Den intressanta historien som publicerats under titeln ”Idyllen om Den Vita Lotusblomman” eller ”Sagan om Den Vita Lotusblomman” har omgående tilldragit sig stor uppmärksamhet. Den är instruktiv i mer än ett hänseende. Den ger en sann bild av den egyptiska tron och det egyptiska prästerskapet när deras religion hade börjat förlora sin renhet och degenererat till ett system av tantrisk dyrkan; förgiftad och befläckad av svart magi, och hänsynslöst utnyttjad för själviska och omoraliska syften. Den är sannolikt en historia baserad på faktiska händelser. Sensa sägs representera den sista stora hierofanten i Egypten. Och liksom ett träd lämnar ett frö, för att i sin tur utveckla sig till ett nytt träd, trots att detta helt och hållet kan förintas; så tycks även varje storslagen religion lämna sitt avtryck i form av liv och energi i en eller flera stora adepter som är förutbestämda att bevara dess visdom och återuppliva dess tillväxt vid en tidpunkt framöver då evolutionens cykel under dess omlopp tenderar att frambringa det önskat resultatet. Den storslagna Khem-religionen är förutbestämd att återkomma till denna planet i en högre och noblare form när den utmätta tiden är här, och det finns en hög sannolikhet i antagandet att personen Sensa i vår historia numera är en mycket hög adept som väntar på att utföra befallningarna från Den Vita Lotuskvinnan. Bortsett från dessa spekulationer så har vår historia en mycket nobel läxa att lära oss. I dess allegoriska aspekt beskriver den neofytens prövningar och svårigheter. Det är inte lätt för en vanlig läsare att avlägsna allegorins slöja för att klart och tydligt förstå läran. Det är för att hjälpa sådana läsare som jag kommer att ge några förklaringar till de karaktärer och de händelser som återberättas i den text vi diskuterat.
(1) Sensa, är berättelsens hjälte, som är tänkt att representera den mänskliga själen. Det är Kutashtha Chaitanyam, eller Prajnas frö, i vilket individualiteten hos den mänskliga varelsen förvaras. Den korresponderar med det högre och permanenta elementet i den femte principen hos människan. Det är jaget eller självet hos den förkroppsligade existensen.
(2) Seboua, trädgårdsmästaren, är Intuitionen, ”De kan inte göra mig till en fantombild” deklarerar Seboua; och genom att säga det så avslöjar denna osofistikerade men ärliga jordbrukare sitt sanna mysterium.
(3) Agomahd, Kamen-Baka, och de nio andra översteprästerna vid templet som är de hängivna tjänarna till den mörka gudinnan som de dyrkar, representerar följande entiteter:
1. KAMA.....................begär
2. KRODHA................ilska
3. LOBHA...................snikenhet
4. MOHA....................okunnighet
5. MADA....................arrogans
6. MATSARYA..........avundsjuka
7, 8, 9, 10, 11.......................
De fem sinnena och deras njutningar
(4) De kvinnliga karaktärerna som förekommer i berättelsen är:
1. Den mörka och mystiska gudinnan som dyrkas av
prästerna;
2. Den unga flickan som lekte med Sensa;
3. Den fullvuxna flickan som han mötte i staden;
4. Den Vita Lotuskvinnan
Det måste poängteras att den andra och tredje är identiska när vi talar om den fagra kvinnan från staden som han mötte första gången, säger Sensa att när han stirrade in i hennes vackra ögon tycktes det honom som om han kände henne väl och att hennes utstrålning var bekant. Det är tydligt utifrån detta påstående att kvinnan är ingen annan än den unga flickan som han lekte med i templet.
Prakriti, säger de hinduiska filosoferna, har tre kvaliteter, : Sattva, Rajas och Tamas. Den sista av dessa kvaliteter är förbunden med de grövre njutningarna och passionerna som man upplever i Sthula Sarira. Rajaguna är orsaken till den aldrig sinande aktiviteten i medvetandet, medan Sattvaguna är intimt förknippad med människans andliga intelligens och med hans högre och mer nobla aspirationer. Vidare så gör Maya tre distinkta framträdanden i denna berättelse, i tre distinkta former. Det är Vidya, som är en form av andlig intelligens som representeras av Den Vita Lotuskvinnan. Det är Kwan-Yin och Prajna hos de buddhistiska lärde. Hon representerar ljuset eller auran hos Logos som är lika med visdom, och hon är källan till strömmen hos det medvetna livet eller Chaitanyam. Den unga flickan (människans förnuft) som refererats till ovan är en symbol för människans Förnuft, och det är med hjälp av henne som Sensa gradvis leds till den mörka gudinnans närhet, som placerats i det Heligaste av det Heliga för att dyrkas av prästerskapet som vi beskrivit ovan.
Den mörka gudinnan är Avidya. Det är den mörka sidan av den mänskliga naturen. Den tar sin livskraft och energi från passionerna och begären i den mänskliga själen. Strålen av liv och visdom, som ursprungligen utgick från Logos och som har uppnått en egen distinkt individualitet när differentieringsprocessen startat är kapabel att mer eller mindre komplett transformeras till denna Kali, förutsatt att Logos ljus är helt och hållet frånvarande pga, den dåliga karman hos den mänskliga varelsen, eller om intuitionens röst är tyst och frånvarande, eller om människan helt och hållet lever för att tillfredställa sina passioner och begär.
Om dessa förklaringar hålls i minnet så kommer berättelsens innebörd att vara tydlig. Det är inte min uppgift just nu att skriva en uttömmande kommentar, för jag ska bara belysa några av de viktigaste händelserna och dess signifikans.
Se på Sensa som en människa som efter att ha inkarnerat flera gånger och efter att ha passerat och genomgått en omfattande andlig träning föds in i denna värld, än en gång, men nu med sina andliga förnimmelseskrafter starkt utvecklade, och beredd att bli en neofyt väldigt tidigt i sin karriär. Så snart som han stiger in i den fysiska kroppen placeras han omgående under de fem sinnenas och de sex emotionernas befäl (som vi listade ovan), som har den fysiska kroppen som sin hemvist. Den mänskliga själen placeras först under intuitionens beskydd som är den enkla och ärliga trädgårdsmästaren till templet, som översteprästen inte tycks ha någon respekt eller affektion för; och när den ännu inte har förlorat sin ursprungliga renhet får den en glimt av dess andliga intelligens, det vill säga, Den Vita Lotuskvinnan. Prästerna, å andra sidan, har bestämt sig för att inte ge intuitionen något utrymme att agera, och därför så flyttar de bort barnet från dess väktare och introducerar honom till deras egna mörka gudinna, som är gudinnan över de mänskliga passionerna. Blotta åsynen av denna gudom är motbjudande för människosjälen. Den tänkta överföringen av det mänskliga medvetandet och mänsklig tillgivenhet, från det andliga planet till det fysiska planet, är för abrupt och för tidigt för att lyckas. Prästerna misslyckades i sitt första försök och började utforma en plan för ett andra försök i samma riktning.
Innan jag fortsätter måste jag rikta läsarens
uppmärksamhet på den korrekta innebörden av Lotustanken i
trädgården. Sahasrara Chakram i hjärnan omtalas ofta som en Lotustank i
de hinduiska mystiska skrifterna. Det ”Söta, ljudande vattnet” från denna
tank beskrivs ofta som amritam eller som nektar. Se sidan 349 i den andra
volymen av Isis Unvield, för mera ledtrådar angående innebörden av detta
magiska vatten. Padma, den Vita Lotusblomman, sägs ha tusen blad liksom
yogiernas
mystiska Sahasraram. Det är ett oöppnat blad i den vanliga människan och liksom en lotusblomma öppnar sina blad och
utvecklar sig i all sin blomning och
skönhet när solen stiger över horisonten och låter sina strålar skina på
blomman, så öppnar sig neofytens Sahasraram och utvecklar sig när Logos
börjar sprida sitt ljus in i dess centrum. När den är fullt utvecklad blir
den det storslagna sätet för Lotuskvinnan, den 6:e principen, och sittande
på denna blomma häller den storslagna gudinnan ut livets vatten och
nåd som belöning och återuppbyggelse för den mänskliga själen.
Hatha-yogierna säger att den mänskliga själen i Samadhi – uppstiger
till denna tusenbladiga blomma genom Susumna (kabbalisternas Dath )
och förnimmer en glimt av den andliga solens glans.
I denna del av Sensas liv så återberättas en händelse som är värd extra uppmärksamhet. En elemental dyker upp, förklädd till en neofyt som vistas vid templet, och försöker tvinga ut honom ur hans fysiska kropp. Detta är en fara som en människa ständigt är utsatt för tills han införskaffat tillräcklig skicklighet som en adept så att hon kan skydda sig mot sådana faror, speciellt när hennes inre förnimmelse är väl utvecklad. Sensas skyddsängel skyddar honom från farorna som lurar eftersom han är oskuldsfull och ren.
När den mentala aktiviteten hos ett barn inleds och fängslar dess uppmärksamhet, så avskärmar den sig längre och längre från Logos Ljus. Dess intuition kommer inte att vara i en position så att den kan arbeta obehindrat. Suggestionerna som kommer till den är uppblandade med andra medvetandetillstånd som är ett resultat av förnimmande och intellektuell aktivitet. Oförmögen att se Sensa och tala till honom personligen och så sänder Sesoua honom i smyg hans älskade lotusblomma genom en av templets neofyter.
Mental aktivitet inleds
först genom förnimmelser. Starka känslor följer därefter omedelbart. Medvetandets
öppnande hos barnet symboliseras träffande med en liten flicka som leker med Sensa.
När medvetandet börjat utföra sina funktioner så kommer njutningarnas
förnimmelser inom kort att bana väg för starka intensiva känslor inom
människans själ. Sensa har nedstigit ett steg från det andliga planet när
han förlorar synen av den sublima lotusblomman och dess strålande gudinna,
och börjar bli underhållen av den lilla lekfulla flickan. Den lilla flickan
säger till honom ”Du skall hädanefter leva bland Jord-närda blommor”, och hon avslöjar därmed den
förändring som redan skett. Det är först naturens enkla skönhet som fyller Sensas
uppmärksamhet. Men hans medvetande leder honom snart till den mörka
gudinnans helgedom. Avidya har sitt sanna säte i förnuftet och det är omöjligt
att motstå dess inflytande så länge människans förnuft inte är begränsat
i sitt agerande. Så fort som själen kommer under denna mörka gudinnas inflytande så
börjar översteprästerna i templet att utöva sina krafter för egna syften och
vinningar. Gudinnan kräver att totalt tolv präster skall hjälpa hennes sak,
inklusive Sensa. Om inte de sex känslorna och de fem förnimmelserna
sammanförs så kan hon inte utöva sitt inflytande fullt ut. För
dessa elva stöttar och stärker varandra vilket varje människas dagliga erfarenhet
kan vittna om. Isolerade så är de svaga och kan lätt underkuvas, men när de
förenas så blir den sammanlagda styrkan så stor och stark att den lätt
kan hålla själen under kontroll. Sensas fall in i materiens värld blir nu
komplett, men inte förrän han mottar en välförtjänt utskällning från
trädgårdsmästaren och ett varningens ord från Den Vita Lotuskvinnan.
Då
han tilltalade Sensa tvingades Seboua yttra följande ord. ”Du kom först
för att arbeta och du skulle bli min hjälpreda. Nu har allt ändrats. Du bara
leker och arbetar inte, och förväntar dig att du ska bli behandlad som en prins
av mig. Nåväl! Har du blivit bortskämd, undrar jag, mitt lilla barn?” Dessa ord är så
signifikanta; och dess innebörd kommer att bli uppenbar i ljuset av den
föregående informationen. Det skall noteras att den sista gången han gick in
i Trädgården, så fördes Sensa, inte till Lotustanken utan till en annan tank som
i sin tur fick sitt vatten från den förra.
Med anledning av den förändring som Sensa
har upplevt är han oförmögen att se Logos Ljus genom en direkt förnimmelse,
ty
det är bara möjligt att igenkänna densamma med hjälp av den
femte principen. Det är inne i det astrala fluidet som han flyter och inte i
Lotustankens magiska vatten. Hur som helst ser han Den Vita Lotuskvinnan som patetiskt säger ”Snart skall du lämna mig och hur kan jag
hjälpa dig om du glömmer mig fullständigt?”.
Efter denna händelse blir Sensa helt och
hållet en världslig människa som lever för de fysiska nöjenas skull. Hans
utvecklade förnuft blir hans medhjälpare och tempelprästen profiterar på
förändringen. Innan vi fortsätter måste jag uppmärksamma läsaren på
möjligheten att från ett barn locka fram vilken information som önskas genom
att åkalla vissa elementaler eller andra krafter, genom magiska riter eller
ceremonier. Efter att själen helt och hållet hamnat under Avidyas inflytande
kan den antingen helt och hållet underkasta sig detta inflytande och bli
absorberad, så att säga, i prakritis Tamoguna, eller skingra sin egen
okunnighet genom det andliga ljusets visdom och skaka av sig det ödesdigra
inflytandet. Ett kritiskt ögonblick inträffar i Sensas historia när hela hans existens
blir tillfälligt uppblandad med den mörka gudinnan som personifierar de
mänskliga passionerna under den så kallade båtfestivalen. Ett sådant
absorberande, oavsett hur kort, är det första steget mot total
utplåning. Han måste antingen räddas vid detta kritiska ögonblick eller
förgås. Den Vita Lotuskvinnan, som är hans skyddsängel, gör ett sista
försök att rädda honom, och lyckas. I det allra Heligaste av det Heliga, så
avslöjar hon den mörka gudinnan; och Sensa förstår sin dåraktighet och ber
om frigörelse från det hatade prästerskapets ok. Hans böner blir hörda,
och då han nu kan förlita sig på den ljusa gudinnans stöd så revolterar han
mot alla prästers auktoriteter, och riktar nu människornas uppmärksamhet på
orättvisorna som utövas av templets auktoriteter.
Det är nödvändigt att i detta sammanhang säga några ord om den sanna naturen beträffande själens död och det ultimata ödet som väntar en svartmagiker, för att kunna inpränta denna boks lära på läsarens medvetande. Själen, som vi förklarat ovan, är en isolerad droppe i det kosmiska livets ocean. Det kosmiska livets ström är bara Logos ljus och aura. Bortsett från Logos finns det ett oräkneligt antal andra existenser, både andliga och astrala, som deltar i detta liv och som lever i det. Dessa varelser har en speciell affinitet till speciella känslor i den mänskliga själen samt till vissa karaktäristiska drag i det mänskliga förnuftet. Dessa har naturligtvis en egen individuell existens som varar ända till slutet av Manvantaran. Det finns tre sätt på vilket en själ kan upphöra att behålla sin speciella individualitet på. Avskild från sitt Logos, som är dess källa, kan den inte vidmakthålla en stark och självständig individualitet och kan under tidens gång bli återabsorberad i det Universella Livets ström. Detta är den sanna själsliga döden. Den kan också sätta sig i kontakt med en andlig eller elemental existens genom att åkallan den, och koncentrera sin uppmärksamhet och uppfattning på den i syfte att utöva svart magi och tantrisk dyrkan. I ett sådant fall så överför den sin individualitet till denna existens och sugs upp i den. I ett sådant fall lever svartmagikern i denna varelse och som sådan förblir han till slutet av Manvantararan.
Banasenas öde illustrerar det som vi vill ha sagt. Efter sin död sade han
att han ville leva som Mahakala, en av de mest kraftfulla andarna från
Pramadagana. Ur en synvinkel är detta att likna vid att uppnå odödlighet i
ondska. Men olikt Logos odödlighet så går denna odödlighet inte bortom
Manvantarans gräns. Läs det åttonde kapitlet av Bhagavad.Gita i detta
sammanhang och min poäng kommer att bli tydlig i ljuset av Krishnas lära.
Händelsen i Isis båt, som beskrivs i boken som vi behandlar, ger oss en ledtråd till
innebörden av denna absorption och det åtföljande bevarandet av magikerns
individualitet.
När absorberandets centrum är Logos och inte någon annan kraft eller elemental, så når människan Mukti eller Nirvana och blir ett med det eviga
Logos utan att behöva återfödas.
Den sista delen av boken beskriver själens slutliga kamp med dess arvsfiende, dess initiation och dess ultimata frigörelse från Pakritis tyranni.
Den försäkran och det råd som ges av Den Vita Lotuskvinnan till Sensa i det Heliga av det allra Heligaste betecknar den stora vändpunkten i hans karriärs historia. Han har skådat den Gudomliga Visdomens ljus och placerat sig själv inom räckhåll för dess inflytandets gräns. Detta Logos Ljus som i historien är representerad som den sköna gudinnan av den heliga blomman av Egypten är föreningsbandet och broderskapet som upprätthåller kedjan av andligt umgänge och sympati som har en lång historia genom successionen av stora hierofanter i Egypten och som sträcker sig ut till alla stora adepter i denna värld som får sitt andliga liv från samma källa. Det är den Helige Anden som upprätthåller den apostoliska successionen eller Guruparampara som hinduerna benämner det. Det är detta andliga ljus som överförs från Guru till lärjunge när tidpunkten för den verkliga initiationen är inne. Den så kallade ”Överföringen av Livet” är inget annat än en överföring av detta ljus. Och vidare, den Heliga Anden vilken är, så att säga, slöjan eller Logos kropp, sålunda är dess kött och blod grunden för den heliga gemenskapen. Varje sällskap med adepter har sitt speciella föreningsband;, och varken tid eller rum kan förstöra detta. Även då det tycks vara ett uppenbart brott i successionsordningen på det fysiska planet så kommer en neofyt som följer den heliga lagen och aspirerar mot ett högre liv inte att vara utan vägledning eller råd när den rätta tiden är inne, trots att den sista Gurun kan ha dött flera tusen år sedan neofyten föddes. Varje Buddha möter vid sin sista initiation alla de stora adepter som nått Buddhaskap under de tidigare tidsåldrarna: och på samma sätt har varje klass av adepter sitt eget band av andlig gemenskap [kommunion] som knyter dem samman i ett organiserat brödraskap. Det enda möjliga och verksamma sättet att vinna inträde in i ett sådant brödraskap, eller att delta i den heliga gemenskapen [kommunion], är att bringa sig själv under inflytande av det andliga ljus som utstrålar från ens eget Logos. Jag må vidare här påpeka, utan att gå in på detaljer, att en sådan gemenskap [kommunion] endast är möjlig mellan personer vars själar härleder sitt liv och styrka från samma gudomliga stråle och precis som sju särskilda strålar utstrålar från den ”centrala andliga solen”, så kan alla adepter och Dhyan Chohaner indelas i sju klasser, där varje klass är vägledd, kontrollerad och överskuggad av en av den gudomliga visdomens sju former eller manifestationer.
I detta sammanhang är det nödvändigt att dra läsarens uppmärksamhet till en annan generell lag som reglerar cirkulationen av det andliga livet och dess energi genom flertalet adepter som tillhör samma Brödraskap. Varje adept kan visualiseras som ett centrum vari denna andliga kraft genereras och förvaras och genom vilken den används och distribueras. Denna mystiska energi är ett slags andlig elektrisk kraft och dess överföring från ett centrum till ett annat visar några av fenomenen som noteras i samband med elektrisk induktion. Följaktligen finns det en tendens till jämvikt genom mängden energi som upplagras i de olika centren. Kvantiteten av detta neutrala fluidum som existerar i endera särskilda centra beror på människans karma, och på hennes helighet och renhet. När denna väcks till aktivitet genom att komma i kontakt med sin Guru eller Initiator, blir den dynamisk och har en tendens att förflytta sig själv till svagare centra. Det har påståtts att vid tidpunkten för den slutgiltiga initiationen så måste antingen hierofanten eller den ”pånyttfödde” dö, och det är alltid den mest värdige av de två som måste dö. (se sid. 38, Theosophist, november 1882).
Vad som än är den sanna orsaken till denna mystiska död är den en konsekvens av denna lag. Det kommer att bli ytterligare tydligt att en nyligen initierad, om än svag i andlig energi, blir styrkt av att delta i den heliga gemenskapen [kommunion]; och för att uppnå denna fördel måste han bli kvar på jorden och använda sina krafter för människans bästa tills tiden för den slutliga frigörelsen är inne. Detta är ett arrangemang som är helt i harmoni med karmalagen. Neofytens ursprungliga svaghet är en konsekvens av hans karmiska defekter. Dessa deffekter nödvändiggör en längre period av fysisk existens. Under denna period måste han stanna i världen av orsaker och mänskligt framåtskridande för att återgälda de fördelar som givits honom. Och dessutom, har den samlade goda karman den effekten att den stärker hans själ och när han slutligen tar plats i det Heliga Brödraskapet tar han med sig så mycket andligt kapital som någon annan som även de fortsätter arbeta för brödraskapet.
Om dessa få anmärkningar hålls i minnet kommer händelserna som relaterats i de senaste avsnitten snart att avge sin sanna innebörd. När Sensa får kraften med andlig syn genom nåden av sin skyddsängel och börjar använda den och utöva den medvetet och frivilligt, behöver han inte förlita sig på intuitionens uppblossande ljus. ”Du måste hädanefter stå ensam”, säger trädgårdsmästaren och placerar honom som väktare över sin älskade blomma, vars fulla innebörd Sensa börjar förstå. Efter att på så sätt tillskansat sig andlig clairvoyance, ser Sensa de hierofanter som föregått honom och ser nu i vilket sällskap han beträtt. Gurun är alltid redo när lärjungen är redo. Initiationen som föregår den slutliga kampen för frihet från materiens bojor är ganska utförligt och klart beskriven. Den högsta Chohan avslöjar för honom hemligheterna med de ockulta vetenskaperna och en annan adept inom broderskapet beskriver för honom basen och naturen av hans egen personlighet. Hans omedelbara föregångare kommer sedan för att avslöja mysteriet med hans eget Logos. ”Isis slöja” tas bort och bakom ligger den vita lotusblomman han riktiga frälsare gömd. Logos ljus fyller hans själ och måste därefter passera genom ”dopet med gudomlig eld”. Han hör därefter de sista direktiven som ges av hans drottning och han uppmärksammar de förpliktelser som lagts på hans axlar.
Hans föregångare, vars själ var så ”vit och ren” uppmanas att ge honom en del av hans andliga styrka och energi. Dessa tre stora sanningar som är basen för varje religion om än förvanskad förvrängd genom ignorans, vidskepelse och förutfattade meningar, indoktrinerar honom för at han skall proklamera detta till världen i stort. Det är onödigt för mig att förklara dessa sanningar här eftersom utläggningen om dem i boken är mycket bra. Och när Sensa nu är styrkt och instruerad kan han förbereda sig för den sista striden. Under dessa förberedande stadier är passionerna inom den fysiska människan slumrande och Sensa har lämnats ensam för en kort tid. Men de är inte helt och hållet undertryckta. Det svåra slaget skall ännu utföras och vinnas. Sensa börjar stiga in i det högre andliga livet som en predikare och en andlig guide för människorna, och han är styrkt av visdomens ljus som har stigit in i hans själ. Men han kan inte fortsätta i samma riktning innan han har övervunnit sina fiender. Ögonblicket för de slutliga prövningarna för den sista initiationen är snart inne. Innehållet av denna initiation är varken väl känt eller väl förstått. Den refereras ibland till i vaga termer som en hemsk händelse genom vilken en initierad måste passera innan han kan bli en riktig adept. Den karaktäriseras vidare som ”Blodsdopet”. Dessa generella påståenden indikerar ändå inte den precisa naturen hos det resultat som måste uppnås av Neofyten eller de svårigheter han måste möta.
Det är nödvändigt att undersöka den rätta naturen hos den psykologiska förändring eller transformation som blir konsekvensen av denna initiation, innan detta mysterium är förstått. Enligt den vanliga vedantiska klassifikationen finns det fyra medvetandetillstånd: Vishna, Taijasa, Prajna och Turiya. Inom modernt språkbruk kan man beskriva dem som det objektiva, det klärvoajanta, det extatiska och det ultra extatiska medvetandetillståndet. Sätena eller farkosterna som är relaterade till dessa tillstånd är den fysiska kroppen, astralkroppen, karana sarira eller monaden och Logos. Själen är lika med monaden. Den är som tidigare påpekats medvetandets neutrala punkt; den är fröet till Prajna. När den är isolerad så kan inget medvetande erfara den. Dess psykiska tillstånd jämförs av hinduiska skribenter med Sushupti – ett tillstånd av drömlös sömn. När den är under inflytande av den fysiska kroppen och astralkroppen å ena sidan; och sjätte och sjunde principen å andra och attraktionen av den förra är störst, blir Jiva en Buddha och är därmed utsatt för alla passioner som förekommer i den förkroppsligande existensen. Kraften hos dessa blir svagare och svagare när den neutrala punkten närmas. Men så länge den neutrala barriären inte överstigs kan man känna dess attraktionskraft. Men när själen en gång blivit berörd så placeras den under den andra polens, Logos, kontroll och attraktion, och människan blr frigjord från materiens bojor. Kort sagt blir han en adept. Kampen för överlägsenhet mellan dessa två krafter av attraktion utspelas på denna neutrala plats. Men under kampens gång så är personen i vars intresse kampen utspelar sig i ett tyst omedvetet tillstånd, närmast hjälplös att assistera sina vänner eller att kriga mot sina fiender trots att resultatet av denna kamp är liv eller död för honom. Detta är det tillstånd som Sensa befinner sig i när han skall genomgå den sista prövningen och beskrivningen av nämnda tillstånd i den bok vi undersöker blir tydlig i ljuset av föregående beskrivningar. Man kan lätt anta att resultatet av denna kamp kommer att bero på den latenta energin hos själen samt dess tidigare träning och sist dess föregående karma. Men vår hjälte klarar sig lyckosamt genom prövningen och hans fiender blir besegrade. Men Sensa dör i denna kamp.
Märkligt nog inträffar det att Sensas personlighet förstörs, trots att fienden besegrats. Detta är den sista uppoffringen som han gör och hans moder prakriti – moder till hans personlighet – sörjer förlusten men gläds åt möjligheten att hans själ kan återuppstå. Och återuppståndelsen tar vid och Sensas själ stiger ut ur graven under det uppfriskande inflytandet från hans andliga intelligens för att sprida sina välsignelser till människorna och arbeta för andlig utveckling hos hans medmänniskor.
Här slutar berättelsen över den så kallade tragedin över själen.
_______________
T. S. ROW