Patanjalis Yoga Aforismer Online

BOK III

En tolkning av
WILLIAM Q JUDGE

© 2014 Online Teosofiska Kompaniet Malmö




Senast reviderad 30 april 2014

till Förordet        till Bok I        till Bok II        till Bok III       till Bok IV    

till Dagboken     till Ordboken

BOK III
 

1. Uppmärksamhet är att fästa förnuftet på ett ställe, ett föremål eller ett ämne.

Detta kallas Dharana.

2. Kontemplation är fortsättningen av denna uppmärksamhet.

Detta kallas Dhyana.

3. Denna kontemplation är meditation, när den övas bara med hänsyn till ett materiellt ämne eller sinnligt föremål.
Detta kallas Samádhi.

4. När denna fasthet i uppmärksamhet, kontemplation och meditation övas med hänsyn till ett föremål, utgör de tillsammans vad som kallas Sanyama.

De västerländska språken ord saknar som motsvarar Sanyama. Översättarna har använt det engelska ordet restraint (avhållsamhet)  men detta är inadekvat och missledande, även om det i och för sig är en ordagrann översättning. När en hindu säger att en asket övar avhållsamhet enligt detta system beträffande något föremål, menar han att han övar Sanyama, medan det hos oss kan betyda, att han avhåller sig från någon särskild handling eller sak, vilket inte är meningen med Sanyama. Vi har använt textens ord, men tanken uttrycks kanske bättre med ”fullkomlig koncentration”.

5. Genom att göra Sanyama – den fasta uppmärksamhetens, kontemplationens och meditationens verksamhet – lätt och naturlig, utvecklas en exakt urskillningsförmåga.

Denna ”urskillningsförmåga” är en särskild kraft som endast denna övning utvecklar, och den ägs inte av vanliga människor, som inte övat koncentration.

6. Sanyama skall användas till att skrida framåt gradvis och övervinna alla förnuftets modifikationer, från de mera framträdande till de mest subtila.

(Se kommentaren till Aforism 2, Bok I.) Lärjungen måste veta, att sedan han övervunnit de lidanden och hinder som beskrivits i de föregående böckerna finns det ytterligare modifikationer av dold karaktär som förnuftet drabbas av, och som måste avlägsnas med hjälp av Sanyama. När han har nått detta stadium kommer svårigheterna själva att avslöja sig för honom.

7. De tre övningarna – uppmärksamhet, kontemplation, meditation – är mera verksamma för uppnåendet av den slags meditation som kallas ”den, i vilken det finns en särskild insikt”, än de första fem medlen, som ovan beskrivits som ”att icke döda, sannfärdighet, att icke stjäla, återhållsamhet, och att icke åtrå.”

Se Aforism 17, Bok I.

8. Uppmärksamhet, kontemplation och meditation föregår men producerar inte omedelbart det slags meditation, under vilken särskild insikt om föremålet förloras, vilket slag kallas meditation utan frö.

9. Det finns två slag av självreproduktiva tankeströmmar, den första, som är resultatet av att förnuftet modifieras och ändras av det kontemplerade föremålet eller ämnet. Den andra är det, då förnuftet lämnar denna modifikation och upptas endast av själva sanningen. I det ögonblick, då det första slaget besegrats och förnuftet just blir uppmärksamt, är det upptaget av båda dessa självreproduktiva tankeströmmar, och detta tillstånd kallas tekniskt Nirodha.

10. I det meditationstillstånd, som kallas Nirodha, har förnuftet en jämn ström.

11. När förnuftet övervunnit och till fullo kontrollerat sin naturliga böjelse att betrakta olika föremål, och börjar bli uppmärksam på ett enda föremål, kan meditation sägas vara uppnådd.

12. När förnuftet blivit fästad på ett enda föremål och slutat ta hänsyn till någon tanke på det begrundande föremålets tillstånd, egenskaper eller förhållanden, utan är fästad endast på själva föremålet, då sägs den vara uppmärksam på en enda punkt – ett tillstånd som tekniskt kallas Ekagrata.

13. De tre huvudklasserna av förnimmelse, som förnuftet begrundat, beträffande något föremåls eller kroppsorgans karakteristiska egenskap, särskiljande kännetecken eller användning och möjliga förändringar i användning eller förhållanden, har tillräckligt förklarats genom den föregående framställningen av det sätt, på vilket förnuftet modifierats.

Det är mycket svårt att översätta denna aforism. De tre ord, som översatts som karakteristiska egenskap, särskiljande kännetecken eller användning och möjliga förändringar i användning eller förhållande” är Dharma, Lakshana och Avastha, och kan belysas så här: Dharma är till exempel den lera som  en kruka består av; Lakshana är idén om en sådan kruka, och Avastha tanken att krukan ändras i varje ögonblick och att den blir gammal eller påverkas på annat sätt.

14. De egenskaper hos ett föremål, som visar sig för förnuftet är: först, de som har betraktats och skickats utom synhåll; för det andra, de som är under betraktande; för det tredje det som ännu inte kan nämnas därför att det inte är speciellt utan gemensamt för all materia. Den tredje av ovannämnda klasser syftar på den filosofiska satsen, som framhåller att alla föremål kan och slutligen skall ”upplösas i naturen” eller en enda grundsubstans. Därför kan guld anses som ren materia och därför inte olikt jord – och skall inte benämnas på annat sätt vid den slutliga analysen.

15. Förändringarna i de ovan beskrivna trefaldiga mentala modifikationernas ordningsföljd anger för asketen de olika växlingar en karaktäristisk egenskap måste undergå, när den begrundas.

16. Kunskap om förflutna och framtida händelser kommer till asketen, när han utför Sanyama med hänsyn till de just förklarade trefaldiga mentala modifikationerna.

Se Aforism 4 där ”Sanyama” förklaras som användningen eller utövningen av uppmärksamhet, kontemplation och meditation med hänsyn till ett enda föremål.

17. I tanken hos dem som inte uppnått koncentration förväxlas yttrade ljud, termer och kunskap, vilket blir resultatet av att förstå dessa tre utan urskillning, men när asketen begrundar dessa var för sig genom att utför ”Sanyama” med hänsyn till dem, uppnår han förmågan; att förstå betydelsen av vilket ljud som helst, yttrat av varje förnimmande varelse.

18. Kännedom om händelser som upplevts i tidigare inkarnationer uppstår inom asketen, genom att fästa förnuftet på självreproduktiva tankeströmmar och koncentrera sig på dem. 

19. Asketen får reda på arten av en annan persons tänkesätt, när han koncentrerar sitt eget förnuft på den andra personen.

20. Sådan koncentration kommer emellertid inte att avslöja den fundamentala grunden till den andra personens förnuft, eftersom han inte ”utför Sanyama” med detta mål i sikte.  

21. Genom att utföra koncentration med hänsyn till formens egenskap och innersta natur, särskilt till den mänskliga kroppens, förvärvar asketen förmågan att låta sin kroppsgestalt försvinna från andras åsyn, för därigenom kontrolleras dess egenskap som gör att den kan uppfattas av ögat, och sattva egenskapen, som framträder som lysförmåga, kopplas bort från åskådarens synorgan.                 

Här indikeras en annan stor skillnad mellan denna filosofi och den moderna vetenskapen. Dagens vetenskapliga skolor framlägger regeln, att när ljusstrålar reflekteras från något objekt – till exempel en människokropp – och träffar ett friskt öga, kommer den senare att synas, och ingen tankeverksamhet hos den iakttagna personen kan förhindra de optiska nervernas och näthinnans funktioner hos iakttagaren. I uråldrig tid vidhöll emellertid hinduerna att alla ting syns på grund av den differentiering av Satwa – en av alla tings tre grundegenskaper – vilket manifesteras som lysförmåga, och är verksam i förbindelse med ögat; men den egenskapen är också ett uttryck av Satwa i en annan aspekt. Dessa två måste förena sig. Och om ljusheten är frånvarande eller har kopplats bort från iakttagarens öga, orsakar detta ett försvinnande. Och eftersom ljusavgivandet kvalité är helt under asketens kontroll kan han genom den beskrivna processen dämpa det. Då avskärmas en väsentlig faktor när det gäller att se ett objekt.

22. Genom att på samma sätt utföra Sanyama beträffande ett visst sinnesorgan – till exempel för hörsel, känsel, smak eller lukt – förvärvar asketen förmåga att med viljan orsaka avbrott i funktionen av vilket organ som helst i en annan kropp eller i sin egen.

Den forntida utläggaren skiljer sig från andra angående denna aforism, så till vida att han försäkrar att den utgör en del av den ursprungliga texten, medan andra utläggare hävdar att den istället är ett senare tillägg.

23. Handling är av två slag: för det första den typ som är följs av förväntan på följder, och för det andra de handlingar som sker utan förväntan på följder. Genom att utföra koncentration med avseende på dessa typer av handling uppstår kännedom hos asketen om tidpunkten för hans död.

Karma, som resulterar från handlingar av båda dessa två slag, nuvarande och i tidigare inkarnationer, frambringar och påverkar våra nuvarande kroppar, i vilka vi fortsätter att utföra liknande handlingar. Genom att orubbligt betrakta alla sina handlingar i den nuvarande och i tidigare inkarnationer (se Aforism 18), är asketen i stånd att veta precis vilka följder som uppkommer av de handlingar han har gjort, och således har han förmåga att korrekt räkna ut sin exakta livslängd.

24. Genom att utöva koncentration på välvilja, ömhet, välbehag och osjälviskhet kan asketen vinna vänskap från vem helst han önskar.

25. Genom koncentration på naturelementens och djurrikets egenskaper och förmågor är asketen i stånd till att manifestera dessa i sin egen varelse.

26. Genom att koncentrera sitt förnuft på mycket små, dolda eller avlägsna föremål i hela naturen, erhåller asketen ingående kännedom om dem.

27. Genom att koncentrera sitt förnuft på solen uppstår kunskap hos asketen om alla sfärer som ligger mellan jorden och solen.

28. Genom att koncentrera sitt förnuft på månen uppstår inom asketen kunskap om fixstjärnorna.

29. Genom att koncentrera sitt förnuft på Polstjärnan kan asketen känna till varje stjärnas fasta tider och rörelser i det Brahmanda som jorden är en del av.

”Brahmanda” betyder här det stora system som somliga kallar ”universum”, i vilket denna värld ingår.

30. Genom att koncentrera sitt förnuft på solar plexus vinner asketen kunskap om den fysiska kroppens struktur.

31. Genom att koncentrera sitt förnuft på det nervcentrum som ligger i halsgropen är asketen i stånd att övervinna hunger och törst.

32. Genom att koncentrera sitt förnuft på det nervcentrum som finns nedanför halsgropen kan asketen förhindra att hans kropp blir flyttad utan att behöva göra motstånd genom att använda sina muskler.

33. Genom att koncentrera sitt förnuft på det ljus som finns i huvudet vinner asketen förmågan att se gudomliga varelser.

Här finns två slutsatser som är främmande för det moderna tänkandet. Den ena är att det finns ett ljus i huvudet, och den andra att det finns gudomliga varelser som kan ses av dem som koncentrerar sig på ”ljuset i huvudet”. Det hävdas att en viss nerv- eller psykisk ström, som heter Brahmarandhra-nadi, lämnar kroppen via hjärnan nära hjässan. Här samlar sig mera av naturens självlysande princip än någon annanstans i kroppen, och den kallas jyotis – ljuset i huvudet. Och emedan varje resultat uppnås genom att använda lämpliga medel, kan förmågan att se gudomliga varelser vinnas genom att koncentrera sig på den kroppsdel som har mer nära förbindelse med den. Denna punkt – där Brahmarandhra-nadi slutar – är också den punkt där förbindelsen skapas mellan människan och de krafter som utgår från solen.

34. Asketen kan, efter lång övning, sätta sig över de olika hjälpmedel för koncentration som tidigare har rekommenderats för lättare förvärvande av kunskap, och kommer att kunna besitta vilken kunskap som helst genom blotta önskan därom.

35. Genom att koncentrera sitt förnuft på Hridaya vinner asketen skarpsinne och kännedom om andra människors mentala tillstånd, syften och tankar, såväl som en riktig förståelse av dessa hos sig själv.

Hridaya är hjärtat. Det finns meningsskiljaktigheter bland mystikerna om huruvida det är hjärtmuskeln som avses, eller något nervcentrum som hjärtat leder till,  som varit fallet med en liknande anvisning om att koncentrera sig på naveln, medan den egentligen avser det nervfält som är känt under namnet solar plexus.

36. Genom att koncentrera sitt förnuft på själens sanna natur, såsom fullständigt skild från varje slag av erfarenheter, utan samband med de materiella tingen och åtskild från förståelsen, uppstår hos asketen en kunskap om själva själens sanna natur.

37. Ur det särskilda slag av koncentration som senast beskrivits uppstår hos asketen – och stannar för alltid kvar hos honom – en kunskap om alla ting, oavsett om de är sådana som kan förnimmas genom kroppens organ eller som på annat sätt blir föremål för hans kontemplation.

38. De förmågor som nyss beskrivits är benägna att bli till hinder på vägen mot fullkomlig koncentration, på grund av den förundran och det välbehag som medföljer deras utövning, men de utgör inte hinder för den asket som är fulländad i det ålagda utövningssättet.

”Det ålagda utövningssättet”, se Aforismerna 36-37.

39. Asketens inre själv kan överföras till vilken annan kropp som helst och fullständigt behärska den, därför att han har upphört att vara mentalt bunden vid sinnesföremål och fått kunskap om på vilket sätt och med vilka medel förnuftet och kroppen sammanlänkas med varandra.

Då denna filosofi vidhåller att förnuftet, enär det inte härrör sig från hjärnan, tillträder kroppen på ett bestämt sätt och står i en särskild förbindelse med den, förklarar denna Aforism att asketen kan – när han vunnit kunskap om den exakta förbindelseprocessen mellan förnuftet och kroppen – förbinda sitt förnuft med vilken annan kropp som helst, och på så sätt överföra förmågan att använda sig av organen hos det i anspråk tagna höljet för att erfara följdverkningar av sinnenas verksamheter.

40. Genom att koncentrera sitt förnuft på den vitala energi som kallas Udana, och lära sig bemästra den, förvärvar asketen förmåga att uppstiga ur vatten, jord eller annan materia som han befinner sig under.

Udana är namnet för en av de s. k. ”vitala luft-arterna”. Dessa är i själva verket vissa nervfunktioner som fysiologin inte har namn för, och var och en av dem har sin egen uppgift. Det kan framhållas att kännedom om dem och hur man styr dem gör det möjligt att med viljan ändra kroppens polaritet. Detsamma gäller för nästa Aforism.

41. Genom att koncentrera sitt förnuft på den vitala energi som kallas Samana kan asketen vinna förmågan att framträda som om han flammade av ljus.

[Uttolkaren har sett denna effekt vid flera tillfällen då han var i sällskap med någon som hade förvärvat denna förmåga. Det var som om personen ifråga var självlysande under huden. W.Q.J.]

42. Genom att koncentrera sitt förnuft på förhållanden mellan örat och Akasha kommer asketen i besittning av förmågan att höra alla ljud, oavsett om de finns på jorden eller i aetern och om de finns långt borta eller nära

Ordet Akasha har översatts både som ”æter” och som ”astralljuset”. I denna Aforism används det i den förra bemärkelsen. Detta elements särskiljande egenskap är ljud.

43. Genom att koncentrera sitt förnuft på människokroppen i dess förhållande till luften och rymden blir asketen i stånd att med viljan ändra sin kropps polaritet, och förvärvar på så sätt förmåga att befria kroppen från tyngdlagens herravälde.

44. När asketen helt behärskar alla de inflytanden som kroppen utövar på den inre människan, och har lagt alla bekymmer om kroppen åt sidan och på intet sätt påverkas av den, blir följden att allt som fördunklar intellektet försvinner.

45. Asketen uppnår fullständig kontroll över elementen genom att koncentrera sitt förnuft på det manifesterade universums fem kategorier av egenskaper. Dessa är: (1) de som har grov eller fenomenell karaktär; (2) de som hör till formen; (3) de som är av mycket förfinad kvalitet; (4) de som kan särskiljas med avseende på ljus, aktivitet och tröghet; och (5) de som i sina olika grader utövar inflytande för att frambringa frukter genom deras verkningar på förnuftet.

46. Förvärvande av sådan makt över elementen resulterar i att asketen uppnår olika fullkomligheter, nämligen att kunna projicera sitt inre själv in i den minsta atomen, att kunna utvidga sitt inre själv till samma storlek som den största kroppen, att göra sin materiella kropp lätt eller tung med blotta viljan, att åstadkomma obegränsad utvidgning av sin astralkropp eller dess enskilda delar, att med viljan utöva en oemotståndlig påverkan på andra människors sinnen, att uppnå den fysiska kroppens högsta fullkomning, och förmågan att kunna vidmakthålla denna fullkomning när den en gång vunnits.

47. Den fysiska kroppens fullkomlighet består i färg, skönhet i form, styrka och fasthet.

48. Asketen uppnår fullständig kontroll över sinnesorganen genom att utöva Sanyama (koncentration) med hänsyn till förnimmelse, kroppsorganens natur, egoism, organens egenskaper då de är i aktivitet och i vila, och deras förmåga att skapa både förtjänster och brister utifrån förbindelsen mellan dem och förnuftet.

49. Härav uppstår hos asketen följande förmågor: att kunna förflytta sin kropp från ett ställe till ett annat med tankens hasighet, att utsträcka sinnenas verkningar bortom rummets hinder eller materiens spärrar, och att ändra alla naturliga föremåls form.

50. Asketen som förvärvat den exakta, urskiljande kunskapen om sanningens och själens natur, uppstår kunskap om alla existenser i deras innersta natur samt herravälde över dem.

51. Asketen som blivit likgiltig för till och med den sistnämnda fullkomligheten, genom att han förstört begärets sista frö, nås detta själstillstånd som kallas Isolering.

[Se kommentaren angående Isolering i Bok IV.]

52. Asketen bör inte ingå i förening med himmelska varelser som kan komma att visa sig för honom, och inte heller visa förundran över deras framträdande, emedan resultatet skulle innebära nya lidanden för förnuftet.

53. En stor och mycket subtil kunskap kommer genom den urskillning som följer på förnuftets koncentration, med hänsyn till ögonblickens inbördes förhållande och ordning.

Här talar Patanjali om ytterst små tidsdelar, vilka inte kan delas vidare, och om den ordning i vilken de föregår och följer varandra. Det påstås att en förnimmelse av dessa små tidsperioder kan förvärvas, och resultatet blir, att den som gör denna urskiljning, fortsätter till större och vidare förnimmelser av naturprinciper, som är så dolda, att den moderna filosofin inte ens känner till deras existens. Vi vet, att vi alla kan urskilja sådana perioder som dagar och timmar, och det finns många personer, födda till matematiker, som kan förnimma minuternas följd och utan klockans hjälp exakt säga, hur lång tid förflutit mellan två givna tidpunkter. Minuterna som således förnimms av dessa matematiska genier, är emellertid inte de minsta tidsavdelningar som åsyftas i Aforismen, utan de består själva av ännu mindre delar. Inga regler kan ges för en sådan koncentration som denna, och det är så långt framme på framskridandets väg, att asketen själv finner reglerna, sedan han lärt sig behärska alla tidigare processer.

54. Härav uppstår hos asketen en förmåga att urskilja subtila olikheter, som omöjligen kan bli kända på annat sätt.

55. Den kunskap som kommer från urskillningsförmågans fullkomlighet kallas ”kunskap som frälser från återfödelse”. Den omfattar alla ting och alla tings natur, och den förnimmer allt som varit och som är, utan gränser i tid, rum eller omständigheter, som om allt vore i det närvarande och  den kontemplerandes närvaro.

En sådan asket, som åsyftas i denna och nästa Aforism, är en Jivanmukta och han är inte underkastad reinkarnation. Han kan emellertid ännu leva på jorden, men är inte på något sätt beroende av sin kropp, utan själen är fullständigt fri i varje ögonblick. Detta anses vara de varelsers tillstånd, som i den teosofiska litteraturen kallas Adepter, Mahatmor, Mästare.

56. När förnuftet inte längre uppfattar sig själv som det som vet eller erfar, utan blivit ett med själen – det som verkligen vet och erfar – då är Isoleringen uppnådd och själen är frigjord.

SLUT PÅ DEN TREDJE BOKEN

© 1997  ISBN 91-87740-04-4.   Teosofiska Kompaniet Malmö 1997. 

Översatt från The Yoga Aphorisms of Patanjali av William Q Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1973.