6.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla
 

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

NYLIGEN INTRÄFFADE OCKULTA FENOMEN

FEMTE  KAPITLET
del 2


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Jag kommer nu till en serie av händelser, vilka framställa den ockulta förmågan i ett ännu mera överraskande ljus än alla dem jag hittills beskrivit. Visserligen borde för ett vetenskapligt anlagt sinne produktionen av ljud med hjälp av en för den vanliga vetenskapen hittills okänd kraft vara ett likaså klart bevis på den nämnda förmågans verkliga tillvaro som förmåga, som de mest uppseendeväckande fenomen, vilka ha att göra med fasta kroppars överflyttande med hjälp av ockult kraft. Ljudet kan nå våra öron endast genom en luftvibration, och att tänka den minsta ljudvåg som verkan av en tanke är en lika uppenbar omöjlighet enligt våra vanliga begrepp, som uppryckandet av ett träd på samma väg. Ändå ges det grader av underbarhet, som känslan erkänner, om än sådana olikheter strida mot förståndet.  

Den första tilldragelse av detta slag, som jag nu går att framställa, kan inte i och för sig godkännas som ett fullständigt prov för en utanför stående. Jag anför den snarare till nytta för de läsare, vilka vare sig genom spiritistisk erfarenhet eller på andra vägar redan kommit till vaket sinne för möjligheten av dessa fenomen, och som är mera intresserade för experiment, de som kan kasta något ljus över deras uppkomst, än för bara bevis som sådana. Litet bättre anordnad, skulle nämnda företeelse ha varit ett vackert prov; men Helena Blavatsky, lämnad åt sig själv i liknande saker, är alltid den sämsta tänkbara uppfinnare av bevisande prov. Totalt saknande all sympati för ett positivt och tvivlande sinne och under hela sitt liv bland de asiatiska mystikerna sysselsatt med utvecklingen av snarare de skapande än de kritiska förmögenheterna, kan hon aldrig följa den invecklade vävnaden av en europeisk iakttagares misstankar, när frågan gäller det underbara även under dess allra enklaste former. Det underbara har under en lång följd av år utgjort hennes livs dagliga näring, och detta under former så häpnadsväckande underbara, att de nära nog överskrida synkretsen för vår vanliga begreppsuppfattning, och man kan därför lätt inse, att detta efterhängsna misstroende, med vilket människor i allmänhet kringgå varje den obetydligaste företeelse av ockult kraft för att upptäcka något kryphål, där en aning om bedrägeri kan smyga sig in, måste förefalla henne lika odrägligt enfaldigt, som ett alltför lättroget sinne förefaller vanliga människor. 

Mot slutet av september gick min hustru en eftermiddag med Helena Blavatsky till toppen av en närbelägen höjd. De var endast åtföljda av en annan vän, själv var jag inte närvarande vid detta tillfälle. Under det de var där, frågade Helena Blavatsky min hustru liksom på skämt, vad som var hennes hjärtas önskan. Hon svarade på slump och av ögonblickets ingivelse: ”att få en skrivelse från en av Bröderna.” Helena Blavatsky tog upp ur sin ficka en bit rent, ljusrött papper, rivet från ett meddelande som hon fått samma dag. Hon vek ihop det och gick till kanten av höjden, där hon höll upp det mellan sina händer och kom tillbaka med underrättelsen att det var avsänt. Snart därefter, sedan hon på sitt ockulta sätt meddelat sig med den fjärran varande Brodern, sade hon, att han frågade, var min hustru vill ha brevet. Först svarade hon, att hon skulle vilja se det komma nedsvävande i mitt knä, men någon överläggning uppstod, om huruvida detta skulle vara det bästa sättet att få det, och slutligen avgjordes det att hon skulle finna det i ett visst träd. Här begicks naturligtvis ett misstag, som öppnar en dörr för fast beslutna tvivlares misstankar. Det skulle kunna antas att Helena Blavatsky hade sina vissa skäl för utväljandet av det bestämda trädet. För de läsare, vilka efter allt som föregått är böjda för denna gissning, behöver jag bara upprepa, att detta fall anföres inte som ett bevisande prov, utan bara som en tilldragelse. Helena Blavatsky syns först ha misstagit sig i fråga om beskrivningen på det träd, den avlägsne Brodern angivit som det i vilket han skulle lämna biljetten, och med någon möda klättrade min hustru upp till den nedersta grenen av en naken, avlövad stam, där ingenting fanns. Helena meddelade sig åter med Brodern och förvissade sig om sitt misstag.

Min hustru steg nu upp några fot i ett annat träd, som stod ett litet stycke därifrån och som varken hon eller någon annan av de närvarande hade varit vid förut. Hon såg sig omkring bland grenarna. Först upptäckte hon ingenting, men då hon därpå vände sig om utan att flytta sig från stället, såg hon på en kvist mitt framför sig, – där hon ögonblicket innan inte upptäckt annat än löv – en liten ljusröd biljett. Den var uppträdd på skaftet till ett löv, som nyss blivit avrivet, ty stjälken var ännu grön och saftig, inte förtorkad, som den skulle ha varit, om lövet blivit avslitet för någon längre tid tillbaka. Biljetten innehöll endast dessa ord: ”jag har blivit anmodad att här lämna er ett meddelande. I vad avseende kan jag stå er till tjänst?”. Den var undertecknad med några tibetanska bokstäver. Det ljusröda papper, på vilket orden var skrivna syntes vara detsamma, som det Helena Blavatsky kort förut tagit upp oskrivet ur sin ficka.  

Hur blev det först förflyttat till den Broder, som skrev därpå, och sedan tillbaka igen till toppen av kullen, för att inte tala om det mystiska sätt, varpå det fästades på trädet? Så vitt jag kan uppställa några gissningar i denna fråga, är det för tidigt att framlägga i detalj, förr än jag kommit längre in i beskrivningen av observerade fakta. Det tjänar ingenting till att diskutera frågan om hur flygfiskens vingar är skapade med dem, som inte tro på tillvaron av någon flygfisk och som inte vill erkänna några fenomen, de där är mindre godkända av ortodoxin än Pharaos vagnshjul.  

Jag kommer nu till en ganska anmärkningsvärd dags händelser. Jag bör dock förklara, att vi dagen förut hade begett oss ut på en liten expedition, som i följd av några olyckliga misstag inte ledde till de intressanta resultat, vi annars, som vi sedan fick veta haft skäl att vänta. Vi misstog oss om vägen till ett ställe, om vilket Helena Blavatsky fått en ofullständig beskrivning – eller en beskrivning, som hon ofullständigt uppfattat – genom ett ockult samtal med en av Bröderna, som för tillfället passerade genom Simla. Hade vi gått rätt väg den dagen, hade vi troligen haft den stora lyckan att träffa honom, för han uppehöll sig över en natt i ett gammalt tibetanskt tempel eller en av dessa viloplatser, som man ofta påträffar bland Himalayabergen och som engelsmännen i allmänhet betrakta med slö likgiltighet som inte ägande något värde eller intresse. Helena Blavatsky var helt och hållet obekant med Simla, och den beskrivning hon gav oss på det ställe, vi borde gå till, föranledde oss att tro att hon menade ett annat. Vi bröt upp och under en lång stund förklarade Helena Blavatsky att vi måste vara på rätt väg, för hon kände vissa strömningar. Sedan fann vi att vägen till det ställe, dit vi gick, och vägen till det, dit vi borde ha gått, under en betydlig sträcka var en och densamma; men en liten avväg på en punkt förde oss in i ett helt och hållet orätt system av bergsstigar. Slutligen hade Helena Blavatsky helt och hållet förlorat sitt så att säga väderkorn; vi försökte gå tillbaka och vi, som kände till Simla diskuterade dess topografi och undrade vart det var, som hon ville komma, men allt utan framgång. Slutligen gick vi utför en backsluttning, där madame förklarade att hon ännu en gång kände den avbrutna strömmen; men de ockulta strömmarna kunna gå fram, där inga vandrare kunna göra det; och när vi försökte nedstigandet, fann jag att saken var förlorad. Efter en stund måste expeditionen överges, och vi gick hem ganska missbelåtna.  

Varför, kanske någon undrar, kunde inte den allvetande Brodern känna att madame gick galet och ge oss en vink i rätt tid? Jag säger att denna fråga kan ställas, därför att jag av erfarenhet känner, att personer, som är oerfarna i detta ämne, inte kunde erinra sig Brödernas förhållande till sådana forskare som vi. I närvarande fall t.ex. var förhållandet inte ett sådant, under vilket den nyss nämnda Brodern var angelägen att bevisa sin tillvaro inför en jury av intelligenta engelsmän.

Vi vet så lite om en adepts dagliga liv, att vi, som är oinvigda, har ytterst lite att förkunna om de intressen, som verkligen tar hans uppmärksamhet i anspråk; men så mycket kan vi veta – att hans uppmärksamhet stadigt är riktad på intressen, som står i förbindelse med hans eget värv, och att tillfredsställelsen av sådana personers nyfikenhet rörande ockulta frågor, som inte gjort ockultismens studium till profession, inte alls ingår i detta. Tvärtom är han, annat än under vissa ganska begränsade undantagsförhållanden, förbjuden att göra några slags medgivanden åt en sådan vetgirighet. I närvarande fall skulle sakens förlopp ha varit följande. Helena Blavatsky upptäckte genom sina ockulta känseltrådar att en av hennes celebra vänner befann sig i närheten. Eftersom hon hyste en uppriktig önskan att göra oss en tjänst, skulle hon genast ha frågat, om hon fick presentera oss för honom. Troligen betraktade han denna begäran som en astronom på kungliga observatoriet skulle betrakta en anhållan från en vän att få föra upp ett sällskap damer för att se genom hans teleskop; men inte dess mindre skulle han sagt för att göra sin halvt flygfärdiga ”broder” i ockultismen, Helena Blavatsky, till viljes: ”Gott, för dem hit, om ni vill; jag finns där och där”, och så fullföljde han sitt arbete, efteråt ihågkommande att det tillämpade besöket inte ägt rum, i det han möjligen kastade en ockult blick i vår riktning för att förvissa sig om vad som hänt. 

Hur det nu än var, misslyckades expeditionen sådan den först var utstakad, och det var inte i hopp att få se Brodern utan i allmänhet i förhoppning att något skulle inträffa som vi gjorde upp om en utflykt till dagen därpå i en riktning, som vi, när den förra vägen ledde oss vilse, antog vara den vi borde ha följt.  

Vi bröt upp på utsatt tid följande morgon. Vårt sällskap skulle ursprungligen inte ha bestått av mer än sex personer, men en sjunde slöt sig till oss nyss innan vi begav oss iväg. Efter att ha gått utför höjden under några timmar, utvalde vi en plats i skogen nära det övre vattenfallet för intagandet av vår frukost. De korgar, som medförts, uppackades, och som vanligt vid en indisk utflykt gjorde tjänarna upp en eld ett litet stycke ifrån och började göra i ordning te och kaffe. Här uppstod något skämt över den omständigheten att vi hade en kopp och ett tefat för lite, när den sjunde personen, som tillkom vid uppbrottet, inte var påräknad, och någon bad skrattande Helena Blavatsky att göra en kopp och ett tefat. Förslaget var till en början ingalunda allvarsamt menat, men då Helena Blavatsky sade, att det skulle bli ganska svårt, men att, om vi ville, skulle hon försöka, blev vår uppmärksamhet naturligtvis genast spänd. Som vanligt höll hon ett andligt samtal med en av Bröderna och gick efter det omkring en liten stund i vårt omedelbara grannskap – dvs. inom en radie av mellan sex till tolv steg från vår lägerplats – under det jag troget följde henne, avvaktande vad som skulle hända. Därpå utmärkte hon ett ställe på marken och ropade på en herre i sällskapet att komma med en kniv och gräva. Det valda stället utgjorde kanten av en liten backsluttning, tätt betäckt av blommor, gräs och buskar. Herrn med kniven – låt oss kalla honom X, eftersom jag kommer att hänvisa på honom vidare – ryckte först upp dessa med någon svårighet, för rötterna var sega och tätt flätade i varandra, och skar sedan sönder den av rötter genomvävda jorden och makade upp den med händerna, till dess han äntligen träffade på någonting vitt, vilket när det blivit fullständigt urgrävt, visade sig vara den rekvirerade koppen. Efter ett ytterligare grävande påträffades ett motsvarande tefat. Båda föremålen låg inbäddade bland rötterna, så att det såg ut, som om dessa hade växt omkring dem. Både kopp och tefat överensstämde fullkomligt i avseende på mönstret med dem, som blivit medtagna på utflykten och utgjorde det sjunde paret vid vår frukost. Jag kan så gärna tillägga med ens, att, så snart vi kommit hem, min hustru frågade vår hovmästare, hur många koppar och fat vi ägde av detta slag. Eftersom det var en gammal servis, hade under årens lopp några blivit sönderslagna, men han sade genast att nio var i behåll. När vi samlade ihop och räknade dem, befanns antalet vara riktigt, utan att den uppgrävda koppen ingick i räkningen.

Denna utgjorde den tionde, och vad mönstret anbelangar var det av ett egendomligt slag, köpt i London för många år sedan och som för visso aldrig hade blivit eftergjort i Simla. Vad nu angår den föreställningen, att mänskliga varelser kan skapa materiella föremål endast genom användande av psykiska krafter, måste den naturligtvis förefalla revolterande enligt deras begrepp, för vilka hela detta ämne är totalt främmande; och det ät inte att göra tanken mera antaglig, om man säger, att kopp och tefat i detta fall snarare synes ha blivit ”fördubblade” än skapade. En fördubbling av föremål syns bara vara en annan art av skapelse – en skapelse efter mönster. Men i alla händelser var själva sakförhållanden – denna morgons tilldragelser – till punkt och pricka sådana, som jag beskrivit dem. Om fenomenet inte var, vad det synes vara, en högst underbar uppenbarelse av en kraft, om vilken den nutida vetenskapliga världen inte äger det ringaste begrepp – var det naturligtvis ett utarbetat bedrägeri. Men en sådan förmodan – om man lämnar åt sidan den moraliska omöjligheten av att anta, att Helena Blavatsky skulle vara i stånd att låna sig till ett sådant bedrägeri – tål ingen närmare analys. Som en väg att komma ur dilemmat är den oduglig för var människa med vanligt förstånd, som vill beakta de givna sakförhållanden eller som hyser tillit till min framställning av dem. Koppen och fatet blev förvisso uppgrävda på det sätt jag beskrivit. Om de inte har blivit nedgrävda där på förhand. Men jag har beskrivit beskaffenheten av den marken, där de uppgrävdes; och att döma av vegetationens karaktär, måste den ha varit orörd i åratal. Men man skulle i första kastet kunna påstå att ett slags tunnel blivit urholkad från någon annan punkt av den sluttande marken, genom vilken koppen och tefatet blivit inskjutna till det ställe där de påträffades. Denna teori är emellertid endast hållbar med hänsyn till dess fysiska möjlighet. Om tunneln hade varit tillräcklig vid för sitt ändamål, måste den ha lämnat spår efter sig på marken, och några sådana kunde inte upptäckas – inte ens då marken kort därefter noga undersöktes just med hänsyn till denna hypotes. Men detta antagande av ett föregående nedgrävande är i verkligheten moralisk ohållbart, när man tar i betraktande den omständigheten, att frågan om kroppen och tefatet – bland alla de otaliga saker, som kunnat komma i fråga – aldrig på förhand kunnat beräknas. Den uppstod i följd av omständigheterna som en ögonblickets lek. Om ingen extra person hade tillkommit i sista stund, hade antalet av de utav våra tjänare nedpackade kopparna och tefaten varit tillräckligt för vårt behov och de hade inte dragit till sig någon uppmärksamhet. Det var av tjänarna, utan någon av gästernas vetskap, som just dessa koppar blivit utvalda bland andra, som lika lätt hade kunnat väljas. Hade begravningsverket verkligen blivit gjort, måste vi ha blivit tvungna med hänsyn till de föregående anordningarna att välja just precis det ställe, som vi verkligen valde, för vår festlighet, men valet av själva platsen, där damernas bärstolar sattes ned, gjordes av mig själv i samråd med den förut omnämnde herr X, och det var inom några steg från denna fläck, som koppen påträffades. Alltså, om man lämnar de andra orimligheterna i bedrägeri-hypotesen ur sikte – vilka hantlangare kunde ha använts för att lägga ner kopp och fat i marken, och när utfördes operationen? Helena Blavatsky var hela tiden under vårt tak från aftonen, då utflykten uppgjordes, och till uppbrottet. Den enda egna tjänare hon hade med sig, en gosse från Bombay och fullkomligt obekant med Simla, var oavbrutet hemma föregående afton och från hushållets första uppvaknande på morgonen – och det föll sig så att han även talade med min egen bärare mitt i natten. Jag hade pinats av en dörr på vinden, som blivit lämnad olåst och stod och glappade för blåsten, jag kallade på tjänare för att få den stängd. Helena Blavatsky tycks då ha vaknat och skickat sin tjänare, som alltid låg inom hörhåll, för att fråga vad det var. Överste Olcott, det teosofiska samfundets president, också en av våra gäster vid den tid, om vilken jag talar, var för visso med oss hela aftonen från vår återkomst efter den misslyckade expeditionen och var även närvarande vid uppbrottet. 

Att föreställa sig, det han skulle ha använt natten till att gå en fem á sex engelska mil utför ett svårt pass på skogsvägar, svåra att hitta, för att begrava en kopp och ett tefat av ett slag, som det inte var troligt att vi skulle ta med, på ett ställe, dit det inte var troligt att vi skulle komma att gå, för att de skulle finna där i den yttersta osannolika händelsen att de skulle behövas för utförandet av ett narrspel – detta var för visso ett något äventyrligt antagande. En annan omständighet – man kan komma till det ställe, dit vi ämnade oss, på två vägar från vardera ändan av den hästsko, som bildas av de kullar, på vilka Simla är beläget. Det stod oss öppet att ta vilken väg som helst, och bestämt hade varken Helena Blavatsky eller överste Olcott någon del i valet av den, som verkligen togs. Hade vi tagit den andra, skulle vi aldrig ha kommit till den fläck, där vi åt frukost. 

Att anta ett bedrägeri i detta fall – man kan försöka förklara dess utförande på varje tänkbart sätt – är, som jag sagt att trotsa det sunda förnuftet. Orimligheten av denna förklaring ska framträda ännu tydligare under fortsättningen av min berättelse, när den här anförda händelsen ställs i jämförelse med andra senare inträffade händelser. Men jag har ännu inte avslutat berättelsen om vad som hände denna ”koppmorgon”. 

Herr X hade varit tillsammans med oss under de en à två veckor, som förflutit sedan Helena Blavatskys ankomst. I likhet med många av våra vänner hade han fått ett djupt intryck av mycket, som han sett i hennes närvaro. Speciellt hade han kommit till den slutsatsen, att det Teosofiska Samfundet, för vilket han intresserade sig, utövade ett gott inflytande på infödingarna, en åsikt, den han mer än en gång i varma ordalag uttalat i min närvaro. Han hade förklarat sin avsikt att ingå i detta samfund som jag själv gjort. Påträffandet av koppen och tefatet gjorde på de flesta av oss närvarande, däribland X, ett djupt intryck och under det samtal, som följde, väcktes ett förslag att X skulle formligen mottas som medlem av samfundet då och där. Jag skulle inte ha deltagit i detta förslag – jag tror att jag gav första uppslaget därtill – om inte X, som jag förstått, förut med kallt blod beslutat sig för att ingå i samfundet; i sig själv dessutom ett steg, som inte innebar någon som helst ansvarighet, utan bara angav sympati för studiet av ockult vetande och en allmän anslutning till filantropiska, på bred basis av broderliga känslor för hela mänskligheten utan hänsyn till ras eller trosbekännelse, vilande läror. Jag har ansett att detta behövdes förklaras på grund av små förtretligheter, som sedan följde. 

Förslaget att X skulle då och där upptas i samfundet var något, i vilket han genast var färdig att instämma i. Men det fordrades några dokument – ett formligt diplom, på vars överlämnande åt en ny medlem följer hans invigande i några små hemliga igenkänningstecken, antagna av samfundet. Hur skulle vi få ett diplom? För den församlade gruppen var denna svårighet naturligtvis endast ett nytt tillfälle för Helena Blavatsky att utöva sin makt. Kunde hon ”trolla” fram ett diplom åt oss? Efter ett ockult samtal med den Broder, som för tillfället hade intresserat sig för våra förehavanden, förkunnade madame att diplomet skulle komma. Hon beskrev dess utseende – en pappersrulle, omlindad med en massa snören och upphängd bland löven på en slingerväxt. Vi skulle finna den i närheten i skogen, där vi var, och vi kunde alla söka, men för X, för vilken den var ämnad, skulle hitta den. Så blev det också. Vi gick alla omkring och letade i buskar och träd, men det var X, som fann rullen, omlindad enligt beskrivning.  

Vi hade nu slutat vår frukost. X blev formligen ”invigd” som medlem av samfundet utav överste Olcott, och efter en stund flyttade vi oss till ett lägre ställe i skogen, där det lilla tibetanska templet var beläget, i vilket den Broder, som passerat genom Simla, enligt vad Helena Blavatsky sade oss, hade tillbringat den föregående natten.

Vi roade oss med att undersöka den lilla byggnaden både ut- och invändigt, ”badande i god magnetism”, som Helena Blavatsky uttryckte sig. När vi sedan slog oss ned i gräset utanför, var det någon som önskade mer kaffe. Våra tjänare blev tillsagda att koka, men det upptäcktes att de hade gjort slut på allt vattnet. Vattnet i strömmarna nära Simla är inte sådant, att det kan användas för sådana ändamål, därför tar man alltid med rent, filtrerat vatten i flaskor på utflykter. Det visades sig att alla flaskorna i våra korgar var tomma. Denna rapport bekräftades genast av tjänarna genom att de visade upp de tomma flaskorna. Det enda som stod oss till bud var att skicka någon till närmsta hus, ett bryggeri, som låg en engelsk mil därifrån, och att begära vatten. Jag skrev en not med en blyertspenna, och en kuli gick bort med tomflaskorna. Tiden gick, och kulin återkom, men till vår stora förargelse utan vatten. Det hade inte funnits någon europé hemma vid bryggeriet den dagen (det var söndag), som kunnat motta noten, och kulin knogade i sin dumhet tillbaka med tomflaskorna under armen, istället för att söka upp någon, som kunde ha skaffat det begärda vattnet. 

Vid denna tid var vårt sällskap något skingrat. X och en av de andra hade avlägsnat sig. Ingen av det återstående sällskapet väntade några nya fenomen, då madame plötsligen steg upp, gick bort till korgarna en tolv, tjugo steg ifrån oss, tog en flaska – som jag tror var en av de som kulin burit tillbaka tom – och kom tillbaka till oss, hållande den under sitt klänningsveck. Skrattande presenterade hon den, fylld med vatten. Alldeles likt en taskspelarkonst, kanske någon skulle säga? Alldeles – med undantag av betingelserna. Taskspelaren bestämmer de konster han ska göra. I närvarande fall var behovet av vatten lika oförutsett som behovet av kopp och tefat. Den händelsen att ingen av européerna fanns vid bryggeriet och vidare den händelsen, att den kuli som blivit sänd för att hämta vatten, skulle vara så enormt dum, att han kom tillbaka utan, därför att det inte fanns någon europé, som kunde läsa skrivelsen, var tillfälligheter, utan vilka något tillfälle att skaffa vatten genom ockult verksamhet inte skulle ha infunnit sig. Och dessa tillfälligheter hade sin grund i den i sig själv osannolika händelsen, att våra tjänare skulle ha medtagit ett otillräckligt förråd. Att någon vattenflaska kunnat ligga kvar obeaktad på botten av korgen är en förmodan, som jag knappast kan föreställa mig att någon närvarande skulle kunna framställa; för tjänarna hade fått förebråelser, därför att det inte räckte till; de hade nyss förut fullständigt tömt korgarna och vi hade inte varit nöjda, förr än vi blivit fullt övertygade om att det verkligen inte fanns något vatten kvar. Vidare smakade jag på vattnet i den flaska Helena Blavatsky lämnade, och det var inte av samma slag, som det, vilket genomgått våra egna filterapparater. Det hade en viss jordsmak, olikt det i den nya Simla ledningen, men jag bör tillägga likaså olika, men på ett annat sätt, det elaka, grumliga vattnet i den enda ström, som flyter genom dessa skogar.  

Hur kom det dit? Frågan är hur? I alla dessa fall är naturligtvis den stora hemligheten, som jag är oförmögen att förklara annat än i allmänna termer; men omöjligheten att fatta det sätt, varpå adepter behandla materien, är en sak – omöjligheten att förneka, att de göra det på ett sätt, som den västerländska okunnigheten skulle förklara för underverk, en annan. Sakförhållandet är givit, antingen vi kunna förklara det eller inte. Det gamla folkordspråket, att man inte kan tvista bort bakbenet på en ko, innehåller en sund reflexion, som våra visa skeptiker i frågor av det slag, med vilka jag nu sysselsätter mig, är alltför benägna att förbise. Ni kan inte resonera bort ett faktum genom det påståendet, att det vid ert eget förstånds ljus bör vara någonting annat än vad det är. Ännu mindre kan ni resonera bort en massa fakta sådana som dem, vilkas anförande jag är sysselsatt, genom en serie äventyrliga och motsägande hypoteser om vart och ett i ordningen. Vad den förhärdade tvivlaren så ofta förbiser är detta, att samma skepticism, som uppvisa en stor förståndsskärpa ända upp till en viss punkt, uppenbarar en brist i förståndet, när den vidhänges gentemot vissa slag av vittnesbörd.

Jag påminner mig, hur det var, när fonografen först uppfanns, en vetenskapligt bildad ämbetsman i den indiska styrelsens tjänst skickade mig en artikel, som han skrivit med anledning av de första uppgifterna om detta instrument – för att bevisa att hela historien måste vara ett narrspel, eftersom det beskrivna instrumentet var på vetenskapliga grunder omöjligt. Han hade räknat ut de vibrationsmått, som behövdes för ljudens frambringande och så vidare och förklarade ganska förståndsenligt att det påstådda resultatet var ouppnåeligt. Men när fonografer i sin ordning blev importerade till Indien, fortsatte han inte i sitt påstående att de var omöjliga och att det måste vara en människa gömd i varje maskin, trots där inte syntes vara rum för någon. Denna sistnämnda ställning är den som intas av dessa självbelåtna människor, vilka halka över svårigheten rörande orsakandet av ockulta och spiritistiska fenomen, i det de gentemot tusendens påtaliga erfarenhet – och i trots av vittnesbörden av hela bokhyllor fulla med böcker, dem de inte läsa – helt enkelt förneka, att några sådana fenomen alls äga rum.  

Jag bör här tillägga att X sedan förändrade sin mening rörande den tillfredsställande karaktären av kopp-fenomenet och förklarade att han ansåg det förringat som ett vetenskapligt prov genom framkastandet av den teorin att koppen och tefatet kunde ha blivit inskjutna genom en tunnel från en lägre del av banken. Jag har redan diskuterat denna hypotes och omnämner denna X:s förändrade åsikt, vilken i intet avseende inverkar på de omständigheter jag beskrivit, bara för att förebygga den händelsen, att någon läsare, som hört eller läst om Simla-fenomenet på andra ställen, skulle kunna tro att jag betraktade i frågavarande meningsförändring som något, det var bäst att förtiga. Och vad mig själv anbelangar, får jag förvisso bekänna, att den övertygelse, till vilken jag slutligen kommit, var ett resultat av hopade erfarenhetsrön, vilka ännu återstår att anföra, så att jag inte kan säga, hur långt min egen visshet rörande den ockulta kraftens verklighet vilar på något speciellt av de fenomen som jag bevittnat.

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

 _________________________________________________________________________________________________
 
till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23