REINKARNATION
FÅGEL FENIX ELD MYSTERIUM


JOSEPH HEAD & SYLVIA CRANSTON

© 1999 Online Teosofiska Kompaniet Malmö



 

Om reinkarnation och återfödelse och dess förmedling till västerlandet i modern tid.

Detta är en översättning från boken Reincarnation – The Phoenix Fire Mystery kap 7,
av Joseph Head & Sylvia Cranston.

Denna online-text innehåller 42 A4 sidor (180Kb)

REINKARNATIONSLÄRANS
RENÄSSANS

Fastän alla slags mirakulösa berättelser hade nått Europa för tvåtusen år sedan från det mytiska Indien med sina vise män... kan det inte sägas att en verklig kunskap om indisk filosofi och filosofiska övningar existerade förrän Upanishaderna introducerades till västerlandet. tack vare fransmannen Anquetil du Perrons mödor. En allmän... kunskap möjliggjordes först av Max Müller, Oxford, då han gav ut The Sacred Books of the East. Till en början förblev denna kunskap förbehållen sanskritlärda och filosofer. Men det dröjde inte länge förrän den teosofiska rörelsen, inledd av Helena Blavatsky, tog de österländska traditionerna i besittning och offentliggjorde dem för den stora allmänheten.

C.G. Jung
Psychology and Religion: West and East

Teosofi är en religiös filosofi med klart mystiska intressen som kan spåras tillbaka till den gamla världen, likväl är den av katalytisk betydelse för det nittonde och tjugonde århundradets religiösa tankegångar... Rörelsen har utgjort en katalytisk kraft i det tjugonde århundradets återupplivande av buddhismen och hinduismen, och en banbrytande verksamhetsfaktor i främjandet av en större västerländsk kännedom om österländska tankegångar. I Förenta Staterna har den påverkat en lång rad av religiösa rörelser... Enligt några skolastikers uppskattning har ingen annan organisation, ensam, gjort mer än denna för att popularisera de asiatiska religionerna och filosofiska idéerna i västerlandet.

Encyclopaedia Britannica
(Britannica Three, 1974)

I vårt betraktande av de västerländska tankegångarna före 1870-talet står det klart att många ledande tänkare inom religionens, vetenskapens, filosofins, konstens och litteraturens värld hade något stimulerande att säga om ämnet reinkarnation. För den stora allmänheten, var emellertid läran praktiskt taget okänd från de blodiga korstågens tid mot den utbredda gnostiskt kristna katariska rörelsen under medeltiden till sista fjärdedelen av 1800-talet. (Se kapitel 5 avsnitt ”De Första Kristna”.) Således kunde antropologins fader, Edward Taylor, strax före den teosofiska rörelsens bildande, skriva följande i sitt välkända verk Primitive Culture:

Vi har spårat själavandringens [metempsychosis] teori i skede efter skede bland världens civilisationer, spridd bland Amerikas och Afrikas infödda raser, ett faktum bland de asiatiska nationerna... ett stigande och fallande i det klassiska och medeltida Europa, och som till sist dröjer sig kvar som en intellektuell nyck i den moderna världen, av ringa betydelse för någon annan än etnologen vilken noterar den som ett bevis för sin kulturs kontinuitet.

Det som dominerar artonhundratalets religion, säger han vara, tron på en evig himmel, vilken utgör ”ett svar på det förvillande problemet om lyckans och misärens lott i denna värld genom förväntningar om en annan värld där allt kan gottgöras”. [1] Vad som stimulerade ett uppvaknande till ett alternativt synsätt utgör detta kapitels tema.

Hittills har läsaren haft talrika kontakter med teosofiska idéer, och då går det inte att undgå att lägga märke till i kapitel 5 och på andra ställen i denna bok att ett överraskande antal  välkända författare under senare tid, såväl som individer inom andra områden, antingen var medlemmar av Teosofiska Samfundet eller hade mer eller mindre förtrolig bekantskap med teosofisk litteratur och dess huvudsakliga framställare H P Blavatsky. Bland författarna märks D H Lawrence, T S Eliot, Henry Miller, Conan Doyle, Jack London, Maeterlinck, Sir Edwin Arnold och de ledande inom Irlands litterära uppvaknande, Yeats, George Russel, James Stephens och James Joyce. Bland uppfinnarna fanns Thomas Edison och bland religiösa filosofer fanns Nicolas Berdyaev, Richard Wilhelm, Christmas Humphreys, och D T Suzuki. Konstnärer såsom Gauguin, Mondrian, Kandinsky, Malevich och Paul Klee. I detta kapitel kommer vi att utöka listan med Gandhi och H G Wells, liksom med två samhällshistoriker, Lewis Mumford och Theodore Rosak, tillika med åtskilliga framstående vetenskapsmän: Einstein, Gustav Strömberg, Camille Flammarion och Sir William Crookes.

Det är kanske inte så märkligt att alla dessa individer ingår i ett verk om återfödelse och står i relation till teosofi, om vi betänker att den reinkarnationsrenässans som den västerländska världen för närvarande erfar har sitt upphov i förra århundradets teosofer.

Även om det är svårt att skaffa sig exakta aktuella siffror om reinkarnationstron i västerlandet som helhet, så finns det ändå tillgänglig statistik över protestanter och katoliker, som nu accepterar återfödelse. De följande procentantalen som vi finner i en gallup-undersökning gjord i tolv länder i februari 1969 – ”Special Report on Religion” – verkar speciellt avslöjande eftersom varken protestantism eller katolicism lär ut läran om flera liv: Österike 20%, Kanada 26%, Frankrike 23%, Storbrittanien 18%, Grekland 22%, Nederländerna 10%, Norge 14%, Sverige 12%, USA 20%, Västtyskland 25%. [2] Hur häpnadsväckande dessa siffror än kan tyckas, skulle procentantalen öka enormt om undersökningen riktade sig till dagens ungdom. Vår uppgift blir nu att spåra den tidiga begynnelsen till denna oerhörda förändring i västerländskt tänkande.

DEN TEOSOFISKA RÖRELSEN OCH DESS GRUNDARE

Den teosofiska rörelsen uppstod i New York år 1875 och blev snabbt världsomfattande, med aktiva center i Europas, Nordamerikas och Indiens större städer. Tillsammans med Helena Petrovna Blavatsky – en rysk adelsdam som studerat i Indien och Tibet – var de huvudsakliga grundarna Henry S Olcott och William Q Judge. Olcott var jordbrukare, överste i inbördeskriget och sedermera advokat och journalist. Då Abraham Lincoln dog utnämndes Olcott av regeringen att ingå i en tremanskommitté för att utreda i lönnmordet. Judge var en ung irländsk-amerikansk advokat, som senare kom att spela en betydelsefull roll inom rörelsen, främst i Amerika.

I en ledare i New York Herald (den 10 maj, 1891) – två dagar efter H P Blavatskys död – utkom denna uppskattande värdering av hennes verk:

Ingen annan i den nuvarande generationen, kan man säga, har gjort mer för att återigen öppna de sedan länge förseglade skatterna inom österländskt tänkande, visdom och filosofi. Med all säkerhet har ingen annan gjort så mycket för att klarlägga den djupgående Visdoms-religionen bearbetad av den ständigt tänkande Orienten, samt att föra fram i ljuset de forntida litterära verken, vilkas omfattning och djup har förvånat den västerländska världen, uppfödd i den trångsynta tron att Österlandet endast frambringat råheter och omogenheter inom den spekulativa tankens område. Hennes egen kunskap om orientalisk filosofi och esoterik var vittomfattande. Inget uppriktig tänkare kan tvivla på detta efter att ha läst hennes två viktigaste verk. Hennes spår leder, i sanning, ofta dit endast några få invigda kunde följa, men andan och tendensen i alla hennes verk var kraftgivande, stärkande och stimulerande ...

Helena Blavatskys arbete har redan burit frukt och var klart förutbestämt att åstadkomma ännu mer påfallande och välgörande återverkningar i framtiden. Senare tiders noggranna iakttagare har insett att den gängse tankens anda på många olika håll influerats av det. En vidsyntare mänsklighet, en mer liberal begrundan, en läggning för att utforska forntida filosofier från en högre synvinkel, har ett direkt samband med lärorna som refererats till ovan. Sålunda har Helena Blavatsky satt sin prägel på tiden.

***

Underligt nog har den teosofiska rörelsen, även om den är västerländsk till sitt ursprung, medfört ett återupplivande av intresset för reinkarnation i Orienten liksom i västerlandet.[3] Missionärernas och den materialistiska vetenskapens inflytande fick många hinduer att förlora tron på sitt religiösa arv, och i synnerhet de utbildade indiska ungdomarna blev fort ateister. Vi kommer att få tillfälle att fördjupa oss i allt detta längre fram, men här illustrerar vi det endast genom att citera Gandhi. I sin Självbiografi avslöjar han att den hinduiska ”bibeln” Bhagavad-Gita – vilken kom att utöva ett djupgående inflytande på hans personliga och offentliga liv, och som vi har sett, upprepade gånger behandlar ämnet reinkarnation – förblev oläst av honom tills dess att han som ung man levde i England. Han skriver:

I slutet på mitt andra år i England kom jag i kontakt med två teosofer, bröder... De berättade för mig om Bhagavad-Gita... De inbjöd mig att studera originalet tillsammans med dem. Jag skämdes eftersom jag varken hade läst det gudomliga poemet på sanskrit eller gujarati... Jag började studera Bhagavad-Gita med dem. ... De tog också vid ett tillfälle med mig till the Blavatsky Lodge och presenterade mig för Helena Blavatsky och Mrs Besant... Jag påminner mig ha läst, på brödernas begäran, Helena Blavatskys ”Nyckeln till Teosofin”. Denna bok frammanade en önskan inom mig att läsa böcker om hinduismen och tog mig ur den föreställning som missionärerna fostrat mig i att hinduismen överflödade av vidskepelse...

Senare i Sydafrika kom jag i nära kontakt med nästan varje teosof (i Johannesburgs Teosofiska Samfund). Jag förde religiösa diskussioner med dem dagligen. Högläsning brukade förekomma ur teosofiska böcker och ibland hade jag tillfälle att närvara vid deras sammankomster [4]  

Gandhi nämner i sin Självbiografi att Allan O Hume [5], en brittisk teosof, en av grundarna till den indiska nationella kongressen1885 [6] gjorde, en hel del för att höja den besegrade nationens andlighet. Gandhi talade om för sin levnadstecknare, Louis Fischer, att ”i början var de ledande kongressmännen teosofer.” ”Teosofi”, förklarade han, ”det vill säga Helena Blavatskys lära, är hinduism då den är som bäst.” Två gånger betonade han: ”Teosofi är broderskapet bland människorna ” [7]

Som en uppskattning och ett tecken på tacksamhet för vad den teosofiska rörelsen hade åstadkommit på olika sätt i Indien,utgav den indiska regeringen år 1975 ett speciellt frimärke för att fira minnet av rörelsens hundraårsdag. Sigillet tillika med samfundets motto – ”Det finns ingen religion högre än sanningen” – fanns återgivet på frimärket.

***

Medan Gandhi talade om teosofi som ”hinduism när den är som bäst”, liknar den berömde zenbuddhist-läraren D T  Suzuki den med ren mahayana-buddhism. Emellertid betonade H P Blavatsky själv att teosofi och den teosofiska rörelsen inte är begränsad till österländska religioner och vetenskaper. Många av hennes skrifter är ägnade åt att förklara de kristna symbolerna och kristendomens esoteriska aspekter. Vad Jesus beträffar, kallade hon honom ”en av de mest storslagna och klart utpräglade gestalter i den mänskliga historiens panorama”, en som, ”i stället för att blekna bort, kommer att bli tydligare och mer klart definierad för varje århundrade som går”.[8]

Vårt viktigaste mål, skriver hon, ”är att återuppliva Ammonios Sakkas arbete, ”grundaren av den neoplatoniska skolan för 1700 år sedan. Denna skolas uppgift, påstår hon, var ”att förena alla religioner, sekter och nationer i ett gemensamt etiksystem baserat på eviga sanningar [9]. Följaktligen var neoplatonikerna kända som en eklektisk teosofisk skola och ordet teosofi, som betyder gudalik visdom, användes först av dem. Ammonios mål var att förmå hedningar, kristna, judar och andra människor ”att lägga alla sina argument och missämjor åt sidan och endast komma ihåg att de alla var ägare till samma sanning under olika skepnader...” [10]

När det gäller den moderna teosofin, sade H P Blavatsky att den varken är en religion, vetenskap eller filosofi, utan en bestämd samling av läror som eftersträvar att förena dessa tre sätt att se på livet.

Den teosofiska rörelsen hade och har tre officiellt tillkännagivna syften. Det första är ”att bilda en kärna av universellt broderskap inom mänskligheten utan att fästa avseende på ras, troslära, kön, samhällsklass eller hudfärg.” Det andra som i det tidigare skedet var ”att befrämja studier av arisk och annan österländsk litteratur, religion och vetenskap,” kom lite senare att utvidgas till ”ett jämförande studium av forntida och moderna religioner, filosofier och vetenskaper....” Det tredje är ”att utforska de oförklarade naturlagarna samt människans latenta psykiska krafter.”[11] Dessa mål låter idag ganska acceptabla, men under den viktorianska epoken var de nyskapande.

Helena Blavatsky bekände då hon talade om Teosofiska Samfundets högt satta moraliska mål, förkroppsligad i dess konstitution och regler, att ”inget av dem är påtvingat. De uttrycker vår organisations ideal, – men den praktiska tillämpningen av sådana ting ser vi oss föranledda att överlämna åt medlemmarnas eget omdöme.

Olyckligtvis är tillståndet hos det mänskliga sinnet i det nuvarande århundradet sådant att om vi skulle yrka på dessa reglers tillämpning, skulle ingen man eller kvinna våga bli medlemmar av det Teosofiska Samfundet. Det är just på grund av detta som jag känner mig tvingad att lägga sådan vikt vid skillnaden mellan sann teosofi och dess hårt kämpande och välmenande, men dock ovärdiga verktyg, det Teosofiska Samfundet. [12]

Vad beträffar samfundets tre syften faller studiet av reinkarnation och karma inom ramen för det andra och tredje syftet, medan den praktiska tillämpningen av dessa tvillingläror hjälper till att fullfölja det första syftet. ”Karma och reinkarnation”, skrev Helena Blavatsky, ”är i själva verket teosofins ABC”. [13] De leder till ett djupare studium av hennes verk. Accepterandet av dessa var dock inte ett krav för medlemskap, då tankens frihet var en huvudprincip inom den teosofiska fostran. I Nyckeln till Teosofin skriver hon att ett sunt system av fostran ”bör framkalla det mest kraftfulla och liberala sinne, strängt övat i logiskt och noggrannt tänkande och inte i blind tro.” Människor skulle ”läras självtillit, att älska alla människor, altruism, ömsesidig barmhärtighet och mer än allt annat, att tänka och resonera självständigt [14]

I samma verk svarar hon på frågan om Teosofiska Samfundet är en politisk organisation. ”Naturligtvis inte”, svarar hon. ”Som ett samfund tar den absolut ingen del i någon nationell- eller partibunden politik”, även om det står de individuella medlemmarna fritt att arbeta för sociala och politiska förbättringar varhelst de bor. ”Att söka åstadkomma politiska reformer, innan vi har åstadkommit en reform i den mänskliga naturen”, sa hon ”är emellertid som att fylla nytt vin på gamla flaskor... Ingen varaktig politisk reform kan någonsin uppnås med samma själviska människor i spetsen som tidigare”.[15]

På andra ställen antyder hon att för teoretikerna ”vilka betraktar människan enbart ur fysisk synvinkel”, och på så vis blir oförmögna att se ”det inre, större, högre Jaget”, finns det ingen lösning på sociala problem. ”Rashat och sekteristiska och sociala antipatier förblir oövervinnerliga om de bekämpas på det yttre planet”, och följaktligen ”kan inga argument grundade på exoteriska överväganden av social moral eller egoistiska hänsyn, förmå vända hjärtat på nationernas härskare bort från själviska krig och erövringsplaner.” Men eftersom alla väsen i sin innersta natur är identiska är de potentiellt ”öppna för inflytande vilket har sin tyngdpunkt i människans hjärta och vänder sig till den mänskliga intuitionen”; och eftersom det endast kan finnas en sanning – ”alla trosbekännelsers kärna”, till skillnad från deras sekteriska olikheter – ”är det möjligt att åstadkomma ett ömsesidigt förbund för sökandet efter, och spridningen av denna grundläggande Sanning”.[16]

***

Ett åtagande med de syften vi beskrivit innebar under adertonhundratalet nödvändigtvis kritik mot de ortodoxa dogmerna – religiöst, vetenskapligt och socialt – vilket snarare skilde mänskligheten åt än förenade den. Det omfattade fokuserad uppmärksamhet på idéer som karma och reinkarnation, vilka hade utplånats eller dolts i de västerländska religionerna ( kap 3.) All kritik av ortodoxi finner sin fiende och H P Blavatsky var inget undantag. Ledaren i New York Herald, som vi tidigare citerat, nämner att ”få kvinnor i vår tid har blivit mer ihärdigt förtalad, beljugen och nedsvärtad.” Förmodligen var det värsta som någonsin sagts om henne det som professor Elliot Coues, Smithsonian Institution Washington D.C., i detalj utarbetat och publicerat i New York Sun, en dagstidning som ägdes och gavs ut av den celebre förläggaren Charles Dana, vars tidning var en av de mest inflytelserika och spridda tidningarna på den tiden. Detta ociviliserade smädande stoff fyllde under titeln ”Blavatsky Unveiled”, sju finstilta kolumner – en verklig arsenal för H.P.B:s senare biografiska förtalare. Men de flesta av de senare ”levnadstecknarna” försummar att förklara, då de upprepar de gamla historierna, att hon omedelbart stämde dem för ärekränkning och att the Suns advokater till slut tvingades medge, vid rättegångens förberedande förhör, att ingen av de framlagda anklagelserna kunde bevisas vara riktig. Hur som helst är de flesta av H.P.B:s kritiker i dag okunniga om detta faktum och återberättar troskyldigt de gamla historierna som otvivelaktiga händelser.

Som vi skall se, är just så fallet med Theodor Rozak, som i sin bok Unfinished Animal, utförligt berättar om den revolutionerande evolutionstanken som H.P.B. framlägger i Den Hemliga Läran. Under rubriken ”Helena Blavatskys Hemliga Lära”, skriver han:

Helena Petrovna Blavatsky... har blivit ogynnsamt omnämnd i pressen allt sedan dess hon framträdde... 1875 som organisatör i Teosofiska Samfundet. Som en av sin tids mest frigjorda kvinnor – kunde hon inte undgå att genom varje handling och ord komma i den mördande och kritiska skottlinjen, speciellt då hon tog sig friheten att utmana den tidens mest etablerade ortodoxa elit. Fortfarande blir människor av i dag, fastän de inte läst en rad av vad hon skrivit, orubbligt övertygade om att hon var en bedragerska och en excentrisk individ.”

Resultatet, säger Rozak, har blivit att ”Teosofin, en av adertonhundratalets mest djärva och fängslande tankesystem, inte fått den uppmärksamhet den förtjänat.”

Efter upprepade förtäckta antydningar, spridda som sanna och säkra av H.P.B:s motståndare, anmärker han: ”I vilket fall som helst är det inte H.P.B:s omtvistade rykte eller personliga kantighet som angår oss här utan snarare hennes idéer.” Avgörandet ligger i ”hennes tankars kvalite” och här tillägger han: ”i detta hänseende tillhör hon säkerligen en av sin tids mest originella och begåvade personligheter... Hon kan framför allt räknas bland den nutida världens vägbanande psykologer då det gäller det visionära sinnelaget.”

Det verkar uppenbart av Rozaks citat från Isis Unveiled och hans kommentar över denna bok att han anser att H.P.B. har utövat ett i grunden frigörande inflytande på det västerländska sinnelaget genom evolutionstanken som varande såväl moralisk och andlig som fysisk. Hennes böcker avslöjar, säger han, ”den första filosofin om psykisk och andlig utveckling som framlagts i det moderna västerlandet.” Hon spårar ”från den universella etern till den inkarnerande mänskliga anden en oavbruten följd av väsen... Denna andens nedstigande har som syfte att vida berika vårt medvetande... Genom vår gemensamma utvecklingsväg, och genom oräkneliga personliga inkarnationer, banar vi vår väg genom tillvarons alla riken: minerala, växt, animala, mänskliga, gudomliga. Och det är på grund av denna hårt förvärvade 'skörd av erfarenheter' som varje människa blir ett universums mikrokosmos”. [17]

För en tid sedan uppmärksammades en av de ofta upprepade anklagelserna mot H.P.B. i Newsweek (24 nov 1975). I en uppreklamerad artikel till minne av den teosofiska rörelsens hundraårsdag, anklagade de henne för att ha haft ”åtminstone ett oäkta barn”. Men i stämningsmålet mot the Sun framförde hennes advokater svurna vittnesbörder från två gynekologer att hon aldrig hade fött något barn, och att hon var fysiologiskt oförmögen att få ett legitimt för att nu inte nämna något om ett oäkta barn!

H.P.B. avled innan fallet kunde avslutas, och detta innebar enligt staten New Yorks stämningslagar att fallet automatiskt lades ned. Trots att de lagligt sett inte hade någon skyldighet, så var the Sun tillräckligt rättskaffens och gjorde något som är väldigt ovanligt inom tidningsvärlden – nämligen ett frivilligt redaktionellt återtagande. Men det dröjde mer än ett år efter hennes död innan de tog detta steg:

Vi publicerar på en annan sida en artikel i vilken WILLIAM Q JUDGE behandlar den nyligen bortgångna madame HELENA P. BLAVATSKY's fantastiska och märkliga karriär. Vi tar tillfället i akt att påpeka att vi i vår upplaga från den 20 juli 1890, blev vilseledda att ge plats i våra kolumner åt en artikel av dr E. F. COUES från Washington, i vilken anklagelser riktades mot Helena BLAVATSKY's karaktär, och även mot hennes anhängare, och som verkar ha varit ogrundade. JUDGE's artikel avfärdar samtliga frågetecken kring Helena BLAVATSKY så som dr COUES framställt dem och vi vill påpeka att hans anklagelser beträffande det Teosofiska Samfundet och JUDGE personligen inte grundar sig på bevisade fakta och inte borde ha förekommit i tryck. (26 sep 1892). [18]

Ett par korta avsnitt har valts ut från Judge's långa artikel, varav ett refererar till reinkarnation. Han inleder på följande sätt: ”En kvinna, som av en eller annan anledning har fått världen – först hennes barndomsvärld, sedan två hemisfärer – att tala om sig, att tvista om sig, att försvara eller anklaga hennes karaktär och motiv, att ansluta sig till hennes vågstycke eller motarbeta det, med alla krafter, och vid sin död telegraferades det mellan de två kontinenterna som vore hon en kejsare, måste ha varit en märklig person...”

Hon var släkt med Rysslands härskare. Då jag 1881 talade med hennes morbror general Fadeef, riksråd i den ryska staten, berättade han, att som dotter till överste Peter Hahn, var hon barnbarn till general Alexis Hahn von Rotternstern Hahn från en gammal Mecklenburgsk ätt, som bosatt sig i Ryssland och på mödernet var hon dotter till Helene Fadeef och barnbarn till prinsessan Helena Dolgorouky. Hennes moders förfäder kom från de äldsta familjerna i Ryssland och var i direkt nedstigande led släkt med prinsen eller storhertigen Rurik, Rysslands förste härskare. Åtskilliga av släktens kvinnor hörde till kungahuset, och blev tsarinnor genom giftermål. En av dem, Dolgorouky gifte sig med tsar Peter den Stores farfar och en annan trolovades med tsar Peter den II... I Paris mötte jag tre ryska prinsar och en berömd general, vilka berättade om hennes ungdom och de underbara händelser som skildrades om henne då...

Efter en beskrivning av hennes barndom och världsomspännande resor som ung kvinna, uppger W. Q. Judge att ”det var i Förenta Staterna som hon faktiskt påbörjade det arbete som gjorde hennes namn berömt i Europa, Asien och Amerika.... Det fanns förvisso inget själviskt motiv i detta, och inte heller någon önskan att tjäna pengar. Hon mottog kapital från ryska källor och andra ställen, men avstängdes från dessa då hon blev amerikansk medborgare.... Korrumperade skribenter... har sagt att hon strävade efter att få pengar från godtrogna personer, men alla hennes nära vänner vet att hon gång på gång vägrade att ta emot pengar; och att hon alltid haft vänner som varit redo att ge allt de ägde om hon bara velat, men hon ville aldrig ta emot något och bad inte heller om det.”

Strävan och syftet med hennes liv var att hugga av de fjättrar som prästerskapet smidit åt människans själ. Hon önskade att alla människor skulle få veta att de i realiteten är Gud och att de måste bära bördan av sina egna synder, för ingen annan kan göra det åt dem. Följaktligen förde hon fram de gamla österländska lärorna om karma och reinkarnation i västerlandet. För det första, lagen om rättvisa, innebar att varje människa måste ansvara för sig själv och för det andra att man måste stå till svars på jorden där alla handlingar är utförda.

Hennes önskan var också att vetenskapen skulle föras tillbaka till den sanna grundvalen, då liv och intelligens tillåts vara inom, och verka på och genom varje atom i universum. Därför var hennes syfte att göra religionen vetenskaplig och vetenskapen religiös, så att dogmatismen hos båda skulle försvinna. ... Teorin om människans ursprung, krafter och bestämmelse som hon framförde, hämtades från forntida indiska källor, och placerar oss på en högre piedestal än både religionen eller vetenskapen gjort, för den ger var och en möjlighet att utveckla sina inre gudalika förmågor och till slut bli en av naturens medarbetare.[19]

***

H P Blavatsky skrev i en av USA:s ledande publikationer, The North American Rewiew, en lång artikel med titeln ”Recent Progress in Theosophy”. Denna innehöll några yttranden om varför teosofi framträdde på tankens arena vid just denna tidpunkt, och eftersom denna anledning naturligtvis står i samband med varför det ansågs lämpligt att presentera reinkarnationsteorin för människorna i västerlandet, citerar vi dem här: ”Eftersom det är ett oförenligt faktum att... materialistiska benägenheter, på grund av akademiskt inflytande, snabbt kulminerat under de sista femtio åren, är det endast alltför uppenbart att skapandet av det Teosofiska Samfundet vid den tidpunkten det växte fram var mycket lägligt, och ett steg mot försvaret av sann vetenskap och sann religion, samt ett steg mot det förmenta vetandet vilket blivit allt mer högmodigt.”

Den teosofiska rörelsen var en nödvändighet för sin tid och den har spridit sig genom sin egen inre påverkan och står inte i skuld till metoder som kommit utifrån. Den hade från början varken pengar, gåvofonder, ej heller samhällets eller regeringens beskyddarskap att förlita sig på. Den vädjade till vissa mänskliga instinkter och strävanden och vidhöll vissa upphöjda ideal om fulländning som stred mot samhällets stadgade och ovidkommande intressen och mot vilka de på förhand var dömda att strida. Dess främsta fränder var den mänskliga längtan efter ett ljus att belysa livets problem med, och längtan efter ett ädlare begrepp om människans ursprung, öde och inneboende möjligheter...

Teosofi har strävat efter att förena alla vidsynta religiösa människor i ett utforskande av religionens verkliga grundval och vetenskapliga bevis för det högre Jagets tillvaro och beständighet. Den accepterar tacksamt de vetenskapliga studiernas resultat och avslöjanden av teologiska misstag, och genom att anamma vetenskapens metoder och principer försöker dess förespråkare att, ur sekternas spillror, rädda den värdefulla blandning av sanning som står att finna hos dem alla. Den förkastar teorin om underverk och bemödar sig om att spåra släktskapet i hela skaran av världens religioner och deras gemensamma försoning med vetenskapen. [20]

Vad beträffar ”idealet om fulländning” lär teosofin att många inkarnationer fordras för att nå den högsta grad som är möjlig i vår värld. De som har uppnått denna grad är människosläktets stora lärare, väsen som Jesus, Buddha och Krishna, vilka som medlemmar av ett broderskap av högt utvecklade själar oupphörligen hjälper mänskligheten så mycket som dess karma och utveckling tillåter det. Det finns ett ”välkänt trosbegrepp i Orienten”, säger H P Blavatsky, ”att varje nytillkommen Buddha eller Helgon är ännu en soldat i deras armé som arbetar för mänsklighetens frigörelse eller frälsning.” Speciellt i de nordbuddhistiska länderna, som lär ut läran om Nirmanakayor – de som uppger Nirvana så att de ”osynligt kan hjälpa mänskligheten och till slut leda den till Paranirvana” – ”att varje ny Bodhisattva eller initierad stor adept” blir medlem av detta broderskap. [21]Vid kritiska skeden i mänsklighetens historia sägs dessa väsen inkarnera offentligt, och anpassa sin visdom efter behoven hos de människor de besöker. Efterföljande generationer ersätter gradvis sanningens levande anda med dogmer och ritualer, och följaktligen måste lärorna i sin renhet presenteras ännu en gång.

Under hela denna tid då den ryska teosofen talade om teosofi som en sådan nypresentation lade hon aldrig sig till med några högtravande titlar, hon åberopade ingen högre ställning än den som elev under beskydd av några av Orientens vise män. Vad beträffar sina egna tidigare inkarnationer iakttog hon en total tystnad. Vid hennes bortgång poängterade William Stewart Ross, en från den tiden välkänd författare och agnostiker, utgivare av The Agnostic Journal, hennes ödmjuka egenskaper:

Trots sina kolossala insikter och oöverträffade talanger hade hon inte en tillstymmelse till pedantisk förmätenhet och hade ett barns oskyldiga hjärta... Hennes anhängare är gnostiker inom teologins betydelsefulla tvistefrågor inom vilka jag endast är agnostisk... För mig är Helena Blavatsky död, och ännu en skugga har fallit tvärs över mitt liv... Teosofi eller ej, den mest sällsynta kvinnan i vårt århundrade, eller alla århundraden har gått bort... 'En bedragerska', jo jag tackar! Hon var nästan den enda dödliga som jag någonsin mött som inte var en bedragerska... och en av de få som någonsin förstod mig.  [22]

Den sista kommentaren syftar förmodligen på den ofta publicerade Hodgsonrapporten, som publicerades 1885 i London av The Society for Psychical Research i vilken slutsatsen drogs att Helena Blavatsky ”har förvärvat en titel med ett bestående minne, som en av de mest fulländade, skarpsinniga och intressanta bedragerskorna genom tiderna”. Richard Hodgson, en ung man omkring de tjugo, hade farit till Indien för att göra en utredning om henne. Han uteslöt sådana motiv som fåfänga, religiöst vanvett eller längtan efter personliga förmåner. Hur förklarar man då hennes oerhörda bemödanden för teosofin? Hon var en hemlig agent åt ryssarna! (England och Ryssland var under denna period häftiga motståndare.) Misstanken att hon var en rysk spion var emellertid ingen nyhet. Då hon for till Indien för att starta Teosofiska Samfundet, övervakades alla hennes steg under månader av det brittiska underrättelseväsendet. Inom parentes kan nämnas att hennes böcker var förbjudna i tsartidens Ryssland då hon levde, liksom de är i dag i kommunist-Ryssland [detta skrevs 1977, idag är teosofin inte förbjuden, utg anm.]

Då tidskriften Time åttiotre år efter tillkomsten av Hodgsons rapport upprepade ryktena om spioneriet och andra anklagelser – liksom de flesta biografier och uppslagsverk gör – skrev den välborne sekreteraren för The London Society for Psychical Research den 25 juli 1968 till tidskriften Time's redaktör följande:

Vi skulle vilja göra en rättelse beträffande artikeln om Religion publicerad i 'Time' upplagan den 19 juli, 1968. I denna specialartikel står det under rubriken Teosofi, i samband med Helena Blavatsky, följande: 'Omtvistad vart än hon begav sig, blev hon anklagad för bedrägeri, förfalskning och till och med för att vara en spion åt tsaren.' Vi vill påpeka det som omnämns i alla kopior av detta samfunds handlingar, nämligen att ”ansvaret för både fakta och bevisföring i de papper som är publicerade i handlingarna vilar uteslutande på författarna”. Richard Hodgsons rapport innehåller i del IX av handlingarna, daterad december 1885, kommentarer över Helena Blavatsky, och ansvaret för alla däri nämnda anklagelser vilar på författaren och inte på denna organisation.  [23]

För att återvända till de teosofiska lärorna om existensen av ett broderskap av fulländade själar, såsom frukten av utvecklingens skörd genom åtskilliga inkarnationer, är det av intresse att få veta att H.P.B. – som hennes elever kallade henne – två år före sin bortgång förklarade att hon hade ångrat att hon fört fram och uppmärksammat ämnet i Västerlandet. I Nyckeln till Teosofin skriver hon:

Varje falskt svindlerisamfund påstår sig nu för kommersiella syften vara vägledda och styrda av ”Mästare”, som ofta förmodas vara oändligt mycket högre än våra!... Tusentals människor har undanhållits från sanningens och ljusets väg genom det vanrykte och elakartade rapporter som sådana hycklare, svindlare och bedragare bragt över hela ämnet.

Författarinnan ”skulle hellre föredra att människor på allvar trodde att det enda Mahatmaland som någonsin existerat är den grå substansen i hennes hjärna och att hon kort sagt utvecklat Mästarna ur sitt eget inre medvetandes djup än att deras namn och höga ideal skulle bli så skamligt vanhelgade som de för tillfället blivit... Det är blott hennes motvilja att i sina egna ögon framstå som en kaja, paraderande med påfågelsfjädrar, som förmått henne till dags dato att stå fast vid sanningen” vad beträffar källan till sin kunskap.  [24]

***

Från talrika rapporter från rörelsens forna dagar vet vi att H.P.B., som ett resultat av sin utbildning i Östern, var i stånd att efter behag utföra en ovanlig följd av psykiska fenomen. H G Wells yttrade vid ett tillfälle att han alltid funderat över de fenomen som ”Muhammed, Yogin och Helena Blavatsky utförde”. ”Här”, säger han, ”pejlar vi djupet av någon outgrundlig lag – djupare än de vanliga naturlagarna.”  [25] P D Ouspensky skrev med hänseende på band I av Olcotts dagbok (vilken beskriver många av den ovanliga fenomen H.P.B. framkallade) i ett brev följande: ”Jag läste den för första gången 1907, året då Olcott avled. Jag har alltid ansett den vara den underligaste boken i universum, därför att jag oaktat vad folk än kan säga, alltid känner att Olcott inte ljög, och detta är det allra märkligaste.” [26]

I en artikel med titeln ”What of Phenomena”, skriven 1888, förklarade H.P.B. varför sådana experiment utfördes och varför de senare stoppades. Då hennes förklaring syftar på möjligheten av ett bestående Jag i människan, presenterar vi några avsnitt som står i samband med detta:

Ockulta fenomen”... misslyckades i att skapa den önskade verkan... Det förmodades att intelligenta människor, speciellt vetenskapsmän, då de bevittnade efter behag framkallade fysiska verkningar, för vilka de inte hade någon förklaring, åtminstone skulle erkänna tillvaron av ett nytt och ytterligt intressant verksamhetsområde för undersökning och vetenskaplig forskning. Det förmodades att teologer skulle välkomna beviset, som de är i så dystert behov av i dessa agnostiska dagar, att själen och anden inte blott och bart är skapelser av deras egen fantasi... utan är väsen, lika verkliga som kroppen, och av mycket större betydelse än denna. Dessa förväntningar förverkligades inte. Fenomenen missförstods och förvrängdes både, vad det beträffar deras natur och syften...

Visst är det sant att fenomenen väckte nyfikenhet hos de sinnen som bevittnade dem, men de var för det mesta av ett gagnlöst slag. Det stora flertalet av vittnen utvecklade ett omätligt begär efter fenomen för egen räkning, utan någon tanke på att studera den filosofi eller vetenskap vars sanning och kraft dessa fenomen endast utgör triviala och så att säga sekundära belysande exempel på... Med undantag av några få enstaka och hedrande tillfällen mottogs de aldrig i något annat avseende än som inbillade underverk, djävulens verk, vulgära trick eller något underhållande att se på, eller som seansrummets farliga ”spöken” som förklär sig där, allt medan de livnär sig på mediets och besökarnas (de närvarandes) vitala energier...

En ockultist kan framkalla fenomen, men kan inte förse världen med hjärnor, och ej heller med den intelligens och uppriktiga tro som är nödvändig för att förstå och uppskatta dem. Därför är det knappast något att förvåna sig över att det kom ett besked om att överge fenomenen och låta teosofins idéer vila på sina egna inneboende värden. [27]

***

Hur katalytisk dess styrka än var, blev teosofin aldrig en massrörelse som var ”inne”. [28]Den skickade inte iväg några missionärer utomlands; den försökte inte omvända eller indoktrinera. Sådana metoder anses vara motsatta den teosofiska uppfostrans anda. William Q. Judge yttrade en gång: ”Det finns ingen som blivit omvänd till teosof. Var och en som verkligen kommer till teosofin gör det endast på grund av att det är ‘en utvidgning av tidigare övertygelser’”. ”Detta”, tillägger han ”kommer att visa dig att karma är ett sant faktum. Ty varje idé som vi får är inte mer än en utvidgning av tidigare ideér, dvs de är orsak och verkan i en oändlig följd... Genom Broderskap erhåller vi kunskap av andra som vi betraktar tills den (om den passar oss) blir vår.” [29]

Judge höll föreläsningar runt om i hela USA. I större städer var det inte ovanligt att femtonhundra till tvåtusen personer deltog. Hans lilla bok Teosofins Ocean [30] anses av många vara den bästa resumén av Helena Blavatskys Den Hemliga Läran och är ständigt efterfrågad. Återfödelse och karma gavs alltid den största uppmärksamheten i hans skrifter och föreläsningar. År 1893 var han ordförande för den teosofiska kongressen på världsutställning i Chicago, där Religionernas världsparlament hölls – en händelse utan motstycke och som visade sig vara parlamentets mest lyckade tilldragelse. Vid den teosofiska kongressen, som varade i tre dagar, föreläste två berömda orientaliska representanter, H Dharmapala från den buddhistiska världen och professor Chakravati från den hinduiska sidan – båda teosofer –, och Annie Besant från England. De viktigaste tilldragelserna lockade till vittomfattande reportage i världspressen.

Så många besökare fyllde den teosofiska kongressen att parlamentets föreståndare beviljade två oplanerade weekendmöten före själva parlamentets början. Fastän det fanns sittplatser till fyratusen åhörare vid de sista mötena, stod det hundratals i gångarna mellan stolarna och längs väggarna. I två av Besants föreläsningar riktade hon strålkastarljuset på karma och reinkarnation i förhållande till sociala problem och flera andra talare gav företräde åt dessa idéer. Judge gav före själva huvudparlamentet en utförlig presentation av ”kristendomens förlorade sträng”, som han ofta kallade reinkarnationen. Även nästföljande kväll, innan parlamentet började, diskuterade han återfödelse i ljuset av den universella cykliska lagen. Hans tal blev emellertid abrupt avbrutet av en av parlamentsledamöterna – en presbyteriansk präst – som förklarade för skaran, som var där att det inte fanns någon vid det presbyterianska mötet. Man trodde nämligen att många av misstag hade gått in i denna sal på grund av förvirring i anmälan; så om de ville vara så snälla och omedelbart lämna stället. Inte en enda person i den stora publiken lämnade salen. [31]

H.P.B. dog två år före Religionernas världsparlaments sammanträde. Under årens lopp har en rad teosofer påstått sig vara hennes efterföljare, men Judge betraktade sig aldrig själv som sådan, inte heller tillät han någon annan att placera den manteln på honom. ”Naturligtvis kommer någon att bli vald till president över de europeiska teosofiska samfunden”, sa han till reportrarna, ”men det är enbart en världslig sak. I andlig mening kan ingen efterträda henne.” [32] Hur han såg på sin mentor är uppriktigt förmedlat i denna minneshyllning:

År 1874 i staden New York träffade jag för första gången i detta liv H. P. Blavatsky. På hennes begäran, framförd till mig av överste Olcott, besökte jag hennes bostad vid Irving Place... Det var hennes ögon som fängslade mig – blicken från någon som jag måste ha känt sedan länge från många förflutna liv. Hon såg på mig med ett igenkännande redan denna första gång, och aldrig sedan dess har denna blick förändrats. Inte som en utfrågare av filosofiska teorier mötte jag henne, inte som en som famlar i mörkret efter ljus, som fördunklats av olika skolor och fantastiska teorier, utan såsom en som under vandringen i livets irrgångar genom många tidsperioder, sökte de vänner som kunde visa mig var ritningarna till verket blivit gömda. Och hon svek ej denna vädjan, utan lade än en gång fram planerna utan att gå in på några förklaringar, hänvisade blott till dem, och fortsatte med framläggandet i stora drag av systemet.

Det var som om vi skulle ha skilts aftonen förut och att vi då skulle ha lämnat någon detalj av ett för gemensamma ändamål företaget arbete ogjort; vi var som lärare och elev, äldre och yngre broder, båda bestämda att nå ett och samma mål, men hon med en kraft som blott lejonet äger och det vetande som endast hör till den vise. Sålunda var vi vänner från första stunden och jag kände mig trygg. Jag vet nog att andra av misstro betraktat en del omständigheter och fakta, som de inte har kunnat förstå, och fastän det är sant att de anför många bevis som, att döma av skenet, skulle kunna fälla vise och gudar, så är det dock blott deras egen blindhet som hindrar dem att se lejonblicken, diamanthjärtat hos H.P.B.  [33]

***

Sedan H.P.B:s död har intresset för hennes skrifter ökat speciellt bland skolastiker och vetenskapsmän, som vi kommer att se när vi behandlar hennes monumentala verk Den Hemlig Läran. I nov 1975, vid hundraårsfirandet av den teosofiska rörelsens grundande, samlades teosofer i New York till en sex dagars kongress. Två organisationer som använder sig av namnet Teosofiska Samfundet existerar idag, en med internationellt huvudkvarter i Adyar, Madras; och den andra i Pasadena, Californien. En fristående, icke organiserad sammanslutning , United Lodge of Theosophists, med center i många delar av världen, bildades 1909 av Robert Crosbie med flera i Los Angeles, där dess moderloge ligger. Blavatskys och Judges ursprungliga teosofi är dess huvudangelägenhet, och dess förlag, The Theosophy Company, trycker kontinuerligt upp deras skrifter i oförändrat skick.

Utifrån denna kortfattade återblick på den allmänna trenden av teosofiskt tänkande och agerande kommer vi att bemöda oss om att gå djupare in på ämnet genom att presentera urval av H. P. Blavatskys två huvudverk, en intervju med henne och annat tillhörande material, då vårt syfte är att föra fram de idéer som ursprungligen satte i gång det pånyttfödda intresset för reinkarnation i modern tid. Viss uppmärksamhet kommer också att ägnas de resultat som uppnåtts i olika länder.

Citat från den ryska teosofens översättning Tystnadens Röst finns under ”Tibetansk buddhism”. Ouspensky lämnar en antal utdrag från denna översättning i sin Tertium Organum, där han betraktar den som en av de enastående böckerna i den teosofiska litteraturen och som varande av ”verklig mystisk känsla”. I sin bok skriver han: ”Vad vi under lång tid behövt är syntes. Ordet syntes fanns dekorerat på fanan till den samtida teosofiska rörelsen, som startades av H P Blavatsky.” Han ansåg emellertid att senare teosofer misslyckades med att föra denna strävan vidare framåt. [34]

På det begränsade utrymme som återstår är det knappast möjligt att ta upp skrifterna av nittonhundratalets teosofer, och vi nämner bara ett fåtal av de många teosofistuderanden som vek av på sin egen väg: Rudolf Steiner som ledde den tyska sektionen av Teosofiska Samfundet, som han gick in i 1902. 1912, ett år innan han utträdde, bildade han Antroposofiska Samfundet, som baserades på hans egen metafysiska forskning. Krishnamurti, ett hinduiskt barn, adopterades av Annie Besant och fostrades till att bli en världens messias. När han uppnådde vuxen ålder avsade han sig modigt denna titel och har alltsedan dess arbetat fristående och har fått stor internationell efterföljd. Charles Fillmore, som blev stiftare av den populära Kristna Unitariska Skolan, utvecklade sin teosofiuppfattning till en sockersöt lära som lämpade sig för healing och självhjälpsövningar.

Ett vittne till utvecklingen av de olika fraktionerna av teosofiska rörelsen – George Russel – har skrivit att ”han aldrig fann samma kunskap, visdom och inre ljus hos dem som kom efter H.P.B. och Judge”. [35]

William Q. Judge
”Den Ockulta Vetenskapens Syntes”

ISIS UNVEILED

H P Blavatskys första verk, Isis Unveiled, publicerades i New York 1877 och omfattar två band på tillsammans tolvhundra finstilta sidor, där band I bär titeln Vetenskap, band II Teologi. När man läser recensionerna [36] förstår man varför de första tusen exemplaren såldes slut på nio dagar:

En fantastisk bok i både ämnesval och framställningssätt. En viss uppfattning om sällsyntheten i och omfattningen av dess innehåll får man av innehållsförteckningen, som bara den omfattar 50 sidor, och det är inte för mycket sagt att en sådan innehållsförteckning aldrig tidigare sammanställts av någon människa. – Daily Graphic

Det måste tillstås att hon är en anmärkningsvärd kvinna, som har läst mera, sett mera och tänkt mera än de flesta visa män. Hennes arbete... förtjänar tänkarnas intensivaste uppmärksamhet. – Boston Evening Transcript

En sällsynt läsvärd och uttömmande studie över den yttersta vikten av att återupprätta den hermetiska filosofin i en värld som blint tror att den vuxit förbi den. – New York World

En person som noggrant läser boken borde känna till allting om det övernaturliga och mystiska, utom kanske själva lösenorden... Det är ett utav seklets mest anmärkningsvärda verk. – New York Herald

Förordet till första delen börjar med dessa ord: ”Det arbete som nu läggs fram för allmän bedömning är frukten av en ganska nära bekantskap med österländska adepter och studier av deras vetenskap. Det framlägges till sådana personer som är villiga att acceptera sanningen varhelst man kan finna den, och att försvara den, även om man måste gå mot allmänna fördomar. Det är ett försök att hjälpa läsaren att upptäcka de vitala principerna som ligger till grund för de forntida filosofiska systemen... Det är till och med avsett att göra rättvisa, likadeles att säga sanningen utan illvilja eller fördomar. Men det visar varken barmhärtighet med upphöjda misstag eller vördnad för tillskansad auktoritet. Det frågar efter ett utplundrat förflutet, som håller räkning för dess insatser, vilka alltför länge har undanhållits... Inte mot någon form av dyrkan, någon religiös tro, någon vetenskaplig hypotes har dess kritik riktats i någon annan anda (än sanningens). Människor och partier, sekter och skolor är endast kortlivade i världens tidsperspektiv. SANNINGEN ensam, på sin orubbliga klippa, är evig och allenarådande.” I förordet till andra delen skriver författarinnan:

Vore det möjligt skulle vi försöka hålla detta verk utom räckhåll för många kristna, vars läsning inte kommer att  vara till någon nytta, och för vilka det inte har skrivits. Vi syftar på dem vars tro på deras respektive läror är ren och uppriktig, och på dem vars syndfria liv återspeglar det lysande exemplet hos Profeten från Nazaret, som predikade andens sanning så högt för mänskligheten... Dessa människor har förädlat kristendomen, men de skulle ha kastat samma glans på varje annan tro som de skulle ha förkunnat... Dem finner man idag i predikstolar och kyrkbänkar, i slott och koja; men den ökade materialismen, världsligheten och hyckleriet minskar snabbt dess andel. Deras människokärlek och enkla, barnsliga tro på sin bibels ofelbarhet, sina dogmer och sitt prästerskap, leder dem till alla de dygder som är nerlagda i vår allmänna natur... Vi har alltid undvikit debatt med dem, så att vi inte gör oss skyldiga till grymheten att såra deras känslor; inte heller skulle vi vilja beröva en enda lekman hans blinda tillit, om denna enbart gjorde det möjligt för honom att leva heligt och dö fridfullt...

”Genom att vara en analys av religiös tro i allmänhet” fortsätter författarinnan ”så är detta band i synnerhet riktad mot den teologiska kristendomen, huvudmotståndaren [vid den tiden] till den fria tanken. Den innehåller inte ett enda ord mot Jesu rena läror, men fördömer outtröttligt deras försämring till ett ytterst skadligt kyrkosystem som är ödeläggande för människans tro på sin odödlighet och på Gud och nedbrytande av alla moraliska band.”

Medan reinkarnation klart lärs ut i Isis, drar författarinnan inte upp grunddragen för den som hon gör i senare verk, utan nöjer sig med att uteslutande bana väg – för en mera positiv inställning till denna gamla lärosats. Ett sådant mål nås också indirekt genom den ofta återkommande diskussionen om hinduism och buddhism. När hon tar upp Bhagavad-gita t ex skriver hon: ”De största mysterierna i den brahmanska religionen innesluts i detta storslagna poem.” [37] Som vi har sett, genomsyrar återfödelsefilosofin denna heliga hinduiska text.

Några kritiker har sagt att när Isis skrevs, så accepterade Helena Blavatsky inte reinkarnationstanken,  [38] men vårt urval av texten kommer lätt att bevisa motsatsen. Det är sant att hon före Isis inte skrev eller talade offentligt om återfödelse. I ett brev angående den första tiden för den teosofiska rörelsen i New York skrev W Q Judge: ”H.P.B. berättade många gånger personligen för mig om den verkliga reinkarnationsläran, framtvingad till det av den omständigheten att mitt eget barn dog, så jag vet vad hon tänkte och trodde.” [39]  Reinkarnationstanken  tycks inte heller ha varit främmande i hennes barndom. Vera de Jelihovsky, H.P.B:s syster och en vid den tiden välkänd rysk författare, berättar i sina hågkomster om de underbara reinkarnationssagor den lilla Helena brukade berätta för sina trollbundna lekkamrater. Madame Jelihovsky frågar: ”Var hade hon hört talas om reinkarnation eller vem, i en kristen familj, hade lärt henne någonting om de vidskepliga själavandringsmysterierna?” [40]

I sina teosofiska skrifter var H.P.B. noga med att skilja på vad hon ansåg vara verkliga bevis för reinkarnation och vad som var inbillade bevis. I Isis Unveiled till exempel förtar hon verkan av det bevis för reinkarnation, som reinkarnationsförespråkare ofta framlägger, genom att säga: ”Det välkända faktum – som bestyrks av den personliga erfarenheten hos nio personer av tio – att vi ofta känner igen scener, landskap och samtal, som vi ser eller hör för första gången och ibland i länder som vi aldrig varit i tidigare...är inget bevis för reinkarnation. ”Vad skulle då kunna ligga till grund för ett sådant 'igenkännande'?” Modern psykologi hänför det vanligtvis som déjà-vu eller dubbel hjärnverksamhet. Blavatskys förklaring, i de fall reinkarnation inte utgör en faktor, är att ”en människa som vet att hon i kroppslig form inte besökt eller sett det landskap eller den person som hon känner igen, mycket väl kan tillstå att hon sett och känner dem, eftersom bekantskapen gjordes under sömnen.” Hon förklarar därefter hur detta kan vara möjligt”. [41]

I de urval ur Isis som följer skall noteras att författarinnan föredrar termen själavandring framför reinkarnation. Hon fann den sistnämnda benämningen otillfredställande vid den tiden, därför att den associerade till de omogna idéerna hos den franska skolan av spiritister som grundades av Allen Kardec, som introducerade detta ord på 1860-talet. I Nyckeln till Teosofin anmärker H.P.B. att när Isis skrevs ”trodde inga spiritualister på reinkarnation, varken engelska eller amerikanska...Reinkarnations-anhängarna i Allen Kardecs skola tror på en godtycklig och omedelbar reinkarnation. Enligt dem kan den döde fadern inkarnera i sin egen ofödda dotter osv. De har varken devakan, karma eller någon filosofi som skulle kunna motivera eller bevisa nödvändigheten av på varandra följande återfödelser.” [42]

Några referenser har här ställts samman vilka – efter att ha skisserat grunden för odödligheten – går in på själavandring både på individuella och kosmiska nivåer.

När vi för längesedan först reste i Orienten för att utforska det som fanns tillgängligt i dess övergivna heliga platser var det två nedslående och ständigt återkommande frågor som tyngde våra tankar. [En var:] Vem har någonsin sett människans ODÖDLIGA ANDE så att man har kunnat övertyga sig själv om människans odödlighet? Det var medan vi var som mest angelägna om att försöka lösa dessa förbryllande problem som vi kom i kontakt med visa män, som var begåvade med sådana mystiska krafter och sådan djup kunskap att vi med rätta kan beteckna dem som Orientens vise. Vi lyssnade begärligt på vad de hade att lära oss. De visade oss att man kan genom att kombinera vetenskap med religion, bevisa existensen av människans odödliga ande på samma sätt som man bevisar ett teorem av Euklides. För första gången blev vi övertygade om att den österländska filosofin inte har utrymme för någon annan troslära än en absolut och orubblig tro på allsmäktigheten hos människans eget odödliga jag. Vi fick lära oss att denna allsmäktighet kommer från släktskapet mellan människans ande och den Universella Själen...[De sa:] Bevisa människans själ genom dess underbara krafter...

En blomma slår ut i blom, vissnar och dör sedan. Den lämnar en doft efter sig, som dröjer sig kvar i luften långt efter det att dess ömtåliga kronblad förvandlats till stoft...Slå an en ton på ett instrument, och det svagaste ljud åstadkommer ett evigt eko. En störning skapas i de osynliga vågorna på rymdens strandlösa ocean, och vibrationen försvinner aldrig helt och hållet... Och man uppmanar oss att tro på att människan, detta levande, tänkande, förnuftiga väsen, den inneboende gudomligheten i naturens krönta mästerverk, skulle lämna sin kista och inte längre finnas till! Skulle kontinuitetsprincipen som existerar till och med  för såkallad oorganisk materia, för en svävande atom, förnekas anden, vars kännetecken är medvetenhet, minne, sinne, KÄRLEK! I sanning, blotta tanken är befängd...

Läran om Själavandring har blivit rikligen förlöjligad av vetenskapsmän och tillbakavisad av teologer, likväl om den hade blivit korrekt förstådd när det gäller tillämpningen av materiens oförstörbarhet och andens odödlighet, så skulle den ha uppfattats som ett sublimt begrepp. Det har inte funnits en filosof allmänt känd som inte hållit sig till denna själavandringslära, som den lärdes av brahmanerna, buddhisterna och senare av pythagoréerna. Origenes och Clemens Alexandrinus, Synesius och Chalcidius, alla trodde de på den; och gnostikerna, som av historien tveklöst ansetts som en kår av de mest förfinade, lärda och upplysta män trodde alla på själavandring... Om den pythagoriska själavandringen skulle utförligt förklaras och jämföras med den moderna utvecklingsteorin skulle man finna att den tillhandahöll varje ”felande länk” i den senares kedja. Men vem av våra vetenskapsmän skulle gå med på att ödsla sin dyrbara tid på grekernas påfund?

***

Den esoteriska läran säger, liksom buddhismen och brahmanismen, och till och med Kabbalan, att en enda oändlig och okänd Essens existerar sedan alltid och i regelbundna och harmoniska omgångar är antingen passiv eller aktiv. I det poetiska uttryckssättet hos Manu (den hinduiske lagskiparen), kallas dessa förhållanden för Brahmans ”dag” och ”natt”. Den senare är antingen ”vaken” eller ”sovande”...Vid inledningen av en aktiv period inträffar en expansion av denna Gudomliga essens, inifrån och ut, i överensstämmelse med den eviga och oföränderliga lagen, och det framträdande och synliga eller fenomenella universum är det slutliga resultatet i den långa kedjan av kosmiska krafter som sålunda sätts i rörelse. På samma sätt äger en sammandragning av den Gudomliga essensen rum när de passiva betingelserna åter börjar, och det tidigare skapelsearbetet löses gradvis upp. Det synliga universum löses upp, dess materia skingras och ”mörker”, ensamt och allena, breder ytterligare en gång ut sig över ytan på ”djupet”.För att använda en metafor som uttrycker idén ännu klarare är det en utandning av ”den okända essensen” som skapar världen; och en inandning förorsakar dess försvinnande. Denna process har alltid försigått och vårt nuvarande universum är bara ett i en oändlig serie som inte har någon början och inte kommer att få något slut.

***

Är det tillräckligt för människan att veta att hon existerar? Är det tillräckligt att vara danad till en mänsklig varelse för att hon skall göra sig förtjänt av benämningen MÄNNISKA? Det är vår bestämda tro och övertygelse, för att bli ett verkligt andligt väsen, vilket den benämningen innebär, måste människan  först skapa sig själv på nytt så att säga – dvs grundligt utplåna från sitt sinne inte bara det dominerande inflytandet av själviskhet och annan orenhet utan också fördärvet av vidskepelse och fördomar...

Liksom klockan går från hand till hand och från rum till rum i en fabrik, där en del läggs till här och en annan där, tills det ömtåliga urverket är fulländat i enlighet med den utformning som uttänkts i sinnet på mästaren innan arbetet påbörjades; så, enligt den uråldriga filosofin, tar den första gudomliga idén om människan form succesivt i de många avdelningarna i den universella verkstaden, och så framträder till slut den perfekta mänskliga varelsen på vår scen.

Denna filosofi lär att naturen aldrig lämnar sitt verk ofullbordat; om hon misslyckas första gången, så försöker hon igen. När hon utvecklar ett mänskligt foster, är avsikten att en människa skall fulländas – fysiskt, intellektuellt och andligt Hennes kropp skall växa till mognad, slitas ut och dö; hennes outvecklade sinne skall mogna och bli harmoniskt balanserat; Hennes gudomliga ande skall lysa upp och lätt smälta samman med den inre människan. Ingen mänsklig varelse avslutar sin stora cykel, eller ”nödvändighetscykeln”, förrän allt detta är fullbordat... Medan eftersläntrarna i en tävling kämpar och knogar i den första fjärdedelen av banan rusar segraren förbi mållinjen, så i kampen (för medveten) odödlighet passerar vissa själar alla de övriga och når slutet, medan myriaden av medtävlare sliter och släpar under materiens last, helt nära startpunkten. Några olycksförföljda blir efter helt och hållet och förlorar möjligheten till belöning; några går samma väg tillbaka och börjar på nytt...

Sålunda, likt hjulets rotation, blir det en regelbunden följd av död och födelse, vars moraliska orsak är fasthållandet vid existerande föremål, medan den instrumentella orsaken är karma (den kraft som kontrollerar universum och driver den till handling), förtjänst och icke-förtjänst.

***

(Författarinnan ställer nu läran om karma och reinkarnation i motsats till den ortodoxa kristna läran om syndernas förlåtelse eller ställföreträdande försoning;)

Av alla de originalmanuskript som har översatts från de olika språk som buddhismen framställs på, är Buddhas Dhammapada, eller Dygdens Väg, den mest utomordentliga och intressanta översatt från Pali av Max Müller, och The Wheel of the Law (Lagens Hjul)...översatt av Henry Alabaster...”Buddhisterna anser att ingenting som motsäger sunda förnuftet kan vara en sann lära av Buddha...Buddhisterna tror inte på någon förlåtelse för sina synder, utom efter en bestraffning som motsvarar varje ond handling och en motsvarande gottgörelse till de förfördelande parterna... I The Wheel of the Law står det: ”Buddhisterna tror att varje handling, ord eller tanke har sin konsekvens, som kommer att framträda förr eller senare i detta eller i ett kommande tillstånd. Onda handlingar kommer att producera onda konsekvenser, goda handlingar kommer att producera goda konsekvenser...”

Detta är strikt och opartisk rättvisa. Detta är idén om en Högsta Makt som inte kan misslyckas och därför varken känner vrede eller har nåd utan lämnar varje orsak, stor eller liten, att utveckla sina oundvikliga effekter. (Jesus sade:) ”Med det mått ni mäter, skall ock mätas åt er, [43] (och detta) pekar varken uttryckligen eller underförstått på något hopp om framtida nåd eller frälsning genom ombud. (Men i kyrkan) lovas de kristna att om de endast tror på ”Kristi dyra blod” så kommer detta blod, som offrats av honom som försoning av hela mänsklighetens synder, att sona varje dödssynd. Bekräftar evangelierna att Jesus utgav sig själv som ett frivilligt offer? Tvärtom, det finns inte något ord som stöder den tanken. De klargör att han hellre hade levat för att fortsätta det han ansåg vara hans mission, och att han dog därför att han inte kunde göra någonting åt det och först sedan han blivit förråd... Vi har hans egna förtvivlade ord: ”Ske icke min vilja, utan Din”. (Lukas xxii:42,43.)

Hur underligt ologiskt är inte denna lära om försoning. Vi föreslår att vi diskuterar den ur buddhistisk synvinkel och visar... att den har befunnits vara en av de mest fördärvliga och demoraliserande lärorna... orsaker till tre fjärdedelar av de så kallade kristnas brott... Prästerskapet säger: Det spelar ingen roll hur enorma våra brott mot Guds och människans lagar är, men om vi bara tror på Jesu självuppoffring för människans frälsning så skall Hans blod tvätta bort varje fläck. Guds nåd är gränslös och ofattbar. Det är omöjligt att föreställa sig en mänsklig synd så fördömlig att det pris som betalas i förskott för syndarens frälsning inte skulle rentvå den, även om den var tusenfalt värre. Och, dessutom, är det aldrig för sent att ångra sig. Fästän syndaren väntar till sista minuten i den sista timmen på den sista dagen av hans dödliga liv, innan hans bleknade läppar uttalar trosbekännelsen så kan han bege sig till paradiset... Dessa är kyrkans antaganden.

Men om vi går utanför det lilla trosområdet och betraktar universum som en helhet i jämvikt genom delarnas utsökta ordning, hur allt låter logiskt, hur den svagaste skymt av Rättvisa revolterar mot denna ställföreträdande försoning. Om brottslingen syndade endast mot sig själv och inte handlade fel mot någon annan än sig själv; om han genom uppriktig ånger kunde framkalla utplånande av inträffade händelser, inte endast från människans minne, utan också ifrån det oförstörbara ”registret” som inte någon gudom – inte ens den högsta av de högsta – kan bringa att försvinna, då skulle denna lära inte vara obegriplig...

Kan resultaten av ett brott utplånas, även om brottet självt skulle bli förlåtet? Effekterna av en orsak begränsas aldrig till en orsaks gränser, inte heller kan reultatet av brott begränsas till brottslingen och hans offer. Varje god såväl som ond handling har sina effekter, lika påtagligt som stenen som kastas i lugnt vatten. Liknelsen är trivial men den är den bästa som uttänkts, så låt oss använda den. Vattenringarnas storlek och snabbhet beror på det störande föremålets storlek men den minsta småsten, ja till och med den minsta fläck, åstadkommer sina krusningar. Och denna störning är inte bara synlig och på ytan. Under till, dold, i alla riktningar - utåt och nedåt - driver den ena droppen den andra till dess att sidorna och bottnen berörs av kraften. Därutöver, luften ovanför vattnet rörs upp, och denna störning passerar så som fysikerna säger oss, från skikt till skikt ut i rymden för evigt; en impuls har givits till materien och förloras aldrig, kan aldrig återkallas!

Så är det med brott, och så med dess motsats. Handlingen må vara ögonblickets, men effekterna är eviga. När vi, efter det att stenen kastats i sjön, kan återkalla den till handen, bölja tillbaka krusningarna, utplåna den använda kraften, återställa de eteriska vågorna till deras tidigare stadium av icke-varande och torkar bort varje spår av det kastade föremålet, så att tidens register inte skall visa att något har hänt, då, då!, måste vi lugnt höra de kristna argumenten för det ändamålsenliga i denna försoning.

Chicago Times tryckte nyligen galgmannens protokoll över det första halvåret i år (1877) – en lång och kuslig lista över mord och hängningar. Nästan varenda en av dessa mördare fick religiös tröst och många tillkännagav att de hade mottagit Guds förlåtelse genom Jesu blod och att de den dagen skulle bege sig till himmelen!... (De) slog ihjäl sina offer, i de flesta fall, utan att ge dem tid att ångra sig, eller att åkalla Jesus för att han skulle tvätta dem rena med Hans blod. (Offren) dog kanske syndfulla och fick naturligtvis – i överensstämmelse med den teologiska logiken – vedergällning för sina större eller mindre förbrytelser. Men mördaren...uttalar de förtrollande orden om omvändelse och går till schavotten som ett återlöst Jesu barn! Hade han inte begått mordet, skulle ingen ha bett tillsammans med honom, och han skulle inte ha frälsts och blivit förlåten. Uppenbarligen gjorde denne man rätt som mördade, för på det sättet vann han evig salighet. Och hur gick det med offret och hans eller hennes familj, släktingar, tjänare och vänner – har rättvisan ingen gottgörelse för dem? Måste de lida i denna värld och nästa, medan han som begick oförätten mot dem sitter bredvid den ”helige rövaren” från Golgata och är för evigt välsignad? Denna fråga besvaras av prästerskapet med en välbetänkt tystnad.

***

En rationalist och skeptiker säger ”Jag har frågat flera hundra buddhister i själva trappan till deras tempel och inte funnit en enda som gjort annat än bemödat sig, fastat och givit upp sig själv på alla självtuktande sätt för att förbättra sig själv och förvärva odödlighet; inte att uppnå slutlig tillintetgörelse”... Liksom denne författare har vi ställt frågor till buddhister och brahminer och studerat deras filosofi. Apavarg har en helt annan mening än tillintetgörelse. Att bli mer och mer lik (den gudomliga essensen) av vilken han är en av de glänsande gnistorna är längtan hos varje hinduisk filosof och hoppet hos den mest okunnige är att aldrig ge upp sin bestämda individualitet... Samma sak gäller själavandringen, som blivit så förvrängd av de lärda europeera.

”I själva verket är det mer än svårt att låta bli att dela denna lära om periodiska inkarnationer. Har inte världen bevittnat under enstaka intervaller, ankomsten av sådana stora karaktärer som (Krishna, Buddha och Jesus)?... ingen ortodox brahmin skulle förneka den kristna inkarnationen; de tolkar den bara på sitt eget filosofiska sätt...den verkliga hörnstenen i deras religiösa system är periodiska inkarnationer av Gudsväsen. Närhelst mänskligheten är på väg att sjunka ner i materialism och moraliskt förfall, inkarnerar en Hög Ande i en skepnad som lämpar sig för ändamålet... Den tidigt kristna kyrkan, helt genomsyrad av asiatisk filosofi, delade uppenbarligen samma tro - i annat fall skulle den varken ha gjort en trosartikel av kristi återkomst eller... uppfunnit fabeln om antikrist som en försiktighetsåtgärd mot möjliga framtida inkarnationer (av andra frälsare). Inte heller skulle de ha kunnat föreställa sig (som de gjorde) att Melchisedek var en avatar till Kristus. De kunde bara vända sig till Bhagavad-Gita för att finna Christna (Krishna) säga till Arjuna: ”Den som följer mig räddas genom visdom, ja till och med  genom gärningar..lika ofta som dygden försvinner i världen, lika ofta framträder jag för att frälsa den.”...

Kapila, Orfeus, Pythagoras, Platon, Basilides, Marcion, Ammonius och Plotinus grundade skolor och sådde frön till många ädla tankar och när de försvann lämnade de efter sig en strålglans av halvgudar. Men de tre personligheterna Krishna, Gautama och Jesus framträdde som verkliga gudar, var och en i sin epok, och efterlämnade till mänskligheten tre religioner som bygger på tidsåldrarnas oförstörbara klippa. Rena de tre systemen från de mänskliga dogmernas slagg, och den återstående rena essensen kommer att visa sig vara identiska...

I den gamla filosofin fanns det ingen felande länk som betecknas med vad Tyndall kallar en ”skolad inbillning”; ingen lucka som skulle fyllas igen med volymer av materialistiska spekulationer... Våra ”okunniga” förfäder spårade evolutionslagen genom hela universum... Så från den universella etern till den inkarnerade mänskliga anden, spårade de en oavbruten serie av väsen. Dessa utvecklingar gick från den andliga världen in i den grova materiella världen; och genom den tillbaka till källan för alla ting. ”Arternas härstamning” innebar för dem en härstamning från anden, alltings urkälla”.[44]

I början av 1879, två år efter det att Isis publicerats, flyttade H.P. Blavatsky och överste Olcott till Indien för att inleda Teosofiska Samfundets arbete där. Enligt den välkände buddhistkännaren Edward Conze anlände de vid en mycket kritisk psykologisk tidpunkt i Österlandets utveckling. Och som vi skall se, kom de i en tid när reinkarnationsfilosofins överlevnad hotades i större delen av Österlandet. Conze säger i sin Buddhism: It's Essence and Developement, ett verk som Mircea Eliade – chef för religionshistoriska institutionen vid Chicago University Divinity School och en religionsfilosof av rang – anser ”kanske som den bästa bok som hittills publicerats i ämnet (buddhism) på ett europeiskt språk”.

Året 1875 markerar en händelse av stor betydelse. Helena Blavatsky och överste Olcott grundade (i New York) ”Teosofiska Samfundet”. Deras aktiviteter påskyndade inströmningen av kunskap om de asiatiska religionerna, och återupprättade självförtroendet i de sviktande sinnena hos asiaterna själva. Vid denna tid tycktes den europeiska civilisationen, en blandning av vetenskap och världshandel, av kristendom och militarism, vara otroligt stark. Det latenta hotet av nationella krig och klasskrig uppfattades endast av ett fåtal. Ett växande antal av bildade män i Indien och Ceylon kände, liksom japanerna gjorde vid samma tid, att de inte hade något alternativ utan måste anta det västerländska systemet med allt vad det förde med sig. De kristna missionärerna såg fram emot att påskynda massomvändelser.

”Men då vände strömmen ganska plötsligt och oväntat”, säger Conze.” Några medlemmar av den dominerande rasen, vita män och kvinnor från Ryssland, Amerika och England – teosofer – dök upp bland hinduer och folket på Ceylon för att framföra sin beundran för Österlandets gamla visdom. Helena Blavatsky talade om buddhismen i de mest lovprisande ordalag, överste Olcott skrev 'Buddhist Catechism' [45] [i svensk översättning Buddhistisk Katekes, 1889] och A.P.Sinnett publicerade en mycket framgångsrik bok i vilken alla slags mystiska och fascinerande idéer presenterades som 'Esoteric Buddhism' [i svensk översättning De Invigdes Lära 1887]... Genom sitt ingripande i rätt tid har Teosofiska Samfundet gjort buddhismen en stor tjänst.” [46]

Medan han bodde i Indien, som internationell president för Teosofiska Samfundet, besökte Olcott vid många tillfällen Ceylon och gav åtskillig hjälp åt folket där. En artikel i New York Herald Tribune (18 februari 1962) skriven av Martin G. Berck i Förenta Nationerna, säger följande:

Över hela Ceylon, från den gamla huvudstaden Anuradhapura till den vördade bergstoppen Shri Pada tändes polerade mässingslampor igår när buddhister gjorde ett uppehåll i sitt arbete för att religiöst hedra en amerikan...Med denna hyllning markerade buddhister på Ceylon överste Henry Steele Olcotts död den 17 februari 1907; Olcott som de betraktar som en helig nyckelfigur i pånyttfödelsen av deras religion och deras nationella kultur.

1968 gav Ceylon – eller Sri Lanka som det nu kallas – ut ett speciellt frimärke till minne av Olcotts arbete för att främja utbildningen och buddhismen där. Endast två buddhistiska skolor fanns på Ceylon 1880 vid H. P. Blavatsky och Olcott besök; alla de övriga skolorna drevs av missionärer eller kyrkan vilka nästan hade utrotat buddhismen på Ceylon. År 1900 var de buddhistiska skolorna uppe i ett antal av 200, huvudsakligen till följd av Olcotts ansträngningar (The Middle Way, maj 1973, sid 44). Frimärket visade, förutom Olcotts bild, en buddhistisk flagga som han utformat. Helena Blavatsky förklarade att hittintills hade buddhisterna ”inte haft motsvarande symbol som korset för de kristna, och hade alltså saknat denna viktiga samhörighets symbol”. Flaggan var bara ett av många exempel, sa hon, på den broderliga kraft som Teosofiska Rörelsen försökte väcka bland alla folk.[47]

Olcott hade varit så framgångsrik i återupplivandet av buddhismen på Ceylon och i Burma, att en nationell kommitté bestående av japanska buddhistpräster inbjöd honom 1888 att göra sammalunda i Japan, och man sände en representant till Indien för att eskortera honom till sitt land. I ett tal till teosoferna bad delegaten att Olcott skulle ”ingjuta mod i hjärtat hos våra unga män och visa för studenterna vid våra skolor och universitet och för dem som sänts till Amerika och Burma för utbildning, att den västerländska vetenskapen inte är ofelbar, och inte en ersättning för, utan ett naturligt komplement till religionen.” Under gemensamt beskydd från de nio viktigaste japanska buddhistsekterna begav sig Olcott på en fyra månader lång föreläsningsturné över hela ön. Den uppväckte ett sådant intresse att den blev en nationell händelse. Vid ett senare besök fanns kejsaren av Japan bland åhörarna.

Av det föregående framgår tydligt att reinkarnationslärans överlevnad också stått på spel inom buddhismen under denna kritiska period. Men hur var det med hinduismen? I Indien har teosofin inte bara ingjutit ny kraft och förstärkt hinduens förfäders tro på återfödelse, utan också dess lära beträffande ett broderskap av visdomsmästare. Dessutom återupprättade teosofin övertygelsen att mänskligheten inte är ensam och utan hjälp i sin kamp; att Indiens stora rishier och vise män alltjämt arbetade för människosläktet och med cykliska intervaller reinkarnerade öppet bland människorna. Brahminerna hade sorgsamt framhärdat under pågående Kali Yuga – en andlig mörk tidsålder som kommer att vara ungefär 400 000 år – att rishierna och mahatmorna hade dragit sig tillbaka till avlägsna sfärer och skulle återkomma först i en efterföljande Satya Yuga – renhetens gyllene tidsålder.

I ett tal vid firandet av treårsdagen av bengaliska Teosofiska Samfundet (27 juni 1885), då ungefär 700 personer var närvarande talade överste Olcott om några av de förändringar Indien hade genomgått sedan teosofernas ankomst:

Hinduismens betingelser för tio år sedan, står så klart i allas minne, att det inte i fråga sätts... Shastras var försummade, de brahminska guruernas gamla Tolls var stängda, de dyrbara böckerna vittrade bort på hyllorna i brist på köpare... Och för att fullständiggöra bilden av nationell ödeläggelse, blev det överfyllda Pantheon i den hinduiska teologin blott och bart en samling gamla stenbilder, livlösa och meningslösa, som hånades till och med av den omogna skolungdomen vid de moderna skolorna och collegen. Detta var Indiens tillstånd och den allmänna indiska opinionen när Teosofiska Rörelsen började.

Är det på samma sätt nu? Se er om i landet, undersök de inhemska tidningarna och annan dagslitteratur och ge mig svaret. Från varje tidnings- och boksida kommer det tecken på arisk återfödelse. De gamla böckerna finner köpare och nya utgåvor börjar efterfrågas. Sanskritskolorna öppnas på nytt... Det finns en begynnande övertygelse i det hinduiska sinnelaget att deras förfäder var visa och goda och att deras fosterland 'är humanioras och troslärornas vagga'. [48]

Det är helt naturligt att återupplivandet av hinduism och buddhism i Orienten fick betydande återverkningar i Västerlandet och banade väg för ett ständigt växande intresse för Österländsk filosofi och religion hos människor med ordinär bildning, inte bara hos vetenskapsmän och lärde. Detta gynnades av täta rapporter i tidningarna i Europa och Amerika om teosofernas aktiviteter i Orienten. Tydligt är att om hinduismen och buddhismen i Orienten hade ersatts av sekteristiska former av kristendom, eller av ateistiska filosofier, så skulle det nuvarande vidsträckta studiet av Österländska läror aldrig ha kommit till stånd.

Åtskilliga underavdelningar till Teosofiska Samfundet bildades över hela Indien, och inte minst viktigt var att H.P.B. grundande tidskriften The Theosophist, som på sitt titelblad beskrivs som ”en månadstidskrift tillägnad Österländsk filosofi, konst, litteratur och ockultism”. Tidskriften fick internationell spridning och förutom artiklar av hennes egen hand, öppnade den sina spalter för bidrag från Indiens ledande lärda brahminer. Inom denna ram fann hon det lägligt att ge en mer djupgående och detaljerad information om reinkarnation än vad som framgick i Isis Unveiled. Vad beträffar den historiska aspekten av läran, anger hennes inledningsartikel ”Vad är teosofi?” att ”i en serie artiklar kallade 'Världens största teosofer' avser att visa från Pythagoras, som erhöll sin visdom i Indien, ner till våra mest välkända filosofer och teosofer...trodde många och   tror fortfarande på själavandring eller reinkarnation...”

Denna senare intention förverkligades emellertid inte förrän boken Reincarnation. A Study of Forgotten Truth av teosofen E. D. Walker publicerades 1888 av Houghton Miffin i Boston och Lovell i New York. Walkers preliminära forskning utkom först i tidskriften The Path, som grundades och utgavs i New York av W. Q. Judge. I bokform blev den under 70 år det största verk på detta historiska forskningsområde och gavs ut i många upplagor. I 1904 års upplaga hos en ny utgivare hette det ”Tillkomsten av Teosofiska Samfundet har fört med sig att den ädla läran om reinkarnation blivit ett allmänt samtalsämne i alla samhällsklasser i Västerlandet...och den föreliggande utgåvan svarar mot efterfrågan som skapats av den vidsträckta spridningen av detta verk.”

H.P.B. I LONDON

I början av år 1885 lämnade H.P.B. Indien för gott och levde i stor utsträckning tillbakadraget på olika håll i Europa, där hon arbetade dag och natt på sin snart utkomna bok The Secret Doctrine [i svensk översättning Den Hemliga Läran]. 1887 slog hon sig permanent ner i London, där hon grundade tidskriften Lucifer. För denna tidskrift skrev hon sina mest utmanande kommentarer beträffande den moderna civilisationen, samtidigt som hon pekade på den belysning teosofin gav åt de moderna problemen. Titelbladet återger detta citat av Yonge: ”Lucifer är ingen profan eller satanisk titel. Luciferus, betyder på latin ljusbringaren, morgonstjärnan...det rena, bleka dagsljusets härold.” På de första sidorna förklarar hon att ordet, som kommer från lux, lucis, ”ljus”, och ferre, ”överbringa”, ”är typiskt för den gudomliga anden som offrade sig själv för mänskligheten”.

Kort efter det att Lucifer startats bildade några av de ivrigaste tesofistuderande – de flesta av dem var yngre – ytterligare en London-grupp som kallades Blavatsky-logen trots H.P.B:s häftiga protester mot detta namn. Denna blev snart centrum för teosofiska aktiviteter i Storbritannien och på kontinenten, och många högt utbildade och framstående män och kvinnor blev medlemmar i den. De hade massor av vetenskapliga och filosofiska frågor att ställa när Den Hemliga Läran publicerades i slutet av 1888, och uppmanade henne enträget att besvara dem på Blavatsky-Logens möten. Hennes svar är nedtecknade i volymen Transactions of the Blavatsky Lodge.[49]Yeats besökte mötena och efter ett av dem yttrade han: ”För mig är hon fortfarande ett frågetecken, men underbar på alla sätt. Och ändå, när hon gått så tror mannen som vaktar dörren att han kan inta hennes plats”[50] (De ledande rollerna som spelades av Yeats, George Russel och andra irländska teosofer i Irlands litterära renässans har behandlats i kap 5. Rörelsen på Irland kom emellertid att få ett genomträngande inflytande långt bortom litterära cirklar eller nationella gränser).

***

Bland dem som besökte Blavatsky-Logens möten fanns det några som huvudsakligen var intresserade av psykologi, och H.P.B. svarade då och då på deras frågor i Lucifers spalter. Hennes mest anmärkningsvärda artikel på detta område är ”Psychic and Noetic Action”, i vilken hon skärskådar den då förhärskande ”fysiologiska psykologins” tillkortakommanden, och ställer denna mot modern och forntida teosofisk psykologi. ”Noetic” är ett adjektiv till ”Nous”, som H.P.B. definierar i Theosophical Glossary som ”en platonisk term för det högre förnuftet eller själen”. ”Det avser ande till skillnad från den animala själen - psyke”. Det är ”det gudomliga medvetandet eller förnuftet i människan”. Grekerna, säger hon, lånade ordet från det egyptiska Nout.[51]

På 1930-talet togs mycket av materialet i ”Psychic and Noetic Action” upp på nytt i en artikel med rubriken ”Vad är själen?” av den brittiske filosofen och agnostikern C.E.M Joad, som var intill sin död 1953, vida känd för sina klara analyser av modern kultur och filosofi. Han skrev:

Helena Blavatsky... förutsätter två själar eller jag, som i grova drag kan definieras på följande sätt: det första är kroppsberoende, dvs händelserna i det bestäms av tidigare händelser som skett i kroppen – det är känt som det ”lägre jaget” eller som ”psykisk aktivitet”. ”Det manifesterar sig genom vårt organiska system” och ”från sina lägsta till sina högsta manifestationer är det inget annat än rörelse”.

Det andra jaget, känt som det ”högre jaget” (som) i stället för att bara vara ett knippe psykologiska händelser som det första jaget... är en enhet eller snarare, det är en enande princip. Det har inget speciellt organ som sin motsvarighet i kroppen – för hur kan det finnas ett speciellt organ som bestämmer rörelserna hos det som enar alla organ? Det har således inte sitt säte i hjärnan... Dess aktivitet, beskriven som ”noetisk” i motsats till ”psykisk” aktivitet hos det första jaget, härstammar från den ”Universella Själen”... Slutligen, det högre jaget är identiskt och beständigt i och genom olika liv. Det är det permanenta elementet som löper som en tråd genom de olika existenserna, som är uppträdda som pärlor runt ett halsband.

Professor Joad ger sedan exempel på hur ”distinktionen mellan de två jagen skarpsinnigt tillämpas av Helena Blavatsky för att bemöta några av de invändningar mot andlig filosofi som gjort av vetenskaplig materialism.” Han avslutar artikeln – skriven 1937 – med följande anmärkning: ”Det är omöjligt att inte känna den största respekt för vad Helena Blavatsky skriver i detta ämne, respekt och om uttrycket tillåts beundran. Genom att skriva detta vid den tidpunkt hon gjorde förekom hon många idéer som idag är allmänt bekanta men som för femtio år sedan var i högsta grad nya.”[52]

I ”Psychic and Noetic Action” avslöjar H.P.B. att det i varje inkarnation finns ett överbyggande element mellan det högre och det lägre jaget, vilket ur en synvinkel är en projektion av det högre, odödliga jaget och ur en annan dess reflektion i ett mera materiellt medium. Dess allt överskuggande funktion kommer klart att framgå av de utdrag ur hennes artikel som följer, men först förklarar hon att ”metafysiken i ockult fysiologi och psykologi förutsätter ett odödligt väsen inom den dödliga människan, 'gudomligt Förnuft' eller Nous, vars svaga och alltför ofta förvridna reflektion är det vi kallar 'förnuftet' och intellekt hos människan – praktiskt taget ett väsen avskilt från det förra under varje inkarnationsperiod”. ”Det rationella men jordiska eller fysiska intellektet hos människan” är ”inneslutet i och bundet av materia”. Det Högre Förnuftet är ”det som reinkarnerar med jämna mellanrum... medan dess reflekterade 'dubblett' som skiftar med varje ny inkarnation och personlighet, därför är medvetet endast under en levnadsperiod”.

Den senare ”principen” är det lägre jaget eller det som, genom att manifestera sig genom vårt organiska system och agera på detta illusionens plan, tror sig vara summan av jaget, och sålunda förfaller till vad buddhistisk filosofi utpekar som ”separationens irrlära”. Den förra benämner vi INDIVIDUALITET, den senare personlighet...

Det ”högre jaget” kan inte agera direkt genom kroppen, eftersom dess medvetande tillhör ett helt annat plan och ideationsplan. Däremot gör det ”lägre jaget” detta: och dess agerande och uppförande är beroende av dess fria vilja och val när det gäller frågan om det skall sträva mot sitt upphov... eller mot ”djuret” som det instruerar, människan av kött och blod. Det ”högre jaget” såsom varande en del av essensen i det UNIVERSELLA FÖRNUFTET [53] är obetingat allvetande på sitt eget plan, och endast potentiellt allvetande i den jordiska sfären, eftersom det måste agera uteslutande genom sitt alter ego, det personliga jaget... Det är en del av uppgiften hos (denna inkarnerade aspekt av det högre jaget) att gradvis bli kvitt detta blinda, bedrägliga element som , fastän det gör det till ett aktivt andligt väsen på detta plan, ändå sätter det i så nära kontakt med materien så att det fullkomligt dimhöljer dess gudomliga natur och förlöjligar dess intuition... När det personliga jaget blir ett med dess gudomliga ursprung delar det odödligheten med detta.

”Psychic and Noetic Action” publicerades i två delar och slutade med dessa ord: ”Tre gånger Välsignad vare den som har lärt sig att urskilja det noetiska från det psykiska agerandet i den tvehövdade guden inom honom, och som känner till kraften i sin egen ande – eller ”Själsdynamiken”.[54]

DEN HEMLIGA LÄRAN

Efter att så ofta ha hört titeln på H.P. Blavatskys huvudverk Den Hemliga Läran nämnas, är det helt naturligt, att läsaren undrar vad dessa volymer handlar om. Vi kommer att ge rikliga citat ur texten, men först presenterar vi några inledande synpunkter, och börjar med ett brev som skrevs 1935 av George Russel till den irländske författaren Sean O'Faolain:

Du avfärdar H. P. Blavatsky alltför lätt såsom ”hokus pokus”. Ingen har någonsin påverkat tanken hos så många kunniga män och kvinnor med ”hokus pokus”. Den verkliga källan till hennes inflytande återfinns i Den Hemliga Läran, en bok som handlar om världsreligionerna och som tyder på eller avslöjar en underliggande enhet mellan alla de stora religionerna. Det är en bok som Maeterlinck sa innehöll de mest storslagna redogörelser för världens daning som finns, och om Du läser den uteslutande som en romantisk sammanställning, så är det en av de mest spännande och stimulerande böcker som skrivits de senaste hundra åren. Det skulle vara föga smickrande för män som Yeats, Maeterlinck och andra, för män som Sir William Crookes, den störste kemisten i modern tid, som var medlem i hennes samfund, för Carter Blake, F.R.S., antropologen, och de studenter och vetenskapsmän i många länder som läser H. P. Blavatskys böcker, att anta att de attraherades av ”hokus pokus”.

Om Du kommer till National Library, Kildare Street, och har några timmar över, så kan Du titta i 'Företalet' till Den Hemliga Läran och Du kommer att förstå hemligheten med denna enastående kvinnas inflytande över hennes samtida... Du skall inte låta Dig missledas av populära slagord...utan försöka att ta reda på den verkliga hemligheten med H. P. Blavatskys inflytande, som ännu finns kvar lika starkt som förr, såsom jag har funnit den här (i London) bland många intellektuella och välkända författare.” [55]

Förutom dessa uppräknade personer har Thomas Edison och Gustaf Strömberg (som båda citerats tidigare) och den franske astronomen Camille Flammarion [55a] varit bland de bemärkta vetenskapsmän som tillhört olika teosofiska samfund. Den ledande vetenskapsmannen inom reinkarnationsforskningen, Dr Ian Stevenson, hade en teosofisk bakgrund. I förbigående kan sägas att Albert Einstein alltid lär ha haft Den Hemliga Läran på sitt skrivbord.[56]

Vad som har fascinerat de vetenskapsmän som har studerat verket är att författaren förutsåg så många upptäckter inom deras egna områden. När fysikerna och kemisterna på hennes tid var övertygade om att atomen var den yttersta byggstenen i universum, hävdade hon bestämt atomens ständiga delbarhet. När antropologerna motsträvigt tillstod att människan hade en forntid på endast några hundra tusen år, så talade hon, liksom nutida forskare, om miljontals år. Hon betraktade som faktum sådana senare vetenskapliga upptäckter som att substans och energi är identiska; omvandling av element; materiens illusoriska natur – att materia inte är vad vi ser; att rummet inte är tomt – det finns inget tomrum någonstans; att liv är möjligt på andra planeter och i andra världar: att månen inte blev avsöndrad från jorden utan är äldre än jorden. (Vetenskapsmän blev nyligen förvånade över att upptäcka att de månstenar som förts tillbaka av astronauterna var äldre än några man funnit på jorden!)

En annan källa till förundran har varit hennes precisa profetior om kommande utveckling i vetenskap, psykologi, religion och världshändelser. Lewis Mumford nämnde, då han diskuterade Jungs Minnen, Drömmar och Reflektioner (The New Yorker av 23 maj 1964) psykiaterns förutsägelse av första världskriget: ”Denna dröm, skrämmande vid en återblick eftersom den så snart besannades av händelser, kan placeras i samma kategori som Helena Blavatsky mycket tidigare och även mera realistiska vision av hela städers förstörelse genom kärnvapen.”

En annan profetia av H.P.B. var helt specifik när det gäller data för dess inträffande. I Den Hemliga Läran skrev hon:

Den exakta vidden, djupet, bredden och längden på naturens mysterier kan endast återfinnas i Österländska esoteriska vetenskaper. Så omfattande och så djupa är dessa att bara ett fåtal – mycket, mycket få av de högsta Initierade - de vars själva existens är känd enbart av ett litet antal Adepter – kan assimilera denna kunskap. Och ändå finns den där, helt och hållet, och en efter en tillåts fakta och processer ur naturens verkstad finna sin väg in i de exakta vetenskaperna, medan mystisk hjälp ges till sällsynta individer att lösa dess hemligheter. Det är mot slutet av stora cykler, i samband med rasutveckling, som sådana händelser i allmänhet ägt rum. Vi är precis i slutet av 5000 -årscykeln i den nuvarande ariska Kali Yuga; och mellan nu (1888) och 1897 kommer naturens förlåt att rämna och den materialistiska vetenskapen kommer att få ett dödslag. [57]

Inträffade det någonting betydelsefullt i vetenskapen under denna period? År 1895 upptäckte Röntgen av en händelse röntgenstrålningen; år 1896 kunde Zeeman polarisera ljuset i ett magnetiskt fält. Det året upptäckte madame Curie radioaktiviteten, år 1897 gjorde Lorentz den preliminära upptäckten av elektronen och senare det året bekräftade Thomson dess aktualitet. Vikten av dessa upptäckter togs upp av Dr Karl Compton, f.d. president vid Massachusetts Institute of Technology, i sitt avskedstal som president för Americans Association for the Advancement of Science:

I vetenskapens historia vimlar det av exempel på, hur ett nytt begrepp eller en ny upptäckt har lett till fantastiska framsteg på nya, vidsträckta fält,... vars själva existens hittills har varit oanad... Men enligt min mening har inget exempel varit så dramatiskt som upptäckten av elektronen, det minsta tinget i universum, som inom en generation har omvandlat en stagnerade fysik, en beskrivande kemi och en steril astronomi till dynamiskt utvecklande vetenskaper som i sitt släptåg för med sig intellektuella äventyr, ömsesidigt påverkande tolkningar och praktiska värden...

I vetenskapen, liksom i mänskliga angelägenheter inträffar inga stora händelser utan en utvecklingsbakgrund. Elektronen har anor som kan spåras tillbaka genom sekler. Dess omedelbara föregångare var den elektromagnetiska ljusteorin, spektroskopin, och utsipprandet av elektricitet genom gaser. De första kusinerna var röntgen, radioaktivitet och kvantteorin, ty fram ur en bakgrund av långvarig forskning och ur förvillade och skenbart icke hithörande fenomen, föll plötsligt över den vetenskapliga världen röntgenstrålen år 1895, radioaktivitet 1896 och elektronen 1897... Att det endast var den vetenskapliga världens pionjärer som var förberedda för dessa upptäckter omvittnas emellertid av det faktum att en standard lärobok i kemi som användes i vida kretsar under min studietid år 1904 angav att 'atomer är de odelbara beståndsdelarna i molekyler'.” [58]

När Den Hemliga Läran publicerades var den allmänna synen i kemi och fysik – som Büchner uttrycker det – ”att acceptera oändlig delbarhet är absurt och innebär tvivel på själva existensen av materien”. Författaren av Den Hemliga Läran svarade: ”Atomen är elastisk, alltså är atomen delbar och måste bestå av partiklar eller underatomer... Det är på läran om materiens illusoriska natur och atomens oändliga delbarhet som hela ockultismens vetenskap är byggd. Den öppnar gränslösa horisonter till substans som informerats av den gudomliga andedräkten hos själen i varje möjligt tillstånd av uttunning.” [59] Enligt teosoferna är det därför som materia i varje stadium av förtätning eller förfining kan spridas och därefter förena sig igen genom dess besjälade essens, som både död och återfödelse är möjliga för alla livscentra, oavsett om dessa är världar, gudar, människor, atomer eller t.o.m. kvarkar – den senast förmodade beståndsdelen i atomen, som vissa fysiker tror är långt mindre än protonen och elektronen. Beträffande den senare teorin säger den ledande teoretiske fysikern efter Einstein, Werner Heisenberg, följande:

Även om kvarkar kunde påvisas, så skulle de såvitt vi vet kunna delas igen i två kvarkar och en antikvark etc, och de skulle inte vara mera elementära än en proton... Vi kommer att nödgas överge Demokritos filosofi och begreppet fundamentala elementpartiklar. Vi bör istället acceptera tanken om fundamentala symmetrier, ett begrepp som härstammar ur Platons filosofi. [60]

Beträffande alla H. P. Blavatskys verk, och särskilt då det gäller Den Hemliga Läran, klargjorde hon fullständigt såsom anges i Förordet till detta verk:

Dessa sanningar framställs i intet avseende såsom resultatet av någon uppenbarelse; icke heller gör författarinnan anspråk på att för första gången i världshistorien ha bringat den hemliga visdomen till mänsklighetens kännedom. Ty det som innehålls i detta arbete kan återfinnas kringspritt i tusentals volymer av de stora asiatiska och de tidigare europeiska religionernas heliga skrifter, men det är dolt i hemlig fornskrift och i symboler och har hittills lämnats obeaktat på grund av denna döljande förklädnad. Föreliggande arbete utgör nu ett försök att sammanfatta dessa åldriga urkunders innehåll till ett till alla sina delar överensstämmande och sammanhängande helhet. Författarinnans enda förmån framför hennes föregångare är den att hon ej behöver inlåta sig på personliga spekulationer och teorier. Ty detta verk framlägger en del av vad hon själv mottagit i undervisning av lärjungar som hunnit längre än hon, och endast i några få detaljer har det kompletterats med resultat av hennes egna forskningar och iakttagelser...

Men det bör måhända uttryckligen framhållas, att de läror som... framställts i dessa båda volymer, icke uteslutande tillhör vare sig den hinduiska, zoroastriska, kaldeiska eller egyptiska religionen, lika litet som de kan karakteriseras som enbart buddistiska, islamiska, judiska eller kristna. Den Hemliga Läran är det väsentliga i alla dessa religionssystem. Från denna har de alla i begynnelsen utgått, och nu leds de tillbaka till det ursprung varur varje mysterium och trossats vuxit fram, utvecklats och så att säga materialiserats.

Författarinnan... är emellertid fullkomligt beredd att påtaga sig allt ansvar för innehållet i detta verk, ja t.o.m. att möta beskyllningen för att ha uppfunnit alltsammans. Mer än väl är hon medveten om de många bristerna; allt vad hon begär är, hur fantastiskt denna skapelsehistoria än må förefalla, att den dock på grund av sin följdriktighet och sitt logiska sammanhang må ställas i jämnbredd med de ”arbetshypoteser” den moderna vetenskapen så lättvindigt antager. Vidare begär den att bli beaktad, inte med stöd av någon föregiven dogmatisk auktoritet, utan därför att den så nära ansluter sig till naturen och följer lagarna för enhetlighet och analogi. (Sv utgåva 1918, s viii-ix).

Uttrycket ”den hemliga läran”, som förbryllar många, syftar på den dolda kärnan av sanning som påstås existera bakom och innanför skalet hos de allmänna exoteriska religionerna. H.P.B. påvisar att mänsklighetens stora lärare lärt ut två läror: en lämpad för massornas förståelse, den andra för de initierade lärjungarna. Påminnas kan att Jesus vid flera tillfällen förklarade att till mängden talade han i liknelser, men för sina apostlar uppenbarade han himmelrikets mysterier.[61] Sådan hemlighetsfullhet uppstår uppenbarligen av ren nödvändighet: ockult kunskap och makt är högeligen farlig i händerna på själviska och äregiriga personer, medan den hos massorna snart skulle materialiseras och vanhelgas.

I inledningen till Den Hemliga Läran (s xxiii) talar författarinnan om ett antal esoteriska skolor ”vilkas huvudsäte är belägna på andra sidan Himalaya-bergen, och varav man kan påträffa grenar i Kina, Japan, Indien, Tibet och till och med i Syrien samt Sydamerika”. Det är anmärkningsvärt att Tibet betraktas bara som en förgrening, inte huvudcentrum, som en del personer inbillar sig vara den teosofiska ståndpunkten.

Den Hemliga Läran bär undertiteln ”Sammanfattning av vetenskap, religion och filosofi”. Första delen av detta tvåvolymers verk kallas ”Världsdaningen” och beskriver världarnas reinkarnationer – i synnerhet återfödelsen och återuppvaknandet av vårt eget universum efter dess långa pralayiska vila. Andra delen, ”Människans daning”, behandlar utvecklingen av den mänskliga formen; förnuftets upplysning genom inkarnationen av mänskliga monader från föregående världar; den följande utvecklingen och reinkarnationen av de tidiga människoraserna fram till nuvarande tid; den framtida utvecklingen som är planlagd för dessa raser om den ursprungliga stora planen verkställs. W Q Judge skriver:

Ingen annanstans i engelsk litteratur har utvecklingslagen givits sådan överblick och spännvidd. Den påminner om den ständiga undertonen i det djupa havet och tycks betrakta vår jord i alla dess förändringar ”från tidernas begynnelse till domens dag”. Den följer människan i hennes trefaldiga utveckling, den fysiska, mentala och andliga, genom den fulländade cirkeln av hennes gränslösa liv. Darwinismen har nått sina gränser och fått ett bakslag. Människan har verkligen utvecklats från lägre former. Men vilken människa? Den fysiska? Den psykiska? Den intellektuella? Eller den andliga? Den Hemliga Läran pekar ut var linjerna för evolution och involution möts; var materia och ande tar varandra i hand och var det uppstigande djuret står ansikte mot ansikte med den fallne guden; ty alla naturer möts och blandas i människan. [62]

Allt detta kan knappast återges i några få utdrag av Den Hemliga Läran. Här ger vi några urval av andra reinkarnationsfaser, och vetenskapliga bevis, som verket sägs vila på. Men först, och viktigast, är de grundläggande rotbegreppen, som är grundläggande för verket i sin helhet, tagna från Inledningen i del I. Enbart dessa placerar den teosofiska synen på återfödelse i dess rätta sammanhang.

Innan läsaren fortsätter... är det absolut nödvändigt att han blir bekant med de få fundamentala idéer som ligger till grund för och genomsyrar hela det tankesystem, på vilket hans uppmärksamhet fästes. Dessa grundidéer är få till antalet och på deras klara uppfattande beror förståelsen av allt det som följer... Den Hemliga Läran uppställer tre huvudpunkter:

(a) En allerstädes närvarande, evig, obegränsad och oföränderlig PRINCIP, över vilken all spekulation är omöjlig, eftersom den övergår den mänskliga fattningsförmågan och skulle endast förkrympas av något mänskligt uttryck eller liknelse... Låt oss, för att klarare återge dessa idéer för den vanlige läsaren, utgå från förutsättningen att det finns en absolut Verklighet som föregår all manifesterad relativ tillvaro. Denna oändliga och eviga Orsak... är den rotlösa roten till ”allt som var, är eller någonsin skall komma att vara”. Den saknar naturligtvis alla attribut och är i grunden utan relation till manifesterat, ändligt Varande. Den är ”Varat” snarare än Varandet (på Sanskrit, Sat), och är bortom all tanke eller spekulation.

Detta ”Vara” symboliseras i Den Hemliga Läran under två aspekter. Å ena sidan absolut abstrakt Rum, representerande ren subjektivitet... Å andra sidan absolut Abstrakt Rörelse representerande oinskränkt Medvetande. Även våra västerländska tänkare har visat att Medvetande är ofattbart för oss, skilt från förändring, och förändring symboliseras bäst av rörelse, dess väsentligaste kännetecken... Sålunda är alltså Den Hemliga Lärans första fundamentala axiom detta metafysiska ENA-ABSOLUTA-VARA... Det kan emellertid hjälpa den studerande om ytterligare några förklaringar ges här.

Herbert Spencer har nyligen modifierat sin agnosticism så långt som till att hävda att ”Den Första Orsaken”[63], vilken ockultisten mera logiskt härleder från den ”Orsakslösa Orsaken”, det ”Eviga” och det ”Ovetbara”, kan vara av väsentligen samma natur som det inom oss uppvällande ”Medvetandet”: kort sagt, att den opersonliga verkligheten som genomströmmar Kosmos är den rena tanken i och för sig.

Parabrahm (den Enda Verkligheten, det Absoluta) är fältet för Absolut Medvetande...Men så snart vi i tanken vänder oss från denna (för oss) Absoluta Negation, inträder dualitet i kontrasten mellan Ande (eller medvetande) och Materia, Subjekt och Objekt. Ande (eller medvetande) och Materia är emellertid att betrakta inte som oberoende realiteter, utan som två fasetter eller aspekter av det Absoluta...

Av detta framgår tydligt att kontrasten emellan dessa två aspekter av det Absoluta är väsentlig för existensen av det Manifesterade Universum”. Skild från Kosmisk Substans skulle Kosmisk Ideation (eller Ande) inte manifestera sig som individuellt medvetande, eftersom det endast är genom en materiell bärare som medvetande väller upp som ”Jag är jag”, ett fysiskt underlag är nödvändigt för att fokusera en stråle av det Universella Förnuftet vid ett visst stadium av differentiering. Återigen, utan Kosmisk Ideation skulle Kosmisk Substans förbli en tom abstraktion och inget framträdande av medvetande skulle kunna äga rum... Sålunda kommer vårt medvetande från Ande, eller Kosmisk Ideation; från Kosmisk Substans de åtskilliga bärare, i vilka detta medvetande är individualiserat och uppnår själv- eller reflekterande-medvetande...

(b) Universums Evighet in toto som ett obegränsat plan; periodiskt ”platsen för oräkneliga universa som oupphörligen manifesterar sig och försvinner”, som kallas ”de manifesterande stjärnorna” och ”Evighetens gnistor”. ”Pilgrimens evighet” liknar en blinkning av Själv-Tillvarons Öga. (”Pilgrimen” är den benämning som getts till vår Monad... genom dess inkarnationscykel. Det är den enda odödliga och eviga principen i oss som är en odelbar del av helheten – den Universella Anden, från vilken den emanerar, och in i vilken den absorberas vid slutet av cykeln...)

Detta andra påstående i Den Hemliga Läran är den absoluta allmängiltigheten av periodicitetens lag – lagen om stigande och fallande, ebb och flod, som den fysiska vetenskapen har iakttagit och nedtecknat på alla områden i naturen. En växling sådan som den mellan dag och natt, liv och död, sömn och vakenhet, är ett så allmänt faktum, så fullkomligt universellt och utan undantag, att det är lätt att förstå att i det ser vi en av de absolut fundamentala lagarna i universum.

(c) Alla Själars fundamentala identitet med den Universella Över-Själen, vilken själv är en aspekt av den Okända Roten; och den obligatoriska pilgrimsfärden för varje Själ – en gnista av den förra – genom inkarnationscykeln – (eller ”nödvändighetscykeln”) i överensstämmelse med den Cykliska och Karmiska lagen under hela perioden. Med andra ord så kan... ingen gudomlig Själ ha en oberoende (medveten) tillvaro innan den gnista, som utgått från den rena Väsensgrunden hos... ÖVER-SJÄLEN, (1) har passerat genom varje elementär form i den fenomenella världen i den manvantaran, och (2) har förvärvat individualitet, först genom naturlig impuls, och därefter genom självframkallande och självuttänkta ansträngningar (kontrollerade av dess karma) och på så sätt har stigit upp genom alla intelligensgrader, från den lägsta till den högsta Manas (eller Förnuftet), från mineral och växt, upp till den heligaste ärkeängel (Dhyani-Buddha). Den huvudsakliga läran i den esoteriska filosofin medger inga privilegier eller speciella gåvor hos människan, utom dem som vunnits av hennes eget Jag, genom personlig ansträngning och förtjänst under en lång serie av själavandringar och reinkarnationer...

Sådana är grundbegreppen på vilka Den Hemliga Läran vilar... När läsaren väl har uppnått en klar förståelse av dem och insett det ljus som de kastar på varje problem i livet, behöver de inget ytterligare rättfärdigande i hans ögon, därför att deras sanning skall bli lika tydlig för honom som solen på himmeln.

***

För den ytlige iakttagaren är [Naturen] ingenting annat än ett jättestort slakthus, där slaktarna blir offer, och offren i sin tur bödlar. Det är helt naturligt att den profana människan med sin pessimistiska läggning som en gång övertygats om Naturens talrika tillkortakommanden och misslyckanden, och särskilt då dess självförtärande böjelser, skulle komma att tycka att detta är det bästa beviset för att det inte finns någon gudom in abscondito i Naturen, inte heller något gudomligt i den. Inte heller är det mindre naturligt att materialisten och fysikern skulle anse det är den starkaste som överlever oftare än den lämpligaste.

Men ockultisten, som betraktar den fysiska naturen som en serie av de mest varierande illusioner på de bedrägliga förnimmelsernas plan; som i varje smärta och lidande blott känner igen det oupphörliga alstrandets nödvändiga styng av smärta; en serie stadier mot en ständigt växande perfektion, som är synlig i det tysta inflytandet av en aldrig felande Karma, eller den abstrakta naturen – ockultisten, säger vi, ser den stora Modern annorlunda. Ve dem som lever utan lidande. Stagnation och död är framtiden för allt det som växer utan förändring. Och hur kan det finnas någon förändring till det bättre utan motsvarande lidande under föregående stadium? Är det inte bara de som lärt sig inse det bedrägliga värdet av jordiska förhoppningar och de illusoriska lockelserna i den yttre naturen som är skickade att lösa de stora problemen med liv, smärta och död?... Endast de som tror på reinkarnation och karma förnimmer dunkelt att hela hemligheten hos Livet ligger i den obrutna serien av dess manifestationer...

***

De som tror på karma måste tro på ödet, som varje människa väver – från vaggan till graven – tråd för tråd omkring sig själv såsom en spindel gör i sitt spindelnät... Denna LAG – antingen medveten eller omedveten – förutbestämmer ingenting eller ingen... Karma skapar ingenting, inte heller skisserar den någonting. Det är människan som planerar och skapar orsaker, och Karmalagen reglerar verkningarna; denna reglering är inte en handling utan universell harmoni, som alltid tenderar att återta sin ursprungliga position, likt en båge som blivit för kraftigt nedböjd studsar tillbaka med motsvarande kraft. Om den råkar dra den arm ur led, som försökte böja den ur dess naturliga läge, skall vi då säga att det är bågen som bröt vår arm, eller är det vår egen dumhet som bragt oss till skada?

Karma har aldrig sökt förstöra intellektuell och individuell frihet... Den har aldrig insvept sina lagar i mörker för att avsiktligt förvirra människan, inte heller skall den straffa den som vågar granska dess mysterier. Tvärtom, de som genom studier och meditation avslöjar dess förvillande stigar och kastar ljus på dessa mörka vindlande vägar, på vars vindlingar så många människor går under, beroende på deras okunnighet om livets labyrint, arbetar för sina medmänniskors bästa...

De som tror på Karma kan inte betraktas som ateister eller materialister – ännu mindre som fatalister... Karma är en högeligen filosofisk tanke, ett högst gudomligt ädelt uttryck för den primitiva intuitionen hos människan beträffande Gudomen. Det är en lära som förklarar det ondas ursprung, och som förädlar våra begrepp om vad gudomlig, oåterkallelig rättvisa borde vara, istället för att degradera den okände Gudomen, som är omöjlig att känna, genom att göra den till den nyckfulle, grymme tyrann som vi kallar Försynen...

En ockultist eller filosof vill inte tala om godheten eller grymheten hos Försynen; men genom att identifiera den med Karma-Nemesis kommer han att lära att den icke desto mindre skyddar de goda och vakar över dem i detta, liksom i kommande liv; och att den straffar den som gör ont – ständigt, ända tills hans sjunde återfödelse. Lika länge, s.a.s. som effekten av att han har satt t.o.m. den minsta atom i Den Oändliga Harmonins värld i rubbning inte slutgiltigt har reglerats. För Karmas enda lag – en evig och oföränderlig lag – är absolut harmoni i materiens värld liksom i andens värld. Det är därför inte Karma som belönar eller straffar, utan det är vi, som belönar eller straffar oss själva, beroende på om vi arbetar med, genom eller jämsides med naturen, lyda de lagar, som denna Harmoni beror av – eller bryter dem...

[Förknippat med karmas verksamhet är] Astralljusets osynliga minnestavla, [64] ”evighetens stora bildgalleri” – en trogen uppteckning av varje handling, och även tanke, hos människan... Som det står i ”Isis”, denna gudomliga och osynliga bildtavla är LIVETS BOK... Det Eviga Arkivet är ingen fantastisk dröm, för vi stöter på samma uppteckningar i den grova materiens värld. ”En skugga faller aldrig på en vägg utan att den lämnar ett permanent spår, som kan göras synligt genom att man tillgriper rätt metod”, säger Dr Draper... ”På väggarna i våra mest privata rum” (fortsätter han), ”där vi tror att det inträngande ögat är helt och hållet utestängt, och vår avskildhet inte kan kränkas, där finns spåren av våra handlingar, silhuetter av allt vi någonsin har gjort.” [65] Drs. Jevons och Babbage tror att varje tanke, som undantränger hjärnpartiklarna och sätter dem i rörelse, sprider dem ut i universum, och de tror att ”varje partikel av existerande materia måste vara ett register av allt som hänt”, (Principles of Science, Vol II, s. 455). Sålunda har den gamla läran börjat förvärva medborgarskap i den vetenskapliga världens teorier.

***

Inte heller skulle karmas vägar vara outgrundliga, om människor kunde arbeta i samförstånd och harmoni istället för i oenighet och missämja... Om ingen människa skadade sin broder skulle Karma-Nemesis inte ha någon orsak att arbeta för, ej heller vapen att handla genom. Det är den ständiga förekomsten av varje element av strid och motsättning mitt ibland oss, och uppdelningen av raser, nationer, stammar, samhällen och individer i Kain och Abel, vargar och lamm, som är huvudorsaken till ”Försynens vägar”. Vi täljer dessa talrika vindlingar i våra öden varje dag med våra egna händer, medan vi inbillar oss att vi följer ett spår på respektabilitetens och pliktens kungsväg, och sedan knotar över att dessa vägar är så förvillande och mörka. Vi står förvirrade inför mysteriet med våra egna göranden och livets gåtor som vi inte vill lösa, och sedan anklagar vi den store Sphinxen för att sluka oss. Men sannerligen, det finns inte en olycka i våra liv, inte ens en misslyckad dag, eller ett missöde som inte kan spåras tillbaka till våra egna handlingar i detta eller något annat liv...

Kunskap om karma medför övertygelsen om att – ”dygd i nöd, och last i triumf gör ateister av mänskligheten” (Dryden), så är det endast därför att mänskligheten alltid blundat för den stora sanningen att människan själv är sin egen frälsare och sin egen förstörare. Att hon inte behöver anklaga Himlen och gudarna, Ödet och Försynen för den skenbara orättvisa som härskar mitt bland mänskligheten. Utan låt henne snarare erinra sig och upprepa den lilla smula av grekisk visdom som uppmanar människan att avhålla sig från att anklaga Det som –

Enbart, fastän mystiskt, osvikligt leder oss
Genom omarkerade vägar från skuld till bestraffning

–vilka är nu de vägar och stråk som de stora europeiska nationerna rör sig framåt på. De västerländska arierna hade, varje nation och stam, liksom deras österländska bröder av den femte rotrasen, sin Guld- och Järnålder, sin period av relativ ansvarslöshet, eller sin Satyaålder av renhet, medan nu åtskilliga av dem har nått sin Järnålder, Kali Yuga, en tidsålder SVART AV FASOR... Det enda som kan lindra det onda i livet är enighet och harmoni – ett brödraskap IN ACTU, och altruism inte enbart till namnet...

En lag i den ockulta dynamiken förtäljer att ”en given mängd energi som ges ut på det andliga eller astrala planet, producerar långt större resultat än samma mängd som ges ut på det fysiska, objektiva existensplanet”. [Sålunda] kommer upphävandet av en enda dålig orsak att upphäva inte en, utan ett flertal dåliga effekter. Och om nu inte ett brödraskap eller ens ett antal brödraskap kan förhindra nationer (i framtiden) att ibland skära halsen av varandra – så kommer ändå enigheten i tanke och handling, och filosofisk forskning i varandets mysterier, alltid att hindra någon... från att skapa ytterligare orsaker i en värld så full av elände och ondska... Detta tillstånd kommer att bestå... tills vi börjar handla inifrån, i stället för att alltid följa impulsen utifrån... Ju närmare föreningen blir mellan den jordiska reflexen MÄNNISKAN och dess [inre Gudomliga Själv], desto mindre farliga blir de yttre förhållandena och påföljande reinkarnationer.

***

Intimt, eller snarare oupplösligt, förenad med Karma är lagen om återfödelse – eller reinkarnation – av samma andliga individualitet i en lång, nästan ändlös serie av personligheter. De senare är liksom de olika dräkter och roller som bärs och spelas av samme skådespelare, och med vilka denne skådespelare identifieras av publiken under loppet av några timmar. Den inre, eller verkliga människan, som spelar dessa roller, vet hela tiden att hon är Hamlet för den korta stunden av några akter, som emellertid på den mänskliga illusionens plan representerar Hamlets hela liv. Och hon vet, att hon kvällen innan var Kung Lear, som i sin tur var förvandlingen från Othello ännu en kväll tillbaka i tiden; men den yttre, synliga rollen förutsätts vara okunnig om detta faktum.

I det nuvarande livet är denna okunnighet tyvärr alltför verklig. Inte desto mindre är den permanenta individualiteten fullt medveten om detta faktum, men genom förtviningen av det ”andliga ” ögat i den fysiska kroppen, kan denna kunskap inte sätta sin prägel på medvetandet hos den falska (eller illusoriska) personligheten... ”Det som är en del av våra själar är evigt”, säger Thackeray... och fastän den fysiska hjärnans ”bok och band” kan glömma händelser inom räckvidden av ett jordeliv, så kan massan av kollektiva hågkomster aldrig överge den gudomliga själen inom oss. Dess viskningar kan vara alltför svaga, ljudet av dess ord alltför avlägset från det plan som uppfattas av våra fysiska sinnen; och ändå finns skuggan av händelser som utspelades precis lika mycket som skuggan av händelser som skall komma inom dess uppfattningsförmåga, och är evigt närvarande inför förnuftets öga.

***

Nirvana diskuteras i de nästkommande utdragen av Den Hemliga Läran. Vid den tidpunkt då den skrevs, befanns sig västerlänningarna fortfarande i illusionen av att österlänningarna betraktade Nirvana som tillintetgörelse. Dr Paul Tillich visade prov på en mera uppskattande förståelse i sin Ingersoll-föreläsning vid Harvard om odödligheten, men kunde i alla fall inte acceptera vad han trodde var den österländska synen, på grund av en svårighet:

Nirvana som symbol för evigt liv anger den absoluta fullhetens liv, inte den absoluta intighetens död. Nirvanas liv är bortom all åtskillnad av subjekt och objekt. Den är allting eftersom den inte är något klart begränsat... Men för att nå detta, är många reinkarnationer nödvändiga. De är fortsättningar på temporär existens och består av straff och lidande. Endast slutet på temporär existens medför full delaktighet i evigt liv. I detta övergår individualiseringen i delaktighet. Ett fullständigt återgående till 'Grunden' har ägt rum. Men vi måste kritiskt fråga oss, hur kan det Ena vara mångfalden om det inte finns någon differentiering inom det? [66]

Hur Den Hemliga Läran bemöter denna svårighet skall vi strax se. Men först några motsvarande uppgifter från Helena P. Blavatskys skrifter som kan vara till hjälp: I Nyckeln till Teosofin, som svar på läran att anden förlorar ”sin separata individualitet i ögonblicket för dess fullständiga återförening med den Universella Anden” kommenterar en frågeställare: ”Om vi även förlorar  vår individualitet, då blir det blott förintelse”. Författaren svarar:

Jag påstår att det inte blir det, eftersom jag talar om separat, inte om universell individualitet. Den senare blir förvandlad som en del i det hela; daggdroppen avdunstar inte utan uppgår i havet. Förintas den fysiska människan, därigenom att hon från fosterstadiet, blir en gammal människa? Vilken slags satanisk stolthet måste vi besitta, om vi sätter vårt oändligt lilla medvetande och individualitet högre än det universella och oändliga medvetandet!” [67]

För att mera speciellt besvara dr Tillichs invändning om ”Hur kan det Ena vara mångfaldigt om det inte finns någon differentiering i det?” citerar vi några ytterligare uppgifter av H.P.B. På upplysningens dag, säger hon, ”måste varje Jag minnas alla sina gångna inkarnationers cykler genom Manvantarorna ... Det ser strömmen av svunna inkarnationer genom ett särskilt gudomligt ljus. Det ser hela mänskligheten på samma gång, men ändå är där ständigt så att säga en ström som alltid är ”jaget”.[68] Sålunda, mellan Manvantarorna, när väsendena befinner sig i det nirvanska eller paranirvanska tillståndet, kan det aldrig bli en komplett återgång till Grunden. Om detta skedde, skulle varje nytt universum behöva starta från noll, utan att ha någon skörd eller tidigare erfarenhet att utgå från. I sin Transactions of the Blavatsky Lodge säger Helena P. Blavatsky om Nirvana: ”Då blir allting ett, och ändå känner varje individualitet sig själv, i sanning en mystisk lära. Men då kommer det som nu för oss är icke-medvetande eller omedvetenhet, att vara absolut medvetande.”[69] Den Hemliga Läran förklarar ytterligare:

Förr eller senare kommer allt som nu skenbart existerar att bli verkligt och faktiskt i [Paranirvanas] tillstånd. Men det är stor skillnad mellan medvetet och omedvetet ”varande”. [Paranirvanas] tillstånd utan Paramartha, det självanalyserande medvetandet... är ingen lycksalighet, utan helt enkelt förintelse (under Sju Evigheter). Sålunda kommer en järnkula, som placeras under de brännande solstrålarna, att bli genomhettad, men den kommer inte att känna eller uppskatta värmen, medan en människa skulle göra det. Det är endast ”med ett förnuft, klart och oförmörkat av personligheten, och en assimilering av förtjänsterna från en mångfald av existenser offrade åt varandet i dess kollektiv (hela det levande och kännande universum)” som man blir av med den personliga existensen, och genom att uppgå i, blir ett med det Absoluta och fortsätta i full besittning av Paramartha (Självmedvetande) ...” [70]

Att i Nirvana se förintelse motsvarar påståendet att en människa, försänkt i en sund, drömlös sömn... att hon också är förintad... Reabsorption är ingalunda en sådan ”drömlös sömn”, utan tvärtom absolut existens, en obetingad enhet, eller ett tillstånd, men för att beskriva det är mänskligt språk fullkomligt och hopplöst inadekvat... Det mänskliga sinnet kan inte på dess nuvarande utvecklingsstadium... nå detta tankeplan. Det sviktar här, att stå inför den ofattbara självständiga Verkligheten och Evigheten...

Inte heller går individualiteten… förlorad, därför att den reabsorberas. Ty, fastän det är gränslöst – ur mänsklig synvinkel – så har ändå det paranirvanska tillståndet en gräns i Evigheten. När det en gång är nått kommer samma monad att åter utgå därur som en ännu högre varelse, på ett ännu högre plan, för att på nytt börja sin cykel av fullkomnad aktivitet... Några vedantiner skulle säga: ”Det är inte så;  en i Nirvana kan aldrig återvända”, vilket är sant under den Manvantara han tillhör, och felaktigt när det gäller Evigheten. Ty det sägs i de Heliga Slokas: ”Den strålande strängen som är oförstörbar och endast upplöses i Nirvana, återgår därifrån i sin frihet, den dag då den Stora Lagen kallar alla ting tillbaka till handling”. Inom var och en av oss ÄR denna gyllene sträng av kontinuerligt liv – periodiskt avbruten i aktiva och passiva cykler av sinnlig existens på jorden, och översinnlig i Devakan – från början av vårt inträdande på denna [eller någon annan] jord. Det är Sutrama, den lysande strängen av odödligt, opersonligt monadskap, på vilken [den andliga essensen] av alla våra jordeliv... är uppträdd på likt pärlorna på ett halsband – som den vedantiska filosofin så vackert uttrycker det...

***

De två delarna av Den Hemliga Läran har var och en ett stort avsnitt som kallas ”Jämförelse mellan vetenskap och Den Hemliga Läran” – totalt ungefär 350 sidor. Det är här som författaren ställer samman tillgängliga vetenskapliga bevis för att stödja de påståenden som presenteras i verket. I våra nästföljande utdrag diskuterar hon släktskapet mellan modern och ockult vetenskap, och anger även naturen hos de bevis som i den slutliga analysen Den Hemliga Läran anses vila på.

Det kan inte finnas någon möjlig konflikt mellan den ockulta och den så kallade exakta vetenskapens läror, där den senares slutledningar grundas på ett substrat av oantastliga fakta. Det är först när dessa mera ivriga förespråkare överträder gränserna för iakttagna fenomen i avsikt att tränga genom och in i varandets arcana, och försöker förvanska bildandet av Kosmos och dess levande Krafter bort från Ande, och hänför allt till blind materia, som ockultisten kräver rätt att diskutera och ifrågasätta deras teorier. Vetenskapen kan inte, beroende på tingens verkliga natur, avslöja universums mysterium runt omkring oss. Vetenskapen kan, det är sant, samla in, klassificera och generalisera angående fenomen; ockultisten däremot, som argumenterar utifrån vedertagna metafysiska data, förklarar att den djärve forskaren, som grundligt vill undersöka naturens innersta hemligheter, måste överskrida sinnenas trånga begränsningar, och överföra sitt medvetande till numenons region och de första orsakernas sfär. För att utföra detta måste han utveckla förmågor som är fullkomligt slumrande – utom i några få sällsynta undantagsfall – inom vår ras konstitution...

Det behöver inte sägas att systemet [med ockult vetenskap] inte är en eller flera isolerade individers inbillning. Att det är den oavbrutna nedteckningen som sträcker sig över tusentals generationers siare, vars respektive erfarenheter gjordes för att testa och verifiera de traditioner som överförts muntlig från en tidig ras till en annan, angående läror meddelade av högre och upphöjda väsen, som vakade över mänsklighetens barndom. Att under långa tidsåldrar, de ”Vise männen” av [vår nuvarande ras] den skara som bevarades och räddades undan från den senaste översvämningen och kontinentförskjutningen, tillbringade sina liv med att lära, inte undervisa. Hur gjorde de detta? Svaret är: genom att på varje område av naturen kontrollera, testa och verifiera de gamla traditionerna hos stora adepters oberoende visioner; adepter är människor som har utvecklat och fullkomnat sina fysiska, mentala, psykiska och andliga förmågor till yttersta möjliga grad. Ingen enstaka adepts vision accepterades förrän den var kontrollerad och bekräftad som visioner – inhämtade för att utgöra oberoende bevis – av andra adepter, och av seklers erfarenheter... Dessa siares skarpa blick har trängt in till själva kärnan av materien och spårat tingens innersta själ, där en vanlig, världslig människa, även om hon var en lärd sådan, skulle enbart ha uppfattat dess yttre skal. Men modern vetenskap tror inte på ”tingens själ”, och kommer följaktligen att förkasta hela systemet av forntida kosmogoni... [Den tror] att universum och allting i detta gradvis har byggts upp av inneboende blinda krafter inom materien...

Antag, att en ockultist skulle påstå att den första stora orgeln i en katedral ursprungligen hade kommit till på följande sätt. Först blev det ett successivt och gradvist utarbetande i rummet av ett organiserbart material, som resulterade i framställandet av ett materietillstånd benämnt organiskt PROTEIN. Därefter hade dessa tillstånd sedan de, under inflytande av tillfälliga krafter, kastats in i ett skede av instabil jämvikt långsamt och majestätiskt utvecklats till och resulterat i nya kombinationer av snidat och polerat trä, av mässingsskruvar och märlor, av läder och elfenben, pipor och bälgar. Varefter orgeln plötsligt, efter det den avpassat alla sina delar till en harmonisk och symmetrisk maskin, brusande hade uppstämt Mozarts Requiem. Detta följdes av en sonat av Beethoven, etc., ad infinitum; dess tangenter spelade av sig själva och vinden blåste i piporna av dess egen inneboende kraft och fantasi... Vad skulle vetenskapen säga om en sådan teori? Och ändå är det precis på ett sådant sätt som de materialistiskt lärde talar om för oss att universum bildades, med dess millioner varelser, och människan dess andliga krona.

***

Om det vore möjligt att be om H.P.B.s tillåtelse att använda följande urval från Den Hemliga Läran, så undrar vi om hon skulle bevilja oss den. Ämnet skulle antagligen i hennes ögon betraktas som mycket heligt, och att rycka loss materialet ur dess sammanhang kan leda till allvarliga missförstånd. Vi litar på att detta inte blir fallet. Det först diskuterade ämnet berör lärarna i mänsklighetens barndom. Under den mänskliga rasens första tid, säger Helena P.Blavatsky, medan den fortfarande befann sig i renhet, uppenbarade sig en Stor Varelse bland människorna, och efter honom en grupp halvt gudomliga, halvt mänskliga varelser.]

”Satta åt sidan” vid den arkaiska skapelsen för speciella ändamål och det är i dessa  som de högsta Dhyanierna lär ha inkarnerat, ”Munis och Rishier från tidigare manvantaror” – för att bilda   en plantskola för kommande mänskliga adepter på denna jord och under den innevarande cykeln... Den ”VARELSE” som nyss refererats till och som måste förbli namnlös, är Trädet... ”det städse levande mänskliga banyanträdet”... från vilket, under påföljande tidsåldrar, alla de stora historiskt kända vise och hierofanterna sådana som Rishi Kapila, Hermes, Enok, Orfeus etc etc har förgrenat sig. Som objektiv människa är han ett mysterium...men likväl en alltid närvarande Person kring vilken legender är i omlopp i Österlandet... Det är han som ändrar form, men ändå alltid förblir den samma. Och det är återigen han, som har den andliga makten över de initierade adepterna i hela världen.

Han är, som sagt, den ”Namnlöse” som har så många namn och vars namn och verkliga natur  likväl är okänd [för vanliga människor]. Han är ”initiatorn”, kallad för det ”STORA OFFRET”. Ty, fastän han sitter på tröskeln till LJUSET ser han in på det inifrån mörkrets omkrets, som han inte vill förflytta sig från; inte heller kommer han att lämna sin post förrän den sista dagen på denna livscykel. Varför förblir denne ensamme Väktare kvar på sin självvalda post? Varför sitter han vid urvisdomen källa, från vilken han inte längre dricker, eftersom han inte har något att lära som han inte redan vet – varken på denna jord eller i dess himmel? Därför att de ensamma pilgrimerna med sina sargade fötter på väg tillbaka till sina hem aldrig är säkra förrän i sista ögonblicket på att inte gå vilse i denna av illusion och materia gränslösa öken som kallas jordelivet. Eftersom han gärna vill visa vägen till frihetens och ljusets region, som han själv är på frivillig landsflykt från, för varje fånge som har lyckats befria sig från köttets och illusionens bojor...

Det är under den direkta, tysta ledningen av denna MAHA–(stora)–GURU som alla de andra mindre gudomliga Lärarna och instruktörerna för mänskligheten blev – från det första uppvaknandet av mänskligt medvetande – ledare för den tidiga mänskligheten. Det är genom dessa ”Guds söner” som mänskligheten i sin barndom fick sina första begrepp om alla konster och vetenskaper, liksom om andlig kunskap; och det är dessa som har lagt den första grundstenen till de forntida civilisationer som så djupt förbryllar vår moderna generations studerande och lärde. Låt dessa som betvivlar detta påstående förklara mysteriet med den utomordentliga kunskap som ägdes av de gamle – som uppges ha utvecklats från lägre och djurlika vildar... på några andra likvärdiga rimliga grunder... Ingen människa som härstammar från en grottmänniska från äldre stenåldern skulle någonsin utan hjälp ha utvecklat en sådan vetenskap, ens efter tusentals år av tanke- och intellektuell utveckling...

Himmelns och jordens mysterier, som uppenbarats för den [tidiga] rasen av deras himmelska lärare, i en tid då den ännu befann sig i renhet, blev en stor brännpunkt av ljus, vars strålar nödvändigtvis försvagades då de spreds och belyste en väsensskild, dvs en alltför materiell jordmån. De degenererade hos massorna till trolldom, och tog senare form av exoteriska religioner, i avguderi full av vidskepelse, och människo- eller hjältedyrkan. Endast en handfull... människor – inom vilka gnistan av gudomlig visdom brann klart och endast förstärktes i sin intensitet allteftersom den blev dunklare och dunklare för varje tidsålder inom dem som vände den till onda ändamål – förblev de utvalda väktarna av Mysterierna... [Dessa varelser har] offrat sig själva för världens synder och för att den okunnige skall lära sig... Fastän osynliga är de alltid närvarande. När människor säger om någon av dem: ”Han är död”; se, han lever och finns i en annan form. Dessa är huvudet, hjärtat, själen och säden av odödlig kunskap...

När dödliga människor har blivit tillräckligt förandligade... då kommer man att veta, att det ännu aldrig funnits en stor Världsreformator, vars namn förts vidare till vår generation, som a) inte varit en direkt emanation av LOGOS (under vilket namn han än var känd för oss) dvs en nödvändig inkarnation från någon av ”de sju” av den ”gudomliga Anden som är sjufaldig”; och b) som inte har framträtt tidigare, under de senaste cyklerna. Då kommer de att känna igen orsaken, som inom historien och kronologin skapar vissa bestämda gåtor under tidsåldrarna; till exempel orsaken varför det för dem är omöjligt att bestämma ett pålitligt datum för Zoroaster, som har befunnits multiplicerad med tolv och fjorton i Dabistan; varför Rishier och Manus är så sammanblandade till sina antal och individualiteter; varför Krishna och Buddha talar om sig själva som reinkarnationer, dvs Krishna identifieras med Rishi Narayana, och Gautama anger en serie av sina tidigare födelser; och varför den förste, i synnerhet som är den allra högste Brahman”, ändå kallas Amsamsavatara – ”en del av en del” endast av den högste på jorden”. Slutligen, när Osiris är en stor Gud, och på samma gång en ”prins på jorden” som åter framträder i Thot-Hermes, och varför Jesus (på hebreiska, Joshua) av Nazaret igenkänns, kabbalistiskt, i Joshua, Nuns son, såväl som i andra personligheter.

Den esoteriska läran förklara det genom att säga att var och en av dessa (liksom många andra) först har framträtt på jorden såsom en av LOGOS sju krafter, individualiserad som en Gud eller Ängel (sändebud); därefter, förenad med materien har de åter framträtt såsom stora vise män och lärare som... efter att ha undervisat de [tidiga] raserna, har de regerat under de gudomliga dynastierna och slutligen offrat sig själva för att återfödas under olika omständigheter för mänsklighetens bästa och för dess frälsning vid särskilt kritiska perioder; tills de i sina sista inkarnationer verkligen hade blivit endast ”delar av en del” på jorden, fastän de facto det Enda Högsta i naturen...

Hur djupsinniga är inte H. T. Buckles ord i hans beundransvärda History of Civilisation (Del I, s 256):

Beroende på ännu okända förhållanden (Karmiska förberedelser, HPB) framträder från tid till annan stora tänkare, som genom att ägna sina liv åt en enda sak, i förväg kan förverkliga mänsklighetens framåtskridande och framställa en religion eller en filosofi, genom vilken viktiga verkningar till sist åstadkommes. Men om vi ser tillbaka i historien kommer vi tydligt att märka, att fastän ursprunget till en ny uppfattning sålunda kan hänföras till en enda människa, kommer det resultat som den nya uppfattningen åstadkommer att bero på tillståndet hos det folk, bland vilket den nya uppfattningen sprids. Om en religion eller filosofi  är alltför avancerad för en nation, kan den inte göra någon nytta för ögonblicket, utan måste bida sin tid tills människornas sinnelag är moget att ta emot den... Varje vetenskap, varje tro har haft sina martyrer. Beroende på händelsernas vanliga gång, går det några generationer och sedan kommer det en period när deras verkliga sanningar betraktas som allmäna fakta, och ännu lite senare kommer ytterligare en period då de förklaras nödvändiga och även det trögaste intellekt undrar hur de någonsin har kunnat bli förnekade.

Det är tydligen så att de nuvarande generationernas sinnen ännu inte helt är mogna för att ta emot Ockulta sanningar. [De senare] kommer att förbli icke-existerande för materialisterna i vår tid, på samma sätt som Amerika var en icke-existerande myt för européer under den tidiga medeltiden, då däremot skandinaver och norrmän i själva verket hade nått fram till och slagit sig ner i själva den gamla ”Nya världen” åtskilliga århundraden tidigare. Men, eftersom  Colombus föddes för att återupptäcka och tvinga den Gamla världen att tro på diametralt motsatta länder, så kommer det att födas vetenskapsmän som kommer att upptäcka de underverk som ockultisterna hävdar existerar...

Vad beträffar mänsklighetens framtida utveckling] är det mänskligheten i den Nya världen... vars uppgift och karma är att så frön för en kommande, större och långt mer ärorik ras än någon av dem vi för närvarande känner till... USAs amerikaner som för knappa tre hundra år sedan var rena anglosaxer har redan blivit en nation för sig, och beroende på en stark inblandning av olika nationaliteter och blandäktenskap nästan en ras sui generis, inte endast mentalt, utan också fysiskt... Den triumferande pulsen kommer att slå högt i hjärtat av denna ras nu i den amerikanska zonen [71], men där kommer inte att finnas fler amerikaner när den Sjätte (av de Sju Stora Rotraserna) börjar, inga fler i själva verket än européer; för de kommer nu att bli en ny ras, och många nya nationer... Materiens cykler kommer att följas av Andlighetens cykler och ett fullt utvecklat förnuft. Enligt lagbundenheten hos den parallella historien och raserna, kommer majoriteten av den framtida mänskligheten att vara sammansatt av lysande adepter... medan... naturens misslyckanden [kommer] att försvinna från det mänskliga släktet utan att ens lämna ett spår efter sig. Sådan är naturens gång under den KARMISKA LAGENS inflytande... Hela naturens ordning visar prov på en gradvis marsch mot ett högre liv. [72]

KARMISKA VISIONER

[Bland vissa personer som är begåvade med psykiska krafter och som tror på reinkarnation, finns det uppenbarligen en stor frestelse att med fast övertygelse tala om ^”vem som var vem” i ett tidigare liv, men det var endast vid ytterst sällsynta tillfällen som Helena P Blavatsky gav antydningar av detta slag. En sådan antydan ges i hennes berömda reinkarnationsberättelse ”Karmiska visioner”, skriven under pseudonym. Den handlar om Klodvig, den bedräglige, krigsälskande härskaren över frankerna på 400-talet, som grundande det frankiska kungadömet och gjorde Paris till sin huvudstad. Han påstås återfödd som en monark i 1800-talets Tyskland, och fastän ej nämnd med namn i berättelsen, är han uppenbarligen den olycksförföljde och mycket älskade Fredrick III (far till 1:a världskrigets ryktbare Kejsare Wilhelm). Efter en kort regeringstid på nittionio dagar, dog Fredrick av strupcancer i juni 1888, just den månad som ”Karmiska visioner” publicerades. Drottning Victoria besökte honom under hans sjukdomstid, eftersom hennes äldsta dotter var Fredriks drottning.

På den europeiska scenen hade det inte varit några stora krig på flera decennier – en ovanlig period av fred, som skulle fortsätta under ytterligare tjugofem år. På så sätt uppmuntrades europeiska observatörer att förutsäga för mänskligheten tusen år av fred, välstånd och vetenskapliga framsteg. Det är mot denna bakgrund som ”Karmiska visioner” förutsäger 1:a världskrigets ursinniga utbrott och även den påföljande tiden när arméer kommer att ha vapen att omedelbart ödelägga miljontals människoliv, såsom de kan idag.

”Karmiska visioner” har getts ut på nytt i sin helhet i Occult Tales of Helena P. Blavatsky and William Q. Judge [73], liksom i ett häfte som innehåller ett flertal av hennes artiklar, där introducerades den så här:

Vi kan knappast upphöra att beundra H.P.B:s utsökta prosa, med tanke på de fruktade följderna av denna hemska”själa-biografi” för många av nutidens nationer. Syftet med ett sådant svidande drama kan endast vara att bidra till en vittgående förändring av hjärtat, att hjälpa till att initiera det tankesätt och agerande som till slut kommer att frigöra från vanmakt, de som redan är uppfyllda av det torterade Själa-Jagets slutgiltiga upplösning, omtalat i ”Karmiska visioner”. [74]

Historien börjar i ett av Klodvigs krigsläger – han har nu konverterat till kristendomen. En hednisk sierska förs in som fånge. Klodvig sticker brutalt in sitt svärd i halsen på henne när hon utan fruktan gör denna profetia: ”Klodvig, Du skall återfödas bland dina nuvarande fiender och lida de kval Du har tillfogat dina offer. All den sammantagna makt och ära som Du har berövat dem skall komma inom synhåll för Dig, och ändå skall Du aldrig nå den”.

Nästa gång finner vi Klodvig återfödd som Fredrick och våra första utdrag kommer från den lyckliga perioden under ungdomstiden och mannaåldern, därefter följer glimtar av honom när han kämpar mot sin ödesdigra sjukdom – trakeotomi operationen har gjort honom permanent oförmögen att tala. Vid denna tidpunkt var han endast tronarvinge. Hans far hade varit kung av Preussen, men efter det fransk-preussiska kriget och till följd av Bismarcks nationalistiska politik var han nu den första kejsaren av ett förenat Tyskland.]

Bland miljontals andra Själar, återföds ett Själa-Jag, till lycka eller olycka, vem vet! Fången i sin nya människoform, växer det  och tillsammans blir de till slut medvetna om sin existens. Lyckliga är åren av blomstrande ungdom, ogrumlad av nöd och sorg. Ingen vet något om det förflutna eller om framtiden. För dem är allt det glädjefyllda nuet: för Själa-Jaget är okunnig om att det någonsin har levt i någon annan mänsklig boning, det vet inte om att det skall återfödas, och har ingen tanke på morgondagen.

Son till en prins, född att en dag själv styra sin fars kungadöme; omgiven från vaggan av vördnad och ära; förtjänt av allmän respekt och säker på allas kärlek – vad mera kan Själa-Jaget begära av den form det dväljes i. Och så fortsätter Själa-Jaget att njuta av tillvaron i sitt torn av styrka, blickande lugnt ut över det panorama av liv som ständigt växlar framför dess två fönster – de två vänliga blå ögonen hos en kärleksfull och god människa.

En dag hotar en övermodig och högröstad fiende faderns kungadöme, och de vilda instinkterna hos den gamle krigaren vaknar i Själa-Jaget. Den lämnar sitt drömland bland livets blomster och får dess jordiska Jag att dra krigarens svärd, i en övertygelse om att det är i försvar av sitt land. De gör en taburett av den fallne fienden och omvandlar deras majestäts lilla kungadöme till ett stort kejsardöme. Tillfreds med att de inte kan uppnå mer för tillfället, återvänder de till sin avskildhet och till sitt drömlands ljuva hem.

Men en ond dag kommer till alla i livets drama. Den väntar genom livets gång både på kung och tiggare. Den lämnar spår i historien hos varje människa som är född av en kvinna, och den kan varken skrämmas iväg, besvärjas eller blidkas. Hälsan är en daggdroppe som faller från himlen för att uppliva blommorna på marken endast under livets morgon, dess vår och sommar. Den är bara av kort varaktighet och återgår dit den kom ifrån – de osynliga rikena.

Hur ofta under den ljusaste och fagraste knopp
Frön till en blivande kräftsvulst ligger på lur!
Hur ofta vid roten av den sällsyntaste blomma –
Trygg i sitt bakhåll, en mask går till angrepp.

Sanden som rinner nedåt i timglaset, där det mänskliga livets timmar är räknade, rinner snabbare. Masken har gnagt sig djupt in i hjärtat på hälsans blomma. En dag befinner sig den starka kroppen utsträckt på den taggiga smärtans bädd. Själa-Jaget strålar inte längre. Det sitter stilla och tittar sorgset ut genom det som blivit dess fängelsehålas fönster, på världen som nu framför det snabbt sveps in i ett lidandets bårtäcke.

Inte ens i sömnen finner Själa-Jaget någon ro. Het och febrig kastas dess kropp i rolös dödskamp. Tiden för lyckliga drömmar har nu blivit till en blek skugga, en längesedan svunnen hågkomst. Genom den mentala dödskampen hos själen vilar där till slut en förvandlad man. Genom den fysiska dödskampen hos kroppen vibrerar det inom den en fullt uppvaknad Själ. Illusionens slöja har fallit av från världens kalla skenbilder, och  ryktbarhetens och välståndets fåfänglighet och tomhet står naken, ofta ohygglig, framför dess ögon. [Han skriker högt:] ”Varför, o varför, du gäckande Nemesis, har du på detta sätt renat och upplyst honom, bland alla dessa jordens härskare, som du har gjort hjälplös, stum och kraftlös?”

Själens tankar faller likt mörka skuggor på kroppens tankeförmågor, som befinner sig i snabb upplösning, och förföljer tänkaren dag och natt, timme för timme. Vad han nu ser är ett myller av bajonetter som drabbar samman i ett dis av rök och blod; tusentals söndersargade kroppar som täcker marken, söndertrasade och sönderskurna av de mordvapen som uppfunnits av vetenskapen och civilisationen, välsignade till framgång av hans egna Guds tjänare.

En ohygglig dröm lösgör sig från en grupp flyktiga visioner och landar tungt på hans värkande bröst. Mardrömmen visar honom män som drar sin sista suck på slagfältet med en förbannelse över dem som ledde dem till deras fördärv. Varje sting av smärta i hans egen tärda kropp leder honom i drömmen   till hågkomsten av ännu värre sting av smärta, som uthärdats genom och för honom. Han ser och känner lidandet hos de fallna miljoner, som dör efter långa timmar av förfärlig mental och fysisk dödskamp. Han ser de gamla mödrarna som har förlorat sina själars ljus; familjer, den hand som fött dem. Han skådar unga hustrur som blivit änkor och som kastats ut i den vida, kalla världen, och föräldralösa barn som blivit tiggare och klagande drar fram på gatorna i tusental. Han finner de unga döttrarna till sina tappraste soldater byta ut sina sorgkläder mot de prostituerades granna prål, och Själa-Jaget ryser i den sovande gestalten. Hans hjärta sönderslits av de svältandes stönanden; hans ögon förblindade av rök från brinnande byar, från förstörda hem, av städer i rykande ruiner.

Och i sin förskräckliga dröm minns han det ögonblick av vansinne i hans krigarliv då han, stående över en hop av döda och döende, svängande i sin högra hand ett naket svärd, rött med rykande blod ända upp till fästet, och den vänstra, rödaktig från den sönderslitna handen från den krigare som tagit sin sista suck vid hans fötter. Då, hade han med en dundrande röst bett till den Allsmäktiges tron, och tackat för den seger han just vunnit!

”Vad har de bringat dig eller ditt fosterland, dessa blodiga segrar?” viskar Själen inom honom. ”En befolkning klätt i järnrustning”, svarar den. Vad är ditt tillkommande kungadöme nu? En härskara av krigsmarionetter, som kollektivt bildar ett stort odjur. Ett odjur som, likt sjömonstret, nu slumrar nedtryckt, men som i ett raserianfall kommar att att attackera den första fiende som antyds för den. Antyds av vem? Det är som om en hjärtlös, stolt Plågoande, som plötsligt tar på sig auktoritet, inkarnerar Äregirighet och Makt, som med järnhand griper tag i sinnena hos ett helt land.

Hela världen är tyst i ändlös väntan. Det finns inte en hustru eller mor som inte är hemsökt i sina drömmar av det svarta, olycksbådande ovädersmolnet som hänger över hela Europa. Molnet närmar sig. Det kommer allt närmare och närmare. Ve och fasa! Jag förutser för jorden ännu en gång det lidande som jag redan har bevittnat. Jag avläser det fatala ödet som står skrivet i pannan på Europas blommande ungdom. Men om jag lever och har makten, så skall aldrig, nej aldrig, mitt land delta i det igen!

***

Och nu har ödets hand kommit till plågolägret. Till slut är timmen slagen för fullföljandet av naturens lag. Den gamle Majestäten finns inte till men; den yngre mannen är hädanefter kung. Utan talförmåga och hjälplös är han icke desto mindre en potentat, den enväldige härskaren över miljoner undersåtar. Det grymma Ödet har upprättat en tron för honom över en öppen grav och vinkar fram honom till ära och makt. Uppslukad av lidande finner han sig plötsligt krönt. Den härjade gestalten är uppryckt ur sitt varma bo bland palmlundar och rosor; den är slungad ut från den milda södern till den frusna norden, dit han skyndar sig för att härska och – skyndar sig för att dö. I [tågets] rullande palats är det luxuösa fordonet fullt av exotiska plantor. Dess svängande, monotona rörelse vaggar den utslitne resenären till sömns. Själa-Jaget tar sin tillflykt till Drömlandet.

Det färdas genom eoner av tid, av liv, och känner och andas i de mest skilda gestalter och personer. Det är nu en jätte, en Yotun som utan fruktan slåss emot en härskara av monstruösa djur, och driver dem på flykten med en enda rörelse av sin mäktiga hand. Därefter ser han sig själv i Helheim, de Dödas Rike, där en svart Alf uppenbarar för honom en serie av [hans] liv och deras mystiska sammanlänkning. ”Varför lider människan?” frågar Själa-Jaget. ”Därför att den vill bli till ett”, är det gäckande svaret. Strax därefter befinner sig Själa-Jaget i närvaro av den heliga gudinnan Saga. Hon sjunger för själen om de germanska hjältarnas tappra dåd, om deras dygder och deras laster. Hon visar själen de mäktiga krigare som fallit för sina många tidigare gestalters hand. Det ser sig själv i personligheter som unga flickor och kvinnor, som unga och gamla män, som barn. Sålunda blir ”döden” bara ett meningslöst ord för det, ett tomt ljud.

”Vad är mitt förflutna?” frågar Själa-Jaget Urd, den äldsta av Nornan-systrarna. ”Varför lider jag?”

En lång pergamentrulle ligger utvecklad i hennes hand och uppenbarar en lång serie jordiska varelser, och i var och en av dem känner Själa-Jaget igen en av sina boningar. När det kommer till den näst sista, ser det en blodindränkt hand som utför ändlösa grymma dåd och svek, och det ryser. Sveklösa offer stiger upp runtomkring, och det ropar till Orlog på hämnd.

”Vad är min omedelbara framtid?” frågar den bestörte Själen Werdandi, den andra systern.

”Orlogs dom ligger hos dig själv” är svaret. ”Men Orlog uttalar dem inte blint, som dumma jordiska varelser tror”.

”Vilken är min framtid?” frågar Själa-Jaget desperat Skuld, den tredje Nornan-systern. ”Innebär det tårar för alltid , och att vara berövad allt hopp?”

Inget svar kommer. Men drömmaren känner det som om han virvlar genom rymden. Själa-Jaget finner sig själv så stark och frisk som han någonsin har varit. Ja, han är inte längre den långa, nobla gestalten som han är förtrogen med, utan kroppen hos någon annan, som han än så länge inte känner till någonting om. [Såsom Skuld talar om för honom, lever han då i en ny era, långt efter] den ögonblickliga förstörelsen genom pneumodyno-vril av de sista 2 000 000 soldaterna på fältet i den västra delen av jorden.

Allting runtomkring tycks märkligt förändrat. Äregirighet, vinningslystnad och penningbegär eller avund – felaktigt benämnt Patriotism – existerar inte länge. Grym själviskhet har lämnat plats åt rättvis altruism, och den kyliga likgiltigheten för massornas behov vinner inte gehör i synsättet hos det privilegierade fåtalet. Onödig lyx, falska anspråk – sociala och religiösa – har alla försvunnit. Inga fler krig är möjliga, för arméerna är avskaffade. Soldaterna har blivit flitiga, hårt arbetande jordbrukare, och hela klotet ljuder av dess sång i hänryckt glädje. Kungadömen och länder runt honom lever som bröder. Den stora ärorika stunden har kommit till sist! Det som han knappast vågat hoppas och tänka på i stillheten under hans långa, lidande nätter, har nu förverkligats. Den stora förbannelsen har tagits bort, och världen står där frikänd och frälst i dess pånyttfödelse!

Han gör en kraftig ansträngning och – blir sig själv igen. Manad av Själa-Jaget att MINNAS och HANDLA i enlighet därmed, lyfter han armarna mot himlen och svär ansikte mot ansikte med hela naturen att bevara freden till slutet av sin levnad – i hans eget land åtminstone.

Ett avlägset dunkande av trummor och långdragna ljud hörs som han i sin dröm föreställer sig är de hänryckande tacksägelserna för det löfte han just avgett. En häftig stöt, högljutt slammer, och då han öppnar ögonen ser Själa-Jaget ut genom dem med förvåning. Den tunga blicken möter det respektfulla och högtidliga ansiktet hos läkaren som ger honom den vanliga medicinen. Tåget stannar. Han reser sig från sin bädd svagare och eländigare än någonsin för att omkring sig se [hyllande den nye monarken] ändlösa led av trupper, beväpnade med ett nytt och ännu mera mördande förstörelsevapen – redo för slagfältet.

EN INTERVJU MED H.P.B

Det följande är ett utdrag från en intervju med Helena P. Blavatsky i London 1887. Intervjuaren, Charles Johnston, grundade Dublins teosofiska samfund, i vilket Yeats och ett antal andra irländska författare blev medlemmar. Johnston, som senare arbetade i Indien, är särskilt uppmärksammad för sina översättningar av Upanishaderna och liknande hinduiska skrifter. Runt sekelskiftet flyttade han till New York, där han undervisade i sanskrit vid Columbia University. Han fortsatte också med olika teosofiska aktiviteter.

I sin beskrivning av Helena P Blavatsky sa han: ”Det var någonting i hennes personlighet, i hennes hållning , ljuset och kraften i hennes ögon som talade om ett vidare och djupare liv... Det var det märkligaste med henne, och det fanns alltid där; denna känsla av en större värld, av djupare makter, av osedd mäktighet... När allt kommer omkring så var hon större än något av sina verk, mera full av levande kraft än till och med hennes underbara skrifter... Som det mest perfekta verket av alla, förde hennes vilja med sig en övertygelse om odödlighet. Enbart hennes närvaro bar vittnesbörd om själens styrka.

Vid slutet av intervjun blev det en diskussion om hypnotism och vi kommer att citera från den därför att den har betydelse för den nutida vitt spridda användningen av denna förmåga när det gäller att försöka få individer att gå tillbaka till tidigare inkarnationer. Medan Helena P Blavatsky här talar i allmänna ordalag om hypnotism, så går hon djupare in i ämnet i sina skrifter särskilt då i artikeln ”Black Magic in Science”. [75]

Bland de frågor Johnston ställde var denna: Hur gynnar de teosofiska lärorna mänskligheten?

H.P.B: ”Hur gynnar det er att känna till livets lagar? Hjälper det er inte att undgå sjukdom och död? Det finns en själssjukdom och en själsdöd. Endast en sann lära om Livet kan bota dem. De dogmatiska kyrkorna med deras helvete och förbannelse, deras metalliska himmel och deras eld och svavel, har gjort det nästan omöjligt för tänkande människor att tro på själens odödlighet. Och om de inte tror på ett liv efter döden, så har de inte något liv efter döden. Sådan är lagen.”

C.J: ”Hur kan människor påverkas av det de tror på? Antigen är det så eller inte så, oavsett vad de tror på”.

H.P.B: ”Deras tro påverkar dem på detta sätt. Deras liv efter döden skapas av deras aspirationer och andliga utveckling som uppenbaras i den andliga världen. Beroende på var och ens tillväxt, så blir hans liv efter döden. Det är komplementet till hans liv här. All otillfredsställd andlig längtan, alla önskningar om ett högre liv, alla strävanden och drömmar om ädla ting, blommar i det andliga livet, då själen har sin dag, ty livet på jorden är dess natt. Men om man inte har några aspirationer, ingen högre längtan, ingen tro på ett liv efter döden, då finns det ingenting för ens andliga liv att byggas upp av, ens själ är ett tomrum... Man reinkarnerar omedelbart, nästan utan uppehåll, och utan att uppnå medvetande i den andra världen...”

C.J: ”Jag har alltid trott att de har gjort en hel del för Indien på det materiella planet.”

H.P.B: ”Till vad nytta är materiella fördelar om man föraktas och nedtrampas moraliskt hela tiden? Om ens ideal när det gäller nationell heder och ära trampas i smutsen, och man hela tiden får känna av att man tillhör en lägre stående ras – en lägre rang av dödliga – svin kallar engelsmännen dem, och tror uppriktigt att det är så. Nå, precis motsatsen till detta skulle vara universellt broderskap... Ingen materiell förmån kan kompensera att man skadar deras själar och krossar deras ideal.”

”Dessutom finns det en annan sida av allt detta, som vi som teosofer alltid påpekar. Det finns faktiskt inga 'lägre raser', för alla är en i vår gemensamma mänsklighet; och eftersom vi alla har haft inkarnationer i var och en av dessa raser, så borde vi vara mer broderliga mot dem.”

”De är våra skyddslingar, anförtrodda åt oss; och vad gör vi? Vi invaderar deras land, och skjuter ner dem inom synhåll för deras hem; vi våldför oss på deras kvinnor och stjäl deras ägodelar, och sedan vänder vi oss om med hycklande min och säger att vi gör det för deras eget bästa... Men det finns en rättvis lag, 'den falska tungan röjer sin lögn; tjuven stjäl för att ge tillbaka'. 'Du skall inte komma vidare innan du har gäldat den yttersta skärven'.”

C.J: ”Så det är detta som adepterna har sänt er hit för att lära ut?”

H.P.B: ”Ja, detta och andra saker – saker som är mycket viktiga och som i framtiden kommer att vara ännu viktigare. Det är faran med svart magi, till vilken hela världen, och särskilt Amerika, rusar så fort man nånsin kan. [76] Endast en vid kunskap om människans verkliga psykiska och andliga natur kan rädda mänskligheten ur allvarliga faror.”

C.J: ”Häxhistorier i detta så kallade nittonde århundrade, i denna upplysta tidsålder?”...

H.P.B: ”Ja! Häxsagor i denna upplysta tidsålder! Och sanna mina ord! Man kommer att få uppleva sådana häxsagor som medeltiden aldrig kunde drömma om. Hela nationer kommer omärkligt att driva in i svart magi [77], utan tvivel med goda avsikter, men inte desto mindre kommer man att bana vägen till helvetet i alla fall!... Ser ni inte det fruktansvärt onda som ligger fördolt i hypnotismen?... Hypnotism och suggestion är stora och farliga krafter av den enkla anledningen att offret aldrig vet när han underkastas dem; hans vilja har stulits från honom... Dessa ting kan till en början ske med goda motiv och för rätta ändamål. Men jag är en gammal kvinna och jag har sett mycket av mänskligt liv i många länder. Och jag önskar av allt mitt hjärta att jag kunde tro på att dessa krafter skulle användas endast i gott syfte! Vem som än låter sig hypnotiseras av någon, god eller dålig, öppnar en dörr som hon eller han kommer att sakna makt att stänga; och man kan inte säga vem som blir näste man som stiger på! Om ni kunde förutse vad jag förutser, så skulle ni med själ och hjärta börja sprida läran om universellt broderskap. Det är det enda skyddet!”

C.J: ”Hur skall man kunna skydda människor mot hypnotism?”

H.P.B: ”Genom att rena hjärtat hos de personer som missbrukar den. Och universellt broderskap vilar på den gemensamma själen. Det är för att det finns en [Universell] själ gemensam för alla människor som broderskap, eller till och med ömsesidig förståelse är möjlig. Få människor att vila på den grunden och de kommer att vara trygga. Det finns en gudomlig kraft i varje människa som skall styra hennes liv, och som ingen kan påverka till något ont, inte ens den störste magiker. Låt människor bringa sina liv under dess ledning och de kommer inte att ha någonting att frukta, vare sig från människa eller djävul. Och nu, käre vän, börjar det bli sent och jag börjar bli sömnig. Så jag måste säga godnatt till er!”

Och den gamla damen lämnade mig med det storslagna sätt som var hennes och som aldrig övergav henne därför att det var en del av henne själv. Hon var den mest perfekta aristokrat jag någonsin har känt. [78]

MÄNNISKANS SJUFALDIGA NATUR

[I vår diskussion så här långt har vi för specialbehandling sparat den huvudlära, som framlagts i teosofin som en filosofisk och vetenskaplig grund för förståelsen av reinkarnationsprocesserna; efter-döden-erfarenheten; hur karma överförs till påföljande födelser; varför människor i allmänhet inte minns tidigare liv; hur detta minne kan återvinnas; och en mängd andra praktiska problem som är förknippade med vårt ämne. Denna lära är tekniskt känd som människans sjufaldiga konstitution, eller människans sju principer. En upplysande presentation av den återfinns i Teosofins Ocean av William Q. Judge, som ägnar ett antal kapitel åt denna lära, och som vi kommer att citera.

I förordet till 1915 års upplaga skrev Robert Crosbie att sedan denna volym kom ut år 1893 ”har tusentals böcker som behandlar teosofi publicerats av mer eller mindre framstående teosofistuderande, men beklagligtvis för läsekretsen, visar ingen av dessa den kunskap, vidsyn och räckvidd som är så uppenbar i den föreliggande volymen”. Den ”har av studerande av Den Hemliga Läran befunnits vara ett troget sammandrag av detta stora verk och en underbar hjälp till dess förståelse”. H.P.B.:s egen uppskattande värdering av Judge framstår klart i dessa tre utdrag från hennes brev; det första stycket skrevs vid tiden för 1888 års amerikanska nationalkongress för teosofer i Chicago:

Min käraste Broder och Medgrundare av Teosofiska Samfundet: Genom att adressera detta brev till Dig, vilket jag ber Dig läsa upp för det sammankallade konventet den 22 april, måste jag först få framföra mina hjärtliga gratulationer och varmaste lyckönskningar till de församlade delegaterna och goda medlemmarna i vårt samfund, och till Er själv – själen och hjärtat inom detta samfund i Amerika. Vi var åtskilliga som kallade den till liv 1875. Sedan dess har Ni ensam blivit kvar att bevara detta liv genom med och motgångar. Det är huvudsakligen Er förtjänst, om än inte hela, att Teosofiska Samfundet existerar 1888...

H.P.B. skulle ge... hela den esoteriska kullen (av teosofistuderande) i USA för en enda W.Q.J., som är en del av henne själv sedan åtskilliga eoner.

Den dag W.Q.J. avgår, kommer H.P.B. i realiteten att vara död för amerikanerna. W.Q.J. är Antaskarana (bron) mellan de två (förnuften), det amerikanska och indiska – eller snarare den trans-himalayiska esoteriska kunskapen. [79]

Och nu över till urvalen från Judges Teosofins Ocean:]

När det gäller människans natur råder det två gängse uppfattningar i kristendomens religiösa cirklar. Den ena är läran och den andra det allmänna accepterandet av den; den första är förvisso inte hemlig i kyrkan, men man uppehåller sig så sällan vid den i lekmannakretsar, så att den är i det närmaste hemlig för den vanliga människan. Nästan alla säger att hon har en själ och en kropp, och därvid slutar det. Vad själen är och huruvida den är den verkliga personen eller om den har några egna krafter, frågas det inte efter, utan predikanterna begränsar sig vanligen till dess frälsning eller fördömelse. Och genom att sålunda tala om den som någonting skilt från sig själv, har människorna tillägnat sig ett grundbegrepp att de inte är själar, eftersom själen kan gå förlorad för dem. Utifrån detta har uppstått en tendens till materialism, som gör att människorna ägnar mera uppmärksamhet åt kroppen än åt själen. Men när den sanna läran blir känd kommer man att bli varse att omsorgen om själen, som är Jaget, är en vital angelägenhet som kräver uppmärksamhet varje dag, och inte kan ställas på framtiden, utan att allvarlig skada sker för hela människan, både till själen och kroppen.

Den kristna läran, som stöds av Paulus, säger att människan består av kropp, själ och ande. Detta är människans trefaldiga konstitution, som teologerna tror på, men som hålls i bakgrunden därför att dess betraktande skulle kunna resultera i återupptagandet av synpunkter, som en gång varit ortodoxa men som nu är kätterska. För när vi sålunda placerar själen mellan ande och kropp, kommer vi mycket nära nödvändigheten av att granska frågan om själens ansvar – eftersom enbart kroppen inte kan ha något ansvar. Och för att göra själen ansvarig för de utförda handlingarna, måste vi anta att den har krafter och funktioner. Detta trefaldiga schema av människonaturen omfattar i själva verket den teosofiska läran om människans sjufaldiga konstitution, därför att de fyra övriga indelningarna som saknas i uppställningen kan återfinnas i kroppens och själens krafter och funktioner.

***

Universum utvecklas ur det okända på sju plan eller på sju sätt eller genom sju metoder i alla världar, och denna sjufaldiga differentiering utgör orsaken till att alla världar i universum och alla varelser däri har en sjufaldig konstitution. Såsom det sedan gammalt lärts ut, är de små och de stora världarna kopior av det helheten, och den minsta insekt så väl som den högst utvecklade varelse är en exakt kopia i smått och stort av det oändliga allomfattande originalet.

A.P. Sinnett, utgivare av the Pioneer i Allahabad, det officiella regeringsorganet för [Brittiska] Indien, utformade först [på 1800-talet, den sjufaldiga] människonaturen i sin bok Esoteric Buddhism [sv öv 1887, Den Invigdes Lära] vilken grundades på den information som förmedlades till honom av H P Blavatsky direkt från Den Stora Logen av Initierade till vilken hänvisningar har gjorts. Och genom att på så sätt delge de gamla lärorna till den västerländska civilisationen lämnade han ett stort bidrag till sin generation. Hans indelning var:

Kroppen, eller Rupa
Livskraften, eller Prana-Jiva
Astralkroppen, eller Linga-Sarira
Animala själen, eller Kama-Rupa
Mänskliga själen, eller Manas [förnuftet och tänkaren]
Andliga själen, eller Buddhi
Anden, eller Atma

De kursiverade orden är sanskritbenämningar vilka han använt för de ”engelska” termerna. Denna indelning ger genast en uppfattning om vad människan är, en uppfattning som skiljer sigväsentligt  från den vaga beskrivningen i orden ”kropp och själ”, och som djärvt utmanar den materialistiska uppfattningen att sinnet är produkten av hjärnan, en del av kroppen.

[Vad gäller dessa sju principer förklarade H .P. Blavatsky: ”Tro nu inte att människan, därför att hon kallas sjufaldig, är sammansatt av sju väsen; eller av lager som kan skalas av liksom skalen på en lök. 'Principerna' är, som redan sagts, helt enkelt aspekter och tillstånd av medvetande. Det finns bara en verklig människa, som består genom livscykeln och som är odödlig i grunden, om än inte i form, och det är Manas, Människoförnuftet eller förkroppsligat Medvetande. Den invändning som materialisterna gör, vilka förnekar möjligheten att förnuftet och medvetande kan agera utan materia, är värdelös i vårt fall. Vi förnekar inte det sunda i deras argument; men vi frågar helt enkelt våra opponenter: 'Är ni förtrogna med alla materiens tillstånd, ni som hittills bara känt till tre?” [80] ]

Vid betraktande av [de sju principerna] på ett annat sätt, skulle vi kunna säga att den lägre människan är en sammansatt varelse, men till sin verkliga natur är en enhet, eller odödlig varelse som omfattar en treenighet bestående av Ande, Urskiljning och Förnuft som behöver fyra lägre dödliga instrument eller bärare, genom vilka de kan verka i materien och skaffa erfarenhet från naturen. Denna treenighet är det som kallas Atma-Buddhi-Manas på sanskrit, svåra termer att överföra till svenska. Atma är Ande, Buddhi är intellektets högsta förmåga, den som urskiljer och dömer, och Manas är Förnuftet. Denna trefaldiga samling är den verkliga människan.

De fyra lägre instrumenten eller bärarna framgår av denna tabell:

• Passioner och begär
• Livsprincipen
• Astralkroppen
• Den fysiska kroppen

Astralkroppen är det vägledande modellen för den fysiska kroppen. Den materia den är sammansatt av är elektrisk och magnetisk till sitt väsen. Då vi träffar på en människa som fortfarande känner av det ben som kirurgen har skurit bort, eller förnimmer fingrarna som amputerats så är det den astrala lemmen som inte har blivit påverkad och därför känner personen det som om den fortfarande var en del av henne själv.

Författaren till Den Invigdes Lära gav namnet Kama rupa till den fjärde principen i människans konstitution. Anledningen var att ordet Kama på sanskritspråket betyder ”begär”, och eftersom den idé som man avsåg att förmedla var att den fjärde principen var ”kroppen eller mängden av begär och passioner”, därtill lade Sinnett sanskrittermen för kropp eller form, som är Rupa.

Passioner och begär är inte alstrade av kroppen, utan tvärtom, är orsaken till att kroppen blir till. Det är begär och passioner som är orsaken till att vi föds och  kommer att leda oss att födas om och om igen i någon kropp på denna jord eller på något annat klot. Det är till följd av begär och passioner som vi måste utvecklas genom dödens boningar som kallas liv på jorden. Det var på grund av att begär uppstod i den okända första orsaken, den enda absoluta existensen, som hela samlingen världar manifesterades och genom begärets inflytande i den nuvarande   manifesterade världen hålls denna kvar i existens.

Denna fjärde princip är den balanserade principen bland de sju. Den står i mitten, och från den går vägarna upp eller ner. Den är grunden för handlandet och viljans drivfjäder. Som de gamla hermetisterna säger: ”Bakom viljan står begäret”. För om vi önskar göra gott eller ont, så måste vi först uppväcka begäret inom oss i endera riktningen. Den goda människan som till slut blir en vis man, måste en gång under sina många liv väcka begäret efter sällskap av heliga män, och hålla levande sitt begär att framåtskrida för att kunna fortsätta på sin väg. Även Buddha eller Jesus måste först avge ett löfte, vilket är ett begär, under något liv att han önskar att rädda världen eller någon del av den, och framhärda med detta löfte levande i sitt hjärta genom otaliga liv. Och likadant är det å andra sidan med den onda människan som liv efter liv tog till sig låga, själviska, lastbara begär och på så sätt degraderade denna princip i stället för att rena den.

Men vem eller vad är det som reinkarnerar? Det är inte kroppen, för den dör och löses upp; och bara ett fåtal av oss skulle vilja bli fastkedjade för alltid vid sådana kroppar som vi nu har, som vi låtit bli infekterade av sjukdom. Det är inte astralkroppen, för, som nämnts tidigare, den har också sitt slut och måste upplösas efter det att den fysiska har gjort så. Inte heller är det passionerna och begären. De har förvisso en lång varaktighet, eftersom de har förmågan att reproducera sig i varje liv så länge som vi inte utplånar dem. Och reinkarnation ger möjlighet till detta, eftersom vi därigenom ges tillfällen att långsamt döda, det ena efter det andra, de begär och passioner som fördärvar den himmelska bilden av den andliga människan.

Det inre Jaget, som reinkarnerar, i kropp efter kropp, lagrar upp intrycken i liv efter liv, vinner erfarenhet och lägger den till det gudomliga Jaget, lider och gläds genom en väldig period av år, är den femte principen – Manas. Detta är den permanenta individualiteten som ger varje människa känslan av att vara sig själv och inte någon annan, den som genom alla växlingar mellan dagar och nätter från ungdomen till slutet av livet får oss att känna en identitet genom hela perioden; den överbryggar den klyfta som skapas av sömnen; på liknande sätt överbryggar den klyfta som skapas av dödssömnen. Det är detta och inte vår hjärna som ställer oss ovanför djuret.

Låt oss repetera: den verkliga människan är treenigheten Atma-Buddhi-Manas eller Ande och Förnuft, och hon använder vissa verktyg och instrument för att komma i kontakt med naturen i syfte att känna sig själv. Dessa instrument och verktyg återfinns i de Fyra lägre – eller Fyrfalden – varje princip är i sig själv ett instrument för den särskilda erfarenhet som tillhör dess eget fält, och där kroppen är den lägsta minst viktiga och mest förgängliga i hela serien. Den högre triaden, Manas, Buddhi och Atma [81] är den odödliga delen av oss; de och ingenting annat är i själva verket vi. Detta bör vi på ett bestämt och förnuftigt sätt göra klart för oss, för förståelsen av hela läran beror på den klara förståelsen av detta. Det som står i vägen för att den moderna västerländska människan tydligt skall se detta, är den långa träning vi alla fått i materialistisk vetenskap och materialiserande religion vilka båda bara har gjort den fysiska kroppen alltför framträdande. Den ena har enbart lärt ut om materia, och den andra har predikat om återuppståndelsen av kroppen, en lära mot sunt förnuft, fakta, logik och bevis.

***

[Den lägre dödliga fyrfalden som just beskrivits, kallas också av teosofer för personligheten – det maskerade självet. H.P.B. tillfrågades också en gång: ”Lär ni verkligen ut, som ni anklagas göra av spiritualister och franska spiritister, att varje personlighet tillintetgörs?” Hon svarade: ”Det gör vi inte... Fullständig tillintetgörelse av det personliga medvetandet” är ”ett undantagsfall och ett sällsynt sådant, skulle jag tro. Den vanliga och nästan undantagslösa regeln är att det personliga medvetandet smälter samman med det individuella eller odödliga medvetandet hos Jaget, en transformation eller en gudomlig transfiguration, och det som förintas är enbart den lägre fyrfalden.” [82] Det personliga medvetandet hade ursprungligen ingjutits i fyrfalden vid födelsen som en projicering från dess Källa, det högre Självet, och kan endast gå förlorat om det fullständigt missbrukar sitt liv på jorden och inte har någon andlig skörd att komma tillbaka med till sin Källa för sammansmältning med det högre medvetandet under det långa himmelska tillståndet efter döden.

Dock finns det uppenbarligen några undantag som bekräftar regeln att fyrfalden helt löses upp strax efter döden. En spännande passage i Isis Unveiled ger åtskilliga exempel. I sådana fall återanvänds den astrala monaden eller personlighetens essentiella beståndsdelar, igen i stället för att skingras efter döden. Här är passagen:

”Reinkarnation av den ”astrala monaden”... är inte en regel i naturen; det är ett undantag, likt det teratologiska fenomenet med ett tvåhövdat barn. Det föregås av en överträdelse av lagarna om naturens harmoni och inträffar endast när denna söker återställa sin störda balans och våldsamt kastar den astrala monaden tillbaka till jordelivet, denna monad som kastats ur nödvändighetens kretslopp genom brott eller olyckshändelse. Sådant händer i de fall då naturens ursprungliga plan att frambringa en perfekt mänsklig varelse har blivit avbruten såsom vid abort, ett barns dödsfall i späd ålder och vid medfödd obotlig idioti. Därför... måste individens odödliga ande och astrala monad – eftersom den astrala monaden blivit skild från sin uppgift att ge liv åt en kropp och den odödliga anden att sprida sitt gudomliga ljus över den kroppsliga uppbyggnaden – försöka en andra gång att genomföra den kreativa intelligensens syfte. [83]

I ljuset av det föregående kan finnas en förklaring av vissa förbryllande fenomen som uppdagats vid den reinkarnationsforskning som utförts av dr. Ian Stevenson och som diskuterats i kapitel 6. Ett sådant är reproduktionen av ärrbildningar från en kropp till dess ”reinkarnerade” efterföljare. Den ”astrala monadteorin” skulle också kunna förklara varför de barn Stevenson förhörde mindes så många händelser från deras påstådda tidigare liv. I normala fall av återfödelse är det inkommande väsendet utrustat med en ny astral och fysisk hjärna och i de flesta fall förhindrar eller hämmar detta inflödet av tydliga minnen från tidigare liv. Judge skriver i Teosofins Ocean:

Genom att leva i enlighet med själens diktat kan hjärnan till slut göras genomsläpplig för själens hågkomster; om motsatta sortens liv har förts, kommer minnena att mer och mer förmörkas av moln. Men eftersom hjärnan inte hade någon del i det senaste genomlevda livet, så har den i allmänhet ingen möjlighet att minnas. Och detta är en vis lag, för vi skulle känna oss mycket olyckliga om handlingar och scener från våra tidigare liv inte gömdes undan för vår syn till dess att vi genom disciplin lärt oss uthärda kunskapen om dem.

Följande utdrag ur Teosofins Ocean lägger ytterligare dimensioner till problemet med mänsklig reinkarnationsutveckling:

”Fastän reinkarnation är naturens lag så inkarnerar inte den fullständiga treenigheten Atma-Buddhi-Manas helt och hållet i denna ras. De använder och bebor kroppen genom inträdandet av Manas, den lägsta av de tre och de övriga två lyser på den uppifrån bildande Gud i Himmeln.[84] Detta symboliseras i den gamla judiska läran av den Himmelska Människan, som står med sitt huvud i himmeln och sina fötter i helvetet. Dvs huvudet Atma och Buddhi är ännu i himmeln, och fötterna Manas, vandrar i helvetet, vilket är kroppen och det fysiska livet. Av det skälet är människan ännu inte helt medveten och reinkarnationer behövs för att till sist slutföra inkarnationen av hela treenigheten i kroppen. När detta är genomfört kommer rasen att bli gudalik... Detta var en väldigt stor sak i varje enskild persons fall, som till exempel hos Jesus eller  Buddha, att det betraktades som en gudomlig inkarnation.

Det är därför att treenigheten ännu inte är inkarnerad i rasen som livet rymmer så många mysterier, av vilka några visar sig från dag till dag i alla de olika experiment som görs på och i människan. Läkaren vet inte vad livet är eller varför kroppen rör sig som den gör, eftersom den andliga beståndsdelen fortfarande är insvept i himmelns moln; vetenskapsmannen vandrar i mörkret, förbryllad och förvirrad av allt det som hypnotismen och andra underliga ting lägger fram för honom, därför att den medvetna människan är utom synhåll på högsta toppen av det gudomliga berget, sålunda tvingande den lärde att tala om 'undermedvetet sinne', 'latent personlighet' och liknande; och prästen kan inte ge oss något upplysning alls, därför att han förnekar människans gudalika natur och reducerar allt till arvssyndens nivå. Men den gamla sanning löser gåtan och målar Gud och Naturen i harmoniska färger.

***

Låt oss nu betrakta människans tillstånd efter kroppens död och före födelsen, efter det att vi har tittat på hela utvecklingsområdet för ting och människor på ett allmänt sätt. Detta föranleder omedelbart frågor: Finns det någon himmel eller något helvete, och i så fall vad finns de? Är de tillstånd eller platser? Vi måste gå tillbaka till ämnet för den fjärde principen för människans konstitution, den som kallas Kama på sanskrit, och begär och passioner på svenska. Om vi kommer ihåg vad som har sagts om denna princip och också om läran beträffande astralkroppen och astralljuset, så blir det lättare att förstå vad som lärs ut beträffande de två tillstånden ante och post mortem.

I kronologisk ordning går vi in i Kama loka – eller begärets plan – först vid upplösningen av kroppen och därefter går de högre principerna, den verkliga människan in i Devachan-tillståndet. [85] Efter att ha behandlat kama loka kommer det att bli lättare att studera frågan om Devachan. Kroppen slutar andas och vi säger att människan är död, men detta är bara början på döden; den fortskrider på andra plan. När kroppen är kall och ögonen slutna, strömmar alla kroppens och fönuftets krafter genom hjärnan, och genom en serie bilder inpräntas outplånligt hela det just avslutade livet på den inre människan, inte endast i en allmän skiss, utan in i minsta detalj av t o m det minsta flyktiga intryck. I detta ögonblick, fastän varje indikation får läkaren att uttala sig för döden, är den inre människan sysselsatt i hjärnan och inte förrän hennes arbete där är avslutat har personen gett sig av. [86] När detta högtidliga arbete är över avskiljer den astrala kroppen sig från den fysiska och efter det att livskraften har gett sig av befinner sig de fem återstående principerna på kama lokas plan.

Kama loka – eller begärets plan – är den astrala region som genomtränger och omger jorden. Den härskande kraften däri är begär tömt på och skilt från intelligens. Utom allt tvivel är detta upphovet till den kristna teorin om skärselden. Men om personen var renhjärtad och hade höga ambitioner, är separationen av principerna på detta plan snart avslutade och låter den högre triaden gå in i Devachan. Det är slaggropen, kan man säga, till den stora smältugnen i livet där naturen sköter avskiljningen av de element som inte har någon plats i Devachan.

Under det dödliga livet är begär och passioner ledda av förnuftet och själen; efter döden arbetar de utan ledning från den förre mästaren. De är en beståndsdel av Skandhas – ett välkänt begrepp i österländsk filosofi – vilka är de aggregat som bildar människan. Kroppen omfattar en grupp Skandhas, den astrala människan en annan, Kama-principen är ytterligare en grupp och ännu andra hänför sig till andra delar. I Kama finns de verkligen aktiva och viktiga som kontrollerar återfödelserna och leder till alla de skiftande livsomständighetern vid varje återfödelse. De produceras dag för dag i enlighet med lagen att varje tanke omedelbart kombineras med en av naturens elementalkrafter och blir i den utsträckningen ett väsen som kommer att ha en varaktighet som motsvarar den styrka som tanken har då den lämnar hjärnan och alla dessa är oupplösligt förbundna med den varelse som utvecklade dem. Det finns ingen flyktväg; allt vi kan göra är att ha tankar av god kvalitet, och de mest högtstående Mästarna utgör inget undantag från denna lag, men de ”befolkar sin ström i rummet” med väsen mäktiga endast det goda.

Denna massa av begär och tanke existerar nu i Kama loka helt avgjort tills upplösningen är slutförd och därefter består återstoden av essensen av dessa Skandhas, förknippade naturligtvis med den varelse som utvecklade och hade dem. Man kan inte mera göra sig kvitt dem, lika lite som man kan sudda ut universum. Alltså sägs de bli kvar tills varelsen kommer ut ur Devachan och då dras de genast, enligt attraktionslagen till den varelse som av dessa som frön eller grund bygger upp en ny grupp Skandhas för det nya livet.

***

Vi har nu närmat oss Devachan. Efter en viss tid i Kama loka faller varelsen in i ett tillstånd av omedvetenhet som föregår växlingen över till det nya stadiet. Det liknar födelsen in i livet, som föregås av ett slags mörker och tung sömn. Därefter vaknar den upp till Devachans fröjder.

I de forntida skrifterna sägs det att detta stadium varar ”i år av oändligt antal” eller ”för en period som är proportionell mot varelsens förtjänst”; och när de mentala krafter som tillhör detta stadium är uttömda ”dras varelsen ner igen för att återfödas i de dödligas värld”. Devachan är därför ett mellanspel mellan födelserna i världen. Karmalagen som tvingar oss alla att bege oss in i världen, och som arbetar oupphörligt med universell spännvidd, agerar också på varelsen i Devachan, för endast genom karmas kraft eller arbete förs vi ut ur Devachan. Det är ungefär som det atmosfäriska trycket, som genom att vara kontinuerligt och enhetligt, vill trycka ut eller krossa det som är dess underlydnad, om det inte finns en kompenserande kvantitet atmosfär som motverkar trycket. I föreliggande fall motsvarar varelsens karma atmosfären som alltid pressar varelsen in eller ur det ena stadiet efter det andra; den motverkande atmosfärskvantiteten utgör kraften av varelsens egna livstankar och ambitioner, vilka hindrar hans utträde ur Devachan tills den kraften är uttömd, men då den är förbrukad har den inte mera någon kraft att hålla lagen hos vårt självframkallade dödliga öde tillbaka.

Behovet av detta stadium efter döden är en av nödvändigheterna för utveckling som växer fram ur förnuftets och själens natur. Manas egen natur behöver ett Devachanskt tillstånd så snart kroppen gått förlorad, och det är helt enkelt effekten av att de band lossas som är lagda på förnuftet av dess fysiska och astrala hölje. I livet kan vi bara till en bråkdel leva ut de tankar vi har i varje ögonblick; och ännu mindre kan vi uttömma de psykiska energier vi alstrat genom varje dags aspirationer och drömmar. Den energi som sålunda alstrats går inte förlorad eller tillintetgörs, utan lagras i Manas, därför att kroppen, hjärnan och astralkroppen inte tillåter full utveckling av kraften. Härav följer att den, från att ha hållits latent tills döden inträffar, bryts loss från de försvagade banden och slungar Manas, tänkaren, in i expansionen, användning och utveckling av den tankekraft som skapats under livstiden.

Omöjligheten att undfly detta nödvändiga stadium ligger i människans okunnighet om sina krafter och förmågor. Ur denna okunnighet uppstår villfarelse, och Manas som inte är fullständigt fri, bärs av sin egen kraft in i Devachans tänkande. Men fastän okunnighet är orsaken till ingåendet i detta tillstånd, så är hela processen läkande, vilsam och välgörande. För om genomsnittsmänniskan återvände omedelbart till en annan kropp i samma civilisation som hon just hade lämnat, skulle hennes själ bli fullständigt utsliten och berövad det nödvändiga tillfället till utveckling av den högre delen av sin natur.

Allting är lika verkligt där för varelsen som världen framstår för oss... Detta tillstånd kan jämföras med det som poeten eller artisten befinner sig i då han, hänförd i extas inför komposition eller engagemang av färger, struntar i och glömmer bort tid eller föremål i världen. Om personen har fört ett färglöst liv, kommer Devachan att bli färglös; om hon fört ett rikt liv, kommer den att bli rik i variation och verkan.

[H P Blavatsky skrev en gång: ”Enorm tillväxt av kunskapen själv är möjlig i Devachan för det andliga väsen som har påbörjat 'strävan' efter sådan kunskap under livet. Ingenting kan hända en ande i Devachan om inte grundtonen till det anslagits under livet...” [87] Teosofer talar därför om efter-döden-tillstånd som rena effekttillstånd där inga nya orsaker alstras – liksom förhållandet är med de subjektiva nattliga drömerfarenheterna.]

Devachan är därför varken meningslös eller onödig. Där vilar vi ut; den del av oss som inte kunde blomma under jordelivets kylande moln, slår ut i blom och går tillbaka med oss till jordelivet starkare och mer som en del av naturen än tidigare.

Men det frågas ibland vad som händer med dem vi lämnat bakom oss. Träffar vi dem där? Vi träffar dem inte där i själva verket, men vi gör upp sådana bilder av dem inför oss själva, som är så fullständiga, kompletta och objektiva som i livet, men utan allt sådant som vi då tyckte var en brist. Vi lever med dem och ser dem bli storsinta och goda i stället för låga eller dåliga. Modern som har lämnat en son som dricker efter sig, finner honom framför sig i Devachan som en nykter, god man och på samma sätt är det med alla möjliga fall: föräldrar, barn, man och hustru har sina älskade där, perfekta och fulla av kunskap. Detta är för själens nytta. Man kan kalla det en villfarelse om man vill, men illusionen är nödvändig för lycksaligheten, precis som det ofta är i livet. Och eftersom det är förnuftet som producerar illusioner, är det inget bedrägeri. Helt visst är idén om en himmel byggd över kanten till helvetet där man måste veta, om nu några hjärnor eller något minne lämnas åt en i det moderna, ortodoxa systemet, att ens syndiga vänner och släktingar lider evig pina, helt saknar jämförelse med läran om Devachan.

***

[Nästa] fråga att ta i betraktande är om vi här kan nå dem som befinner sig i Devachan, eller om de kan komma hit. Det är möjligt för den verkliga människan – som kallas ande av vissa – att kommunicera med oss omedelbart efter döden under några korta ögonblick, men när dessa har passerat har själen ingenting mera att göra med jorden förrän den har reinkarnerat. Men väsen i Devachan är inte fullständigt utan makt att hjälpa dem som lämnats kvar på jorden. Kärleken, livets mästare, kan ibland, om den är verklig, ren och djup, föranleda det lyckliga Jaget i Devachan att påverka dem som är kvar på jorden för deras väl, inte enbart på det moraliska området, utan även när det gäller materiella omständigheter. Detta är möjligt under en lag som gäller det ockulta universum, vilket inte med behållning kan uppges nu, men detta faktum kan förklaras. Det har förklarats tidigare av H P Blavatsky.

[Vad hon meddelade var detta: ”Vi är tillsammans med dem som vi har förlorat i materiell form och vi är mycket, mycket närmare dem nu än när de levde. Och inte enbart i Devachan-väsendets fantasi som man skulle kunna tro, utan i verkligheten. För ren, gudomlig kärlek är inte uteslutande blomman hos ett mänskligt hjärta, utan har sina rötter i evigheten... Kärlek bortom graven, illusionen som man kanske kan kalla den, har en magisk... kraft som reagerar på det levande. En mors Jag fyllt av kärlek för sina imaginära barn, som det ser nära sig [i Devachan], lever ett liv i lycka, lika verkligt för det som när det befann sig på jorden – denna kärlek kommer alltid att erfaras av barnen av kött. Det kommer att manifestera sig i deras drömmar och ofta i olika händelser – genom skydd eller räddningar genom försynens skickelse, för kärlek är en stark sköld och den är inte begränsad till tid eller rum... Och karma förorsakar förr eller senare, de som älskade varandra med en sådan andlig tillgivenhet, dem att inkarnera ännu en gång i samma familjegrupp.” [88] Teosofins Ocean fortsätter:]

Vi kan inte [medvetet] nå dem i Devachan eller påverka dem om vi inte är Adepter. Mahatman, en varelse som har utvecklat alla sina krafter och som är fri från illusionen, kan gå in i det devachanska tillståndet och kommunicera med Jagen där. Detta är en av deras funktioner. De är i kontakt med vissa väsen i Devachan med syftet att få ut dem ur detta tillstånd för att återvända till jorden och vara till nytta för rasen. De Jag, som de sålunda har att göra med, är sådana vars natur är storslagen och djup, men som inte är tillräckligt visa för att kunna övervinna devachans naturliga illusioner. Ibland går också det hyperkänsliga och rena mediet in i detta tillstånd och kommunicerar med Jagen där, men detta är sällsynt och äger säkerligen inte rum när det gäller vanliga medier som arbetar för pengar.

När hela den perioden som tilldelats själens krafter har gått till ända i Devachan, börjar de magnetiska trådar, som binder den till jorden, att hävda sin kraft. Självet vaknar upp från drömmen, det förs snabbt iväg till en ny kropp, och då precis före födelsen, ser det för ett ögonblick alla de orsaker som förde det till Devachan och tillbaka till det liv det är i färd med att börja. Och eftersom det vet att allt är rättvist och är ett resultat av dess eget gångna liv, så knotar det inte utan tar på sig korset igen – och ytterligare en själ har kommit tillbaka till jorden.

***

Allting man gjort i en tidigare kropp får konsekvenser som Jaget i den nya födelsen måste njuta eller lida av, ty, som Paulus säger: ”Bröder, låt er inte vilseledas. Gud låter sig inte gäckas, för vad en människa än sår, det skall hon också skörda.” [Eller som Buddha sade:] ”Mina bröder, varje människas liv är resultatet av hennes tidigare liv; de tidigare felstegen för med sig sorger och bekymmer. De tidigare rätta handlingarna föder välsignelse... Detta är läran om karma.” [89]

Karma är inte ett väsen utan en lag, harmonins universella lag som ofelbart återställer all störning till balans. Denna teori kommer i konflikt med den vanliga materialistiska uppfattningen om Gud som ett tänkande väsen, stående utanför Kosmos och som måste dra ner, förstöra eller straffa det som han skapat. Detta har antingen föranlett tusentals människor att leva i fruktan för Gud, i överensstämmelse med hans påstådda bud, med det själviska syftet att få belöning och kunna undfly hans vrede, eller också har det slungat ut dem i mörker, vilket kommer från ett förnekande av allt andligt liv. De fattiga, som inte ser någon utväg eller hopp, ropar högt till en Gud som inte svarar och sedan fylls de av avund när de betraktar de rikas bekvämlighet och möjligheter. De ser de rika föra ett utsvävande liv, de besuttna dårarna som roar sig själva ostraffat. När de vänder sig till religionsläraren möter de svaret på sin fråga om den rättvisa, som tillåter ett sådant elände för dem som inte gjort någonting som föranleder dem att födas utan några medel, inga utbildningsmöjligheter, ingen förmåga att ta sig över sociala hinder, rasbarriärer eller andra omständigheter, ”Det är Guds vilja”. Föräldrar föder älskade barn som dör vid för tidig ålder just när allting såg så lovande ut. Inte heller de får något svar på frågan ”Varför drabbas jag så här?”, annat än samma orimliga referens till en oåtkomlig Gud vars godtyckliga vilja förorsakar deras olycka. Sålunda i varje skede av livet som förlust, skada, förföljelse, berövande av möjligheter, är det naturens egna krafter som arbetar för att förstöra människans lycka. Död, motgångar och besvikelser omger ständigt goda och onda människor lika. Men ingenstans finns det något svar eller lättnad utom i den uråldriga sanningen att varje människa är upphovsmannen och formgivaren till sitt eget öde, den enda som sätter igång orsakerna till sin egen lycka och olycka. I det ena livet sår hon och i nästa skördar hon. På detta sätt leder karma henne för evigt. Karma är en välgörande lag, full av förbarmande, obevekligt rättvist, för verkligt förbarmande är ingen ynnest utan opartisk rättvisa.

***

[Vid denna punkt uppstår naturligt frågan hur det inkommande väsendet, som återkommer från Devachan, kommer i åtnjutande av sin tidigare karma. Hur kan man vara säker på att hon kommer att erhålla varken mer eller mindre än vad hon förtjänat? Vilka mekanismer är involverade? Judge anger först de allmänna lagarna som är i verksamhet och illustrerar sedan deras verkan i ett särskilt fall.]

Eftersom en orsak som framkallats av en människa har en distinkt relation till henne såsom ett centrum varifrån den kom, så får var och en erfara resultaten av sina egna handlingar. Verkan finns i orsaken och karma åstadkommer yttringen av den i kroppen, hjärnan och förnuftet genom reinkarnationen.

Ingen handling utförs utan att en tanke ligger till grund för den, antingen vid tiden för utförandet eller ledande till detta. Dessa tankar är lagrade i den delen av människan som vi har kallat Manas – förnuftet, och förblir där som subtila men kraftfulla länkar till magnetiska trådar som omspinner solsystemet och genom vilka olika effekter fås fram. Den teori som förs fram på föregående sidor att hela systemet som detta klot tillhör är levande, medvetet på varje plan, fastän det visar självmedvetande endast hos människan, träder i aktion här för att förklara hur tanken under handlingen i detta liv kan förorsaka resultat i denna eller nästa födelse. De moderna experimenten med hypnos visar att det minsta intryck, och det spelar ingen roll hur långt tillbaka i personens historia det ligger, kan väckas till liv och därigenom bevisa att det inte gått förlorat utan endast ligger latent.

Ta till exempel fallet med ett barn som är fött med puckelrygg och är mycket kortväxt, med huvudet nersänkt mellan axlarna, långa armar och förkortade ben. Hur kan det komma sig? Hans karma är resultatet av tankar och handlingar i ett tidigare liv. Han hånade och förföljde eller på annat sätt skadade en missbildad person så ihärdigt eller våldsamt så att han inpräglade i sitt eget odödliga förnuft den deformerade bilden av sitt offer. För intensiteten och djupet hos bilden kommer att stå i proportion till intensiteten i hans tanke. Det är exakt på samma sätt som med exponeringen av en känslig fotografisk plåt, där präglingen på plåten blir svag eller djup beroende på om exponeringen är lång eller kort. Så tänkaren och aktören – Jaget – som kommer tillbaka i en återfödelse bär med sig denna bild, och om den familj som han attraheras till vid födelsen har liknande fysiska tendenser i sina strömningar, förorsakar den mentala bilden den nybildade astralkroppen att ta på sig en missbildad form genom elektrisk och magnetisk osmos genom barnets mor. Och eftersom alla varelser på jorden är oupplösligt förenade, är det vanskapta barnet också föräldrarnas karma, en exakt konsekvens av liknande handlingar och tankar för deras del i andra liv. Här finns en exakthet i rättvisan som ingen annan teori kan frambringa.

Men eftersom vi ofta ser en deformerad mänsklig varelse – för att fortsätta exemplet uteslutande i illustrationssyfte – som har en lycklig läggning, ett utmärkt intellekt, sunt omdöme och alla goda moraliska egenskaper, just detta exempel leder oss till den slutsatsen att karma måste bestå av flera olika slag i varje enskilt fall, och också uppenbarligen opererar i mer än en del av vår varelse, med möjligheten att vara angenäm i sin verkan för en del av vår natur och oangenäm för en annan.

Ingen fläck eller varelse i universum är undantagen från karmas verksamhet, utan alla är under dess välde, straffad av den för felsteg, men ändå gynnsamt ledd framåt genom disciplin, vila och belöning till fullkomlighetens avlägsna höjder.

***

Reinkarnation innebär inte att vi går in i djurform efter döden, som man tror bland några österländska folk. ”En gång människa, alltid människa” säger man i den Stora Logen [av Mästare]. Men det hade inte varit en för hård bestraffning för vissa människor, om det hade varit möjligt att döma dem till återfödelse i djuriska kroppar; men naturen verkar inte genom känslor utan genom lagar, och vi som inte kan se allting, kan inte säga att den brutala människan är djurisk rakt igenom. Och utvecklingen som har fört Manas Tänkaren och den Odödliga Personen fram till detta plan, kan inte sända honom tillbaka till det djuriska som inte har något Manas.

Genom att titta på två förklaringar till det bokstavliga accepterandet hos några fall i österlandet av de Manus-lagar som tycks lära ut själavandring [transmigration] till djur, insekter etc så kan vi se hur den sanne studeranden av denna lära inte kommer att falla för samma felsteg.

Den första är att olika verser och böcker som lär ut sådan själavandring har att göra med den nuvarande reinkarnationsmetoden, dvs med den förklaring av de aktuella fysiska processer som måste genomgås av Jaget vid passerandet från det oförkroppsligade till det förkroppsligade stadiet, och också med vägarna, tillvägagångssätten eller nedstigningsmedlen från det osynliga till det synliga planet. Detta har ännu inte blivit fullständigt förklarat i teosofiska böcker därför att det dels är ett ömtåligt ämne, dels skulle inte ens teosofer sätta tilltro till detaljerna, fastän detta kommer att ske en dag. Och eftersom dessa detaljer inte är av någon stor betydelse framläggs de inte nu.

Den andra förklaringen är att eftersom naturen avser att vi skall använda den materia som kommer in i vår kropp och astralkropp för det ändamål, att bland annat gynna materien genom den prägel den får genom förening med det mänskliga Jaget; och om vi använder materian för att bara ge den ett djuriskt intryck måste den bege sig tillbaka till djurriket för att absorberas där i stället för att förädlas och kvarstanna på det mänskliga planet. Och eftersom all materia som det mänskliga Jaget samlat ihop åt sig kvarhåller den mänskliga varelsens avtryck eller fotografiska prägling vandrar materien över till det lägre stadiet när den får en djurisk prägling från Jaget. Detta verkliga faktum i naturens stora kemiska laboratorium kan lätt misstolkas av den okunnige.

Men nutidens studeranden vet att när Manas Tänkaren en gång har kommit in på scenen, så återvänder han inte till lägre former; för det första därför att han inte vill det, för det andra därför att han inte kan det. Ty som det är med blodet i kroppen som förhindras av klaffar att rusa tillbaka och överfylla hjärtat, precis så är det med detta större system av den universella cirkulationen där dörren är stängd bakom Tänkaren och förhindrar hans tillbakagång. Reinkarnation som en lära syftar på den verkliga människan och lär inte ut själavandring till naturriken under det mänskliga.

[Om föregående ämne har H P Blavatsky skrivit: ”Naturen, framdriven av karma, går aldrig tillbaka utan strävar alltid framåt i sitt arbete på det fysiska planet; och den kan hysa en mänsklig själ i en människokropp som moraliskt står tio gånger lägre än något djur men kastar likväl inte om ordningen på deras riken; och när den väl har lett den förnuftslösa monaden hos ett högre stående djur in i den mänskliga formen vid den första timmen på en manvantara, så kommer den inte att leda detta Jag, då det en gång blivit människa, om än av lägsta slag, tillbaka till djurarterna – inte under denna cykel (eller kalpa) i varje fall.” [90]

Beträffande denna sista punkt har Judge skrivit om det sällsynta undantaget för ”en gång människa, alltid människa”: ”Men naturligtvis finns det undantag för de fall då människor framhärdar i att leva dåliga liv under tidsåldrar.” [91] Sådana utgör misslyckanden under den manvantaran och måste på nästa planetära utveckling i en ny värld dra sig uppåt på sin väg genom de lägre rikena till människostadiet igen.]

***

[I nästföljande urval från Teosofins Ocean tar W. Q. Judge upp det intresseväckande ämnet om förnuftets och självmedvetandets ursprung hos den primitiva människan – en envis gåta för antropologerna.]

Mellan vetenskapen och teosofin finns det en bred klyfta, som för närvarande inte är överbryggad beträffande frågan om människans ursprung och arternas differentiering. Religionslärarna i väst kommer med en teori i detta ämne, som dogmatiskt stöds av en antagen uppenbarelse, som är lika omöjlig som den som framförs av vetenskapsmännen. Och ändå är de religiösa uttolkarna närmare sanningen än vetenskapen, och i berättelserna om Kain, Seth och Noak är den verkliga historien om de andra människoraserna antydd genom att Adam endast står som representant för en enda ras. Adam kallas den första människan men urkunden där historien har hittats visar att andra människoraser måste ha existerat på jorden innan Kain kan ha grundat en stad. Bibeln stödjer då inte teorin om ett enda par. Folket som tog emot Kain och gav honom en hustru var några av de människoraser som hade uppenbarat sig samtidigt med den som leddes av Adam.

Det yttersta ursprunget eller begynnelsen för människan går inte att upptäcka, fastän vi kan känna till när och varifrån människan på detta klot kom.[92] Människan har alltid funnits. Om inte på detta klot, så har hon alltid funnits på något annat och kommer alltid att existera någonstans i Kosmos. Alltid i färd med att fullkomnas för att nå upp till bilden av den Himmelska Människan [93], som alltid är i varande.

Liksom människan kom till detta klot från en annan planet – fastän då naturligtvis som en varelse med mycket stor kraft innan hon helt och hållet insnärjdes i materien, så kom på samma sätt de lägre rikena som frön och typer från andra planeter och fortsätter sin utveckling steg för steg uppåt med hjälp av människan, som i alla manifestationsperioder är längst fram i livsvågen. De Jag som befinner sig i de lägre rikena kunde inte avsluta sin utveckling i den föregående klot-kedjan före dess upplösning, och sedan de kommit till denna går de framåt, tidsålder efter tidsålder och närmar sig gradvis människostadiet.

Utvecklingsgången utvecklade de lägre principerna och producerade till sist den mänskliga formen med en hjärna av bättre och djupare kapacitet än något annat djurs. Men denna människa till formen, var inte den förnuftiga människan utan behövde den femte principen, den tänkande och förnimmande, för att differentiera henne från djurriket och för att skänka henne makten att bli självmedveten. Om vi ett ögonblick går tillbaka till den tid då raserna saknade förnuft, uppstår frågan ”Vem gav oss förnuftet? Varifrån kom det och vad är det?” Det är länken mellan Guds Ande ovan och det personliga nedan; det skänktes till de förnuftslösa monaderna av andra som alla hade gått igenom denna process under tidsålder efter tidsålder dessförinnan i andra världar och världssystem och det kom därför från andra utvecklingsperioder som utfördes och avslutades långt innan solsystemet hade börjat. Detta är teorin, underlig och oaccepterad i dag men som måste förmedlas om vi skall berätta sanningen om teosofin; och detta är bara ett överlämnande av vad andra har sagt tidigare.

Det sätt på vilket förnuftets ljus gavs åt de Förnuftslösa Människorna kan illustreras med bilden av hur lågan från ett enda ljus kan tända många andra. Om det finns ett tänt ljus och många otända, så kan från detta enda också de andra tändas. Så är fallet med Manas eller förnuftet. Detta är ljuslågan. De förnuftslösa människorna som hade fyra elementära principer: kropp, astralkropp, livskraft och begär [med den högre triaden ande-själ-förnuft latent] är de otända ljusen och kan inte tända sig själva. Visdomens Söner som på varje glob är den mänskliga familjens Äldre Bröder, har detta ljus. De har fått det av sina föregångare, som i sin tur fått det av sina föregångare osv led efter led  i en ändlös följd utan början och utan slut. Visdomens Söner tände de förenade fyra lägre principerna och Monaden, dvs de aktiverade Manas i de nya människorna och förberedde därmed ännu en stor ras för dess slutliga invigning. Detta tändande av Manaslågan symboliseras i alla stora religioner och inom frimureriet. I Österlandet håller prästen fram ett ljus som tänts vid altaret och tusentals andra tänder sina ljus från detta enda.

***

[De sista urvalen ur Teosofins Ocean koncentrerar sig ännu tydligare på frågan varför reinkarnationerna är nödvändiga, och eftersom dessa utdrag har formen av en översikt utgör de måhända ett bra sätt att sammanfatta vår betraktelse av denna text.]

När vi betraktar livet och dess sannolika mening med all den varierande erfarenhet som är möjlig för människan, tvingas man dra den slutsatsen att ett enda liv inte är tillräckligt för att utföra det som naturen avsett, för att inte tala om vad människan själv önskar göra. Erfarenhetens skala när det gäller mångsidighet är enorm. Det finns ett vidsträckt område av krafter som ligger latenta i människan som vi kan se bli förverkligade om tillfälle ges. Kunskap, oändlig i omfattning och mångfald ligger framför oss, särskilt nuförtiden när specialundersökning är regel. Vi erfar att vi har höga ambitioner men saknar tid för att nå upp till dess dimensioner, eftersom den stora skaran av passioner och begär, själviska motiv och äregirighet, krigar med oss och slåss inbördes, samt förföljer oss ända fram till dödens port. Allt detta måste besegras, nötas bort, underkuvas. Ett liv är inte tillräckligt för detta. Att säga att vi bara har ett liv med sådana möjligheter ställda framför oss och att utveckling är omöjlig, är att utsätta livet och universum för ett ofantligt och grymt skämt.

Ett människoliv varar [ungefär] sjuttio år och av dessa tillbringas en stor del i sömnen och en annan del i barndomen. Alltså är det under ett liv omöjligt att uppnå ens den minsta bråkdel av vad naturen uppenbarligen har i sikte. Vi ser många sanningar vagt, vilka ett liv inte ger oss tid att fatta, och i synnerhet gäller detta människor som måste kämpa för att överhuvudtaget leva. Våra förmågor är små, förkrympta eller svaga; vi ser andra krafter som ligger latenta i oss som omöjligt kan utvecklas under en sådan kort tidsrymd; och vi har mycket mer än en misstanke om att omfattningen av sanningsfältet är mycket större än den trånga cirkel vi är begränsade till. Det är inte rimligt att anta att varken Gud eller naturen planlägger oss till en kropp enbart för att fylla oss med bitterhet därför att vi inte kan ha någon annan möjlighet här, utan snarare måste vi dra den slutsatsen att en serie inkarnationer har fört oss till de nuvarande omständigheterna och att denna process med att komma hit på nytt och på nytt måste fortgå för det ändamålet att förse oss med det erforderliga tillfället.

Vad är då universum till för, och för vilket ändamål är människan, den odödliga tänkaren här i utveckling för? Målet för den nuvarande människan är hennes invigning i den fullständiga kunskapen, och för de andra rikena under henne att de gradvis skall höjas från stadium till stadium för att i sinom tid höja [hela livet] upp till den medvetna gudomens status, natur och värdighet. Det storslagna målet är att nå [fullkomligt] självmedvetande.

Eftersom förnuftet utvecklas allt mer och mer ju längre vi fortskrider i vår kurs längs rasens utvecklingslinje, kan under ytan i alla länder erfara början på en övergång från den animala människan, som är i besittning av fröet till det verkliga förnuftet, till människan med fullständigt förnuft. Allt runtomkring [är] bevis för att rasens förnuft förändras genom utvidgning, att de gamla tiderna med dogmatism har försvunnit och att ”ifrågasättandets tidsålder” har kommit. Att ifrågasättandet kommer att bli mer och mer högljutt för varje år som går och man kommer att kräva att svaren tillfredsställer förnuftet allteftersom det växer mer och mer. Tills dess att slutligen, all dogmatism har upphört, kommer rasen att vara redo att möta alla problem, varje människa för sig och alla arbetar för helhetens goda, och slutet kommer att bli fullkomnandet av de som kämpar för att övervinna det djuriska, [och bli] styrda av den inre Guden. [94]

NYCKELN TILL TEOSOFIN

[Vi avslutar denna serie med en kort återblick på H P Blavatskys Nyckeln till Teosofin, en bok som publicerades 1889 och som har formen av ett samtal mellan en ”frågeställare” och en ”teosof”. Förutom kapitlen om gudomen, de teosofiska mästarna, reinkarnation, efter-döden-stadierna och människans sjufaldiga natur – vilken vi i föregående stycke grundligt uppehållit oss vid – behandlar verket de praktiska problemen i modern uppfostran och hur teosofin kan tillämpas i dagligt liv. I förordet skriver författarinnan: ”Syftet med denna bok uttrycks exakt i dess titel... Det är inte en fullständig eller uttömmande teosofisk textbok utan endast en nyckel för att låsa upp den dörr som leder till det djupare studiet.” Den skisserar grunddragen till teosofin ”och förklarar dess fundamentala principer och bemöter på samma gång de olika invändningar som framförs av den genomsnittlige västerländske frågeställaren samt bemödar sig om att presentera främmande begrepp i en enkel form och med ett språk som är så klart som möjligt. Att den skulle lyckas göra teosofin begriplig utan mental ansträngning från läsarens sida, skulle vara att förvänta sig för mycket... För den mentalt late eller slöe måste teosofin förbli en gåta; för i den mentala världen liksom i den andliga måste varje människa göra sina framsteg genom egna ansträngningar.” ]

FRÅGESTÄLLAREN: Jag har hört Er säga att identiteten av vårt fysiska ursprung bevisas av vetenskapen och vårt andliga ursprung av [teosofin.] Ändå finner vi darwinister som inte visar någon större broderlig kärlek.

TEOSOFEN: Just det. Det visar bristerna i de materialistiska systemen. Identiteten av vårt fysiska ursprung talar inte till våra högre och djupare känslor. Materia som berövats sin själ och ande eller dess gudomliga essens, kan inte tala till det mänskliga hjärtat. Men identiteten av själen och anden hos den verkliga, odödliga människan såsom teosofin lär oss, skulle leda oss – då den en gång blivit styrkt och fått rotfäste i våra hjärtan – långt på vägen av verklig människokärlek och broderligt samförstånd.

F: Förväntar Ni Er att Era läror någonsin kan få grepp om de olärda massorna, då de är så dunkla och svåra att välutbildade människor knappast kan förstå dem?

T: Ni glömmer en sak, och det är att Er mångomskrutna moderna utbildning är exakt det som gör det svårt för Er att förstå teosofin. Ert förnuft är så fullt av intellektuella småsaker och förutfattade meningar att Er naturliga intuition och varseblivning av sanningen inte kan agera. Det behövs inte metafysik eller utbildning för att en människa skall förstå de stora sanningarna om karma och reinkarnation. Se på de miljoner fattiga och outbildade buddister och hinduer, för vilka karma och reinkarnation är solida verkligheter helt enkelt för att deras förnuft aldrig har slagits i bojor och förvridits genom att bli intvingade i onaturliga hjulspår. Deras mänskliga inneboende känsla av rättvisa har aldrig blivit perverterad hos dem genom att de fått höra att deras synder skulle förlåtas dem därför att en annan människa hade blivit förd in i döden för deras skull. Och buddisterna, märk väl, lever upp till sin tro utan att gnälla på karma eller det de betraktar som en rättvis bestraffning; medan den kristna befolkningen varken lever upp till sitt moraliska ideal eller förnöjsamt accepterar sin lott. Härav följer gnäll och otillfredsställelse och intensiteten i kampen för tillvaron i Västerlandet.

F: Men denna förnöjsamhet som Ni prisar så mycket, skulle rycka undan allt motiv för bemödande och leda framåtskridandet till ett stillastående.

T: Och vi teosofer säger att Ert prisade framåtskridande och civilisation inte är ett dugg bättre än en hop irrbloss fladdrande över ett kärr, som utdunstar en giftig dödande miasma. Och detta därför att vi ser själviskhet, brott, omoral och allt upptänkligt ont lurande på det olyckliga människosläktet från denna Pandoras ask som ni kallar en framstegens tidsålder och som ökar pari-passu [i jämna steg] med er materiella civilisations tillväxt. Till ett sådant pris så är det bättre med trögheten och inaktiviteten i de buddistiska länderna, vilka har uppstått enbart som en följd av tidsåldrar med politiskt slaveri.

F: Då är alltså all denna metafysik och mysticism som ni sysselsätter er så mycket med betydelselös?

T: För massorna som enbart behöver praktisk ledning och stöd är de inte av så stor betydelse; men för de bildade, de naturliga ledarna för massorna, de vars tankesätt och handling förr eller senare kommer att bli antagna av dessa massor är de av den största betydelse. Det är endast med hjälp av filosofin som en intelligent och bildad människa kan undvika det intellektuella självmordet genom att tro på det blinda ödet; och det är endast genom att assimilera den strikta kontinuiteten och det logiska sammanhanget i de österländska – om än inte esoteriska – lärorna som hon kan inse deras sanning. Övertygelse föder entusiasm [och] Emerson anmärker mycket sanningsenligt att ”varje stor och betvingande rörelse i världens annaler är entusiasmens triumf”. Och vad är mera ägnat att frambringa en sådan känsla än en filosofi så stor, så följdriktig, så logisk och så allomfattande som våra österländska läror?

F: Hoppas ni kunna skänka denna entusiasm till massorna en dag?

T: Varför inte? Eftersom historien förtäljer att massorna antog buddismen med entusiasm, emedan som förut nämnts den praktiska konsekvensen för dem av denna etiska filosofi fortfarande visar sig i den låga procentsatsen brott bland buddistiska befolkningar jämfört med varje annan religion. [95] Huvudpunkten är att med rötterna dra upp det mest fruktbara upphovet till all brottslighet och omoral – tron att det är möjligt för dem att undkomma följderna av sina egna handlingar. När en gång för alla människorna har lärt sig den största av alla lagar, karma och reinkarnation, och de dessutom inom sig själva känner den sanna värdigheten i den mänskliga naturen, så kommer de att vända sig bort från det onda och undfly det som de skulle gjort med en fysisk fara. [Här är sålunda] de fyra länkarna i den gyllene kedjan som skulle binda samman mänskligheten till en familj, ett universellt broderskap: Universell Enhet och Orsakssammanhang; Mänsklig Solidaritet; Karmalagen; Reinkarnation. [96]

Fotnoter

1. 2:a upplagan1873 tryckt på nytt som Religion in Primitive Culture. New York: Harper & Row, 1958, s 88, 102-3. (Harper Torchbook.)
    
2. Gallupundersökningen gav också indikation på att ett stort antal av de tillfrågade istället för att enbart svara ”Jag tror inte på reinkarnation”,  knappast hade någon uppfattning om det var sant eller ej. I Nederländerna, var antalet av de som trodde bara 10 %, 35% hade ingen uppfattning; i Storbritannien 30%; i USA 16%, och i Norge 29 %.
    
3. H. P.Blavatsky arbetade hårt under sex år i USA, och flyttade sedan till Indien, där det Teosofiska Samfundet upprättade huvudkontor. För en spännande genomgång av resultaten, som uppnåddes av teosoferna i Indien och de buddhistiska grannländerna se Blavatskys artikel Våra Tre Syften från september 1889 av Lucifer – den tidskrift som hon grundade under sina sista år i London. Artikeln finns och så i skriften ”Theosophy and H.P.B.”, en serie som innehåller hennes viktigaste ledare och artiklar, publicerad av Theosophy Company i Los Angeles.
    
4. Gandhi´s Aoutobiography: The Story of My Experiments with Truth. Washington, D.C. Public Affairs Press, 1948, s. 90-91, 321. (Beacon Press, Boston, pocketupplagan.)
    
5. Sid. 278. Se också i index under ”Hume” i H. P. Blavatskys Collected Writings, utgivare, Boris de Zirkoff. Wheaton, Illinois: Theosophical Publishing House, 1968, III.
    
6. Louis Fischer, The Life of Mahatma Gandhi. New York: Harper, 1950, s. 131-32.
    
7. Se ovan s. 437.
    
8. Isis Unveiled, II, s. 150.
    
9. H P Blavatsky, ”Vad är teosofer?” The Theosophists (Bombay, India), October, 1879
   .
10. H. P. Blavatsky, The Key to Theosophy. Nytryck av 1889 års originalutgåva, Theosophy Co. (Los Angeles), s. 3, 5.[Nyckeln till Teosofin Online 2005]
     
11. Se ovan Appendix s. 308.
     
12. Se ovan, s 250
     
13. H.P Blavatsky ”Thoughts on Karma and Reincarnation.” Lucifer, April 1889, s. 94.
     
14. Se anfört arbete s 270
     
15. Sid. 231-32
     
16. H. P. Blavatsky ”Våra Tre Syften. ”Citerad under fotnot 3 i detta kapitel.
     
17. New York: Harper & Row, 1975, s. 117, 118,121, 124.
     
18. Detaljerade studier av ”Stämningsmålet mot the Sun” och andra aspekter av teosofins historia finns i The Theosophical Movement 1875-1925 (New York: Dutton, 1925) och The Theosophical Movement 1875-1950 (Los Angeles, California 91801: Cunningham Press, 1951). Den senare finns också tillgänglig hos Theosophy Co., Los Angeles, California 90007.
     
19. Nytryck i skriften ”H. P. Blavatsky” av W. Q. Judge. Los Angeles: Theosophy Co., s.27-36.
     
20. Augusti 1890. Nytryck i skriften ”Theosophy and the Theosophical Movement,” artiklar av H. P. Blavatsky. Los Angeles: Theosophy Co., s. 23-36.
     
21. The Voice of the Silence i anförda arbete, s. 69 fotnot. [Se Tystnadens Röst Online av HPB]
     
22. Agnostic Journal and Eclectic Rewiew, maj 16, 1891. Omtryckt i Lucifer, juni 1891, s. 311-16, under titeln ”How an Agnostic Saw Her.” Ross skrev ofta under pseudonymen Saladin, som var fallet i denna minnesskrift.
     
23. Anfört i Theosophy (Los Angeles), oktober 1968, s. 384 . Se även H. P. Blavatsky´s Key to Theosophy, s. 273-76, 296-98. I de nyligen citerade berättelserna från teosofiska rörelsen, bakgrunden till Hodgson rapporten – vilken involverar de kristna missionärerna i Indien, som planerade att driva ut teosoferna från landet – diskuteras på s. 59-93 i Dutton utgåvan och s. 85 - 105 i Cunningham Press upplagan. En ingående analys från de grova felaktigheterna i Hodgson rapporten finns i Adlai E. Waterman´s Obituary: The Hodgson Report on Madame Blavatsky (Adyar, Madras: Theosophical Publishing House, 1963).
     
24. I anförda arbete, s. 297-98, 299,301.
     
25. ”Man Who Could Work Miracles,” Twenty-Eight Science Fiction Stories of H. G. Wells. New York: Dover, 1942, s. 701.
     
26. Frances Steloff, ”In Touch with Genius.” Journal of Modern Literature (Temple University, Philadelphia), april 1975, s. 778.
     
27. Lucifer (London). Februari 1888, s. 504-6. Nytryck med andra artiklar av henne som häfte, ”Theosophy and H. P. B.” Los Angeles: Theosophy Co.
     
28. Icke desto mindre, hade den en stor dragningskraft. I USA 1895 var antalet avdelningar sammanlagt 102 stycken. (Se förteckning i The Path, maj 1895, s. 69-72.) I Europa och Indien fanns där ytterligare hundra loger.
     
29. Brev av W. Q. Judge, Letters That Have Helped Me. Los Angeles: Theosophy Co., s. 20. [se Brev Som Hjälpt Mig Online av W Q Judge]
     
30. Los Angeles: Theosophy Co. Betydelsefulla valda texter från The Ocean of Theosophy dyker upp längre fram. [se Teosofins Ocean Online av W Q Judge]
     
31. George F. Wright, ”Incidents of  T.S. Congress.” Path, november 1893, s. 239-45. Stenografiska översättningar av föreläsningarna trycktes upp på 195 sidor Report of the Proceedings of the Theosophical Congress, som hölls den 15, 16, 17 september och publicerades 1893 av the American Section Headquarters T.S. i New York City.
     
32. Redaktionell artikel i New York Daily Tribune, maj 9, 1891, rapport från en intervju med W. Q. Judge angående framtida effekter av H. P. Blavatsky´s död på Teosofiska Samfundet.
     
33. Lucifer, juni 1891, s. 290.
     
34. P.G. Ouspensky, Tertum Organum. Rochester, New York: Manas Press, 1920, s. 279, 300-301, 316.
     
35. Aryan Path (Bombay), december 1935, s. 722.
     
36. Tio recensioner finns citerade i Lucifer, maj 1891, s. 242 fotnot.
     
37. Isis Unveiled, II, s. 563.
     
38. Isis Unveiled. Los Angeles: Theosophy Co., 1968, företal, s. iii-iv.
     
39. Letters of W. Q. Judge, publicerade av utgivarna som Letters That Have Helped Me. Los Angeles: Theosophy Co., 1946, s. 119.
     
40. Citerad i A.P. Sinnett´s Incidents in the Life of Madame Blavatsky. New York: Bouton, 1886, s. 39-40
     
41. Isis Unveiled, I, s. 179-80, i anförda arbete.
     
42. Key to Theosophy, s. 191.
     
43. Matteus 7:2.
     
44. Los Angeles: Theosophy Co., 1968 (omtryck av orginalupplagan), I , sid, vi, 8-9, 12, 39, 114, 285, 345-46; II, s. 264-65, 533-36, 540-45. Samma sidhänvisning tillämpas på den reviderade upplagan av Collected Writings of H. P. Blavatsky. Utgiven av Boris de Zirkoff och innehåller mycket historiskt bakgrundsmaterial angående skrivandet av Isis. (Wheaton, Illinois: Theosophical Publishing House, 1972.)
     
45. Detta arbete har givits ut i fyrtio upplagor, har översats till tjugo olika språk, och trycks fortfarande.
     
46. New York: Harper & Row, 1959, s. 211 (Harper Torchbook).
     
47. Artikel, Våra Tre Syften  Lucifer, september 1889.
     
48. The Theosophist (Madras), augusti 1885, s.279; förkortad version från Indian Mirror.
     
49. Los Angeles: Theosophy Co.
     
50. Edmund Russell, ”As I Knew Her.” Herald of the Star (London), maj-juni 1916.
     
51. Los Angeles: Theosophy Co., s. 234.
     
52. The Aryan Path (Bombay), maj 1937, s. 201-3.
     
53. I en fotnot i The Secret Doctrine, förklarar författaren begreppet ”Gudomlig Tanke,” hon skriver: ”Det torde knappast vara nödvändigt att påminna läsaren om att uttrycket ’Gudomlig Tanke,’ liksom även ‘Universellt Förnuft’, inte får betraktas såsom ens tillnärmelsevis motsvarande en intellektuell process, liknande den som försiggår hos människan. Det ‘Omedvetna’ uppnådde, enligt von Hartmann, den stora kreativa eller snarare Evolutionära Planen ‘med en clairvoyant visdom, upphöjd över allt medvetande’, vilket på vedantiskt språk skulle heta absolut visdom. Endast de, som inser, hur högt intuitionen, det inre skådandet, lyfter sig över tankens långsamma slutledningsprocesser, kan bilda sig den svagaste föreställning om denna absoluta Visdom vilken transcenderar begreppen Tid och Rymd.” (Den Hemliga Läran Online I, 1 fn.).
     
54. Lucifer, oktober och november 1890. Omtryckt i häftet, Theosophical Psychology, som en av fyra artiklar av H.P. Blavatsky. Los Angeles: Theosophy Co., s. 22-23, 27.
     
55. John Eglinton, A Memoir of AE. London: Mcmillan, 1937, s. 164-65. Eglinton var läkare till yrket, men som författare var han Irlands ledande essäist
    
    (55a) Nicolas Camille Flammarion (1842-1925). Artikel ”The Mysterious Madame Blavatsky,” av Kurt Vonnegut, Jr., McCall’s, mars 1970, s. 142.
     
56. The Journal of San Diego History (San Diego Historical Society), Sommarterminen 1974, s.16. När vi kontrollerade källan till denna information fick vi reda på att ett syskonbarn till Einstein, när hon var i Indien på 1960-talet, speciellt besökte teosofiska Adyar-Samfundets Högkvarter i Madras. Hon förklarade att hon inte kände till någonting om teosofi eller samfundet, men var tvungen att göra ett besök, eftersom hennes farbror hade ett band av Helena Blavatsky´s Secret Doctrine på sitt skrivbord! Den person som brorsdottern talade med var Eunice Layton, – en teosofisk föredragshållare vida berest i hela världen – som råkade vara i receptionen vid hennes besök. (Eftersom Dr. Strömberg var en god vän till Einstein, kunde det kanske vara så, att den senare skaffat sig The Secret Doctrine genom honom. Vi vill påminna om vad som noterats i kap. 6 om Strömberg,  där vi citerade Einsteins lovord över den svenske vetenskapsmannens skrift The Soul of the Universe. Strömberg var lierad med den gamla teosofiska Point Loma samfundet i San Diego, Kalifornien.)
     
57. I, s. 611-12.

 
58. Science, 8 januari 1937.
     
59. I, s. 519-20.

 
60. Science, 19 mars 1976.
     
61. Mark 4:11, 33-34: Matt 13:35.
     
62. ”The Synthesis of Occult Science.” The Path, maj 1892, s. 45. Omtryckt i  häftet , Occult Philosophy, artiklar av W.Q. Judge. Los Angeles, Theosophy Co.  Det ”första” förutsätter nödvändigtvis någonting som är det ”först alstrade,” ”det första i tid, rum och rang” – och därför begränsad och beroende.
    
    
63. Det ”första” kan inte vara det absoluta, för det är manifesterat. Därför kallar  österländsk ockultism Abstrakt Enhet för den ”Orsakslösa Orsaken,” den ”Rotlösa Roten,” och begränsar den ”Första orsaken” till Logos, i den meningen som Platon ger till denna term. (H.P.B.)
    
    
64. ”Den osynliga region som omger [och genomtränger] vår glob, liksom den gör med varje annan och korresponderar... till den Astrala Dubletten hos människan. En subtil essens, synlig bara för ett klärvoajant öga, och den näst lägsta... av de Sju Akasiska eller Kosmiska principerna... Benämningen astral är gammal och användes av några av neoplatonikerna” (H.P. Blavatsky, Theosophical Glossary, Los Angeles: Theosophy Co, 1973, under ”Astral Ljuset”. [Se Teosofisk Ordbok Online])
     
65. Conflict between Religion and Science. Draper, s. 132-133
     
66. ”Symbols of Eternal Life”. Harvard Divinity Bulletin, april 1962
     
67. Se anfört arbete, s. 219 eng original uppl. (Sv uppl s. 188.)
     
68. Citerat i The Friendly Philosopher av Robert Crosbie. Los Angeles: Theosophy Co., 1945, s. 98.
     
69. Los Angeles: Theosophy Co., s. 148.
     
70. När hon besvarade en frågeställare, skrev H.P.B. i The Theosophist (januari 1886): ”Jag tror inte på en individuell avskild ande inom mig, något som är avskilt från helheten....[Ändå] hävdar jag som en ockultist, med stöd av den Hemliga Läran, att trots människans ande fullständigt uppgår i Parabrahm , fastän inte individuell i sig, bevarar den ändå sin distinkta individualitet i Paranirvana, beroende på ackumuleringen inom den av de aggregat eller skandhas, som har överlevt genom varje död från de högsta förmågorna hos Manas [eller Förnuftet]. De mest andliga, dvs de högsta och mest gudomliga aspirationerna hos varje personlighet... blir en väsentlig beståndsdel i Monaden [och] bevaras till slutet av den stora cykeln (Maha-Manvantaran) när varje Jag inträder i Paranirvana eller går upp i Parabrahm. För vår talpatiska (talpatic) eller mullvadsliknande förståelse förloras då den mänskliga anden i den Enda Anden, såsom vattendroppen som kastas i havet inte längre kan spåras upp och återvinnas. Men de facto är det inte så i den immateriella tankens värld... Att sådana Parabrahmiska och Paranirvaniska 'andar' eller enheter, har och måste bevara sina gudomliga (inte mänskliga) individualiteter framgår av det faktum att, hur lång 'Brahmas natt' än är, eller till och med den Universella Pralayan... så händer ändå när den upphör, att samma individuella Gudomliga Monad återupptar sin majestätiska evolutionära väg... och för med sig allt som till sin essens är andligt sammansatt från sina tidigare, oräkneliga återfödelser.”
     
71. Den magnetiska kraften som har dragit och fortsätter att dra så många millioner till Nordamerikas kuster – från Europa och Mellanöstern, och nu från Asien – är oförklarlig för många sociologer. De första pionjärerna som först kom till detta land lockades inte av löftet om rikedomar och ett behagligt liv; deras slit gränsade ofta till martyrskap. Utilitariska skäl är helt enkelt inte tillräckliga för att förklara fenomenet eller den stora Amerikanska Drömmen. Nyligen skrev Khoshwant Singh, utgivare av Illustrated Weekly of India (Bombay) i en gästledare i New York Daily News (8 december 1975): ”Fastän det länge har varit på modet att göra nedsättande yttranden om amerikaner, så har ännu ingen förklarat det faktum att av alla länder i världen så är USA det mest eftersökta av de politiskt eller rasistiskt förföljda, de besvikna och de ambitiösa, av specialister i varje gren av medicinen, vetenskapen och teknologin. (Utg.)
    
    
72. H.P.Blavatsky, The Secret Doctrine. Los Angeles: Theosophy Co. (Fotografiskt omtryck av original uppl. 1888) I, s.13-17, 20, 48fn, 53-54, 104, 207-8, 238, 266, 272-73, 277, 297-98, 477-78, 639, 643-45; II, s. 80, 281-82, 304-6, 348, 358-59, 424, 444-46, 475, 513.
     
73. Huvudtiteln är Tell Tale Picture Gallery. Bombay: International Book House. Finns även  Tillgänglig genom Los Angeles: Theosophy Co [Finns tillgängligt hos Teosofiska Kompaniet Malmö]
     
74. ”Cycles and Human Destiny.” Los Angeles: Theosophy Co. [Finns på Teosofiska Kompaniet Malmö i samlingsverket HPBs Theosophical Articles.]
     
75. Lucifer, juni 1890. Nytryck i ett häfte med hennes artiklar ”Magic i Modern Science”. Los Angeles: Theosophy Co. [Finns tillgängligt hos Teosofiska Kompaniet Malmö, i samlingsverket HPBs Theosophical Articles, vol II, p 418]
     
76. Från 1960-talet och framåt har böcker om häxkonst och trolldom sålts i rasande tempo. Också högskolestuderande läser entusiastiskt dessa ämnen och utför experiment.
     
77. Såsom det nu är känt – och det finns ett antal böcker i ämnet – studerade Hitler och hans ledande nazister svart magi och använde kunskaperna när man verkställde Tredje Rikets policy. (utg.)
     
78. H. P. Blavatsky, Collected Writings, utgivare de Zirkoff, Ayar, Madras, India: Theosophical Publishing House, 1960, VIII, sid 402, 404-9.
     
79. Citerad ur ”Biografiska anteckningar” i slutet på bandet med W.Q. Judges brev som av dess sammanställare getts titeln Letter That Have Helped Me. anfört ställe sid. 276-78.[se Brev Som Hjälpt Mig Online av W Q Judge] Se även sid. 279-83 beträffande andra brev från H.P.B. angående Judges status, liksom brev 1 och 5 i häftet ”Fem budskap till de amerikanska teosoferna församlade till kongress” [se Fem budskap till de amerikanska teosoferna Online] Los Angeles: Theosophy Co.  Brev 5, daterat den 15 april, 1891, som skrev 23 dagar före hennes död den 8 maj, och är helt och hållet tillägnat Judges arbete i Amerika, därför att, som HPB skriver  ”han har på tusentals sätt bevisat sin fullständiga lojalitet inför teosofins och samfundets bästa intressen,” ”Ömsesidig beundran” tillägger hon ”bör inte spela någon roll vid en teosofisk kongress, men hedras bör den som förtjänar att hedras”.
80. Key to Theosophy, s. 100 [se Nyckeln till Teosofin Online 2005]
     
81. Atma betraktas inte som en individuell princip, utan snarare som det universella, oföränderliga Självet. Det är det “Ofödda, utan Ursprung, Oskapade, Oformade”, som vi har sett Buddha tala om, liksom hans hinduiska föregångare gjorde. Det är gnostikernas och andra tidiga kristnas, Kristus enligt H.P.B. (Den Hemliga Läran II, sid 254 fn.). I Nyckeln till Teosofin beskriver hon den högre triaden på detta sätt: “I. Atma det ‘Högre Självet’ är varken din ande eller min, utan liksom solljuset som lyser på alla. Det är den universellt utspridda ‘gudomliga principen’ .. . II. Buddhi (den andliga själen) är endast dess bärare. Varken var och en separat, eller båda kollektivt, är till någon mera nytta för den mänskliga kroppen, än solljuset och dess strålar är för granitmassan som är nergrävd i jorden, om inte den gudomliga Duaden assimileras av och reflekteras i något medvetande... Detta medvetandet eller förnuft är III. Manas... den verkliga individualiteten... som ursprungligen har inkarnerat i den förnuftsösa mänskliga formen. .. som av den människoliknande formen gjort en verklig människa. Det är detta Jag, denna ‘Kausal kropp’, som överskuggar varje personlighet som Karma tvingar det att inkarnera i.. . de flyktiga masker som döljer den sanna individualiteten genom de långa serierna av återfödelser”. (DHL s 119—120, eng original ed. p 135—136)
     
82. The Key to Theosophy p. 93-94. [se Nyckeln till Teosofin Online 2005]
     
83. Isis Unveiled I, sid 351.
     
84. Termen ”himmel” används av teosofer som ett medvetande tillstånd, inte som en plats ”där uppe”. (utg.)
     
85. Devachan är ett tibetanskt ord som betyder gudarnas eller devornas tillstånd – ett himmelskt tillstånd. ”Deva” har sitt ursprung i sanskrit och betyder bokstavligt den lysande, från roten div, att lysa. (Utg.)
86. I en serie föredrag som hållits vid University of California (Los Angeles) av Dr Demetrio Sodi-Pullares, en hjärtspecialist, sade han: “Mänskliga hjärtan fortsätter att leva, elektriskt, i sju timmar, efter det patienten förklarats död av läkarna... Cardiogram visar att. .. hjärtat fortsätter att sända ut elektriska strömmar under flera timmar” (Los Angeles Times, 6 augusti 1953). Det kan vara betecknade att rigor mortis sätter in under den åttonde timmen. (Utg.)
     
87. The Theosophist (Adyar, Madras) Maj 1883, sid. 202.
     
88. The Key to Theosophy, anförande ställe, p 150. [se Nyckeln till Teosofin Online 2005]
     
89. The Light of Asia av Edwin Arnold, Bok VIII, p 219. [ I svensk översättning Asiens Ljus sid 233.]
     
90. Citerad från The Heart Doctrine (en artikelsamling av W Q Judge) Los Angeles och Bombay:The Theosophy Co.,1951, p 127.
     
91. Path, mars 1891, sid. 383.
     

92. Teosofin lär inte ut att människan ursprungligen anlände hit med mekaniska hjälpmedel såsom rymdskepp. Ankomsten sägs ha skett medelst inkarnation i de former som har utvecklats här. Detaljerna härom kan sökas i Den Hemliga Läran (Utg.)

93. Uttrycket den Himmelska Människan är ett som de hebreiska kabbalisterna använder när de refererar till Adam Kadmon, den arketypiska människan, det ideala mönstret och modellen som existerar i den andliga världen (Utg.).
     
94. W.Q.Judge Teosofins Ocean. Los Angeles: Theosophy Co. Kapitel 1 4-15 eng. ed. [Finns tillgänglig hos Teosofiska Kompaniet Malmö; se Teosofins Ocean Online ]
     

95. Till och  med  för hundra år sedan, och efter århundraden av främmande herravälde i Indien, avslöjade den brittiska folkräkningen 1881 kriminalitetsandelen i detta land som 1 på 3 787 buddister, och 1 på 1,361 hinduer gentemot 1 på 274 européer som bodde där (Utg.).

96. The Key to Theosophy, sid. 42, 233, 245-46. [se Nyckeln till Teosofin Online 2005]
    
    
    
    ^{REINKARNATION – FÅGEL FENIX MYSTERIET  innehåller 42 A4 sidor.}