”Må han efter att ha fattat bågen, det stora vapnet, däri lägga pilen, vässad av hängivenhet. Efter att ha spänt den med en tanke riktad på det som är, träffa målet, O, min vän – det Oförgängliga. OM är bågen, Självet är pilen, Brahman är målet. Det kan inte nås av den tanklöse; och precis som pilen blir ett med skottavlan, så blir han ett med Brahman. Känn honom som Självet allenast, utelämna alla andra ord. Han är den brygga, som leder till Odödlighet. Meditera på självet såsom OM. Må det lyckas dig att korsa mörkrets hav.”                                Mundaka Upanishaden
                                                                                                 

Den teosofiska Undervisningen bygger på att vi lär oss förstå Visdomsreligionen och dess olika aspekter. Detta innebär bland annat att vi måste lära känna teosofin på tre olika nivåer. För det första, så bör vi ständigt vara kärleksfulla och känna empati med alla våra medmänniskor, ja med allt levande här på jorden, samt utföra goda gärningar det vill säga, omsätta teosofin i vardagen. För det andra, så bör vi regelbundet studera den teosofiska filosofin, så att vi lär oss att förstå vad Mästarna försöker att förmedla till oss, både vad det gäller kosmologi, antropologi, metafysik och etik. För det tredje, så bör vi meditera regelbundet, för utan den inre insikten, viljan och disciplinen kommer vi aldrig i kontakt med den andliga gnosis som teosofin förmedlar från de inre planen. Vi måste leva det inre livet. Den teosofiska vägen skulle även kunna uppfattas som fyra olika yoga vägar – Bhakti-yoga, Karma-yoga, Jnana-yoga, Raja-yoga – förenade till en, som vi kan kalla för Teosofins yoga. Kärlekens, gärningarnas, kunskapens och meditationens hemliga väg.

William Q Judge berör yogasystemet i sitt Förord till Patanjalis Yoga Aforismer:

”Yogasystemet är uppdelat i två huvuddelar, Hatha- och Raja-Yoga. Det finns många mindre uppdelningar som kan sorteras in under endera av de båda huvuddelarna. Hatha-Yoga främjades och utövades av Matsendra Nath och Goraksh Nath och deras anhängare och av många asketiska sekter i detta land (Indien). Systemet handlar huvudsakligen om människans fysiologiska del och avser att säkerställa hälsan och uppöva viljan. De föreskrivna metoderna för att uppnå målet är så svåra att endast ett fåtal fast beslutna själar går igenom alla övningsstadierna, medan många har misslyckats och dött under sina försök. Systemet har därför kraftigt fördömts av alla filosofer. Den vida berömde Sankaracharya har i sin avhandling Aparokshanubhuti anmärkt att ’Hatha-Yogasystemet var avsett för dem vars världsliga önskningar inte har tillfredsställts eller utrotats’. Han har även i andra verk starkt uttalat sig mot utövandet av det. Å andra sidan försöker Raja-Yogier att behärska själva förnuftet genom att följa de regler som fastställts av de största adepterna.”

Patanjalis regler tvingar lärjungen att inte bara inhämta riktig kunskap om vad som är och inte är verkligt, utan även att utöva alla dygder. Ehuru resultat i form av psykisk utveckling inte visar sig så omedelbart som fallet är med den framgångsrike utövaren av Hatha-Yoga, är det oändligt mycket säkrare och förvisso andligt, vilket Hatha-Yoga inte är. I Patanjalis Aforismer finns en viss anspelning på Hatha-Yoga-övningar, t ex ”kroppsställningar”, där var och en är svårare än den föregående, samt ”kvarhållande av inandad luft”, men han säger klart ifrån att späkning och andra övningar syftar till att antingen lindra vissa mentala lidanden eller att underlätta uppnåendet av förnuftets koncentration.

Vid utövande av Hatha-Yoga blir resultatet däremot en psykisk utveckling som fördröjer, eller sker på bekostnad av den andliga naturens utveckling. Övningarna och resultaten kan locka den västerländske lärjungen, men utifrån vår kunskap om rasens medfödda svårigheter behöver man knappast frukta att det är många som kommer att framhärda med dem. [till hela Förordet i Patanjalis Yoga Aforismer]

I sin artikel Odlandet av Koncentrationsförmågan tar W.Q.Judge även upp temat Hatha Yoga och Raja Yoga, han säger vidare:

Hatha Yoga är en systematisk späkning av kroppen varigenom psykiska förmågor utvecklas. Den består dels av intagandet av särskilda kroppsställningar som underlättar uppnåendet av det önskande målet, dels genom olika andningssätt som åstadkommer förändringar i organismen, tillika med andra knep. Det hänvisas härtill i kapitel IV [vers 26-29] av Bhagavad-Gita sålunda: ”somliga hängivna… offrar med sinnena, börjande med hörseln, i självtuktens eld. Somliga uppger alla för sinnet sköna ljud… Somliga offrar utandningen i inandningen och inandningen i utandningen genom att avstänga in- och utandningens kanaler, och andra genom att avbryta båda livspustarnas rörelser. Ytterligare andra offrar livet i sitt liv genom att avstå från föda”.

 

I olika skrifter framhålls detaljerna gällande dessa metoder, och det är utom allt tvivel, att man genom att följa dem kan komma i besittning av åtskilliga abnorma krafter. Det finns emellertid en risk, i synnerhet för människor i västerlandet där det inte finns erfarna gurus eller lärare. Riskerna består av följande, om en person utan vägledning börjar följa reglerna för Hatha Yoga, så uppväcker han inflytanden omkring sig som kan vålla honom skada. Det händer också att han driver sina naturliga funktioner till ett sådant tillstånd att han borde göra ett uppehåll ett tag, men då han inte känner till vad som skett, så går han vidare och framkallar därigenom skadliga verkningar. Vi upprepar således att Hatha Yoga är en svår metod att följa och för att bemästra den måste man fullfölja den ända tills man uppnår full kontroll  och framgång. Få västerlänningar är till sin natur lämpade för sådana ihärdiga och svåra övningar på de mentala och astrala planen. Dragna till Hatha Yoga av nyhetens behag och av den skenbara vinst som uppnås i form av påtagliga fysiska resultat, ger de sig in i detta utan kännedom om svårigheterna, och då de efter en tid av strävsamma försök upphör med dessa, drar de på sig följder som är allt annat än önskvärda.

 

Den huvudsakliga invändningen mot Hatha Yoga är emellertid att denna metod uteslutande gäller den materiella och halvmateriella människan – grovt uttryckt kroppen. Och allt som uppnås genom den förloras åter vid döden.

 

Bhagavad-Gita [kap IV, vers 30] påpekar detta och beskriver förloppet med dessa ord: ”Alla dessa olika slag av dyrkare rensas genom offren från sina synder, men de som tar del av ambrosian (den andliga insikten) som uppstår ur sådana offer går vidare till det eviga Högsta Väsendet”. Detta betyder att Hatha Yoga övningen representerar själva offret emedan den andra arten av Yoga är den gudomliga föda (ambrosian) som uppstiger ur offret eller ”fullkomlighet i andlig odling” och denna leder till Nirvana. Medlet för att uppnå ”fullkomlighet i andlig odling” står att finna i Raja Yoga eller som vi nu kommer att kalla den – Odlandet av Koncentrationsförmågan.

 

När vi uppnått fullkomlighet i koncentrationen blir det möjligt för oss att ta del av den kunskap som hela tiden ligger inom räckhåll för oss, men som dock jämt och ständigt undgår oss. Det som vanligtvis kallas för kunskap är endast en intellektuell förståelse av de yttre synliga formerna för vissa verkligheter. Tag till exempel det som kallas vetenskaplig kunskap om mineraler och metaller. Detta är endast en klassifikation av materiella fenomen och en empirisk uppfattning. Den vet vad vissa mineraler och metaller är bra för och påpekar vad några av dessa egenskaper är. Man säger t. ex. att guld är rent, mjukt, gult och ytterst tänjbart och genom rena tillfälligheter har man upptäckt dess värde inom medicinen och konsten. Men än idag så strider man om huruvida guldet ingår som en mekanisk eller kemisk beståndsdel i den råa bergarten. På samma sätt ligger det till med mineralerna, vars kristallformer är kända och klassificerade.
[till hela artikeln Odlandet av Koncentrationsförmågan]

I sin artikel Andlig utveckling påpekar Helena Blavatsky meningen med teosofin, vars syfte hon anser vara att utveckla andliga förmågor och en broderlig union istället för en ockult akademi där man kan lära sig utveckla psykiska förmågor, hon förklarar sin hållning såhär:

Målet för aspiranten som strävar efter andlig visdom är att vinna tillträde till ett högre tillvaroplan, att bli en ny människa, mera fullkomlig på alla sätt än han nu är, och om han lyckas skall hans förmågor och krafter få ett motsvarande tillskott i räckvidd och styrka, alldeles som vi i den synliga världen finner att varje stadium på utvecklingsskalan präglas av ett ökat mått av förmåga. Det är på så sätt Adepten kommer att besitta de underbara krafter som så ofta beskrivits, men vi bör då först och främst komma ihåg att dessa krafter helt naturligt medföljer tillvaron på ett högre utvecklingsplan, alldeles som de vanliga mänskliga förmågorna helt naturligt medföljer tillvaron på det mänskliga utvecklingsstadiet.

Många tycks tro att adeptskapet inte bara är ett resultat av en radikal och genomgripande utveckling, utan snarare ett resultat av vissa påbyggnadsförsök. De verkar tro att en Adept är en människa som – genom att gå igenom en tydligt utstakad träningskurs som består av ett minutiöst iakttagande av vissa godtyckliga regler – förvärvat den ena kraften efter den andra, och då han förvärvat ett visst antal av dem, genast är berättigad att göra anspråk på att kallas Adept. Genom att stödja sig på denna missriktade idé, inbillar de sig att det första man bör göra är att förvärva ”krafter” – varav de mest attraktiva och fascinerande tycks vara klärvoajans och förmågan att lämna den fysiska kroppen och förflytta sig till avlägsna ställen.

Till dem som önskar förvärva sådana krafter för sin egen privata fördel, har vi ingenting att säga, de faller under samma kategori som alla de vilka handlar av rent själviska motiv. Men det finns andra som förväxlar verkan med orsaken och som i all uppriktighet tror att förvärvandet av abnorma krafter är den enda vägen till andlig utveckling. Dessa betraktar vårt Samfund helt enkelt som den kortaste vägen att vinna kunskap i dessa ting, som en slags ockult akademi, en institution för utbildandet av blivande undergörare. Trots upprepade protester och varningar finns det några som inte kan släppa denna tanke, och de ger högljutt uttryck för sitt missnöje när de finner att vad som tidigare påtalats för dem är fullkomligt sant. Det vill säga, att Samfundet inte stiftades för att visa några nya och bekväma vägar till uppnåendet av ”krafter”, utan att dess enda mission är att på nytt tända sanningens fackla som så länge varit utslocknad för alla utom några få, samt hålla denna sanning levande genom att bilda en broderlig union inom människosläktet, den enda jordmånen vari det goda utsädet kan gro. Det Teosofiska Samfundet hyser en ivrig önskan att främja den andliga tillväxten hos varje individ som kommer inom dess inflytande, men dess metoder är desamma som de forntida Rishiernas, dess huvudsakliga läror desamma som hos den äldsta Esotericismen; och det delar inte ut någon patentmedicin som är sammansatt av medel som ingen uppriktig läkare skulle våga använda.

I detta sammanhang skulle vi vilja varna alla våra medlemmar och andra som söker andlig kunskap att se upp för personer som erbjuder sig att lära dem bekväma metoder att förvärva psykiska förmågor. Sådana gåvor (laukika) är i sanning lätta att skaffa sig genom konstlade medel, men de utplånas så snart nervstimulansen uttöms. Det verkliga Siarskapet och Adeptskapet som åtföljs av sann psykisk utveckling (lokothra) kan aldrig gå förlorat när man en gång uppnått det. [till hela artikeln Andlig utveckling]

I Tystnadens Röst i Första Fragmentet ger Helena Blavatsky oss en del vägledande ord som vi bör ha i åtanke när vi strävar efter att uppnå Teosofisk Meditation, hon säger:

DESSA instruktioner är till för dem som är okunniga om farorna av de lägre IDDHI. [1]                  

[1] Ordet Iddhi på palispråket är liktydigt med sanskritspråkets Siddhier, det vill säga, människans psykiska förmågor eller paranormala krafter. Det finns två slags Siddhier. En grupp som omfattar de lägre, grövre psykiska och mentala energierna och en annan som kräver den högsta träning i andlig förmåga. I Shrimad Bhagavat [Bhagavad-gita] säger Krishna: 

”Den som utövar Yoga, som har kuvat sina sinnen och riktat alla sina tankar på mig (Krishna), en sådan Yogi står alla Siddhier redo att tjäna.”

Den som vill höra Nadas röst, [2] det ”Ljudlösa Ljudet” och förstå det, måste lära känna Dharanas [3] natur.

[2] Den ”Ljudlösa Rösten” eller ”Tystnadens Röst”. Bokstavligen borde det kanske heta ”Rösten i det Andliga Ljudet” eftersom sanskritordet Nada motsvarar detta uttryck på senzarspråket.

[3] Dharana är förnuftets* intensiva och fullkomliga koncentration på något inre föremål parat med ett fullständigt fjärmande från allt som tillhör den yttre världen eller sinnenas värld.

* [Det engelska ordet mind har översatts med förnuftet.]

Efter det att eleven har gjort sig oemottaglig för sinnesintryck utifrån måste han söka upp sinnenas Rajah, Tankealstraren, han som väcker illusionen.

Förnuftet är den store Förgöraren av det Verkliga.

Låt Lärjungen förgöra Förgöraren!

Ty –

När hans egen skepnad synes honom overklig, såsom alla skepnader han ser i drömmen synes honom overkliga i uppvaknandet;

när han har upphört att höra de många, kan han urskilja det ENA – det inre ljudet som dödar det yttre ljudet.
[till hela Tystnadens Röst, Första Fragmentet]
 

Vad är det då vi ska göra när vi ska meditera teosofiskt? De instruktioner som teosofins Lärare förmedlade offentligt i sina skrifter säger oss att vi bör inleda vår meditation med att lära oss fokusering, enpunktsinriktning, och koncentration.  Och när vi gjort detta ska vi  koncentrera oss på AUM, det andliga ljudet. William Q Judge ger oss de allra första stegen när det gäller att meditera. Instruktionerna enligt Bok III, i Patanjalis Yoga Sutras lyder:
 

1. Att rikta förnuftet på en plats, ett objekt eller ett subjekt är uppmärksamhet.

Detta benämns Dharana.

2. Förlängning av denna uppmärksamhet är kontemplation.

Detta benämns Dhyana.

3. Denna kontemplation är meditation då den utövas enbart i förhållande till något materiellt subjekt eller sinnesobjekt.

Detta benämns Samádhi.

4. Då denna orubbliga uppmärksamhet, kontemplation och meditation utövas med avseende på ett objekt, utgör de tillsammans vad som benämns Sanyama.

Vi har inget ord som motsvarar Sanyama. Översättare har använt ordet återhållsamhet men detta är ofullständigt och missledande, även om det i och för sig är en korrekt översättning. När en hindu säger att en asket utövar återhållsamhet enligt denna metod beträffande något objekt, menar han att asketen utövar Sanyama. Det kan däremot på vårt språk antyda att han avhåller sig från något speciellt ting eller handling, och detta är inte betydelsen av Sanyama. Vi har använt textens språk, men idén kan kanske bättre återges med ”fullkomlig koncentration”.

5. Genom att utföra Sanyama – eller processen som innebär riktad uppmärksamhet, kontemplation och meditation – utvecklar man på ett lätt och naturligt sätt en exakt urskillningsförmåga.

Denna ”urskillningsförmåga” är en särskild förmåga som endast utvecklas genom detta slags utövande, och behärskas inte av vardagsmänniskan som inte har ägnat sig åt koncentration.

6. Sanyama skall användas medan man stegvis fortsätter övervinna alla förnuftets modifikationer, från de mera uppenbara till de mest subtila.

(Se kommentaren till Aforism 2, Bok I.) Lärjungen skall veta, att sedan han övervunnit de lidanden och hinder som beskrivits i de föregående böckerna finns det ytterligare modifikationer av svårfattlig natur som förnuftet genomlider, och som undanröjs med hjälp av Sanyama. När han har nått det stadiet kommer svårigheterna själva att uppenbara sig för honom.

W.Q.J. förklarar från allra första början vad han menar, i sin kommentar till Aforism 2, i Bok 1 av Patanjalis Yoga Aforismer, med att vara  fokuserad och koncentrerad och vad Teosofisk Meditation egentligen handlar om, han säger:

2. Koncentration eller Yoga är förhindrandet av den tänkande principens modifikationer.

Med andra ord, brist på tankekoncentration beror på det faktum att förnuftet* – här kallat ”den tänkande principen” – är underkastat ständiga modifikationer förorsakade av dess uppsplittring på en mängd ämnen. ”Koncentration” är således detsamma som att justera en splittringstendens för att uppnå vad hinduerna kallar ”inriktning på en enda punkt”, eller förmågan att rikta in förnuftet på att varje ögonblick beakta endast en tankepunkt och därmed utesluta allt annat.

Denna Aforism utgör kärnpunkten i systemets metod. Orsaken till brist på koncentration i ett visst ögonblick är att förnuftet förändras av vartenda subjekt och objekt som det ställs inför; det liksom förvandlas till detta subjekt eller objekt. Därför är förnuftet inte den mest upphöjda eller högsta kraften utan endast en funktion, ett verktyg med vilket själen arbetar, förnimmer jordiska ting och gör erfarenheter. Inte heller får hjärnan förväxlas med förnuftet, för hjärnan är i sin tur endast ett verktyg för förnuftet. Härav följer att förnuftet utgör ett område för sig själv, skilt från själen och hjärnan. Vad vi måste lära är alltså att bruka viljan – som också är en särskild kraft skild från förnuftet och hjärnan – på ett sådant sätt, att i stället för att låta förnuftet irra från det ena subjektet eller objektet till det andra och bli påverkade av dem, så skall vi vid varje tillfälle och så länge vi vill använda det som en tjänare för betraktandet av vadhelst vi beslutat oss för att begrunda.

* [Det engelska ordet mind har översatts med förnuftet i hela texten, eftersom det  bäst representerar medvetandets ”tänkande princip” eller det lägre jaget (kama-manas) inom teosofin. Övers. anm.]
 

Tidigare i Förordet till Patanjalis Yoga Aforismer har W.Q.J. kommenterat meditationsprocessen på det här viset:

För att förstå det system som förklaras i denna bok är det nödvändigt att medge att själen existerar och att kroppen den vistas i är relativt oväsentlig. Ty Patanjali hävdar att naturen finns till för själens skull och tar för givet att lärjungen tror på själens existens. Sålunda går han inte in för att bevisa något som på hans tid var allmänt erkänt. Och emedan han lär att det är själen och inte förnuftet som vinner verklig erfarenhet och kunskap, blir följden att förnuftet, betecknat antingen som ”inre organ” eller som ”tänkande princip”, trots att det är högre och mera subtilt än kroppen, endast är ett instrument som själen begagnar för att vinna erfarenhet på samma sätt som astronomen använder sitt teleskop för att få upplysning om den yttre rymden. Förnuftet är emellertid en ytterst viktig faktor i eftersträvandet av koncentration, så viktig att koncentration inte kan uppnås utan dess hjälp, och det är därför vi finner i den första boken att Patanjali ägnar detta ämne uppmärksamhet. Han visar att förnuftet blir, som han uttrycker det, ”modifierat” genom varje objekt eller subjekt det möter eller riktas mot. Detta kan väl åskådliggöras genom ett citat av ett avsnitt ur kommentarerna, där det står: ”Det inre organet jämförs där” – i Vedanta Paribhasha – ”med vatten vad beträffar dess beredvillighet att anpassa sig till den behållares form som det råkar befinna sig i. 'Liksom vattnet som från en reservoar rinner fram ur en öppning och genom en kanal kommer in i bassängerna och antar fyrkantiga eller andra former i enlighet med dem; så blir det manifesterande inre organet modifierat, när det genom synen eller en annan kanal riktas mot ett föremål, t ex ett kärl, och anpassar sig till formen hos föremålet. Det är detta förändrade tillstånd hos det inre organet – eller förnuftet – som kallas för dess modifikation.'” Medan det inre organet således formar sig efter objektet, återspeglar det samtidigt föremålet och dess egenskaper för själen. Kanalerna genom vilka förnuftet antas söka sig till ett objekt eller subjekt är organen för syn, känsel, smak, hörsel och så vidare. Således formar det sig med örats hjälp efter formen hos en idé som kanske förmedlas genom tal eller med ögats hjälp vid läsning; vidare modifieras det direkt och indirekt av förnimmelser av värme och kyla genom associationer och minnen, och på liknande sätt är det med alla känslor och förnimmelser.

Det framhålls dessutom att detta inre organ, emedan det har en naturlig benägenhet att anta den ena eller andra modifikationen, beroende på vilka ständigt återkommande objekt det ställs inför – vare sig direkt närvarande eller enbart framkallade genom tankarnas reproducerande förmåga, genom association eller på annat sätt – kan behärskas och bringas till ett stadium av absolut lugn. Detta är vad han menar med att ”förhindra modifikationerna”. Och det är just här det kommer fram att teorin om själen som den som verkligen erfar och vinner kunskap är nödvändig. Ty om vi är enbart förnuft eller slavar under förnuftet kan vi aldrig uppnå verklig kunskap, eftersom ett oavlåtligt panorama av objekt ständigt modifierar det förnuft som står utanför själens kontroll och hela tiden hindrar det från att inhämta verklig kunskap. Men eftersom själen anses vara överlägsen förnuftet, förmår den gripa och hålla fast det senare om vi bara använder viljan att bistå det i arbetet; endast då kan det verkliga målet och syftet med förnuftet förverkligas.
 

Om vi nu åter vänder tillbaka till Tystnadens Röst i Första Fragmentet, så ger Helena Blavatsky oss ytterligare insikter om hur vi ska uppnå Teosofisk Meditation, gnosis som vibrerar i samma ton som Patanjalis tankar gör i Bok III, hon säger delvis om Dharana, Dhyana och Samadhi:

Lärjungen måste återvinna det barnatillstånd han har förlorat, innan det första ljudet kan nå hans öra.

Ljuset från den ENDE MÄSTAREN, Andens aldrig förbleknande gyllene ljus, kastar från allra första början sina klara strålar på lärjungen. Dess strålar silar igenom Materiens täta, mörka moln.

Än här, än där, upplyses Materien av dessa strålar likt solgnistor som lyser upp jorden genom urskogens täta lövverk. Men, O Lärjunge, om inte din köttsliga natur är passiv, huvudet svalt, Själen lika fast och ren som den gnistrande diamanten, når strålglansen inte fram till kammaren.* Dess solsken kommer inte att värma hjärtat och inte heller kommer de Akashiska höjdernas [37] mystiska ljud att nå örat i inledningsfasen, hur ivrigt det än lyssnar.

[37] Det mystiska ljud eller den melodi asketen hör i början av sin meditationscykel, kallad Anahad-shabd av Yogierna.

Om du inte hör, kan du inte se.

Om du inte ser, kan du inte höra. Att höra och se är det andra stadiet.

* * * * * * * * * *

När Lärjungen ser och hör, känner lukt och smak trots att hans ögon och öron är stängda, mun och näsa är igentäppta; när de fyra sinnena smälter samman och är redo att övergå i det femte, det inre känselsinnet – då har han uppnått det fjärde stadiet.

Och i det femte, O du dina tankars förgörare, måste alla dessa återigen dödas för att aldrig någonsin vakna till liv igen. [38]

[38] Detta betyder att i det sjätte utvecklingsstadiet, som i det ockulta systemet är Dharana, måste varje sinne såsom en individuell förmåga ”dödas” (eller paralyseras) på detta plan, för att sedan övergå i och sammansmälta med det Sjunde sinnet, det mest andliga.

Undanhåll ditt förnuft från alla yttre ting, alla yttre bilder. Undanhåll dig från alla inre bilder så att de inte kastar en mörk skugga på ditt Själsliga ljus.

Du är nu i DHARANA, [39] det sjätte stadiet.

[39] Dharana är förnuftets* intensiva och fullkomliga koncentration på något inre föremål parat med ett fullständigt fjärmande från allt som tillhör den yttre världen eller sinnenas värld.

När du har övergått i det sjunde, O du lycklige, skall du inte längre förnimma det heliga Tretalet, [40] för du har då själv blivit detta Tretal. Du och ditt förnuft, likt tvillingar bredvid varandra – stjärnan, som är ditt mål, brinner där ovan. [41] De tre som bor i outsäglig härlighet och salighet har nu i Mayas värld förlorat sina namn. De har blivit en stjärna, den eld som brinner men inte bränner, den eld som är Flammans Upadhi. [42]

[40] Varje utvecklingsstadium inom Raja-Yoga symboliseras av en geometrisk symbol. Den man avser här är den heliga Triangeln och föregår Dharana. [...] är tecknet för långt komna Chelor, medan en annan slags triangel betecknar de högt Invigda. Det är symbolen för ”Jaget” som omtalas av Buddha och som han använde som sinnebilden för Tathagatas förkroppsligade gestalt när han har frigjort sig från de tre Prajna-metoderna. När de förberedande och lägre stadierna är passerade ser lärjungen inte längre [...] utan ___, en förkortning av ___, det fullständiga Sjutalet. Tecknets sanna form beskrivs inte här eftersom vissa charlataner då skulle med all säkerhet utnyttja det – och vanhelga det i ett bedrägligt syfte.

[41] Stjärnan som brinner ”därovan” är ”invigningens stjärna”. Shivaiternas (Shivasektens hängivna) kastmärke är en rund svart fläck. Numera kanske Solens symbol, men i forna dagar var den invigningens stjärna inom Ockultismen. Shiva är alla Yogiers beskyddare.

[42] Grunden – upadhin – till den evigt ouppnåeliga FLAMMAN som asketen aldrig kan uppnå så länge han ännu befinner sig i livet.

Och detta, O du framgångsrika Yogi, är vad människan kallar Dhyana, [43] den rätta föregångaren till Samadhi. [44]

[43] Dhyana är det sista stadiet före det slutliga på denna jord, såvida man inte blir en fullvärdig MAHATMA. Som tidigare sagts, är en Raja Yogi i detta tillstånd ännu i andligt avseende medveten om Självet och sina högre principers verksamhet. Ett steg till och han kommer att vara på ett plan bortom det Sjunde (eller fjärde enligt vissa skolor). Dessa tre är (efter Pratyehara – en förberedande träning avsedd att kontrollera förnuftet och tankarna) – Dharana, Dhyana och Samadhi, vilka innefattas i och allmänt kallas SANNYAMA.

[44] Samadhi är det tillstånd i vilket asketen förlorar medvetandet om varje individualitet, sin egen inbegripen. Han blir ALLTET.

Och nu är ditt Själv förlorat i SJÄLVET, du själv i DITT SJÄLV, återförenad i DET SJÄLV från vilket du först utstrålade.

William Q Judge har alltid varit en anhängare av det Österländska systemet som förespråkar ett ständigt mediterande och koncentrerande på AUM ljudet, det Högre Självet eller Anden, vilket ÄVEN många av hans artiklar vittnar om, liksom hans tolkningar av Bhagavad Gita och Patanjalis Yoga Aforismer samt hans Brev Som Hjälpt Mig, speciellt de sista fem breven av första Boken.

I Patanjalis Yoga Aforismer Bok I, kan vi läsa följande:

23. Den abstrakta meditationens tillstånd kan uppnås genom djupsinnig hängivenhet mot den Högsta Anden betraktad i sin begripliga manifestation som Ishwara.

Det sägs att denna djupsinniga hängivenhet är ett utomordentligt sätt att uppnå abstrakt meditation och dess frukter. ”Ishwara” är Anden i kroppen.

24. Ishwara är en ande, som varken berörs av problem, gärningar, gärningars frukter eller begär.

25. I Ishwara blir det allvetande oändligt som i människan blott existerar som ett frö.

26. Ishwara är allas lärare, även de allra första skapade varelserna, ty Han är inte begränsad av tiden.

27. Hans namn är OM.

28. Upprepandet av detta namn bör göras med eftertanke på dess innebörd.

OM är den första bokstaven i sanskrit-alfabetet. Dess uttalande innebär tre ljud, de med ett långt au, kort u, och ”avslutningen” eller labialkonsonanten m. Med denna trefaldighet är djup mystisk symbolisk betydelse förknippad. Den betecknar såsom åtskilda men likväl i förening Brahma, Vishnu och Shiva, eller Skapande, Bevarande och Förstörande. Som helhet inbegriper det ”Universum”. Tillämpat på människan refererar au till den Gudomliga Andens gnista som finns i mänskligheten; u till kroppen genom vilken Anden manifesterar sig; och m till kroppens död eller dess upplösning i sina materiella element. Med avseende på cyklerna som påverkar varje planetsystem betecknar det Anden, representerad av au såsom grunden för de manifesterade världarna; u kroppen eller manifesterad materia genom vilket anden verkar; och m ”avslutaren som återför ljudet till dess källa”, dvs. Pralaya eller upplösning av världarna. I praktisk ockultism refereras genom detta ord till Ljud eller Vibrationer i alla dess egenskaper och verkningar, såsom varande en av de största krafterna i naturen. Vid användandet av detta ord som övning skapas med hjälp av lungorna och halsen en bestämd verkan på människokroppen. I Aforism 28 används namnet i sin högsta betydelse, som ovillkorligen innefattar alla de lägre. Alla uttalanden av ordet OM som övning har potentiell syftning på den medvetna separationen av själen från kroppen.

29. Ur detta upprepande och reflekterande på dess innebörd uppstår det en kunskap om Anden och ett undanröjande av de hinder som är i vägen för ett uppnående av det önskade målet.
 

I sin underbara artikel AUM ser vi bevis på W.Q.J.s oerhörda insikt i Teosofisk Meditation. Här kan vi få en liten glimt hur de hemliga Österländska systemen fungerade under Rishiernas gyllene tidsålder i Orienten, han skriver där följande:

Vedaböckernas allra heligaste stavelse är Aum. Det är sanskritalfabetets första bokstav, och har av somliga ansetts vara det ljud som ett nyfött barn ger ifrån sig då det första andetaget dragits ned i lungorna. Den hinduiske brahminen inleder och avslutar sina dagliga böner med denna, och de forntida heliga böckerna säger att med denna stavelse vänder sig gudarna själva till den allra Heligaste.

 I Chandogya upanishaderna [1] lovsjungs den med följande ord:

Låt en människa meditera på stavelsen OM, kallad udgitha [2] .... den är det renaste av alla väsen, det högsta, vilket förtjänar den högsta platsen, den åttonde.

__________

[1] Chandogya Upanishad, 1st. Khanda. Se volym I, Sacred Books of the East. Müller.

[2] Udgitha – Hymn till Brahm.
 

Sedan uppmanas det till en meditation över denna stavelse såsom andningen i kroppen, vilken består av två slag – den vitala kraften och den enkla andningen genom munnen eller lungorna, ty ur denna meditation kommer kunskap och ett riktigt utförande av uppoffring. I vers tio står det: 

Därför verkar det vara så, att både den som känner till OM’s sanna betydelse, och den som inte gör det, utför samma uppoffring. Men så är inte fallet, ty det råder en skillnad mellan kunskap och okunnighet. Den uppoffring en människa utför genom kunskap, tillit och upanishaderna är kraftfullare.

Utåt sett utför båda samma uppoffring, men den som utförs av någon som har kunskap och som har mediterat över OM’s hemliga innebörd tar del av de kvaliteter OM innehåller, vilken behöver just den kunskap och tillit som förmedlingslänk för att bli synlig och verksam. Om en juvelerare och en bonde ska sälja en ädelsten kommer den förstnämndes kunskap att ge ett bättre resultat än den sistnämndes okunnighet.

Shankaracharya uppehåller sig länge vid OM i sin Sharir Bhashya, och i Vayu Purana finns ett helt kapitel tillägnat OM. Eftersom nu Vayu betyder luft, kan vi se i vilken riktning deras tankar tenderade som uppehöll sig vid denna Purana. De analyserade ljudet, vilket ledde till intressanta upptäckter gällande människans andliga och fysiska konstitution. I ljudet finns tonen och denna är något av de viktigaste och mest djupgående av alla naturliga ting. Genom tonen uttrycker naturmänniskan och barnet sina känslor, precis som djuren i sina läten ger till känna sina karaktärer. Tonen av tigerns röst är helt olik duvans, lika olika som deras karaktärer är, och om syner, ljud och ting i den fysiska världen betyder någonting, eller indikerar vägen till de lagar som ligger bakom dessa skillnader, då är det inte alls så barnsligt att ta i beaktande tonens betydelse.

Padma Purana säger:

”Stavelsen OM är alla böners anförare, låt den därför användas i början av alla böner”, och Manu föreskriver i sina lagar att: ”En brahmin måste alltid inleda och avsluta en lektion i Vedaböckerna med att uttala stavelsen OM, för om inte OM föregår lektionen, kommer hans lärdom att glida ifrån honom, och om den inte avslutas med samma stavelse kommer ingenting att bevaras.”

Den berömde hinduiske Rajan, Ramohun Roy, säger i en avhandling om denna bokstav följande:

OM är, då den betraktas som en bokstav uttalad med hjälp av en artikulation, symbolen för den Högsta Anden. ’En bokstav (OM) [] är emblemet för det Allra Högsta, Manu II, 83.’ Men om vi betraktar det som ett ord bestående av tre bokstäver dvs, av (a), (u),  (m),   så inbegriper det de tre Vedaböckerna, människonaturens tre olika tillstånd, universums tre indelningar och de tre gudomligheterna – Brahma, Vishnu och Shiva, verkande krafter i skapelsen, bevarandet och förstörandet av denna värld; eller rättare sagt det Högsta Väsendets tre huvudsakliga attribut, personifierade i dessa tre gudomligheter. I denna betydelse innebär det i själva verket att den Högsta Anden kontrollerar universum.”

Och nu bör vi betänka att det finns en enda homogen resonans, ett ljud eller en ton, som genomtränger hela universum, vilken, så att säga, verkar som uppväckare eller livgivande kraft, och sätter alla molekyler i verksamhet. Detta representeras inom alla språk med vokalen a som i rangordning kommer före alla de andra. Detta är Ordet, Verbum, aposteln Johannes Logos, som sade: ”I Begynnelsen fanns Ordet och Ordet var med Gud, och Ordet var Gud.” Detta är skapelsen, för utan denna resonans eller rörelse bland de vilande partiklarna, skulle det inte existera något synligt universum. Med andra ord så  innebär detta, att det synligas utveckling ur det osynliga beror på ljudet, eller som arierna kallade det, Nada Brahma (gudomlig resonans).[till hela artikeln AUM]

I Brev Som Hjälpt Mig, så ger William Q Judge oss denna rekommendation när det gäller meditationsövningar, han säger:

Det är fördelaktigt att ägna sig åt något slags övning, och utöva den antingen på ett bestämt ställe, eller på ett ställe som man tänker sig och som inte kan ses, eller på natten. Det faktum, att vad som kallas Dharana, Dhyana och Samâdhi må utföras, bör bli känt. (Se Patanjalis yogasystem.) 

Dharana är väljandet av en sak, ett ställe eller en idé för att fixera tänkandet på det. 

Dhyana är själva tänkandet på det. 

Samâdhi är att mediterandet på det.

När detta utförs, är de alla en handling. 

Tag nu till exempel vad som kallas för svalget eller strupöppningen. 

1)  Välj det – Dharana.

2)  Håll fast tanken på det – Dhyana.

3)  Meditera på det – Samâdhi. 

Detta ger stadga åt tänkandet. 

Välj sedan den punkt i huvudet där Sushumna nerven går. Det spelar ingen roll om det är det rätta stället; kalla det hjässan. Utför sedan samma process. Detta kommer att ge en viss insikt om andliga intelligenser. I början är det svårt, men genom övning blir det lätt. Om man överhuvudtaget gör det, bör man välja samma timme varje dag, vilket framkallar en vana inte bara vad det gäller kroppen, utan även för tanken. Håll alltid i minnet Krishnas uppmaning, det vill säga, att allt vad man gör bör göras för hela mänskligheten, och inte för vår egen skull.

I sin kommentar till Aforism 33, i Bok III, ger Judge ytterligare några förklaringar kring vad som händer när vi mediterar på detta övre chakra, utöver vad han tidigare har sagt i Brev Som Hjälpt Mig, han säger:

33. Genom att koncentrera sitt förnuft på det ljus som finns i huvudet vinner asketen förmågan att se gudomliga varelser.

Här finns två slutsatser som är främmande för det moderna tänkandet. Den ena är att det finns ett ljus i huvudet, och den andra att det finns gudomliga varelser som kan ses av dem som koncentrerar sig på ”ljuset i huvudet”. Det hävdas att en viss nerv- eller psykisk ström, som heter Brahmarandhra-nadi, lämnar kroppen via hjärnan nära hjässan. Här samlar sig mera av naturens självlysande princip än någon annanstans i kroppen, och den kallas jyotis – ljuset i huvudet. Och emedan varje resultat uppnås genom att använda lämpliga medel, kan förmågan att se gudomliga varelser vinnas genom att koncentrera sig på den kroppsdel som har mer nära förbindelse med den. Denna punkt – där Brahmarandhra-nadi slutar – är också den punkt där förbindelsen skapas mellan människan och de krafter som utgår från solen.
 

Att meditera på det Ljudlösa Ljudet är något som vi kommer att göra under många år, innan vi kan räkna med att uppnå de höga tillstånd och de erfarenheter som beskrivits i denna artikel. Självfallet så kommer vi att passera många andra lägre stadier på vägen, varom det finns en hel del beskrivningar i Patanjalis Yoga Aforismer och i Tystnadens Röst. Men det allra viktigaste är att vi börjar meditera och att vi på egen hand lär oss att förstå de olika mentala tillstånd som finns inom vårt medvetande. På det viset så får vi egna insikter om det inre livet. Vi måste lära känna oss själva bättre, både känslomässigt, intellektuellt och andligt. Att meditera varje morgon eller kväll, att kunna göra det på samma plats utan att bli störd, att sitta bekvämt och rak i ryggen, att göra det regelbundet vid samma tidpunkt, allt detta kommer sammantaget att skapa de rätta förutsättningarna för att kunna utöva rätt meditation. Meditation kommer med tiden att leda till ett inre lugn och ett harmoniskt liv. Meditation kommer att leda till frid i sinnet och fred på jorden. Det Ljus det skänker kommer att lysa upp vår tillvaro och ge oss insikt och kännedom om livets alla förhållanden, det kommer att ge oss insikt om vem vi verkligen är, vart vi är på väg och varifrån vi kommit.

Det finns inget som är så viktigt som egna erfarenheter. Dessa uppnår vi genom att regelbundet meditera på AUM ljudet,  Självets Stilla Stämma som vibrerar genom hela vårt väsen, genom hela vårt kosmos, genom hela rymden. Det är vår uppgift att försöka vibrera i takt med denna Gudomliga Resonans. Detta innebär att lära känna det Högre Självet och det Högsta Väsendet. Vad kan vara bättre än att avsluta denna artikel med en kort beskrivning av de olika vibrationer eller ljud vi kommer att höra när vi utövar Teosofisk Meditation. Första Fragmentet i Tystnadens Röst omtalar sju magiska ljud som stegvis kommer att genljuda inom oss, H.P.B. uttrycker det på följande mystiska och poetiska sätt, lyssna till hennes minnesvärda ord:
 

Låt inte din ”Himla-födde”, förlorad i Mayas hav, slita sig loss från den Universella Modern (SJÄLEN), utan låt den eldlika kraften dra sig tillbaka in till den innersta kammaren, Hjärtats kammare [24] – Världsmoderns boning. [25]

[24] Hjärtats inre kammare, på sanskrit kallad Brahma-pura. ”Den eldlika kraften” är Kundalini.

[25] ”Kraften” och ”Världsmodern” är benämningar på Kundalini – en av de mystiska ”Yogi-krafterna”. Den är Buddhi, sett som en aktiv istället för en passiv princip (vilket den vanligen är när den endast betraktas som farkost eller bärare av den Högsta Anden, ATMA). Den är en elektro-andlig kraft, en kreativ kraft, som när den väl har aktiverats lika lätt kan döda som skapa.

Då skall denna Kraft stiga upp från hjärtat till den sjätte, den mellersta regionen, punkten mellan dina ögon, där den blir den ENDA-SJÄLENS andning, den röst som fyller allt, din Mästares röst.

Det är först då du kan bli en ”Himlens vandrare”, [26] den som går på vindarna ovan vågorna och vars steg aldrig rör vid vattnet.

[26] Keshara, ”Himlens Vandrare”. I den sjätte Adyayan i Dnyaneshwari, det främsta av alla mystiska verk, förklaras att en Yogis kropp blir som om den var skapad av vinden, såsom ett ”moln där lemmar har skjutit ut”, varefter ”han (Yogin) ser det som finns bortom haven och stjärnorna; han hör och förstår Devornas språk, och han uppfattar vad en myra tänker”.

Innan du sätter din fot på stegens övre spole, de mystiska ljudens stege, måste du på sju olika sätt kunna höra rösten av din inre Gud. [27]

[27] Det Högre SJÄLVET.

Det första ljudet är likt näktergalens ljuva stämma när han sjunger en avskedssång till sin maka.

Det andra låter som klangen från en av Dhyaniernas silvercymbaler och väcker de tindrande stjärnorna.

Det följande är som den melodiskt klagande sången från en havsande fången i sin snäcka.

Och på detta följer Vinas melodi. [28]

[28] Vina är ett stränginstrument liknande en luta.

Det femte, likt bambuflöjtens röst, ljuder gällt i ditt öra.

Därnäst förändrar det sig till en trumpetstöt.

Det sista vibrerar som ett åskmolns dova mullrande.

Det sjunde uppslukar alla de andra ljuden. De dör bort för att aldrig mer höras.

När de sex [29] har dräpts och lagts vid Mästarens fötter, då har eleven uppgått i det ENA, [30]  blivit det ENA och lever i det ENA.

[29] De sex principerna – betyder att den lägre personligheten är förintad och att den inre individualiteten har uppgått i och blivit ett med den Sjunde eller Anden.

[30] Lärjungen blir ett med Brahman eller ATMAN.

Redaktionen
TEOSOFISKA RÖRELSEN Online

United Lodge of Theosohists – Malmölogen
Malmö den 21 juni 2004

___________________________________________________________________