Patanjalis Yoga Aforismer Online

 BOK II

KONCENTRATIONSMETODER

En tolkning av
WILLIAM Q JUDGE

© 2007 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

Senast reviderad 21 sep 2009

till Förordet        till Bok I        till Bok II        till Bok III      till Bok IV    

till Dagboken     till Ordboken

 

BOK II

1. Koncentrationens praktiska del innebär Späkning, Ohörbart Upprepande [av Gudomens namn]  och Underkastelse inför den Högsta Själen.

Vad som här menas med ”späkning” är övningar som beskrivits i andra böcker som t ex i Dharma Shastra och som omfattar botgöringar och fasta. ”Ohörbart Upprepande [av Gudomens namn]” är ett halvt hörbart upprepande av formler, också beskrivna, som föregås av Det Högsta Väsendets mystiska namn vilket angavs i Aforism 27 i Bok I. ”Underkastelse inför den Högsta Själen” är att överlämna alla sina gärningar till det Gudomliga eller den Högsta Själen utan något intresse för resultatet.

2. Denna praktiska del av koncentrationen är avsedd att få till stånd meditation och att eliminera lidanden.

3. De lidanden som uppstår hos lärjungen är Okunnighet, Egoism, Begär, Motvilja och en orubblig längtan efter att få leva på jorden.

4. Okunnighet är ursprunget till de ovannämnda, antingen de är slumrande, försvagade, förträngda eller tydliga.

5. Okunnighet är föreställningen om att det icke-eviga, det orena, det onda och det som inte är själen, var för sig är evigt, rent, gott och själen.

6. Egoism är att identifiera förmågan som ser med förmågan att se.

Det är med andra ord en förväxling av själen, som verkligen ser, med det verktyg den använder för att kunna se, nämligen förnuftet eller –  i ännu högre grad – de sinnesorgan vilka i sin tur är förnuftets verktyg, som t ex när en okultiverad person tror att det är hans öga som ser medan det i verkligheten är hans förnuft som använder ögat som verktyg att se med.

7. Begär är att uppehålla sig vid njutning.

8. Motvilja är att uppehålla sig vid smärta.

9. Den orubbliga längtan efter att få leva på jorden är inneboende i alla förnimmande varelser och fortsätter genom alla inkarnationer, eftersom den har en självåterskapande förmåga. Den erfars av såväl den vise som den dåraktige.

Det finns inom anden en naturlig tendens att under en Manvantara manifestera sig på det materiella planet, och det är endast på och genom detta plan som de andliga monaderna kan uppnå sin utveckling. Denna tendens, som verkar genom den fysiska grundvalen är gemensam för alla varelser, den är oerhört mäktig och fortsätter genom alla inkarnationer; den medverkar faktiskt till att förorsaka dem och återskapar sig själv i varje inkarnation.

10. De föregående fem lidandena bör undvikas – eftersom de är subtila – genom att ett motsatt mentalt tillstånd frambringas.

11. När dessa lidanden modifierar förnuftet genom att tilltvinga sig uppmärksamhet, måste de undanröjas genom meditation.

12. Sådana lidanden är roten till och resulterar i både fysiska och mentala handlingar eller gärningar som utgör våra förtjänster eller brister och bär frukt, antingen i det synliga tillståndet eller i det osynliga.

13. Så länge roten till förtjänster och brister finns, uppkommer fruktbildning under varje följande liv på jorden i fråga om rang, år, njutning eller smärta.

14. Glädje eller smärta är ett resultat, såsom frukten av förtjänst eller brist, beroende på om orsaken är dygd eller last.

15. Men för den människa som försöker uppnå fullkomlighet i andlig odling är alla världsliga ting lika besvärliga, eftersom förnuftets modifikationer, beroende på naturliga egenskaper, motverkar uppnåendet av det högsta tillståndet; ty innan detta uppnåtts är varje form av kropp ett hinder, och ängslan och intryck av olika slag fortsätter oupphörligt sin påverkan.

16. Vad lärjungen måste undvika är den smärta som ännu inte kommit.

Det förflutna kan inte ändras eller förbättras; det som tillhör nuets erfarenheter kan inte och bör inte undvikas, men störande framtidsföreställningar av förväntan eller fruktan bör man fly undan liksom varje handling eller impuls som kan förorsaka smärta i nuet eller framtiden för oss själva eller andra.

17. I och med att själen är kopplad till kroppens tankeorgan och således till hela naturen, så uppstår brist på urskillning och omdöme som framkallar missuppfattningar beträffande plikter och ansvar. Dessa missuppfattningar leder till felaktiga handlingar som oundvikligen kommer att medföra smärta i framtiden.

18. Universum som omfattar både det synliga och det osynliga, och vars grundläggande  natur är sammansatt av renhet, verksamhet och vila vilka består av elementen och aktivitetsorganen, existerar för att själen ska kunna göra erfarenheter och frigöra sig.

19. Egenskaperna kan indelas i de olikartade, de likartade, de som kan upplösas en gång men inte mer, och de olösliga.

De ”olikartade” är sådana som de grova elementen och sinnesorganen; de ”likartade” är de subtila elementen och förnuftet; det en gång ”upplösliga”, intellektet, kan lösas upp i odifferentierad materia men inte mer; och det ”olösliga” består av odelbar materia.

20. Själen är Den Som Förnimmer och är förvisso visionen själv, ren och enkel;  icke-modifierad; och uppfattar idéer direkt.

 21. Universum existerar enbart för själens skull.

Kommentatorn tillägger: ”När naturen utvecklar energi, gör den det inte med något syfte för egen del utan med en avsikt som skulle kunna uttryckas med orden ’Låt mig åstadkomma själens erfarenhet’.”

22. Även om Universum i sitt objektiva tillstånd har upphört att finnas till för den människa som uppnått fullkomlighet i andlig odling, så har det inte upphört för alla andra, ty det är gemensamt för alla utom honom.

23. Själens förbindelse med tankeorganet och således med naturen orsakar själva uppfattningen om det befintliga tillståndet hos Universums natur och om själen själv.

24. Orsaken till denna förbindelse är det som ska elimineras, och denna orsak är okunnighet.

25. Eliminerandet sker genom att förbindelsen bryts, varpå okunnigheten försvinner, och detta innebär själens Isolering.

Med denna och de två föregående Aforismerna menas att förbindelsen under upprepade reinkarnationer mellan själ och kropp beror på brist på urskiljande kunskap om själens natur och omgivningar. När denna urskiljande kunskap har uppnåtts, upphör av sig själv förbindelsen som orsakats av brist på urskillning.

26. Metoden för eliminerandet av tillståndet av bundenhet vid materian är fullkomlig urskiljande kunskap, kontinuerligt upprätthållen.

Vad detta innebär är bland annat att den människa som uppnått fullkomlighet i andlig odling behåller sitt medvetande lika mycket då hon är i kroppen som då hon lämnar den, liksom då hon övergår i högre sfärer och på samma vis bibehåller det oavbrutet då hon lämnar de högre sfärerna, återinträder i kroppen och återupptar verksamheten på det materiella planet.

27. Den fullkomliga urskiljande kunskap som en människa äger som uppnått fullkomlighet i andlig odling, består av sju slag upp till meditationens gräns.

28. Innan denna fullkomliga urskiljande kunskap har uppnåtts åstadkommer de övningar som befrämjar koncentration, en upplysning mer eller mindre briljant och är effektiv i borttagandet av orenhet.

29. De övningar som befrämjar koncentration är åtta till antalet: Självbehärskning, Religiösa Observanser, Kroppsställningar, Behärskning av andningen, Återhållsamhet, Uppmärksamhet, Kontemplation och Meditation.

30. Självbehärskning består i att icke döda, sannfärdighet, att inte stjäla, återhållsamhet, och att icke åtrå.

31. Att iaktta detta, utan hänsyn till människors rang, plats, tid eller sedvänjor, är den stora universella plikten.

32. Religiösa Observanser innebär renande av både förnuftet och kroppen, förnöjsamhet, stram livsföring, ohörbart upprepande, samt ihärdig hängivenhet åt den Högsta Själen.

33. För att utesluta tvivelaktiga ting ur förnuftet är det verkningsfullt att mentalt framkalla deras motsatser.

34. Tvivelaktiga ting, antingen utförda, på väg att bli utförda eller godkända; antingen de härrör från girighet, vrede eller självbedrägeri; vare sig obetydliga, medelstora eller oerhörda, ger många frukter i form av smärta och okunnighet; sålunda är det på alla sätt tillrådligt att ”framkalla sådana ting som är deras motsatser”.

35. När icke-skadande och vänlighet är fullt utvecklade hos Yogin (den som blivit själsligt upplyst genom andlig odling), råder en total frånvaro av fientlighet bland alla som är i hans närhet, människor såväl som djur.

36. När sannfärdigheten är fullständig blir Yogin en fokuseringspunkt för den karma som är resultatet av alla gärningar, goda eller dåliga.

37. När avstående från stöld, i tanke såväl som i handling, är fullständig hos Yogin, har han förmågan att erhålla all materiell rikedom.

38. När Yogin är fullständigt sexuellt avhållsam ökar hans kropps och förnufts kraft.

Här menas inte att en studerande som uteslutande utövar avhållsamhet och försummar de andra aspekterna kommer att vinna styrka. Systemets alla delar måste eftersträvas samtidigt på de mentala, moraliska och fysiska planen.

39. När materiella begär eliminerats får Yogin kunskap om allt som har anknytning till eller har utspelats i tidigare liv.

”Materiella begär” gäller här inte bara åtrån efter föremål utan även längtan efter njutbara jordiska förhållanden, eller till och med själva den världsliga tillvaron.

40. Genom  förnuftets och kroppens renande uppstår det hos Yogin en fullständig insikt om kroppens orsak och natur, varefter han tappar det intresse som andra känner för kroppen. Han upphör också att känna det behov eller den nödvändighet av gemenskap med sina medmänniskor som de flesta andra upplever.

41. Genom förnuftets och kroppens renande uppstår det även hos Yogin en fullständig övervikt av godhetens kvalité, att vara tillfreds med sig själv, uppmärksamhet och behärskning av sinnena; han är redo för kontemplation och förståelse för att själen är skild från naturen.

42. Genom fullkomlig förnöjsamhet uppnår Yogin enastående lycka.

43. När stram livsföring helt och hållet utövas av Yogin blir resultatet ett fullkomnande och förhöjande av de kroppsliga sinnena genom undanröjande av orenhet.

44. Genom ohörbart upprepande [av Gudomens namn] sker ett möte med den Gudom man sätter högst.

Genom korrekt uttalade invokationer (som det betydelsefulla uttrycket ”ohörbart upprepande [av Gudomens namn]” syftar på)  förmås de högre krafterna i naturen, som vanligen är osynliga för människan, att uppenbara sig för den skådande Yogin; och eftersom alla naturens krafter inte kan framkallas samtidigt, måste förnuftet riktas mot en speciell kraft eller förmåga i naturen – härav formuleringen ”med den Gudom man sätter högst”.

45. Fullkomlighet i meditation kommer genom ihärdig hängivenhet åt den Högsta Själen.

46. En kroppsställning som Yogin intar måste vara stadig och behaglig.

För att klargöra begreppen för den studerande måste det betonas att ”kroppsställningarna” som de olika Yoga-systemen föreskriver inte är absolut nödvändiga för att vinna framgång under strävandet att utöva koncentration och nå dess slutliga frukter. Alla sådana ”kroppsställningar” som föreskrivs av hinduiska författare baseras på riktig kunskap om de fysiologiska effekter de framkallar, men idag är de möjliga endast för hinduer som är vana att inta dem från sina allra första år.

47. När grundligt herravälde över kroppsställningarna har uppnåtts är det ingen större ansträngning att inta dem, och när förnuftet blivit riktigt identifierat med rymdens gränslöshet blir kroppsställningen stadig och behaglig.

48. Då detta tillstånd har uppnåtts känner Yogin inga angrepp från motsatsparen.

Med ”motsatsparen” syftas här på alla hinduiska filosofiska och metafysiska systems indelning av världen i motsatta egenskaper, förhållanden och tillvarotillstånd, de eviga källorna till njutning och smärta i världslig tillvaro, det vill säga, kyla och värme, hunger och mättnad, dag och natt, fattigdom och rikedom, frihet och tyranni.

49. När detta tillstånd har uppnåtts bör det följas av en andningsreglering,  i utandning, inandning och återhållen andning.

50. Den reglering av andningen som ligger i inandning, utandning och återhållen andning begränsas ytterligare av de förhållanden som ges av tiden, platsen och antalet gånger, där varje fas kan vara lång eller kort.

51. Det finns en särskild variant av andningsreglering som avser dels den som beskrivs i den föregående Aforismen, dels den inre andningssfären.

Aforismerna 49-51 syftar på reglering av andningen som en del av de fysiska övningar som avses i kommentaren till Aforism 46, det vill säga förtrogenhet med de regler och föreskrifter som Patanjali ställt upp för de studerandes räkning. Aforism 50 syftar huvudsakligen på regleringen av de olika intervallerna, grader av styrka och antal alternerande återkomster av andningens tre faser, utandning, inandning och återhållen andning. Men Aforism 51 syftar på en annan reglering av andningen, nämligen dess styrning genom förnuftet, så att den kontrolleras i riktning mot och därigenom utövar inflytande på särskilda nervförnimmande centra i människokroppen för att framkalla fysiologiska verkningar som åtföljs av psykiska effekter.

52. Genom denna reglering av andningen försvinner förnuftets förmörkelse som är en följd av kroppens inflytande.

53. Och sålunda blir förnuftet förberett för handlingar som kräver uppmärksamhet.

54. Återhållsamhet innebär sinnenas anpassningsförmåga till förnuftets natur, och ett upphörande för sinnenas del av deras känslighet att förmedla intryck från objekten.

55. Följden av detta blir ett fullständigt tämjande av sinnena.

 

 SLUT PÅ DEN ANDRA BOKEN

 

© 1997  ISBN 91-87740-04-4.   Teosofiska Kompaniet Malmö 1997. 

Översatt från The Yoga Aphorisms of Patanjali av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973.

______________________________________________________________________________________________________