i den ”härskande anden”.

Denne gamle blinde rajah betecknar alltså den del av människan som innehåller principen törst efter tillvaro och utgör sätet för det materiella livet. Ganges, som begränsar hans slätt på ena sidan, symboliserar det heliga flöde av andligt liv som är inkarnerat här. Först strömmar det omärkligt fram genom de andliga sfärerna och kommer sent omsider ner i det vi kallar materien, där det manifesterar sig men ändå förblir osynligt, tills det slutligen flyter ut i havet – eller döden – för att sedan åter dras upp av solen – eller reinkarnationens karma. Slätten är helig därför att den är ”den helige andes tempel”. Kurukshetra bör därför tolkas som ”den kropp som förvärvats genom karma”. Kungen frågar alltså inte vad själva kroppen har varit sysselsatt med, utan vad de som följer den materiella existensen, det vill säga hela skaran av lägre element inom människan genom vilka hon är bunden vid det fysiska livet, och vad de som följer Pandu, eller hela uppsättningen av andliga förmögenheter – har utfört på denna heliga slätt.

Kapitel 2

[…] Vidare kan ingen av oss, i synnerhet ingen av dem som hört talas om Vägen eller Ockultismen eller Mästarna, med säkerhet säga att han inte redan hör till dem som medvetet genomgått några initiationer. Vi kan redan vara initierade till någon högre grad än våra nuvarande insikter skulle kunna ge vid handen och håller kanske på att gå igenom ett nytt prov oss själva ovetande. Det är bäst för oss att utgå från att så är fallet, bara vi är måna om att avstå från all stolthet över dessa okända framsteg som vi har gjort. Har vi kommit fram till det, vet vi att detta långa liv i sig självt är en ny initiation, i vilken vi lyckas eller misslyckas allt eftersom vi lär oss livets läxa. Jag vet att somliga kommer att dra sig för att anlägga detta synsätt, ty de vill att lagen skall följa de vägar, som de själva utstakat. De vill ha sig förelagt ett tecken eller ett lösenord, ett dokument eller något underbart prov som de kan böja sig för på en viss tid och plats. Men så går det inte till, det vet alla sanna sökare. Om man inte förstår livets små händelser, om de ännu förmår tända vredens fackla eller blåsa upp begärens pyrande eld, kommer Mästarna i denna Loge inte att erbjuda en någon bestämd tid eller tävlan. Dessa bestämda tider och större prov ges verkligen och måste i sin tur bemästras, men de tillhör den dag då man har byggt utvecklingens valv färdigt så när som på slutstenen – som man finner eller förlorar i det förelagda provet.

Fram till Logens ingångsport går Vägen som jag talat om tidigare, och till den Vägen leder många stigar. Vi kan lika gärna försöka komma in på Vägen i denna inkarnation som vänta till kommande liv.

Det ligger mycken uppmuntran i Krishnas ord till Arjuna i andra kapitlet:

I detta system finns intet som kullkastar eller skadar ens bemödanden; även ett mycket ringa utövande av denna plikt räddar en människa från stor fara.

Detta syftar på karmalagen. Inget framsteg som gjorts går i själva verket någonsin förlorat. Även om vi dog i en stund då vårt liv inte var fläckfritt, skulle vår verkliga utvecklingsnivå inte sänkas, ty när vi återupptar en dödlig kropp i något senare liv här på jorden tar vi upp tråden just där vi släppte den. I ett senare kapitel [Bhagavad gita VI] säger Krishna att vi

kommer i kontakt med den kunskap som tillhörde oss i vår förra kropp, och från den stunden strävar vi flitigare mot fullkomning.

Patanjali säger också samma sak, och alla de ariska heliga böckerna delar denna uppfattning.[6] Vårt livs tankar och strävanden bildar tillsammans ett kraftfält som genast driver oss att förvärva en kropp som blir ett lämpligt redskap eller att så förändra vårt sinnestillstånd, att dessa fritt kan verka. Invändningen att detta skulle innebära att kraften för en tid upphävs är inte hållbar, eftersom en sådan företeelse är välkänd inom den fysiska världen, även om den kallas något annat. Vi behöver inte uppehålla oss vid denna invändning, eftersom det ingalunda kan sägas att kraften upphävs; den är verksam inom andra områden.

____________________

[6] Se Patanjalis Yoga Aforismer, bok II; och Vishnu-Smriti, kap 97, vers II.

Ur ”Teosofisk Resume” av William Q Judge

[...] De Vise säger att Purusha är grunden till alla manifesterade ting. Utan Purusha skulle ingenting kunna existera eller sammanhållas. Det genomsyrar allting överallt. Det är grunden till de ting vilka av oss kallas verkliga men som endast är avbilder. Eftersom alla väsen nås och omfattas av Purusha är de också förenade med varandra. På Purushas plan finns det fullkomligt medvetande i varje handling, tanke, avsikt och förhållande vare sig dessa förmodas förekomma där, på vårt plan eller på något annat. För nedanför anden och ovanför intellektet finns ett medvetandeplan där erfarenheter registreras och som vanligtvis kallas människans ”andliga natur”. Denna har ofta sagts vara lika mottaglig för odling som människans kropp och intellekt.

Detta övre plan är det verkliga registret över alla känslor och erfarenheter även om det finns andra registreringsplan. Det kallas ibland för det ”undermedvetna sinnet”. Teosofin menar emellertid att det är ett missbruk av termer att säga att den andliga naturen kan uppodlas. Det verkliga syftet som man bör ha i åtanke är att öppna upp och göra den lägre naturen så mottaglig att den andliga naturen kan lysa igenom och bli den styrande och rådande. Den är ”odlad” endast i den betydelsen att den har en förberedd bärare till sitt förfogande i vilken den kan nedstiga. Med andra ord menas härmed att den verkliga människan, vilken är det Högre Självet (den gnista av det gudomliga som tidigare hänsyftades på), överskuggar den synliga varelsen som då har möjlighet att bli förenad med denna gnista. Därför sägs det att denna högre Ande inte är i människan utan ovanför henne. Den är alltid fridfull, oberörd, lycksalig och uppfylld av absolut kunskap. Den har ständigt del i det gudomliga tillståndet genom att själv vara detta tillstånd. ”Förenad med gudarna livnär den sig av ambrosia.” Elevens mål är att låta Andens ljus lysa igenom de lägre höljena.

Denna ”andliga odling” kan endast uppnås när de grövre intressena, passionerna och köttsliga begären underordnats den högre naturens intressen, längtan och behov. Detta är då en fråga om både system och fastställd lag.

Denna Ande kan bli den styrande bara om först det fasta intellektuella erkännandet eller medgivandet har gjorts att endast DET är. Såsom tidigare beskrivits är det inte enbart den inblandade personen som berörs utan också helheten. Därför måste all själviskhet elimineras från den lägre naturen innan det gudomliga tillståndet kan uppnås. Så länge det minsta lilla personliga eller själviska begär – även efter andlig tillväxt för egen del – finns kvar fjärmas det efterlängtade målet. Följaktligen täcker den ovannämnda termen ”de köttsliga begären” i själva verket också begär som inte är köttsliga, och dess rätta tolkning är därför ”den personliga naturens liksom den individuella själens begär”.

När människan systematiskt övar sig i överensstämmelse med ovannämnda system och lag, uppnår hon klar insikt i den icke-materiella andliga världen. Då fattar hennes inre förmågor sanningen lika omedelbart och lätt som de fysiska förmågorna fattar de sinnliga tingen eller de själsliga de förnuftiga tingen. Eller som några av dem har uttryckt det: ”De har förmågan att betrakta idéerna direkt.” Därför är deras vittnesbörd om en sådan sanning lika pålitligt som vetenskapsmännens eller filosofernas vittnesbörd om sanning inom deras respektive områden.

Under loppet av denna andliga träning förvärvar sådana människor förnimmelser av och kontroll över olika krafter i naturen som är okända för andra människor, och de kan utföra handlingar som vanligtvis sägs vara ”övernaturliga” men som i själva verket endast är ett resultat av större kännedom om naturlagarna. Vilka dessa krafter är beskrivs i Patanjalis yoga filosofi.

Utvecklingens process på väg mot återföreningen med det gudomliga innebär och innefattar successiv upphöjning från rang till rang av förmåga och duglighet. De mest upphöjda ännu förkroppsligade väsendena är kända som De Vise, Rishierna, Bröderna och Mästarna. Deras stora funktion är alltid bevarandet och – när de cykliska lagarna så tilllåter – vidgandet av andlig kunskap och andligt inflytande.

När föreningen med det gudomliga genomförts är alla händelser och erfarenheter av varje inkarnation kända.

Vad beträffar den andliga utvecklingen lär teosofin att:

1. Det väsentliga i processen ligger i att uppnå det högsta, det andliga elementet i människans natur.

2. Detta uppnås genom en inriktning på bland annat följande:

a) att fullständigt utrota alla former av själviskhet och odla en allmän generös förståelse och strävan för andras bästa.

b) att fullständigt odla den inre andliga människan genom meditation, genom uppnående av och gemenskap med det gudomliga samt genom sådana övningar som har beskrivits av Patanjali, det vill säga en oavbruten strävan mot fulländning.

c) att ha kontroll över köttsliga drifter och begär och låta alla lägre materiella intressen medvetet underordnas andens befallningar.

d) att noggrant uppfylla varje plikt som tillhör ens plats i livet, utan önskan om belöning och att lämna resultaten till den gudomliga lagen.

3. Samtidigt som det ovannämnda åligger och kan utövas av alla religiöst sinnade människor är ett ännu högre plan av andligt uppnående beroende av ett bestämt träningssätt, fysiskt, intellektuellt och andligt, genom vilket de inre förmågorna först uppväcks och sedan utvecklas.

4. En utvidgning av denna process uppnås i Adeptskapet, Mahatmaskapet eller i Rishiernas, De Vises och Dhyân Chohanernas tillstånd. Dessa tillstånd är alla upphöjda stadier, uppnådda genom ansträngande självdisciplin och lidanden, kanske utsträckta över många inkarnationer och med många grader av invigningar och högre tjänster, bortom vilka det finns ytterligare stadier, som ständigt närmar sig det gudomliga.

Angående den andliga utvecklingsprocessen hävdar teosofin:

1. Att processen helt och hållet utspelas inom själva individen och att motivet, strävan och resultatet utgår från individens egen inre natur i enlighet med självutvecklingen.

2. Att hur personlig och invärtes denna process än är, så är den inte utan stöd. Faktum är att den möjliggörs endast genom nära förbindelse med den djupaste källan till all styrka.

Ur ”Eko från Orienten” av William Q Judge

Kapitel 11

[...] Nirmanakayorna ingriper i större utsträckning i historiens gång än någon anar. Några av dem har i sin vård vissa människor inom varje nation som från födelsen är avsedda för en stor framtidsuppgift. De leder och vakar över dem tills rätta stunden är inne. Men sådana skyddslingar vet sällan något om det inflytande som omger dem, särskilt i det nittonde århundradet. Något erkännande eller uppskattning för sin stora hjälp erfordrar inte Nirmanakayorna som arbetar bakom slöjan och förbereder materialet för ett bestämt ändamål. En Nirmanakaya kan också samtidigt ha flera personer – män såväl som kvinnor – under sin ledning. Såsom Patanjali uttrycker det: ”I alla dessa kroppar är ett medvetande den verkande orsaken.”

Kapitel 17

[…] Anden påverkas aldrig på något sätt av karma, och därför använder de teosofiska Adepterna inte uttrycket ”andens utveckling”. Anden i människan, som av dem kallas för Ishwara, är till sin natur oföränderlig, evig och odelbar – alltings urgund. Därför hävdar de, att kroppen och alla andra ting är obeständiga till sin natur och att de vilseleder själen, när de förväxlas med det som är verkligt. De är endast verkliga för och på detta plan och under den tid medvetandet gör dem till fokus för sitt förnimmande. De är därför endast verkliga i en relativ och inte i en absolut mening. Drömmar är ett bra bevis för detta. I drömtillståndet förlorar vi all kunskap om de föremål, som vi i vaket tillstånd betraktade som verkliga, och i stället blir drömtillståndets sorg och glädje lika påtagliga. Vi finner, att medvetandet i drömmen sysslar med föremål och händelser, som naturligtvis är besläktade med våra erfarenheter under det vakna tillståndet, men som dock ger en förnimmelse av glädje eller smärta, så länge de varar. Om vi föreställer oss en persons kropp försänkt i tjugoårig dvala, där han har en behaglig eller obehaglig dröm, så har vi ett exempel på ett drömliv, som fullkomligt skiljer sig från en vaken människas liv. För drömmarens medvetande förstörs realiteten av de ting som varit kända under vaket tillstånd. Men eftersom materiell tillvaro är ett nödvändigt ont och den enda form av tillvaro, där frigörelse och frälsning kan uppnås, så är den av största betydelse, och därför är det även nödvändigt, att karma, som styr den och genom vars bud frigörelse kan uppnås, blir rätt förstådd, erkänd och åtlydd.

Karmas verksamhet åstadkommer en vanskapad eller bristfällig kropp eller dåliga anlag i en välskapad kropp eller vice versa. Karma förorsakar sjukdomar, motgångar och bekymmer, eller frambringar angenäma och gynnsamma förhållanden för vårt yttre hölje. Så ibland finner vi en missbildad människokropp med ett synnerligen upplyst och ädelt sinnelag. I detta fall är den fysiska karman dålig, men den mentala god.

Detta leder oss till den typ av karma, som verkar på det mentala planet. Samtidigt med att en ogynnsam karmisk orsak visar sig i den fysiska kroppsbyggnaden, kan en annan, godartad, vara verksam inom förnuftet eller har frambringat ett harmoniskt, lugnt och glädjefyllt sinnelag, en djup och briljant begåvning. I detta fall finner vi en rent fysisk karma jämsides med en helt och hållet mental karma. Ett exempel på rent fysisk karma skulle vara att t.ex. plocka upp ett fruktskal från marken, vilket annars skulle kunnat förorsaka en människa att falla och skada sig. Ett exempel på rent mental karma, skulle kunna vara frukten av ett liv, tillbringat under lugnt, filosofiskt tänkande eller något liknande.

I en hinduisk bok* finner vi ett sällsamt uttalande angående detta ämne. Det står: ”Kroppslig fullkomlighet eller övermänskliga krafter frambringas genom börd, örter, åkallan, botgöring eller meditation.”
____________________

[* Patanjalis Yoga Aforismer, IV:1, Övs. anm.]

Betydligt svårare än kroppsliga lidanden och förluster är bland annat den typ av mental karma från förflutna liv, som resulterar i att människan förlorar all förmåga att förnimma Andens verklighet eller själens existens eller uttryckt med ett ord: materialism.

Det sista området för karmalagens verksamhet kan vi säga är den psykiska naturen. Här i Amerika finner vi talrika exempel på detta i medier, klärvoajanter, clairaudienter, tankeläsare, hysteriker och alla slags överkänsliga individer. Enligt den österländska läran skulle det inte kunna finnas någon sådan klärvoajant människa – om denna så påverkade människa, jag tror mig använda rätt ord - inte ägnat mycket tid under föregående liv åt en ensidig utveckling av den psykiska naturen, varigenom hon nu kommit i besittning av krafter, som gör henne till en abnormitet inom vårt nutida samhälle.

En mycket egendomlig föreställning är hinduernas tro på möjligheten för en människa att så förändra sitt tillstånd, att hon förvandlar sig till en deva eller mindre gud.** För att framställa saken i största korthet: de delar in naturen i flera avdelningar, och inom var och en av dessa existerar medvetna krafter eller väsen, kallade devor. Denna föreställning verkar inte skilja sig mycket från uppfattningen hos några av våra främsta vetenskapsmän, som förklarat, att inget utesluter möjligheten, att det kan finnas för oss osynliga varelser i varje stråle av spektrumet. Den hinduiske tänkaren upptäckte detta redan för många sekler sedan, och, som en fördjupning tillägger, han, att en människa med ett visst slags karma kan bli en sådan varelse och komma i åtnjutande av dess glädjeämnen och frihet från omsorg, dock med den säkra utgången att än en gång bli människa för att på nytt börja återfödelsernas tunga kretslopp.

[* Patanjalis Yoga Aforismer, IV:2, Övs. Anm]

Ur ”Teosofisk diet” av William Q Judge

[...] Om vi studerar det stora indiska verket av Patanjali om Yoga Filosofi, finner vi att det inte sägs någonting om köttätandet. Lärjungen möts inte vid början av föreskriften ”du måste avhålla dig från att äta kött”. Detta är inte på grund av att då detta skrevs så var alla människor vegetarianer, för till och med då fick vissa grupper av människors tillåtelse att äta kött. Krigaren tilläts äta kött, och från krigarkasten utgick många som uppnådde adeptskapets högsta höjder. Att säga att en kost på kött i sig själv kommer att utesluta dig från ett andligt uppnående är lika oriktigt som att säga att man inte kan uppnå detta utan att tillhöra det rena brahminska kastet. Detta påstods ibland av några brahminer, men kan lätt bemötas genom det faktum att den store Krishna tillhörde fårherdarnas kast.

Vad är då en sann teosofisk kost? Det är den som bäst överensstämmer med dig, intagen med måtta, varken för mycket eller för litet. Om din konstitution och ditt temperament tillåter vegetarism, då kommer denna att ge mindre värme åt ditt blod; och om den utövas med den uppriktiga övertygelsen att det inte är förenligt med sant broderskap att förinta levande varelser som är så högt organiserade som djuren är, så mycket bättre. Men om du avstår från kött för att utveckla dina psykiska krafter och sinnen, och fortsätter att tänka samma slags tankar som du alltid har gjort, och varken odlar eller utövar den högsta altruismen, då är vegetarismen förgäves.

Den inre naturen har en kost som består av våra tankar och motiv. Om dessa är låga, grova eller själviska är detta detsamma som att nära den med rå och simpel föda. Sann teosofisk kost består därför inte av vare sig kött eller vin, utan av osjälviska tankar och gärningar, outtröttlig hängivenhet åt ”den stora föräldralösa mänsklighetens” välgång, fullkomlig självförsakelse och en outsäglig längtan efter det Gudomliga – den Högsta Själen. Det är endast detta som kan få oss att växa. Och gagnlösa är deras förhoppningar som sätter sin tilltro till någon annan lära.

Ur ”Meditation, Koncentration, Vilja” av William Q Judge

[...] Låt oss indela meditationen i två olika typer. Den första typen av meditation är den som utövas vid en bestämd tidpunkt, eller tillfälligtvis, antingen efter ett bestämt mönster eller utifrån ens fysiologiska karakteristiska drag. Den andra typen av meditation är den som omfattar ett helt liv, det vill säga, den odelade tråden av syfte, målmedvetenhet och begär som sträcker sig genom åren mellan vaggan och graven. Vad beträffar den första typen av meditation, så kan man i Patanjalis Aforismer finna alla regler och detaljer som behövs. Om dessa studeras och inte glöms bort, borde ett utövande ge resultat. Hur många av dem är det inte som gång på gång ropat efter anvisningar i detta ämne och som har läst denna bok, och sedan bara lagt den åt sidan för att aldrig mer tänka på den? Alldeles många.

[…] Viljans ämne har inte behandlats något nämnvärt inom den teosofiska litteraturen vare sig gammal eller ny. Patanjali berör den överhuvudtaget inte. Den verkar antydas av honom alltigenom aforismerna. Viljan är universell och tillhör inte bara människan och djuren, utan även varje annat naturrike. Den goda såväl som den dåliga människan har båda en vilja, liksom barnet och åldringen, den vise och dåren. Den är därför en kraft som i sig inte har någon moralisk kvalité. Denna kvalité måste människan ge den.

Så sanningen måste vara att viljan agerar enligt begären, eller som de gamla tänkarna brukade framställa det, ”bakom viljan står begäret”. Det är därför som barnet, vilden, dåren och den ondskefulla människan så ofta visar sig ha en starkare vilja än andra. Den ondskefulla människan har gjort sina begär mer intensiva och därmed också sin vilja. Dåren har endast få begär och lägger all sin viljestyrka i dessa; vilden är fri från konventionella former, från olika idéer, lagar, regler och de antaganden som den civiliserande människan är föremål för, och har därför inget som distraherar hans vilja. För att göra vår vilja stark måste vi alltså ha färre begär. Låt dessa vara höga, rena, altruistiska; de kommer då att ge oss en stark vilja.

Ingen övning kan i och för sig utveckla viljan, ty den existerar alltid, fullt utvecklad i sig själv. Men övning kommer att utveckla inom oss kraften att framkalla viljan som tillhör oss. Viljan och Begäret ligger vid meditationens och koncentrationens portar. Om vi önskar sanningen med samma intensitet som vi tidigare längtade efter framgång, pengar eller nöjen, så skulle vi snabbt uppnå meditation och äga koncentration. Om vi utför alla våra handlingar, stora som små, varje ögonblick, för hela mänsklighetens skull, vilka representerar det Högsta Självet, då skulle varje cell och fiber i kroppen och den inre människan vändas i en enda riktning vilket skulle resultera i fullkomlig koncentration. Detta har uttryckts i det Nya Testamentet i uttalandet: ”om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus” [Matt 6:22], och i Bhagavad-gita har det förmedlats ännu tydligare och mer begripligt i de olika kapitlen. I ett av kapitlen uttrycks det på ett vackert sätt genom att ”den Allra Högste tänds inom oss och blir sålunda synlig”. Låt oss meditera på det Högsta Självet som finns inom oss, koncentrera oss på det, och känna välvilja mot det som är inneboende i varje människohjärta.

Ur ”Brev som hjälpt mig” av William Q Judge

Första Boken, Brev 6

[...] För att förstå karmans verkningar behöver vi bara tänka på Patanjalis ord: ”gärningar existerar endast i form av lagrade mentala intryck” (Bok II, Aforism. 12, A). Med ”gärningar” menas här karman, summan av gärningar, eller handlande. Resultaten av detta blir kvar som lagrade mentala intryck eller potentiella energier i den högre delen av femte principen, och då den reinkarnerar är dessa frön färdiga att gro på tankeplanet, så snart de exponeras under gynnsamma förhållanden. I somliga fall, som t ex. hos barn, förblir de slumrande i brist på något som väcker dem till verksamhet. ”Gärningarnas lagrade mentala intryck, samlade från tid utan början i förnuftets förrådskammare, har – allt efter som de gradvis hinner mogna och allt efter som de finns i större eller mindre grad (antingen förtjänsterna är större än felen, eller tvärtom) – gett upphov till verkningar beträffande levnadsställning, hög eller låg . . .eller livserfarenheter goda eller onda” (Bok II, Aforism 13, B).*) Förnuftets inneboende energi driver oss till nya handlingar. Impulsen till dessa ligger likt ett frö inom oss och kan bringas till utveckling genom inre eller yttre inflytelser. Vi kan därför inte vara nog omsorgsfulla i att vårda vårt förnufts jordmån och hålla vakt över våra tankar. Tankarna är dynamiska. Var och en har då de lämnar förnuftet sin egen vis viva, [levande kraft] vars styrka står i proportion till intensiteten varmed den blev utskickad. Liksom kraften eller det arbete som åstadkoms av en kropp i rörelse, förhåller sig som kvadraten av dess hastighet, på samma sätt kan vi säga att den kraft som våra tankar utvecklar kan mätas efter kvadraten på deras andlighet eller fyrdubblas – i så hög grad ökas dessa finare krafter genom verksamhet. Den andliga kraften, som är opersonlig, flödande och inte bunden vid något hämmade centrum, verkar för oss med en ofattbar hastighet. En tanke sägs då den lämnar förnuftet förenar sig med en elemental; och blir attraherad var det än finns en likadan vibration eller, låt om oss säga, där det finns en passande jordmån, alldeles som det bevingade tistelfröet svävar bort och sår sig självt på det ena eller andra stället, i den jordmån som är dess eget naturliga val. Om till exempel en dygdig människa lämnar utrymme för en materiell eller sinnlig tanke i sitt förnuft, så har hon även om hon genast driver ut den bidragit med att öka impulserna till det onda hos den lastfulla människan, från vilken hon anser sig skild genom ett stort gap och som hon likväl nyss givit en ny impuls till synd. Många människor är likt svampar redo att insupa varje element av det slag, som de enligt sin natur har förkärlek till. Alla har vi mer eller mindre av denna egenskap. Vi drar till oss det vi älskar och kan också vinna större kraft genom de vitala tankar som flödar till oss utifrån, än av dem som uppstår inom oss själva under en tid, då våra nervers livskraft är uttömd. Det är en allvarlig tanke, det vill säga, vårt ansvar för de impulser vi meddelar andra. Vi lever i varandra och våra vitt skilda handlingar har ofta en gemensam källa. Ockultisten kan inte gå långt på sin väg utan att komma till insikt om i vilken stor utsträckning han måste ”ta vara på sin broder”. Våra affiniteter är vi själva på vilken jordmån de än växer och utvecklas.

*) De föregående avsnitten är inte citerade från William Q. Judges tolkning av Patanjali, utan är tagna från en annan utgåva. För en parallell diskussion se motsvarande aforismer i Judges tolkning; se även Bok IV, aforismerna 7-11– Utg.

Första Boken, Brev 10

[...] De tre egenskaperna [Satwa, Rajas, Tamas] är lägre än ett tillstånd som kallas Turya, vilket är ett högt tillstånd, som man kan bli delaktig i även om man är i sin kropp. I detta tillstånd finns således ingen av de tre egenskaperna, utan där ser själen de tre egenskaperna röra sig i tillvarons ocean nedanför. Denna erfarenhet kan inte bara uppnås efter döden, utan som tidigare sagts även i detta liv, fastän naturligtvis ganska sällan medvetet. Men det finns dock höga Yogier, vilka här på jorden kan höja sig till Nirvâna, eller Anden, och även gör det. Detta är det fjärde tillståndet, kallat Turya. Det finns inget ord i engelskan, som kan återge det. Under detta tillstånd är kroppen, fastän den är vid liv, i djup katalepsi [självskapat av Adepten – J.N.]. När Adepten återvänder från detta tillstånd för han med sig allt vad han kan av de oerhörda erfarenheter detta Turya-tillstånd skänker. Det är naturligtvis omöjligt att uttrycka dessa i ord, och vi kan bara dunkelt ana de möjligheter de erbjuder. Jag kan inte beskriva dessa, eftersom jag inte erfarit dem, men jag kan fatta de möjligheter de innebär, och du kan troligen göra detsamma.

Det är fördelaktigt att ägna sig åt något slags övning, och utöva den antingen på ett bestämt ställe, eller på ett ställe som man tänker sig och som inte kan ses, eller på natten. Det faktum, att vad som kallas Dharana, Dhyana och Samâdhi må utföras, bör bli känt. (Se Patanjalis yogasystem. [Bok III:1-4])

Dharana är väljandet av en sak, ett ställe eller en idé för att fixera tänkandet på det.

Dhyana är själva tänkandet på det.

Samâdhi är att mediterandet på det.

När detta utförs, är de alla en handling.

Tag nu till exempel vad som kallas för svalget eller strupöppningen.

1) Välj det – Dharana.

2) Håll fast tanken på det – Dhyana.

3) Meditera på det – Samâdhi.

Detta ger stadga åt tänkandet.

Välj sedan den punkt i huvudet där Sushumna nerven går. Det spelar ingen roll om det är det rätta stället; kalla det hjässan. Utför sedan samma process. Detta kommer att ge en viss insikt om andliga intelligenser. I början är det svårt, men genom övning blir det lätt. Om man överhuvudtaget gör det, bör man välja samma timme varje dag, vilket framkallar en vana inte bara vad det gäller kroppen, utan även för tanken. Håll alltid i minnet Krishnas uppmaning, det vill säga, att allt vad man gör bör göras för hela mänskligheten, och inte för vår egen skull.

Ur ”Odlandet av Koncentrationsförmågan” av William Q Judge (del 1)

[...] Detta uttryck är KONCENTRATION. I Indiska böcker kallas det för Yoga. Detta översätts också med Förening som betyder en förening med det Högsta Väsendet eller som det ofta uttrycks ”den andliga kunskapens mål är det Högsta Väsendet”.

Det finns inom Yoga två stora avdelningar som omnämns i de gamla böckerna och dessa kallas Hatha Yoga och Raja Yoga.

Hatha Yoga är en systematisk späkning av kroppen varigenom psykiska förmågor utvecklas. Den består dels av intagandet av särskilda kroppsställningar som underlättar uppnåendet av det önskande målet, dels genom olika andningsätt som åstadkommer förändringar i organismen, tillika med andra knep. Det hänvisas härtill i kapitel IV [vers 26-29] av Bhagavad-Gita sålunda: ”somliga hängivna… offrar med sinnena, börjande med hörseln, i självtuktens eld. Somliga uppger alla för sinnet sköna ljud… Somliga offrar utandningen i inandningen och inandningen i utandningen genom att avstänga in- och utandningens kanaler, och andra genom att avbryta båda livspustarnas rörelser. Ytterligare andra offrar livet i sitt liv genom att avstå från föda”.

I olika skrifter framhålls detaljerna gällande dessa metoder, och det är utom allt tvivel, att man genom att följa dem kan komma i besittning av åtskilliga abnorma krafter. Det finns emellertid en risk, i synnerhet för människor i västerlandet där det inte finns erfarna gurus eller lärare. Riskerna består av följande, om en person utan vägledning börjar följa reglerna för Hatha Yoga, så uppväcker han inflytanden omkring sig som kan vålla honom skada. Det händer också att han driver sina naturliga funktioner till ett sådant tillstånd att han borde göra ett uppehåll ett tag, men då han inte känner till vad som skett, så går han vidare och framkallar därigenom skadliga verkningar. Vi upprepar således att Hatha Yoga är en svår metod att följa och för att bemästra den måste man fullfölja den ända tills man uppnår full kontroll och framgång. Få västerlänningar är till sin natur lämpade för sådana ihärdiga och svåra övningar på de mentala och astrala planen. Dragna till Hatha Yoga av nyhetens behag och av den skenbara vinst som uppnås i form av påtagliga fysiska resultat, ger de sig in i detta utan kännedom om svårigheterna, och då de efter en tid av strävsamma försök upphör med dessa, drar de på sig följder som är allt annat än önskvärda.

Den huvudsakliga invändningen mot Hatha Yoga är emellertid att denna metod uteslutande gäller den materiella och halvmateriella människan – grovt uttryckt kroppen. Och allt som uppnås genom den förloras åter vid döden.

Bhagavad-Gita [kap IV, vers 30] påpekar detta och beskriver förloppet med dessa ord: ”Alla dessa olika slag av dyrkare rensas genom offren från sina synder, men de som tar del av ambrosian (den andliga insikten) som uppstår ur sådana offer går vidare till den eviga Högste Anden”. Detta betyder att Hatha Yoga övningen representerar själva offret emedan den andra arten av Yoga är den gudomliga föda (ambrosian) som uppstiger ur offret eller ”fullkomlighet i andlig odling” och denna leder till Nirvana. Medlet för att uppnå ”fullkomlighet i andlig odling” står att finna i Raja Yoga eller som vi nu kommer att kalla den – Odlandet av Koncentrationsförmågan.

När vi uppnått fullkomlighet i koncentrationen blir det möjligt för oss att ta del av den kunskap som hela tiden ligger inom räckhåll för oss, men som dock jämt och ständigt undgår oss. Det som vanligtvis kallas för kunskap är endast en intellektuell förståelse av de yttre synliga formerna för vissa verkligheter. Tag till exempel det som kallas vetenskaplig kunskap om mineraler och metaller. Detta är endast en klassifikation av materiella fenomen och en empirisk uppfattning. Den vet vad vissa mineraler och metaller är bra för och påpekar vad några av dessa egenskaper är. Man säger till exempel att guld är rent, mjukt, gult och ytterst tänjbart och genom rena tillfälligheter har man upptäckt dess värde inom medicinen och konsten. Men än idag så strider man om huruvida guldet ingår som en mekanisk eller kemisk beståndsdel i den råa bergarten. På samma sätt ligger det till med mineralerna, vars kristallformer är kända och klassificerade.

Ur ”Forums Diskussionsämne” av William Q Judge

YOGA (nr 9). Svensk motsvarighet – förening. Betecknar det personliga självets sammanlänkning med det universella Självet. ”Koncentration” dess största kännetecken. Koncentration uppnås bäst genom att bli av med de element i vår karaktär som förhindrar dess uppnående. Patanjalis´ system. Olika slags yoga. Raja Yoga – den högsta – vit magi. Tantra Yoga – den lägsta – svart magi. Hatha Yoga kallas ibland grå magi, värst av alla, för den är mest bedräglig. Tusentals yogier i Indien. De flesta av dem Hatha Yoga studenter; enbart anhängare av den yttre formen och ceremonier, kroppsställningar, andningsövningar och liknande. En sann yogi kan lika gärna vara i ”communion” vid sitt kontorsskrivbord som i en grotta. Att leva ”i världen, men inte vara beroende av den”, är den korrekta ställning som den verklige ermiten bör inta.

KONCENTRATION (nr 16). Betyder bokstavligt ”mittpunkt”, det vill säga, balans. Att genom förnuftet fästa uppmärksamheten på vilket föremål som helst och inte tänka på något annat än detta. En av ockultismens övningar. Detta innebär inte att stirra på en punkt på väggen eller liknande, utan innebär snarare att hålla förnuftet fritt från tankar och begär som lockar bort det från sitt fokus. Svårigheten att koncentrera sig i Västerlandet, beror på tankeförvirring och karaktärssvaghet. Koncentration innebär förmågan att hålla förnuftet fokuserat på varje uppgift det har att utföra. Att tänka på resultatet innebär att förstöra koncentrationsförmågan. Att utföra plikter utan önskan om belöning är en fas i det hela. Det skiljer sig från meditation, på så sätt att det senare består i att vrida och vända på ett ämne i tanken för att kunna förstå det, medan koncentration bara innebär att fästa förnuftets uppmärksamhet på objektet. Koncentration är emellertid ett nödvändigt hjälpmedel till meditation. Fåfänga, egoism, personlig ömhet och förkärlek, personlig karaktär av alla slag, begär efter ställning och rikedom, hat, avundsjuka och rädsla, förstör alla koncentrationsförmågan. Dessa bör alltså undvikas av den studerande. Genom koncentration ligger förmågan att uppväcka Kundalini eller den andliga kraften. När förnuftet kan hålla sig till sina karmiska plikter utan några tendenser till att försöka fly från dem till något annat, då kommer förnuftet att upptäcka hur det kan förena sig med anden.

TANKEN (nr 30). Jagets verksamhet i ett materiellt underlag. Olika slags tankar, andliga, intellektuella och djuriska. Det sistnämnda är lite starkare än begäret. Närvaron av det lägre manas i det mänskliga djuret orsakar att det senares passion bli uppblandad med förnuftet och resulterar i ett syndigt leverne. Svårighet att förhindra förnuftet att på detta sätt blanda sig med den vanliga djuriska naturen. Förnuftet bör kontrollera det djuriska i stället för att bli kontrollerad. Förnuftet missfärgas av allt det fokuserar sig på. Detta är den så kallade tanken hos de flesta människor. Svårighet att finna en ren tanke. Förnuftet influeras av andra människors närvaro, av vår inlärning och uppfostran, och av våra begär vilka bör undvikas. Den enda rätta tanken är den som kommer från den andliga människan, det högre jaget. Patanjalis Yoga Aforismer är nödvändig att studera. En del teosofer, kanske mer än andra människor, överväger nödvändigheten av att gå in i sin egen natur och finna de sanna orsakerna till sina olika handlingar, bemödanden och önskningar. Tanken är den flyktigaste och den mest okontrollerade handlingen av alla. Att hålla tanken stadigt kvar på ett objekt, som är av andlig karaktär, och som är i harmoni med människans bestämmelse, är något man bör sträva efter.

MINNET (nr 32).En fas av förnuftet som är viktig att förstå såsom en aspekt av föreställningsförmågan. Dess samband med psykism. Återfödelsens orsak. Ödesdiger för koncentrationsförmågan eller när det gäller att leva i nuet. Det är emellertid skillnad i att observera det förflutna och att leva i det förflutna. Dess relation till framtida själviska förhoppningar. Begärens orsak. Alla de vises undervisning kan sammanfattas i ”se inte tillbaka för då är du förlorad”. Skillnaden mellan reminiscensen, återkallande av minnet och hågkomst. Varför minns inte de flesta människor sina tidigare liv? Minnet av händelser skiljer sig från minnet av erfarenhet. Minnet en stor orsak till världens lidande. Det lönlösa i att ångra sig. Elever bör träna sig i att låta bli att ständigt vrida och vända på det förflutnas tankar. Svårigheten med detta. Förflutet, närvarande och kommande tid är okänd för siaren; allt absorberas i det Eviga. Minnet kan definieras med att försätta sig i gamla astrala strömmar. Faran med detta. Dagdrömmande och minneslucker är en återverkan. I samma utsträckning man mentalt lever om sitt förflutna tenderar man att agera om igen i det yttre; därför blir minnet den stora orsaken till våra vanor. Minnet inte bara begränsar förnuftet utan finns också i kroppens organ och atomer. Därför stor svårighet att rena kroppen. Ofta nödvändigt med sju år. Minnets relation till kunskap.

Ur ”Frågor och Svar på Teosofins Ocean” av Robert Crosbie (kap 6)

Fråga 178. Finns det någon speciell strävan indikerad i avläggandet av ett högtidligt löfte, som det påstås i kapitlet?

Svar. Ett löfte måste innebära en viss riktning och att ha ett ett mål i sikte; detta innebär en speciell strävan. I inledningen till Patanjalis Yoga Aforismer, skriver W.Q. Judge ”en fast ståndpunkt intas i syfte att nå förening med det Högre Självet”. För att kunna inta denna ståndpunkt måste man förstå människans och naturens principer; vårt studium av ”Teosofins Ocean” och andra verk av våra Lärare leder oss i riktning mot denna speciella strävan, vilket i själva verket är målet för alla våra studier.

Ur ”Working Glossary” by William Q Judge

DARSANAS, the six systems of Hindu philosophy, viz: Sankhya of Kapila, Yoga of Patanjali, Nyaya of Gotama, Vaiseshika of Kanada, Purva-Mimansa of Jamini, Uttara-Mimansa or Vedanta of Vyasa.

__________________________________
7 Artiklar att studera:

AUM av William Q Judge
En kommentar över Gayatri av William Q Judge
Människolivets tre plan av William Q Judge
Vad är Udgitha? av William Q Judge
Bevis för det Dolda Självet av William Q Judge
Den verkliga viljan av William Q Judge
Teosofisk Meditation av Lanoo

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 2
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |