Den Ockulta Världen – Det Teosofiska Samfundet (4) av A P Sinnett

yantra1.gif (2187 bytes)
4.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

Trots den hemlighetsfullhet varmed den ockulta organisationen omgett sig med, kan man dock få veta en god del mera rörande de filosofiska åsikter, dess medlemmar bevarat eller utvecklat, än vad man vid första påståendet skulle föreställa sig. Som min egen erfarenhet ska påvisa hyser ockultismens stormän själva ingen motvilja för utbredande av sin religionsfilosofi, för så vitt en värld, så ouppfostrad som vår inom den psykologiska forskningens område, kan dra nytta av ett sådant meddelande. Inte heller hyser de någon oövervinnelig motvilja att tillfälligtvis visa prov på den överlägsna makten över naturkrafterna deras utomordentliga forskningar gett dem. Många synbart underbara fenomen som jag har bevittnat, kunde aldrig ha framställs, om den allmänna regel som förbjuder Bröderna att uppvisa sin makt inför oinvigda personer vore absolut bindande. Som den allmänna regeln gäller förvisso, att framställningen av ett ockult fenomen i avsikt att väcka åskådarens undran eller beundran är strängt förbjudet. Och jag föreställer mig att detta förbud är absolut i sådana fall där inget högre ändamål tillkommer. Men det är tydligt, att när det gäller det rent filantropsiska intresset att väcka förtroendet för ett filosofiskt system, som är förädlade till sin karaktär, kan Bröderna ibland av klokhetsskäl tillåta framställandet av abnorma fenomen, då de personer, till vilka en sådan appell görs, är av den sinnesbeskaffenhet att de anses kunna genom en rätt uppskattning av undret höja sig till en tillbörlig aktning för den filosofi, till vars heder det blivit utfört. Det Teosofiska Samfundets historia utgör en bekräftelse på denna föreställning. Detta samfunds historia är av brokigt innehåll, för de fenomen, som blivit framställda, har ofta förfelat sin verkan och framkallat över studiet av den ockulta filosofin, betraktad från den utom stående världens synpunkt, och över de personer, som hängivit sig åt dess uppmuntran med hjälp av det Teosofiska Samfundet, en god del fånigt löje och till och med illvillig förföljelse. Man kan fråga, varför Bröderna, om de i verkligheten är så höga allsmäktiga personer, som jag framställt dem, kan tillåta obetänksamheter av detta slag, men frågan är inte så svår att besvara som det kan synas vid första påståendet. Om läsaren har rätt uppfattat den teckning jag försökt skissera över Bröderna, ska han finna dem trots deras makt, mindre lämpliga än personer, som inte hunnit så långt i ockultismens riktning, att leda ett företag, som innebär en direkt förbindelse med en mängd vanliga människor i det dagliga livet.

Jag antar att Brödraskapets huvudmål är någonting helt annat än t.ex. den uppgift, varmed jag för närvarande är sysselsatt – försöket att övertyga människorna om, att det verkligen ges latenta förmögenheter hos människan, mäktiga av en sådan utomordentlig utveckling, att de föra oss till en gräns oändligt bortom alla den fysiska vetenskapens drömmar i fråga om uppfattningen av naturen, på samma gång de erbjuda oss positiva vittnesbörd rörande människosjälens konstitution och bestämmelse. Detta är en uppgift, som man har skäl att förmoda det Bröderna kasta en deltagande blick – men vid ett ögonblicks eftertanke är det tydligt, att deras huvuduppgift måste vara att uppehålla aktualiteten av det vetande och av denna makt, rörande vilka jag endast kan ge en skuggteckning. Om Bröderna själva skulle företa sig det tunga grovarbetet att borthacka en slö massas otro, den materialistiska riktningens bittra oro och den ortodoxt-religiösa världens förskrämda och förtrytsamma otro, kan man tänka sig att de kunde – propter vitam vivendi perdere causas – låta den hemliga vetenskapen själv komma på förfall under sin strävan att övertyga mänskligheten om dess verkliga tillvaro. Naturligtvis kan man anta att en arbetsfördelning var lika möjlig inom ockultismen, som inom varje annat område, och att några för detta arbete passande adepter kunde avskiljas i och för nedslåendet av den nyare vetenskapens otro, under det att de andra fick fullfölja skötandet av sina ursprungliga plikter i sin kära avskiljning. Men ett sådant förslag, så praktiskt det än kan synas för en praktisk värld, skulle troligen visa sig i högsta grad opraktiskt för den sanne mystikern. Till att börja med är det inte antagligt, att den som eftersträvar ockultismens hedersplatser skulle genomgå de fruktansvärda och långvariga prövningar, som fordras för målets vinnande, för att sedan efter dess uppnående vilja omfatta ett liv mitt uti den vanliga världen, som under förutsättning av hans framgång inom ockultismen nödvändigt förefaller honom ytterst motbjudande. Troligen ges det inte en enda verklig adept, som inte betraktar varje annat liv än ett avskilt med större avsky och motvilja än vi, som tillhör den utom stående världen, skulle känna vid tanken på att bli levande begravda i en avlägsen bergsfästning, dit ingen fot eller röst från den yttre världen kan nå oss. Jag ska snart visa på, att denna kärlek för ett avsöndrat liv, som följer med adeptskapet, inte innebär ett sinne, otillgängligt för kunskapen om europeisk kultur och europeiska seder. Den låter tvärtom förena sig med ett sådant belopp av europeisk kultur och erfarenhet, att personer, som endast är bekanta med de vardagliga sidorna av det österländska livet, ska förvåna sig över möjligheten för en österlänning att ha kunnat förvärva det.

Nåväl, denna imaginära adept, som var avräknad för det föreslagna värvet att visa den vetenskapliga världen att det ges kunskapsområden, som den ännu inte utforskat, och förmögenheter, uppnåeliga för människan, som hon ännu inte drömt om att hon äger, han skulle nu antingen beordras att utföra detta värv eller gå frivilligt. I förra fallet måste vi anta att det hemliga brödraskapet behandlar sina medlemmar despotiskt, ett förhållande, som jag på grund av allt vad jag iakttagit inte tror att det äger rum; i det senare måste vi anta, att en adept frivilligt skulle uppoffra ett liv, som han inte betraktar bara som det angenämaste, utan som det högre – och för vad? – för fullföljandet av ett värv, som han inte anser vara av någon speciell vikt – åtminstone inte i förhållande till detta andra, i vilket han är kallad att närvara – den hemliga vetenskapens egen uppehållelse och kanske utveckling. Men jag vill inte längre fullfölja detta argument, då det snart ska återkomma under speciell behandling på en annan väg. Det är för ögonblicket nog att anföra, att det ges skäl, som talar emot antagandet av denna övertalningsmetod, vilken enligt vanliga människors sätt att döma kan synas som den lämpligaste för införandet av ockultismens sanningar i det nutida medvetandet.

Och dessa skäl kan synas ha bestämt brödraskapet för godkännandet av det Teosofiska Samfundet som ett mer eller mindre ofullkomligt, men dock som det mest lämpliga verktyget för utförandet av ett stycke arbete, för vars framgång de, fastän de inte själva är beredda att lägga hand därvid, dock har det livligaste intresse.

Och vilka är dessa särskilda förhållanden, som gör det teosofiska samfundet, vars organisation och förvaltning varit felaktiga på många sätt, till det hittills mest användbara verktyget för spridandet av ockultismens sanningar? Dess stiftares, Helena Blavatskys nit och egenskaper ger den nödvändiga förklaringen. Det är tydligt att Bröderna, för att kunna ge någon som helst uppmuntran eller något stöd åt ett samfund, som har till mål spridandet av den ockulta filosofin, nödvändigt måste på något sätt stå i ockult förbindelse med detsamma. För man måste komma ihåg, att fastän det kan synas oss onaturligt och omöjligt att sitta hemma och genom bara viljekraft intrycka våra tankar i en sig på avstånd befinnande väns medvetande, kan en Broder, som bor i en undangömd vrå i Himalaya, inte bara efter behag samtala med en av sina vänner, invigd som han, i vilken del av världen denna än befinner sig, utan han skulle finna alla de meddelandesätt, som den yttre världen i följd av inskränkta förmögenheter måste nöja sig med, olidligt långsamma och tråkiga.

Dessutom måste han, för att kunna hjälpa ett samfund, som har sitt verksamhetsområde bland människorna ute i världen, också kunna få underrättelser om dess förhandlingar med samma lätthet, som han själv kan sända sina meddelanden. Det måste därför finnas en invigd på vardera ändpunkten av den mellanliggande linjen. Slutligen syns ockultismens regler tydligen fordra detta sistnämnda villkor eller, vilket är detsamma, förbjuda sådana företag, vilka inte på detta sätt kunna kontrolleras.

Nåväl, Helena Blavatsky är invigd – hon är adept så till vida att hon besitter denna storartade förmåga av psykisk telegrafering med sina ockulta vänner. Den omständigheten att hon stannat här och inte vunnit den högre utveckling inom adeptskapet, som skulle ha fört henne utöver den gräns, som skiljer denna värld från den ockulta, är just orsaken, varför hennes upptagande av det värv, det teosofiska samfundet föresatt sig, är förenligt med de hänsyn vilka vi förut påpekat som hinder för en högre adept att åta sig ett sådant värv. Hur det kom sig, att hennes ockulta uppfostran fört henne så långt som den gjort och inte vidare, är en fråga, i vilken det är fruktlöst att forska, för svaret skulle tydligen innebära förklaringar, vilka skulle gå invigningens hemligheter alltför nära på livet, och detta är hemligheter, vilka aldrig under några omständigheter yppas. Hon är i alla fall kvinna – fast hennes manliga själ med dess omfattande, om än delvis odlad, och detta okuvliga mod, som hon uppvisat bland annat på slagfältet och, vad som är ännu mera än trotsa kulor, genom sin invigning i ockultismen, gör, att detta epitet i denna betydelse man vanligen brukar förbinda därmed, förefaller något absurt, tillämpat på henne – och denna omständighet har kanske utestängt henne från de högsta graderna inom ockultismen, som hon annars skulle ha uppnått. Hur det nu än var – efter en sjuårig vistelse i en undangömd del av Himalaya, som satte kronan på en trettiofem till fyrtio årig hängivenhet åt ockulta studier, visade sig Helena Blavatsky åter i världen, plågad av tanken på den klyfta, som skilde hennes erfarenhet från vanliga människors, de som levde i den alldagliga, mörka okunnigheten, angående den ockulta vetenskapens under. Hon kunde till en början knappast uthärda denna samvaro, när hon tänkte på allt vad de inte kände, som hon kände, men inte fick uppenbara. Var och en kan fatta bördan av en stor hemlighet, men bördan av en sådan hemlighet som ockultismen och bördan av stora krafter, meddelade under de strängaste villkor i fråga om dess användande, måste i sanning ha varit prövande.

Vissa omständigheter – eller för att tala tydligare, ingivelser av vänner, från vilka hon inte längre behövde frukta att skiljas, fastän hon vid sin återresa till Europa lämnat dem efter sig i Himalaya, föranledde henne att besöka Amerika, och här stiftade hon det Teosofiska Samfundet biträdd av några andra personer, vilkas intresse för saken blivit väckt genom tillfälliga yttringar av hennes utomordentliga krafter, och främst av överste Olcott, dess sak med liv och själ hängivne president. Detta samfunds mål, som det ursprungligen bestämdes, var att söka utforska människans latenta själskrafter och att studera den gamla österländska litteraturen, där man torde kunna finna en ledtråd till dessas upptäckande och även delvis till den ockulta filosofin.

Samfundet slog lätt rot i Amerika, under det att grenar även bildades i England och annorstädes; men slutligen lämnade Helena Blavatsky dessa att sköta sig själva; och återvände till Indien, för att stifta ett samfund bland infödingar, av vilkas ärftliga naturliga sympatier för all mysticism man med skäl kunde vänta ett livligt deltagande för ett sådant företag, som vädjade inte bara till deras intuitiva tro på verkligheten av yog vidya, utan också till deras bästa patriotism genom att uppvisa Indien som källan till den högsta, om också den minst kända och mest undandolda kultur i världen.

Men här börja misstagen i den praktiska ledningen av det teosofiska samfundet, vilka ledde till de ovan antydda händelser, som så till vida gett dess bana en växlande karaktär. Att börja med var Helena Blavatsky totalt obekant med det indiska livets vardagssida, eftersom hennes föregående besök endast bragt henne i beröring med kretsar, helt och hållet isolerade i fråga om rådande sociala systemet och landets egendomligheter. Inte heller kunde hon ha valt en sämre förberedelse för ett liv i Indien än några års vistelse i Förenta Staterna. Denna omständighet gjorde att hon kom till Indien utan att vara försedd med de rekommendationer, som hon lätt kunnat få i England, och med förutfattade, absolut oriktiga begrepp om karaktären hos de styrande brittiska klasserna i Indien och deras förhållande till folket. Indien och Förenta Staterna ligga ett gott stycke från varandra i geografiskt hänseende, men de är ännu mer skilda i andra fall.

Följden blev att Helena Blavatsky vid sin första ankomst till Indien antog en ställning av närgånget deltagande för infödingarna i jämförelse med européerna och sökte deras umgänge på ett sätt, som i förening med hennes tydliga ryska namn och den omständigheten att hon inte gjorde någonting för att vinna inträde i de europeiska sällskapskretsarna, naturligtvis hade den att hon blev misstänkt hos en tämligen klumpig organisation i Indien, vilken med en mängd andra funktioner även söker förena den av hemlig polis. Det är sant att dessa misstankar hävdes nästan lika fort, som de uppstod, men dock inte förrän Helena Blavatsky varit föremål för ett spioneri, så klumpigt att det genast blev uppenbart för henne själv och väckte hennes förtrytelse till feberhetta. För en mer flegmatisk natur skulle denna händelse ha förefallit snarare som ett komiskt nöje, men alla omständigheter förenade sig att väcka förtret. Ryska till börden, fastän naturalierad i Förenta Staterna, är Helena Blavatsky troligen mera känslig än en engelsk kvinna, med mindre erfarenhet av det politiska spioneriet, för skymfen att ha blivit tagen för en spion. Troligen stegrade det egna medvetandet att av entusiasm för ett rent intellektuellt eller andligt företag, åt vilket hon ägnat sitt liv, ha försakat den ställning i samhället, vartill hon genom sin höga börd och sina släktförbindelser var berättigad, bitterheten av hennes förtrytelse, då hon fann, att denna uppoffring inte bara uppskattades, utan räknades till hennes nackdel och ansågs rättfärdiga en låg misstanke. I alla händelser fanns där omständigheter, som verkade på ett retligt temperament och drev henne till en offentlig process, varigenom det blev allmänt bekant så bland infödingarna som européer att regeringsmyndigheterna sett snett på henne. Och denna föreställning hindrade för en tid framgången av hennes verk. Ingenting kan uträttas i Indien utan en europeisk impuls från början; i alla händelser är saknaden av en sådan impuls en ytterst svår spärr för varje företag, som fordrar samverkan från infödingarnas sida. Inte så, att det Teosofiska Samfundet inte lyckades vinna medlemmar. Infödingarna var smickrade av den ställning gentemot dem, som intogs av deras nya ”europeiska vänner”, som Helena Blavatsky och överste Olcott utan tvivel betraktades i trots av deras amerikanska nationalitet, och de visade en ytlig iver att vara teosofer. Men deras iver var inte alltid varaktig och i åtskilliga fall visade de en beklagansvärd brist på allvar och föll helt och hållet från samfundet.

Emellertid lyckades Helena Blavatsky förvärva vänner bland européerna och besökte 1880 Simla, där hon äntligen började närma sig sitt mål från den rätta riktningen. Men åter begicks några misstag, vilka, vad Indien anbelangar, fördröjde det teosofiska samfundets fotande på den värdiga grund, det borde inta.

En hel mängd underbara fenomen framställdes vid åtskilliga tillfällen i närvaro av en stor mängd människor; men man hade inte iakttagit lämpliga föresiktighetsmått för avvärjande av den stora fara, som alltid måste vara förenad med en sådan metod att rekommendera den ockulta vetenskapen inför en allmänhet. Det kan inte förnekas att sådana fenomen, framställda under fullt tillfredsställande villkor inför personer, nog intelligenta att kunna fatta deras betydelse, uppväcka en törst efter den ockulta filosofins studium, som ingen annan vädjan kan framkalla. Men det är lika så sant, om det än inte synes så vid första påståendet, att de mest obestridliga fenomenen av sinnen, som inte genom någon föregående undervisning blivit riktade på den faktiska tillvaron av ockulta krafter och deras verksamheter, ska bedömas snarare som en skymf mot förståndet än som ett prov på denna verksamhet. Synnerligast är detta fallet med personer av bara medelintelligens, vilkas förmögenheter inte kunna motstå chocken av en plötslig vädjan till en helt och hållet ny grupp av föreställningar. Spänningen blir för stark, den nya tankegångens kedja brister och den ytlige åskådaren av abnorma företeelser återfaller i sin gamla slöa klentrogenhet, fullkomligt omedveten av det faktiska förhållandet, att en uppenbarelse av en oskattbar intellektuell vikt blivit honom erbjuden och blivit av honom missförstådd. Ingenting är vanligare än att höra folk säga: ”Jag kan inte tro på verkligheten av en fenomenell företeelse med mindre än att jag får se den själv. Visa mig den och jag ska tro på den, men inte förr”. Många människor misstaga sig helt och fullt om vad de skulle tro, om detta fenomen skulle förevisas dem. Jag har ett flertal gånger sett fenomen av en absolut genuin natur passera förbi personer, ovana vid undersökningar angående företeelser av denna art, utan att efterlämna hos dem något annat intryck än en stegrad övertygelse att de blivit på ett eller annat sätt bedragna. Just detta inträffade vid några framstående fall i Simla, och det behöver inte sägas, att så många fenomen Helena Blavatsky än framställde eller för vilkas framställande hon var ett verktyg under det besök, på vilket jag hänsyftar, antalet av de personer på platsen, vilka inte hade tillfälle att se dem, var betydligt större än deras, som bevittnade dem. Och för dessa presenterade sig hela serien av företeelserna helt simpelt som ett bedrägeri. Det gjorde ingenting till saken för dem, som var av denna mening, att det inte förefanns den ringaste anledning för bedrivande av något bedrägeri och att ett betydligt antal personer, vilkas vittnesbörd och omdömesförmåga aldrig skulle ha betvivlats, hade det gällt en annan fråga, gav energiska förklaringar av de framställda fenomenens fullständiga verklighet. Det alldagliga medvetandet kunde inte fatta den föreställningen, att det stod ansikte mot ansikte med en ny uppenbarelse i naturen, och varje hypotes, hur absurd och ologisk som helst, var för mängden antagligare än den enkla, stora sanningen.

I samma stund Helena Blavatsky blev en ryktbarhet i Indien, stärktes hennes förbindelse med det europeiska sällskapslivet. Hon skaffade sig många vänner och vann många ivriga anhängare för tron på de ockulta krafternas verklighet; men hon blev också det oskyldiga föremålet för en bitter fiendskap från åtskilliga andra bekantskapers sida, vilka inte vore mäktiga av att med sitt medvetande försona vad de såg i hennes närvaro, utan intog en ställning av misstro, som övergick till ren fientlighet, under det att hela saken insveptes i ett moln av mer eller mindre hetsiga tvister.

Det är överflödigt att säga, att många tidningar använde sig av tillfället och slog ned på hela saken, förlöjligade dem, som låtit ”dupera” sig av Helena Blavatsky och klädde varje underrättelse om hennes fenomen i den löjligaste form, den kunde anta. Detta gäckeri var naturligtvis ingenting oväntat för de engelska vänner, som erkände sin tro på verkligheten av Helena Blavatskys förmåga, och troligen fäste ingen enda av dem något avseende i det sammanhanget. Men för den ytterst känsliga och lättrörda person, dessa gäckerier i främsta rummet gällde, var de outsägligt pinsamma, och det blev slutligen tvivelaktigt, om hennes tålamod skulle bestå provet, om hon inte rentav skulle överge det otacksamma värvet att söka förmå allmänheten att ta emot de goda gåvor, hon ville erbjuda dem, ett värv, åt vilken hon ägnat hela sitt liv. Lyckligtvis följde så till vida ingen katastrof; men historien om Columbos i bojor, därför att han upptäckt en ny värld, eller Galileo i fängelse, därför att han förkunnat astronomins sanna grunder, är inte mera upprörande för dem, som känna hela den inflytande situationen i Indien utövade på det teosofiska samfundet, än åsynen av Helena Blavatsky, förtalad och förlöjligad av de flesta anglo-indiska tidningar och bedömd som en charlatan av den okunniga hopen – allt till tack därför att hon fritt erbjudit några underbara frukter – så många det ockulta samfundets regler tillät henne att erbjuda – av den livslånga kamp, varigenom hon erövrat sin utomordentliga kunskap.

I trots av allt detta är det Teosofiska Samfundet fortfarande den enda organisationen, som erbjuder de forskare, vilka törsta efter ockult vetande, en, om dock ringa, kommunikationslänk med det i bakgrunden stående stora Brödraskapet, som hyser intresse för dess framgång och är tillgängligt för dess stiftare.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

_________________________________________________________________________________________________

| till Helena Blavatsky Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2014-03-23