Patanjalis Yoga Sutras

yantra1.gif (2187 bytes)

Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 2
RAJA YOGA FILOSOFINS GRUNDTANKAR

ANDRA DELEN

OM ISHWARA, OCKULTA VIBRATIONER, MEDITATION, VALLFARTSORTER

Ur Malmölogens anteckningar från Raja Yoga & Meditationsskolan, sommaren 2006

© 2006 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Inledningvis står det i svenska Förordet till Patanjalis Yoga Aforismer följande:

Det är med stor glädje som vi nu kan presentera en översättning av William Quan Judge tolkning av Patanjalis Yoga-Aforismer. I denna visar Judge, liksom i sin tolkning av Bhagavad-Gita, sin enastående förmåga att förmedla den indiska filosofins olika begrepp och idéer till oss västerlänningar.

Dessa Yoga-Aforismer, fördelade på fyra böcker, ger anvisningar i fysisk, intellektuell och andlig träning, och lägger grunden till en riktig förståelse av såväl meditationens struktur som meditationsteknikerna enligt teosofin. De vägleder oss i hur vi ska meditera och därmed övervinna det lägre jagets hinder och låta det Högre Självet, här kallat Ishwara, vägleda oss.

För den sanne teosofiske lärjungen är dessa Aforismer – som är rikligt försedda med kommentarer av W.Q.J. – ovärderliga, eftersom meditation parat med andliga studier och ett altruistiskt levnadssätt lägger grunden till att leva det Högre Livet.

Patanjalis text har en universell dragningskraft på alla som vill lära sig Raja-Yoga eller Ockultism, och erbjuder en praktisk vägledning till en kontemplativ livsväg vilken kan leda till självbehärskning och andlig frigörelse. Vi hoppas att denna översättning kommer att inspirera många att vandra i Patanjalis fotspår.

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 4 augusti 2006

_________________________________________

Ur ”Patanjalis Yoga Aforismer”, Bok I :23-29 av William Q Judge

[...] 23. Den abstrakta meditationens tillstånd kan uppnås genom djupsinnig hängivenhet mot den Högsta Anden betraktad i sin begripliga manifestation som Ishwara.

Det sägs att denna djupsinniga hängivenhet är ett utomordentligt sätt att uppnå abstrakt meditation och dess frukter. ”Ishwara” är Anden i kroppen.

24. Ishwara är en ande, som varken berörs av problem, gärningar, gärningars frukter eller begär.

25. I Ishwara blir det allvetande oändligt som i människan blott existerar som ett frö.

26. Ishwara är allas lärare, även de allra första skapade varelserna, ty Han är inte begränsad av tiden.

27. Hans namn är OM.

28. Upprepandet av detta namn bör göras med eftertanke på dess innebörd.

OM är den första bokstaven i sanskrit-alfabetet. Dess uttalande innebär tre ljud, de med ett långt au, kort u, och ”avslutningen” eller labialkonsonanten m. Med denna trefaldighet är djup mystisk symbolisk betydelse förknippad. Den betecknar såsom åtskilda men likväl i förening Brahma, Vishnu och Shiva, eller Skapande, Bevarande och Förstörande. Som helhet inbegriper det ”Universum”. Tillämpat på människan refererar au till den Gudomliga Andens gnista som finns i mänskligheten; u till kroppen genom vilken Anden manifesterar sig; och m till kroppens död eller dess upplösning i sina materiella element. Med avseende på cyklerna som påverkar varje planetsystem betecknar det Anden, representerad av au såsom grunden för de manifesterade världarna; u kroppen eller manifesterad materia genom vilket anden verkar; och m ”avslutaren som återför ljudet till dess källa”, dvs Pralaya eller upplösning av världarna. I praktisk ockultism refereras detta ord till Ljud eller Vibrationer i alla dess egenskaper och verkningar, såsom varande en av de största krafterna i naturen. Vid användandet av detta ord som övning skapas med hjälp av lungorna och halsen en bestämd verkan på människokroppen. I Aforism 28 används namnet i sin högsta betydelse, som ovillkorligen innefattar alla de lägre. Alla uttalanden av ordet OM som övning har potentiell syftning på den medvetna separationen av själen från kroppen.

29. Ur detta upprepande och reflekterande på dess innebörd uppstår det en kunskap om Anden och ett undanröjande av de hinder som är i vägen för ett uppnående av det önskade målet.

Ur ”Ockulta Vibrationer” av William Q Judge

ETT FRAGMENT AV ETT SAMTAL MED H.P.B. ÅR 1888

Det följande skrevs ner av mig under diktamen av H.P.B. år 1888, med avsikt att publiceras då. Men det användes aldrig vid det tillfället, och eftersom det varit i min ägo vill jag därför offentliggöra det nu istället.– W.Q.J.

Fråga. Då jag funderade över skillnaden mellan vanliga människor och en adept, eller till och med en delvis utvecklad elev, slog det mig att hjärnmolekylernas vibrationstal liksom dessas koordination med den högre hjärnans vibrationer, mycket väl skulle kunna ligga till grund för skillnaden och även kanske förklara många andra problem.

H.P.B. Det stämmer. De orsakar skillnader och även många egendomliga fenomen. Skillnaden människor emellan beror också i hög grad på vibrationer av olika slag.

F. Då jag läste artikeln [AUM] i The Path april 1886, föreslås åter denna idé. Den inleds på följande sätt på sid 6, Vol I:

”Den Gudomliga Resonansen är endast utandningen av det första ljudet av hela AUM…Den uppenbarar sig inte endast som den kraft vilken sätter Universums partiklar i rörelse och upplivar dem utan uppenbarar sig även i utvecklingen och upplösningen av människan, av djur- och mineralriken samt av solsystem. Bland aryanerna representerades resonansen i planetsystemet av Merkurius som alltid har sagts råda över de intellektuella förmågorna, samt vara den universella stimulansen.”

Vad menas med detta?

H.P.B. Merkurius har alltid varit känd som den hemliga visdomens gud. Han är Hermes likväl som Budha, Somas son. Om vi talar om tingen på det lägre planet skulle jag vilja kalla den ”Gudomliga resonansen” som du läste om i The Path för ”vibrationer” och för skaparen, eller det som ger impulsen till varje slags fenomen på astralplanet.

F. Har då de olikheter som vi finner i människornas hjärnor och väsen sin grund i vibrationernas olikheter?

H.P.B. Med all sannolikhet är det så.

F. Om man talar om mänskligheten som en helhet, är det då korrekt att alla har en ton eller ett vibrationstal som motsvarar dem?

H.P.B. Människor i allmänhet kan liknas vid de många tonarterna på pianot, var och en har sitt eget ljud och en kombination av dem framkallar andra ljud i oändliga variationsformer. Likt den ljudlösa naturen har de en grundton ur vilken alla karaktärsvariationer och sammansättningar framspringer i oändliga förändringar. Kom ihåg vad som sagts i Isis Unveiled sid xvi, Vol. I, ”Universum är kombinationen av tusentals beståndsdelar men ändå är det uttrycket för en enda ande – ett kaos för sinnena (de fysiska), men ett kosmos för förnuftet (Manas).

F. Hittills gäller detta generellt enbart för naturen, men förklarar det även skillnaden mellan adepten och gemene man?

H.P.B. Ja. Denna skillnad innebär att en adept kan jämföras med den enda tonart vilken innehåller alla andra tonarter i naturens storslagna harmoni. Han har sammanfattningen av alla tonarter i sina tankar, då däremot den vanliga människan har samma tonart som grund, men handlar och tänker endast i en eller ett par förändringar inom denna stora tonart och framkallar på så sätt enbart ett fåtal ackord utav den stora tillgängliga harmonin.

F. Har detta något att göra med det faktum att en lärjunge kan höra sin Mästares röst genom de astrala rymderna, medan en annan människa varken kan höra eller kommunicera med adepterna?

H.P.B. Detta beror på att chelans hjärna, genom träning, är stämd i samklang med mästarens hjärna. Hans vibrationer synkroniseras med adeptens, men den otränade hjärnan är inte stämd på samma sätt. Så chelans hjärna är onormal om vi betraktar den från det vanliga livets synsätt, medan vanliga människors hjärnor är normala för det världsligas ändamål. De sistnämnda människorna kan liknas vid dem som är färgblinda.

F. Hur skall jag tolka detta?

H.P.B. Det som läkarna betraktar som normalt anses från ockultismens synvinkel vara onormalt och vice versa. Skillnaden mellan en färgblind signalist som misstar sig på lamporna och en adept som ser, är att den ene förväxlar färgerna med varandra, medan adepten ser alla färgerna inom varje färg utan att förväxla dem med varandra.

F. Kan man då säga att adepten har höjt sina vibrationer så att de blivit desamma som naturens helhet?

H.P.B. Ja, de högsta adepterna. Men det finns även andra adepter som trots att de är så oändligt mycket längre komna än alla människor, fortfarande inte är i stånd att vibrera på en sådan nivå.

F. Kan adepten viljemässigt framkalla en vibration som kan skifta från en färg till en annan?

H.P.B. Han kan framkalla ett ljud som kommer att förändra en färg. Det är ljudet som framkallar färgen, och inte omvänt eller tvärtom. Genom att korrelera ljudets vibrationer på ett korrekt sätt skapas en ny färg.

F. Är det sant att varje ljud framkallar en färg på astralplanet?

H.P.B. Ja, men dessa är osynliga på grund av att de ännu inte har blivit korrelerade med människohjärnan, så att de kan bli synliga på jordeplanet. Läs vad Galton säger om sina experiment med färger och ljud som de upplevs av medialt lagda och sensitiva vilket visar att många känsliga personer alltid ser en färg för varje ljud. Den färgblinda människan mottar samma vibrationer som för andra visar sig som rött, men då hon inte är kapabel att förnimma dessa, förändrar hon mängden, så att säga, och ser sedan en färg som står i förhållande till de vibrationer hon är i stånd att förnimma av hela mängden. Hennes astrala sinnen kan se den riktiga färgen, men det fysiska ögat har sina egna vibrationer, och eftersom dessa finns på det yttre planet, övervinner de för tillfället de andra och den astrala människan är tvingad att meddela hjärnan att den sett korrekt. För i varje enskilt fall så skickas de yttre intrycken till den inre människan, som då är tvungen, så att säga, att acceptera och bekräfta meddelandet för stunden och vad det för tillfället informerar. Men det finns fall då den inre människan även i ett sådant sammanhang är i stånd att överkomma den yttre defekten och förmå hjärnan se skillnaden. I många fall av sinnessjukdomar är förvirringen av alla de slags olika vibrationerna så enormt stor att det inte finns något inbördes förhållande mellan den inre och den yttre människan och då har vi fått ett fall av sinnesförvirring. Men även i några av dessa olyckliga fall är personen inombords hela tiden medveten om att hon inte är vansinnig, men kan inte göra sig själv förstådd. På så sätt drivs ofta personer till vansinne genom felaktig behandling.

F. Genom vilka slags vibrationer framställer elementalerna olika varianter av färger och ljus?

H.P.B. Detta är en fråga som jag inte kan svara på, även om den är välkänd för mig. Nämnde jag inte för dig att hemligheter kan avslöjas alltför tidigt?

Ur Forum Svaren 1889 – 1896 av William Q Judge

Vilka mentala hinder är i vägen för meditation och de allra mest förekommande?

Svar 132: W.Q.J. – Den största fienden och det som är allra mest förekommande är minnet eller det återkallande minnet. Detta kallades en gång i tiden för fantasin. Det ögonblick förnuftet ska behärskas i syfte att meditera, då börjar bilderna, intrycken och de förflutna förnimmelserna att invadera hjärnan och har en benägenhet att omedelbart och konstant störa koncentrationen. Därför krävs det mindre själviskhet, mindre personlighet och att vi uppehåller oss mindre kring föremål, och att vi inte har begär efter dessa – eller förnimmelse. När förnuftet är fullt av intryck, så finns där dessutom en självåterskapande förmåga inom det, som tar fasta på dessa tankefrön och ger liv åt dem. Återkallandet i minnet innebär hopsamlandet av intrycken och detta bildar på så sätt det största hindret för meditation.

Brev som hjälpt mig, Brev nr 10 av William Q Judge

[...] Genom koncentration kan andligheten uppodlas. Man måste hålla på med detta dagligen, ja varje ögonblick, för att den skall göra nytta. ”Livselixiret”* anger några av skälen för denna sanning. Meditation har definierats såsom ”upphörandet av aktivt yttre tänkande”. Koncentration är hela livets tendenser riktande på ett bestämt mål. Tag till exempel en hängiven moder, som tar hänsyn till allt som har med hennes barn att göra, framför allt sina barns intressen; hon sätter sig inte en hel dag bara för att fundera på ett av deras särskilda intressen. Livet är den stora läromästaren; det är Själens stora manifestation, och Själen manifesterar det Högsta. Därför är alla sätt goda, och alla är bara delar av det stora målet, som är Hängivenhet. ”Hängivenhet är framgång i handling”, säger Bhagavad-Gitâ. Vi måste använda våra högre och lägre förmågor lika mycket, och bortom dem som tillhör förnuftet finns de som tillhör Anden, okända men inte omöjliga att upptäcka. De psykiska förmågorna måste också användas, allt efter som de framträder, ty de uppenbarar lagar. Men deras värde bör inte överskattas, inte heller bör faran av dem förbises. De är subtilare berusningsmedel än de grövre fysiska energierna. Den som sätter sin tillit till dem liknar en människa, som ger efter för stoltheten och segerjublar bara för hon hunnit till den första stationen vid vägkanten som leder upp till den bergstopp som hon bestämt sig för att bestiga. Likt modlösheten, likt tvivlet, likt rädslan, likt fåfängan, likt stoltheten och självbelåtenheten, så används även dessa krafter av naturen som snaror för att hålla oss tillbaka. Varje händelse, varje föremål, varje kraft kan göras till en hjälp eller ett hinder för det stora målets uppnående; hos var och en strävar naturen att fängsla Anden, och Anden strävar efter att bli fri. Skall substansen förlama rörelsen eller skall rörelsen behärska substansen? Växelverkan mellan dessa båda är manifestation. Verksamhetens proportion styr den andliga utvecklingen; när den stora Kraften nått sin fulla styrka, leder Den oss till det Okändas gräns. Den är en Kraft som är intelligent, självmedveten och andlig; dess lägre former eller bärare eller korrelater kan uppväckas av oss, men Själv kommer den bara av egen vilja. Vi kan bara förbereda en bärare för Den, och som Böhme säger: ”den Helige Ande kanske åker i Sin egen vagn”.
______________

[*] Översatt från originaltexten The Elixir of Life ur Five Years of Theosophy, sid.1; ursprungligen publicerad i The Theosophists, III, 140, 168]

”Självet kan inte förstås med hjälp av Vedaböckerna, inte heller genom förståelsen eller genom mycket lärdom. Honom som Självet utser, bara genom Honom kan Självet uppnås.”

”Självet väljer honom som sin egen. Men den människa som inte först vänt sig bort från sin ondska, som inte är lugn och behärskad, eller vars tanke inte är i ro, hon kan aldrig uppnå Självet, inte ens genom kunskap.”

Kursiveringen är min; den anger värdet av det stadium i kontemplationen som hittills blivit betecknat som det i vilket förnuftet slutat ingjuta kraft och när naturens rena krafter flödar till Andens källa.

Beträffande meningen i ovanstående brev – att Adepten ”för med sig tillbaka vad han kan” från Turya – bör uppfattas som att det syftar på sakförhållandet, att allt beror på inbördes samverkan mellan de olika principerna hos människan. Han som uppnått Mahâtmaskapets fullkomlighet, har vunnit fullständigt herravälde över kroppen och använder den enligt sin egen vilja. Men så länge som han fortfarande är i kroppen, måste han i viss utsträckning, genom att vara en kraftfull Själ, bli begränsad av denna kropp eller bärare. Det vill säga, det finns erfarenheter vilka själens organ som vi kallar ”kroppen” inte kan ta del av, och bortom en viss punkt kan dess hjärna inte återspegla eller återkalla dem. Denna punkt växlar beroende på den utveckling som de individuella själarna uppnått, och medan det hos somliga kan innebära en hög grad av kunskap och makt, måste den likväl anses vara begränsad, i jämförelse med den frigjorda själens andliga erfarenheter.

Det arbete som alla lärjungar är sysselsatta med är att göra kroppen mer genomtränglig, mer disponibel, mer mottaglig för alla andliga inflytelser, vilka uppkommer i det inre centrum, inom själen som är en odelad del av helhetens stora Själ, och mindre mottaglig för yttre materiella inflytelser, vilka alstras genom en tanklös värld och genom naturens egenskaper. Abstrakt tänkande sägs vara ”förmågan att tänka på en sak bortsett från dess egenskaper”; men dessa egenskaper är det fenomenella, det uppenbara, och det som gör det största intrycket på våra sinnen. De förvirrar oss, och de utgör en del av de snaror som naturen lägger ut för oss så att vi inte ska utforska hennes innersta hemligheter och behärska henne. Mer än så: vårt tillbakahållande som individuella delar av en ras, bereder tid för denna och andra raser att långsamt genomgå erfarenheter i utvecklingen, och bereder för varje själ varaktiga och upprepade tillfällen att förbättra sig, att återvända, att fullborda sin utvecklingsbana. Genom detta visar naturen sin stora barmhärtighet, och även i den åttonde sfärens mörker, till vilket själar som är andligen ondskefulla nedstiger, bereder hennes impulser tillfällen att vända tillbaka, om det bara finns något litet gensvar kvar inom den självfördömda själen.

Många personer insisterar på en fullkomlig moral kodex som tar hänsyn till samhällslivets behov, men de glömmer att dessa skiftar med klimat, nationaliteter och tidsförhållanden. Dygden är ett ädelt offer åt Herren. Men så länge som det bara handlar om kroppslig och mental rättrådighet, är det otillräckligt och har inget samband med den rättrådiga psykiska naturen eller själens dygd. Själens dygd innebär sann Tillvaro; dess dygd innebär att vara fri. Kroppen och tanken har ingen del i sådana erfarenheter, fastän de efteråt kan avspegla dem, och denna avspegling kan skänka dem ljus och kraft av sitt eget slag. Andlighet är inte dygd. Det är opersonlighet ur en aspekt. Det är lika möjligt att vara andligen ”ond” som andligen ”god”. Dessa attribut läggs bara på andligheten eftersom de används för eller emot utvecklingens Lag, vilken slutligen måste segra, emedan den är Gudomens Lag, ett uttryck för det Okändas natur och väsen, vars natur strävar mot manifestation, självförverkligande och reabsorbering. Allt som sätter sig emot denna Lag genom att sträva efter avskild tillvaro måste i det långa loppet duka under, och varje differentiering, som i sig själv är inkapabel till reabsorbering, reduceras till sina ursprungliga element, i vars form de kan reabsorberas, så att säga.

Andlighet är således ett tillstånd av Tillvaro, som är bortom något språkligt uttryck. Kalla det en vibrationshastighet, som ligger långt bortom vår kännedom. Dess språk är rörelsens språk, och dess begynnelse och dess fullkomlighet kan inte uttryckas i ord, kan inte ens fattas av tanken.

”Kunskapen om den Högsta Principen är gudomlig tystnad och ett stilla tigande av alla sinnen.” – (Clavis av Hermes.)

”Sympatier och antipatier, gott och ont, inverkar inte det minsta på den som känner Brahman, vilken är okroppslig och evigt varande.” (Crest Jewel of Wisdom.)

”Om den del av karaktären som är bortom intellektet, förkunnas många ting i enlighet med tankeverksamhetens sätt att förnimma dem, men dess åskådliggörande sker bättre utan den intellektuella kraften än med den.” – (Porfyrios.)

Tanken har gränser, men vi försöker ingå i det gränslösa. Intellektet är naturens första skapelse, vilken träder i verksamhet för att bereda erfarenhet åt själen, som jag tidigare sagt. När vi fattat denna sanning, kommer vi att använda naturens energi som kallas Tanken, för jämförelse, undervisning och undanröjande av tvivel, och sålunda uppnå en punkt, där vi tyglar naturens yttre tendenser, ty när dessa blir upplösta i sin orsak och naturen är fullständigt besegrad och tyglad, manifesterar sig denna orsak både i naturen och bortom denna.

”De icke-kroppsliga substanserna delas i sitt nedstigande förlopp och mångfaldigas bland individerna genom en förminskning i kraft, men när de stiger uppåt genom sina energier bortom kropparna, blir de förenade och existerar som ett helt genom sin överflödande kraft.” – (Porfyrios.)

Dessa vinkar kommer att räcka till för de själar, som redan är på vägen. Andra kommer att förbli gömda för dem. Språket ger endast uttryck åt erfarenheter från en ras, och emedan vår ännu inte uppnått Tillvarons övre nivåer, har vi ännu inte ord för dessa saker. Österlandet har alltid varit den andliga forskningens hem; hon har gett världen alla de stora religionerna. Sanskritspråket har därför termer för några av dessa tillstånd och förhållanden, men även i Österlandet är man fullt medveten om att det formlösa inte kan uttryckas genom form, eller det Gränslösa genom begränsade ord och tecken. Det enda sättet att lära känna dessa tillstånd är att vara dem: vi kan aldrig verkligen känna något, som vi inte är.

Utdrag ur Eko från Orienten, kapitel 13 av William Q Judge

[...] Den träning som lärjungar av de lärare som tillhör de teosofiska Adepternas skola genomgår saknar motstycke och överensstämmer inte med moderna utbildningsidéer. I ett avseende är den en exemplifiering av de i Indien så vanliga pilgrimsfärderna till någon helig ort, där det i helgedomen inneslutna föremålet för vallfärden är själen själv, för i denna skola är själens tillvaro en av de första grundsatserna.

I Österlandet anses människolivet vara en pilgrimsfärd, inte endast från vaggan till graven, utan även genom den långa tidsperiod vilken omfattar miljontals år, som utgör en manvantara eller evolutionsperiod. Eftersom människan anses vara en andlig varelse, så fortsätter hennes tillvaro utan avbrott. Nationer och civilisationer uppstår, blomstrar, råkar i förfall och försvinner; men den verkliga människan fortlever, en åskådare av alla de otaliga förändringar som sker i omgivningen. Utgående från det stora Alltet, strålande likt en gnista från den centrala elden, samlar hon erfarenhet under alla tidsåldrar, under alla möjliga härskare, genom alla civilisationer och alla nationers sedvänjor, ständigt engagerad i sin pilgrimsfärd till den helgedom, från vilken hon utgick. Än är hon härskaren, än är hon slaven; i dag på rikedomens och maktens tinnar, i morgon vid foten av stegen, kanske i elände och armod, men ständigt samma varelse. För att symbolisera detta är hela Indien översållat med heliga helgedomar till vilka pilgrimsfärder görs. Det är allas önskan i detta så kallade förmörkade land att åtminstone en gång i livet få göra en sådan färd, ty livets religiösa plikter anses inte fullt utförda, om man inte besökt sådana heliga orter.

De som förstår den inre betydelsen av detta, uppger som ett viktigt skäl till nämnda bruk, att dessa vallfartsorter är centra för andlig kraft, varifrån stärkande inflytande utstrålar, omärkbara för den köttätande och vindrickande turisten. Många har verkligen försäkrat att det på de flesta större vallfartsorter finns en Adept av samma samfund som de teosofiska Adepterna påstås tillhöra. Dessa är alltid redo att ge en gåva av andlig upplysning och hjälp åt de renhjärtade som kommer dit. Naturligtvis avslöjar han sig inte för den stora massan av besökare, för det vore alldeles onödigt och skulle kanske rent av tvinga honom att ge sig av därifrån. Vidskepelse har uppstått i samband med pilgrimsfärderna, men eftersom detta är en ganska naturlig företeelse i vår tid, utgör detta inget skäl till att vallfartsorterna skulle avskaffas. Om dessa andliga centra försvann skulle i så fall goda människor som inte är vidskepliga gå miste om deras välgörande inverkan. Adepterna grundade dessa orter för att i människornas medvetande hålla levande tron på själen, en tro som modern vetenskap och utbildning annars skulle förvandla till agnosticism, om dessa fick härska ohämmat.

Men Adeptens lärjunge vet, att vallfartsorten symboliserar hans egen natur och att den visar honom, hur han skall gå till väga, med vilka medel och i vilken riktning, för att vetenskapligt utforska den. Man förväntar att han under några få liv samlar den erfarenhet och förmåga som vanliga människor behöver otaliga inkarnationer för att tillägna sig. Hans första steg, såväl som hans sista, måste tas på svåra, ofta farliga ställen. I sanning, vägen "slingrar sig ständigt uppför", och när han beträder den, lämnar han bakom sig hoppet om belöning som är så vanligt vid alla världsliga företag. Ingenting vinner han genom särskild ynnest, utan allt beror på hans egen verkliga förtjänst. Eftersom målet som skall uppnås är självständighet i förening med orubbligt lugn och klarhet, så låter man honom från början stå ensam. Detta är för de flesta av oss en svår sak, som ofta medför ett slags förtvivlan. Människor tycker om umgänge och kan inte med jämnmod tänka sig möjligheten att bli lämnade åt sig själva. I stället för att ständigt befinna sig i sällskap med medlärjungar från logen, som fallet är i de världsliga hemliga samfunden, tvingas han inse, att liksom han inträdde i världen ensam, så måste han lära sig att leva där ensam och lämna den som han kom, helt och hållet ensam. Och detta alstrar ingen själviskhet, eftersom den hela tiden uppnås av meditation på det osynliga, och med detta förvärvas kunskap om att den ensamhet man känner gäller bara det lägre, världsliga självet.

Ur ”Karma och Reinkarnation” av William Q Judge

[...] Karma skapar ingenting, den planlägger ingenting. Det är människan som uppgör planer och skapar orsaker, och den karmiska lagen reglerar verkningarna. Men detta reglerande är inte en handling – det är världsharmonin, som ständigt strävar att återta sitt ursprungliga läge, likt en gren som våldsamt nedböjd slår tillbaka med motsvarande kraft. Om denna råkade vricka den arm som sökte böja den ur dess ursprungliga läge, skall vi då säga att det var grenen som bröt vår arm eller att vår egen dårskap bragte oss i olycka. Karma har aldrig sökt upphäva någons intellektuella och individuella frihet, i likhet med den Gud monoteisterna uppfunnit. Den har inte svept in sina påbud i mörker för att avsiktligt förvirra människan, inte heller skall den straffa den som vågar forska i dess mysterier. Tvärtom, den som genom studium och meditation avslöjar dess invecklade stigar och sprider ljus över dessa mörka irrgångar där så många vandrare gått vilse till följd av sin okunnighet om livets labyrint – han verkar för sina medmänniskors bästa. Karma är en Absolut och Evig lag i manifestationens värld. Och då det endast kan finnas en Absolut, liksom En evig, städse närvarande Orsak, kan följaktligen inte de som tror på karma betraktas som ateister eller materialister – och än mindre fatalister. Ty karma är ett med det Ovetbara, en aspekt därav i sina verkningar i fenomenvärlden.

Ur Opublicerade Brev, nr 1, av B P Wadia

"Att ta emot kunskap" borde göras till en vana. Och det är inte bara från böcker som vi kan lära oss av, utan även från människor, ting och föremål samt från händelser. Varje människa och varenda sak har sitt budskap till oss. Naturen talar till oss i sitt eget språk av sublim tystnad – och hon talar genom rytm och former, färger och ljud, genom ord som skapar händelser, historiskt upprepade, intuitivt profetiska. I vårt eget tal och handlingar lär vi oss rörelsen i vår egen tanke och känsla. För att lära sig detta behöver vi se det yttre och tjäna det yttre. Men, det är det Inre som ser och det är det Inre som tjänar. Vidare finns i det Inre, det individuella "Jag"-centrat och det Universella Alltet. Detta trefaldiga universum – det yttre och inre "Jaget" samt Alltet, det Allra Högsta – borde vi vara medvetna om när vi går, talar, äter och handlar. Varje andetag är trefaldigt.

Detta leder till ständig meditation där det första steget är att göra allt med uppmärksamhet. Uppmärksamhet är Dhyanas kraftuttryck. Koncentration börjar med uppmärksamhet. Uppmärksamhet leder till noggrannhet och punktlighet. Behovet av att ständigt vara sysselsatt – som Judge uttrycker det – får oss att jäkta. Det är uppmärksamhet som är botemedlet och som får oss att slå av på takten och bli mer rytmiska. Detta tvingar oss att utesluta många handlingar som vi finner onödiga. Vi tvingas därför granska våra motiv och där kommer renheten i orsakssammanhangen in.

Nu är det ju så, att vi gör någonting varje ögonblick. Vi läser tidningen eller studerar Den Hemliga Läran; vi sitter eller går, och så vidare. Ja, vi måste lära oss att bli uppmärksamma på det vi gör. Hur går vi – i vilket tempo, i vilken rytm? Hur talar vi – fort eller betänksamt, släpigt eller rytmiskt? Försök till exempel att koncentrera dig på hur du äter – äter du långsamt och medvetet, eller gluffsar du i dig maten och återgår sedan snabbt till det du höll på med tidigare? Registrerade du hur maten smakade? Och så vidare. Du kommer snart att märka att i allt vi gör finns en subjektiv och inre process samt en objektiv och yttre process. Ytterligare steg följer allt eftersom vi går vidare.

Ur ”Praktisk Ockultism” av Helena Blavatsky

[…] 11. Meditation, återhållsamhet i allt, uppfyllandet av moraliska plikter, kärleksfulla tankar, goda gärningar och vänligt tal, välvilja gentemot alla och fullkomlig glömska av det egna Jaget är de mest verksamma medlen att vinna kunskap och göra sig beredd att mottaga den högre visdomen.

12. Det är endast genom att noggrant följa de föregående reglerna som en Lanoo kan hoppas att så småningom förvärva Arhaternas Siddhier och den utveckling som gradvis gör honom till ett med det UNIVERSELLA ALLTET.

Dessa 12 föreskrifter är tagna ur en samling som innehåller omkring 73 regler, som det skulle vara helt meningslöst att räkna upp eftersom de skulle sakna betydelse för européer. Men även dessa få ovanstående regler är tillräckliga för att visa de oerhörda svårigheter som hopar sig i vägen för den blivande "Upasakan" som är född och uppvuxen i något västerländskt land.2)

Fotnot (2) Låt oss komma ihåg att alla "Chelor", även lekmannachelor, kallas Upasakor ända tills de nått sin första invigning, då de blir Lanoo-Upasakor. Till den dagen betraktas även de som tillhör lamaserierna för "lekmän", till och med de som är särskilt utplockade.

Ur ”Vad är teosofi” av Helena Blavatsky

[…] För att till fullo kunna definiera vad teosofi är måste vi begrunda alla dess aspekter. Det är inte alla människors inre värld som är dold av ett oigenomträngligt mörker. Genom den högre intuition som vissa har utvecklat med hjälp av Theosophia, eller gudomlig kunskap, som lyfter medvetandet från formens värld till andens formlösa värld, har människor i varje tidsålder och i alla världsdelar fått se fenomen som hör de inre eller osynliga världarna till. Därav de hinduiska asketernas ”samadhi” eller Dyan Yog Samadhi; neoplatonikernas ”Daimonion-photi” eller andlig upplysning; Rosenkreuzarnas eller eldfilosofernas ”själsliga stjärn samtal”. Också mystikerna i sina extatiska transer samt moderna mesmerister och spiritualister hämtar inspiration från exakt samma källa även om den kommer till uttryck på vitt skilda sätt. Människans sökande efter sitt gudomliga ”jag”, så ofta (och så felaktigt) tolkat som individens kommunion med en personlig Gud, var vad alla mystiker försökte uppnå. Tron på denna möjlighet tycks ha uppstått samtidigt med mänsklighetens uppkomst och fick olika namn hos olika folkslag. Det som yogierna och shrotriya kallar Vidya kallades ”Noëtiskt arbete” av Platon och Plotinos.

”Genom eftertanke, självkännedom och intellektuell disciplin kan själen höjas till en medvetandenivå där den kan få en uppenbarelse av evig sanning, godhet och skönhet, d.v.s. till en vision av Gud”. Det var detta som grekerna kallade epopteia. ”Att förena sin själ med den universella själen” säger Porfyrios, ”kräver endast ett absolut rent sinne. Genom självbetraktelse, fullkomlig kyskhet och renlevnad kan vi närma oss Det och få, i det tillståndet, sann kunskap och underbar insikt”. Och Swami Dayanand Saraswati, som varken har läst Porfyrios eller några andra grekiska författare, och som är en samvetsgrann lärd inom den vediska skolan, säger i sin Veda Bháshya (opasna prakaru ank.9): ”För att uppnå Diksh (den högsta invigningen eller initieringen) och Yog måste man leva enligt reglerna…Själen i mänsklig form kan utföra de största bedrifterna genom att ha kunskap om eller vara i kontakt med den Universella Anden (eller Gud), och lära känna egenskaperna och de ockulta kvaliteterna hos allt i universum. En människa (en Dikshit eller invigd) kan på så sätt få eller utveckla förmågan att se och höra över stora avstånd.” Slutligen kan vi citrera Alfred R.Wallace, F.R.S., en spiritualist och samtidigt, enligt egen utsago, en stor naturalist som med modig rättframhet säger: ”Det är ’anden’, inget annat, som känner, ser och tänker, som skaffar sig kunskap, för resonemang, ifrågasätter och eftersträvar självutveckling… inte så sällan stöter man på människor vars själ kan uppfatta saker bortom kroppens sinnesorgan, eller som helt eller delvis kan lämna kroppen en tid och sedan återvända till den…anden…kommunicerar lättare med anden än med materia”.

Trots att tusentals år har förflutit mellan gymnosofernas [2] och vår egen högt civiliserade tidsålder tror idag över 20 miljoner människor, även om det är under något annorlunda former, fortfarande på samma andliga krafter som yogierna och pythagoréerna trodde på för nästan 3000 år sedan, trots eller t.o.m. kanske p.g.a. det upplysande och strålande ljus som ständigt sköljer över naturens både psykologiska och fysiska världar.

________________

[2] Många grekiska och romerska författare såsom Strabo, Lucan, Plutarkos, Cicero (Tusculum), Plinius (vii.2) m.fl. bekräftade Yogkraftens verklighet och kallade yogierna för indiska gymnosofer.

Medan den ariske mystikern ansåg sig ha alla svaren på frågorna om liv och död bara han, genom atmân –”självet” eller ”själen”, väl hade uppnått förmågan att vara oberoende av sin kropp, och de gamla grekerna gav sig iväg på sitt sökande efter atmu – den Gömde, eller människans Guds-Själ – med de tesmoforiska mysteriernas symboliska spegel, så tror dagens spiritualister på att andarna eller de dödas själar genom uppenbarelser eller fysisk kontakt kan kommunicera med dem de älskade på jorden.

Och alla – ariska yogier, grekiska filosofer och nutida spiritualister – bekräftar denna möjlighet på basis av att det inte finns något avstånd som kan skilja den förkroppsligade själen och dess aldrig förkroppsligade ande – det sanna självet – från vare sig den Universella Själen eller andra andar, förutom olikheterna i deras respektiva kvaliteter, eftersom universums oändliga vidder inte har några gränser. Och när olikheterna i kvalitet väl har överbryggats – genom meditation som tillfälligt frigör den fängslade själen, enligt grekerna och arierna, eller genom medialitet, enligt spiritualisterna, blir en sådan kommunikation mellan förkroppsligade själar och icke-förkroppsligade andar fullt möjlig. Det var på detta sätt som Patanjalis yogier, och i deras fotspår Plotinos, Porfyrios och andra neoplatoniker, menade att de under sina timmar av extas åtskilliga gånger under sina liv hade förenats eller, rättare sagt, blivit ett med Gud. Denna uppfattning, hur felaktig den än kan tyckas i sitt förhållningssätt till den Universella Anden, viftas bort som rena inbillningen av alltför många stora filosofer. Vad gäller theodidaktoi kan man säga att den enda tvistefrågan, den mörka fläcken i denna filosofi av extrem mysticism, var dess anspråk på att jämställa naturlig, extatisk upplysning med sinnlig varseblivning. Yogiernas påstående att de kunde se Iswara ”ansikte mot ansikte” kullkastades framgångsrikt av Kapilas strikta logik. Och vad gäller liknande förmätna påståenden gjorda av deras grekiska efterföljare samt en lång rad kristna i extas och slutligen de två sista under de senaste hundra åren som påstod sig kunna se Gud – Jacob Böhme och Swedenborg – borde och skulle ha ifrågasatts både filosofiskt och logiskt om bara några av alla de stora vetenskapsmän som också är spiritualister hade varit mer intresserade i spiritualismens filosofi än i dess fenomen.

De alexandrinska teosoferna var uppdelade i neofyter, invigda och mästare eller hierofanter. De kopierade sina regler från Orfeus´ gamla mysterier som, enligt Herodotus, hade med sig dem från Indien. Ammonios fick sina lärjungar att gå ed på att inte avslöja de högre lärorna för andra utom de som hade visat sig vara högst värdiga och initierade och som hade lärt sig att betrakta andra folkslags gudar, änglar och demoner utifrån den esoteriska hyponia, eller andemeningen.

Ur ”Kunskap kommer först…” av Helena Blavatsky

Kunskap kommer i syner, först i drömmar och sedan i bilder som presenteras för det inre ögat under meditation. På så sätt har jag blivit undervisad om hela evolutionssystemet, tillvarons lagar och allt annat som jag känner till – livets och dödens mysterier och karmas verkningar. Inte ett ord har sagts mig på vanligt sätt om allt detta, utom möjligtvis som bekräftelse på det jag fått veta. Ingenting gavs mig heller skriftligt. Den kunskap som erhålles på detta sätt är så klar och övertygande, och gör ett så outplånligt intryckt i själen, att alla andra informationskällor och alla andra undervisningsmetoder vi är bekanta med hamnar helt i skymundan. Ett av skälen till att jag drar mig för att på rak arm besvara vissa frågor som ställs till mig är svårigheten att i tillräckligt tydliga ordalag uttrycka sådant som getts mig i bilder och uppfattats av mig med vad Kant skulle kallat det rena förnuftet.

Deras undervisningsmetod är syntetisk: först lämnas de allmänna konturerna, därefter en inblick i arbetsmetoden, sedan framställs huvudprinciperna och begreppen och slutligen börjar förmedlandet av detaljerna.

Ur ”Nyckeln till Teosofin”, kap 1, av Helena Blavatsky

[…] Det meditationssystem filaleterna hängav sig åt var extasens, ett system liknande det som praktiseras i indisk yoga.

[…] Plotinos definierade äkta extas som ”förnuftets frigörelse från sitt begränsade medvetande, varvid det blir identifierat och ett med det obegränsade”. Detta är det högsta tillståndet, säger professor Wilder, men det är inte varaktigt – det kan bara uppnås av ytterst få. Detta är i själva verket identiskt med det tillstånd som i Indien är känt som Samadhi. Detta senare utövas av yogier som fysiskt underlättar uppnåendet av detta tillstånd genom största avhållsamhet i fråga om mat och dryck, och mentalt genom en oavbruten strävan att rena och höja förnuftet.

Meditation är en tyst och outtalad bön eller, som Platon uttrycker det, ”det tillstånd då själen i brinnande andakt vänder sig till det gudomliga; inte för att (som i den vanliga formen för bön) begära något särskilt gott utan i och för det goda självt – för det universellt Högsta Goda” av vilket vi på denna jord är en del, och ur vars väsen vi alla har utgått. Därför, tillägger Platon, ”förbli tyst i de gudomligas närvaro tills de skingrar molnen från dina ögon och låter dig se med det ljus som utgår från dem själva och som belyser inte det som verkar vara gott för dig, utan det som i sig själv är gott.

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 3
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |