ANDLIG ODLING AV SJÄLVET är det uttryck som vanligen används för att återge innebörden av ovanstående rubrik. Detta kan, åtminstone tillsvidare, tämligen väl beteckna den övning som de utför vilka önskar lära känna sanningen. Men i själva verket är det ett bristfälligt uttryck betraktat ur en teosofisk ståndpunkt. Ty Självet anses vara det som i indiska böcker kallas för Ishwara, vilket är en del av den Eviga Anden som finns innesluten i varje människokropp. Att detta är den indiska uppfattningen råder det inget tvivel om. Bhagavad-Gita säger [i kapitel XV, verserna 7-9] ”Det är just en del av mig själv som har antagit liv i denna värld av betingad existens och drar samman de fem sinnena och tanken för att den skall kunna få en kropp och kunna lämna den igen. Och dessa förs av den högste Herren till och ifrån den kropp som han går in i och lämnar så som vinden bär doften från blomman”. Och det står ytterligare [i kapitel XIII, vers 22] : ”Anden i kroppen kallas Mahesvara, den store herren, betraktaren, den som förmanar, upprätthåller och upplever, och även Paramatma, den högsta själen”. Vidare [i kapitel XIII, vers 31] står det: ”Detta Högsta Väsen, o Kuntis son, varken handlar eller berörs av handlingen, ens när det är i kroppen, därför att det, utan början och fritt från egenskaper, är oföränderligt”.

 

På andra ställen i dessa böcker kallas samma Ande för Självet, och i en berömd mening på sanskrit heter det ”Atmanam atmana pashya” som betyder ”Höj självet genom Självet”, och genomgående i alla upanishader så omtalas Självet ständigt såsom varande detsamma som Ishwara i Bhagavad-Gita. Max Mûller anser att det engelska ordet self (”självet”) bäst återger innebörden av motsvarande uttryck i upanishaderna.

 

Därav följer att en andlig odling av detta Själv, som till sin natur är evigt, oföränderligt och oberört av varje handling, är otänkbart. Det är endast i brist på bättre uttryck som elever och författare tvingas använda ordet ”andlig odling av självet” ty de säger och medger själva samtidigt att Självet inte kan förädlas.

 

Vad de därmed vill uttrycka är ”att vi måste eftersträva en sådan odling eller övning som kan göra oss redo, då vi är här på jorden, att återspegla visdomen och förverkliga uppmaningarna från det inre Självet, det allvisa och allgoda”.

 

Eftersom uttrycket ”andlig odling av självet” ständigt kräver en förklaring, antingen genom förtydligande ord eller inre antaganden, är det klokt att helt och hållet förkasta uttrycket och ersätta det med ett annat, som utan att vara motsägande klargör det önskande målet. Man bör även av ett annat skäl undvika uttrycket. Det lämnar nämligen rum för en viss grad av själviskhet, ty om vi använder det för att därmed beteckna något som vi gör endast för vår egen del, så särskiljer vi oss med detsamma från den övriga delen av det mänskliga broderskapet. Endast i ett fall kan vi använda detta uttryck utan att väcka missuppfattning och utan vidare förklaring, och det är om vi medger att vi för vår egen del önskar förädla oss själva, men då går vi direkt emot en av huvudreglerna inom det teosofiska livet, den regel som så ofta och så kraftigt betonas, det vill säga, att känslan av ett personligt jag måste ryckas bort med roten. Då vi självfallet inte vill bryta mot denna regel, har vi alltså ännu en gång framkallat ett behov av ett uttryck som inte väcker till liv några motsägelser. Detta nya uttryck bör då så tydligt som möjligt antyda de tre förnämsta beståndsdelarna i en handling. ”De tre orsaker som eggar till handling är vetandet, det som vetandet gäller och den som vet och tre till antalet är även handlingens aspekter; akten, instrumentet och den handlande” [Bhagavad-Gita, kap XVIII, vers,18].

 

Detta uttryck är KONCENTRATION. I Indiska böcker kallas det för Yoga. Detta översätts också med Förening som betyder en förening med det Högsta Väsendet eller som det ofta uttrycks ”den andliga kunskapens mål är det Högsta Väsendet”.

 

Det finns inom Yoga två stora avdelningar som omnämns i de gamla böckerna och dessa kallas Hatha Yoga och Raja Yoga.

 

Hatha Yoga är en systematisk späkning av kroppen varigenom psykiska förmågor utvecklas. Den består dels av intagandet av särskilda kroppsställningar som underlättar uppnåendet av det önskande målet, dels genom olika andningsätt som åstadkommer förändringar i organismen, tillika med andra knep. Det hänvisas härtill i kapitel IV [vers 26-29] av Bhagavad-Gita sålunda: ”somliga hängivna… offrar med sinnena, börjande med hörseln, i självtuktens eld. Somliga uppger alla för sinnet sköna ljud… Somliga offrar utandningen i inandningen och inandningen i utandningen genom att avstänga in- och utandningens kanaler, och andra genom att avbryta båda livspustarnas rörelser. Ytterligare andra offrar livet i sitt liv genom att avstå från föda”.

 

I olika skrifter framhålls detaljerna gällande dessa metoder, och det är utom allt tvivel, att man genom att följa dem kan komma i besittning av åtskilliga abnorma krafter. Det finns emellertid en risk, i synnerhet för människor i västerlandet där det inte finns erfarna gurus eller lärare. Riskerna består av följande, om en person utan vägledning börjar följa reglerna för Hatha Yoga, så uppväcker han inflytanden omkring sig som kan vålla honom skada. Det händer också att han driver sina naturliga funktioner till ett sådant tillstånd att han borde göra ett uppehåll ett tag, men då han inte känner till vad som skett, så går han vidare och framkallar därigenom skadliga verkningar. Vi upprepar således att Hatha Yoga är en svår metod att följa och för att bemästra den måste man fullfölja den ända tills man uppnår full kontroll  och framgång. Få västerlänningar är till sin natur lämpade för sådana ihärdiga och svåra övningar på de mentala och astrala planen. Dragna till Hatha Yoga av nyhetens behag och av den skenbara vinst som uppnås i form av påtagliga fysiska resultat, ger de sig in i detta utan kännedom om svårigheterna, och då de efter en tid av strävsamma försök upphör med dessa, drar de på sig följder som är allt annat än önskvärda.

 

Den huvudsakliga invändningen mot Hatha Yoga är emellertid att denna metod uteslutande gäller den materiella och halvmateriella människan – grovt uttryckt kroppen. Och allt som uppnås genom den förloras åter vid döden.

 

Bhagavad-Gita [kap IV, vers 30] påpekar detta och beskriver förloppet med dessa ord: ”Alla dessa olika slag av dyrkare rensas genom offren från sina synder, men de som tar del av ambrosian (den andliga insikten) som uppstår ur sådana offer går vidare till det eviga Högsta Väsendet”. Detta betyder att Hatha Yoga övningen representerar själva offret emedan den andra arten av Yoga är den gudomliga föda (ambrosian) som uppstiger ur offret eller ”fullkomlighet i andlig odling” och denna leder till Nirvana. Medlet för att uppnå ”fullkomlighet i andlig odling” står att finna i Raja Yoga eller som vi nu kommer att kalla den – Odlandet av Koncentrationsförmågan.

 

När vi uppnått fullkomlighet i koncentrationen blir det möjligt för oss att ta del av den kunskap som hela tiden ligger inom räckhåll för oss, men som dock jämt och ständigt undgår oss. Det som vanligtvis kallas för kunskap är endast en intellektuell förståelse av de yttre synliga formerna för vissa verkligheter. Tag till exempel det som kallas vetenskaplig kunskap om mineraler och metaller. Detta är endast en klassifikation av materiella fenomen och en empirisk uppfattning. Den vet vad vissa mineraler och metaller är bra för och påpekar vad några av dessa egenskaper är. Man säger t. ex. att guld är rent, mjukt, gult och ytterst tänjbart och genom rena tillfälligheter har man upptäckt dess värde inom medicinen och konsten. Men än idag så strider man om huruvida guldet ingår som en mekanisk eller kemisk beståndsdel i den råa bergarten. På samma sätt ligger det till med mineralerna, vars kristallformer är kända och klassificerade.

 

Nu har emellertid en ny teori uppstått som kommer sanningen mycket nära. Det vill säga, vi kan inte på detta sätt lära känna den verkliga materian, utan endast vissa fenomen varigenom materien visar sig för oss, och som vartefter företeelsen växlar, kallas guld, trä, järn, sten och så vidare. Men om mineraler, metaller och växter innehar andra egenskaper som bara kan bli förstådda med hjälp av andra ännu outvecklade sinnen vill vetenskapen inte uttala sig. Om vi vänder oss från de livlösa föremålen till män och kvinnor omkring oss, så ger oss denna intellektuella kunskap inte heller här någon djupare insikt. Vi ser kroppar med olika namn och av olika raser, men under den yttre fasaden når vi inte med vårt vardagliga intellekt. Denna människa anser vi har en viss karaktär som vi tillägger henne efter att ha studerat hennes uppförande, men detta är endast något ungefärligt, ty ingen av oss kan säga att vi i grunden känner henne och hennes goda och dåliga egenskaper. Vi vet att det inom henne finns mer än vi kan se och sluta oss till, men vad detta är kan vi inte säga, det undgår oss ständigt. Och om vi begrundar oss själva, så finner vi att vi är lika okunniga om oss själva som vi är om våra medmänniskor. Utifrån detta har det gamla ordspråket uppstått: ”Varje människa vet hur hon är, men ingen vet hur hon kan bli”.

 

Inom oss måste det finnas en urskillningsförmåga. Och om vi odlade den skulle det bli möjligt för oss att uppnå kunskap om det vi önskar lära känna. Att det finns en sådan förmåga bekräftas av ockultismens lärare och medlet för att uppnå denna är genom odlandet av koncentrationsförmågan.

 

Man förbiser i allmänhet eller vill inte tro att den inre människan – som är den som har dessa krafter – måste växa upp till mognad, liksom kroppen måste mogna innan dess organ fullständigt kan tjäna oss. Med den inre människan menar jag här inte det Högre Självet – Ishwara som jag förut talat om, utan den del av oss som brukar kallas själen eller den astrala människan, farkosten m.m. Alla dessa uttryck kan ytterligare förtydligas och bör inte alltför bokstavligt uppfattas på det sätt som de används av åtskilliga författare. Låt oss uppställa saken på följande vis: för det första, så har vi den nu synliga kroppen; för det andra, den inre människan – som inte är anden; och för det tredje, själva anden.

 

Emedan det är fullkomligt sant att den andra delen, den inre människan har till sitt förfogande alla de krafter och egenskaper som tillskrivs den astrala kroppen, så är det lika sant att dessa krafter hos de flesta människor ännu är latenta eller endast delvis utvecklade.

 

Denna inre varelse är så att säga oupplösligt sammanvävd med kroppen, cell för cell och fiber för fiber. Den existerar i kroppen ungefär på samma sätt som fibrerna i en mangofrukt. I denna frukt finns en inre kärna varifrån det utgår tusentals fina fibrer spridda överallt igenom det gula köttet. Och när man äter en sådan frukt är det ytterst svårt att skilja köttet från fibrerna. På samma sätt kan denna inre varelse som vi talar om uträtta väldigt lite då den är borta från sin kropp och den påverkas alltid av denna. Därför är det inte en lätt uppgift att efter egen vilja lämna kroppen och vandra omkring i dubbletten. De berättelser vi hört som påstår att detta är så lätt att utföra kan kanske förklaras genom en alltför livlig inbillning, fåfänga eller andra orsaker. En vanlig anledning till misstag beträffande dessa dubbletter är att en klärvoajant person mycket lätt kan uppfatta bilden av en persons tankar för personen själv. Av ovannämnda antydda skäl anses det bland ockultister, vilka känner till det sanna förhållandet, såsom något ytterst svårt att efter egen vilja kunna lämna kroppen fritt och förflytta sig i världen. Eftersom människan på detta sätt är invävd i sin kropp, är det absolut nödvändigt för henne, för att kunna röra sig fritt i sin astrala form runt om i landet, att omsorgsfullt frigöra den fiber för fiber från den omgivande massan av blod, ben, slem, galla, skin och kött. Är detta en lätt uppgift? Absolut inte – inte heller är det något som man utför snabbt och allra minst genom ett enda försök. Det är ett resultat av många års noggranna övningar och talrika försök.  Och det kan inte medvetet utföras förrän den inre människan utvecklas och stadgats till något mer än en oansvarig och dallrande geléform. Denna utveckling och denna stadga uppnås genom att bringa till full mognad förmågan till koncentration.

 

Inte heller är det sant – och den saken har jag kommit fram till genom experiment och undervisning – att vi under sömnen far omkring i landet och träffar våra vänner eller ovänner eller njuter av jordiska fröjder på avlägsna orter. Visserligen är det fullt möjligt för en människa som förvärvat en viss koncentrationsförmåga att helt och hållet lämna den sovande kroppen, men sådana fall är inte i våra dagar särskilt talrika.

 

Med de flesta av oss är det så att vi under sömnen förblir i närheten av vår slumrande fysiska form. Vi behöver inte lämna vår kropp för att bli delaktiga i de olika medvetandetillstånden, ty de är varje människas rättighet. Men vi avlägsnar oss inte heller miltals ut på landet iväg från kroppen förrän det blir möjligt för oss, och det är inte möjligt för oss förrän vi förvärvat oss den nödvändiga eteriska kroppen och lärt oss använda dess krafter.

 

Denna eteriska kropp har sina egna organ som bildar underlaget till de yttre sinnena som människorna känner till. Det yttre ögat är det enda instrument varigenom den verkliga förmågan att se mottager sådana intryck som har att göra med synen; örat har sin inre härskare – förmågan att höra och detsamma gäller för de andra organen. Dessa verkliga inre förmågor strömmar från Anden varom vi talade i början av denna artikel. Denna Ande närmar sig sinnenas föremål genom att härska över de olika sinnesorganen. Närhelst Anden drar sig tillbaka kan organen inte användas. Liksom när en sömngångare rör sig framåt med öppna ögon, men utan att se föremålen omkring sig, fast de olika delarna av ögat är fullkomligt friska och oskadade.

 

Vanligtvis kan ingen skillnad iakttagas mellan dessa inre och yttre organ; det inre ögat är alltför nära förbundet med det kroppsliga för att kunnas särskiljas. Men när koncentrationen har inletts, så börjar de inre organen vakna, så att säga, och frigöra sig från de bojor som påläggs dem av deras kroppsliga motsvarigheter. Sålunda börjar människan att duplicera sina krafter. Hennes kroppsliga organ skadas inte utan de förblir intakta för att användas på det plan som de tillhör. Samtidigt håller hon på att inskaffa sig ännu en uppsättning nya organ som hon kan använda oberoende av de förra och som är särskilt utmärkande för detta plan i naturen.

 

Vi finner då och då fall där vissa delar av denna inre kropp genom vissa medel blivit utvecklade mer än de andra. Ibland är det inre huvudet ensamt utvecklat, och vi får då en människa som kan se eller höra, klärvoajant eller kläraudient; en annan gång är endast en hand särskilt utvecklad  oberoende av resten, och där allt det övriga är nebulöst och fladdrande. Det kan vara en högerhand vilken då ger ägaren möjlighet att göra vissa erfarenheter som hör till det plan inom naturen som den högra handen hör till, låt oss säga den positiva sidan av beröring och känsel.

 

Men i alla dessa abnorma fall är det alltid brist på koncentration. De har bara utsträckt en del, precis som hummern skjuter ut ögat på spetsen av det skaft som uppbär det. Eller tag en person som på detta besynnerliga sätt har utvecklat ett av de inre ögonen t.ex. det vänstra. Detta står i relation till ett plan i naturen som är helt olikt det som handen tillhör och de erfarna resultaten blir också helt olika. En sådan människa blir klärvoajant av en viss klass, men uppfattar då inte mer än det som motsvarar hennes ensidiga utveckling, och hon förblir fullständigt okunnig om många andra egenskaper som innebor i de ting hon sett och känt, eftersom de organ som krävs för att uppfatta dem ännu inte utvecklats. Hon kommer då likna en tvådimensionell varelse som rimligen inte kan förstå vad en tredimensionell varelse förstår, precis som förhållandet är med oss i jämförelse med fyrdimensionella väsen.

 

Många saker måste iakttagas under den eteriska kroppens fortlöpande tillväxt.

 

Denna kropp ter sig i början som en fladdrande dimfigur med vissa kraftcentra, som orsakats av de gryende organ som motsvarar hjärnan, hjärtat, lungorna, mjälten, levern osv. Den följer samma utvecklingsförlopp som ett solsystem och är i själva verket styrd och påverkad av just det solsystem som den värld tillhör vari denna varelse är inkarnerad. När det gäller oss människor styrs detta förlopp av vår egen sol.

 

Om vi fortsätter denna koncentrationsövning börjar denna nebulösa massa att uppnå stadga och forma sig till en kropp med olika organ. Allteftersom organen växer måste de användas, uppövas och prövas. Precis som ett barn måste krypa innan det kan gå och måste lära sig att gå innan det kan springas, så måste också denna eteriska människa gå tillväga. Men liksom barnet kan se och höra på mycket längre avstånd än det kan krypa och gå, så börjar denna varelse vanligen se och höra innan den kan lämna kroppens grannskap och göra någon längre utflykt.

 

Vissa hinder börjar då ställa sig i vår väg, vilka om vi förstår dem rätt, skall ge oss goda, väsentliga skäl för utövandet av de dygder som rekommenderas i heliga böcker och som lämpligast sammanfattas under benämningen Universellt Broderskap.

 

Det händer till exempel ibland att denna nebulösa kropp under uppbyggnaden häftigt skakas eller slits i stycken eller brister sönder i bitar som då genast visar benägenhet att förflytta sig tillbaka in i kroppen och på nytt införlivar sig med den på det sätt som vi ovan beskrivit. Detta orsakas av vreden och häri ligger skälet varför alla de Vise betonar nödvändigheten av lugn. När eleven tillåter vreden att blossa upp känner den eteriska kroppen omedelbart av detta. Denna vrede manifesterar sig i eterkroppen som en okontrollerbar darrning som börjar i centrum och häftigt sliter isär de tidigare sammanhängande delarna. Får vreden fortsätta att utbreda sig så sönderdelar den hela massan som då återtar sin naturliga plats i kroppen. Följderna av detta är att det tar lång tid innan eterkroppen på nytt kan danas. Varje gång detta inträffar blir resultatet detsamma och orsaken till vreden har härvidlag ingen som helst betydelse. Vid dessa övningar kan inte ens en så kallad ”rättfärdig vrede” utgöra ett undantag från det lagbundna förloppet. Om våra ”rättigheter” har blivit orättvist och uppenbart kränkta eller inte spelar överhuvudtaget ingen roll. Vreden är en kraft som måste bära frukt efter sin egen art. Därför bör vi noggrant undvika all vrede och den kan inte undvikas på annat sätt än genom odlandet av barmhärtighet, kärlek och fullständig tolerans.

 

Men även om vi lyckas utestänga vreden så kan andra saker hända. Den eteriska formen har kanske kommit till full stadga och tydlighet, men istället för att den förblir ren, klar och sund börjar den anta en grå och obehaglig färg – förruttnelsens förebud – som angriper varje del av denna och som genom sina verkningar hindrar ytterligare utveckling och slutligen återverkar på eleven så att vreden återigen manifesterar sig. Dessa verkningar uppkommer genom avund. Avund är inte bara en småsak som inte ger upphov till fysiska resultat. Dess verkningar är på sitt område lika mäktiga som vredens är på sitt. Den hindrar inte bara all vidare utveckling, utan den attraherar till eleven tusentals illvilliga varelser av alla klasser som precipiterar sig på honom och väcker till liv eller framkallar varje slag av ondskefull passion. Därför måste avund utrotas och vi kan inte bli kvitt den så länge som vi ger utrymme för personlighetskänslan i vårt inre.

 

Ytterligare en annan verkan alstras på eterkroppen genom fåfängan. Fåfängan representerar den stora illusionen i naturen. Den frambringar inför själen alla slags förvirrade eller onda bilder eller bådadera, och den grumlar omdömet så till den grad att vreden eller avunden än en gång kommer till uttryck, eller så går man vidare i en sådan riktning att våldsam förintelse drabbar varelsen genom yttre orsaker. Precis som i ett fall vilket beskrivits för mig. En person hade gjort avsevärda framsteg men lät slutligen fåfängan ta överhanden. Strax framställde sig inför hans inre de märkvärdigaste bilder och idéer, som i sin tur påverkade honom så att han i sin sfär drog till sig massor av sådana elementaler som annars sällan drogs till eleven. Dessa elementaler är för övrigt alldeles omöjliga att beskriva på vårt språk. Dessa elementaler angrep honom till sist, vilket är deras natur och alstrade en dag på det plan där hans astralkropp befinner sig en verkan som i många avseenden liknar den som följer på en explosion av de starkaste sprängämnen vetenskapen känner till. Följden av detta blev att hans eteriska form söndersprängdes plötsligt och genom dess återverkningar så förändrades hela hans hälsa, och han dog strax efteråt på ett mentalsjukhus efter att ha begått de mest fruktansvärda övergrepp.

 

Fåfängan kan inte besegras annat än genom ihärdigt utövande av den osjälviskhet och ödmjukhet som både Jesus av Nasaret och Buddha talar om.

 

Ett annat hinder är rädslan. Den är emellertid inte det allra värsta, dessutom kan den besegras med hjälp av kunskap, ty rädslan är alltid okunnighetens barn. Rädslan inverkar på eterkroppen så att den krymper ihop, stelnar och drar sig samman. Men allteftersom kunskapen ökar, så upphör denna sammandragande process och tillåter stället personen att utvidga sig. Rädsla är samma sak som kyla på jorden och följs alltid av en frysningsprocess.

 

I en kommande artikel kommer jag att utveckla detta ämne vidare.

 

[RAMATHIRTA]

WILLIAM Q. JUDGE
Path, july, 1888

 

 till del 2 av: Odlandet av Koncentrationsförmågan

Översatt från William Q. Judges Theosophical Articles, vol I, sid. 319-328, ”Culture of Concentration” part 1. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1980.

___________________________________________________________________