22
De persiska lärjungarnas lära
 Från ”ockulta berättelser” ur The Path


William Q. Judge

© 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

Innan den blixtrande diamanten i det mystiska berget bakom templet börjat avta i glans besökte många främlingar ön. Bland andra kom det lärjungar från Persien. De hade kommit den långa vägen för att söka mera kunskap, för i deras eget land hade sanningen redan börjat falla i glömska. Sanningen i de gamle vises uttalanden låg gömd under ett tjockt lager av fantasifyllda tolkningar, vilka hastigt förvandlades till vidskepliga föreställningar. Och nu tänkte lärjungarna att på ön, vars rykte flög över hav och land, skulle de finna kunskap och visdom och vägen till makt. Men även om de befann sig i denna sinnesstämning fanns det dock vissa ting som de betraktade som obestridliga även av de vise. Vad de sa hade inte något särskilt inflytande på mig, förrän de började citera några gamla skrifter av sitt lands profeter, för att bevisa att människan även om hon till sitt väsen är gudalik och odödlig ibland transmigrerar tillbaka i rovdjur, fåglar och insekter. Eftersom några gamla buddhistiska munkar många år förut framhållit denna lära och påstått, att den dolde ett mysterium, började nu dessa främlingars tal att oroa mig. De citerade följande verser av den Store profeten Abad:

De som i tider av välstånd upplever smärta och sorg, lider av dem på grund av sina ord och gärningar gjorda i en tidigare kropp, och straffas nu för dessa av den Allrahögste Rättvise.

Var och en är en skadegörare, gentemot den som han i mänsklig form tillfogar smärta. För sjukdom, barns lidande medan de befinner sig i   moderlivet och efter att de fötts, självmord, skador åsamkade av glupska djur, fattigdom från födelse till död, är alla vedergällningar för tidigare gärningar. På samma vis blir verkningarna för godhet.

Lejonet, tigern, leoparden, pantern,...  tillsammans med alla rovlystna djur, antingen fåglar, fyrfotadjur eller kräldjur, har någon gång varit i besittning av makt och alla som de dödat har varit deras medhjälpare eller medbrottslingar som antingen stöttat eller assisterat, eller agerat genom order från denna upphöjda klass, och straffas nu av deras egna härskare

Hästen låter sig ridas, oxen, kamelen och åsnan får bära bördor. Alla dessa har i forna liv varit människor som på ett orättvist sätt lade bördor på andra

Sådana människor som är dåraktiga och skadegörare och som fått sin boning i växtrikets former, erfar på detta sätt lönen för sina dumheter och sina missgärningar. De som besitter kunskap i svartkonst och som åstadkommer skada därmed, innesluts i mineraler tills dess att deras synder har renats; efter vilket de frigörs från detta lidande och än en gång förenas med en mänsklig kropp: och beroende på hur de beter sig i denna möter de sin vedergällning."

Dessa unga lärjungar förmedlade texterna så skickligt och betonade så starkt Abads stora kunskaper, som utan tvivel var  en profet med insikt, att tvivel vaknade i mitt förnuft. De ovannämnda verserna förnekade inte den gamla läran om reinkarnation men de lät mig däremot betrakta densamma från en för mig helt ny synvinkel. Lärjungarna påpekade visheten och logiken i den läran, att mördare, tyranner och deras likar skulle komma att dömas att bebo kroppar av så grymma rovdjur som lejon och tigrar. De framhöll även med iver andra verser, som visade att svaga men illasinnade människor vilka utfört de starkare och mer grymma mördarnas ärenden skulle dömas till att falla ur [precipiteras] den mänskliga cykeln för att födas i de försvarslösa djurens kroppar i sällskap med rovlystna djur för att så småningom förgöras genom dessa rovdjurs styrka och grymhet. På så vis, sade främlingarna, fortsätter de i varandras sällskap att sjunka steg för steg utför skalan av organiserat liv ända tills de uppnår de naturriken liknande mineralrikena, från vilken differentiering i riktning mot det mänskliga stadiet ännu inte är synligt. Slutligen hamnar dessa fördömda varelser i det stora urslemmet som bildar själva slutet på naturens stege.

Eftersom jag inte kunde förlika mig med eller acceptera dessa främlingars lära engagerade jag mig i många argument gällande detta ämne, ända tills de slutligen lämnade ön för att fortsätta sin pilgrimsfärd.

Så en dag, eftersom mitt förnuft oroades av Abads läror som, enligt lärjungarnas ord, omfattades i många länder och bestyrktes av många andra profeter, beslöt jag att uppsöka den gamle mannen som så ofta förr löst problem åt mig. Han var en sorgernas man, ty även om han ägde makt och var i stånd att öppna upp naturens inre plan och kunde ge den frågande en tillfällig förmåga av inre skådande, så att denne själv kunde se sanningen bakom de materiella tingen, så var det dock ständigt något hos honom som vittnade om en sorg, vilken han inte kunde tala om. Kanske sörjde han över ett felsteg, vars storlek endast han själv kände, kanske förmådde han inte fatta de slutliga sanningarna, eller kanske han i grunden hade en materiell tro. Dock var han alltid vänlig och alltid redo att ge den hjälp jag behövde, förutsatt att jag försökt alla medel att hjälpa mig själv men likväl inte lyckats.

"Broder", sade jag, "går vi in i djur då vi dör?"

"Vem säger att vi gör det?" var hans svar.

"Eldsdyrkarnas gamle profet Abad säger, att vi på så vis faller från den höjd, vi med så mycket smärta och möda tillkämpat oss."

"Tror du det och har du tänkt över saken eller accepterat läran?"

"Nej jag har inte accepterat den" sade jag. "Men trots allt mitt tänkande finner jag brister i mina svar för det tycks ligga något förnuftigt i läran att grymma människor går in i rovdjur och illasinnade människor går in i vilda djur, varefter rovdjuren river ihjäl de andra djuren och människan, jägaren dödar rovdjuren. Kan du lösa problemet?"

När han vänt sig  mot mig med sin djupa och forskande blick, som han använde för att granska om de sökande bara frågade av nyfikenhet, sade han "Jag skall visa dig både fakta och den förvrängda läran på en och samma gång vid nästa fullmånenatt."

Undrande avvaktade jag tåligt fullmånen och antog, att månen hade med frågan att göra, eftersom det sägs att vi kommit hit från månen, likt en flock flyttfåglar, som enligt sin natur flyttar norr eller söderut. Äntligen kom den bestämda dagen och jag begav mig till den gamle mannen. Han var beredd. Efter att ha lämnat rummet förde han mig till en liten grotta vid foten av Diamantberget. Diamantbergets strålar tycktes upplysa himlavalvet, då vi stannade vid ingången till grottan. Vi gick in genom en liten passage  framifrån, och här hade jag aldrig varit förr, och jag tyckte mig höra mjuka fotsteg från osynliga väsen eka som om de drog sig tillbaka allt längre in framför oss och halvt hörbara susningar for förbi oss ut i natten. Men jag kände ingen fruktan. Dessa fotsteg hade inget ont över sig även om de var märkliga och de svaga och melodiska viskningarna väckte ingen oro. Den gamle följde grottans ena sida, så att vi kunde iaktta den andra. Passagen vek av i en spetsig vinkel mot den inre ingången och inget ljus nådde oss där. Således väntade vi i tystnad under en viss tid.

"Fäst blicken lugnt på väggen mitt emot och håll tankarna stilla", sade den gamle. Jag fixerade avspänt men intensivt min blick på den andra sidan, som strax började skälva. Så hördes en jämn vibration på andra sidan  tills den såg ut som en virvlande molnmassa. Denna formade sig snart nog till en gråaktig, slät yta, likt en målares duk men lika klar som himlen och nära nog genomskinlig. Den skänkte oss ljus men gav ingen reflexion..

"Tänk på din fråga, på dina tvivel och på lärjungarna som uppväckte dem; Tänk inte på Abad ty han är bara ett namn viskade min guide.

Och då,  när jag funderade på min fråga, uppstod ett moln på ytan framför mig; det rörde sig och utvecklades till olika former, som i början var otydliga.  De övergick snart till att bli  mänskliga skepnader. De var levande avbilder av mina vänner, de båda lärjungarna. De samtalade med varandra, och även jag var där men mera otydlig än dem. Men i stället för att omgivas av atmosfären, omgavs de av eter och eterströmmar, fulla av något som jag tog för fysiska atomer, i ett förvandlingstillstånd, som ständigt for från den ene till den andre. Sedan jag vant mig vid denna syn uppmanade den gamle mig att speciellt uppmärksamma den ene av lärjungarna. Den atomfyllda eterströmmen som – delvis mörk till färgen och delvis röd – utgick från honom flöt inte i sin helhet fram till hans vänner utan tycktes till en del absorberas på annat håll. Då, när jag hade fixerat detta i mitt förnuft försvann de övriga lärjungarna ur min åsyn, och deras plats intogs av några vilda djur, som strövade kring den kvarblivna lärjungen dock fortfarande på långt avstånd från honom. Och då såg jag att atomströmmen från honom uppsögs av dessa fruktansvärda rovdjur och samtidigt såg jag liksom en mask falla från hans ansikte, och lämna ohöljd hans verkliga blodtörstiga, mördarlika sinne.

"Han mördade i hemlighet en människa på sin väg. Han är en mördare i hjärtat", sade min ledsagare. "Det är denna sanning som Abad försökte förmedla. Dessa atomer utsänder vi varje ögonblick. Dessa attraheras till ett  lämpligt centrum, dvs ett sådant som har likhet med den persons karaktär som utsände dem. Vi absorberar  från våra medvarelser allt det som äger frändskap med vårt väsen. Och det är på detta sätt som människan reinkarnerar i de lägre rikena. Människan är naturens herre, dess nyckel, dess brännpunkt, den finaste retorten i naturens laboratorium. De atomer hon dömer att sänkas ned i djurvärlden, kommer att återvända till henne i någon kommande inkarnation till hennes egen förlust eller sorg. Men hon som odödlig människa kan inte falla. Det som faller är det lägre, det personliga, det atomiska. Människan är en broder och lärare för alla väsen i de lägre rikena. Se till, att du inte utgör ett hinder för hela naturen genom att brista i dygd".

Därefter tonades den otrevliga synen bort och bilden av en helig man framträdde. Över hans huvud svävade i gyllene bokstäver namnet "Abad". Den ström av atomer som utgick från honom, fyllda av hans dygd, hans förhoppningar, hans längtan, intrycket av hans kunskap och kraft, flödade över till andra Vise, till lärjungar och till de goda i alla länder. Dessa atomer föll även över de orättfärdiga och grymma och överallt i dess spår uppstod tankar av dygd, frid och harmoni. Bilden bleknade och den molnlika duken vibrerade och rullade bort. Vi var åter i den ensliga grottan. Mot väggarna ekade svaga fotsteg och tysta viskningar om frid och hopp vibrerade genom luften.

BRYAN KINNAVAN
Path, Oktober, 1892.

Översatt från William Q Judges Theosophical Articles, sid 107-111, "The Persian Students Doctrine". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.