5.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla
 

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

NYLIGEN INTRÄFFADE OCKULTA FENOMEN

FEMTE  KAPITLET
del 1


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Det är genom min förbindelse med det Teosofiska Samfundet och min bekantskap med Helena Blavatsky, som jag vunnit en insikt i ockultismen, vilken föranlett mig att åtaga mig detta arbete. Det första problem, som jag hade att lösa, var detta; om Helena Blavatsky verkligen, som jag hörde, ägde förmåga att framställa abnorma fenomen. Man skulle kunna föreställa sig, under antagande av fenomenens verklighet, att ingenting varit enklare, än att få ett tillfredsställande svar på denna fråga, sedan man en gång gjort hennes bekantskap. Men det kan tjäna som en illustration till de svårigheter, som möta alla forskningar av denna art – svårigheter, vilka väcka så många människors otålighet ända till den grad, att de kasta alla undersökningar åt sidan och förblir i okunnighet om sanningen under hela sitt liv – att, fastän Helena Blavatsky vid tillfället av vår första bekantskap dröjde i sex veckor som gäst i mitt hus i Allahabad, den skörden av tillfredställande bevis, jag under denna tid lyckades få, var ytterst ringa. Naturligtvis talade hon under denna tid mycket om ockultismen och Brödraskapet, men under det att hon var mest angelägen att klargöra situationen och jag mest angelägen att upptäcka sanningen, uppstod nästan oövervinneliga svårigheter. Ty Bröderna har, som jag redan nämnt, en oövervinnelig motvilja mot förevisningar. Att den person, som vill se deras under, inte ledes av tom nyfikenhet, utan är en ärlig sanningssökare, gör ingenting till saken. De ville inte dra till sig kandidater genom framställande av under. Under utöva en stark andlig väckelse i fråga om religioner, grundade på underverk; men ockultismens är ett strävande, som det inte är rådligt att hängiva sig åt för personer, endast drivna av en hänförelse, framkallad genom en förevisning av några verkningar ut av utomordentliga krafter. Det ges inget absolut förbud att utöva dessa krafter i närvaro av utanför stående; men det är tydligt att de högre myndigheterna inom ockultismen i regel ogillar ett sådant förfarande, och det är i praktiken omöjligt för de lägre mästarna att i detta fall handla emot de högres vilja. Det var endast de allra enklaste av alla tänkbara fenomen, Helena Blavatsky, under sitt besök i mitt hus alltså ägde frihet att framställa. Hon ägde tillåtelse att visa, som ”knackningar”, lika dem, som spiritisterna tillskriva inverkan av andar, kunna framställas efter behag. Detta var dock något, och i brist på bättre ägnade vi därför stor uppmärksamhet åt dessa ”knackningar”. 

Det är bekant för spiritister, att om en grupp personer sitter kring ett bord och håller händerna på det, får de vanligen, om ett ”medium” är närvarande, höra små knackningar, vilka besvarar frågor och stavar ihop budskap. Den stora yttre kretsen av personer, som inte tror på spiritismen, vill gärna föreställa sig att alla de miljoner, som gör detta, är duperade i fråga om detta intryck. Det måste ibland kännas besvärligt för dem att kunna förklara den vidsträckta utbredningen av denna illusion, men varje teori, menar de, bör föredras framför ett medgivande att avlidna personers andar kunna meddela sig på detta sätt; eller, om de ser saken från en vetenskaplig synpunkt, att en fysisk verkan, låt vara obetydlig, kan frambringas utan en fysisk orsak. Dessa bör med glädje hälsa de förklaringar, jag nu kommer att ge, som visar att teorin för ett allmänt självbedrägeri i fråga om ande-knackningen, vilken måste bli något svår att uppehålla för en motståndare, som inte är behäftad med en narraktig inbilskhet, inte är den enda teori, enligt vilken spiritismen förfäktade fakta – åtminstone de, med vilka vi för närvarande har att göra med – låta försona sig med motviljan för antagandet av en andehypotes som förklaringsgrund. 

Nåväl, jag fann snart inte bara att knackningarna alltid inställde sig vid ett bord, där Helena Blavatsky satt i avsikt att få ett sådant resultat, utan också att varje tänkbar hypotes om bedrägeri genast måste avfärdas vid en jämförelse mellan de olika experiment, vi var i tillfälle att göra. För det första var det inte nödvändigt att några andra satt vid bordet. Vi kunde använda vilket bord som helst. Men det behövdes inte något bord. Det gick lika bra med en fönsterruta, en vägg, en dörr eller vad som helst, som kunde ge ett ljud ifrån sig vid en stöt. En glasdörr, som stod på glänt, visade sig vara ett förträffligt föremål, eftersom man i detta fall kunde stå mitt emot Helena Blavatsky och se hennes bara händer eller hand (utan ringar), orörligt vilande på glaset, och tydligt höra de små pickningarna, vilka liknade de ljud, som framkallas när man pickar med udden av ett stift, eller när elektriska gnistor hoppa över från den ena polen till den andra i en elektricitetsmaskin. Ett annat synnerligen tillfredställande sätt att få knackningar – ett sätt, som vi ofta använde om kvällarna – var att ställa ned en stor glaskupa på kaminmattan, varefter Helena Blavatsky, sedan hon avtagit alla sina ringar, satte sig på ena sidan om kupan, så att ingen del av hennes dräkt kom i beröring med densamma, utan endast hennes händer. När man då ställde en lampa på andra sidan kupan och satte sig på mattan, kunde man se de undre ytorna av hennes händer orörligt vilande på glaset; och även under dessa fullkomligt tillfredsställande villkor, lät knackningarna höra sitt klara och tydliga klingande mot glaskupans yta. 

Det stod inte i Helena Blavatskys makt att ge en fullständig förklaring över frambringandet av dessa knackningar. Varje produkt av ockult kraft står i sammanhang med en eller annan hemlighet, och så obetydliga knackningarna än var, som fenomen betraktade, var de dock fysiska verkningar, frambragta genom en viljeakt, och på det sätt, var på viljan kan inövas att framkalla fysiska verkningar, torde vara alltför likformigt antingen frågan rör stora eller små fenomen, för att det skulle kunna överensstämma med ockultismens regler att göra det till föremål för exakta förklaringar inför oinvigda. Men att knackningarna var lydiga viljan blev faktiskt ställt utom allt tvivel – bland andra sätt genom detta: under det vi höll på med en fönsterruta eller med glasklockan, kunde jag begära att få ett namn stavat, i det jag nämnde ett på en slump. Därpå gick jag igenom alfabetet, och vid de rätta bokstäverna inställde sig knackningarna. Eller också kunde jag begära ett visst antal knackningar, och de inställde sig; eller en serie knackningar i bestämd rytmisk progression, och de inställde sig. Inte heller var detta allt. Helena Blavatsky kunde ibland lägga sina händer eller bara en hand på en annans huvud och låta knackningarna komma, hörbara för en uppmärksam lyssnare och förnimbara för den vidrörda personen, i det han kände varje liten stöt, alldeles som han tagit gnistor från en elektricitetsmaskin. 

Vid ett senare stadium av mina forskningar fick jag knackningar under bättre omständigheter än dessa, nämligen utan någon beröring alls mellan Helena Blavatskys händer och det föremål på vilket de framkallades. Detta var i Simla under förlidet års (1880) sommar; men jag kan så gott gå händelserna något i förväg. I Simla brukade Helena Blavatsky framkalla knackningar på ett litet bord, som stod i mitten av en uppmärksam grupp, utan någon vidrörde det. Sedan hon väckt det eller meddelat det en viss inflytelse genom att några ögonblick vila sina händer på detsamma, höll hon sin hand på vid pass en fots avstånd över det och gjorde mesmeriska strykningar, varvid bordet för varje gång gav ifrån sig det bekanta ljudet. Och detta gjordes inte bara i vårt eget hus med våra egna bord; utan samma sak upprepades hos dem av våra vänner, till vilka Helena Blavatsky var oss följaktig. Se här en vidare utveckling av detta huvudexperiment; det befanns att flera personer på en gång kunde känna samma stöt. 

Fyra till fem personer brukade då och då lägga sina händer över varandra som i en stapel på ett bord; därpå lade Helena Blavatsky sina händer ovanpå stapeln och lät en ström (eller vad det är, som frambringar ljudet) passera genom hela handserien, så att var och en kände den samtidigt, varpå det följde en knackning under det befintliga bordet. Var och en, som någonsin deltagit i bildandet av en sådan stapel, måste betrakta vissa hypoteser, som blivit framställda i de indiska tidningarna utav avgjorda skeptici – sluga huvuden, som inte låta dupera sig – att nämligen knackningarna skulle åstadkommas genom Helena Blavatskys tumnaglar eller genom knäppning i någon led, för nära nog idiotiska. Jag har i ett brev, skrivet vid den tiden, summerat ihop bevisen: ”Helena Blavatsky lägger sina händer på ett bord, och man hör knackningar. Någon påstår i sin vishet att hon åstadkommer ljudet med tumnaglarna; hon lägger bara en hand på bordet – knackningarna kommer lika fullt. Döljer hon någonting under bordet? Hon lyfter den helt och hållet från bordet och håller den ett stycke ovanför; knackningarna hörs likafullt. Har hon gjort någonting med bordet? Hon lägger sin hand på en fönsterruta, en tavelram, på en mängd andra ställen i rummet; och från vart och ett hörs de mystiska knackningarna. Är kanske hela det hus, där hon bor med sina speciella vänner, på något sätt preparerat? Hon går till ett halvt dussin andra hus i Simla och frambringar knackningar i dem alla. Skulle knackningarna möjligen komma från något annat ställe än från det ställe där de hörs – kan det bero på buktaleri? Hon lägger sin hand på ett huvud, och ni känner en bestämd följd av elektriska stötar och en närstående uppmärksam lyssnare kan höra, hur de åstadkomma små knackningar på er hjässa. Berättar ni kanske en osanning, när ni säger er känna stötarna? Fem till sex personer lägger sina händer i en stapel på bordet; Helena Blavatsky lägger sina händer ovanpå stapeln, och alla kan känna, hur de små stötarna passera igenom och hörs som svaga knackningar under bordet. När man sett alla dessa experiment många gånger, som jag gjort, vad tror ni att det gör för intryck, när man hör någon säga: ”De där knackningarna är ingenting annat än taskspelarkonster – Maskelyne och Cooke kan göra dem för 10 pund per afton”. Maskelyne och Cooke kan inte göra dem för 10 pund per afton, nej inte för en miljon per afton under de omständigheter, jag beskrivit. Redan under Helena Blavatskys första besök hos oss i Allahabad övertygades jag fullkomligt genom knackningar, även under de förhållanden, som de då framträdde, att hon var i besittning av åtskilliga förmögenheter av en ovanlig art. Och denna min vissa övertygelse skänkte en trovärdighet – som annars inte skulle ha kommit dem till del – åt ett eller ett par fenomen av ett annat slag, som inträffade under samma tid, men under omständigheter, de där inte var fullt så tillfredställande, att de förtjäna ett omnämnande här. Men det var plågsamt, att inte kunna komma närmare till en absolut visshet rörande de frågor, för vilka vi hyste ett verkligt intresse – nämligen om det verkligen finns människor, begåvade med de underbara krafter, som tillskrevs adepterna, och om det var möjligt för mänskliga varelser att på denna väg vinna en positiv kunskap om sin andliga naturs karaktäristiska bestämningar. Det måste ihågkommas att Helena Blavatsky aldrig predikande någon speciell doktrin rörande detta ämne. Vad hon berättade för oss om adepterna och sin egen invigning måste lockas ur henne genom frågor. Teosofin, för vilken hon försökte intressera alla sina vänner, förkunnade ingen speciell tro i fråga om dessa ämnen; den förlorade endast den satsen, att mänskligheten borde betraktas som ett universellt brödraskap, inom vilket var och en borde studera sanningen rörande de andliga tingen, utan att låta sig påverkas av några på grund av speciella religiösa dogmer förutfattade meningar. Men kanske hennes ställning till frågan inte innebar någon moralisk att bevisa ockultismens verklighet, öppnade dock hennes konversation och hennes bok, ”Den avslöjade Isis”, en inblick i saker och ting, över vilka man naturligtvis önskade att få en närmare förklaring; och det var olidligt att veta, att hon kunde och dock inte kunde ge oss de avgörande bevis, som vi så ivrigt väntade på, att hennes ockulta undervisning klätt henne med en makt över materiella ting av sådan art, att vissheten om dess tillvaro skulle totalt splittra den materialistiska filosofin i själva dess grundvalar.

I ett fall hade vi kommit till fast övertygelse – nämligen om uppriktigheten av hennes egen tro. Blotta tanken på att denna skulle kunna ifrågasättas är plågsam; men detta har gjorts i Indien på ett så hänsynslöst och grymt sätt av personer, vilka intog en fientlig ställning till de åsikter, med vilka hon är identifierad, att de skulle se tillgjort ut att gå frågan förbi. Å andra sidan skulle det vara ett allt för stort medgivande åt ett oädelt angrepp, att minutiöst genomgå alla de bevis på Helena Blavatskys redbara karaktär, som jag genom ett intimt umgänge med henne förvärvat. Hon har vid olika tillfällen varit gäst i vårt hus, tillsammans över tre månader utav två år. För var och en, som vill döma opartiskt, bör det vara självklart, att jag under sådana omständigheter måste ha varit i tillfälle att bilda mig ett säkrare omdöme om hennes verkliga karaktär, än som rimligtvis kan väntas av personer, de där kanske sett henne en eller ett par gånger. Det är naturligtvis inte min mening att tilldela detta slags vittnesbörd något vetenskapligt värde i förhållande till den abnorma karaktären av de fenomen, i vilkas framställande hon kan vara medverkande. Med ett sådant problem till insats, som tillförlitligheten av den nyare fysikens grundteorier, är ingen annan väg möjlig än den vetenskapliga undersökningsmetoden. Jag har vid alla experiment alltid med största sorgfällighet sökt utestänga inte sannolikheten, utan möjligheten av bedrägeri; och där jag inte kunnat försäkra mig om de bästa villkor, har jag aldrig låtit resultaten av experimentet inflyta i totalsumman av mina slutsatser. Men i dess ställe synes det mig endast rätt och billigt – endast som ett svagt försök att gottgöra den skamliga förolämpning, som, för så vitt den rena oförskämdheten och det tomma förtalet kunna förolämpa, blivit tillfogad en högsint och i allt ärlig kvinna – att uttala den visshet, till vilken både min hustru och jag själv kommit, att Helena Blavatsky ett fruntimmer av absolut rättskaffens natur, som uppoffrat inte bara rang och förmögenhet, utan också all tanke på personlig lycka eller trevnad under varje form, av hängivenhet för i första rummet de ockulta studierna och nu på senare tiden för det speciella värv hon som invigd, om också relativt underordnad medlem av det stora ockulta Brödraskapet – övertagit ledningen av det Teosofiska Samfundet.

Jämte knackningarna fick vi även bevittna ett annat fenomen under Helena Blavatskys första besök. Vi hade tillsammans med henne rest till Benares på några dagar och bodde där i ett hus, som blivit upplåtet för oss av maharajan Vizianagram – en stor, naken och efter europeiskt mönster otrevlig bostad. Under det vi en afton efter middagen satt i den i mitten av huset belägna salen, föll plötsligt två á tre blommor – avskurna törnrosor – ned mitt ibland oss – alldeles så som saker ibland faller i mörkret vid spiritistiska seanser. Men vi detta tillfälle var flera lampor och ljus tända i rummet. Taket i salen bestod av endast av de fasta, nakna, målade bjälkarna och bräderna, vilka bar upp det yttre platta cement taket. Fenomenet kom så oväntat både för Helena Blavatsky, som för tillfället satt och läste i en länstol, som för oss andra – att det förlorade något av den verkan, det i annat fall skulle ha utövat på våra sinnen. Om någon hade sagt till oss ett ögonblick tidigare, att ” nu kommer det att falla några blommor”, så att vi kunnat se upp och se dem plötsligen visa sig i luften över våra huvuden, skulle en händelse, så stridande mot tingens vanliga ordning, har framkallat en utomordentlig stor verkan. Även som förhållandet nu var, har denna händelse alltid för dem, som bevittnade den, kvarstått som ett av stadierna på deras väg till en fast övertygelse om de ockulta krafternas verklighet. Men man kan inte vänta att personer, vilka bara hör talas om dem, ska omfatta dem med någon synnerlig tillit. De ska naturligtvis ställa åtskilliga frågor, som om rummets konstruktion, vem som bodde i huset osv. och även sedan alla dessa frågor blivit besvarade, som de sanningsenligt kunde bli, på ett sätt, vilket skulle utestänga varje antagande att blommornas nedfallande kunde förklaras på grund av ett överenskommet bedrägeri, skulle dock i den frågandes sinne kvarstå en obehaglig misstanke rörande fullständigheten av den givna förklaringen.

Det skulle knappast ge lön för mödan att för tillfället omnämna denna händelse, om jag inte därigenom fått ett tillfälle att påpeka, hur de fenomen, som inträffa i Helena Blavatskys närvaro, inte med nödvändighet behöva vara framställda av henne. 

Då jag nu kommer till några detaljer, som stå i förbindelse med åtskilliga av ockultismens högre mysterier, känner jag svårigheten av att kunna framställa vad jag nu vet vara absolut faktisk verklighet så, att jag inte genast stöter dem för huvudet, vilka är totalt ovana att sätta sig in i någon annan än den vanliga tankegången i fråga om de fysiska fenomenen. Inte dess mindre är det en sanning, att vilken av ”bröderna”, som adepterna i ockultismen i dagligt tal kallas, som fått det infallet att bereda vår lilla krets i Benares den ovan beskrivna överraskningen, kunde ha gjort det, varhelst han än för tillfället uppehållit sig, i Tibet eller Sydindien eller något annat ställe på jorden, likaväl som om han befunnit sig i rummet hos oss. Jag har redan förut talat om adeptens förmåga att i ett ögonblick kunna förflytta sig till vilket avlägset ställe han vill ”i anden”, som vi skulle säga, ”i en astralkropp” efter ockultismens språk. På så sätt närvarande kan han på detta avlägsna ställe verka med åtskilliga av de själskrafter, av vilka han är i besittning, lika fullständigt, som han använder dem, där han är kroppsligt eller vad vi menar aktuellt närvarande. Jag gör inte anspråk på att kunna förklara, hur han framställer det eller det resultatet, inte heller vill jag ge ens en antydan om att jag skulle veta det. Jag vill bara som ett obestridligt faktum konstatera, att åtskilliga ockulta produktioner blivit utförda i min närvaro, och kan inte förklara dem längre än min förmåga står. I alla händelser har det för länge sedan stått helt klart för mig, att var helst Helena Blavatsky befinner sig, där kunna Bröderna (och gör det även oavbrutet), var de än må vara, framställa fenomen av den mest överväldigande art, med vilkas framställande hon har föga eller intet att göra. I själva verket måste man i fråga om varje fenomen, som inträffar i hennes närvaro, komma ihåg, att man aldrig kan med bestämdhet avgöra, hur långt hon blivit ”hjälpt” eller om hon har utövat något inflytande alls på det framställda resultatet. Alla bestämda förklaringar av denna art är direkt stridande mot ockultismens regler, när dess strävan inte alls går ut på att övertyga världen om dess tillvaro. I detta arbete är det jag, som strävar att övertyga världen om dess tillvaro, vilket är en helt annan sak. Den som vill lära känna det verkliga förhållandet, kan endast inta en sanningssökares ställning. Han är ingen domare, inför vilken ockultismen framställer sig som den där söker föra sin trovärdighets talan. Det tjänar därför ingenting till att söka sak med de observationer, vi är i stånd att göra, på den grund att de inte är av den art, vi helst skulle se att de var. Frågan är den, om dem uppdaga verkliga fakta, från vilka vi med trygghet kunna dra våra slutledningar. 

Det är även en annan omständighet, som bör tas i betraktande i fråga om karaktären av de observationer, jag hittills varit i tillfälle att göra – dvs. i fråga om sökandet av bevis för en ockult kraft som orsak till fysiska fenomen, vilka i saknad av en sådan skulle vara underverk. Jag kan förutse att många i trots av anmärkningens djupa enfald ska påstå att bevisningskraften av de erfarenhetsrön, med vilka jag har att skaffa, betydligt försvagas genom den omständighet att de angå fenomen, vilka äga en viss ytlig likhet med taskspelarkonster. Naturligtvis kommer detta av den givna omständigheten att alla taskspelarekonster har till mål att framställa produktioner, de där bör äga en viss likhet med ockulta fenomen.

Låt en läsare – hans närvarande mening angående detta ämne kan vara vilken som helst – för ett ögonblick anta att han funnit tillräckliga skäl för den möjliga tillvaron av ett ockult brödraskap, i besittning av en utomordentlig makt över naturkrafter, ännu okända för den övriga mänskligheten; att detta brödraskap är bundet av lagar, vilka tillbakahålla utan att absolut förbjuda uppenbarandet av denna makt, och låt honom sedan föreslå några obetydliga, men vetenskapligt övertygande prov, dem han skulle önska se som vittnesbörd om verkligheten, låt vara till en del åtminstone, av denna makt – man ska finna omöjligheten av att föreslå något sådant prov, utan att det bär en viss ytlig likhet med taskspelarekonst. Men detta ska inte med nödvändighet nedsätta provets värde för dem, som kunna uppfatta de inte ytliga karaktärsdragen hos experimenten. Den omätliga skillnad, som i verkligheten kan iakttas mellan vart och ett av de ockulta fenomen, jag nu går att beskriva, och en taskspelarkonst som till äventyrs efterhärmar det, beror på det faktiska förhållandet av absolut olika betingelser vid deras framställande. Taskspelaren framställer sina produktioner på en egen scen eller i särskilda därför anordnade rum. De märkligaste av de fenomen, som jag sett i Helena Blavatskys närvaro, har ägt rum utomhus på tillfälligtvis valda platser i skogar och på höjder. Taskspelaren kan använda så många biträden han behöver bakom scenen. Helena Blavatsky kommer som en främling till Simla och blir under hela tiden gäst i mitt hus, bevakad av mina egna ögon. Taskspelaren har betalt för de utgifter han underkastar sig och för framställandet av det eller det sinnesbedrägeriet. Helena Blavatsky är som jag redan förklarat, ett fruntimmer med en redbar karaktär, som låter sina vänner – när de på fullt allvar önskar och när fenomenen får framställas – se några manifestationer av de krafter, för vilkas förvärvande hon (i stället för att tjäna pengar som taskspelaren gör) uppoffrat allt vad världen i allmänhet håller kärt – en samhällsställning och andra fördelar, långt utöver de mål en taskspelare eller bedragare skulle kunna eftersträva. Då personer, vilka stöta sig på hypotesen om en ockult vetenskap, förföljer Helena Blavatsky med förnärmande misstankar, glömmer de ständigt det sunda förnuftets bud, i det de förbiser dessa omständigheter.  

I början av september 1880 kom Helena Blavatsky till Simla som vår gäst, och under loppet av de följande sex veckorna inträffade åtskilliga fenomen, vilka för en tid utgjorde samtalsämnet över hela det engelska Indien och väckte mycket sensation hos dem, vilka med iver omfattade den teorin, att de måste vara ett resultat av ett bedrägeri. Vi förstod snart, att vilka de band än varit, som föregående vinter hindrat vår gäst i Allahabad att framställa mera än några högst obetydliga prov på sin makt, dessa band var nu mindre strängt tilldragna. Vi fick snart bevittna ett för oss nytt fenomen. Genom en viss modifikation av den kraft, som användes för att frambringa ljudet av knackningar på fasta föremål, kan Helena Blavatsky utan förmedling av något fast föremål frambringa ljudet av en silverklocka – ibland ett kort spel av tre eller fyra klockor av olika toner. Vi hade ofta hört talas om dessa klockor, men aldrig hört dem förr. De framställdes för oss först gången en afton efter middagen, under det vi satt kvar kring bordet, flera gånger på rad i luften över våra huvud, och i stället för ljudet av en ensam klocka, hörde vi en gång det omtalade samfällda klockspelet. Efter detta hörde jag dessa klockljud vid mångfaldiga tillfällen och på mångfaldigt olika ställen – i fria luften och i åtskilliga hus, som Helena Blavatsky då och då besökte. Liksom förut i fråga om knackningarna gavs det inte heller i frågan om klockorna någon hypotes, som en anhängare av bedrägeriteorin kan formulera, som inte faller för en jämförelse av de olika ställen och de betingelser, under vilka jag hört dessa fenomen frambragta. I själva verket har bedrägeriteorin i fråga om klockorna endast ett trångt gissningsområde att röra sig på.

I olikhet med ljudet av en knackning, vilket i vanliga fall skulle kunna frambringas på många olika sätt – så att man, för att kunna vara förvissad om att ett visst givet exempel på ett sådant ljud inte framställs genom vanliga medel, måste höra det upprepas under en hel mängd olika betingelser – kan ljudet av en klocka endast på några få sätt framställas på fysisk väg. Man måste ha en klocka eller något ljudande föremål av samma natur som en klocka att frambringa det med. Men när ni nu, sittande med spänd uppmärksamhet i ett väl upplyst rum, får höra ljudet av en klocka ovanför era huvud, där det inte finns en fysisk klocka, som kan frambringa det – på vilken grund kan ni då stöda hypotesen om ett bedrägeri? Eller frambringas ljudet verkligen utanför rummet av någon agent eller apparat, som befinner sig i ett annat rum? Först och främst skulle ingen förnuftig människa, som hört ljudet, kunna instämma i denna mening, på grund av själva ljudets oförenlighet med en sådan föreställning. Det är aldrig starkt – åtminstone har jag aldrig hört det synnerligen starkt – men det äger alltid en högst typisk klarhet och tydlighet. Om man lätt stryker brädden av ett vinglas med en kniv, kan man få ett ljud, som det skulle vara svårt att övertyga någon om att det kommer från ett annat rum; men det ockulta klockljudet liknar detta, endast att det är renare och klarare och utan den ringaste antydning till någon skärande biklang. Dessutom har jag, som sagt, under stilla kvällar hört ljudet ute i fria luften uppe i skyn. I rum hörs det inte alltid ovanifrån, utan ibland nere på golvet vid den lyssnande gruppens fötter. Vidare, då det vid ett tillfälle blivit producerat två eller tre gånger i förmaket i en väns hus, där vi ätit middag, gick en herre i sällskapet tillbaks till den två rum därifrån belägna matsalen för att hämta ett vattenglas i avsikt att på detta frambringa ett ljud åt de ockulta klockorna att upprepa – en vanlig form för experiment. Under det han var ensam i matsalen, hörde han ett av klockljuden nära bredvid sig, trots Helena Blavatsky var kvar i förmaket. Detta exempel motbevisade på ett fullt tillfredställande sätt den meningen, i sig själv absurd för dem, som titt och tätt hört klockljuden på alla olika ställen, att Helena Blavatsky skulle bära på sig en apparat, med vilken hon kunde frambringa ljudet. Beträffande den meningen att här förelåg en komplott, upphävdes den helt och hållet genom den faktiska omständigheten att jag upprepande gånger hört dessa ljud ute, under det jag gått bredvid Helena Blavatskys bärstol och inga andra bärare varit närvarande.  

Dessa klockljud är ingalunda bara illustrationer för ro skull på egenskaperna hos de strömmar, vilka sätts i verksamhet till deras frambringande. De avser bland ockultisterna ett direkt praktiskt bruk, nämligen som telegrafsignaler. Det visar sig i fråga om övade ockultister, hos vilka denna hemlighetsfulla, magnetiska förbindelse, av vad art den nu kan vara, som sätter dem i stånd att meddela varandra sina idéer, en gång blivit grundlagd, att de kan frambringa klockljuden från vilket avstånd som helst i närheten av den invigde medbroder, vars uppmärksamhet de vill väcka. Jag har flera gånger hört Helena Blavatsky bli kallad på detta sätt, när sällskapet någon afton endast bestått av vår egen husliga krets och vi alla varit sysselsatta med läsning. Plötsligen kunde vi höra ett klingande ljud, varvid Helena Blavatsky brukade stiga upp och gå in i sitt rum för att uppmärksamma den ockulta angelägenhet, för vars skull hon blivit kallad. En synnerligen vacker illustration till detta av en invigd Broder på avstånd framkallande ljud fick vi en afton under liknande omständigheter. Ett fruntimmer, som gästade i ett annat hus i Simla, hade varit hos oss till middagen. Omkring klockan elva fick jag ett meddelande från hennes värd, inneslutande ett brev, som han bad mig överlämna till Helena Blavatsky för att genom ockulta medel ges till en viss medlem av det stora brödraskapet, till vilken både han och jag hade skrivit. Jag ska längre fram närmare förklara omständigheterna vid denna korrespondens. Vi var alla angelägna att få veta, om brevet kunde avsändas, innan det fruntimmer, som var hos oss denna afton, återvände hem, så att hon skulle lämna sin värd något svar; men Helena Blavatsky förklarade att hennes makt inte sträckte sig så långt som till detta.

Frågan var, om en viss person en halvt utvecklad Broder, som för tillfället uppehöll sig i närheten av Simla, ville lämna den nödvändiga hjälpen. Helena Blavatsky sa att hon skulle se, om hon kunde ”få rätt” på honom, varpå hon tog brevet och gick ut på verandan, dit vi alla följde henne. Lutande sig mot räcket blickade hon ut över den vida Simladalen och förblev under några minuter fullkomligt orörlig och tyst. Vi stod alla tysta och orörliga, och natten var så långt framskriden, att alla vanliga ljud hade tystnat och där rådde en fullkomlig stillhet. Plötsligt ljöd luften framför oss det klara ljudet av en ockult klocka. ”Gott”, utropade Helena Blavatsky, ”han tar det”. Och kort därefter togs verkligen brevet. Men läsaren ska bättre fatta fenomenet av dess överflyttning i sammanhang med andra exempel.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23