1.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Med författarens bemyndigande översatt av
VIKTOR PFEIFF

Från fjärde upplagan av ”THE OCCULT WORLD”


STOCKHOLM
Loostöm & Komp:s förlag

Stockholm, Gernandts boktryckeri aktiebolag, 1887

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]



 

Tillägnan

Med sökt och erhållet tillstånd och med varmaste tillgivenhet ägnas denna lilla bok åt en man, vars insikter i naturens och mänsklighetens väsen sträcker sig så långt bortom Europas vetenskap och filosofi, att endast de inom båda områdena mest vidsynta andarna kunna fatta tillvaron av en sådan makt hos människan, den han ständigt utövar – Mahatma

 KOOT HOOMI LAL SINGH

vars ynnestfulla vänskap skänkt författaren hans berättigande att påkalla den europeiska världens uppmärksamhet.

                                                                        A. P. Sinnett.



ÖVERSÄTTARENS FÖRORD

Den bok, som nu lämnas i den svenska allmänhetens händer, har inom såväl Europa som Amerika och Asien väckt ett mer än vanligt uppseende. Den har på engelska sett fyra stora upplagor och är redan översatt till franska och danska. De, som det vid första påståendet kan tyckas, rent av omöjliga tilldragelser eller ”fenomen”, som här beskrivs, har naturligtvis skapat hån och begabberi från såväl vanliga tanklösa läsares sida, som från de krassa materialisters, vilka inte erkänner någon annan verklighet än den blott fysiskt materiella, inte något annat liv, än det vi lever här på jorden, och som av hela människans själsliv endast erkänner den yttre sidan, den mekaniskt molekylära rörelsen, och ser i den andliga sidan av tingen, kraften – som i människan framträder i de högre formerna av tanke och vilja – endast en egenskap av materian. De vill inte medge att ande och materia är lika berättigade verkligheter, som båda utgör olika sidor, den inre och yttre sidan, av ett, för oss under utvecklingens form manifesterande, i sig evigt, personligt, självmedvetet Liv.

Men denna bok har å andra sidan – och i detta ligger just dess, som varje annan god boks egentliga värde, det att väcka självständigt tänkande – hos såväl tänkande människor i allmänhet, som hos de verkliga vetenskapsmännen, de som med allvar pröva, förr än de döma, samt även hos de teologer, vilka hörsammat sin apostels bud: ”Pröven allt, och behållen vad gott är”, riktat deras tankar på nödvändigheten utav ett djupare studium av det mänskliga själslivet och de krafter, som, ännu outredda av den psykiska vetenskapen, torde ligga slumrande där inom, krafter, de där en gång väckta till aktualitet, kunna bevisa sig stå i samband med och utöva en viss makt över naturkrafter, dem vår nuvarande naturvetenskap antingen ännu inte upptäckt eller inte utforskad till hela deras styrka eller alla deras möjliga kombinationer, som fallet torde vara med de redan kända, denna bok ofta som grund för fenomenen åberopade elektromagnetiska krafterna och de vid kroppars sönderdelning och sammansättning verksamma kemiska frändskaperna.

Ännu ett ord borde sägas om ”Den Ockulta Världen”. Den utgör så att säga den färgrikt målade portiken, till ett storartat fornindiskt tempel, eller med andra ord, den utgör en inledning till och får sin rätta belysning och närmare förklaring genom en annan av herr Sinnet senare utgiven bok, ”The Esoteric Buddhism” eller på svenska, ” De Invigdas Lära”. [*]

Här framställs en översikt av den hemliga, d.v.s. hittills för den stora allmänheten undandolda vishetsläran, som ligger till grund inte blott för buddismen och andra fornösterländska religioner, men som utövat ett mäktigt inflytande på kristendomen själv.

Den har fortplantats från de i de forntida tempelmysterierna invigde genom hemliga ordenssamfund ända ner till våra dagars ”adepter”, ett brödraskap, som har sitt egentliga hem i Tibet. Man må om denna läras, Teosofins, detaljer ha vilka åsikter som helst – ett är visst, att på botten av densamma ligga djupare andliga sanningar, och att dess studium torde komma att utöva en väl behövlig försonande verkan under den nu rådande brytningen mellan en ensidig materialism, som inte kan förklara de andliga fenomenen, och en ensidig idealism, som inte kan förklara de materiella. Den felande länken är redan funnen i Herbert Spencers utvecklingslära

– och av denna utgör den teosofiska världsförklaringen en ytterligare utvidgning, inför vars kärna det är väl värt att intaga ett ärligt frågande och spörjande ställning, d.v.s. den sant kritiske tänkarens.

Stockholm i mars 1887

Victor Pfeiff 

____________________

[*] Vi har även författarens godkännande att översätta denna (och har i det närmaste fullgjort uppdraget) likaledes ett tredje av hans arbete, ”Incidents in the Life of madame Blavatsky”, en skildring av ett liv, rikt på snart sagt underbara händelser och romantiska öden, synnerligen roande och intressant även för de läsare, vilka inte äga någon lutning av teosofin.



 

Företal till andra upplagan. 

Om jag skulle skriva denna bok om igen nu, då ett år har gått sedan den blev utgiven, vore jag tvungen att utvidga den ofantligt. Jag har lärt så mycket under mellantiden, att jag nästan är glad, att jag visste så (relativt) lite, när jag skrev den. Skulle jag gjort arbetet då från min nuvarande ståndpunkt, hade jag varit tvungen att ge upp tanken på att utföra den under den korta ledighet av några månader, som en rekreationstur till England gav mig tillfälle att offra på detsamma. Men boken var lätt skriven, då det endast var lite att säga, och en kort berättelse om de yttre fakta, som borde anföras för ett år sedan, blev fort gjord. Det behövs nu en ny upplaga, och jag måste tillägga några ytterligare förklaringar innan jag kan låta den offentliggöras. Men dessa måste till min ledsnad för det närvarande hålla sig inom trånga gränser. Jag har redan återvänt till de löpande ärendena av en ganska arbetsam anställning; och kan för närvarande inte bjuda till att skriva – vad jag inte dess mindre hoppas kunna göra i framtiden – en bok, som inte bara ska rikta världens uppmärksamhet på tillvaron av detta underbara brödraskap av ockultister, vilka här talas om som ”Bröderna”, utan också under en form , njutbar för de västerländska läsare, framställa grunddragen av det vetande de besitta rörande människans ursprung, konstitution och bestämmelser.  

Den korrespondens, som utgör kärnan i detta arbete, har under de sista tolv månaderna förstorats betydligt, men att försöka inflika nya brev i den nuvarande samlingen vore nästan detsamma, som att företaga ett helt nytt arbete. Jag måste nöja mig med att lägga till ett slutkapitel, vars ändamål ska ligga i klar dag, och ge mina läsare den försäkran, att jag skulle kunna, om andra göromål inte hindrade, lägga till betydligt till nuvarande berättelsen vid nästan varje stadium, den dock, sådan den står där, inte innehåller något, som behöver ändras, inte något, som är missledande eller ofullständigt framställt i någon detalj.  

Men några anmärkningar, som gjorts av recensenter, påkalla uppmärksamhet. Jag har varit mer road än oroad av de sarkasmer, som riktats mot min ”lättrogenhet”, i förening med min enkla framställning av fakta, och av den bittra harm åtskilliga ortodoxa organ lagt i dagen över framställningen, att där verkligen skulle kunna finnas någonting i himmel och på jord, som deras filosofi inte drömt om. Någonting tillräckligt verkligt att göra inte blott poetiskt stoff, utan ett föremål för observationer på givna tider och rum och skildringar på ren prosa. ”Tydligen ärlig”, säger en recensent, ” och så naivt opartisk, att all fientlighet mot författaren avväpnas av medlidandet”. 

Men jämte detta beklagande av min underlägsna intelligens, den det ligger inom mina kritikers skön att uppskatta, hur de behaga, har de i många fall sökt nedsätta värdet av mitt vittnesmål genom insinuationer, att jag skulle vara duperad av Helena Blavatsky. Men först och främst har jag sedan upplagan av denna bok, gjort flera erfarenhets rön, helt och hållet utom någon påverkan av Helena Blavatsky; men till dessa ska jag återkomma i slutkapitlet. För det andra, då Helena Blavatskys vänner i detta land blev förbittrade över de förra höst ständigt upprepade skymfliga misstankar rörande hennes trovärdighet och handlingsmotiv, vidtog de sådana mått och steg att bevisa hennes verkliga identitet och ställning i livet , som en gång för alla skulle uppenbara dumheten hos var och en, som åter ville bevisa, det att hon är en äventyrerska, som försökte tjäna pengar. Att dessa mått och steg inte togs i onödan kan tillräckligt klart visas, utan att vi behöva citera de indiska tidningarna, genom en hänvisning till några av de recensioner över denna bok, som varit synliga i London. St. Jamé s Gazette (Juni 22, 1881) talar om Helena Blavatsky som ” en mystisk karaktär, ett ryskt fruntimmer, naturaliserad i Förenta Staterna”, och ” hennes nationalitet och  karaktär förklara tillräckligt den mening många hysa om det allmänna intresse, hon visat för mr Sinnets psykologiska utveckling”. Athenaeum säger om henne (Aug. 27, 1881), ”Han”, författaren ”syns inte äga mera kännedom än vi om den rang och de förmögenhetsvilkor, som hon åtnjöt i sitt hemland, och till dess detta är utrett skall de misstrogna vidhålla sitt påstående, att för en ryska av börden, om och naturaliserad i Förenta Staterna, utan synliga existensmedel, utsikten att få leva fritt i välmående indiska ämbetsmäns hus torde äga sina lockelser”. Ännu värre än till och med detta var det språk, som fördes av Saturday Reviev. I en artikel, som angrep den teosofiska rörelsen i allmänhet (Sept. 3, 1881), förklarade denna tidning rakt ut Helena Blavatsky och översten Olcott för ”ett par samvetslösa äventyrare”, och uttryckte ett tvivel, ”hur vida överste Olcott hade tjänat sin titel i inbördeskriget eller vid en krogdisk”. 

I avsikt att rentvå Helena Blavatskys karaktär (först av allt) från dessa grova beskyllningar, skrev jag till onkel general Fadeeff, statssekreterare i inrikesdepartementet i Petersburg, inneslutande ett öppet brev till honom från Helena Blavatsky, i vilket hon bad honom om ett svar, upplysande att hon verkligen var – den hon var. Efter att ha visat båda breven för en herre i vicekonungens stab – en i fråga om hela saken neutral person och som inte har något att göra med ockultismen – bar jag dom själv på posten; och i behörig tid kom ett svar, adresserat, som jag begärt i den skrivelsen, jag visat för vår neutrala vän, till denne. General Fadeeff skickade följande intyg:

”Härmed får jag intyga att madame H.P. Blavatsky, som för närvarande uppehåller sig i Simla (Brittiska Indien), på fars sidan är dotter till överste Peter Hahn och sondotter till generallöjtnant Alexis Hahn von Rotterstern-Hahn  (en adlig familj från Meckelburg, Tyskland, bosatt i Ryssland). Och att hon på mors sidan är dotter till Helene Fadeeff och dotterdotter till hemliga Rådet Andrew Fadeeff och furstinnan Helene Dolgorouki; att hon är änka efter avlidne Vice-Guvernören över provinsen Erivan; Kaukasus, statsrådet Nicephorus Blavatsky.

                   (Egenhändigt) Generalmajor Rotislav Fadeef
                   av H.K. Majestäts stab, Statssekreterare i Inrikes-Ministeriet.

S:t Petersburg, 29, Lilla Morskaya,
18:de September, 1881.”

Något senare mottog jag ett brev från Helena Fadeeff, syster till den nyss nämde general Fadeeff, ivrigt bekräftande dessa uppgifter och innehållande ett par porträtt av Helena Blavatsky, tagna vid olika perioder av hennes liv men utom alla tvivel ett porträtt av det fruntimmer, vi alla kände i Indien. Rörande dessa skrev Helena Fadeeff: 

”För att bekräfta hennes identitet, innesluter jag i detta brev två av hennes porträtt, tagna, det ena i min egen närvaro för tjugo år sedan, det andra skickat från Amerika för fyra eller fem år sedan. Till yttermera visso och på det herrar tvivlare inte ska dra misstankar rörande min egen identitet, har jag tagit mig friheten returnera ert brev,som jag mottagit genom M. le prince. Dondoukoff-Korsakoff, generalguvenör i Odessa. Jag hoppas att detta bevis på autenticitet skall vara tillfredsställande. Jag förmodar dessutom att ni erhållit den attest om madame Blavatskys invidualitet som generalguvenören själv ville skicka till Bombay.” 

Den här gjorda hänsyftningen på fursten Dondoukoff-Korsakoff (nu vice-konung över Kaukasus) förklaras av den omständigheten, att jag sände mitt brev till general Fadeeff till honom för vidare befordran, för jag visste att han var en gammal till Helena Blavatsky. Han har sedemera själv skickat henne brev, som jag har sett, och vilka jämte en varm sympati och personlig vänskap uttrycka ett inte ringa mått av (välförtjänst) förakt för de personer, vilka, fastän de är bekanta med henne, ändå kunna missuppfatta hennes verkliga karaktär. De ovan anförda original dokumenten är skrivna på franska, men den översättning jag gjort är ordagrann. Madame Fadeeff gjorde sig till och med det besväret att låta intyga sin egenhändiga underskrift av börsnotarien i Odessa, vars sigill är vidhäftadt. 

Jag behöver inte här förlänga denna förklaring med intagandet av dokumentet rörande överste Olcott, då dessa hänvisas till ett brev, som jag nu går att anföra. 

Till svar på det orättvisa och ogrundade anfall, som gjordes av Saturday Review, skrev herr A.V. Hume, riddare av Bathorden, son till den avlidne parlamentsledamoten Joseph Hume, och f.d. sekreterare i indiska styrelsen, till denna tidning följande:

”Beträffande överste Olcotts titel, skall de tryckta handlingar, som jag sänder med samma post, visa Eder att denne herre är en officer i den amerikanska armén, som gjort god tjänst under kriget ( som synes av breven från general-advokaten, sekreteraren vid marinen och biträdande sekreteraren i krigs- och skattkammar-departementen) och som var tillräckligt väl känd och värderad i sitt eget land för att av presidenten i Förenta Staterna få mottaga ett egethändigt rekommendationsbrev till alla Förenta Staternas ministrar och konsuler. då han avreste från Amerika till Orienten mot slutet av år 1878.

Förvisso är det inte på män av detta slag som epitetet ”samvetslös äventyrare” rättvisligen kan tillämpas. 

Jag bör tillägga av egen erfarenhet, att en mera ren, ädel och självuppoffrande gentleman än överste Olcott inte kan givas. Han må ha rätt eller orätt i sin tro, men för denna tros sak har han offrat sin förmögenhet, sina krafter och återstoden av sitt liv; och jag kan fatta att många betraktar honom som en fantast, bekänner jag min förvåning över att en tidning med den höga ställning, Saturday Review intar, kan stämpla en sådan man som en ”samvetslös äventyrare”. 

Beträffande madame Blavatsky (i Ryssland ännu ”Sa Excellence madame la General Helene P. Blavatsky”, hon lade bort alla titlar, när hon blev naturaliserad amerikansk medborgarinna), är hon änka efter general N.V. Blavatsky, under Krimkriget och i många år guvernör över Erivan i Armenien. Hon är äldsta dottern till avlidne överste Erivan i Armenien. Hon är äldsta dottern till avlidne överste Hahn vid ryska ridande artilleriet och dotterdotter till furstinnan Dolgorouki av den äldre grenen, som dog ut med henne. Den nuvarande furstinnan Dolgorouki av den äldre grenen. Grevinnan Ida v. Hahn-Hahn var madame Blavatskys faders kusin i första led. Hennes farmor gifte sig efter sin makes död med furste Vassiltchikoff. General Fadeff, välbekant för engelska läsare, är hennes mors yngste bror. Furste Loris Melikoff och alla, som tillhörde staben eller societeten, under den tid, furste Michael S. Woronzoff var vicekonung över Kaukasus, kände henne väl. Furst Emilie v. Sayn Wittgenstein, kusin till den avlidna kejsarinnan av Ryssland, var en av hennes intima vänner och brevväxlade med henne ända fram till dagen före sin död, liksom hans broder Ferdinand, vilken senast kommenderade ett regemente (kosacker av gardet, tror jag) i Turkestan. Hennes tant, madame de Witte, vilken likhet med de övriga medlemmarna av familjen underhåller en regelbunden korrespondens med henne, är som hela hennes familj nära bekant med furste Dondoukoff-Korsakoff, för närvarande generalguvenör i Odessa.  

Jag kunde tillägga tjogtals med namn av ryska ädlingar, som känna henne väl, för hon är lika känd och står i lika förbindelser i Ryssland, som lady Hester Stanhope stod i England; men jag anser det sagda var nog för att övertyga varje opartisk person, att hon svårligen kan räknas till den klass av kvinnor, om vilka man kan våga uttala beskyllningen ”samvetslösa äventyrskor”. 

Fruntimmer är vanligen böjda att föreställa sig varjehanda om främmande fruntimmer; och det råder vanligen en viss könsjalusi särskilt om dem som är mera överlägsna å huvudets vägnar; men madame Blavatsky har vistats flera månader i rad i mitt hus och är förvisso en av de mest begåvade kvinnor, jag någonsin träffat; men alla mina fruntimmer har fattat en varm kärlek för denna energiska, livliga, av ögonblickets ingivelse hänförda, självuppoffrande kvinna. Man må kalla henne mystiker och en visionär, men ingen, som känner henne, kan betvivla hennes överväldigande tro på den mission, för vilken hon offrat sitt liv. 

Men kan ni rättvist kalla dem för äventyrare, vilka inte allenast inte söka förtjäna pengar på den sak de omfattat, utan tvärtom offra på densamma varje öre, som de kan spara ihop av sina enskilda medel. Jag kan det inte. Och i så fall är förvisso överste Olcott och madame Blavatsky inte äventyrare, som jag med säkerhet vet har de på Teosofiska Samfundet offrat mer än 2000 pund över dess hela inkomstsumma. Räkningarna har i behörig ordning blivit  reviderade, tryckta och offentliggjorda, så att vilken som vill kan övertyga sig om denna punkt. 

Men, ska man fråga, vilken är då denna stora sak? Den är stiftelsen och utvecklingen av det Teosofiska Samfundet, vars uppgifter enligt de offentliggjorda stadgarna är följande:                            

                             För det första – Att bilda medelpunkten för ett allmänt, hela mänskligheten omfattande broderskap. 

                             För det andra – Att studera arisk litteratur, religion och vetenskap. 

                             För det tredje – Att bevisa vikten av dessa forskningar. 

                             För det fjärde – Att utforska de dolda mysterierna i naturen och de latenta krafterna hos människan. 

Nåväl, dessa uppgifter bör betraktas som utopiska eller visionära, men de synes mig oskyldiga nog och är inte av en sådan art, att de skulle tillfredsställa samvetslösa äventyrare.

**************

Det förekommer i den anförda artikeln många andra missuppfattningar, mot vilka med skäl man kan protestera; men dessa är kanske av mindre betydelse. Allt vad jag nu vill klargöra är detta, att överste Olcott och Helena Blavatsky, långt ifrån är ”samvetslösa bedragare” , de är i hög grad oegennyttiga, människovänliga, renhjärtade personer, vilka ägnar sin tid, sin förmögenhet och sina liv åt en sak, som även om den är en utopi, inte förtjänar klander, och som skall komma att verka mycket gott, ja som redan gjort det.

                                                                                                                                                                                                                                                  Jag förbliver etc.
 A. O. Hume 
f.d. Sekr. i Ind. Styr.   

Så artigt detta brev än var och så orättfärdiga de beskyllningar varit, som framkallat det, blev det aldrig infört i Saturday Review, som jag tycker är skamligt av denna tidning. Det är sant, att innan detta brev hunnit fram, hade vissa meddelanden troligen blivit gjorda till Saturday Reviev av några vänner till överste Olcott, och följande ogunstiga och motvilliga medgivande hade blivit publicerat i tidningen den 17 september:  

”Vi har mottagit ett brev från en vän till överste Olcott, förevitande oss några yttranden, som nyligen blivit fällda, angående denne herre och madame Blavatsky, som stiftare av det så kallade Teosofiska Samfundet i Indien. Våra anmärkningar grundade sig på de offentliggjorda berättelserna om deras förhandlingar, vilka syntes bära en slående, misstänkt likhet med de ”spiritistiska mediernas” i Europa och Amerika. Vi är fullt villiga att erkänna vår korrespondents uppgift, att överste Olcott intog en hedrande ställning i sitt eget land, och att tro det både han och madame Blavatsky är lättrogna svärmare och inte samvetslösa äventyrare. Men då personer utsprida fördärvliga teorier och utöva en praktik, som under ett annat namn blivit av auktoriteter stämplad som olaglig och skadlig, må de inte förvåna sig över, att de i brist på enskilda underrättelser om deras personliga förhållanden, var utsatta för en fientlig kritik.” 

Denna paragraf, vars föregående offentliggörande berättigade Saturday Review (i dess egen tanke) att inte fästa någon uppmärksamhet vid m:r Hume’s brev, är själv uppfylld av nya insinuationer, vilka är ogrundade och osanna, som varje läsare av detta arbete ska inse; blivit given åt de anförda intygen, även som åt andra av samma följd, vilka det synes mig onödigt att här intaga, och vilken mening ytliga betraktare, vilka inte vilja göra sig besvär med att undersöka saken, än må bilda sig angående ockultismens läror – så gives där inte längre någon meningsskiljaktighet i fråga om de ledande representanternas för det Teosofiska Samfundet tadelfria liv och oskrymtade hängivenhet.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

 

till nästa avsnitt:

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23