Brev som hjälpt mig - Ord är levande Budbärare (brev 6)

yantra1.gif (2187 bytes)

av
WILLIAM Q JUDGE

FÖRSTA BOKEN

BREV VII

Käre Jasper:

Kamrat, jag har fått ditt brev där du talar om hur mycket du önskar att några Adepter sänds till Förenta Staterna för att hjälpa alla sanna lärjungar. Ändå vet du mycket väl att De inte personligen behöver komma hit för att hjälpa. När jag noga läser igenom ditt brev verkar det som om det fanns en möjlighet till ett tvivlets frö i ditt hjärta beträffande den kloka ordningen av allting – ty allting lyder under Lagen och Mästarna främst av alla. Märk väl, jag säger endast en möjlighet till tvivlets frö. För jag dömer av egen erfarenhet. Jag minns väl när även jag liksom du tänkte, hur mycket bättre det skulle vara, om någon av dem var här.

Om denna tanke tillåts stanna kvar, skall den förvandla sig till ett frö och av fröet blir det till slut en tvivlets planta. Kasta den långt ifrån dig! Den verkar kanske inte att kunna bli ett frö av tvivel just nu, men den kommer att genomgå en förvandling och förändringen kan bli så stor att den kommer att förleda dig att tro att det inte ens är från samma rot som den härleder sig ifrån. Det bästa förhållningssättet vi kan inta är – att allt är rätt som det är nu, och när den tiden kommer att det skall bli bättre, så blir det så. Under tiden är det vår plikt att se till att vi gör vårt allra bästa på den plats vi fått tilldelat, att vi inte låter oss störas eller avskräckas av något.

Hur många gånger har inte jag under de förflutna åren tänkt och sagt precis som du, men till ingen nytta! Varför bekymrar du dig om vad som sker med en miljon människor? Dör inte dagligen miljoner utan att någon talar med dem om allt detta? Men trodde du att det inte var sörjt för allt detta?"Till och med den himmelska döden är väl sörjd för." Alltså måste du och jag lära oss att med aldrig sviktande mod se miljoner varelser dö eller hungra. Annars är det nog bättre att ge upp alltsammans med en gång. Beakta att det i nuvarande ögonblick finns många människor på vitt skilda platser som aldrig kommer att få höra dessa sanningar. Sörjer du över dem? Kan du känna deras tillstånd? Nej, du känner bara delvis tillstånden hos dem som det var din nuvarande lott att födas bland – jag menar din egen nation. Vill du göra mer än ditt bästa? Längtar du efter andras arbete ? Nej, det gör du inte. Du måste alltså sitta lugnt där du är, och med ett opåverkat hjärta försöka tänka på all den moraliska och fysiska hungersnöd och död som det nu inte finns någon möjlighet att lindra eller förekomma. Din tro vet att det är sörjt för allt detta.

Jag säger inte att du antingen måste uppnå detta lugn nu eller ge upp sökandet efter Vägen, utan vad jag säger är, att du måste inse att uppnåendet av ett sådant lugn är absolut nödvändigt. Sådant hör till våra prövningar; varför skulle vi då oroa oss? Vi måste en dag vara i stånd att stå emot varje chock, och för att göra oss redo för den tiden måste vi nu segra i mindre ting. Bland sådana olika prövningar är just den situation som du och jag nu befinner oss i; vi måste hålla våra positioner fastän vi känner oss så fruktansvärt ensamma. Men vi vet, att De har lämnat oss ett uppdrag att utföra. Och det håller vi fast vid, trots att tingen, människorna och våra egna sinnen ibland sammansvärjer sig för att inbilla oss att Mästarna skrattar åt oss. Men allt detta är självbedrägeri. Det är endast resultatet av vår gamla karma, som nu förbränns mitt framför våra egna ögon. Alltsammans är ett bildspel, projicerat på Tidens Skärm genom (Prakriti) naturens väldiga, magiska kraft. Men du och jag är högre än Naturen. Varför ska vi då bekymra oss om dessa bilder! Men eftersom en del av den där skärmen är våra dödliga kroppar, kan vi inte hjälpa våra förnimmelser som har sitt ursprung i vårt samband med kroppen. Det är endast en annan form av köld eller värme, och vad är dessa? De är vibrationer: de känns, de existerar inte i och för sig. Därför kan vi lugnt betrakta bildspelet när det fragmentariskt passerar förbi de få kvadratfot som utgör vår elementära kropps ytliga gräns. Vi måste göra det, för den är en kopia av den större, dvs. den universella kroppen. Vore den inte det, skulle vi aldrig vara i stånd att förstå dess stora panorama. Finns det inte många delar av din egen kropp som är i behov av att lära känna och vara Sanningen i större mått än nu ? Och ändå sörjer du över så många andra människovarelsers okunnighet! Men sörj du; jag sörjer också. Inbilla dig inte att jag är vad som tidigare beskrivits. Ingalunda. Jag sörjer över dem precis som du, men i min yttre människa; i min inre försöker jag vara vad jag just sa. Vilken dröm är inte allt detta. Här sitter jag och skriver så allvarligt till dig och nu ser jag, att du förstår det lika bra och mycket bättre än jag.

Likväl, min käre Jasper, känner jag då och då – inte tvivel på Mästarna, som hör varje hjärtslag i den rätta riktningen, utan – en fruktansvärd förtvivlan angående dessa människor. Ack, min Gud! Tidsåldern är mörk som helvetet, hård som järn. Den är en järnålder, det är Kali-Yuga. Kali målas alltid svart. Likväl kan man under Kali-Yuga, till följd av själva dess natur och den fruktansvärda hastigheten i dess rörelsemoment, på kortare tid uträtta mer med sin energi än under någon annan Yuga. Och Gud vilken sammandrabbning! Demoner från alla sfärer, rullande moln av svart karma; förskräckliga skepnader; bedövande dunster från alla håll. I varje riktning hotar nya faror. Tänk dig en vän, som du ser vandrande samma väg vid din sida; men så plötsligt blir han genomträngd av dessa dödsbringande inflytelser och visar benägenhet att spärra vägen för dig och för sig själv. Ja, gudarna slumrar för en stund. Men ädla själar vandrar ännu här och utkämpar återigen den gamla kampen. De söker varandra för ömsesidig hjälp. Vi ska inte svika dem. Och att misslyckas betyder mindre; men att upphöra att arbeta för Mänsklighet och Broderskap skulle vara förfärligt. Det kan vi inte, det vill vi inte. Ändå är Vägen inte tydlig för oss. Ack nej, den är inte tydlig. Jag är nöjd, om jag i förväg bara kan se nästa steg. Du söker Krigaren. Han är här någonstans. Ingen kan finna honom åt dig. Det måste du själv göra. Trots detta fortsätter Han att kämpa. Han ser dig utan tvivel och försöker hjälpa dig att se Honom. Trots detta kämpar Han hela tiden.

Hur tydligt framträder inte skiljelinjerna, hur lätt urskiljs inte de olika grupperna! Somliga vill har ett intyg eller avge ett löfte, eller ha ett hemligt sammanträde eller ett uttalande, men jag ser andra, som utan något av detta – ända till denna stund är mina "följeslagare". De behöver inte sådana formaliteter. De är närvarande; de hör och förstår stridsropet, de känner igen tecknet. Men var är resten? Många har jag hejdat och meddelat de rätta orden och blottat mitt verkliga hjärta, men de hörde ingenting; de trodde att mitt hjärta var något annat. Jag suckar då jag tänker på hur många de varit.

Kanske har jag förbisett några; kanske hörde några inte till mig. Det finns några som delvis förstod orden och tecknet, men de är inte säkra på sig själva; de vet att de är av samma natur men trots detta hålls de tillbaka.

Ser du inte Jasper, att din plats i leden är välbekant? Du behöver inga försäkringar, eftersom de finns inom dig. Men vilket förskräckligt brev detta är; allt är dock sant.

En elev i ockultism råkar efter en tid ut för vad som skulle kan kallas en psykisk virvel eller en "ockult virvelvind". I början påverkas han av de känslor och inflytelser som finns i hans egen omgivning. Och när detta börjar avta kommer han in i en annan virvel, framkallad genom kraftiga strävanden av hans Högre Själv som uppväcker hans minnen av förflutna liv. Då börjar dessa att påverka honom. De blir liksom moln som kastar skuggor på hans väg. Först är de så täta att han tycker sig kunna ta på dem, men så upplöses de, för det visar sig bara vara moln. Sedan börja de inverka på hans handlingsimpulser på många olika sätt. En dag känner han en obestämd, impulsiv längtan att göra något, och då han granskar sig själv, kan han inte i sitt nuvarande liv finna någon orsak till detta. Det är som om en hornstöt från ett förflutet liv träffade honom rätt i ansiktet. Den gör honom förvånad; den överväldigar honom kanske. Sedan intar den formen av en spökbild eller av en person, vilken då man ser sig i en spegel, verkar stirra över ens axel. Fastän döda och förgångna har de ändå makt över honom. Men även han har en makt och ett val. Om alla hans föregående liv varit fulla av gott, då är kraften som verkar för hans bästa omöjlig att motstå. Men alla kommer att framställa sig klart och tydligt, och han påskyndar deras ankomst genom sitt strävande. I denna virvel kring honom blir andra indragna, och deras frön till ont eller gott gror under tiden de är i verksamhet. Detta är en fas av den samlade karmiska kraftens verkningar. Valet är detta: Alla dessa livserfarenheter framträder den ena efter den andra och liksom erbjuder sig själva. Om han väljer fel, så blir kampen hård. Den som väljs drar till sig andra gamla, kanske likartade, för alla har sitt eget liv. Undrar du varför vansinne ibland blir följden för dem som oförberedda och innan den rätta stunden kommit rusar iväg in i "Asketernas Krets"?

Men vansinnet blir då en räddning för nästa liv, och en säkerhet för deras återställande av hälsan. Mottag mina broderliga försäkringar och min ständiga önskan att hjälpa dig.

Z.

För att förstå karmans verkningar behöver vi bara tänka på Patanjalis ord : "gärningar existerar endast i form av lagrade mentala intryck" (Bok II, Aforism. 12, A). Med "gärningar" menas här karman, summan av gärningar, eller handlande. Resultaten av detta blir kvar som lagrade mentala intryck eller potentiella energier i den högre delen av femte principen, och då den reinkarnerar är dessa frön färdiga att gro på tankeplanet, så snart de exponeras under gynnsamma förhållanden. I somliga fall, som t ex. hos barn, förblir de slumrande i brist på något som väcker dem till verksamhet. "Gärningarnas lagrade mentala intryck, samlade från tid utan början i förnuftets förrådskammare, har – allt efter som de gradvis hinner mogna och allt efter som de finns i större eller mindre grad (antingen förtjänsterna är större än felen, eller tvärtom) – gett upphov till verkningar beträffande levnadsställning, hög eller låg . . .eller livserfarenheter goda eller onda" (Bok II, Aforism13, B).*) Förnuftets inneboende energi driver oss till nya handlingar. Impulsen till dessa ligger likt ett frö inom oss och kan bringas till utveckling genom inre eller yttre inflytelser. Vi kan därför inte vara nog omsorgsfulla i att vårda vårt förnufts jordmån och hålla vakt över våra tankar. Tankarna är dynamiska. Var och en har då de lämnar förnuftet sin egen vis viva, [levande kraft] vars styrka står i proportion till intensiteten varmed den blev utskickad. Liksom kraften eller det arbete som åstadkoms av en kropp i rörelse, förhåller sig som kvadraten på dess hastighet, på samma sätt kan vi säga att den kraft som våra tankar utvecklar kan mätas efter kvadraten på deras andlighet eller fyrdubblas – i så hög grad ökas dessa finare krafter genom verksamhet. Den andliga kraften, som är opersonlig, flödande och inte bunden vid något hämmade centrum, verkar för oss med en ofattbar hastighet. En tanke sägs då den lämnar förnuftet förena sig med en elemental; och blir attraherad var det än finns en likadan vibration eller, låt om oss säga, där det finns en passande jordmån, alldeles som det bevingade tistelfröet svävar bort och sår sig självt på det ena eller andra stället, i den jordmån som är dess eget naturliga val. Om till exempel en dygdig människa lämnar utrymme för en materiell eller sinnlig tanke i sitt förnuft, så har hon även om hon genast driver ut den bidragit med att öka impulserna till det onda hos den lastfulla människan, från vilken hon anser sig skild genom ett stort gap och som hon likväl nyss givit en ny impuls till synd. Många människor är likt svampar redo att insupa varje element av det slag, som de enligt sin natur har förkärlek till. Alla har vi mer eller mindre av denna egenskap. Vi drar till oss det vi älskar och kan också vinna större kraft genom de vitala tankar som flödar till oss utifrån, än av dem som uppstår inom oss själva under en tid, då våra nervers livskraft är uttömd. Det är en allvarlig tanke, dvs. vårt ansvar för de impulser vi meddelar andra. Vi lever i varandra och våra vitt skilda handlingar har ofta en gemensam källa. Ockultisten kan inte gå långt på sin väg utan att komma till insikt om i vilken stor utsträckning han måste "ta vara på sin broder". Våra affiniteter är vi själva på vilken jordmån de än växer och utvecklas.

*) De föregående avsnitten är inte citerade från William Q. Judges tolkning av Patanjali, utan är tagna från en annan utgåva. För en parallell diskussion se motsvarande aforismer i Judges tolkning; se även Bok IV, aforismerna 7-11.– Utgiv.

J. N.

TILLÄGG
PATANJALIS YOGA AFORISMER

BOK II

12. Sådana lidanden är roten till och resulterar i både fysiska och mentala handlingar eller gärningar som utgör våra förtjänster eller brister och bär frukt, antingen i det synliga tillståndet eller i det osynliga.

13. Så länge roten till förtjänster och brister finns, uppkommer fruktbildning under varje följande liv på jorden i fråga om rang, år, njutning eller smärta.

BOK IV

7. Asketens gärningar är varken fläckfria eller dunkla, utan har sin egen beskaffenhet, medan andras är av tre slag.

De tre slag av gärningar som här åsyftas är (1) de som är rena i handling och motiv; (2) de som är mörka, sådana som tillhör lägre varelser och (3) de som förekommer bland vanliga människor, de som är rena-mörka. Det 4:de slaget är asketens.

8. Utifrån dessa gärningar uppträder under varje inkarnation bara en manifestation av de lagrade mentala intryck som kan komma till fruktbildning i den inkarnationens miljö.

9. Även om manifestationen av lagrade mentala intryck kan hindras av olämpliga omgivningar, som skiljer sig beträffande samhällsklass, ort och tid, så finns där ett direkt förhållande mellan dem, ty minnet och den själv-återskapande tankens gång är identiska.

Avsikten med detta är att röja undan tvivel som orsakats av Aforism 8, och är avsedd att visa att minnet inte är kopplat till en kropps hjärna, utan tillhör det inkarnerande jaget, som bevarar alla de lagrade mentala intrycken i ett latent tillstånd. Vart och ett av dem manifesteras närhelst en inkarnation ger en kropp och miljö som är lämplig.

10. De lagrade mentala intrycken är eviga på grund av begärets kraft som alstrade dem.

I den indiska upplagan sägs det att de lagrade mentala intrycken kvarstår på grund av ‘välsignelsen’. Eftersom detta ord används i en särskild betydelse återger vi det inte här. Alla lagrade mentala intryck härrör sig från en önskan att glädjas, antingen det är en önskan att i nästa liv slippa en viss smärta som har upplevts i detta liv, eller en positiv önskan att ‘må den ena eller den andra glädjen alltid förunnas mig”. Detta kallas en ‘välsignelse’. Även ordet “evig” har en särskild betydelse, emedan det endast avser den tidsperiod som omfattas av en “Brahmas dag”, som varar tusen tidsåldrar.

11. Eftersom de är förenade genom orsak, verkan, underlag och stöd, blir resultatet av att de avlägsnas, att de lagrade mentala intrycken upphör att existera.

Denna Aforism kompletterar den föregående och avser att påvisa, att trots de lagrade intrycken kommer att kvarstå “i evighet” om de lämnas åt sig själva, och fastän de ständigt tilltar genom nya erfarenheter och liknande begär – så kan de likväl avlägsnas genom att avlägsna alstrande orsaker.

WILLIAM Q JUDGE

Översatt från Letters That Have Helped Me av William Q. Judge. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles, 1946

Brev som hjälpt mig | Förord | Brev 1 | Brev 2 | Brev 3 | Brev 4 | Brev 5 | Brev 6 | Brev 7 |Brev 8

| till ULTs hemsida | till William Q. Judge Online | toppen |