Visdomsreligionen eller den nya teosofien av Carl von Bergen, Första Föreläsningen

yantra1.gif (2187 bytes)

VISDOMSRELIGIONEN
ELLER
DEN NYA TEOSOFIEN

[Första Föreläsningen på Svenska Vetenskapsakademien i Stockholm 1887]

Carl von Bergen

wpeAF.jpg (3179 bytes)

Carl von Bergen har spelat en viktig roll i det förberedande arbetet att bygga upp den svenska teosofiska rörelsen. Det finns en del föreläsningar att ta del av som är väldigt intressanta för alla som vill lära känna Svensk Teosofisk Historia, och då speciellt under 1880-talet. Han stod för en direkt förmedling av teosofiska tankar innan ens det första teosofiska samfundet instiftades, vilket skedde först 1889 i Stockholm. En introduktion till en av teosofins absolut första pionjärer finns i biografin över Carl von Bergen.

D:r Carl von Bergen höll i går afton i Vetenskapsakademiens hörsal sin första föreläsning om teosofien.

Såsom karaktäristisk för den moderna odlingen betecknade han sträfvandet till en monoistisk (enhetlig) verldsåskådning i motsats till den gamla dualistiska. I stället för tvänne verldar tänker man sig nu en verld, en kosmisk organism med enhet i kraft, enhet i lag, enhet i plan. Men medan man sålunda i det stora hela häfdar monoismens ståndpunkt, qvarstår i detaljerna mycket hvari den vesterländska vetenskapen hittils ej på ett tillfredställande sätt kunnat genomföra enhetstanken. Olösta spörsmål stå qvar, sådana som livets uppkomst, medvetandets uppkomst, själens rätta art och väsen, möjligheten att veta någonting om det gudomliga. Medan materialismen söker komma från svårigheterna på negationens väg, har inom den stränga vetenskapen den uppfattningen enligt hvilken dessa spörsmål äro för vetandet olösliga (agnosticismen), blivit förherskande. Vid sidan av den berättigade stoltheten öfver den moderna naturvetenskapens storartade eröfringar, har därför äfven gjort sig gällande en känsla av ödmjukhet inför tillvarons stora gåta, en känsla, som framträder mest hos vetenskapens stormän, varpå såsom exempel anfördes ett yttrande av Tyndall.

Såsom betecknande för stora brytningsperioder framhöll föreläsaren ett sträfvande inom den vetenskapliga forskningen att anknyta sig till det förflutna, att blicka tillbaka till tider och land, som varit den menskliga odlingens vagga.

Så hemförde tiden näst före den stora franska revolutionen Anquetil du Perron några blad af den persiska Zoroasterlärans urkund Zend Avesta från Indien, och denna upptäckt blef uppslaget till djupgående forskningar öfver den ariska forntiden. Sedan dess har Indien städse varit en rik grufva för den forskning, som gjort till sin uppgift att uppsöka den moderna odlingens rötter i det förflutna. Max Müller förutsäger – liksom redan förut Schopenhauer – en indisk renaissans af lika stor betydelse för den europeiska kulturen som den grekisk romerska i slutet af medeltiden.

Sedan 7 å 8 år har Indien på många håll börjat ådraga sig uppmärksamhet från en alldeles ny sida. I Adyar, en förstad till Madras, reser sig på en öppen plats en väldig byggnad, omgifven av verandor. Det är det "Teosofiska Samfundets" högqvarter. Detta samfund firar den sin årsfest de fem sista dagarna i december hvarje år. Den senaste årsfesten hade sin särskilda betydelse genom invigandet af samfundets bibliotek. Detta samfund är nu utbredt öfver hela verlden. Det har 182 filialer – talrikast i Indien, men äfven England, Tyskland, Ryssland, Holland, Grekland och Amerika. Inom detta samfund gör sig gällande en stor nitälskan att öfverallt främja det ädelt menskliga, att knyta mellan alla nationer ett kärlekens, fridens och broderskapets band. Hufvudpunkterna i dess program äro: 1) Mensklighetens allmänna broderskap, oberoende af alla olikheter mellan nationer, klasser, trosbekännelser; 2) bringandet till heders af studiet af forn arisk och i allmänhet österländsk religion och vetenskap; 3) upplifvandet af ett djupare studium af de hittils okända krafterna i naturen och människans inre.

Både den 2:a och den 3:e punkten stå i ett väsentligt samband med den 1:a. Splittrande och skiljande mer än något annat är det, som spirar upp ur en missförstådd religiös uppfattning. Enande är det väsentliga och gemensamma i alla religionsformer, det som utgör religionernas inre esoteriska sida, och som den jämförande religionsvetenskapen öfverallt kommit på spåren.

I religionernas historia framträder öfverallt det drag, att de store heroerna, religionsstiftarna framstå såsom utrustade med undergörande krafter och inverka på sin omgifning på ett sätt, som för den exoteriska uppfattningen visar sig såsom något öfvernaturligt. Studerandet af de i menniskonaturen slumrande krafterna leder till ett djupare förstående häraf, låter mycket i religionshistorien framstå i en ny dager och öppnar blicken för religionernas inre enhet och alltså för mensklighetens andliga enhet.

Teosofien går i sjelva verket tillbaka ända till den ariska forntiden. Man kan spåra dess lärjungar både i den klassiska forntiden och i medeltiden. I våra dagar äro spridda öfver hela jorden. Men det teosofiska samfundet är af nytt datum – från 1874. Dess nu varande president, amerikanaren öfverste Olcott, vistades en tid i en by i Vermont för att studera de undransvärda spiritistiska fenomen som framträdde genom bröderna Eddy. Här sammanträffade han med en förnäm rysk dam, fru Blavatsky, som bestämdt förklarade, att hon icke ansåg att dessa företeelser härröra hvarken från bedrägeri, hallucinationer eller andar. För hvad anser ni dem då? frågade Olcott förvånad. Nu utspann sig mellan båda ett samtal, hvari bemälda dam framställde sin på Indiens esoteriska lära, om de dolda krafterna i människans väsende grundande förklaring af sådana företeelser, och som gaf uppslaget till bildandet af Teosofiska samfundet hvartill föreläsaren nästa gång återkommer.

Slutligen förklarade föreläsaren – i anledning af till honom framställda uppmaning – att han inte ämnar inlåta sig i något svaromål på dr Kent Wicksells föreläsning om lördag, icke blott derför att denne sjelf erkänt sig vara okunning på i fråga varande område och i sin kritik visat en betänklig brist på logik, utan äfven och förnämligast derför, att han (föreläsaren) icke har någon anledning att tro, att W. kommer att uppträda på ett mindre orättrådigt sätt än förra gången., då W. i hvar enda punkt förvrängde hans framställning.

Vid föredragets slut helsades talaren af så starka och ihållande applåder, att han måste å nyo visa sig.

CARL VON BERGEN
AFTONBLADET den 4 mars 1887

_____________________________________________________________________________________

till en biografi över Carl von Bergen
_____________________________________________________________________________________

till nästa Föreläsning av Carl von Bergen
_____________________________________________________________________________________