Det var en gammal och magisk ö. Många århundraden tidigare hade de stora goda Adepterna landstigit från väster på dess stränder och hade för en tid upprättat Sanningen där. Men inte ens de kunde undkomma ödets obevekliga gång, och de visste att detta bara var en tillfällig tillflyktsort, ett ställe där det skulle samlas tillräckligt med andlig kraft för att lämna spår under flera cykler, och detta skulle under tidsålder efter tidsålder komma att bli fundamentet varpå den andliga sanningens tempel skulle återuppstå. Dessa välsignade varelser stannade kvar där under oräkneliga århundraden, och såg nya landmassor stiga upp ur haven, först som mjuk lera men som med tiden stelnade till klippor och jord. De undervisade folket och fann dem vara läraktiga elever, och ur deras skara hämtade de många lärjungar, fulla av iver, tålamod och tro. Bland de allra sista av dessa fanns jag, som kämpade länge och ärligt under flera liv på ön. Och ön kom att bli känd som Ödets Ö, på grund av att det förutspåtts att mystiska framtida händelser skulle ske på den, enligt de största Adepterna och deras siare.

Ändå lyckades jag inte nå den punkt som jag hade hoppas på för att kunna  lämna ön tillsammans med dessa lärare, som sagt att de en viss dag måste resa till andra länder, och bara lämna kvar sin välsignelse till de av lärjungarna som villigt stannade kvar; de upproriska var tvungna att stanna men utan de välsignades välgörande tröst och hjälp. 

Till slut kom då avskedets dag och de konungslika vägledarna gav sig av men lämnade kvar den sanna religionen och dess seder väl etablerade. Ändå visste vi att till och med den måste sönderfalla, och en del av oss kommer kanske till och med att spela en viss roll i detta, men maktens centrum skulle inte lämna ön förrän dess öde blivit fullföljt; makten må vara gömd och kommer att ligga vilande tills tiden är inne.

Många år kom och gick och jag befann mig fortfarande på ön, reinkarnerad om och om igen. Med sorg såg jag hur de gamla sederna åsidosattes och olika åsikter fick fotfäste. Detta var ormens makt. 

På ett välkänt berg hade Mästarna placerat en juvel, och vid foten av berget hade de byggt ett torn. Dessa har jag flyktigt omnämnt i en tidigare berättelse. Jag kände väl till berget och såg det på avstånd varje dag från tornet där jag fullgjorde mina plikter. Jag var närvarande när den underbara juvelen placerades på berget, och av alla dem som bevittnade den underbara händelsen var jag den ende som mindes. Sedan den dagen har många århundraden passerat förbi, och de andra lärjungarna, som också reinkarnerade där, hade glömt händelsen men kände till juvelen. En del av dem som i andra liv varit mina tjänare i tornet, var nu mina jordiska överordnade eftersom de i sina tankar hade hängivit sig åt yttre formell makt, som egentligen bara är en svag symbol för den verklighet som borde finnas inombords.  

På så vis levde traditionen vidare, men diamanten strålade mindre klar än i de dagar då jag först såg den. På natten lyste dess strålar upp i himlen och prästerna försökte förgäves månad efter månad med ceremonier och böner att få dess forna dagars glans åter. De visste att en sådan glans var möjlig – i sanning en gammal profetia – men det var det enda de visste, och de var okunniga om återstoden, vilket, om de hade vetat, kanske hade gjort att inga av deras ceremonier hade ägt rum. Detta var att den stora och fantastiska strålglansen av ljuset från diamantberget bara skulle framträda efter att den sista droppen blod från ormen fallit på ön, och att själva juvelen aldrig igen skulle återfinnas på den klippa den legat vid under så många tidsåldrar. 

Jag ensam kände till allt detta; men jag visste inte var ormen fanns. Hans inflytande kändes och syntes, ty under de tidiga åren var han den ende reptilen som slapp undan förföljelse, eftersom hans födelse berodde på en vandrande svart magikers tankar som hade landstigit på ön under en vecka – detta var för så länge sedan att prästerna inte hade några uppgifter om det. Denna orm måste dödas och hans blod flyta på marken för att för alltid ta bort de sista spåren av ondska efter den svarte magikern, och enbart av denna anledning hölls diamanten kvar på berget genom de goda Adepternas makt som hade placerat den där. Den skyddade sanningens kärna från ormens andedräkt och behövdes inte när han väl var tillintetgjord. Om prästerna hade känt till detta skulle inga ceremonier för att öka strålglansen ha prövats, ty de skulle hellre utsätta sig för ormens inflytande än att förlora juvelen. De trodde verkligen att deras maktinnehav på något sätt var förbundet med diamantberget. De hade rätt. Jag kände till  vad deras fatala öde skulle bli, när jag lyckats hitta ormens näste.  

Dag efter dag och långt under nattens timmar mediterade jag, och kikade in i varje vrå på ön. Vid fullmåne när diamanten blev lite klarare, såg jag de slemmiga spåren från ormen på ön, men jag kunde aldrig finna hans bo. Till slut så kom en kväll en med-studerande som hade dött före mig och som varit med när juvelen placerades, och som då och då kom från skyn för att hjälpa sin gamle vän och som när han gav sig av sa: ”Sök vid bergets fot.”  

Så nära den heliga diamanten hade jag aldrig trott den att otäcke reptilen skulle finnas; och ändå var det där, genom den onda Översteprästens karaktär, som han tagit sin säkra tillflykt. Jag tittade och såg honom vid foten av berget, sprutande gift och svarta moln av själslig förtvivlan.  

Den stora dagen med diamant ceremonin låg åter inför oss, och jag var fast besluten att detta skulle vara dagen då man skulle bevittna ormens död och den sista skimrande glansen från diamanten.

Morgonen kom ljus och varm. Stora massor av människor samlades vid bergstemplet, och de förväntande sig stora resultat av ceremonierna. Det verkade precis som om de, som var medfött mediala, kände på sig att diamanten skulle bryta ut i sitt forna ljus, men ändå, så uttrycktes då och då en rädsla att den i sin stora skönhet skulle bli förlorad för dem för all framtid. 

Det var min tur att förrätta vid ceremonin efter Översteprästen, och jag ensam var medveten om att ormen slingrat sig in i templet och låg ihoprullad bakom altaret. Jag var fast besluten att gripa honom, åkalla vår gamle Mästare, strypa honom här och låta hans blod flyta på marken.   

I samma ögonblick som jag tänkte detta, och jag såg min vän från fjärran länder stiga in i templet förklädd till en vandrande munk, så visste jag att min till hälften uttalade önskan hade blivit besvarad. Ändå stirrade döden mig i ansiktet. Där, nära altaret, fanns den heliga yxan som alltid var redo att fälla den man som på något sätt felade i ceremonin. Detta var en av de otäcka sönderfallen av den gamla lagen, och medan den blivit använd på sådana som bara felat till formen, visste jag att Översteprästen skulle själv döda mig så snart diamantens sista stora flamma dött ut. Kvällens mörker skulle vara över oss innan föreställningen tillät mig att förgöra en fiende till vår ras. Så, jag brydde mig inte om döden, för hade jag inte stått inför den tusen gånger tidigare såsom en välsignad frigörelse och en ny chans? 

Till slut kom då ögonblicket jag väntat på. Jag böjde mig ner, bröt reglerna och stack ner min hand bakom altaret och tog tag i reptilens nacke. Översteprästen såg att jag böjde mig och rusade mot yxan. Ett ögonblicks fördröjning och allt hopp skulle vara ute. Med övernaturliga krafter tog jag tag och tryckte till. Genom mitt huvud for en eldlinje och jag kunde se min vandrande munk vinka, och på samma gång snubblade och föll Översteprästen som var på väg mot yxan. Ytterligare ett tryck och ormen var död. Min kniv! Den fanns i min gördel, och med den skar jag halsen av honom. Hans röda livliga blod flöt ut på marken och – yxan föll på mitt huvud, och den yngre tempelprästen föll död ner på golvet.  

Men det var bara min kropp som dog. Jag steg upp i luften och såg mig själv ligga där. Folket varken skrek eller sade något. Översteprästen böjde sig över mig. Jag såg min vandrande munk le. Ormens blod flöt sakta ut bredvid min kropp, och bildade små droppar, var och en röd och livlig. Diamanten på berget bakom templet, växte sig sakta starkare, sedan blixtrade och glänste den. Dess strålglans trängde in i templet medan präster och folk, utom min vandrande munk, bugade sig till marken. Sedan fylldes luften med ljuva ljud och mjukt prassel, och röster på främmande språk talade ännu mer främmande ord från berget. Ändå rörde sig folket inte. Ljuset från diamanten verkade söka sig till ormens blod. Sakta sögs varje blodsdroppe upp av ljuset, utom en, som var mer ondskefull än de andra, och sedan lyfte denna ödesdigra sfär av liv upp i luften, och plötsligt förvandlade den sig till en liten illvillig orm, som med en böljande rörelse flög genom luften och ut i natten mot de avlägsna öarna. Präster och människor reste sig i fruktan, rösterna från berget upphörde, ljuden dog ut, ljuset drog sig tillbaka, och mörkret täckte allt. Ett vilt rop av förtvivlan hördes under natten och prästen rusade ut för att titta på berget.  

Ormens blod fläckade fortfarande ner marken, och diamanten hade försvunnit.

 
[BRIAN KINNAVAN]
WILLIAM Q JUDGE
Path, January, 1889

 

Översatt från William Q. Judges Letters That Have Helped Me, vol III, sid. 220-223, ”The Serpents Blood”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

 ___________________________________________________________________

ANDRA OCKULTA BERÄTTELSER AV WQJ:

Det Vandrande Ögat
Karma i Desatir
De persiska lärjungarnas lära
Tröskelns Väktare
En Allegori

__________________________________________________________________