Detta är inte en uppdiktad berättelse där jag kommer att berätta om ett mytiskt och otänkbart monster såsom Rahus huvud, som det vanliga folket i Indien tror sväljer månen vid varje månförmörkelse. Rahu är endast en berättelse som för folket förkroppsligar det faktum att jordens skugga äter upp den vita skivan, men jag kommer för dig att berätta om ett verkligt mänskligt öga; en vandrare; en sökare; en försvarare; ett öga som söker efter dig och håller fast dig – liksom fågeln som ”tjusas” av ormen – medan den inom din karaktär söker efter något som den aldrig finner. Ett öga som detta talas det ibland om av olika människor, men de ser det på det psykiska planet, inom astralljuset, och det kan inte ses eller upplevas i dagsljuset och rör sig inte som andra föremål.

Detta vandrande öga som jag skriver om fanns alltid på den märkliga och heliga Ön, där så många saker utspelades sig för tidsåldrar sedan. Ah! Ja det är fortfarande den heliga Ön, numera fördunklad och dess makt är besegrad – några tror för alltid. Men dess verkliga makt kommer att vara andlig, och fastän dagens förnuftiga människor inte känner till anden, och endast bryr sig om den världsliga äran, kommer den gamla Öns makt än en gång att återvända. 

Vilka underliga och spöklika former som fortfarande svävar längs hennes stränder; vilka sällsamma svaga, lågmälda viskningar som sveper fram över hennes berg; se vid skymningen när dagen övergår till natt, hur hennes älvor plötsligt kommer ihåg sina mänskliga härskare – nu förfallna till människor som delvis fruktar dem – och för ett ögonblick samlar sig omkring de platser där mysteriet är begravt, och sedan suckande försvinner därifrån. Det var här som det vandrande ögat först sågs. På dagen har det helt enkelt en grå färg, genomträngande, stadig, och alltid benägen att finna ut vissa saker som det inte kan ledas bort från; på natten lyste den genom sitt eget ljus, och kunde ses röra sig över Ön, än fort, än sakta, medan det bestämde sig för att söka efter det som det inte fann. 

Folket hade en rädsla för detta öga, trots att de var vana vid alla sorters magiska tilldragelser som nu är okända för de flesta västerlänningar. Till en början försökte de vilka själva blev irriterade av ögat att förstöra eller fånga det, men lyckades aldrig, därför att just i det ögonblick de försökte försvann ögat. Det uppvisade aldrig agg, utan verkade vara uppfyllt av ett bestämt syfte och inriktat på ett välordnat slut. Även de som försökte att undanröja ögat var överraskade att de inte fann några allvarliga hotelser från det, då det ständigt, i nattens mörker, dök upp vid deras bäddkant för att kolla dem.

Om någon annan än jag har en aning om det tillfälle då detta fantastiska vandrande öga först startade, och vem det tillhörde, kan jag inte svara på. Jag var löftesbunden och kunde inte avslöja det.

I samma gamla tempel och torn som jag förut hänsyftat till, fanns det en gammal man som alltid, hade varit på mycket förtrolig fot med mig. Han var en ifrågasättare och en tvivlare, men ändå oerhört ärlig, och ivrig i att vilja veta och lära känna naturens sanningar, och han ställde ständigt frågan: ”Om jag bara kunde veta sanningen; det är allt jag önskar veta.”

Så varje gång jag föreslog lösningar som jag mottagit från mina lärare, så vandrade hans tankar iväg mot ständiga tvivel. Historien som det viskades om i  templet, var att han hade blivit född med detta sinnestillstånd, och var känd av de överordnade såsom någon, vilken i ett föregående liv, hade rest tvivel och begärt det omöjliga blott av den anledningen att få höra lösningar utan någon önskan att bevisa någonting, och efter många år av sådana gagnlösa debatter, hade under ed lovat, att bara söka efter sanningen. Men den karma som ackumulerats under den livslånga vanan hade inte blivit förbrukad, och i den inkarnation då jag mötte honom blev han, fastän ärlig och uppriktig, hämmad av ytterst skadliga vanor från föregående liv. Sålunda fanns lösningen han sökte alltid väldigt nära, men han missade ständigt målet.

Men vid slutet av det liv som jag nu talar om, blev han övertygad om, att han genom särskilda övningar, inte bara kunde koncentrera synen till sitt öga, utan även alla de andra krafterna, och företog sig därför denna uppgift trots mot min starka protest. Gradvis antog hans ögon de mest extraordinära och  genomträngande uttryck, vilket förhöjdes varje gång han deltog i diskussioner. Han omfamnade i sitt bröst sin bestämda övertygelse, men led fortfarande av sviterna från den gamla karman som gjorde att han tvivlade. Så blev han sjuk och på grund av att han var gammal så kröp döden närmare honom. En kväll så besökte jag honom på hans begäran, och när jag kom till hans bädd fann jag att han närmade sig upplösning. Vi var ensamma. Han talade öppet men mycket sorgset, och eftersom döden närmade sig, såg han nu mer klart, och allt eftersom timmarna gick blev hans ögon större och ännu mer genomträngande och extraordinära än tidigare, samt fick ett bedjande, frågande uttryck. 

”Ah”, sade han, ”jag har felat igen; men det är bara karma. Jag har endast lyckats med en sak, och det kommer alltid att fördröja mig.” 

”Vad är det?” frågade jag.

Uttrycket i hans ögon verkade omfatta framtiden, för han berättade för mig att denna ovanliga övning skulle tvinga honom för en lång tidsperiod att bli fastkedjad vid sitt starkaste öga – det högra – ända tills energins kraft som använts för att lära denna särskilda bedrift blivit uttömd. Jag såg döden sakta krypa över hans anletsdrag, och just när jag trodde att han var död, fick han en plötslig styrka och fick mig att lova honom att inte avslöja hemligheten – och avled därefter.

Under tiden som han var på väg att dö hade det börjat mörkna. Efter att hans kropp hade kallnat, såg jag där i mörkret ett människoöga som glänste och stirrande på mig. Det var hans öga, för jag kände igen uttrycket. Alla hans egenheter och tänkesätt verkade vara inpräntade i ögat, vilka svepte fram över mig. Sedan vände ögat sig ifrån mig, och försvann så småningom. Hans kropp begravdes; ingen med undantag av mig själv och vår överordnade kände till dessa saker. Men under många år senare kunde det vandrande ögat ses på varje del av Ön, alltid sökande, alltid frågande, men inväntade aldrig ett svar.        

 
[BRIAN KINNAVAN]
WILLIAM Q JUDGE
Path, May, 1889

 

Översatt från William Q. Judges Letters That Have Helped Me, vol III, sid. 227-229, ”The Wandering Eye”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

 ___________________________________________________________________

ANDRA OCKULTA BERÄTTELSER AV WQJ:

Ormens Blod
Karma i Desatir
De persiska lärjungarnas lära
Tröskelns Väktare
En Allegori

__________________________________________________________________