En biografi över Carl von Bergen - TeosofiFonden, Femte Rapporten 2002

yantra1.gif (2187 bytes)

CARL VON BERGEN
EN TEOSOFISK PIONJÄR

Carl Fredrik Berndt von Bergen
1838 -1897

TeosofiFonden – Femte Rapporten 2002
En biografi och sammanställning av Carl von Bergens skrifter, debattartiklar
och föreläsningar publicerade i svenska och utländska tidskrifter.

wpeAF.jpg (3179 bytes)

I ett försök att börja kartlägga en del av Carl von Bergens olika aktiviteter börjar vi med en del rena faktauppgifter som finns i Svenskt biografiskt handlexikon (Internetversionen), där står det följande om honom:

Bergen, Carl Fredrik Berndt von, skriftställare. Född i Göteborg d. 26 dec. 1838. Föräldrar: stadsmäklaren Carl Erik von Bergen och Vilhelmina Fredrika Wåhlqren.

Student i Uppsala 1867, aflade v. B. i dec. 1863 filosofie kandidatexamen. 1865 utgaf han en svensk öfversättning af D. Schenkels ryktbara arbete Jesu karaktersbild hvilket gaf uppslag till en liflig diskussion inom hufvudstadspressen rörande de religiösa frågorna och höll på hösten 1866 i Göteborg föreläsningar öfver de förkristna religionernas historia. 1867 utgaf han en svensk öfversättning af T. Keims arbete Den historiske Kristus. Han lämnade 1867-68 en mängd litterära bidrag till Aftonbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning samt höll i Uppsala religionshistoriska föreläsningar. I juli 1868 började han i Stockholm utgifva Framtiden, tidskrift för fosterländsk odling, som fortgick till slutet af 1871.

Åren 1876-77 utgaf han en ny följd af samma tidskrift, hvari han med framgång förde den fria forskningens talan. Under mellantiden hade han vid en resa till Förenta staterna 1875 hållit föreläsningar på engelska om kyrkliga och sociala förhållanden i Skandinavien och efter hemkomsten föreläste han i Sverige om »Nya världsåskådningar» och »Amerikanska kulturförhållanden». Under de närmast följande åren i slutet af 1870- och början af 80-talet höll von B. föreläsningar i skilda ställen af vårt land, hvarvid han förfäktade den nyare bibelkritiska ståndpunkten och en frisinnad religiös åskådning. Han utbytte med nuvarande biskop U. L. Ullman några ytterligt skarpa stridsskrifter. Det väckte därför största förvåning, när han några år efteråt under striden mot materialism och agnosticism drefs allt längre åt höger och slutligen syntes stå Waldenströmarna nära. Under ett besök i England hade han ock kommit att intressera sig för de spiritistiska och teosofiska sträfvandena och bildade 1890 »svenska samfundet för psykisk forskning», för hvars mål han sökte verka genom föreläsningar och skrifter. I egenskap af inbjuden representant för Sverige bevistade han religionsparlamentet i Chicago 1893.

Död i Stockholm d. 19 aug. 1897.

Bergen. var väl i vårt land den förste af dessa »yrkesföreläsare», hvilka i de stora europeiska länderna söka göra den moderna forskningens frukter tillgängliga för en större allmänhet. Han var i besittning af en glänsande teknisk framställningskonst, som dock skämdes af en betydlig själfkärlek, ofta förenad med ytlighet och skattande åt frasen.

Gift 1: 1876 med Sophia Wilhelmina Amalia Lamberg, i ett föregående gifte moder till den bekante riksdagsmannen Hugo Tamm å Fånöö, 2: 1897 med Ellen Ottilia Ohlsson.

I vår artikelserie om Strindberg författad av Ester Szalczer benämnd: STRINDBERG & TEOSOFIN – Strindbergs kontakt med teosofin, sägs det klart ut att Carl von Bergen fungerade som förmedlare av teosofisk litteratur till Strindberg, det står sålunda:

Hans Lindström påpekar att det var skriftställaren Carl von Bergen, teosofins svenske introduktör, som först satte Helena Blavatskys Isis Unveiled i Strindbergs hand, samt bjöd honom på en spiritistisk seans (Lindström, Hjärnornas kamp, Uppsala 1952, s 234f.). Detta hände hösten 1884, när Strindberg vistades i Stockholm på grund av "Giftasprocessen". Denna första kontakt med teosofin samt själva seansen skildrar Strindberg i novellen Genvägar (SS 54, s 77-82; Om teosofins lansering i Sverige och rörelsens historia ända till stiftandet av Teosofiska samfundets svenska avdelning 1889 se Lindström, Hjärnornas kamp, s 226-228.)

I Hans Lindströms synnerligen intressanta bok Hjärnornas kamp, som behandlar "psykologiska idéer och motiv i Strindbergs åttiotalsdiktning" skriver han "att det kan vara svårt att avgöra, i vad mån Strindberg har kunnat påverkas av Carl von Bergens orientering mot mysticismen under 80-talet". Men det råder inget tvivel om att Carl von Bergen har spelat en viktig roll i det förberedande arbetet att bygga upp den svenska teosofiska rörelsen. Man kan i denna bok vidare läsa en del saker som är väldigt intressanta för den som vill lära känna teosofins historia i Sverige under denna tid. Alltså förmedling av teosofiska tankar innan ens det första teosofiska samfundet instiftades, vilket skedde först 1889 i Stockholm. Det följande är ett litet utdrag ur samma bok som har mycket mer information om Carl von Bergen, men detta utdrag får tjäna som en introduktion till en av teosofins absolut första pionjärer – Carl von Bergen.

"Redan 1887 gjordes ett försök att mera utförligt sammanställa och granska de inslag i tidsmiljön som vette åt mysticismen, det påfallande intresset för själslivets 'nattsidor' och för de livaktiga mystiskt-religiösa strömningarna. Det var den kände skriftställaren och föreläsaren Carl von Bergen, som först i Göteborg och senare i Stockholm höll en rad livligt uppmärksammade föreläsningar över de aktuella företeelserna.

Som en programförklaring och ett varsel om von Bergens kommande verksamhet kan man se hans artikel Religiösa framtidsutsikter i Fri forskning 1886. Han uttalar här, att det är den moderna psykologien som skall visa väg för en ny religionsfilosofi. 'En värld av möjligheter har där öppnat sig för psykologen, ju skarpsyntare han spejat i det omedvetnas schakter, i känslolivets gömslen, i snillets skaparedrift, i viljans spännkraft, i de extatiska, visionära eller annorledes från det vardagliga avvikande själstillstånden. Hittills hava vi ägt blott en ytterst ofullständig kunskap om den omätliga innehållsrikedomen i begreppet människa. Nu har man dock börjat ana, att lösningen av världsförklaringens gåta måste sökas på psykologiens arbetsfält'.

Hans första föreläsningsserie hade som ämne 'Själslivet i ny belysning' och skulle enligt programdeklarationen omfatta sådana företeelser som somnambulism, clairvoyance, animal magnetism, hypnotism, olika slag av visionära och hallucinatoriska tillstånd, telepati, aning och varsel, psykografi, 'samt den nu för tiden så mycket omtalade' spiritismen', vars hypoteser komma att utförligare skärskådas. Därjämte ämnar föreläsaren – i denna eller en följande serie – skildra den från Indien utgångna, hos oss ännu okända 'teosofiska' rörelsen, som, bekämpande spiritismens åskådningssätt, söker bryta väg för en ny världsåsikt, där det man hittills betraktat som ett 'övernaturligt' framträder i den undantagslöst gällande lagbundenhetens ljus'.

Under år 1887 realiserade Bergen detta program i flera föreläsningsserier, den första behandlande de hypnotiska fenomenen, den andra spiritismen, den tredje teosofien och den fjärde 'Själslivets mysterier i vårt århundrades diktning'. Hans föreläsningar blev föremål för mycket stor uppmärksamhet och refereras ingående i Aftonbladet. I själva verket framträder Bergen här som introduktör av och förkämpe för de nya mystiska tidsströmningarna. Han förnekar visserligen ännu, att han själv hyllar den spiritistiska åskådningen men manar entusiastiskt till ett djupare studium av det hemlighetsfulla själslivet, som kan 'leda oss till större klarhet i mycket, som nu är dunkelt, och liksom slå en brygga mellan oss och en annan värld'. Med utgångspunkt från psykologiska fakta måste han instämma med spiritisterna däri, att det existerar en andlig värld, en värld som är den enda sanna verkligheten.

Carl von Bergens väg från Parker och nyrationalismen mot det spiritistiska och teosofiska troslärorna tecknar en icke ovanlig utvecklingskurva i åttiotalets andliga liv. Rodhe [E. Rodhe, Den religiösa liberalismen,] har framhållit, att madame Blavatskys strävanden att stifta ett universellt broderskapssamfund av mänskligheten, att uppmuntra studiet av okända naturlagar och människans dolda krafter erbjuder ett påtagligt samband med den religiösa liberalismen. 'Under vetenskapens och broderskapets flagga seglade teosofien in i många liberalers hjärtan.'

Ett liknande samband kan urskiljas vad spiritismen beträffar. Enligt Alfr. Lehmann kan dess stora framgång ses i ljuset av dess hoppfulla förkunnelse om att den eviga fördömelsen ej existerar. Protesten mot kyrkans stränga dogmatik förskaffar spiritismen dess popularitet bland den stora massan av anhängare. Samma utvecklingstendenser som hos Bergen kan avläsas hos t. ex. de båda redaktörerna för Sanningssökaren, A. F. Åkerberg och Victor Pfeiff, och tidsskriftens sympati för de mystiska strömningarna blir alltmer prononcerad. Åkerberg refererar Bergens föreläsningar 1887 och profeterar om en avgörande vändpunkt i historien, förebådad av de esoteriska lärorna från Österlandet. 1888 recenseras den av Pfeiff och Åkerberg verkställda översättningen av Sinnetts De invigdes lära, innehållande en framställning av de teosofiska lärosatserna. 1887 översattes även av Pfeiff Sinnetts Den dolda verlden och en biografi över madame Blavatsky [En sierskas öden] av samme författare. De invigdes lära och Den dolda verlden ingår i Strindbergs bibliotek. 1889 stiftades den svenska avdelningen av det teosofiska samfundet – bland styrelsemedlemmarna märks Pfeiff och Åkerberg."

I en den tidigare citerade boken Den religiösa liberalismen av E. Rodhe kan vi spåra en hel del av Carl från Bergens olika religiösa och liberala intressen. Om hans insatser i spridandet av Jesus liv och bibels lära står det bland annat såhär:

För att tillmötesgå allmänhetens behov av en populär framställning av Jesu liv i liberal anda skrev då Daniel Schenkel, professor i Heidelberg, sitt arbete Das Charakterbild Jesu, vilket i Tyskland rönte en strykande åtgång. Det utkom 1864 och erhöll snabbt i Aftonbladet ett fördelaktigt omnämnande. Schenkels arbete skulle emellertid snart föras den svenska allmänheten närmare. Redan samma år det utkom förordade Viktor Rydberg det till översättning, i brev till Lars Hjerta, och på dennes förlag utkom också den svenska översättningen år 1865, en stor bok på över fyra hundra sidor.

Översättaren var Carl von Bergen, och det var uppenbarligen denne som hade fäst Viktor Rydbergs uppmärksamhet på arbetet i fråga. Carl von Bergen var född i Stockholm 1838, hade gått i skola i Göteborg och blivit student i Uppsala 1857, där han 1863 avlade fil.kand examen, och där han var medlem av det Namnlösa Sällskapet. Hans teologiska intresse torde ha blivit väckt genom den ljungbergska striden och Bibelns lära om Kristus. I brevet till Lars Hjerta, i vilket Carl von Bergen rekommenderades såsom översättare av Schenkels arbete – under en studieresa i Tyskland hade Carl von Bergen tydligen gjort bekantskap med detsamma –karakteriserade Viktor Rydberg honom såsom "en av Uppsala universitets yngre och mest lovande förmågor, av vilken man särskilt på det teologiska skriftställeriets område har att i framtiden vänta mycket gott". Carl von Bergen skulle under kommande år icke så litet låta tala om sig, men någon förgrundsfigur blev han aldrig. [ss 221-222]

Går vi sedan till H. P. Blavstkys Collected Writings (BCW) vol XIV, sid 513, så finns där följande korta biografi, där det står följande om Carl von Bergen:

Editor, lecturer, freethinker, was born Dec. 26, 1838 at Gothenberg; died Aug. 19, 1897 at Stockholm. Early education at the Gothenberg gymnasium, later at the Uppsala Universityand Heidelberg. His literary interests were demonstrated by contributions to many journals of the day on the subjects of philosophy, free thought and researches into true Christianity from the view of the earliest teachings of Jesus. His marriage in 1876 produced three children, and about this time he journeyed to North America on a lecture tour of over a year .Returning to Sweden, he carried on a long controversy in various newspapers with the Christian fundamentalist U. L. Ullman, while continuing to produce works on religion, including t wo translations of Schenkel on Jesus, and editing his own Magazine Framtiden, (Future) which was a recognized organ of thinkers during those years. He was opposed to atheism, concerned with social problems, religion properly interpreted. and later became interested in spiritualism, which he felt proved the existence of a more subtle world...this about 1880. The renowned literary figure and unorthodox playwright August Strindberg recounts a meeting with von Bergen in 1884, when the latter tried to interest him in the writings of H.P. Blavatsky and occult phenomena. In 1890 he organized the Swedish Society for Psychical Research, and as a representative from Sweden at the Parliament of Religions in Chicago, 1893, he presented ideas in these areas. His bibliography is very extensive beginning in 1867 when he wrote The Latest findings on the Life of Jesus and Early Christianiry, and lasting until 1891 and later when spiritualism occupied his interests.Von Bergen was among the leaders of his people in breaking the stangle hold og dogmatism that typified late 19th century Sweden.

I en artikel av Helena Blavatsky som publicerats i BWC , vol XIV, kallad Cycles and Avataras, finner vi en lång fotnot där Carl von Bergen citeras av HPB. Meningen med fotnoten lyder: "Could they, the custodians of the key to the secret cycles and Avataras, the heirs of all the Aryan, Egyptian, and Chaldean wisdom, have failed to recognize their great "God-Incarnate", one with Jehovah,*) their Savior of the latter days, him whom all the nations of Asia still expect as their Kalki-Avatara, Maitreya-Buddha, Soashyant, Messiah, etc".

Fotnoten * av Carl von Bergen säger:

"In the 1,326 places in the New Testament where the word "God" is mentioned nothing signifies that in God are included more beings than God. On the contrary in 17 places God is called the only God. The places where the Father is so called amount to 320. In 105 places God is addressed with high-sounding titles. In 90 places all prayers and thanks are addressed to the Father; 300 times in the New Testament is the Son declared to be inferior to the Father; 85 times is Jesus called the "Son of Man "; 70 times is he called a man. In not one single place in the Bible" is it said that God holds within him three different Beings or Persons, and yet is one Being or Person.- Dr. Karl von Bergen 's Lectures in Sweden."

I ett annat band av BWC, vol VII, 1886-87 finner vi Carl von Bergen omnämnd av Helena Blavatsky i ett långt brev skrivit till William Q Judge. I detta brev förklarar HPB att Carl von Bergen verkligen har full tillit till Mästarna oavsett vad andra påstår, en sann idealist, Hon säger:

"...I will give you an example .... old Dr Bergen who is as devoted as devotion itself to the Master's (ideal I call it with all those who do not know Them personally) – & who went on purpose to London to hear of, & about Them, and went to see the Arundales, heard to his amazement that the Masters were no longer regarded as the living actual Adepts, but either white Magicians with grayish tints, or " fictions "or something he could not make out. The Mahatmas he was told were unreachable Beings they could neither communicate, nor take concern in worldly or private affairs could never write letters or send messages therefore our Masters could never be MAHATMAs. You see what the consequences of all this have to be don't you ? Then when Bergen protested & said that he, at any rate, would never give up the living Masters; would always remain devoted to Them etc Miss Arundale arose & looking him straight in the face...

Carl von Bergens tankar och föreläsningar var så starka och medryckande, att en av teosofins största motståndare Karl av Geijerstam som skrivit två böcker som direkt är fientligt inställda till teosofin skrev ett särskilt svar på 19 sidor till Bergen personligen, i ett särskilt tillägg i sin bok Modern vidskepelse – ett inlägg mot Teosofi och Spiritism, 197 sid, utgiven i Stockholm, 1892, som han kallade "Ett svar till herr Carl von Bergen". Häri angriper han Carl von Bergen och teosofin från alla möjliga håll, men med facit i hand och hundra år senare, kan man lätt se vem som dragit det längsta strået.

Även i sin andra bok, Den Avslöjade Isis – Madame Blavatsky och den moderna teosofins historia, 274 sid, utgiven i Stockholm 1897, fortsätter Karl av Geijerstam att kritisera teosofin med oförminskad styrka. Båda dessa böcker är värda att läsas just på grund av dess förutfattade meningar om teosofin. Dessa båda böcker behandlas och bemöts under "Kritiska Röster mot teosofin" på annat ställe under TeosofiFonden – Svensk Teosofisk Historia 2000.

Några korta rader om Carl von Bergen finns i artikeln: Parapsykologin i Sverige: en historik, publicerad i Sökaren nr 14, 1991, sid 16-21, av Gunnar Matti (fil. kand. med idé- och lärdomshistoria). Där står följande:

Om Carl von Bergen kan nämnas att han 1887 introducerade den teosofiska läran i Sverige genom en rad föreläsningar. Då han var inspirerad av naturvetenskapliga ideal, ville han ta fram experimentella bevis för själens odödlighet och existensen av en andlig verklighet, i stället för att bara okritiskt svälja madame Blavatskys förkunnelse. Detta ledde till bildandet av det ovan nämnda samfundet för psykisk forskning 1890. Bergens ideologiska drivkraft märks inte minst i hans tvetydiga formuleringar angående samfundets syfte: att förutsättningslöst, och utan att ta ställning för eller emot olika tolkningar och teorier, empiriskt undersöka spiritistiska och hypnotiska fenomen. I samma andetag påstod han dock att bevis redan framlagts för fenomenens existens: I samfundets introduktionsmöte sa han bland annat "att materialismen numera vore slagen till marken och förvisad till vetenskapens skräpkamrar, att själen vore den organiserande kraften hos människan, den, som åt henne byggde kroppen, samt att därmed också läran om själens odödlighet vore bevisad".

Och i en annan intressant artikel skriven av Oswald Sirén kallad Viktor Rydberg och teosofiens framträdande i Sverige kan vi läsa dessa rader om Carl von Bergen:

Den som först fäste Rydbergs uppmärksamhet på den teosofiska rörelsen och därmed sammanhängande litteratur var hans vän Carl von Bergen, den mångsidige filosofen och skriftställaren, som bl. a. uppsökte H. P. Blavatsky i Torre del Greco på sommaren 1885 (såsom framgår av ett brev från Babajee, där han betecknas som "fanatisk") och efter hemkomsten till Sverige icke försummade några tillfällen att såväl privat som offentligen ge uttryck åt sitt livliga intresse för Mme Blavatskys verksamhet. Han vann till en viss grad gehör i det Hedlundska hemmet i Göteborg. Saken framskymtar i brev från S. A. Hedlund till Viktor Rydberg, som då var bosatt i Stockholm, och bekräftades på sin tid av personer sådana som Thorsten Hedlund, Ellen Bergman o. a., vilka fördes in i den teosofiska rörelsen av Carl von Bergen. Vi kunna ta för givet att han även sökte påverka sin beundrande vän Viktor Rydberg, ehuru historiska vittnesbörd härom saknas. Rydberg förhöll sig kritisk och yttrar i brev till S. A. Hedlund (dec. 1886) på tal om von Bergen: "Det är en märkvärdig psykologisk företeelse att han anslutit sig till denna strömning och icke åtnöjt sig med att fordra erkännandet av fakta, som äro verkliga, fast de synas underbara, samt att påyrka deras vetenskapliga behandling efter västerländsk metod. Starka skäl måste hava manat honom därtill. Ett sådant kan jag finna i den nybuddhaistiska världsåskådningen, som framträder i storartade och väl tecknade konturer, ägnade att imponera på en sökande ande. Kan nybuddhaismen vinna flera sådana proselyter, så lyckönskar jag den därtill, ty har den hittills dolda sanningar i sin ägo, så är sådana män bättre än Mme Blavatsky ägnade att konstatera och bevisa det. Hon åter med sina magiska krafter förekommer mig snarare som ett intressant studieobjekt än som något annat."

Uttalandet ger vid handen att Rydberg vid ifrågavarande tidpunkt ägde en tämligen ofullständig och skev kännedom om den teosofiska rörelsen och dess stiftarinna; han karakteriserar den som en form av nybuddhism och antyder att Mme Blavatsky kunde vara intressant som "ett studieobjekt" på grund av sina "magiska krafter", men han har tillsvidare icke tagit kännedom om något av hennes filosofiska arbeten. Om han haft tillfälle därtill, skulle han vetat dels att teosofien icke är en form av buddhism och dels att de mycket omtalade psykiska fenomen, som tidvis förekommo i samband med Mme Blavatskys verksamhet, icke tillmättes något värde ens av henne själv såsom kriterier på det andliga värdet av de idéer hon framlade. Men efter allt att döma, intresserade de psykiska biprodukterna Carl von Bergen och hans samtida mera än de etiskt-religiösa idéerna. Under sådana förhållanden var det naturligt att Rydberg skulle ställa sig kritisk gentemot det som framfördes under teosofiskt namn, ty även om han ingalunda stod absolut tvivlande eller förnekande i fråga om psykiska krafter och fenomen, så insåg han att de icke hade något andligt värde.

__________________________________

Böcker, översatta böcker och artiklar av Carl von Bergen:

Preussisk statskonst och tysk filosofi. Ur: Framtiden. Bd 4 (1870) Sthlm. 8:o.

Carl von Bergen och nyprostestantismen i Sverge. Stockholm, 1883, Folkets bok.

Utilismen på de anklagades bänk. Stockholm, 1891, 54s.

In memoriam: Huldine Beamish, född Mosander. Stockholm, 1941.

Dissertatio philosophica consilia quaedam circa primam ad Parnassum viam leviter exhibens. : [Diss. Praes. P.Estenberg.] Förlag, Lundini.

Prestläran och den fria forskningen: med anledning af H. Th. Buckles History of civilization in England i svensk öfversättning 1-2
Försvar för nyrationalismen, övergår så till Buckle med återkommande angrepp på den svenska pietismen. S. 461-470: om försvarsfrågans ideella sida, folkhögskoletanken etc., s. 467: Folkhögskolans öfverflyttande till svensk grund är "nyrationalisternas" verk. Stockholm Ur Framtiden: tidskrift för fosterländsk odling. Utgivningsår: 1868-1877; Årg. 1(1868)-6(1871); N.F. Årg. 1(1877) [artikel]

Den historiske Kristus: en serie föredrag med ur källorna hemtade bevis och med kronologisk beräkning af tiden för Jesu lefnad / af Theodor Keim ; öfversättning af Carl v. Bergen. Uppsala: Schultz, 1867, xiii, ix, 213 s.

Föredrag av Carl von Bergen:

Visdomsreligionen eller den nya teosofien, fyra föredrag rescencerade i Aftonbladet 1887.

Emanuel Swedenborgs betydelse för framtiden. Föredrag vid minnesfesten d. 29 jan. 1893 jemte ett meningsutbyte rörande de yttersta tingen, / mellan d:r Carl von Bergen och pastor Björck. Stockholm : Nykyrkliga bokförlaget, 1893, 42 s.

Den 21 september 2002, höstdagsjämningen
UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen

_____________________________________________________________________________________

till Carl von Bergens artikelserie "Visdomsreligionen eller den nya teosofien" (del 1)
till Carl von Bergens artikelserie "Visdomsreligionen eller den nya teosofien" (del 2)

_____________________________________________________________________________________

till TeosofiFonden – Huvudindex (Svensk Teosofisk Historia 2000)
_____________________________________________________________________________________

Bergen, Carl Fredrik Berndt von, skriftställare. Född i Göteborg d. 26 dec. 1838. Föräldrar: stadsmäklaren Carl Erik von Bergen och Vilhelmina Fredrika Wåhlqren.