15

Brev som hjälpt mig
ÖVERTYGANDE OM SJÄLVET OCH MÄSTARNA

WILLIAM Q JUDGE

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

FÖRSTA BOKEN

BREV XV

Käre Jasper: 

Jag gav ditt brev åt en bekymrad själ; hon tackade och sade, att det var en läskande dryck för den törstige. Tacken tillhör naturligtvis dig. Denna kvinna sade att detta brev en stimulans för hennes trötta själ. Detta är sant, annars skulle hon inte säga det. Men det var inte så för mig, inte heller för dig. 

Vi behövde det inte. Men hon är ett exempel på ett visst stadium under framåtgåendet. Hon är ännu inte där vi är, men vilken är lyckligast? Hon är lyckligare, men fattigare på hopp. Vi är just inte så övermåttan lyckliga, men vi är rika på hopp, för vi känner den lön, som väntar alla, när tiden är till ända, och vi avskräcks inte av molnen, stormarna, de dödande dunsterna och de fruktansvärda rovdjur, som kantar vägen. Låt oss därför genast i början driva ut ur våra hjärtan varje begär efter belöning, varje själviskt hopp att vi kan hinna fram. För så länge vi på så sätt hoppas och önskar, ska vi vara skilda från Självet. Är det nu så att alla ting existerar i Självet, så kan vi ju inte önska att vara något vilket vi inte kan helt och fullt vara utan att utesluta något annat.  Stående där vi är, låt oss rena oss själva genom att vara alla ting.

Eftersom vi hunnit längre än denna så tacksamma kvinna, har vi funnit, att allt vi möter på detta tillvarons bedrägliga plan är en lockelse, som äger makt att på ett eller annat sätt dra oss bort från vår väg. Detta är den punkt, där vi nu står, och den kan kallas den punkt, där Mâyas  lockelser äger en helt och hållet närvarande makt. Därför måste vi bli varse materiens illusioner. 

Innan vi hunnit till detta stadium, kände vi väl det elementala Självets olycksbringande förförelser, dess förblindande speglingar, ibland verkande på noga bestämda platser, och befäst, så att säga, inom starkt markerade försvarsverk. Dessa anföll vi då, och detta var just vad det ville, för då skulle det ju inte behöva använda den sinnesförvillande trolldom, som är så besvärlig, därför att den verkar på ett finare plan, och är så utspridd här och där i vår natur, att vi inte finner några fasta platser att erövra, inga samlade trupper i slagordning. Men nu är våra käraste vänner omedvetet i förbund med det bedrägliga i naturen. Hur livligt föreställer jag mig inte Arjunas nedslagenhet, då han lät bågen falla ur sina händer och i förtvivlan sjönk ned i sin stridsvagn. Men han hade en säker plats att vila på. Det var hans egen. Han hade Krishna nära, och så kunde han hålla ut i striden.

Genom att vi på så sätt passerat dessa skeden, där den tacksamma kvinnan och andra befinner sig, har vi kanske funnit en position, som vi kan kalla vår egen, och vi har inget annat, som sätter oss i stånd att fylla vår uppgift. Men detta är nog. Det är vårt övertygande om Självet, om Mästarna; det är intuitionens lilla låga som vi har låtit brinna, och som vi omsorgsfullt har vårdat. 

Sedan kommer dessa fruktansvärda frestelser. De är i själva verket bara skelett, lämningar av vidunder från förflutna existenser, som offrar sig själva så att vi ska ge dem liv att skrämma oss till döds så fort vi överlåtit oss åt dem vare sig av begär eller av fruktan. Det spelar ingen roll på vad sätt vi gör detta, antingen av begär eller förlamade av fasa; de får liv i ena fallet av en älskare, i det andra av en slav, som ville vara fri, men inte kan . 

Än är det lockelsen att njuta sinnliga fröjder, uppväxande ur livets fysiska grundval; än är det självberömmelse, vrede, fåfänga eller vad det nu kan vara? Även dessa vackra berg, denna sköna flod gäckar oss, för livet har för dem inga band. Kanske talar de inte till oss, bara därför att de känner tystnadens överlägsenhet. De skrattar tillsammans åt oss i natten och gör sig lustiga över den lilla människans vilda kamp, hon som vill dra himlen ned till sig. Ack, du himmelens Gud! Och alla dessa teosofins spädbarn ber om, att någon stor, väl diplomerad Adept ska komma och uppenbara hemligheten! Men de kan inte föreställa sig att andra elever har trampat på de vassa spikar, vilka försvarar inträdet till den stig som leder till Vägens port. Men vi ska inte klandra dem, inte heller önska oss de ting – de särskilda lotter – vilka några av dem har, eftersom vi nu, då vi känner den fruktansvärda makt som tvivel, förtvivlan och ett sårat samvete har, föredrar att gå klokt och försiktigt tillväga och inte likt dårar rusa fram, där änglar inte släppas in, utan att ha blivit kallade. 

Men, min medbroder, jag påminner dig åter om lockelsernas makt. Denna Väg går fram under en himmel och i ett luftstreck, där varje ogräs växer en aln på natten. Där görs ingen åtskillnad. Därför överraskas vi efter veckor, månader, år av hängivet arbete att finna små skott av fåfänga eller av något annat liknande, vilka förr då vi var mindre uppmärksamma lätteligen skulle ha bortskurits, men som nu skjuter upp såsom drivna av någon ond, intelligent makt. Denna självförvillelsens stora makt är stark nog att skapa en rytande fors eller ett berg av is mellan oss och våra Mästare. 

Och nu beträffande frågan om könen. Som du vet har både kvinnor och män tillagt den en framstående vikt och avgjort den till det ena eller andra könets nackdel. De finns, som säger, att man inte kan tänka sig ett kvinnligt kön hos anden; allt hos den är manligt. Andra säger motsatsen till kvinnans förmån. Men båda har orätt. I den sanna verklighetens värld finns inget kön. När jag sade: "där är alla män kvinnor, och alla kvinnor män", använde jag bara ett retoriskt uttryckssätt för att betona, att varken den ena eller den andra hade övervikt, utan att båda var, så att säga, sammansmälta till ett. På samma sätt kunde man säga: "där är människor djur och tvärtom". Men kom ihåg, att vad jag sagt är med hänsyn till anden och inte med hänsyn till psykiska tillstånd. För i de psykiska tillstånden finns ännu åtskillnader, då det psykiska, fastän högre än det materiella, inte är så högt som Anden, eftersom det ännu har del i materien. I Anden eller Âtman finns nämligen på en gång alla erfarenheter av alla former av liv och död, och den som är ett med Âtman äger därmed kännedom om hela det manifesterade Universum. Jag har förut talat om detta tillstånd såsom Turiya eller det fjärde tillståndet. 

När jag säger, att den kvinnliga principen representerar materian, menar jag inte att kvinnorna gör det, för de kan i något eller flera hänseenden ha fullt upp av den maskulina principen, och ett motsatt förhållande kan äga rum hos männen. 

Materian är tom och bedräglig och så är även det kvinnliga elementet och dessutom böjt att hålla på den bestående ordningen [*]. Så sägs det i Kabbalan att kvinnan är en mur omkring mannen. En motvikt är nödvändig, och denna motvikt finns hos kvinnan eller det kvinnliga elementet. Det är lätt att se, att kvinnan i allmänhet har en benägenhet att låta allt förbli vid det gamla och motsätter sig förändringar. Kvinnan har aldrig varit banbrytare för stora reformer, fastän det givits undantag även från denna regel, för många enskilda kvinnor har varit det, men den stora mängden kvinnor har alltid velat ha kvar det, som vunnit tradition och allmänt erkännande, till dess att männen genomdrivit den stora förändringen. Därför håller också kvinnorna alltid på den härskande religionen, den kan nu vara kristendom, judendom, buddhism eller brahmaism. De buddhistiska kvinnorna tror lika orubbligt på sin religion och är lika ovilliga att ändra den, som den stora mängden av deras kristna systrar är ovilliga att ändra sin.

______________

[*] Till följd av dess negativa eller passiva egenskap. – J.N.

Vad det nu beträffar att avgöra vilket element som är förhärskande hos någon viss person, så är det svårt att därför ge någon allmän regel. Men det kanske står att finna i det förhållandet hurvida en person visar sig grundad för abstrakt eller konkret tänkande och dessutom på hans tendens för det bara ytliga eller för mera djupliggande saker. Men jag tror att man själv bör tänka ut detta. 

I det andliga livet försvinner naturligtvis inget organ, vad vi har att försöka klargöra för oss, är det sätt varpå varje organ är verksamt i sin andliga motsvarighet. Såsom jag förstår det, är organen i sin andliga form förmågor, inte organ på samma sätt som ögat är förmågan att se, örat förmågan att höra och så vidare. Fortplantningsorganen skulle då bli den skapande förmågan och kanske Viljan. Du får inte föreställa dig, att de organ som tillhör det andliga livet är efterbildningar av de fysiska organ som vi ser. 

Ett exempel är tillräckligt. Man kan se bilder i astralljuset med nacken eller magen. Varken på det ena eller andra stället finns något öga, likväl ser vi. Detta måste bero på förmågan att se, vilken i den fysiska kroppen behöver en särskild plats eller ett särskilt organ, som vi kallar ögat. Vi hör ofta med huvudet utan hjälp av hörselapparaten, vilket visar att det finns en förmåga att höra, att fortleda och förnimma ljud, utan förmedling av det yttre örat eller dess inre hjärnapparat. Denna förmåga fortlever därför också efter döden. Varje annat sätt att uppfatta saken är grovt materialistiskt och leder till en förgudning av denna overkliga kropp, som endast är en bild av verkligheten och en ganska ofullkomlig sådan. 

När du tänker över dessa saker, bör du aldrig förlora ur sikte den enkla trefaldiga indelningen i det fysiska, det psykiska och det andliga, alltid ihågkommande att det sista innefattar de två andra. Allt det astrala tillhör den psykiska naturen, vilken delvis är materiell och därför mycket bedräglig. Men alla är nödvändiga, för de är, de existerar. 

Själva Gudomen är underkastad denna lag eller rättare detta är Gudomens lag. Gudomen längtar efter erfarenhet eller självkännedom, vilka endast kan uppnås genom att så att säga träda utanför sig själv. Därför frambringar Gudomen de manifesterade universumen, bestående av materie, psykisk natur och ande. I Anden ensamt bor det stora medvetandet av det hela; och på så sätt fortsätter den för alltid att producera och drar åter in i sig,  så stora och oändliga ackumulerande erfarenheter, att pennan faller en ur handen vid blotta tanken. Hur kan språket ge uttryck åt detta? Det är omöjligt, för vi möter ögonblickligen tanken, att Gudomen alltid måste veta allt. Likväl finns det en oändlighet och bävan i inflytandet av denna tanke på en Brahmans Dag och Natt. Det är något att tänka över i hjärtats hemligaste gömslen och inte ägnat för diskussion. Det är Alltet. 

Och nu, min broder, lämnar jag dig för närvarande. Måtte din återställda hälsa sätta dig i stånd att verka mera för världen. 

Jag hälsar dig, min Broder, och önskar dig att du kan uppnå upplysningens höjder.

                                                                                                                                                Z.