3.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

 

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

OCKULTISMEN OCH DESS ADEPTER

TREDJE KAPITLET


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

I.
 

De förmågor, med vilka ockultismen klär sina adepter, omfattar till att börja med en makt över åtskilliga naturkrafter, om vilka den vanliga vetenskapen ingenting vet och vilka en adept kan samtala med en annan adept på hur långt avstånd de än må befinna sig från varandra. Denna själsliga telegrafering är helt och hållet oberoende av alla mekaniska villkor eller hjälpmedel. Och adeptens förmåga av clairvoyance är så fullkomlig och fullständig, att den närmar sig ett slags allvetande rörande världsliga saker. För vanliga dödliga är kroppen ett själens fängelse. Vi kunna inte se annat än det, som kommer framför dess fönster, inte få kännedom om annat än det, som går genom dess dörr. Men adepten har funnit nyckeln till sitt fängelse och kan lämna det efter behag. Det är inte för honom ett fängelse utan en boning. Med andra ord, adepten kan sända ut sin själ ur sin kropp till vilket ställe han önskar med tankens hastighet. Ockultismens hela byggnad från grund till tak är så ytterligt främmande för våra vanliga begrepp, att det är svårt att veta, hur man ska börja en framställning av dess innehåll. Hur skulle man kunna beskriva en räknemaskin för ett auditorium, som är obekant med mekanikens och aritmetikens första grunder? Och det nutida Europas högt bildade klasser intar, i trots av sin fulländade litterära lärdom och de säkra resultat de uppnått inom sina egna vetenskapliga områden, i förhållande till ockultismen en sådan ställning, att de känna ingenting om dess abc, ingenting alls om själens förmögenheter så som särskilda förmögenheter själ och kropp äga i sin förening. Ockultisterna har under långa tidsåldrar huvudsakligen ägnat sig åt detta studium; de har i sammanhang med detta kommit till resultat, vilka är rent av förvirrade i sin storhet; och när några av dem plötsligen presenteras för det prosaiska förståndet, ryggar det tillbaka och känner sig som försatt i en värld av underverk och förtrollning. Om vi på kartan betrakta historiens ström, ser vi alla nationer mer eller mindre blandade med varandra, undantaget den kinesiska, vilken synes nedkomma som en ensam flod utan bifloder eller förgreningar ur tidens moln. Anta att det civiliserade Europa inte kommit i beröring med Kina förr än helt nyligen och antag att kineserna var i besittning av en långt högre intelligens, än de i verkligheten är, och att de utvecklat en viss gren av naturkunskapen till samma punkt, som den faktiskt uppnått hos oss, och antag att denna speciella gren varit totalt försummad bland oss – visserligen skulle vi känna oss högeligen förvånade, när vi fick mottaga kinesernas fullfärdiga upptäckter, utan att ha följt deras utvecklingsgång från början. Just denna ställning intar vi gentemot den hemliga vetenskapen. Ockultisterna har från en tidigare period än vi kunna fatta utgjort en särskild stam – inte en särskild likformig stam i fysisk mening, men en oavbruten förening utav personer av den högsta intelligens och sammanhållna av band, starkare än något, som kommit inom mänsklighetens erfarenhet, och fullföljande i en aldrig avbruten riktning de självutvecklingens studier, traditioner och mysterier, som överlämnats av deras föregångare. Under hela denna tid har den civilisationens ström, av vars främsta vågor det nyare Europas kultur uppbyggts av, totalt försummat detta enda studium, med vilket ockultisterna uteslutande sysselsatt sig. Därför är det inte underligt om denna civilisations båda linjer så avlägsnats från varandra, att deras former nu blivit varandra totalt olika. Det återstår att se, om detta försök att åter presentera de för länge sedan främmande forna kusinerna för varandra ska föredras eller betraktas som ett oförsynt försök att framställa en bedragare som en släkting. 

Jag har sagt att ockultistens kan liksom framskjuta sin själ från sin kropp. Som en självklar följd måste det anmärkas, att han sålunda blivit utan all skugga av tvivel förvissad om att han äger en själ. Man har ibland kallat en jämförande mytologi för religionsvetenskap. Om det verkligen kan ges en religionsvetenskap, måste det vara ockultismen. 

För en ytlig betraktelse, torde det kanske inte synas självklart att en religiös sanning med nödvändighet måste presentera sig mera fullständig för själen, då hon för tillfälligt är lösgjord ur kroppens band, än när hon fattar begreppen genom de fysiska sinnens medium; men att kunna höja sig till en immateriell sfär, där kunskapen vinns genom en ren åskådningsprocess, under det att förståndsförmågorna är i full verksamhet, koncentrerade i den immateriella människan, måste uppenbarligen leda till en vidsträcktare uppfattning av de religiösa sanningarna. Jag har nyss talat om den ”immateriella människan” som särskild från de fysiska sinnenas kropp; men den framställningen jag har att göra är så komplicerad, att jag, på samma gång jag ber läsarna föredra detta uttryck, måste för framtiden förkasta det som omotsvarigt. Den hemliga filosofen har kommit till visshet om att detta inre eteriska jag, som är människan särskild från kroppen, är i sin ordning omhöljet för någonting ännu mera eteriskt – är självt i en subtil betydelse av ordet materiellt. 

Flertalet bildade människor tror att de äga en själ, som på något sätt ska överleva kroppens upplösning; men de måste bekänna, att de inte vet synnerligen mycket om saken. Ganska många av de högt bildade hyser starka tvivel i denna fråga och åtskilliga mena att de undersökningar inom fysiken, vilka tyckas ge vid handen att även tänkandet är en form av rörelsen, starkt tala för sannolikheten av det antagandet, att ingenting överlever, sedan kroppens blivit utsläckt. Den hemliga filosofin ingår inte alls i några spekulationer över denna fråga; den känner det faktiska förhållandet. 

St. Paulus, som var ockultist, talar om människan som bestående av kropp, själ och ande. Denna särskillnad låter svårligen förlika sig med den teorin, att när människan dör, hennes själ för evigt förflyttas till en himmel eller ett helvete. Vad blir det då av anden, och vad är anden som särskild från själen enligt den vanliga hypotesen? Var och en ortodox tänkare utarbetar sin särskilda teori över detta ämne. Antingen att själen är sätet för sinnesrörelserna och anden för förståndsförmögenheterna eller tvärtom. Ingen kan fota liknande gissningar på en fast grundval, inte ens på den av en föregiven uppenbarelse. Men Paulus stödde sig inte på tomma fantasier, då han begagnade det anförda uttrycket. Den ande, varpå han syftade, kan förklaras som själens själ. Men med detta har vi för tillfället inget att göra. Vad som ligger vigt uppå är att människosjälen enligt ockultismen själv är en materiell realitet, bara av oändligt, mera eterisk och varaktigare art än kroppen. Inte materiel i den mening kemin förstår saken, men som fysiken i dess helhet skulle förstå den, om alla tentaklerna hos denna vetenskaps grenar skulle utveckla en större finkänslighet och komma att arbeta i större harmoni. Man förnekar inte materialiteten hos en hypotetisk substans, därför att man säger sig inte kunna bestämma dess atomvikt och frändskapsförhållanden. Det ljuset överflyttande etern anses för material av alla, vilka antar dess tillvaro; men det ligger ett vitt svalg mellan densamma och den lättaste gas. Man kan inte alltid närma sig en vetenskaplig sanning från samma riktning. Man kan få en direkt, andra måste man sluta sig till på indirekt väg; men dessa senare behöva inte därför äga mindre visshet. Till eterns materialitet sluter man från ljusets förhållanden; till själens materialitet kan man sluta från dess egenskap att vara underkastade kraftinflytelser. En mesmerisk inflytelse är en kraft, som utgår från vissa fysiska bestämningar hos mesmeristen. Den träffar subjektets själ från ett visst avstånd och framkallar en verkan, förnimbar för detta och bevisbar för andra. Detta är naturligtvis endast ett belysande exempel och inte något bevis. Jag måste framlägga så gott jag förmår – och detta kan endast bli ganska ofullständigt – ockultismens upptäckter, utan att till en början ingå på några detaljbevis. Sedan ska jag i alla händelser kunna bevisa dem till några delar, under det de andra då skall erkännas som indirekt bevisade. 

Själen är material och inneboende i den mera grovt materiella kroppen; och det är detta sakernas förhållande, som sätter ockultisten i stånd att kunna avge ett positivt uttalande i frågan, han kan i ett tag övertyga sig om att det ges någonting sådant som själ och att den är av materiell art, genom att under vissa villkor lösgöra den från kroppen och återföra den igen. Ockultisten kan till och med ibland göra detta med andras själar; men hans första förmåga inskränker sig till att kunna göra det med sin egen. När jag säger att ockultisten vet att han har en själ, är det på denna förmåga jag hänsyftar. Han vet det på samma sätt som en annan människa att hon har en överrock. Hon kan ta den av sig och tydligen visa att det är något annat än hon själv. Men vi ska komma ihåg att för honom, när skilsmässan är verkställd, är det han som är själen och det avlagda tinget är kroppen. Och detta leder till ingenting mindre än absolut visshet i fråga om det stora problemet angående överlevandet efter döden. Adepten stöder sig inte på tro eller på metafysiska spekulationer med hänsyn till möjligheterna för hans tillvaro som skild från kroppen. Han kan förnimma en sådan tillvaro, när han behagar, och fastän det skulle kunna medgivas, att denna förmåga av en tillfällig frigörelse från kroppen endast för sig inte med nödvändighet innebär något vetande om hans kommande öden efter den slutgiltiga frigörelsen i döden, skänker den honom dock i alla händelser en exakt kunskap om de villkor, under vilka han ska bryta upp på sin resa till en annan värld. Så länge hans kropp lever, är hans själ så att säga en fastgjord ballong (fastän vid en lång, elastisk och ovägbar kabel). Hans uppstigningar i en fastgjord ballong behöva inte med nödvändighet säga honom, om ballongen ska hålla sig uppe, även när det undre maskineriet slutligen går sönder och han befinner sig helt och hållet i drift; men det är dock något att veta sig vara en luftseglare redan, innan resan påbörjas, och att med visshet veta, som jag sagt förut, att det ges sådana saker som ballonger att segla ut i vid vissa förekommande fall. 

Om man antog att förvärvandet av den förmåga jag nu beskrivit var adeptismens slutmål, skulle dock detta ensamt för sig vara av en oändlig storhet; men istället för att vara målet synes det snarare vara begynnelsen. De synbart magiska produktioner, ockultismens adepter äga förmåga att utföra, åstadkommas enligt vad man låtit mig förstå genom, deras kännedom om en naturkraft, vilken i sanskritiska skrifter omtalas under namn akas. Västerlandets vetenskap har gjort mycket genom upptäckten av åtskilliga ut av elektricitetens egenskaper och verkningssätt. Den hemliga vetenskapen har för långa tider tillbaka gjort ännu mera genom upptäckten av akashas egenskaper och verkningar. Lord Lytton Bulwer, vars förbindelser med ockultismen syns ha varit intimare än man i allmänhet tror, har i ”Ett Kommande Släkte” framställt en fantastisk berättelse om de under, som utfördes i den värld, till vilken hans hjälte framtränger, med hjälp av vril. I denna vril har Bulwer tydligen gett en poetisk framställning av akasha.” Det Kommande Släktet” skildras som ett folk i många viktiga enskildheter alldeles olika adepterna – som en hel nation för det första av män och kvinnor, redan från barndomen lika övade att behandla de krafter eller några av de krafter, över vilka adepterna gjort sig till herrar. Detta är endast en fesaga, grundad på ockultismens uppnådda resultat. Men ingen, som gjort till sin uppgift att studera ockultismen, kan undgå att inse med en till visshet gränsande övertygelse, att författaren till ”Ett kommande släkte” varit bekant med ockultismens grundbegrepp och kanske med en god del mera. Detsamma framgår av Bulwers båda andra mystiska romaner, ”Zanoni” är det tydligen meningen att framställa den i bakgrunden stående sublima personligheten, Mejnour, som en adept inom den österländska ockultismen, fullkomligt lik den, om vilken jag talar. Det är svårt att inse, varför Bulwer i denna roman, där han tydligen velat ännu närmare vidhålla ockultismens verkliga fakta än i ”Ett Kommande Släkte”, skulle framställa Mejnour som en sista överlevande representant av Rosenkreutzarnes brödraskap. Väktarna av den hemliga vetenskapen nöjer sig visserligen med att utgöra ett ringa antal i jämförelse med den fruktansvärda betydelsen av det vetande de rädda från sin undergång, men de har aldrig låtit sitt antal så förminskas, att någon fara kunnat hota deras tillvaro som ett organiserat samfund på jorden. Det är vidare svårt att fatta, varför Bulwer, då han lärt så mycket, som han för visso gjort, skulle nöja sig med att använda sitt vetande som en blott fantasiprydnad, i stället för att meddela det åt världen under en form, som kunnat göra anspråk på en allvarligare uppmärksamhet. I alla händelser ska prosaiska människor resonera på detta sätt.  

Men det är inte omöjligt att Bulwer genom ett långvarigt studium själv blivit så genomträngd av denna kärlek till det mystiska, som tydligen vidlåder ett på det hemliga vetandet riktat sinne, att han föredrog att framställa sina meddelanden under en beslöjad, mystisk form, så att de skulle vara fattbara för de läsare, som sympatiserade med honom själv, men gå obeaktade förbi genomsnittmänniskornas uppfattning, utan att framkalla den bittra förkastelsedom, som till exempel dessa sidor, om de vinna någon uppmärksamhet alls, för visso ska dra åt sig från alla vetenskapens, religionens och genomsnitts filosofins skenheliga. 

Vad nu akasha beträffar, är detta en kraft, för vilken vi inte äga något namn och om vars rot och beskaffenhet vi inte kunna bilda oss något på erfarenhet grundat begrepp. Man kan endast göra sig en föreställning om dess utomordentliga styrka, om man betänker, att den är så mycket starkare och finare än elektriciteten, som denna i finhet och mångfaldiga verkningsförmåga överträffar ångan. Det är genom sin kännedom om denna kraft, adepten kan framställa de fysikaliska fenomenen, som jag genast ska visa, att de ligga inom hans förmåga jämte andra ännu mera storartade.
 

II.

 

Vilka är då de adepter, som har hand om dessa fruktansvärda krafter, om vilka jag talar? Man har skäl att tro, att det funnits sådana adepter i alla historiska tidevarv, och det ges sådana adepter ännu i närvarande stund i Indien eller därtill angränsande länder. Identiteten av den kunskap de ärvt med den, som ägdes av de i forntidens ockultism invigde, följer ovedersägligen av en undersökning rörande de åsikter de hysa och de förmågor de besitta. Man kan dra denna slutsats från en massa skriftliga vittnesbörd och det är för ögonblicket nog att uppställa den som faktum, då jag längre fram ska påpeka de kanaler en forskare i ämnet har att följa. Låt oss för närvarande betrakta de nuvarande adepternas ställning. De bilda ett brödraskap eller en hemlig förening, som sträcker sina förgreningar över hela Orienten, men vars huvudsäte, enligt min erfarenhet, för närvarande befinner sig i Tibet. Men Indien är ännu inte övergivet av adepterna och härifrån får de många rekryter. Ty det stora Brödraskapet är på en gång den minst och den mest exklusiva organisation i världen, och nya rekryter av varje ras eller vilket land som helst är välkomna, bara den äga de passand egenskaperna. Som jag förstått av en person, som själv är adept, står dörren alltid öppen för den rätta mannen, som knackar på, men den väg, som måste tillryggaläggas, innan man kommer till dörren, är sådan, att endast den mest beslutsamma resenär kan hoppas passera den. Det är tydligen omöjligt för mig att beskriva dess faror annat än i allmänna ordalag, men det är inte nödvändigt att känna några invigningsmysterier för att fatta karaktären av den uppfostringsprocess, en nyomvänd måste genomgå, innan han uppnår värdigheten av adept i ockultismen. Adepten görs inte; han bliver, som jag ständigt blivit försäkrad om, och detta blivande är huvudsakligen hans egna händers verk.  

Jag tror inte att en kandidat någonsin på mindre än sju år från den tid han blev mottagen som novis vunnit tillträde till ens de första prov, vilka de nu må vara, som stänga vägen till de första graderna av ockultismen, och det ges ingen säkerhet för honom att inte de sju åren kunna utsträckas ad libitum. Han har ingen säkerhet att ens någonsin vinna tillträde till någon invigning. och denna förfärliga ovisshet, som skulle avskräcka de flesta européer, hur stort teoretiskt intresse de än kan hysa för saken, att själva söka inträdde på ockultismens område, underhålles inte av bara en nyck hos ett despotiskt samfund, vilket så att säga skulle vilja kokettera för sina friares iver. De prov den ny omvända måste genomgå är inga fantastiska gäckerier eller efterhärmningar av fasaväckande faror. Inte heller är de enligt min uppfattning några konstgjorda dörrar, uppsatta av ockultismens mästare för att pröva sina lärjungars nerver, liksom stallmästare brukar uppsätta hinder i sina ridskolor. Det ligger i denna vetenskaps egen natur att dess uppenbarelser slå förnuftet med häpnad och sätta den mest beslutsamma mod på prov.

Det ligger i kandidatens eget intresse att hans karaktär och beslutsamhet i fråga om det föresatta målet och kanske hans fysiska och andliga förmögenheter underkastas en noggrann prövning och bevakning, innan han får ta det avgörandet språnget i detta hav av sällsamma erfarenheter, över vilket han måste simma med egna krafter eller förgås. 

Vad arten av de prov beträffar, som vänta honom under hans utvecklingsperiod, är det klart att jag inte kan ha någon exakt kunskap om, och gissningar, grundade på här och var uppsnappade uppenbarelser är inte värda att anföras; men med beskaffenhet av det liv, som måste föras av den, som endast söker tillträde som en ny omvänd är det lika tydligt att ingen hemlighet är förbunden. För adeptens slutliga utveckling fordras bland andra saker ett liv av absolut fysisk renhet, och på sin beredvillighet att föra ett sådant måste kandidaten redan från början ge praktiska bevis. Han måste under hela sin förberedelsetid iakttaga en fullkomlig kyskhet, återhållsamhet och likgiltighet för allt slags fysiskt överflöd. Detta innebär dock inte någon fantastisk disciplin eller fanatisk asketism eller avlägsnande från världen. Det finns ingenting, som skulle hindra en herre av london societeten att vara fullt inbegripen i sin förberedelse för en kandidatur till den hemliga vetenskapen, utan att någon i hans omgivning skulle märka det. För den sanna ockultismen, den sanna adepten sublim hängivenhet vinns inte genom den vanliga indiska fakirens vämjeliga asketism, denna skogens och vildmarkens Yogi, vars smuts ökas med hans helighet – inte av fanatikern, som fäster järnkrokar i sitt kött eller håller upp en arm, tills den är bortvissnad. En ofullständig kunskap om några av den indiska ockultismens yttre fakta kan leda till ett missförstånd i denna punkt. Det indiska namnet på hemligt vetande är Yoga Vidya och det är lätt att få lära sig en god del mera, än som förtjänar att läras, angående åtskilliga missleda entusiasters operationer, vilka odla några av dess lägre grenar genom endast fysiska övningar. Egentligen kallas denna fysiska utveckling Hatha yoga, [Hatti yogi] under det att den högre arten, vilken uppnås genom själens disciplin och som leder till ockultismens höjder, kallas Raja yoga. [Ragi yogi] Ingen, den en verklig ockultist någonsin skulle tänka på som adept, har förvärvat sin förmåga genom de mödosamma och barnsliga övningar, som tillhör Hatha yoga. Jag vill därmed inte säga att dessa underordnade övningar är helt och hållet onyttiga. De begåva de personer, som fullföljer dem, med åtskilliga abnorma förmögenheter och krafter. Många avhandlingar har skrivits om detta och många personer, som levt i Indien, kan berätta om märkvärdiga experiment, som de sett utföras av mästare inom detta sällsamma yrke. Jag vill inte fylla dessa sidor med berättelser om under, som jag inte provat, annars skulle det vara lätt att samla en mängd exempel; jag vill här poängtera, att ingen berättelse, som någon kan ha hört eller läst, som synes framställa den indiska yogaismen från en oädel, småaktig eller lågsinnad sida, kan äga någon tillämplighet på den eteriska yogaism, som kallas Ragi yoga och som leder till det sanna adeptskapets vördnadsbjudande höjder.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23