Yogi Patanjalis Ordbok - Första boken

I Raja Yoga skolan studerar vi meditation, baserat på Patanjalis Yoga Aforismer, som ligger till grund för de flesta kända meditationssystemen som finns idag. Vi iakttar den bakomliggande metafysiken och etiken, och kopplar dessa till vardagsnära praktiska råd och erfarenheter utifrån deltagarnas behov. I ett led att förstå de många sanskritorden som finns med i Aforismerna har denna sammanställning gjorts, utifrån den löpande serien Patanjalis Yoga Dagbok, för att ytterligare underlätta studierna.

I Patanjalis Yoga Sutras olika Dagböcker förklaras ytterligare de tankar som ligger till grund för Patanjalis Raja-yoga filosofi. Denna serie av artiklar behandlar och beskriver i enkla termer vad Aforismerna egentligen vill säga oss, och hur vi kan använda dem i vår moderna tid. Vi kan även följa och ta del av den ursprungliga sanskrittexten, samt få olika infallsvinklar på de olika indiska skolorna som har samröre med yogafilosofin. De gemensamma nämnarna mellan den teosofiska filosofin och raja yogan eller ockultismen blir på många sätt väldigt tydlig när Patanjali i sina olika kapitel beskriver medvetandets olika stadier och utvecklingsmöjligheter. Integral teosofi och Raja yoga har mycket gemensamt.

I Yogi Patanjalis Ordbok finner vi många ord och begrepp som använts och är relevanta i hans Yoga Sutras förklarade av Helena Blavatsky utifrån den uråldriga Visdomsreligionen eller Sanatana dharma. Förklaringarna är till stor del hämtade från det omfattande verket Teosofisk Ordbok av HPB om ingen annan källa nämns. Dessa förklaringar är ett resultat av Helena Blavatskys studier med de teosofiska Mästarna, och är i harmoni med de indiska Mästarnas undervisning vilka initierade den Teosofiska Rörelsen. Mästarna är särskilt bevandrade i den ockulta och hinduiska filosofin, dess metafysik och etik, samt den österländska och esoteriska psykologin, så deras insikter är mycket värdefulla för oss när vi börjar studera Patanjalis bok Yoga Sutras.

Anteckningar och utdrag sammanställda av LANOO
Malmölogen den 21 september 2009

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 1”

Patanjali.(sk) Yogafilosofins grundare. Det datum som orientalisterna hänför honom till är 200 f Kr, och av ockultisterna närmare 700 än 600 f Kr. I varje fall var han samtida med Panini.

Yoga (sk). (1) En av Indiens sex darshanas eller skolor; en filosofisk skola grundad av Patanjali, fastän den verkliga yogaläran, den som är sagd att ha hjälpt till att förbereda världen för Buddhas predikan, är tillskriven på goda grunder, den mera forntida vismannen Yajnavalkya, författaren av Shatapatha Brahmana, Yajur Veda, Brihad Aranyaka och andra berömda verk. (2) Utövandet av meditation som ett medel till andlig frigörelse. Psyko-andliga förmågor uppnås därmed och framkallade extatiska tillstånd leder till den klara och korrekta förnimmelsen om de eviga sanningarna, både i det synliga och osynliga universum.

Yogi (sk). 1) Inte ”ett tillstånd av sexfaldig kroppslig och mental glädje som ett resultat av extatisk meditation (Eitel); utan ett tillstånd, som när det uppnåtts ger utövaren ett fullständigt herravälde över sina sex ”principer”, han har nu blivit ett med den sjunde. Det ger honom full kontroll, tack vare sin kunskap om SJÄLVET och Självet, över sina kroppsliga, intellektuella och mentala tillstånd, som nu inte längre är i stånd att lägga sig i eller inverka på hans Högre Jag och lämnar således det ifred att vara i sitt ursprungliga rena och gudomliga tillstånd. 2) Även namnet på en hängiven som utövar Yoga.

Hatha Yoga (sk). Den lägre formen av yogautövning; en som använder fysiska medel för att uppnå andlig självutveckling. Motsatsen till Raja Yoga.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 3”

Iswara ”Herren” eller den personliga guden – människans gudomliga Ande. Ordagrant, den högsta (självständiga) tillvaron. En titel på Shiva och andra gudar i Indien. Shiva kallas också Iswaradeva, eller den högsta devan.

Purusha (sk). ”Människa”, den himmelska människan. Anden, detsamma som Narayana sett ur en annan aspekt. ”Det Andliga Självet”.

Purusha Narayana (sk). Den manlige urmänniskan – Brahmâ.

Tattwa (sk) [Tattwor] Evigt existerande, ”Det”; även naturens olika principer i deras ockulta betydelse. Tattwa Samâsa är ett verk av Sankhya filosofin som tillägnas självaste Kapila.

Även existensens abstrakta principer eller kategorier, fysiska såväl som metafysiska. De subtila elementen – fem exoteriskt, sju inom den esoteriska filosofin – vilka kan korreleras med de fem och de sju sinnena på det fysiska planet; de två sista sinnena är än så länge latenta inom människan, men kommer att bli utvecklade under de två sista rotraserna.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 4”

Gunas (sk). Kvaliteter, attribut (se ”Triguna”); en tråd, även ett rep.

Triguna (sk) Den differentierade matrians tre avdelningar av inneboende kvaliteter – det vill säga, av rent lugn (sattva), av aktivitet och begär (rajas), av stagnation och förfall (tamas). De korresponderar med Vishnu, Brahma och Shiva. (se ”Trimurti”).

Trimurti (sk). Ordagrant ”tre ansikten”, eller ”trefaldiga form” – Treenigheten. I den moderna gudavärlden är dessa tre personer Brahmâ, skaparen, Vishnu, bevararen och Shiva, förstöraren. Men detta är en senare efterkonstruktion, ty varken Brahmâ eller Shiva är kända i Vedaböckerna, och den vediska treenigheten består av Agni, Vayu och Surya; eller som Nirukta förklarar det, den jordiska elden, den atmosfäriska (eller luftens) och den himmelska elden, ty Agni är eldguden, Vayu luftguden och Surya är solguden. Såsom det står i Padma Purana: ”I begynnelsen blev den store Vishnu, i sin önskan att skapa hela världen, trefaldig: skapare, bevarare, förstörare. I syfte att skapa denna värld, emanerade den Högsta Anden från sin kropps högra sida sig själv såsom Brahmâ; därefter, i syfte att bevara universum, skapade han från sin kropps vänstra sida Vishnu; och i syfte att förstöra världen skapade han från mitten av sin kropp den evige Shiva. En del tillbeder Brahmâ, några Vishnu, andra Shiva; men Vishnu, är en men likväl trefaldig, skapar, bevarar och förstör, därför tillät den fromme ingen åtskillnad mellan de tre. Faktum är, att samtliga tre ”personer” inom Trimurti är endast universums differentierade Ande-Materians tre kännetecknande gunas eller egenskaper, självskapande, självbevarande och självförstörande, vilka är till för pånyttfödelsens och fullkomlighetens ändamål. Detta är den korrekta betydelsen; och det visas genom att Brahmâ blir den förkroppsligade personifikationen av Rajoguna, aktivitetens kvalitet eller egenskap hos begäret att fortplanta sig, och det är på grund av detta begär som universum och allting där inom framkallas till existens. Vishnu är den förkroppsligade Sattvaguna, den bevarande egenskapen som uppstiger från en lugn och fridfull glädje, som kännetecknar den mellanliggande perioden mellan den fulla tillväxten och början till förfallet; medan Shiva, vilken förkroppsligar Tamoguna – som är stagnerandets kännetecken och slutliga förstörelse – naturligtvis blir förstöraren. Detta är i lika hög grad filosofiskt under dess mask av antropomorfism, som det är ofilosofiskt och absurt att hålla fast vid och påtvinga världen den döda bokstavens ursprungliga begrepp.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 5”

Manas* (sk). Ordagrant ”förnuftet”, den mentala förmåga som gör människan till en intelligent och moralisk varelse och särskiljer henne ifrån djuret; en synonym till Mahat. Esoteriskt sett betyder det emellertid när det står okvalificerat, det Högre JAGET eller den förnimmande reinkarnerande principen i människan. När det står kvalificerat kallas det av teosofer för Buddhi-Manas eller den Andliga Själen i motsats till dess mänskliga reflektion Kama-Manas.

Manas, Kama (sk.) Bokstavligen ”begärets medvetande” som hos buddhisterna är den sjätte Chadayatana (se d.o.) eller de sex kunskapsorganen, och därför det högsta av dessa, syntetiserat av den sjunde som kallas Klichta, den andliga förnimmelsen som uppfattar det som undgår detta (lägre) Manas, eller den ”Mänskliga-animala själen” som ockultisterna benämner den. Medan det högre Manas eller Jaget är direkt relaterat till Vijnana (den 10:e av de 12 Nidanas) – som är den fullkomliga kunskapen av alla former av kunskap, oavsett om vi relaterar till objekt eller subjekt i den Nidaniska kedjan av orsak och verkan; det lägre Kama Manas är enbart en av Indriya eller Sinnesorganen (rötterna). Väldigt lite kan sägas om Manas duala karaktär eftersom läran som behandlar den är endast korrekt framställd i de esoteriska verken. Dess omnämnande kan därför bara bli väldigt ytlig.

Nous (gr). En platonsk term för det Högre Förnuftet eller Själen i människan. Det är den Andliga till skillnad från den djuriska Själen-psyket; det gudomliga medvetandet eller förnuftet i människan. Anaxagoras gav beteckningen Nous åt den Högsta gudomen (tredje logos). Hämtad från Egypten där den kallades Nout, och antogs av gnostikerna för deras första medvetna Æon, som hos ockultisterna kosmiskt sett är tredje logos och den tredje ”principen” (från ovan) eller manas, i människan. (Se ”Nout”.) [KG #167]

Nout (gr). I egyptiernas gudavärld betydde det ”Den-Allena-Rådande”, eftersom de i sin allmänna eller exoteriska religion inte sträckte sig högre än till den tredje manifestationen som utstrålar från det Okända och det Ovetbara; det första omanifesterat och det andra logoi i varje nations esoteriska filosofi. Anaxagoras' Nous-begrepp var detsamma som Mahat, hinduernas Brahmâ, den första manifesterade Gudomen – ”det själv-alstrande Förnuftet eller Anden”; denna skapande Princip är naturligtvis hela Universums primum mobile – dess Själ och Ideation. (Se ”Sju Principer” i människan.) [KG #168]

Buddhi* (sk). Den Universella Själen eller Förnuftet. Mahabuddhi är ett namn på Mahat (se ”Alaya”); även den andliga Själen i människan (den sjätte principen), Atmans vehikel, exoteriskt den sjunde.

Buddhi-Taijasi* (sk). En mycket mystisk term som kan tolkas på många olika sätt. Inom ockultismen är den dock, i relation till de mänskliga ”Principerna” (exoteriskt), en princip som uttrycker tillståndet hos vårt duala Manas, och då det blir återförenat under en människas liv, badar det i Buddhis utstrålning. För ”Taijasi” betyder den strålande, och Manas blir strålande på grund av dess förening med Buddhi, och när Manas så att säga blir ett med Buddhi, blir den identifierad med den senare; treenigheten har blivit en; och eftersom Buddhi elementet är det högsta, blir det Buddhi-Taijasi. Kortfattat kan man säga att den mänskliga själen blir upplyst av den gudomliga själens utstrålning, det mänskliga förståndet tänds genom ljuset av den Gudomliga SJÄLV-MEDVETNA Anden. [Key:324]

Högre Självet. Den högsta Gudomliga Anden som överskuggar människan, kronan i den övre andliga Triaden inom människan – Atman.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 6”

Viljan. Inom metafysik och ockult filosofi är det Viljan som styr det manifesterade universum i evigheten. Viljan är den enda principen av abstrakt evig RÖRELSE eller dess besjälade väsen. ”Viljan”, säger Van Helmont ”är den första av alla förmågor.... Viljan är alla andliga varelsers ägodel och visar sig i dem mera aktivt ju mer frigjorda de är från materian”. Och Paracelsus lär att ”målmedveten vilja är början till alla magiska handlingar. Det är på grund av att människorna inte fullt och fast föreställer sig och tror på resultaten, som de (ockulta) konsterna är så otillförlitliga, då de i stället skulle kunna vara fullständigt tillförlitliga”. Liksom allt annat så är Viljan sjufaldig i sina manifestationsgrader. När den emanerar från den enda, eviga, abstrakta och rent overksamma Viljan (Atma i Layam) blir den Buddhi i dess Alayatillstånd, och nedstiger ytterligare som Mahat (Manas) och ilar stegvis ned för trappan tills det gudomliga Eros i sina lägre animala manifestationer blir erotiskt begär. Viljan som en evig princip är varken ande eller substans utan evig ideation. Schopenhauer har uttryckt detta fint i sin Parerga: ”i den nyktra verkligheten finns det varken materia eller ande. Tendensen till gravitation i en sten är lika oförklarlig som tanken i den mänskliga hjärnan ... Om materia kan – ingen vet varför – falla till marken, då kan den också – ingen vet varför – tänka ... Så snart som vi, även i mekanik, går bortom det rent matematiska, så snart vi når den outgrundliga vidhäftningsförmågan, gravitationen osv. ställs vi inför fenomen som för våra sinnen är lika mystiska som VILJAN”.

Kamadeva (sk). Kärlekens gud i den allmänna uppfattningen, en Visvadeva, i den hinduiska gudavärlden. Hur än Hesiodos Eros blev degraderad till Cupido av den exoteriska lagen, och ännu mer degraderad av den senare förhärskande meningen som tillskrevs termen, så är ändå Kama ett synnerligen mystiskt och metafysiskt ämne. Det är bara de tidigare vediska beskrivningarna av Kama som anger grundtonen vad han symboliskt föreställer. Kama är det första medvetna, allomfattande begäret för universell godhet, kärlek och för allt som lever och förnimmer, behöver hjälp och vänlighet. Den första känslan av gränslöst kärleksfullt medlidande och barmhärtighet som uppstod i medvetandet hos den kreativa ENDA KRAFTEN, så snart den fick liv och tillvaro såsom en stråle av det ABSOLUTA. Rig Veda säger: ”Begäret uppstod först inom DET, vilket var det ursprungliga tankefröet, och som de Vise genom sitt intellektuella sökande har upptäckt i sina hjärtan vara det band som förenar Väsen med icke-Väsen”, eller Manas med ren Atma-Buddhi. Det finns ingen tanke om sexuell kärlek i detta begrepp. Kama är i högsta grad det gudomliga begäret som skapar lycka och kärlek; och det är endast tidsåldrar senare, då människan började materialisera genom att ge mänsklig gestalt åt sina högsta ideal i form av stela och torra dogmer, som Kama blev kraften som tillfredsställde begären på det animala planet. Detta visar vad varje Veda-bok och några brahmaner säger. I Atharva Veda representeras Kama som den Högsta Gudomen och Skaparen. I Taitariya Brahmana är han Dharmas barn, lagens och rättvisans gud, samt av Sraddha och tro. I en annan berättelse utgår han från Brahmâs hjärta. Andra visar honom vara född ur vatten, dvs från det ursprungliga kaos, eller ”Djupet”. Härav ett av hans många namn, Ira-ja, ”den vattenfödde”; och Aja,”ofödd”; och Atmabhu eller ”självexisterande”. På grund av tecknet Makara (Stenbocken) på hans banér, kallas han också för ”Makara Ketu”. Allegorin om Shiva, den ”Store Yogin”, som förvandlar Kama till aska genom elden från hans centrala (eller tredje) Öga, därför att han har inspirerat Mahadevan med tankar om hans hustru, medan han förrättade sin andakt – är mycket suggestiv, eftersom det berättas att han därigenom förvandlade Kama till sin ursprungliga andliga form.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 7”

Kapila Rishi (sk). En stor visman, en stor forntida adept. Författaren till Sankhya-filosofin.

Sankhya (sk). Det filosofiska system som grundades av Kapila Rishi, ett system av analytisk metafysik, och en av de sex Darshanas eller filosofiska skolorna. Den predikar om de numeriska kategorierna och betydelsen av de tjugo-fem tatwas (naturkrafterna i olika grader). Denna ”anatomistiska skola”, som några kallar den, förklarar naturen genom de tjugo-fyra elementens interaktion tillsammans med purusha (anden) vilka blir modifierade genom de tre gunas (kvaliteterna), och undervisar om evigheten hos pradhana (den ursprunglig homogena materian), eller naturens själv-transformation och de mänskliga Jagens evighet.

Sankhya Karika (sk). Ett arbete av Kapila som innehåller hans aforismer.

Sankhya Yoga (sk). Det Yogasystem som förkunnas av ovannämnda skola.

Klesha (sk) Kärlek till livet, men betyder bokstavligen ”smärta och lidande”. Fasthållande vid tillvaron, och nästan samma sak som Kama.

Prakriti (sk). Naturen i allmänhet, naturen i motsats till Purusha – den andliga naturen och Anden, som tillsammans är ”Den Enda Okända Gudomens två ursprungliga aspekter”. (Secret Doctrine I.51)

Pradhana (sk) Odifferentierad substans, kallad på annat håll och i andra skolor – Akasha; och Mulaprakriti eller Rot Materia av vedantinerna. Kort sagt, Urmaterian.

Samskara (sk). Ordagrant från Sam och Kri, att förbättra, förädla, prägla. I hinduisk filosofi används termen för att beteckna de intryck som efterlämnas i tanken på grund av individuella gärningar eller genom yttre förhållanden, och som är i stånd att utvecklas vid varje gynnsamt tillfälle i framtiden – även i en kommande födelse. Samskara betecknar därför anlagsfrön och impulser från tidigare liv som kommer att utvecklas i denna eller i kommande janmas eller reinkarnationer. I Tibet kallas Samskara Doodyed, och är i Kina angiven som eller åtminstone förbunden med handling eller karma. Det är strängt taget en metafysisk term, vilken definieras olika i exoteriska filosofier; t ex i Nepal som illusion, i Tibet som föreställning, och i Ceylon som urskillning. Den sanna betydelsen är den som står här ovan, och är som sådan förbunden med karma och dess verkan.

Tchitta Riddhi Pada (sk) ”Minnessteget”. Det tredje villkoret inom den mystiska serie som leder till uppnåendet av adeptskapet; dvs, försakandet av det fysiska minnet, och av alla tankar som är förenade med världsliga eller personliga händelser i ens liv – fördelar, personliga njutningar eller associationer. Det fysiska minnet måste offras, och bör bara återkallas med viljans kraft då det är absolut nödvändigt. Riddhi Pada, bokstavligt, de fyra ”Stegen mot Riddhi”, är de fyra sätten att kontrollera och slutligen förinta begäret, minnet, och till sist själva meditationen – i den mån dessa är förenade med någon ansträngning hos den fysiska hjärnan – meditationen blir därefter absolut andlig.

Tchitta Smirti Upasthana (sk) En av de fyra målen med Smriti Upasthana, dvs, att ständigt hålla i minnet den tillfälliga karaktären hos människans liv, och den oupphörliga rörelsen av tillvarons hjul.

Vyasa (sk). Bokstavligt en som utvidgar eller ger en utförligare framställning; en uttolkare eller snarare en uppenbarare; för det som han förklarar, uttolkar och utförligare framställer är ett mysterium för de profana. Termen användes i forna dagar om de högsta Guruerna i Indien. Det fanns många Vyasas i Aryavarta; en var den som sammanställde och arrangerade Veda-böckerna; en annan var författaren till Mahabharata – den tjugoåttonde Vyasa eller uppenbararen i successionsordningen – och den siste av betydelse var författaren till Uttara Mimansa, den sjätte skolan eller systemet inom indisk filosofi. Han var också upphovsmannen till Vedanta-systemet. Hans levnadstid tilldelad av orientalister (se Elphinstone, Cowell, etc) är 1.400 f Kr, men detta datum är med all säkerhet alldeles för tidigt. Purana-böckerna omtalar bara tjugoåtta Vyasas – som vid olika tillfällen nedsteg till jorden för att förkunna vediska sanningar – men där fanns många fler.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 8”

Avidya (sk). Motsatsen till Vidya, Kunskap. Okunnighet som härrör från och är framkallad av Sinnenas illusion eller Viparyaya.

Antahkarana (sk) eller Antaskarana. Termen har olika betydelser och varierar hos varje filosofisk skola och sekt. Sålunda återger Sankaracharya ordet med ”förståelse”; andra som ett ”inneboende instrument, Själen, alstrad av den tänkande principen och av egoism”; då däremot ockultisterna förklarar det som stigen eller bryggan mellan högre och lägre Manas, det gudomliga Jaget och människans personliga själ. Den tjänar som en förmedlingslänk i kommunikationen mellan de två. Och den överför från det lägre till det högre Jaget alla de personliga intryck och människotankar som genom sin natur kan assimileras och lagras av den Entitet, som aldrig dör, och på så sätt bli odödliggjorda med den. Dessa är de enda element hos den förbleknande personligheten, som överlever död och tid. Sunda förnuftet säger därför att endast det som är ädelt, andligt och gudomligt i människan kan vittna om att ha levt i Evighet.

Aryasatyani (sk). De fyra sanningarna eller de fyra dogmerna vilka är (1) Dukha, eller att elände och smärta är den förnimmande (esoteriskt fysiska) tillvarons oundvikliga följeslagare; (2) Samudaya, den truism som säger att lidande ökar genom mänskliga passioner; (3) Nirodha, att det är möjligt för en människa ”på vägen” att krossa och förinta alla sådana känslor; (4) Marga, den smala stigen, eller den väg som leder till ett sådant välsignat tillstånd.

Arya* (sk). Bokstavligt ”den helige”; ursprungligen en titel på Rishier, de som hade bemästrat ”Aryasatyani” (tidigare omnämnd) och beträtt Aryanimarga-vägen till Nirvana eller Moksha, den stora ”fyra-faldiga vägen”. Men nu är namnet en beteckning på en ras och våra orientalister, som fråntar de hinduiska brahminerna deras bördsrätt, har gjort alla européer till arier. Eftersom de fyra vägarna eller stadierna inom esoteriken, endast kan beträdas om man besitter stor andlig utbildning och ”utvecklar helighet”, så kallas de för de ”fyra frukterna”. Arhatskapets grader kallas i tur och ordning, Srotapatti,, Sakridagamin, Anagamin och Arahat, eller ariernas fyra klasser och korresponderar till dessa fyra vägar eller sanningar.

Dwesha (sk). Vrede. Ett av förnuftets tre huvudsakliga tillstånd (utav 63 uppräknade), vilka är Raga – stolthet eller onda begär, Dwesa – vrede, varav hat är en del, och Moha – okunnighet om sanningen. Dessa tre borde ständigt undvikas.

Raga (sk). En av de fem Kleshas (lidanden) inom Patanjalis Yoga filosofi. I Sankhya Kârika, det ”hinder” som kallas för kärlek och begär i den fysiska eller jordiska betydelsen. De fem Kleshas är: Avidya, eller okunnighet; Asmita, själviskhet eller ”Jag-är”; Raga, kärlek; Dwesha, hat; Abhinivesa, fruktan eller lidande.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 9”

Aum (sk). Den heliga stavelsen; den tredubbla-bokstavliga enheten; härav treenigheten i en.

Om eller Aum (s.k.). En mystisk stavelse, den mest högtidliga av alla ord i Indien. Det är ”en invokation, en välsignelse, en affirmation, och ett löfte”; och den är så helig att den sannerligen är det ockulta ursprungliga frimureriets ord med en låg andning. Ingen får vara i närheten när denna stavelse uttalas med ett avsiktligt mål. Detta ord sätts ofta i början av heliga skrifter och är något som inleder böner. Det är en förening av bokstäverna a, u, m, som i den populära framställningen refererar till de tre Vedaskrifterna och till de tre gudarna A (Agni), V (Varuna) och M (Maruts), eller Eld, Vatten och Luft. Inom den esoteriska filosofin är dessa de tre heliga eldarna, eller den ”trefaldiga elden” i universum och människan, liksom en mängd andra ting. Ockult sett så är denna ”trefaldiga eld” även en symbol för den högsta Tetraktys eftersom den symboliseras av den Agni, som benämns Abhimanin och hans transformation till de tre sönerna Pavana, Pavamana och Suchi, ”som sägs dricka upp vattnet”, det vill säga, förgöra de materiella önskningarna. Detta enstaviga ord kallas Udgitha och hålls heligt av både brahminer och buddhister.

Pranava (sk). Ett heligt ord, likvärdigt med Aum.

Prana* (sk). Livskraftens princip; Livets andning.

Avalokiteswara (sk). ”Herren som ser på”. I Tibet inom den exoteriska tolkningen är han Padmapani (lotusbäraren och den lotusfödde), tibetanernas förste gudomlige förfader, den fullständiga inkarnationen, eller Avataren av Avalokiteswara; men inom den esoteriska filosofin så är Avaloki, ”den som ser på”, det Högre Självet, medan Padmapani är det Högre Jaget eller Manas. Den mystiska formeln ”Om mani padme hum” används särskilt för att åkalla deras samlade hjälp. Medan vardaglig folklig tro påstår att Avalokiteswara har haft många inkarnationer på jorden, och ser därför inte helt felaktigt i honom den andliga vägledaren för alla troende, så ser den esoteriska tolkningen i honom LOGOS, både den celesta och den mänskliga. Så när Yogachararya-skolan deklarerade Avalokiteswara såsom Padmapani ”och för att vara Amitabha Buddhas Dhyani Bodhisattwa”, så är det i sanning på det viset, just på grund av att den senare är den andliga återspeglingen i formernas värld av den förra, trots att båda är en och samma – den ena i himlen och den andra på jorden.

Iswara* (sk). ”Herren” eller den personliga guden – människans gudomliga Ande. Ordagrant, den högsta (självständiga) tillvaron. En titel på Shiva och andra gudar i Indien. Shiva kallas också Iswaradeva, eller den högsta devan.

Logos* (gr.) Den manifesterade gudomen hos varje nation och folkslag; det yttre uttrycket, eller verkan av den orsak som alltid är fördold. Sålunda är talet Logos tanke; därför är det träffande översatt med ”Verbum” eller ”Ordet” i dess metafysiska betydelse.

Brahma* (sk). Den studerande måste inom den indiska gudavärlden skilja mellan Brahma, neutrum, och den manlige skaparen Brahmâ. Den förra, Brahma eller Brahman, är den opersonliga, högsta och ovetbara Principen i Universum, det innersta väsen varifrån allt emanerar och till vilket allt återgår, som är okroppslig, icke-materiell, ofödd, evig, utan början och utan slut. Den är allomfattande och besjälar såväl den högsta guden som den allra minsta mineralatomen. Brahmâ å andra sidan, den manlige och den åsyftade Skaparen, existerar endast periodiskt i sina manifestationer och återgår sedan igen i pralaya, dvs försvinner och blir förintad.

Shiva (sk). Den tredje personen inom hinduismens treenighet (trimurti). Han är en gud av första rangen och är i sin karaktär som Förstöraren högre än Vishnu, Upprätthållaren, eftersom han endast förstör för att nyskapa på ett högre plan. Han är född som Kumaran Rudra och är alla yogiers beskyddare och kallas som sådan Maha-Yogi, den store asketen. Hans titlar är signifikativa: Trilochana, ”den treögde”; Mahadeva, ”den stora guden”; Sankara etc etc.

Jagrata (sk) Medvetandets vakna tillstånd. När det omtalas inom yogafilosofin, är Jagrata-avastha det vakna tillståndet, och en av Pranavas fyra tillstånd bland de asketiska övningarna , vilka används av yogierna.

Svapna Avastha (sk). Ett drömtillstånd; en av de fyra aspekterna av Pranava; en yogaövning.

Sushupti Avastha (sk). Djup sömn; en av Pranavas fyra aspekter.

Turiya Avastaha (sk.) Ett nästan nirvanskt tillstånd inom Samadhi, vilket i sig själv är ett lyckligt tillstånd inom den kontemplativa Yogan bortom detta plan. Ett tillstånd hos den högre Triaden, helt distinkt (fastän dock oskiljbart) från Jagrat (vaket) tillstånd, Swapna (drömmande), och Sushupti (sovande).

Turiya (sk.) Ett tillstånd av djupaste trans – det fjärde tillståndet inom Taraka Raja Yoga, ett som korresponderar med Atma, och på denna jord med drömlös sömn – ett kausalt tillstånd.

Ord ur ”Patanjalis Yoga Sutras – Dagbok 10”

Dukkha (sk). sorg, smärta.

Nidra (sk) Sömn. Även Brahmâs kvinnliga form.

Karma*(sk). Är fysiskt sett handling; metafysiskt VEDERGÄLLNINGENS LAG. Lagen om orsak och verkan eller Etiska Orsakssammanhang. Nemesis, endast i betydelsen dålig karma. Den är Nidana nummer elva i kedjan av orsaker och verkningar inom ortodox buddhism; ändå är det den makt som styr alla ting, resultatet av moralisk handling, det metafysiska Samskara, eller den moraliska verkan i en handling gjord för att uppnå någonting som tillfredsställer ens personliga önskan. Det finns förtjänstfull karma och icke-förtjänstfull karma. Karma varken straffar eller belönar, utan är endast den enda Universella LAG som ofelbart och så att säga blint leder alla andra lagar, och så att säga skapar särskilda verkningar längs banor i deras respektive orsakssammanhang. När buddhismen lär att ”Karma är den moraliska kärnan (hos varje väsen) som ensamt överlever döden och fortsätter i transmigration” eller reinkarnation, betyder det helt enkelt att det återstår ingenting efter varje Personlighet, utan endast orsakerna som den har skapat; orsaker som är odödliga, dvs de kan inte bortelimineras från universum förrän de är återställda genom sina berättigade verkningar, och så att säga utplånade av dem, och sådana orsaker – så vida de inte under personens liv som skapade dem är kompenserade med lämpliga verkningar – kommer att följa det reinkarnerade Jaget, och nå det i dess nästföljande reinkarnation ända tills en harmoni mellan verkningar och orsaker är fullständigt återställd. Ingen ”personlighet” – endast ett knippe materiella atomer och instinktiva och mentala karaktärsdrag – kan naturligtvis fortsätta som sådan, i en värld av ren Ande. Endast det som är odödligt i själva sin natur och gudomligt i grunden, nämligen Jaget, kan existera för evigt. Eftersom det är Jaget som väljer personligheten den kommer att upplysa efter varje Devachan, och som genom dessa personligheter mottager verkningarna av de skapade karmiska orsakerna, så är det Jaget, detta själv som är den ”moraliska kärnan” som tidigare beskrivits och den förkroppsligade karman ”som ensam överlever döden”.

_________________________________________________

länk till: Patanjalis Yoga Dagbok (1)
länk till: Patanjalis Yoga Aforismer
_________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |