56
    Bevis för det dolda Självet

William Q. Judge

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

GENOM DRÖMMAR

Drömtillståndet är allmänt känt för de flesta. Några personer säger att de aldrig drömmer, men när man undersöker detta närmare så får man veta att de har haft en eller två drömmar, och att vad de menade var att de inte drömmer så ofta. Det är tveksamt om den person existerar som aldrig någonsin drömmer. Men det är sagt att drömmar inte är viktiga; att de beror på blodtrycket, eller på matsmältningen, eller på sjukdom, eller på andra saker. De antas vara oviktiga, eftersom om man ser på dem från ett nyttoinriktat perspektiv, så kan man inte förstå vad man vinner på att drömma. Trots detta så finns det alltid de som använder sina drömmar, och i historiskt perspektiv, både den sekulära och den religiösa, finns exempel på där drömmar har fört med sig belöningar eller varningar när man tagit fasta på dess budskap. Det välkända fallet med Faraos dröm om magra och feta kvigor, som lät Josef som tolkare att förutse och förebygga mot en svältperiod, representerar en grupp drömmar som inte alls är ovanliga. Men det nyttoinriktade perspektivet av drömmar, är endast ett av många perspektiv.

Drömmar är exempel på att fastän kropp och hjärna sover – för sömn börjar först i och styrs av hjärnan – så finns det fortfarande under drömmarna en aktiv del som kommer ihåg och förnimmer den introspektiva erfarenheten. Sorg, glädje, rädsla, ilska, ambition, kärlek, hat, och alla andra möjliga känslor känns och uppfattas i drömmarna. Nyttan av dessa drömmar i det vakna stadiet har inget att göra med upplevelsens verklighetskänsla. Drömmarna innehåller också en känsla av tid, inte enligt solens påverkan på jorden utan enligt effekten drömmarna har på drömmaren. Och eftersom denna tid går väldigt mycket fortare än vad som är möjligt för hjärnan att uppfatta, så innebär detta att någon försöker mäta tiden. I alla dessa drömmar så finns det ett minne av de uppfattade händelserna, och detta minne bär man med sig till sitt vakna tillstånd. Den vaknes förstånd och intelligens används i drömmarna; och eftersom känslor, förnuft, erfarenhet och minne är mer aktivt i drömmarna än i det vakna tillståndet, så måste detta innebära att det Dolda Självet är den som har och gör allt detta. 

Den fantasifulla delen av drömmarna upphäver inte denna roll. Fantasi är inte något som är karakteristiskt för drömmar; den finns också med i vårt vakna tillstånd. Hos många människor så är fantasin i det vakna tillståndet lika vanlig och levande som i drömmarna. Och vi vet att barn har en stark fantasi. Fantasins närvaro i en dröm innebär endast att personen, som blivit tillfälligt fri från kroppen och de begränsningar som finns i hjärnan, utvecklar den förmågan. Men när vi passerar bortom fantasin, så är det ett faktum att drömmar kan ha en profetisk innebörd om händelser som ännu inte varit. Detta skulle inte kunna ske om det inte fanns ett inre Dolt Själv, som på ett naturligt sätt ser framtiden och dåtiden i en evig nutid.

GENOM  KLÄRVOJANS

När väl den klärvoajanta förmågan vaknar, så går det inte att förneka den. Elever i teosofi vet att det är en förmåga hos människan, och i Amerika är förekomsten så vanlig att större bevis inte behövs. Det finns klärvoajant information om dåtida händelser, om händelser som komma skall och om händelser som sker i nuet.  

Att uppfatta händelser som har skett, som den klärvoajanta personen inte har tagit del av eller blev informerad om, innebär att något annat instrument än hjärnan användes. Detta måste vara det Dolda Självet. Att se och berätta om händelser som först senare uppträder ger samma slutsats. Om hjärnan är förnuftet, så måste det ha tagit del av en tidigare händelse som det nu återger, antingen som aktör eller som åhörare från någon annan som var närvarande, men i de ovan nämnda fallen så finns det ingen sådan koppling som aktör, och av detta följer att det måste ha funnits något annat som uppfattade händelserna. Detta andra är det Dolda Självet, eftersom det sant klärvoajanta fallet utesluter varje berättelse genom ett ögonvittne. 

Men å andra sidan, då den klärvoajanta personen handskas med en händelse som inom kort kommer att utspela sig på avstånd, så är det nödvändigt att det finns en mottagare närvarande som minns för att kunna återge händelsen. Ty hjärnan och dess hörsel- och synorgan är för långt borta. Men när den klärvoajanta personen återger korrekt vad som sker, så är det det Dolda Självet som ser händelsen, och överbryggar klyftan mellan händelsen och hjärnan, och förmedlar en bild till de kroppsliga organen. 

KÄNSLAN AV IDENTITET 

Om minnet är det grundläggande för en känsla av identitet genom hela livet, och om hjärnan är det enda instrumentet för sinnesintryck, så finns det en hel del oförklarliga klyftor som måste förklaras eller bryggas över, men om det Dolda Självet erkänns så finns det inga sådana klyftor. 

Vi föds med känslan av att vara oss själva, utan ett namn, men därefter används ett namn för bekvämlighets skull. Vi svarar på frågan med att säga "det är jag" – men namnet finns endast där för att göra det lättare för andra personer. Denna personliga identitet finns kvar trots att vi somnar varje natt och till synes blir medvetslösa. Och vi vet att även om en lång tidsperiod suddats ut från minnet av ett fall, en smäll eller annan skada från någon olycka, så finns samma identitetskänsla kvar efter klyftan och fortsätter med samma identiska "jag" där minnet börjar igen. Och även om många år passerat, med alla deras mångfald av händelser och erfarenheter, och endast lämnat efter sig en liten del av minnen, så känner vi oss själva som den namnlösa person som kom till livet för så många år sedan. Vi minns inte vår födelse eller vårt dop, och om vi endast vore en samling materiella erfarenheter, en enkel produkt av hjärna och minne, så skulle vi inte ha någon identitet utan allt skulle vara i ständig förvirring. Men nu är det motsatta istället fallet, och den personliga identiteten känns och uppfattas kontinuerligt, så därför blir den enda möjliga slutsatsen att vi är det Dolda Självet och att Självet är över och bortom kropp och hjärna.

WILLIAM Q. JUDGE
The Path, Augusti, 1894.  

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol II, sid. 289-291, ”Proofs of the Hidden Self”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________