224

Tröskelns Väktare
 Från ”ockulta berättelser” ur The Path


William Q. Judge

© 2000 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

 

WILLIAM Q JUDGE 1851-1896

 

Finns det verkligen en sådan varelse? Har någon sett honom? Finns det en eller flera och har den något kön? Sådana frågor har ställts av nästan alla lärjungar som läst teosofiska böcker. Några av dessa som under hela sitt liv i hemlighet trott på älvor och gamla sagor om jättar, har fortsatt med att pröva sanningshalten i dessa frågor genom att frammana denna hemska skugga, vilket fått deras blod att stelna på grund av de fruktansvärda ögon som Bulwer Lytton gjort så berömda genom sin skildring i ”Zanoni”. Men Väktaren låter sig inte lockas med sådana konster, och har inte alls framträtt, utan har genom fullständig tystnad till slut gett besvärjaren anledning att föraktfullt avvisa idén fullständigt.

Men samma frågeställare fortsätter kanske sina studier av de teosofiska böckerna med ökad uppmärksamhet och söker efter en tid att vinna mera kunskap om sin egen inre karaktär. Medan detta pågått har Väktaren väntat, och med all sannolikhet fullständigt omedveten om neofytens tillvaro. När studierna pågått så länge att de uppväcker de inre slumrande sinnena och tendenserna, börjar Väktaren känna att en individ i egenskap av elev håller på att utveckla sig. Vissa inflytelser börjar då göra sig gällande, fastän inte alltid så tydligt, och de tillskrivs aldrig till att börja med den varelse, som sedan länge hänförts till de utdömda vidskepelsernas skräpkammare. Studierna fortsätter ytterligare, mer och mer, ända tills denna fruktansvärda Tingest uppenbarar sig; och när detta sker, så är det inte längre en fråga om vidskepelse, inte heller betvivlas den. Det är omöjligt att bli fri från den eftersom den stannar kvar som ett ständigt hot ända tills den besegrats och vi lämnat den bakom oss.

Då Glyndon lämnats kvar av Mejnour i den gamla borgen i Italien, [*] fann han två vaser där, som han fått anvisningar om att inte öppna. Men trots tillsägelsen öppnade han locken med den påföljd att rummet fylldes med en berusande atmosfär och snart framträdde en ryslig, fruktansvärd varelse, vars giftiga lysande ögon trängde rätt in i Glyndons själ och framkallade en sådan plötslig skräck som han aldrig tidigare känt.

_________________

[*  Ur berättelsen i ”Zanoni”. Övers. anm.] 

Bulwer Lyttons berättelse var avsedd att visa att öppnandet av vaserna symboliserade en frågeställares närmande till de hemliga skrymslena inom sin egen karaktär. Han öppnar behållaren och fylls först av glädje och en slags berusning, framkallad av de nya lösningarna som erbjuder sig för livets alla  problem samt av de hägrande visioner av kraft och framgång som öppnar sig inför honom. Om vaserna hålls öppna tillräckligt länge, så framträder med all säkerhet ”Tröskelns Väktare”, och ingen människa kan undgå mötet. Godhet är inte tillräckligt för att hindra dess framträdande, ty även en god människa som möter ett lerigt område på väg mot sin destination, måste vandra igenom detta för att nå fram till sitt mål.

Vi måste då fråga oss härnäst: VAD är denna Väktare? Det är det samlade onda inflytandet av de ondskefulla tankarna och handlingarna i denna tidsålder i vilken vi lever i, och detta antar för varje lärjunge en viss form, som antingen förblir konstant eller så förändrar det sig vid varje särskilt tillfälle. För somliga kan det sålunda framstå ungefär på det sätt som Bulwer Lytton beskrev det; för andra innebär det endast en fruktansvärd skräck, eller också kan det anta andra former. Det är olika för varje lärjunge och antar sin form allt efter de tendenser och de naturliga fysiska och psykiska kombinationer som är utmärkande för hans familj och nation.

Var finns den då? Är en fråga som helt naturligt måste ställas. Den har sitt tillhåll på sitt eget plan, vilket kan uppfattas på följande sätt.

Kring varje människa finns plan eller zoner, som börjar med det andliga och fortsätter gradvis nedåt till det grovt materiella. Dessa zoner sträcker sig inom vissa gränser omkring alla varelser. Det vill säga, om vi föreställer oss att vara i centrum av en sfär, så kommer vi att märka att det inte finns någon möjlighet att undgå eller komma förbi en enda zon, eftersom den sträcker ut sig i alla riktningar, innan vi når dess yttre gräns.

Då eleven slutligen håller fast vid en verklig strävan och några glimtar av sanningens strålande ledstjärna där Mästarna finns, samt har väckt till liv ett fast beslut att veta och att framhärda, så inriktas hela hans natur på att nå bortom de begränsningar som hittills fängslat hans själ. Så snart han sålunda tagit ett enda litet steg framåt, så når han den zon som ligger närmast bortom de rent kroppsliga och mentala känslorna. Då uppväcks till en början de mindre väktarna på tröskeln, vilka attackerar honom med frestelser, förvirring och tvivel. Han känner bara verkningarna, eftersom de inte framträder i fysisk gestalt. Men allteftersom han fortsätter med sitt förverkligande når den inre människan vidare, och med dessa framsteg följer en yttre mental insikt om de erfarenheter han genomgått tills han slutligen uppväckt hela kraften av den onda makt som naturligt nog reser sig mot det goda ändamål han strävar efter. Då framträder Väktaren i en eller annan form. Att den verkligen antar en viss form och gör sig gällande på ett fruktansvärt sätt har bekräftats av många elever.

En av dem har talat om för mig att han såg den som en enorm snigel med onda ögon, vars elakhet var fullständigt obeskrivlig. Då han drog sig tillbaka – eller med andra ord, fylldes med fruktan – så tycktes den bli glädjefylld och välsinnad, och då han dragit sig tillbaka helt och hållit, så försvann den. Därefter föll han ännu längre tillbaka i tanke och handling, även om det fanns tillfällen då han kände en längtan att återvinna den mark han förlorat. Men vid varje sådant tillfälle visade sig den hemska snigeln på nytt och lämnade honom endast då han gav upp sin strävan. Och han visste att varje gång han tog upp striden på nytt, så blev kampen allt hårdare.

En annan elev uppger att han sett Väktaren i skepnad av en dyster och hotfull människa, vars minsta rörelse och blick uttryckte en avsikt eller förmåga att tillintetgöra elevens förstånd, och det var endast genom de största ansträngningar av vilja och tro som han kunde fördriva det onda inflytandet. Samma elev har vid andra tillfällen känt det som en vag, men fruktansvärd skräck, som helt och hållit verkade omsluta honom. Innan detta hände hade han dragit sig tillbaka för ett tag och förberett sig genom kraftigt självstudium för att kunna stå ren och modig inför nästa attack.

Dessa saker är inte detsamma som Sankt Antonius frestelser. I hans fall verkar han ha uppväckt ett tillstånd av erotisk hysteri, där hans eget hjärtas obesegrade hemliga tankar antog synlig form.

Tröskelns Väktare är inte en produkt av hjärnan, utan ett inflytande från ett plan, som ligger utanför eleven, men där hans egen renhet blir avgörande för hans framgång eller nederlag. Detta är inte något som lekmanna-teosofer behöver frukta; och ingen uppriktig elev som känner sig manad att ihärdigt sträva mot de högsta utvecklingsmålen till gagn för mänskligheten, och inte för sin egen del, behöver känna någon fruktan inför vad som än sker i himlen eller i helvetet.
 

WILLIAM QUAN JUDGE
[EUSEBIO URBAN]
Path, December, 1888.

Översatt från William Q Judges artikel ”The Dweller of the Threshold” ur William Q.Judges Theosophical Articles, band II, sid 406-409. Utgiven av Theosophy Company 1980, Los Angeles.