10.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

NYLIGEN INTRÄFFADE OCKULTA FENOMEN

FEMTE  KAPITLET
avsnitt 6


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Jag är här i tillfälle att inta större delen av ett brev, skrivet av Koot Hoomi till den vän, om vilken jag på ett föregående ställe nämnt, att han öppnat en korrespondens med honom (Koot Hoomi) i anledning av den tanke, han hyste, att under vissa villkor ägna sig odelat åt ockultismens studium. Detta brev kastar en god del ljus över ockultisternas metafysiska begrepp, och man kan komma ihåg, att deras metafysik är någonting vida mera än abstrakt spekulation.

”Dear Sir. – Använde mig av första ledighet för att bokstavligen besvara ert brev av den 17:e ultimo, nu vill jag meddela resultatet av min överläggning med våra chefer och på samma gång försöka besvara alla era frågor. 

Först får jag från hela sektionen av vårt brödraskap, som har ett speciellt intresse för Indiens väl, framföra ert tack för ett anbud av bistånd, vars vikt och uppriktighet ingen kan ifrågasätta. Ledande våra anor tillbaka till en avlägsen forntid i en oavbruten följd genom alla den indiska civilisationens växlande öden, känner vi en kärlek för vårt moderland, så djup och hängiven att den har överlevt till och med de vidgande och kosmopolitiserande (om detta uttryck tillåts) verkningarna utav våra studier av naturens lagar. Och därför känner både jag och varje annan hinduisk patriot den djupaste tacksamhet för varje vänligt ord, som uttalas, varje välvillig handling, som görs, avseende Indiens bästa. 

Ni bör då kunna föreställa er, då vi alla är övertygade om att Indiens förnedring till en stor del beror på förkvävandet av dess gamla andlighet och att allt, som bidrar till återställandet av denna högre måttstock för tänkesätt och seder, måste vara en pånyttfödande nationalkraft, att var och en utav oss är naturligen och utan uppmaning böjd att hjälpa fram ett samfund, vars bildande är under debatt, speciellt om det verkligen är ämnat att vara ett samfund, rena från själviska motiv, och vars mål är återupplivandet av forntida vetande och strävandet att återskänka vårt land dess rum i världens aktning. Ta detta för avgjort utan vidare försäkringar. Men ni vet, som var och en, vilken läst historien, att patrioters hjärtan blöda förgäves, när omständigheterna är emot dem. Det har ibland inträffat, att ingen mänsklig makt, inte ens den väldiga hänförelsen av den mest högstämda patriotism, har kunnat böja ett järnhårt öde ur dess fastställda lopp, och nationer har slocknat ut, som facklor, sänkta i vattnet, och uppslukas av gravens svarta natt. Vi, som är djupt medvetna om vårt lands fall, men sakna förmåga att upplyfta det med ens, kunna sålunda inte göra allt vad vi skulle vilja vare sig med hänsyn till de allmänna ärendena eller denna speciella sfär. Och med beredvillighet, men utan rättighet att möta era önskningar mera än på halva vägen, tvingas vi säga, att den plan, som uppgjorts av mr Sinnet och er själv, delvis är ogenomförbar. Det är med ett ord omöjligt vare sig för mig eller någon annan Broder eller till och med en framskriden neofyt att vara speciellt förordnad eller anvisad som den ledande anden eller chefen för en anglo-indisk gren. Vi inser att det vore en god sak, om vi kan meddela er och några av era kolleger regelbundna instruktioner och visa er fenomenen och deras vetenskapliga förklaringsgrund. För om inga fler än ni skulle bli övertygade, var det dock en avgjord vinst att få inskriva även några få engelsmän av framstående förmåga som lärjungar i den asiatiska psykologin. Vi är medvetna om allt detta och mycket mera; därför neka vi inte att korrespondera med er och att även i andra avseenden bistå er på allehanda sätt. Men vad vi vägrar är att åta oss någon annan ansvarighet än den periodiska korrespondens och stödet med våra råd och vid gynnsamma tillfällen med sådant för känseln, möjligen även för synen förnimbara prov, som kunna övertyga er om vår närvaro och vårt intresse. Att ”leda” er åtar vi oss inte. Hur mycket vi än skulle kunna göra, kan vi bara lova att skänka er det fulla måttet av er förtjänst. Förtjäna mycket, och vi ska visa oss som hederliga låntagare; litet, och ni får inte vänta mera än en motsvarande ersättning. Detta är inte bara en tes, hämtad ur en skolpojkes föreskrift, fastän det låter så, utan en regel i vår ordens lag, som vi inte kan överträda. Om vi, totalt obekanta, som vi är, med västerländska, speciellt engelska tanke- och handlingssätt, skulle blanda oss i en organisation av detta slag, skulle ni finna alla era fixa vanor och traditioner i en oavbruten kamp om inte med själva de nya strävanden, men åtminstone med de av oss föreslagna sätt att förverkliga dem. Ni skulle inte kunna få ett enstämmigt godkännande att gå ens så långt, som ni själva skulle kunna. Jag har bett mr Sinnett göra upp en plan över era gemensamma idéer för att framlägga dessa till våra chefer, då detta synes mig vara den snabbaste vägen till ett ömsesidigt förstånd. Under vår ”ledning” skulle er gren inte kunna leva, för ni är inte män, som låter sig ledas i den här avsedda betydelsen av ordet. Samfundet skulle därför vara en misslyckad skapelse, ett för tidigt fött foster, det skulle erbjuda en likaså orimlig sammanställning, som en Paris-Daumont, dragen av ett spann indiska oxar eller kameler. Ni ber oss att meddela er sant vetande – den ockulta åskådningen av den kända natursidan; och ni tror att detta är lika lätt att verkställa som att begära. Ni synes inte fatta de fruktansvärda svårigheterna, som att ställa sig i vägen, när det gäller att meddela även de första grunderna av vår vetenskap, åt dem, vilka har blivit uppfostrade efter de metoder, med vilka er vetenskap är hemmastadd. Ni inser inte att ju mera ni äger av det ena, ju mindre mäktig är ni av en instinktmässig uppfattning av den andra, för människan kan inte tänka, om inte hennes tanke får följa de gamla, nötta hjulspåren, och med mindre hon har mod att fylla igen dessa och bana sig nya vägar, måste hon med nödvändighet följa de gamla linjerna. Tillåt mig att framhålla några exempel.

I överensstämmelse med den exakta vetenskapen antar ni bara en kosmisk kraft och ser ingen skillnad mellan den kraft, som användes av vandraren, då han böjer undan en buske, som stänger hans väg, och den experimenterande vetenskapsmannens, vilken använder ett lika mått av kraft för att sätta en pendel i rörelse. Vi kan göra det, för vi vet att det ligger en hel värld av skillnad mellan de båda. Den ena slösar bort och splittrar en kraft till ingen nytta, den andra koncentrerar och sparar den. Och jag ber er här observera, att jag inte anspelar på den kortvariga nyttan i båda de olika fallen, som man skulle kunna föreställa sig, utan endast på detta faktum, att i ena fallet förslösas en rå kraft utan att denna råa kraft förvandlas till den högra potentiella formen av andlig kraftkälla, men detta är just vad som sker i det andra. Var snäll och se mig inte som om jag talar om tomma metafysiska spetsfyndigheter. Den tanke jag vill uttrycka är denna, att det högsta intellektuella arbetet inom den vetenskapligt verksamma hjärnan är utvecklingen av en sublimerad form av andlig energi, vilken i den kosmiska verksamheten kan producera obegränsade resultat; under det att den automatiskt verkande hjärnan kvarhåller eller sparar i sig själv endast ett visst mått av rå kraft, ofruktbar vare sig för individens eller för mänsklighetens nytta. Människohjärnan är en outtömlig alstrare av den mest förfinade kosmiska kraft utav den låga, råa kraften i naturen, och den fulländade adepten har gjort sig till ett centrum, varifrån möjligheter strålar ut, vilka föder korrelatförbindelser genom eoner av en kommande tid. Detta är nyckeln till hemligheten av hans förmåga att utsända och materialisera i den synliga världen. Adepten skapar ingenting nytt, han bara tillgodogör sig och behandlar de material, naturen äger i lager omkring honom, material, vilka under evigheter passerat genom alla former. Han har bara att välja den han behöver och återkalla den till objektiv tillvaro. Skulle inte detta i ett av era ”lärda” biologers öron ljuda likt en galnings dröm? 

Ni säger att det ges få grenar av vetenskapen, med vilka ni inte är mer eller mindre hemmastadd, och att ni tror er ha gjort en viss nytta, då ni genom årslånga studier uppnått denna ställning. Utan tvivel; men tillåt mig att visa på en ännu tydligare teckning av skillnaden mellan den fysiska (ofta av bara artighet kallad den exakta) och den metafysiska vetenskapens förfaringssätt. Den senare, vilken, som ni vet, är oförmögen av verifiering inför blandade auditorier, hänföres av Tyndall under poetiska fiktioner. Den realistiska vetenskapen om fakta å andra sidan är ytterst stereotyp. För oss stackars okända filantroper har varken den ena eller den andra av dessa vetenskapers fakta något intresse, annat än den grad av deras potentiella förmåga att frambringa moraliska resultat och efter måttet av deras nytta för mänskligheten. Och vad kan uttrycka större likgiltighet för allt och alla, mindre intresse för allt som inte utgör nödvändiga villkor för dess egen själviska fortgång, än denna materialistiska sakvetenskap i sin stolta isolering?  Tillåt min fråga… vad har Faradays, Tyndalls och andras lagar att göra med oegennyttan i deras abstrakta förhållanden till mänskligheten, betraktad som ett intelligent helt? Vad frågar de efter MÄNNISKAN, som en enskild atom av det stora, harmoniska alltet, även om de ibland kan vara henne till en praktisk nytta? Den kosmiska kraften är evig och oavbruten; materian är oförstörbar: och där står vetenskapens fakta. Ifrågasätt dem, och ni är en ignorant; förneka dem, och ni är en farlig galning, en intolerant; yrka på en teori kan nå en högre utveckling – och ni är en oförskämd bedragare. Och dock har själva dessa vetenskapens fakta aldrig kommit den experimenterande världen att ana, att de kunde innebära ett bevis på naturens medvetna förkärlek för materians oförstörbarhet under organiska hellre än under oorganiska former, och att hon långsamt men oavbrutet arbetar på förverkligandet av detta mål – det medvetna livets utveckling ur det omedvetna materialet. Härav deras okunnighet om förslösande och samlande av kosmisk kraft från dess metafysiska sidor, deras söndring angående Darwins teorier, deras ovisshet rörande graden av medvetet liv i skilda element, och, som en nödvändig följd, det hånfulla förkastandet av varje fenomen, som går utom deras egna fastställda villkor, och bara tanken på att världar av halv intelligenta, om inte intellektuella krafter är i verksamhet i naturens dolda vrår. För att ge er en annan praktisk illustration – vi ser en omätlig kvalitativ skillnad mellan två lika stora kraftkvantiteter, som förbrukas av två personer, av vilka den ena – låt oss anta det – är på väg till sitt lugna, dagliga arbete och den andra på väg till polisvaktkontoret för att anklaga en medmänniska, under det att vetenskapsmannen inte ser någon skillnad alls; och vi – inte de – se en specifik skillnad mellan kraften i vindens rörelse och den i ett rullande hjul. Och varför? Därför att varje människotanke vid sin utveckling övergår till den inre och är ett aktivt väsen genom att associera sig – sammansmälta, skulle vi kunna säga – med en elemental, dvs. med en av de halvintelligenta krafterna i naturens riken. Den överlever som en aktiv intelligens – en varelse alstrad av tanken – för en längre eller kortare tid, proportionell till den ursprungliga intensiteten av den hjärnverksamhet, som födde den. På så sätt fortlever en god tanke som en verksam, välgörande makt, en ond som en skadlig demon. Och sålunda befolkar människan oavbrutet sitt kretslopp genom rymden med sin egen värld, uppfylld med avkomlingar av hennes fantasier, begär, impulser och passioner; ett flöde, som reagerar på varje känslig och nervös organisation, som kommer i beröring med det, i proportion till dess dynamiska intensitet. Buddhisterna kallar detta hennes ”Skandhas”, och hindun ger det namnet ”Karma”. Adepten utvecklar dessa skapelser medvetet, andra människor kastar dem ifrån sig omedvetet.

Adepten måste för att äga framgång och bevara sin kraft vistas i enslighet och mer eller mindre inom sin egen själ. Ännu mindre kan den exakta vetenskapen fatta, att under det att myran, som bygger sin egen stack, det flitiga biet, fågeln, som bygger sitt näste, var och en på sin anspråkslösa väg samlar kosmisk kraft under dess potentiella form, lika väl som en Haydn, en Platon, en bonde som kör sin plog på sina vägar; slösas och förskingras däremot kraft inte mindre av jägaren, som dödar sitt villebråd för nöje eller vinning, eller positivisten, som brukar sitt förstånd till att bevisa att + * + = –, än av tigern, som störtar på sitt rov. Alla plundrar de naturen i stället för att tilltala henne och alla ska komma att finna sig ansvariga allt efter graden av deras intelligens. 

Den exakta experimentalvetenskapen har ingenting att göra med sedlighet, moral, människokärlek – därför kan hon inte göra något anspråk på vår hjälp, förr än hon ingår förening med metafysiken. I det hon endast utgör en torr klassificering av utom människan stående och före och efter hennes existerande fakta, slutar för oss området för hennes tjänande verksamhet vid den yttre gränsen av dessa fakta, och vilka slutledningar och resultat i fråga om mänskligheten kunna vinnas av de material, som uppnåtts genom hennes metod, om det bekymrar hon sig litet.  Därför, all den stund vår sfär ligger helt och hållet utanför hennes – lika vitt som Uranus bana ligger utanför jordens – vägrar vi med bestämdhet att låta sönderbråka oss på något hjul av hennes konstruktion. Värme är för henne bara en modus av rörelse och rörelse utvecklar värme; men varför den mekaniska rörelsen hos det kringrullande hjulet från en metafysisk synpunkt har ett högre värde, än värme, till vilket det gradvis ombildas, återstår henne att upptäcka. Medeltidsteosofernas filosofiska och transcendentala, därför absurda mening, att det mänskliga arbetets utveckling under medverkan av hennes oavbrutna upptäckter slutligen en dag ska nå sin kulmen i en process, vilken, efterliknande solens energi – i dess egenskap av direkt motor – ur den oorganiska materian ska utveckla närande födoämnen, är otänkbar för vetenskapsmännen. Om solen, vårt planetsystems närande fader, i morgon dag skulle framkläcka granitkycklingar ur ett stenblock ”under vittnesgilla villkor”, skulle de (vetenskapsmännen) anta, det som ett vetenskapligt faktum, utan att känna någon saknad över att inte fåglarna var levande, så att de kunde tjäna de nödlidande och hungrande till föda. Men låt en Shaberon gå över Himalaya under en hungersnöd och mångdubbla rissäckarna åt de svältande massorna – som han skulle kunna göra – och era magistratpersoner och uppbördsmän skulle troligen inhysa honom i sitt fängelse för att få honom att bekänna, ur vilket magasin han stulit. Detta är en exakt vetenskap och er realistiska värld. Men fastän ni, som ni säger, känner er djupt träffad av den omätliga vidden av den okunnighet, som råder i världen inom alla områden, och den ni betecknar som ”en samling av några stycken löst generaliserade fakta och en teknisk jargong, uppfunnen för att dölja människans okunnighet om allt, som ligger bakom dessa fakta”, och trots att ni talar om er tro på naturens oändliga möjligheter; så är ni ändå nöjd med att offra ert liv åt ett arbete, som endast understöder denna samma exakta vetenskap… 

Bland era åtskilliga frågor, ska vi först, om ni tillåter, behandla den, rörande ”Brödraskapets” inbillade oförmåga att ha tyckt någon stämpel på världshistorien. De borde, menar ni, med sina utomordentliga gåvor ha kunnat ”församla i sina skolor ett betydande av de mera upplysta andarna inom varje ras”. Hur vet ni, att de inte har tryckt någon sådan stämpel? Känner ni deras strävanden, deras framgångar och nederlag? Har ni någon specifikation att ordna dem efter? Hur skulle er värld kunna samla bevis på de mäns göranden och låtanden, vilka troget stängt varje dörröppning, genom vilken den nyfikne kunnat spionera på dem? Första villkoret för deras framgång var, att man aldrig skulle upptäcka dem och kunna lägga hinder i deras väg. De vet vad de har gjort; allt vad de utanför deras krets stående kunnat förnimma var resultat, vilkas orsaker var fördolda. För att förklara dessa resultat har människorna i olika tidsåldrar uppfunnit teorier om mellankomst av gudar, en speciell försyn, ödet, en välvillig och fientlig inflytelse av stjärnorna. Det har aldrig funnits en tid inom eller före den så kallade historiska perioden, då inte våra föregångare har format händelser och ”gjort” historia, vars fakta efteråt och alltid blivit förvrängda av historieskrivarna för att passa in med samtida fördomar. Är ni fullt förvissade att inte de synliga hjältefigurerna i historiens successiva dramer ofta inte var annat än deras marionetter? Vi har aldrig påstått oss kunna föra nationerna till den eller den krisen tvärt emot den allmänna driften av världens kosmiska förhållanden. Cyklerna måste genomlöpa sina varv. Perioder av intellektuellt och moraliskt ljus och mörker växlar som dag och natt. De större och mindre Yugas (världsperioderna) måste fullborda sitt kretslopp enligt tingens fastställda ordning. Och vi, själva förda framåt på det väldiga tidvattnets vågor, kan endast modifiera och leda några av dess mindre strömningar. Om vi äger den makt fantasin tillskriver en personlig Gud och världsalltets orubbliga lagar bara varit leksaker i våra händer, då skulle vi förvisso ha skapat betingelser, vilka förvandlat denna jord till ett Arkadien för upphöjda själar. Men då vi har haft att göra med en orubblig lag, vars skapelser vi själva är, har vi endast kunnat göra vad vi gjort och är tacksamma för detta. Det har funnits tider, då ”en betydande mängd av upplysta andar” undervisades i våra skolor. Sådana tider har funnits i Indien, Persien, Egypten, Grekland och Rom. Men, som jag anmärkt i ett brev till mr Sinnett, adepten är sin tidsålders blomsprickning, och där uppträda aldrig mer än jämförelsevis få på varje århundrade. Jorden är en stridsplats för moraliska inte mindre än fysiska krafter, och de stormande djuriska passionerna, stimulerade av de råa kraftinflytelser, som utgår från den lägre gruppen av eteriska agenter, strävar alltid efter att kväva det andliga livet.  

Vad annat kan man vänta av människor, så nära besläktade med det lägre rike, ur vilka de utvecklas? Det är även sant, att vårt antal just nu håller på att minskas, men detta är därför att vi tillhör människosläktet och är underkastade dess cykliska impuls och oförmögna att vända denna tillbaka på dess väg. Kan ni vända Gunga eller Brahmaputra tillbaka till dess källor; kan ni ens sätta en damm mot dess upptornade vågor, så att de inte svämma över sina bräddar? Nej; men ni kan avleda strömmen i kanaler och använda dess hydrauliska kraft till mänsklighetens tjänst. Så också med oss – vi kan inte stanna världen i dess utstakade lopp, men vi kan avleda en del av dess energi i nyttiga kanaler. Tänk er oss som halvgudar, och min förklaring ska inte tillfredsställa er; betrakta oss som simpla människor - - kanske något lite visare som en följd av speciella studier – och detta bör vara ett svar på ert inlägg.  

”Vad gott”, säger ni, ”kan komma mina medbröder och mig själv (dessa båda moment är oskiljaktiga) till del genom dessa ockulta vetenskaper? När infödingarna ser att engelsmännen och till och med några av de högre ämbetsmännen i Indien börjar visa intresse för deras förfäders vetenskap och filosofiska system, ska de öppet ägna sig åt detta studium. Och när de lärt sig inse att de forntida ”gudomliga” fenomenen inte var underverk, utan vetenskapliga verkningar, ska vidskepelsen avta. På så sätt ska det största onda, som nu trycker på och fördröjer den indiska civilisationens pånyttfödelse, med tiden försvinna. Vår nuvarande uppfostran går ut på att inpränta materialism och utrota andligheten. Med en rätt insikt i betydelsen av deras förfäders skrifter och lärdomar, ska de av denna uppfostran skörda välsignelse, då de nu ofta skörda förbannelse. För närvarande betrakta både de obildade och lärde infödingarna engelsmännen som alltför fördomsfulla, på grund av deras kristna religion och moderna vetenskap, att vårda sig om att försöka begripa dem och deras traditioner. De hatar och misstror varandra ömsesidigt. Denna förändrade ställning gentemot den gamla filosofin skulle föranleda infödda furstar och rika män att stifta normalskolor för uppfostran av pundits (lärda brahminer); och gamla manuskript, som hittills varit begravda undan européernas åtkomst skulle åter komma i dagen och med dem nyckeln till mycket som under tidsåldrar varit förborgat för folkets förstånd och som era religiösa missionärer inte våga begripa. Vetenskapen skulle vinna mycket, mänskligheten allt. Under det Anglo-Indiska Teosofiska Samfundets stimulerande inflytelser, torde vi med tiden få se en ny gyllene ålder av sanskritlitteratur blomma upp... 

Om vi kastar en blick på Ceylon, ser vi att de flesta vetenskapligt bildade präster under det Teosofiska Samfundets ledning hålla på att sammansluta sig för utarbetandet av en ny exeges över den buddistiska filosofin; och i Galle öppnades den 15 september en sekulär teosofisk skola för den Singalesiska ungdomens undervisning med ett tillrop av över trehundra lärjungar; ett exempel, som man står i begrepp att följa på tre andra punkter av ön. Om det Teosofiska Samfundet, sådant det för närvarande är grundat, visserligen inte äger någon verklig livaktighet, men ändå på sin blygsamma väg redan gjort så mycket praktisk nytta, hur mycket större resultat skulle man inte kunna vänta av ett samfund, organiserat efter en bättre plan, som vi skulle föreslå? 

Samma orsaker, som nu gett det hinduiska sinnet dess materialistiska riktning, utövar sitt inflytande på västerlandets tankesätt. Dess uppfostran uppsätter skepticismen på tronen, men insätter andligheten i fängelse. Ni kan göra ofantligt gott, om ni medverkar till att ge västerlandets folk en säker grund, varpå de kunna återuppföra sin ramlande trosbyggnad. Och vad de behöver är det vittnesbörd, som endast den asiatiska psykologin kan skänka. Ge dem detta, och ni ska skänka sinnesfrid åt tusenden. Den blinda trons tidevarv är slut; forskningens är inne. Men den forskning, som endast avslöjar villfarelsen, utan att upptäcka något, varpå själen kan bygga, ska bara skapa bildstormare. Bildstormningen kan i följd av själva sin destruktiva natur inte ge något; den kan endast förstöra. Men människan kan inte förbli tillfredsställd med bara negation. Agnosticismen är endast en tillfällig vila.

Detta är ögonblicket att ta ledningen av den återvändande impulsstörning, som snart måste komma och som antingen ska driva tiden fram till ateismens ytterlighet eller släpa den tillbaka under prästväldets ok, om den inte leds till ariernas ursprungliga, själens tillfredsställande filosofi. Den som vill iaktta vad som för närvarande pågår å ena sidan katolikerna, vilka kläcka fram underverk, lika fort som de vita myrorna avla ungar, och å andra sidan bland fritänkarna, vilka i massor övergår till agnosticismen – han ska se tingens drift. Vår tid frossar på fenomen. Samma underbara tilldragelser, som spiritisterna hänvisar till som bevis mot dogmerna om evigt fördärv och försoning, kommer katolikerna i svärmar att bevittna som bevis för sin tro på underverk. Skeptikerna gör narr av båda. Alla är blinda, och det ges ingen ledare. Ni och era kolleger kan hjälpa till med anskaffandet av material för en av behovet efterfrågan universell religiös filosofi; en filosofi, oövervinnlig gentemot vetenskapliga anfall, som själv en slutprodukt av en absolut vetenskap, och en religion, som i sanning är värdig detta namn, eftersom hon omfattar såväl den fysiska människans förhållande till den psykiska, som bådas förhållande till allt, som är över eller under dem. Är inte detta värt en liten uppoffring? Och om ni, efter att ha tänkt på saken, skulle besluta er för att inträda på denna nya bana, låt det vara känt, att ert sällskap inte är en festande mirakel-månglande klubb, speciellt lysten på studiet av fenomenalismen. Dess huvudmål är att utrota gängse vidskepelser och skepticism och att ur forntida, länge förseglade källor lägga fram bevis på, att människan kan skapa sitt eget kommande öde och komma till visshet om, att hon kan leva ”efter detta” om hon bara vill, och att alla fenomenen endast är manifestationer av naturlagar, som det är varje förnuftig varelses plikt att försöka fatta.”

[K.H.s första brev till A.O Hume, avsänt Amristar, november 1, 1880.  Se Mahatma Letters in Chronological order, Appendix I, page 469 för ytterligare information kring detta brev, sammanställd av Vicente Hao Chin Jr utgiven av TPH Manilla Philippines, 1993 edition.
Även känt som A Masters Letter # 29 i ULTs Bombay series https://teosofiskakompaniet.com/archive/APS_Mahatmabrev_del6_2007.htm  Övers. Anm. ]
 

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

 _________________________________________________________________________________________________
 
till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23