Viktor Rydberg och Teosofin

yantra1.gif (2187 bytes)

Viktor Rydberg och teosofiens
framträdande i Sverige

Det kan utan överdrift påstås att ingen svensk personlighet i modärn tid i högre grad än Viktor Rydberg bidragit att framkalla ett teosofiskt tänkesätt och därmed följande uppfattning av människan såsom en odödlig andlig pilgrim. Hans livsuppfattning, sådan den återspeglas i en stor del av hans författarskap och varom en del personliga vittnesbörd även finnas bevarade, är genomträngd av en grundton, som väl kan kallas teosofisk. Den synes framgått som ett naturligt resultat av den förening av ett djupt religiöst sinne med nyplatonsk filosofi, som är så betecknande för skalden och tänkaren Viktor Rydberg. Han förde ju ofta det religiösa frihetskravets talan såväl mot vetenskaplig dogmatism som mot teologiskt trångsinne. Hans prometeiska andes aldrig vilande kamp för religionen som sådan, oberoende av alla konfessionella band eller dogmatiska trosartiklar, är måhända den största verkligt teosofiska gärning som någon svensk tänkare utfört i nyare tid.

Han bidrog även verksamt till framkallande av ett teosofiskt samfund i Sverige, även om han aldrig kom att räknas bland dess aktiva medlemmar. Huru detta skedde och de därmed sammanhängande omständigheterna skola i det följande närmare belysas genom vittnesbörd av personer, som då voro med och handlade i samråd med Viktor Rydberg. Till en början må endast erinras om att han med intresse följde den teosofiska litteratur , som i slutet av åttio- och början av nittiotalet utgavs i England och delvis även i svensk översättning. Vi vet på grund av samtida vittnesbörd att han studerade en del av H. P. Blavatskys artiklar och Hemliga Läran såväl på engelska som på svenska, och även om han förblev kritisk gentemot mycket i dessa ofta rätt osystematiska skrifter, så kunde han dock icke undgå att känna sig berörd av flera av de där framställda grundtankarna. Den egentliga källådran i Viktor Rydbergs teosofiskt färgade författarskap var emellertid icke framkallad av de litterära eller filosofiska impulser, som han vid denna tid mottog, utan berodde snarare på den naturliga intuitiva begåvning, känslan för en inre andlig verklighet, som bryter igenom som klara glimtar redan i hans tidigare arbeten.

Det är ju överhuvud icke de intellektuella teorierna och forskningsresultaten som förläna en så ovanlig betydelse åt Viktor Rydbergs författarskap och hans insats som kulturbärare, utan hans poetiska intuition och gestaltningskraft, närda av övertygelsen om människonaturens inneboende andliga krafter och oändliga utvecklingsmöjligheter. Han sökte, men i sitt sökande leddes han av en intuitiv längtan och låga, som vidmakthölls och renades genom hans alltjämt fortskridande forskningar i filosofiska, religiösa och mystiska ämnen. Han arbetade sig så småningom fram till en allt klarare insikt om livets stora sammanhang och dess ideella grundvärden. Hans mångsidiga kunskapsrikedom blev mindre en orsak till splittring än en anledning till utformande av en världsbild, i vilken livets olika manifestationer blev uttryck för en enhetlig plan och ett andligt syfte. Rydbergs ideella livstro och etiska patos vila ytterst på en övertygelse om att fundamentala lagar eller verksamhetssätt gälla icke blott i den yttre fenomenvärlden utan även i skönhetens, tankens och det moraliska medvetandets värld. Allt har sitt samband och är ytterst beroende av den "ordnande världsprincipen" eller vad vi enligt teosofiskt uttryckssätt snarast kalla den Stora Lagen – universums organiska enhet och lagbundna utvecklingsförlopp – vilken Rydberg hyllade i anslutning till den nyplatonska filosofien. Han skriver om denna i en av sina konstpsykologiska föreläsningar bl. a. följande:

"Ett kunna vi med visshet säga, att vårt tänkande har med denna ordnande världsprincip något befryndat. Det inom oss som vi kalla våra tankelagar, det inom oss som utgör vår logiska apparat och gestaltar den kaotiska mängden av sinnesförnimmelser till ordnade föreställningsgrupper och sluter dessa i vårt medvetandes personliga enhet, denna vår inre organisation har något befryndat med den ordnande världsprincipen. Ty vore det icke så, då skulle vår ur logiken framarbetade matematik ej kunna tillämpas på den värld, som genom den ordnande världsprincipen blivit till vad den är.

Långsamt klarnar människans medvetande om sin bestämmelse, och i den mån som det klarnar, skönjer hon en idealbild av sig själv, och när den bilden fullständigt klarnat, tager den mandom och uttalar vad som är vårt släktes högsta bestämmelse, att mot striden om tillvaron ställa samarbetet för tillvaron, mot lustan den sedliga besinningen, mot våldet rättfärdigheten, mot själviskheten barmhärtighet och självförsakelse samt mot vår djuriska inskränkthet, som bland fenomenen endast kan fästa sig vid dem, vila angå den fysiska självupphållelsen, ställa sanningsträngtan och ett forskningsbegär, som vill omfatta världsalltet."

Uttalandet är äkta Rydbergskt; det kunde fullständigas genom flera liknande. Ingen torde livligare än han känt en sanningsträngtan och ett forskningsbegär som vill omfatta världsalltet, och sällan har väl en skald hyst en mera levande känsla för de skatter som döljas innerst i detta djupa medvetande, som sammanlänkar människan med det universella livet. Såväl skaldens intuition som forskarens skarpsinne användes för att hämta upp i dagen dessa skatter av visdom och förtröstan. Han kände det som sitt andliga kall att mätta och vägleda hungrande och irrande själar och att uppenbara för den något av den väg som han själv vandrat. I sina anteckningar till Faustöversättningen har Viktor Rydberg givit några antydningar om sin egen kamp för det gudomliga ideal som han bar i sitt bröst:

"Då människan lyder sin inre röst och självförsakande strävar för vad hon tror vara rätt och gott, då fullgör hon, även stadd på irrfärd, det värv hon har här nere och lever, även om hon icke vet det, ett liv i Gud." ... Trohet mot det kall som han kände som sitt är hans trohet mot himlen , heter det om Faust. Den tillkämpade andliga friheten var Fausts liksom Viktor Rydbergs segerpris, och därmed hade han även vunnit den rustning som skyddade mot livets lägre lockelse och den maktägande opinionens anlopp. Huru högt han skattade själva kampen för de hägrande idealen, har han ofta antytt; kanske vackrast i drömliv:

"Ty de viska, att stridens och smärtans mystér
är fullkomningens villkor och själarnas rätt,
att det drag utav vemod som skapelsen bär,
är av trånad att skåda en ädlare ätt
Ja, den samklang du njuter är längtan uti,
ty naturen hon bidar att mänskan en gång
skall förvandla dess drömmande livs harmoni
till en vaken och frigjord och jublande sång."

**********************

Viktor Rydbergs uppfattning av religion var visserligen, att den kväller som ett källsprång ur människans innersta väsensgrund och tar sig uttryck som en längtan att förena sig med den gudomliga källa ur vilken hon utgått som en stråle, men denna längtan måste renas och förvandlas till en medveten kraft genom tanke och forskning, ädel strävan, offervillig kärlek och plikttroget arbete. Allbekanta äro raderna ur Psyke:

"hör det viskas: tro och ana, det är sällhet, ljuva brud.
Men förmäten du vill mera; du vill veta, du vill se,
och du ser – din lycka svunnen, och du vet – ditt hjärtas ve.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

obeprövad ingen dödlig hunnit har odödlig fröjd.
Eros´ famn och nektardrycken räcks med gränslös salighet
blott åt offervillig kärlek, som av inga gränser vet."

Med tanke på Rydbergs uppfattning av religionen erinrar man sig lätt uttalanden av H. P. Blavatsky, som gå i samma riktning; exempelvis följande ord i hennes berömda "Brev till ärkebiskopen av Canterbury": "Religionens funktion är att trösta och uppmuntra människorna under deras livslånga kamp mot synd och sorg. Detta kan hon göra endast genom att begåva mänskligheten med ädla ideal för en sällare existens efter döden och ett värdigare jordeliv, att i båda fallen vinnas genom medvetet arbete. Vad världen nu behöver är en kyrka, som kan förkunna en gudomlig eller odödlig princip för människan på ett plan åtminstone i jämnhöjd med tidens föreställningar och vetande." – Rydberg kände djupt detta behov, och då han som friast gav uttryck åt sitt eget väsen blev det just en förkunnelse av denna gudomliga princip. Det är ju detta som utgör ledmotivet i hans odödliga Kantat likväl som i så många av hans på lärda mödor grundade uttalanden om olika religioners innebörd och uppgift. Följande rader ur hans svar på en av de oförstående kritikerna av "Bibelns lära om Kristus" förtjäna här anföras:

"Dem som vill att man i mänsklighetens högsta och heligaste angelägenheter skall förtiga och undertrycka i stället för att meddela och utbreda vad man efter samvetsgrannaste undersökning funnit vara sant, han vet ej vad kärlek till sanningen är, han har aldrig rätt innerligt förnummit sanningens helige ande i sitt hjärta, han måste därtill tvivla på sin egen sak och betrakta den såsom tryggad endast genom skriftforskarens tystnad. Förgäves skall han fordra denna tystnad genom att hänvisa på de tvivel, som det fria ordet kan och måste väcka. Genom de tvivel, som egga till användande av förnuftets himmelska gåva, var det från begynnelsen bestämt, att folkens tro skall luttras, religionen förklaras.... Blott det tvivel är ett tvivel till döden, vilket reflexionslöst slår över till absolut förnekelse. Men detta slags tvivel har ingen näring i förnuftet, upptändes aldrig av forskningen. Det är i sig självt oförnuft, och det väckes, det utvecklas genom det oförnuftiga i en härskande dogmbyggnad."

I samma artikel betonar Rydberg även huru farligt det är att barnen i skolan berövas tron på det gudomliga hos människan genom att i stället få inpräntade hos sig dogmatiska föreställningar, som icke vila på Kristi ord, utan på kyrkomötenas och andra världsliga institutioners beslut. "Det händer då lätt att det gudomliga blir ett tomt, föraktat ord, sedan det oförnuftiga en gång usurperat dess namn; och utan tro på det eviga, utan medvetande om det idealmänskliga träder den unge snart därefter ut i vardagslivets strid, i kamp för förvärv, för tillfredsställande av sinneslivets behov."

Det är precis samma uppfattning som legat till grund för den teosofiska uppfostringsverksamheten på Point Loma och andra platser, där den omsatts i positiv form genom strävan att bygga de ungas moraliska och intellektuella utbildning på medvetandet om deras inneboende gudomlighet.

För Rydberg liksom för så många andra fördomsfria och varmt religiösa tänkare var det angeläget att påvisa skillnaden mellan Kristi läror, sådana de framställas i hans Bergspredikan, och de dogmatiska lärobyggnader, som utformats inom de kristna kyrkorna. Sålunda inskärper han i slutorden till "Bibelns lära om Kristus", att förkastelsedomen över kyrkoläran rättvisligen icke bör drabba de kristna urkunderna och ännu mindre Kristi egna uttalanden, vilka allt fortfarande, rätt uppfattade och tillämpade, kunde bilda grundvalen för en kyrka omfattande hela mänskligheten, i ty att Jesu lära, enligt Rydberg, är ett uttryck för " det allmänna, i mänskligheten verkande gudomliga förnuftet". – Det är samma uppfattning som ofta betonats i den teosofiska litteraturen,.... som framhållit att om den kristna förkunnelsen bibehållits ren och fortlevat i den form som den hade under de två eller tre första århundradena av vår tideräkning, så skulle det icke finnas behov för några sådana djupgående reformsträvanden som representeras av den teosofiska rörelsen.

"Bibelns lära om Kristus" får för övrigt icke uppfattas såsom någon exposé över Viktor Rydbergs egen livsåskådning; den var, såsom framgår av hans litterära och poetiska arbeten, långt mera färgad av nyplatonsk mystik och panteism – boken var endast en redogörelse för vad han funnit i Nya Testamentet, "vilket jag framställt lika objektivt och opartiskt som om jag skulle hava redogjort för innehållet i Veda eller Zend Avesta."

Uttalandet kan tjäna som en karaktäristik av författarens avsikt snarare än av hans uppfattnings- och arbetssätt, ity att i detta liksom i så många liknande fall bestämdes forskningsresultatet i icke ringa grad av Viktor Rydbergs religiösa behov och tankevanor – ett förhållande, som väl får betraktas som ofrånkomligt då forskningarna gälla kristendomens grundläggare och den skrift, i vilken hans uttalanden äro nedlagda. I saknad av ursprungliga historiska källor erbjudes här tillfällen till många olikartade tolkningar. Rydberg kom som bekant till det resultatet, att Jesus icke bör uppfattas som en gud, utan som en människa, hos vilken det gudomliga elementet utvecklats i oändligt mycket högre grad än hos vanliga människor, eller med andra ord, en varelse underkastad samma lagbundna, naturenliga utvecklingsförlopp som andra människor. Den upphöjda etiska konsekvens som kunde dragas härav, var naturligtvis att varje människa potentiellt äger möjlighet till en liknande utveckling även om hon är omedveten därom.

Rydberg gjorde icke någon skillnad på den Kristusgestalt, som framställes i de synoptiska evangelierna och den som utgör kärnan i Johannesevangeliet, och kom sålunda att sammansmälta två olika religiösa föreställningar eller begrepp, det ena hänförande sig till en stor lärare som uppträtt bland judarna, det andra till den immanenta gudomliga princip, som med ett gammalt namn, lånat från Mysterierna, kallas Kristus eller Kristos – den Smorde. Dessa två föreställningar representera väl i själva verket två olika sidor av samma sak eller med andra ord, att det gudomliga – symboliskt betecknat som Kristos – nått full utveckling och tagit mänsklig gestalt hos en stor lärare, vars levnad omspunnits med berättelser, vilkas innebörd kan tolkas på olika sätt. Nyckeln till detta mysterium torde icke kunna finnas annat än med tillhjälp av den visdomstradition som fortlevde i forntidens Mysterier och delvis ånyo framlagts av H. P. Blavatsky. Ser man saken i denna belysning, får Kristusgestalten en allmänmänsklig innebörd, och mycket av det som berättas om hans liv och lidande får en djupare betydelse än endast legendariska uppgifter. Man finner att Kristusgestalten utformats med stöd av då forlevande traditioner rörande invigningarna i de Stora Mysterierna, väl invävda i symboliskt legendariska berättelser, som tillämpats på en högt utvecklad människa och sedermera grovt vantolkats genom obildade exegeter och maktlystna kyrkopotentater.

Här är icke platsen att ingå på några närmare förklaringar av Kristusmysteriet, .... det må endast betonas att Rydberg sökt utvinna ur detta en allmännare rent mänsklig betydelse än som framgår ur kyrkans lära. Han var väl medveten om att den tidiga kristendomen upptog väsentliga element ur den nyplatonska filosofen (vilka dessvärre sedermera utplånades eller förvanskades), men han hade icke klart för sig huru nära denna filosofi sammanhängde med den visdom som bevarats i forntidens Mysterier, och saknade sålunda möjlighet att ställa frågan i det rätta perspektivet. Hans uppfattning kom att bestämmas av etisktreligiösa snarare än av filosofiska synpunkter.

Det gäller även i fråga om hans förklaring av Människans förut-tillvaro. Den är ett naturligt komplement till hans uppfattning av Kristusgestalten, men den utfördes icke till sina yttersta filosofiska konsekvenser. Han fann det nödvändigt att människosjälen genomgår en viss utveckling i andra tillstånd, innan den inträder i jordisk tillvaro, men denna utveckling sammanställdes icke med föregående jordeliv. En del av sina litterära arbeten, till vilka vi skola återkomma, antyder Rydberg att individerna ge uttryck för minnen eller karaktärsdrag från en föregående existens och framhåller uttalanden såväl av Jesus som av hans samtida, vilka tyda på att en form av metempsykos då var en allmänt utbredd uppfattning, men han tar icke steget fullt ut i filosofiskt avseende. Detta torde väl även sammanhängt därmed att Viktor Rydbergs uppfattningssätt var alltför andligt för att kunna förlika sig med de materialistiskt färgade framställningar av reinkarnationen som då förkunnades inom spiritistiska och närbesläktade kretsar. Han insåg tillfullo att den mänskliga själen eller "personligheten" icke kunde vara någon permanent väsensenhet, som uppträder på jorden liv efter liv. Kort sagt, någon "själavandring" i ordets populära betydelse kunde det icke bli fråga om, men väl om en utveckling av människans andliga väsensämne, sträckande sig över tillstånd som ligga både före och efter jordelivet. Söker man förklara ordet metempsykos etymologiskt, så innebär det,..... "besjälande efter besjälande" eller "ändrande själ efter själ" och innebär att själen till sin innersta väsenskärna är "en osynlig väsenhet, vilken i egenskap av en individuell monad följer en bana längs sin egen speciella utvecklingsväg och ikläder sig "själ" efter "själ"; det är de äventyr monaden genomgår, under det att den ikläder sig "själ" efter "själ", vila i sitt aggregat sammanställas under ordet metempsykos."

Utan att ingå på någon vidare belysning av dessa metafysiska problem kunna vi konstatera att detta uppfattningssätt av metempsykosen är nära besläktat med Rydbergs; det ligger fjärran från den materialistiska reinkarnationslära, enligt vilken människans personliga "själ" fortlever liv efter liv. Någon sådan lära har aldrig förkunnats av H. P. Blavatsky eller andra teosofiska författare med verklig kunskap i dessa spörsmål.

Det kan emellertid ha sitt intresse att erinra om de uttalanden som Rydberg anför som bevis för att läran om människoandens (eller monadens) förut-tillvaro var en grundåskådning bland de judisk-alexandrinska teosoferna på Jesu tid. Synnerligen betecknande är en episod, som Josephus omtalar i sin skildring av judiska kriget. Han ledde försvaret i norra Galiléen och hade efter bergfästet Jotopatos fall, med 40 stridskamrater tagit sin tillflykt till en cistern. Sedan deras tillhåll blivit upptäckt, ville hans följeslagare, för att icke falla i romarnas våld, döda varandra inbördes, men Josephus förmådde genom följande påminnelse avhålla dem därifrån: 'Veten I då icke att de rena andarna, som foga sig i den gudomliga skickelsen, fortleva, erhålla den skönaste plats i himmelen och efter tiders kretslopp åter nedsändas att bebo skuldfria kroppar, men deras andar, vilka lägga hand på sig själva, anvisas en vistelseort i underjordens mörker.' Rydberg tillägger: "Här var sannerligen icke rätta stället och rätta ögonblicket att för de med synagogans läror utan tvivel lika förtrogna som mot främmande läror fientliga israelitiska fanatikerna förkunna en ny, ohörd och oerhörd lära; Josephus' förmåga att inverka på deras beslut berodde endast därpå att han i deras minne återkallade en känd och obetvivlad religiös föreställning."

Genom att anföra detta citat såsom ett historiskt vittnesbörd om preexistenstrons allmänna utbredning vid denna tid och icke beträffande en eller annan form av reinkarnation, har ju Rydberg avsiktligt inskränkt dess betydelse, sannolikt emedan han icke ville överskrida gränserna för sin avhandling. Detsamma gäller om flera av de andra citat, som han anför från Philo Judeus och Josephus; de hänvisa mer eller mindre tydligt på människoandens pilgrimsfärd genom olika tillstånd, under vilka den ikläder sig växlande höljen eller "själar". Detta var allmänt talat den nyplatonska uppfattningen, till vilken de "judisk-alexandrinska teosoferna" anslöto sig. Men de lämna i allmänhet icke någon närmare förklaring, utan hålla sig till rätt svävande uttryckssätt, sannolikt emedan de verkliga förklaringarna hörde till de visdomsskatter som reserverades för dem som genomgått invigning i mysterierna. För Rydberg var det tillräckligt att de bekräftade tron på människoandens tillvaro före jordelivet likaväl som efter detsamma. Och denna bekräftelse fann han även i Nya Testamentet, i Jesu och Pauli uttalanden. Han erinrar bl. a. om berättelsen om den blindfödde och lärjungarnas fråga: 'Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar att han skulle födas blind?' Och tillfogar följande reflexioner:

"Att lärjungarna såsom möjligt förutsätta att den blindfödde för någon av honom själv begången synd blivit straffad med blindhet, framgår oemotsägligt av deras fråga. Att de tänkt sig synden såsom föregående och straffet såsom efterföljande har icke ens någon av ortodoxiens svagast begåvade skrifttolkare tagit sig för att betvivla. Men därav följer ovillkorligen, att lärjungarna trott att den blindföddes ande kunde före hans födelse genom någon synd hava ådragit sig det straff, varmed han vid födelsen blivit hemsökt. Denna föreställning må synas underlig, men hon var, såsom vi sett, utbredd bland judarna på Jesu tid, och det är sålunda icke förvånande att vi finna henne bland hans lärjungar. Stället har sin fullständiga, men också enda egentliga förklaring i preexistensläran, som här är en fråga om , kan dock förnuftigtvis icke antagas vara något annat än en föregående tillvaro i kroppslig form, ty om blindheten skall vara ett straff för en synd, så måste naturligtvis denna ha begåtts av den med fysiska ögon utrustade, inkarnerade människan. Rydberg betonar också själv att reinkarnationsläran möter oss i Nya Testamentet såsom en folktro, omfattad av Jesu lärjungar, vilket bl. a. bekräftas av den flerstädes upprepade åsikten (som också bekräftas av Jesu ord) att Elias återvänt i Johannes döparen: "Jag säger eder, att Elias är allaredan kommen, och de känna honom icke, utan gjorde med honom vad de ville."

Trots uppmaningar från flera håll, kunde Viktor Rydberg icke förmå sig att ett tjugotal år senare återupptaga sina kristologiska studier eller att bearbeta och vidare utveckla sina tankar om människans förut-tillvaro. Han blev mera intresserad av aktuella sociala problem och föredrog att icke inlåta sig på vidare polemik i teologiskt-religiösa frågor. Hans hållning synes med åren blivit allt mera reserverad, men detta hindrar icke att hans filosofiska uppfattning fördjupades och vidgades, även om han icke gav något samlat uttryck för denna. Det framträder glimtvis i hans dikter och artiklar. Av stort intresse såsom en belysning av hans ståndpunkt är företalet till den översättning av Edwin Arnolds "Asiens Ljus", som 1888 utfördes av hans vän Victor Pfeiff (sedermera en av de aktivaste medlemmarna av Teosofiska Samfundet) vilket omtryckts under rubriken "Om Buddha återvände". Det bär vittne om att han ingalunda stod oförstående inför buddhismens tankevärld, även om han icke haft tillfälle att djupare intränga i densamma (något som då var mycket svårare än i våra dagar). I själva verket förefaller det som om han kände sig stå inför något alltför stort och världsomspännande för att fullständigt genomtränga det med tanken. Den märkliga artikeln avslutas med följande karakteristiska ord:

"Tvivlet må kännas smärtsamt för dem som vill tro. Men smärtan är icke utan gagn. Hon ställer på tvivlaren den sköna uppgiften att leva som om han vore ett odödligt väsen, och att av oegennyttig kärlek till det goda underkasta sig en tukt, som man annars ålägger sig med visshet om kommande belöning och straff. Men den som vävt och spänt de emellan existenserna bragta slöjorna, är samma visdom, som frambringar liv ur stjärnetöcknen, stjärnetöcken ur utlevade solsystemer och liv återigen ur dem. De världar och de liv som sålunda efterträda varandra, äro uppbyggda med samma atomer, samma monader, samma summa av krafter. Det är samma natur, som lever, dör och lever igen. Av världsbetraktelsen i stort är något att lära. Alldeles ogenomskinliga äro slöjorna icke.

Jag upprepar för den skull: elden skall brinna i kommande världar, till intet brännbart återstår. Läran om Karma har uppvuxit ur rättfärdighetens djup, som också är sanningens. Ingen undkommer följden av sina gärningar. Är ditt hjärta oroligt däröver, så gå den väg de försakande gått och gå till honom som icke läker med elden, om du tillåter honom läka med nåden, och säg till honom vad en av din kyrkas fäder sagt: 'Du har danat oss till dig, och oroligt är vårt hjärta, innan det får vila i dig'."

Rydberg lägger dessa uttryck för sina tankar i Sakyamunis mun, men de representera tydligen en hög grad subjektiv bekännelse, inledd med ett betonande av den religiösa tvivlarens upphöjda uppgift, buren av en klar antydan om det universella livets enhet och cykliska utvecklingsförlopp, stärkt av medvetandet om Karmalagens rättfärdighet och insikten att befrielse endast kan nås genom uppgående i ett större liv än det personliga, utmynnar den i ett kristet slutackord, som verkar något främmande i den indiske världsfrälsarens mun. Det förefaller nästan som om Rydberg velat inympa på Sakyamuni sin egen tro samtidigt som han låter oss förstå, att den indiska filosofien öppnat för honom ett vidare perspektiv över livets stora sammanhang och lagbundna utvecklingsförlopp. Han hade synbarligen förvärvat kunskaper som fört honom in på helt andra tankebanor än dem han tidigare följt, och det ligger nära till hands att antaga, att de teosofiska studier som han bedrev vid slutet av 80-talet, därvid haft sin stora betydelse. I filosofiskt avseende stod han då teosofien närmare än någonsin, – Hans naturliga fallenhet för sådana tankelinjer hade då närts genom direkta studier – vilket emellertid icke hindrade att han förblev en religiöst kristen. Den teosofiska rörelsen har räknat många kristna mystiker bland sina anhängare, ja i själva verket är det väl sådana som fört fram rörelsen i Västerlandet. I vad mån Rydberg bidrog i sådant avseende skall beröras i det följande, men innan vi övergå till detta kapitel kan det vara skäl att i korthet erinra om de teosofiska grundtankar, som framträda i en del av Rydbergs skönlitterära arbeten.

**********************

Av största intresse i detta avseende är Den Siste Atenaren, genomträngd som den är av Rydbergs stridbara humanism och kärlek till de nyplatonska filosofernas tankesystem. Enligt egen utsago kände han sig , medan han skrev denna bok, "som stridsman under idèernas fana, för vilken jag lever och andas, och mitt arbete är intet annat än ett spjut, som jag slungar mot det fientliga lägret i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda." Det fientliga lägret utgjordes närmast av en dogmatisk och maktlysten statskyrka, och vapnen voro huvudsakligen smidda av material, som han hämtat från den nyplatonska filosofiens tankearsenal. Rydberg hade en naturlig förkärlek för dessa, en intuitiv uppfattning av att de bildade en "brännpunkt, mot vilken för sista gången, de glänsande ljusstrålar konvergera, som utgångna från förflutna tiders eoner, ännu ej blivit förmörkade av bigotteriet och fanatismen", för att citera H. P. Blavatsky, som ju även i annat sammanhang framhåller, att philaleternas eller de neoplatonska visdomsälskarnas samfund var den sista organiserade teosofiska verksamheten före vår tid. De tankar och impulser som utgått från dem kunna sålunda med skäl kallas teosofiska – en beteckning som ju även Rydberg riktigt använder – vare sig de framställas i samma eller annan form än i den nutida teosofien. Den Siste Atenaren är sålunda alltigenom en bok med teosofisk grundtendens, och det vore lätt att citera många sidor till bekräftelse av detta, men det är kanske icke nödvändigt, då den är så välbekant. Endast ett par karakteristiska uttalanden av Chrysanteus och Hermione må här vara tillräckligt; den förre belyser neoplatonismens förhållande till kristendomen i följande ord.

"Jag föreställer mig att vad Plotinus uppnådde genom att sänka sin ande, i det begrepps- och formlösas hav, det ägde Josefs son mera av naturen och såsom något stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga blev grumlad. Vad han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i en lägre. Lotusblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien, rotfast i världsanden – Apollon, eller vad man vill kalla honom. Genom dem intränger Gud i oss: genom dem såsom genom ett språkrör talar han i våra själar och låter sig förnimma i många former: såsom samvetets röst, såsom konstnärens ingivelser, såsom aning och profetia. Att grunden till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse såsom världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos alla folk och människor desamma, och att konstnärernas verk, ehuru i olika fullkomlighet och från olika sidor spegla samma idé."

Vackrare kunde knappast den rent teosofiska uppfattningen av människans inneboende gudomliga natur och hennes därav följande samband med allt liv framställas. En bekräftelse av samma föreställning lämnas i Hermiones poetiskt och filosofiskt sköna tolkning av Narkissos-sagan: Narkissos är männsikoanden, född och ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga. Till en början lever han oskuldens naturliv, men hans uppgift är att såsom fri, förnuftig varelse (såsom en självmedveten tänkare) genomgå den stora evolutionscykeln och bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket han lämnade såsom ett ofritt naturting. Han törstar efter kunskap och ljus. Han speglar sig i visdomens källa. Spegelbilden är idealet, i sin gudomliga, ovanskliga skönhet uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än såsom mänskligt .... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga, är just den inre människan, som genom kamp och strider skall utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig smärta och glädje, då han upptäcker huru högt hans mål är, huru fullkomlig han kunde och borde vara."

Slutligen må erinras om den siste atenarens yttrande till kristianen Teodoros: "Skillnaden mellan det som är heligt för dig och det som för mig är heligt, sträcker sig blott till formen och icke till anden."

Dessa citat må här vara tillräckliga för att belysa bokens bärande grundidéer: den religiösa fördomsfriheten såsom ett naturligt uttryck för det ädlaste i människonaturen, människornas grundväsentliga andliga gemenskap och deras förmåga att i djupet av sin egen natur vinna kontakt med sitt gudomliga ursprung, huru de än formulerade sina föreställningar om det Högsta och Heligaste. Framställningen av konflikten mellan den klassiska humanitet, vilkens inre upplösningsprocess redan var i full gång, och den kämpande kristendomens segervissa fanatism är ju också så väl bekant att den här icke behöver uppehålla oss. Enligt Rydbergs uppfattning funnos möjligheter till en harmonisk sammanslutning av de bästa elementen i båda lägren, men detta kom icke till stånd, annat än hos enskilda upplysta individer, på grund av mänsklig trångsinthet och bristande andlig kunskap. Konflikten blev djupt tragisk ur religiös synpunkt, i det att de frigörande andliga krafterna kvävdes under den segrande kyrkans mänskliga dogmbyggnad.

Rydberg var sedan tidiga år genomträngd av sympati för den nyplatonska filosofien och hade en naturlig försåelse icke blott för dess andligt-intellektuella utan även för dess mystiskt-intuitiva element (såsom ju framgår av flera skildringar av det extatiska skådandet i Den Siste Atenaren), och han försummar intet tillfälle att fästa uppmärksamhet på den betydelse den haft för den ursprungliga kristendomen. Bättre än något annat tankesystem synes den motsvarat hans djupaste religiösa behov, trots att dessa så att säga antagit kristen färg. Den kristendom han önskade var sådan som Hermione fattade den, då hon lät döpa sig. Kombinationen av dessa två tankeströmmar var en ledande kraft i hans liv redan från tidiga år. Sålunda skrev han 1861 i en recension av Melins Litteraturhistoria:

"Det borde icke hava undgått författaren att greker och romare före den klassiska världens fullständiga undergång verkligen hade upptagit och genomarbetat kristendomens idéer, och detta på ett sätt, som åt den antika bildningen gav de vidsträcktaste fält att på dem pröva sin omgestaltande förmåga, och som under hela medeltiden och allt framgent förlänade åt kyrkan, dess trosbyggnad och dess utvecklingsgång, sin bestämda form och riktning. Det är en av de märkvärdigaste företeelserna i världshistorien, då de från en djupt underlägsen kultur härstammande, i hebreiska litteraturen fixerade, gammaljudiska föreställningssätten i släptåg efter kristendomen inrycka på den västerländska kulturens område för att där göra erövringar. Att avskära förbindelsen mellan båda – mellan kristendomen som sådan och den gammaljudiska andan – att upptaga den förra såsom innebärande frön till en högre världsordning och att tillbakakasta den senare såsom representant för en längesedan övervunnen, för den antika andan rent av vedervärdig ståndpunkt, detta var det antika målet för den kristianiserade hellenismens ädlaste mäns strävanden. " Detta var med andra ord den helleniska teosofien, i vilken de renaste etiska strävanden, i Kristi anda, sammansmält med grekisk bildning i platonsk form.

Rydberg kände det tydligen som sin uppgift att söka fortsätta de strävanden som uppburos av " den kristianiserade hellenismens ädlaste män". Det var så att säga hans pathos; det förlänade en särskild lyftning åt hans bibliska forskningar – ett stort mänskligt värde, oberoende av de mer eller mindre övertygande resultat till vilka de ledde. Den intuitive tänkaren och diktaren stod i själva verket alltid ett trappsteg högre – och kanske närmare sanningen – än den intellektuelle forskaren.

I hög grad betecknande för Rydbergs medfödda böjelser och arten av hans diktargåva är ju, att Singoalla – "Det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille" – är så fullständigt genomvävd av aningsfull mystik och antydningar om dolda krafter hos naturen och människan. Han bibehöll alltid själv en viss förkärlek för denna sin "ungdoms dotter" – ett verk från "en tid då inbillningskraften var rikare än självkritiken stark", och gör följande intressanta påpekande (i brev till Borchsenius) i samband med utgivandet av fjärde upplagan 1895:

"Den stämning av mystik och symbolism, som jag så att säga omedveten och driven av ett inre behov, inlade i denna min ungdoms skapelse, har nu åter vunnit sympatisk anklang inom den läsande världen. T.o.m. den s.k. fysiologiska skolan inom litteraturen har fått en beröringspunkt med Singoalla i min skildring av den hemliga kraften, hypnosen, vars stadier och verkningar (märk särskilt dubbelpersonligheten hos Erland!) jag på grund av ett slags intuition har, enligt vad man påpekar, exakt beskrivit tjugo år före Charcot och Binet."

Denna mystiskt symboliska grundstämning fanns ju från början i Singoalladikten, likaså skildringen av magnetismen (i första upplagan förekom t. o. m. en liten polemik mot de doctores, som negera denna kraft), men för övrigt voro antydningarna om de dolda krafterna hos människan och naturen mindre påtagliga här än i senare upplagor. Rydberg företog nämligen tre successiva överarbetningar av Singoalla och gjorde därvid, i synnerhet i den sista, väsentliga tillägg, som tydligt peka på att han nu mera medvetet än förut sökte belysa människolivets mystik. Detta skedde i början av 1890-talet kort efter det Rydberg kommit i kontakt med den moderna teosofiska litteraturen. Det märkliga med dessa tillägg synes vara, att de framför allt äro avsedda att öppna tidsexistensens portar och liksom ställa berättelsen såsom ett led i en av naturens makter flätad utvecklingskedja. Länkarna, som ligga bakom, och de, som följa efter, antydas såsom orsak och följd; här öppnas perspektiv över flera sammanhängande liv. Det egendomliga bindemedlet i berättelsen eller den osynliga silvertråd, varmed de förnämsta personernas öden sammanbindes, utgöres av månmysteriet.

Erlands fädernesläkt, Månesköldarna, ansågos stå under månens speciella inflytande, och syntes hugade att gå sin bana ljudlöst likt månen. Erland själv såg underbara sagosyner, då månen trädde fram över skogsranden, han som eljest var en uppmärksam lärjunge till pater Henrik, kunde då ej längre hålla tankarna samlade. "Var Erland på något sätt befryndad med månen?", frågar Rydberg. Och det gick en sägen i bondstugorna, att den gamle Månesköld, som icke ens låtit primsigna sig och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmör, gått igen i Erland. "Folk tyckte att det var något oroligt, vilt hos denne gosse, något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till sig ett stänk av dopvattnet."

Liksom en följd av denna egendomliga månnatur hos ynglingen sker det även att han låter fängsla sig av den mörka zigenarflickan Singoalla. För henne representerar ju månen – Alako – en oemotståndlig gudomlig kraft. Det är inför denna gud Erland och Singoalla avlägga sina löften som man och hustru, och det är från samma källa Singoalla synes hämta sin magnetiska kraft. Naturligtvis blir då även deras son, Sorgbarn, helt och hållet "en månvarelse"; han äger den hypnotiska kraften i ännu högre grad än modern, och han kan därför även bli redskapet, som återför den genom lidande och ädla korsriddar-bragder nästan frigjorde Erland inom måninflytandets trollsfär.

Berättelsen slutar som bekant (i den sista versionen) med att riddaren dock till sist – med uppbjudande av hela sin viljekraft – frigör sig från förtrollningen. I överilat mod stöter han dolken i Sorgbarn, men hålles tillbaka från att göra något ont åt Singoalla, icke av kärlek, icke därför att han längre känner sig bunden vid henne av några ömmare band, utan därför att han i den sörjande modern ser någonting mer än den förhäxande måndyrkerskan. Han ser "ett Guds barn, som sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände. Ty att jag är olycklig, vill jag ej neka". – Med hela sitt följande liv söker han sona vad han brutit och vinna frigörelse från sin ungdoms förtrollning.

Det förefaller som om Rydberg i denna berättelse sökt meddela något av vad han kände – kanske intuitivt lika mycket som på grund av studier – rörande månen och dess utomordentliga inflytande på naturen och människorna. Förhållandet återspeglas ju i flera forntida religioner, som varit baserade på månkult, likaväl som i gammal folktro, men det är okänt för vetenskapen. Av alla dessa religiösa traditioner och fantastiska berättelser framgår, att månens trollmakt har djupare orsaker än den silverglans som vi förbinda med densamma, och att den mer än någon annan himlakropp påverkar människornas psykiska och emotionella natur. Den kan vara stärkande och hjälpande liksom för det vegetativa livet på jorden, men den är oftare fördärvbringande för mänskliga varelser, därför att den lockar fram de sinnligt emotionella böjelserna på bekostnad av den högre omdömesförmågan och det moraliska medvetandet. I sådan riktning gå de traditionella föreställningarna om månens inflytande, och att de icke sakna ett underlag i verkligheten framgår av såväl historiska som fysiologiska förhållanden, som delvis antydas av H. P. Blavatsky exempelvis i följande rader ur Den Hemliga Läran:

"Månen är alla trollkarlars och besvärjares vän och de obetänksammas fiende; så har varit förhållandet i uräldsta tider, i de tessaliska häxornas dagar i en senare tid, lika väl som bland våra dagars tantriker i Bengalen. Dess natur och egenskaper äro kända av varje ockultist, men för vetenskapsmännen ha de tillsvidare förblivit en sluten bok – månmagnetismen alstrar liv samt uppehåller och förstör det i psykiskt såväl som i fysiskt avseende. Och om månen i astronomisk mening är en av den gamla världens sju planeter, så är han genom teogonien en av dess regenter." På ett annat ställe i samma bok: "I samband härmed torde vi böra påminna om att medan mångudinnorna i varje mytologi, särskilt den grekiska, stodo i samband med barnafödandet, på grund av månens inflytande på kvinnan och befruktningen, så är vår drabants ockulta och verkliga samband med den senare ännu i dag okänt för fysiologien, som anser varje därmed sammanhängande sedvänja för grov vidskepelse. – Då månen hos grekerna ställdes i samband med de kvinnliga gudomligheterna Artemis-Diana, Juno, Isis, m.fl. härrörde detta från verklig kunskap om den kvinnliga naturen, den fysiska såväl som den psykiska."

Rydberg har fångat något av detta ogripbara mysterium och låtit det avspegla sig hos huvudpersonerna i Singoallaboken. Som ett hemligt fluidum genomtränger måninflytandet deras väsen, det liksom spelar på deras nerver och gör dem till rov för nedbrytande psykiska krafter. Det är kampen om och emot denna hemliga makt, som bildar berättelsens underlag. Den avslutas som bekant i den sista upplagan, med ett försonande ackord, i vilket Vätterbygdens heliga eremiter och de stolta riddarna från söderns land sammanställas; författaren låter oss ana som ett framtidsperspektiv en sammansmältning av kristendomens anda av hängivenhet med den urgamla österländska visdomen. Om riddarna från fjärran land heter det: "Vilka dessa män voro och vad deras ärende, visste Johannes icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i det förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett brödraförbunds gömmor bevarar dettas anor från ett sprängt äldre förbund, skulle, om de uppslogos för oinvigda blickar, uppenbara åtskilligt om ett tåg, som "riddare av det grusade templet" och "forskare av de brinnande bålen" gjorde till Norden för att även där, om möjligt, vinna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag från Indiens pagoder."

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Vapensmeden är ju ingen stridsskrift i romantisk omklädnad och icke heller någon mystisk berättelse, men här framträder likvisst på ett dominerande sätt en gestalt, som inger vördnad och respekt icke blott därför att han är kraftfullare än vanliga människor utan även visare – bondehövdingen Slatte. Han äger siarblick, han genomskådar människorna och avlyssnar naturens väsen deras hemligheter. Hans utseende och uppträdande erinra om Odins. I den monumentala scen, där den benhårde intellektualisten och lärde representanten för dogmatisk kyrkoreligion, mäster Lars, träder inför Slatte, sitter denne i ett högsäte mellan beläten av Balder och Tor. Skildringen av mötet är konturskarp, knapp och klar som en relief i brons; sammanträngd och fåordig, men den kvarlämnar en övertygande känsla av den grovhuggna forntidsjättens oerhörda överlägsenhet över den torra boklärdomens självsäkra representant. Scenen är för lång att citera; den slutar med att mäster Lars tvingas på knä och får slita spö för en del illvilliga och hänsynslösa handlingar mot människor och djur.

Slatte är även väktare av sträng rättsordning, ärlighet och god vandel; han yttrar till Gudmund: "Det folk måste ha förlorat mannamod och rättskänsla som låter nidingar kränka skriven och samvetslag i skygd av en förlamad eller missbrukad domaremakt." Han är kung Göstas säkraste stöd och mäktigaste hovrätt nere i Småland, samtidigt som han är en representant för en längesedan svunnen tid. Hans minne av det förflutna och hans förmåga att skåda in i framtiden antyda ett medvetande som spänner över mer än ett liv. Hans visdom synes avspegla intryck från en tidsålder då gudarna vandrade på jorden. Det är icke gott att säga vilken tid han tillhör, trots att han effektivt ingriper i händelserna under konung Göstas regering. Det är som om Rydberg i Slatte velat antyda möjligheten av en högre och mäktigare människotyp, en heroisk varelse, som måste framstå oförklarlig även för de mest spränglärda, och han har karakteristiskt nog, givit honom fornnordisk patriarkgestalt.

Då Gudmund framkastar förmodan att man i forntiden utsatte lytta barn att dö, blixtrade det till i Slattes ögon: " Man ljuger på våra hedniska förfäder. Man tror på dumma och skamlösa munklegender om dem – de skönaste själar kunna genom omedvetna krafters spel eller genom prövande högre vilja få bostad i vanföra kroppar. Och det samhälle kallar jag ovärdigt att leva, där icke barmhärtigheten mot de svaga ligger till grund för allt. Men den som bränner bort bölder eller skär bort ruttnade lemmar, ledes också av barmhärtighet." Yttrandet är märkligt icke blott som en antydan om att Slatte ägde bättre kunskap om forntidens tänkesätt och sedvänjor än de medeltida legendsmidarna utan även som ett vittnesbörd om att han var medveten om "själens" (här avseende det som Rydberg plägat kalla människoanden) utveckling genom skiftande erfarenheter under successiva jordeliv eller med andra ord, att hans visdom även omfattade ett reinkarnationsförlopp. Detta bekräftas även av hans yttrande, att han förflyttar missdådarna "till det, där deras själar ha att invänta ett nytt inträde i jordelivet under andra villkor och med bättre utsikter än de föregående". – Det förefaller som om Rydberg har projicerat tankar, hämtade från nyplatonikerna eller från senare teosofiska skriftställare, på den nordiske jätten i medvetande av att den inre visdomen är densamma alldeles oberoende av i vilka regioner eller i vila tidevarv den framträder. Formerna och uttryckssätten måste skifta alltefter de olika kulturtillstånden, men grundtankarna förbliva desamma, ity att de äro avspeglingar av den universella världsordningen.

Det låter nästan som ett urskuldande då han framhåller att det var med hänsyn till då rådande tidsförhållanden, som Slatte hade att göra så kort process med nidingarna, och att hans domar alltid voro skarpsinniga och väl avvägda. Slattes kunskap om det förborgade översteg vida mänskliga mått. "Han kunde tala om de högsta ting och de mörkaste gåtor och gjorde det så, att mäster Gudmund satt häpen, förtrollad, kringvärvd av gigantiska bilder, av landskap och uppträden, sådana som de, vilka Dante uppbesvor ur longobardernas förbleknade sagovärld, då han skildrade sin vandring genom helvete och skärseld."

Även Slattes dotter Dagny framställes såsom en varelse med djupare insikt i livets hemliga vägar än vanliga människor äga. Hon kan skåda in i framtiden och minnas det förflutna, enligt vad det vill synas, även från tidigare existenser. Det är som talade hon om själens sällsynta reinkarnationsminne, då hon yttrar till Margit: "Ett sådant ord som minne är en bro, som ligger över ett outrannsakat djup. Man går på bron över djupet utan att tänka på att det finns. En förfluten händelse finnes icke .... du har t.o.m. glömt att den funnits .... och så dyker den likväl en vacker dag upp i din erinring. Varifrån? Det kan du icke säga, men min far kan det. Så mycket må jag meddela dig, att det förflutna ej är vordet till intet, utan finns av evighet. Det innevarnade ögonblicket skulle annars vara det enda, som är verkligt." – Sedan säger hon, att tiden av hennes far plägar liknas vid en pergamentsrulle, vars ena ända rullas upp och den andra rullas in. "Den avrullade delen kan till en längre eller kortare del hägra för själen, och det kalla vi minne; den icke avrullade kan ock till en längre eller kortare del hägra för själen, och det kalla vi siareförmåga."

Den upplysta själens medvetande rör sig på ett plan, där forntid och framtid så att säga sammansmälta med det närvarande, eller där, med andra ord, den personliga tidsexistensens skrankor icke längre existera liksom i drömmen eller extasen. Rydberg hade klart för sig att det finnes varelser som kunna höja sig till ett sådant tillstånd; sådana uppträda ju i flera av hans berättelser, och de framställas såsom bärare av den djupaste kunskap, av en visdom som icke kan nås genom det reflekterande intellektuella förståndet. Förmågan är en naturlig utveckling av människans inneboende förmögenheter; den är icke den psykiska klärvoajansen, utan ett andligt fjärrskådande, som går hand i hand med en hög moralisk utveckling, ett renande och förädlande av människans hela natur, som sålunda blir ett instrument för högre krafter. Den är förvisso besläktad med skaldeintuitionen, som hos Rydberg städse rörde sig på djupet, men den kan icke bli fullt medveten och användas i rätt avsikt, om icke hela personligheten även i etiskt avseende höjer sig till ett plan som ligger över det allmänmänskliga.

För Rydberg var och förblev den moraliska utvecklingen en förutsättning för andligt framåtskridande och uppnående av siareförmågan. Han kände det djupt; det är denna patetiska underton som ljuder genom så många av hans dikter och berättelser. Men den blandas med dissonanserna från den intellektuella kamp som samtidigt försiggår hos honom: forskarens strävan att vinna klarhet om de vägar och mål som skymtade för intuitionen. Han sökte, djupt och fjärran – i människohjärtat lika väl som i hävderna – och även om han icke nådde fram till full klarhet så gav han många ovärderliga antydningar om den väg som leder till andlig kunskap.

****

Under sitt sökande kom Rydberg som sagt, även i nära beröring med den modärna teosofiska rörelsen och bidrog på ett verksamt sätt att införa denna i Sverige. Hans ställning i detta avseende har fått en skev och ofullständig belysning genom de två eller tre korta brev av tämligen negativ karaktär som publicerats, och det synes följaktligen icke sakna sitt intresse att här lämna en del upplysningar, grundade på skriftliga och muntliga meddelanden av två numera avlidna vänner till Viktor Rydberg nämligen Dr. Gustav Zander och Direktör Thorsten Hedlund, som båda hade tillfälle att på närmaste håll följa Rydbergs intresse för teosofien och samtala med honom i dessa ämnen.

Den som först fäste Rydbergs uppmärksamhet på den teosofiska rörelsen och därmed sammanhängande litteratur var hans vän Carl von Bergen, den mångsidige filosofen och skriftställaren, som bl. a. uppsökte H. P. Blavatsky i Torre del Greco på sommaren 1885 (såsom framgår av ett brev från Babajee, där han betecknas som "fanatisk") och efter hemkomsten till Sverige icke försummade några tillfällen att såväl privat som offentligen ge uttryck åt sitt livliga intresse för Mme Blavatskys verksamhet. Han vann till en viss grad gehör i det Hedlundska hemmet i Göteborg. Saken framskymtar i brev från S. A. Hedlund till Viktor Rydberg, som då var bosatt i Stockhom, och bekräftades på sin tid av personer sådana som Thorsten Hedlund, Ellen Bergman o. a., vilka fördes in i den teosofiska rörelsen av Carl von Bergen. Vi kunna ta för givet att han även sökte påverka sin beundrande vän Viktor Rydberg, ehuru historiska vittnesbörd härom saknas. Rydberg förhöll sig kritisk och yttrar i brev till S. A. Hedlund (dec. 1886) på tal om von Bergen: "Det är en märkvärdig psykologisk företeelse att han anslutit sig till denna strömning och icke åtnöjt sig med att fordra erkännandet av fakta, som äro verkliga, fast de synas underbara, samt att påyrka deras vetenskapliga behandling efter västerländsk metod. Starka skäl måste hava manat honom därtill. Ett sådant kan jag finna i den nybuddhaistiska världsåskådningen, som framträder i storartade och väl tecknade konturer, ägnade att imponera på en sökande ande. Kan nybuddhaismen vinna flera sådana proselyter, så lyckönskar jag den därtill, ty har den hittills dolda sanningar i sin ägo, så är sådana män bättre än Mme Blavatsky ägnade att konstatera och bevisa det. Hon åter med sina magiska krafter förekommer mig snarare som ett intressant studieobjekt än som något annat."

Uttalandet ger vid handen att Rydberg vid ifrågavarande tidpunkt ägde en tämligen ofullständig och skev kännedom om den teosofiska rörelsen och dess stiftarinna; han karakteriserar den som en form av nybuddhism och antyder att Mme Blavatsky kunde vara intressant som "ett studieobjekt" på grund av sina "magiska krafter", men han har tillsvidare icke tagit kännedom om något av hennes filosofiska arbeten. Om han haft tillfälle därtill, skulle han vetat dels att teosofien icke är en form av buddhism och dels att de mycket omtalade psykiska fenomen, som tidvis förekommo i samband med Mme Blavatskys verksamhet, icke tillmättes något värde ens av henne själv såsom kriterier på det andliga värdet av de idéer hon framlade. Men efter allt att döma, intresserade de psykiska biprodukterna Carl von Bergen och hans samtida mera än de etiskt-religiösa idéerna. Under sådana förhållanden var det naturligt att Rydberg skulle ställa sig kritisk gentemot det som framfördes under teosofiskt namn, ty även om han ingalunda stod absolut tvivlande eller förnekande i fråga om psykiska krafter och fenomen, så insåg han att de icke hade något andligt värde.

Då H. P. Blavatskys stora arbete The Secret Doctrine år 1888 utkom i London ägnade Rydberg boken ett tämligen ingående studium, trots att såväl språket som framställningsformen torde berett honom kännbara svårigheter, och när detta digra verk vid början av 90-talet utgavs i svensk översättning, så läste han det ånyo. Sedan han då åtminstone till en viss grad inträngt i arbetets tankevärld, yttrade han, icke långt före sin död, till Thorsten Hedlund, att han "hyste den största beundran för H. P. Blavatskys storartade lärdom". Men, såsom tillades av samme sagesman, han kunde aldrig rätt förlika sig med tanken, att ett sådant arbete nedskrivits av en kvinna.

Dessutom hade ju denna kvinna blivit utsatt för de mest infama och äreröriga beskyllningar, vilka vid slutet av 80-talet, och även senare, fick en vidsträckt spridning och ett slags auktorativ hallstämpel genom den "rapport", som avgavs av Sällskapet för psykisk forskning i London. Rydberg hade lika litet som en hel del andra personer möjlighet att riktigt bedöma denna invecklade affär prima facie, och även om de möjligen fingo höra att en del av de komprometterande brev, på vilka rapporten var baserad, voro förfalskningar, så satte de större lit till den självsäkre (men lurade) Mr. Hodgson än till Mme Blavatsky och hennes vänner, vilket allt helt säkert bidrog att betona Rydbergs kritiska inställning. Men hans naturliga intresse för teosofien kunde inte förkvävas av den s. k. vetenskapliga världens förkastelsedom över dess stiftarinna. Tvärtom; det var hans förhoppning att den skulle bli mera känd även i Sverige.

I sådan avsikt inbjöd han i oktober 1888 några personer, som han visste vara intresserade i teosofi, till middag i sitt hem vid Karlavägen, nämligen Fru A. Cederschiöld, Fröken Ellen Bergman och Dr. Gustav Zander jämte major H. Cederschiöld och fru Zander. Vid detta tillfälle diskuterades den teosofiska rörelsen närmare, och sammankomsten blev i själva verket upphovet till stiftande av ett teosofiskt samfund i Sverige. Viktor Rydberg hade s. a. s. stått fadder för företaget även om han aldrig önskade framträda offentligen i sådant avseende. Ellen Bergman och herrskapet Cederschiöld voro gamla bekanta till Rydberg; med dem hade han haft många livliga diskussioner i teosofiska spörsmål, men Dr. Gustav Zander hade han endast kort förut lärt känna på en middagsbjudning, där de två herrarna (enligt vad den senare meddelat) "talade endast teosofi" med varandra. Rydbergs förtroende till Zanders förmåga att inta en ledande ställning i det teosofiska arbetet i Sverige synes – att döma av flera uttalanden – varit mycket stort, trots att Dr. Zander då han först sammanträffade med Rydberg, stod tämligen främmande för teosofien. Han har själv antecknat, att "den tid som förflöt mellan middagen hos Rydberg (i okt.1888) och samfundets stiftande (d. 10 febr. 1889) användes av mig till ett närmare studium av teosofien."

Det var också väl bekant för de nämnda personerna att Rydberg på grund av sin mycket framskjutna ställning i det offentliga livet var förhindrad att träda i spetsen för ett teosofiskt samfund; den inbjudan som Dr, Zander sände honom var helt enkelt ett naturligt uttryck för tacksamhet och förtroende. Rydberg fattade den "som ett vittnesbörd om en i väsentliga punkter gemensam livsåskådning". I fortsättningen av samma brev ger han uttryck åt sin kritiska inställning gentemot Mme Blavatsky, på ett sätt som tydligt nog ger vid handen att orsaken härtill var den ovan omtalade vilseledande "rapporten". Han skriver: "Jag vill icke utan samvetsgrann prövning instämma i förkastelsedomen över en medmänniska; men kan ej heller göra mig otillgänglig för en logiskt bindande indiciebevisning och anser mig hava skäl nog att i avseende på henne iakttaga kritisk varsamhet." Hans inställning till det teosofiska samfundet som sådant förblev avvaktande, men även det vackert avböjande svaret på Dr. Zanders inbjudan till medverkan röjer ett allvarligt intresse för saken. De skäl som avhöllo Rydberg från att träda i ett mera direkt positivt samarbete för den teosofiska rörelsen i Sverige, voro som sagt av personlig art och till icke ringa del beroende av de missledande framställningar, som givits så allmän spridning genom rörelsens motståndare inom vetenskapliga och kyrkliga läger, vilka var på sitt håll hade dogmatiska positioner att försvara. De vapen som därvid användes voro smidda av lögn och illvilja, men då de länge sedan förlorat sin skärpa, finnes numera icke skäl att vidare dröja vid saken. Men det måste väl medges att förtalet och allt vad därmed följde blev en orsak till att Rydberg icke kom att fördjupa sig i den modärna teosofien med samma förtroende som i den nyplatonska. Han blev sålunda aldrig i tillfälle att slå den bro över tidevarven som skulle gjort det möjligt för honom att se hela rörelsen i ett historiskt sammanhang, som kunnat uppenbara för honom dess urgamla ursprung och ständigt förnyade uppgift såsom en länk med forntida visdom.

O. S.
[Oswald Siren]

Denna text publicerades först av Teosofiska Bokförlaget Point Loma, Stockholm, Svenska Teosofiska Tryckeriet Visingsö 1943.

__________

tillbaka till Den Teosofiska Rörelsens Arkiv

till toppen av sidan