Fastän det bildgalleri, som jag nu skriver om för länge sedan blivit övergivet och aldrig mer blivit sett, sedan dess väktare lämnat platsen där det fanns, går det fortfarande att finna liknande gallerier på andra platser, men dit kan man inte komma utan vägvisare. Dessa är nu dolda i avlägsna och otillgängliga trakter, i Himalayabergen; och bortom dem, i Tibet, i underjordiska grottor i Indien; samt på liknande mystiska ställen. Behovet av rapporter genom spioner eller genom bekännelser angående begångna överträdelser är något som är okänt inom de hemliga brödraskap, som äger sådana sällsamma register över de personers tillstånd, tankar och handlingar, som de nämnda gallerierna återspeglar. Bland den romersk-katolska kyrkans brödraskap eller inom frimureriet kunde inget brott emot reglerna någonsin upptäckas, om inte någon angivare utpekade den felande, eller om han själv angav en bekännelse. Varje dag så bryter den ene frimuraren efter den andre både mot bokstaven och andan av de löften han gav, men då ingen anar något och ingen anklagar honom, förblir han fortfarande en respekterad frimurare. Soldaten i läger eller fält bryter emot disciplinens strängaste föreskrifter, och eftersom ingen ser det som kan röja eller straffa honom så förblir han oantastad. Och i de olika religiösa samfunden bryter medlemmarna ständigt mot alla buden utan sina kamraters eller de styrandes vetskap, såväl i tanke som handling, utan att därigenom förlora sin ställning eller sitt anseende. Men varken den romerska kyrkan, frimureriet eller någon religiös sekt äger ett sådant galleri som jag här vill försöka beskriva för er, ett galleri som registrerar eller återger varje minsta tanke eller handling.

Jag syftar inte på det stora Astralljuset som troget återger i bilder allt vad vi gör, antingen vi är teosofer eller icke-teosofer, katoliker eller frimurare, utan på en verklig samling av bilder medvetet sammanställda och som åskådliggör en av Astralljusets många funktioner. 

Det var under ett av mina samtal med den gamle mannen, som efter döden hade blivit förvandlad till ett vandrande öga, som jag först hörde talas om detta underbara galleri, och efter hans död blev jag visad själva platsen. Detta fanns på den Heliga Ö, där sedan gammalt många sällsamma och magiska saker och händelser utspelat sig. Ni kanske frågar varför sådant numera inte förekommer där, men ni kunde lika gärna bett mig förklara varför Atlantis sjönk i vågorna eller varför det stora Assyriska riket inte längre existerar. De har haft sin tid, precis som vår nuvarande lovprisade civilisation, skall nå sitt slut och försvinna. Den cykliska lagen kan inte hindras i sin verksamhet, och liksom ebb och flod växlar på jorden och blodet pulserar i våra ådror, lika säkert är att även stora verk förgås och mäktiga nationer försvinner. 

Det var endast få månader före den gamle mannens död. Var det kanske att skilsmässan mellan kropp och själ närmade sig, som förmådde honom att uppenbara många ting och lät honom skänka vinkar till andra, eller var det på högre order – jag vet inte vilket? En dag, då han beklagat sig över sina många villfarelser och fel, vände han sig plötsligt till mig med orden:  

”Så du har aldrig sett galleriet, där ditt verkliga andliga tillstånd uppenbarar sig?” 

Eftersom jag inte förstod vad han menade, svarade jag: 

”Jag visste inte att något sådant fanns här.” 

”Jo, det finns i det gamla templet däruppe vid berget och där sprider diamanten mera ljus än någon annanstans.” 

Eftersom jag fruktade att yppa min djupa okunnighet, inte bara om vad han menade, utan även om detta galleris beskaffenhet, fortsatte jag samtalet i syfte att locka fram mera upplysningar, och han, som antog att jag hade hört talas om detta av andra, började beskriva galleriet. Men just som han hade kommit till den viktigaste punkten i sin beskrivning, bytte han samtalsämne lika plötsligt som han börjat det, och jag förblev ett offer för nyfikenhet. Och ända till sin död gjorde han inte någon vidare hänsyftning på dessa. Det alldeles särskilda förloppet vid hans sjukdom och död, tillsammans med det mystiska vandrande ögat, drog mina tankar bort från bildgalleriet.

Men det verkar som om detta ensamma, rörliga, själfulla öga verkade på mitt förnuft som ett varsel eller ett slags förebud om mitt inträde i galleriet. Hans enkla fråga i samband med talet om hans egen ofullkomlighet och den lärdom som inpräglades hos mig därigenom, att hela hans natur koncentrerats och uppgått i detta öga som ständigt vandrande över Ön, hade den verkan att jag vände mina tankar inåt för att upptäcka och förgöra de frön till ont som funnits i min natur. Under tiden fullgjorde jag träget alla sysslor i det tempel jag tillhörde. En natt, sedan jag uppnått en viss grad av andlig ödmjukhet föll jag åter i en lätt dvala; det vita månljuset flödade in i rummet och jag drömde att jag åter träffade den gamle mannen precis som när han levde och han frågade mig om jag ännu inte hade sett bildgalleriet. ”Nej”, svarade jag i drömmen. ”Jag hade glömt bort det”, och samtidigt så vaknade jag vid ljudet av min egen röst. När jag såg mig omkring blev jag i månljuset medveten om en gestalt, som jag inte hade sett i något av templen. Denna varelse betraktade mig med en klar, kall blick och liksom långt bort i fjärran hördes något vad jag antog var hans röst, som sade:

 ”Kom med mig.” 

Jag steg upp från min säng och gick ut i natten, och följde den lakoniske vägledaren. Det var fullmåne och den stod högt i sin bana, och hela omgivningen var klart upplyst av dess sken. På avstånd syntes tinnarna av det tempel vilket låg närmast diamantberget liksom självlysande. Mot detta styrde min ledsagare sina steg, och vi kom till dörren som nu stod vidöppen. När jag kom till tröskeln såg jag plötsligt ovanför mig det ensamma, grå, vandrande ögat av min gamle avlidne vän och medlärjunge, som blickade djupt in i mina ögon och i uttrycket avläste jag att han ville säga: 

”Här är bildgalleriet.” 

Vi steg in och fastän några präster befann sig där, verkade ingen lägga märke till mig. Vi kom in på en gård, gick tvärsöver en förhall genom en lång korridor och så in i en stor och vid sal som saknade tak och som bara hade en dörr. Endast himmelens stjärnor lyste på rymden ovanför, emedan strömmar av ett sken starkare än månljuset strömmade in i salen från diamanten, så där fanns inte några skuggor inte heller något behov av ljus. Då den ljudlösa dörren slöt sig bakom oss, kunde man förnimma en sorgsen musik som dock strax upphörde; samtidigt syntes plötsligt på ett ställe en skugga dyka upp, som dock hastigt försvann i ljuset. 

”Studera noga, men rör ingenting och frukta inget”, sade min tystlåtne följeslagare. Med dessa ord gick han ut och lämnade mig ensam. 

Men hur kunde jag säga att jag var ensam? Rummet var ju fullt av ansikten. De var uppställda längs den stora salen, nära golvet, ovanför det, högre upp, vid väggarna; i luften; överallt utom längs en enda sidogång; men inte ett enda rörde sig från sin plats, trots att vart och ett verkade vara levande. Då och då visade sig besynnerliga vaksamma varelser som tillhörde elementalvärlden, vilka rörde sig från plats till plats. Bevakade de mig eller ansiktena? Nu märkte jag att de fått syn på mig, ty de kastade blickar åt mitt håll; men i samma ögonblick hände något, som visade, att det var ansiktena omkring mig som de vaktade eller bevakade. 

Jag stod och betraktade ansiktet av en gammal vän som var ungefär i min egen ålder, och vilken hade blivit sänd till en annan del av Ön, och dess åsyn fyllde mig med en oförklarlig känsla av sorg. En av de underliga elementalerna begav sig tyst fram till ansiktet, och till min obeskrivliga häpnad märkte jag, att bilden av min vän tydligt förbleknade. Dess uttryck ändrade sig varje ögonblick? Och dess färg växlade från vitt till grått och gult, samt åter tillbaka grått, varpå bilden plötsligt blev alldeles svart, som om den hastigt råkat i upplösning.[*] Återigen for dessa sorgliga toner förbi som jag hört vid inträdet, medan ansiktets mörker verkade kasta en skugga omkring sig, men detta varade inte länge. Elementalen slog ned på det svartnande, nu själlösa ansiktet; slet det i stycken, och upplöste på något okänt sätt för denne dess atomer och återställde fläckens ljushet. Men ack! Min gamle väns bild var borta, och jag kände inom mig en tung, nästan outhärdlig nedslagenhet som gränsade till förtvivlan.

____________

[*] Jämför detta med Judges artikel Odlandet av koncentrationsförmågan, där verkningarna av flera laster beskrivs. – Utg. 

Allt eftersom jag blev van vid omgivningen, upplevde jag då och då en ljuv men svag musik, som verkade flöda från och omkring dessa ansikten. Jag valde ut ett ansikte och ställde mig framför det för att bevaka det. Det var ljust och klart. Dess ögon blickade in i mina halvt medvetna som om de var i en dröm. Det blev då och då lite ljusare och varje gång detta inträffade, hördes de ljuva tonerna. Detta övertygande mig om att förändringen i ansiktsuttrycket stod i samband med musiken. 

Men eftersom jag fruktade att bli kallad därifrån, började jag omsorgsfullt kolla igenom samlingen och fann då att alla mina medlärjungar var representerade här, precis som hundratals andra vilka jag aldrig hade sett, liksom varenda präst, hög eller låg, som jag träffat på Ön. Den sorgliga musik jag emellertid hörde, påminde mig om händelsen av min väns förmörkade bild. Jag insåg nu att det betydde att andra bilder blev förmörknande och förstörda av de vaksamma elementalerna, vilka såsom jag uppfattade det slog ned på någon bild varje gång dessa toner klingade; denna musik liknade änglarnas klagan då de ser en dödlig begå moraliskt självmord.

Efter en stund började jag dunkelt förstå betydelsen av detta galleri. Här fanns levande bilder av varje lärjunge eller präst som tillhörde det ordenssällskap som grundats av Diamantbergets Adepter. Dessa med liv försedda ansikten var förenade med osynliga band med de personers karaktärer som de framställde, och likt en telegrafisk apparat visade de noggrant och ögonblickligen lärjungens själstillstånd; när han fullkomligt misslyckades och förföll, blev ansiktet svart och förstördes; när han växte i andligt liv, visade de olika graderna av ansiktets klarhet och skönhet hans exakta tillstånd. Då jag kommit till dessa slutsatser fylldes rummet av högre, starkare toner. Rakt framför mig såg jag ett skönt, fridfullt ansikte; dess klarhet överstrålade ljuset runt omkring och jag förstod, att någon för mig okänd broder – hur nära eller fjärran visste jag inte – nått den grad av framåtskridande, som svarade mot dessa toner. Just då återkom min vägledare. Jag fann mig vara nära dörren, som var öppen, och vi gick ut tillsammans och återvände samma väg som vi gått in. Då vi kommit ut visade månens ställning mig hur länge jag varit i galleriet. Min vägledares tystnad förhindrade allt samtal, och han återvände med mig till det rum jag lämnat. Där stod han en stund och betraktade mig, och ännu en gång hörde jag liksom på långt avstånd hans röst, som frågande bara sade:

”Nåväl?” 

I mina tankar uppstod frågan: ”Hur är dessa bilder skapade?” Och från hela hans väsen, men inte från hans läppar, kom svaret: 

”Det kan du inte förstå. De är inte personerna själva, och ändå är de härledda ur deras tankar och kroppar.” 

”Var den tanken riktig att de är förbundna med dem de avbildar genom osynliga trådar, längs vilken personens tillstånd överförs?” 

”Ja, fullkomligt. Och de har aldrig fel; från dag till dag ändrar de sig till det bättre eller det sämre. Från den dag lärjungen beträder denna väg, formas hans bild där; och vi behöver inga spioner, inga fjäskiga medlärjungar som frambär beskyllningar, inga rapporter, intet maskineri. Allting registrerar sig själv. Vi behöver bara syna bilderna för att exakt veta om lärjungen går framåt eller bakåt.” 

”Och dessa märkliga elementaler”, tänkte jag, ”lever dessa på de svartnande bilderna?” 

”De är våra renhållningsarbetare; de samlar upp och upplöser de nedbrutna och skadliga atomerna som byggde upp bilden innan den förmörkades – som inte längre passar för detta sällskap.” 

”Och musiken – kom den från bilderna?” 

”Ack, min pojke, du har mycket att lära. Den kom från dem, men den tillhör även varje annan själ. Den är vibrationerna hos lärjungens tankar och andliga liv; den är tonerna från hans goda gärningar och broderliga kärlek.” 

Sedan kom det över mig en förskräcklig tanke: ”Hur kan man – om det ens är möjligt – återställa sin bild, sedan den en gång förmörkats i galleriet?” 

Men min vägledare var inte längre där. Bara ett svagt prasslande ljud – och tre dova, avlägsna toner ljöd som verkade komma från en stor bronsklocka!

 

 

BRYAN KINNAVAN

[WILLIAM Q. JUDGE]

Översatt från Letters That Have Helped Me sid. 230, “The tell-tale picture gallery”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946.

 

 

 

__________________________________________________________________

ANDRA OCKULTA BERÄTTELSER AV WQJ:

Ormens Blod
Det Vandrande Ögat
Det avslöjade bildgalleriet
De persiska lärjungarnas lära
Karma i Desatir
Tröskelns Väktare
En Allegori

___________________________________________________________________