11.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

NYLIGEN INTRÄFFADE OCKULTA FENOMEN

FEMTE  KAPITLET
avsnitt 7


© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

Jag har hittills inte sagt något om de omständigheter, under vilka alla dessa brev kommit mig till handa: inte heller kan de fenomenella betingelser under vilka åtskilliga utav dem överlämnades, äga annat än ett sekundärt intresse för de läsare, som uppskattar deras inre värde i följd av de filosofiska idéer, de innehåller. Men varje vittnesbörd, som kan bidra att sprida något ljus över arten av de krafter, genom vilka adepterna verka, är värt uppmärksammas, om än den vetenskapliga förklaringen av dessa krafter ännu är dold för världens blickar. Det faktiska förhållandet av deras tillvaro kan endast styrkas genom samlandet av sådana vittnesbörd, så länge vi är oförmögna att bevisa deras möjlighet genom en naturlig analys av de latenta förmögenheterna hos människan.

Min vän, till vilken det sista brevet var adresserat, skrev ett långt svar och därpå ytterligare ett brev till Koot Hoomi, vilket han översände till mig med begäran att jag skulle läsa det och sedan försegla och skicka eller lämna det till Helena Blavatsky i och för vidare befordran, fastän hon väntades till mitt hem i Allahabad på hennes resa ned åt landet från Amritsar och Lahore, där hon, som jag redan nämnt, uppehållit sig en tid, sedan vi brutit upp från Simla. Jag gjorde som han önskade och lämnade brevet åt Helena Blavatsky, efter att ha klistrat och förseglat det tjocka kuvert, i vilket det var inneslutet. Då jag några timmar senare samma afton kom hem till middagen, fann jag att brevet hade avgått och kommit tillbaka igen. Helena Blavatsky berättade för mig att hon hade suttit i sitt eget rum och samtalat med en besökande, medan hon lekt med en blå blyertspenna på sitt skrivbord, utan att ge akt på vad hon gjorde, då hon plötsligt märkte att det papper på vilket hon skrapade, var mitt brev, som adressaten ”korrekt” genom sina egna metoder tagit i förfogande en eller två timmar förut. Hon fann att hon, under det att hon talade om någonting annat, omedvetet skrivit de ord, som stod på anslaget: ”Läst och returnerat med tacksamhet och några kommentarer. Var god och öppna.” Jag synade omslaget noga och fann det alldeles orört. Själva snörena låg så, som jag placerat dem. Då jag skar upp det, fann jag bredvid det brev, som var inneslutet, då jag avsände det, ett annat från Koot Hoomi till mig, innehållande kritik av det förra med till hjälp av en följd siffror gjorda med blyertspenna och hänvisade till de särskilda sidorna i orginalbrevet – ett nytt exempel på en materias genomgång genom en annan materia, något, som för de tusentals personer, vilka själva sett det på spiritismens fält, är ett lika så visst faktum av naturen, som solens uppgång, och ett fenomen, det jag varit vittne till inte bara vid spiritistiska seanser, utan också, som denna berättelse visat, vid många tillfällen, då de inte funnits skäl att anta någon annan förmedling än av levande varelser, begåvade med förmögenheter, till vilka vi alla sannolikt äger outvecklade frön, fastän dessa endast hos dem i följd av deras vetande kommit till oerhörd mognad. 

Skeptiska kritiker, vilka lämnar åsido varje jämförelse med alla förgående fenomen, jag beskrivit, endast sysselsättande sig med detta speciella brevfenomen, ska kanske säga – Helena Blavatsky hade naturligtvis god tid att öppna omslaget genom sådana medel, som dessa medier, vilka påstår sig få svar på förseglade brev från andevärlden, brukar använda. Men för det första klarläggs genom beviset av Jhelum telegrammet och genom det inre beviset av hela korrespondensen, att de brev, jag fått, i vilka jag igenkänt Koot Hoomis stil, inte i alla händelser varit ett verk av Helena Blavatsky, för det andra må de fall, jag nyss beskrivit, jämföras med en alldeles likartad händelse, som inträffade kort därefter under olika omständigheter. Koot Hoomi hade skickat mig ett brev till min vän att läsa och transportera. Innan jag sände iväg detta brev, fick jag tillfälle till ett meddelande med Koot Hoomi angående innehållet. Jag skrev ett brev till honom, lade in det i ett vanligt kuvert och gav Helena Blavatsky det. Hon stoppade det i fickan, gick in i sitt rum, som låg innanför förmaket och kom nästan ut igen på ett ögonblick. Hon hade inte varit borta en halv minut. ”Han” hade tagit det genast, sade hon. Därefter följde hon mig tillbaka genom huset till mitt ämbetsrum, talade några minuter i ett bredvid liggande rum med min hustru och lade sig sedan på en vilsoffa i mitt rum. Jag fortsatte mitt arbete, och tio minuter, kanske mindre, passerade. Plötsligen steg hon upp. ”Där är ert brev”, sade hon och pekade på kudden, mot vilken hon hade lutat huvudet och där låg brevet som jag nyss skrivit, orört till det yttre, utom det att Koot Hoomis namn var utraderat och mitt överskrivet. Efter en noggrann undersökning sprättade jag upp kuvertet och fann inuti på den rena sidan av mitt brev det älskade svaret, skrivet med Koot Hoomis handstil. Denna gång hade Helena Blavatsky inte varit ur min åsyn mera än den halva minut som hon var inne i sitt eget rum och en eller ett par minuter, som hon dröjde i min hustrus, under den korta mellantid, som förflutit från det jag lämnade henne brevet och till dess svaret kom på sätt som jag beskrivet.

Och under denna tid hade ingen annan varit inne i mitt rum. Händelsen var ett absolut och fullständigt bevis på en abnorm krafts verksamhet vid resultatets frambringande, som man möjligen kan tänka sig. Med mindre man förklarar att jag inte kan ha beskrivit den rätt, måste även den mest envisa anhängare av det vardagliga föreställningssättet vara urståndsatt att på allvar råka i ordväxling om den bevisande kraften av denna händelse. Han kan ta sin tillflykt till idiotiskt gyckel eller kan han påstå att jag förfalskar fakta. Beträffande den senare hypotesen, kan jag endast ge mitt hedersord på uppgifternas riktighet. 

I ett eller två fall har jag fått svar på mina brev från Koot Hoomi i mina egna kuvert, fullkomligt i samma skick som då jag lämnat dem, bara med en ombytt adress, under det att det inneliggande brevet från mig varit borta och ersatt med ett från honom. I två eller tre fall har jag funnit korta meddelanden från Koot Hoomi, skrivna tvärs över de blanka delarna av brev från andra personer, vilka kommit mig tillhanda genom posten, under det brevskrivare i dessa fall visserligen varit okunniga om de alltså gjorda tilläggen i deras skrivelser.  

Naturligtvis har jag begärt av Koot Hoomi en förklaring på dessa små fenomen; men det är lättare för mig att fråga, än för honom att svara, dels därför att de krafter, som adepten bringar till inverkan på materian för framställande av abnorma fenomen, är av en art, om vilken den vanliga vetenskapen känner så litet, att vi, som tillhör den yttre världen, inte äger de förberedande kunskaper, som behövs för att kunna fatta sådana förklaringar; och dels därför att själva behandlingen eller manipulationen av dessa krafter ibland står i samband med invigningshemligheter, som ockultisten inte får uppenbara. Emellertid fick jag vid ett tillfälle med hänsyn till föreliggande ämne följande häntydan till en förklaring: ”……. Kom dessutom ihåg att dessa mina brev inte är skrivna, utan intryckta [impressed] eller precipiterade (*) varvid alla misstag rättas”.

[Se Mahatma Letters V, dec 1, 1880, page 19, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; ML-10 in Chronological order, 1993, Letter nr 10 page 26]

________________

* Bör lämpligen översättas genom den inom kemin vanliga termen ”utfällda”. Övers. Anm 

Naturligtvis ville jag veta mera om en sådan precipitering. Var det en process, som följde tanken snabbare, än någon, med vilken vi är bekanta? Och beträffande de mottagna breven; inträngde deras mening i den ockulta mottagarens förstånd omedelbart eller måste de läsas på vanligt sätt? 

”Naturligtvis måste jag läsa varje ord ni skriver”, svarade Koot Hoomi, ”annars skulle jag stå mig slätt med dem. Och antingen det sker med mina fysiska eller andliga ögon, är den tid som går åt i själva verket densamma. Så mycket kan också sägas om mina svar; för antingen jag precipiterar eller dikterar eller skriver mina svar själv, är skillnaden i tid en obetydlighet. Jag måste tänka över innehållet, fotografera alla ord och meningar noggrant i min hjärna, innan de kan upprepas genom precipitering. Liksom vid en fotografering, då de genom kameran formade bilderna ska fixeras på kemiskt preparerade ytor, krävs en föregående anordning inom fokus av det föremål, som ska framställas – för i annat fall kan det hända, som man får se på dåliga fotografier, att den sittandes ben framträder utan all proportion till huvudet osv. så måste också vi ordna våra meningar och intrycka varje bokstav, som ska framträda på papperet, i vårt medvetande, innan de blir lämpliga att läsas. För närvarande är detta allt, vad jag kan säga er. När vetenskapen kommit till en närmare kunskap om den ursprungliga processen för lövs avtryck i sten lithophyl (eller lithobilion), kommer jag att förklara mig bättre även beträffande denna process. Men ni måste veta och komma ihåg en sak – vi följer bara lydigt naturen och kopierar hennes arbeten.”

[Se Mahatma Letters VI, dec 10 1880, page 22, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; ML-12 in Chronological order, 1993, Letter nr 12 page 37]
 

I ett annat brev uttalar sig Koot Hoomi mera fullständigt rörande svårigheten att göra ockulta förklaringar begripliga för personer, som bara blivit uppfödda i den moderna vetenskapen.

”Endast genom att börja studiet av den Arkana vetenskapen från dess första grunder kan en forskare så småningom lära sig förstå vår mening. Endast så och inte på något annat sätt kan detta studium stärka och rena de mystiska sympatiernas länkar, som förenar intelligenta människor – de för en tid isolerade fragmenten av världssjälen – med den kosmiska själen själv och bringa dem i full rapport med varandra. Sedan denna en gång blivit fastställd, då först ska dessa uppväckta sympatier förvisso tjäna MÄNNISKAN med – vad jag i brist av ett europeiskt vetenskapligt ord, som bättre kan uttrycka begreppet, åter behövas beskrivas som den energetisk kedja, vilken sammanlänkar det materiella och immateriella kosmos – det förflutna närvarande, och tillkommande, och skärper hennes perceptioner så att hon klart förstår inte bara de materiella tingen, utan också de andliga. Jag känner det nästan retsamt att tvingas använda dessa klumpiga ord – det förflutna, närvarande och tillkommande. Ömkliga begrepp om de objektiva faserna av den Subjektiva Helheten, de är ungefär lika illa avpassade för ändamålet, som en yxa för finsnickeri. Ack, min stackars missbelåtne vän, jag skulle önska, att ni redan skulle vara så långt framskriden på VÄGEN, att denna enkla tankeöverföring inte var belastad av materiella villkor, som hindrar ett medvetandes förening med vårt. Men, tyvärr, är det västerländska sinnet ännu förbunden med en så grov nedärvd och självskapad natur; och så långt har själva de fraser, som uttrycker det moderna tänkandet, utvecklats i riktningen mot en praktisk materialism, att det gränsar till det omöjliga för er att fatta eller för oss att på ert språk uttrycka något som rör det fina, synbart ideella maskineriet inom det Ockulta Kosmos.

Till någon liten del kan denna förmåga förvärvas av européerna genom studier och betraktelser, men – detta är allt. Och här är den spärr, som hittills hindrat varje tro på de teosofiska sanningarna att vinna utbredning bland västerlandets folk och kommit västerlandets filosofer att kasta det teosofiska studiet åt sidan som om det är lönlöst och fantastiskt. Hur ska jag kunna lära er läsa och skriva eller ens förstå ett språk, för vilket inga för er tydliga bokstäver eller för ert hörbara ord ännu blivit uppfunna. Hur skulle vår moderna vetenskaps elektriska fenomen kunna förklaras för – t.ex. en grekisk filosof från Ptolomeis dagar, om han plötsligt skulle återkallas till liv – då ingen brygga var lagd över den stora klyftan mellan upptäckterna på hans tid och på vår? Skulle inte själva de tekniska termerna förefalla honom som en obegriplig rotvälska, ett abrakadabra av meningslösa ljud, och de begagnade instrumenten och apparaterna endast som mirakulösa vidunder? Och anta för ett ögonblick att vi skulle beskriva linjerna av dessa färgade strålar för er, de som ligger utanför det så kallade synliga spektrumet – strålar osynliga för alla utom för några få bland oss; förklara, hur vi kan upptäcka i rymden alla de så kallade subjektiva eller accidentala färgerna – samt komplement till varje annan given färg av en dichromatisk kropp (vilket ensamt låter som en absurditet); tror ni att ni kan fatta deras optiska verkan eller ens min mening? Och då ni inte ser dessa strålar eller känner till eller ens ännu har något namn för dem inom vetenskapen, om jag skulle säga till er – försök, att utan att stiga upp från ditt skrivbord utforska och producera framför dina ögon hela solspektrumet, nedbrutna i fjorton prismatiska färger (sju är komplementfärger), eftersom det endast är med hjälp av detta ockulta ljus ni kan se mig på samma avstånd, som jag ser er – vad menar ni att ni skulle svara? Vad skulle ni kunna svara? Skulle ni inte sannolikt kunna säga mig att eftersom det aldrig getts fler än sju (nu tre) grundfärger, vilka dessutom ännu aldrig genom någon fysisk process visat sig nedbrutna vidare än i de sju prismatiska färgerna, så var min uppmaning lika ovetenskaplig som absurd. Och ni skulle kunna tillägga, att detta mitt tillbud att söka ett imaginärt solariskt komplement inte var någon komplimang åt er kunskap i fysiken – jag gjorde kanske klokare, om jag sökte mina mystiska, dichromatiska och solära ”par” i Tibet, för den moderna vetenskapen har ännu inte varit i stånd att framföra under någon teori ens ett så enkelt fenomen, som färgerna hos alla sådana dichromatiska kroppar. Och ändå vet vi, att dessa färger är objektiva nog.

Alltså ser ni, vilka oövervinneliga svårigheter som ligger i vägen för en person i ert läge att uppnå, jag vill inte säga en Absolut, men endast en primär insikt i den ockulta vetenskapen. Hur skulle ni kunna göra er förstådd, ja i själva verket kommendera dessa halvintelligenta krafter, vilkas kommunikationsmedel med oss inte består i uttalade ord, utan i ljud och färger i korrelatförhållanden mellan bådas vibrationer. För ljud, ljus och färg är de huvudfaktorer, som formar dessa intelligensgrader, dessa väsenden, om vars tillvaro ni inte har någon föreställning och på vilka ni är förbjudna att tro; för alla både ateister och kristna, materialister och idealister, framställer sina respektive argument emot en sådan tro – medan vetenskapen ännu kraftigare än de andra höjer sin stämma mot en så ”förnedrande vidskepelse”.

På så sätt och därför att de inte kan med ett enda språng över gränsmurarna nå Evighetens tinnar; därför att vi inte kan ta en vilde ur det inre av Afrika och lära honom med ens förstå Newtons Principia eller Herbert Spencers Samhällslära eller få ett olärt barn att skriva en ny Iliad på fornakisk grekiska eller en vanlig målare att avteckna scener på Saturnus eller göra utkast av innevånare på Arcturus – därför förnekar man på grund av allt detta själva tillvaron av oss. Ja, på grund av dessa skäl utropar man dem, som tror på oss, som bedragare och narrar, och själva den vetenskap, som leder till det högsta vetandets högsta mål, det verkliga ätandet av frukten på Livens och Kunskapens träd – förlöjligas som ett foster av en förvirrad inbillningskraft.”

[Se Mahatma Letters VIII, feb 20, 1881, pages 29-31, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; ML-15 in Chronological order, 1993, Letter nr 15 pages 46-47]
 

Följande ställe förekommer i ett annat brev, men hänger naturligtvis ihop med föregående utdrag. 

”Ockultismens sanningar och mysterier bildar visserligen ett system av den högsta andliga betydelse, på en gång djup och praktisk för världen i stort. Ändå är det inte som ett tillägg till den hoptrasslade massan av teorier och spekulationer, som de meddelas er, utan på grund av deras praktiska ställning till mänsklighetens intressen. Termerna ”ovetenskapligt”, ”omöjligt”, ”hallucination”, ”bedrägeri” har hittills använts på ett ganska obestämt, vårdslöst sätt, som angivande i fråga om de ockulta fenomenen någonting antingen mystiskt och abnormt eller ett överlagt bedrägeri. Och det är därför våra chefer beslutat att för några få mottagliga sinnen sprida ett större ljus över detta ämne och bevisa för dem att sådana manifestationer kan lika så väl hänföras till lagar som de enklaste fenomen inom den fysiska världen. De självkloka säger, ”miraklens tid är förbi”, men vi svarar, ”den har aldrig existerat”. Fastän de inte saknar paralleller eller motstycken inom världshistorien, måste dessa fenomen komma, och de SKA komma, som en överväldigande inflytelse över denna skeptikers och trångsyntas värld. De ska visa sig både förstörande och uppbyggande – förstörande för de skadliga villfarelserna från det förflutna, för dessa gamla trosläror och vidskepelser, vilka i sin giftiga omfamning likt det mexikanska ogräset, kväver nästan hela mänskligheten; men uppbyggandet av nya institutioner av ett äkta, praktiskt Mänsklighetens Brödraskap, inom vilka alla skolor är naturens samarbetare, ska arbeta för mänsklighetens bästa med och genom de högre planetariska Andarna, de enda andar, som vi tror på. Fenomenella element, om vilka man aldrig haft någon aning, ska snart börja manifestera sig dag för dag med ständigt tilltagande styrka, för att slutligen en gång uppenbara hemligheten av sitt mystiska arbete. Platon hade rätt. Det är idéerna som styr världen; och i samma grad ska människorna i sitt medvetande uppta nya idéer, och genom att lägga åt sidan de gamla och förbrukade, ska världen gå framåt, den ska alstra väldiga revolutioner, trosläror och världen ska smulas till grus, krossade av den oemotståndliga styrkan av deras frammarsch. Det ska vara lika omöjligt att motstå deras inflytande, då deras tid kommer, som att hejda tidvattnet i dess lopp.

Men allt ska komma steg för steg, och innan det kommer, har vi en plikt som är föreskriven oss – att sopa bort så mycket som möjligt av den orenlighet, våra fromma förfäder lämnat efter sig. Nya idéer måste planteras på rena platser, för dessa idéer berör de viktigaste ämnen. Det är inte fysiska fenomen, utan dessa universella idéer, som vi studerar; för att förstå de förra, måste vi först lära oss begripa de senare. De berör människans ställning i universum i förhållande till hennes föregående och kommande födelser, hennes ursprung och slutliga bestämmelse; förhållandet mellan det dödliga och odödliga, det förgängliga och eviga, det ändliga och oändliga; idéer, väldigare och upphöjdare, mera omfattande, i det de erkänner denna eviga styrelse av en oföränderlig lag, i förhållande till vilken det endast ges ett EVIGT NU, under det att för den oinvigde dödlige tiden så är förfluten eller tillkommande som hänförd till deras ändliga tillvaro på denna materiella jordfläck. Detta är vad vi studerar och vad många av oss har lärt… Dock, som människa behöver jag vila. Jag har inte sovit på över sextio timmar.”

[Se Mahatma Letters VI, dec 10 1880, pages 23-24, 1923 edition av Trevor Barker, TUP; ML-12 in Chronological order, 1993, Letter nr 12 pages 38-9]

 

Här är några rader av Koot Hoomis hand ur ett brev inte adresserat till mig. De passar in med den närvarande serien av utdrag. 

”Hur det än är, så vi är nöjda med att leva som vi gör, okända och ostörda av en civilisation, som endast vilar på förståndet. Inte heller har vi på något sätt något bekymmer för återuppståndelsen av vår forntida konst och höga civilisation, för dessa ska lika så visst förekomma i sin tid och under en högre form, som Plesiosaurus och Megatherium i sin. Vi har den svagheten att tro på ständigt återvändande tidscykler och hoppas att påskynda återuppståndelsen av det förflutna och bortgångna. Vi kan inte hindra den, även om vi ville. Den ”nya civilisationen” ska endast bli ett barn av den gamla, och vi behöver bara låta den eviga lagen ha sin gång, för att våra döda ska utgå ur sina gravar; likväl är vi helt visst angelägna att påskynda den välkomna händelsen. Frukta inte, att vår kunskap ska försvinna ur människornas åsyn, även om vi vidskepligt ”hänger fast vid det Förflutnas reliker!” Den är ”gudarnas gåva” och den dyrbaraste av alla reliker. Vårdarna av det heliga ljuset har inte i trygghet burit det genom så många tidsåldrar, för att se sig krossade mot den moderna skepticismens klippor. Våra lotsar är för erfarna sjömän, att vi ska behöva frukta en sådan olycka. Vi ska alltid finna frivilliga till de trötta utposternas avlösning, och hur dålig världen än är under denna sin övergångsperiod, kan hon ändå förse oss med några män då och då.”

[Se Mahatma Letters 28, dec 10 1880, pages 214-215,1923 edition av Trevor Barker, TUP; ML-11 in Chronological order, 1993, Letter nr 11 page 35]

 

Jag återvänder till min egen korrespondens och till det sista brev, jag fick från Koot Hoomi, innan jag lämnade Indien för den tur till hemlandet, varunder jag håller på att skriva dessa sidor. Det låter så här: 

”Jag hoppas att åtminstone ni ska inse att vi (eller de flesta av oss) på inget sätt är de hjärtlösa, moraliskt förtorkade mumier, som somliga föreställer sig att vi är. ”Mejnour” är bra där han är – en ideell karaktär i en gripande, i många avseenden sanningsenlig berättelse. Men, tro mig, få utav oss skulle vilja spela rollen av en torkad pensé mellan bladen i ett religiöst diktverk. Vi är just inga ”gossar”, för att citera – s vanvördiga uttryck, när han talar om oss, ändå liknar ingen av vår grad den dystra hjälten i Bulwers roman.  

Under det att den lätta iakttagelseförmågan, varmed några av oss är begåvade i följd av vår ställning, visserligen skänker en vidsträcktare synkrets, en mera utpräglad och opartisk, en mera omfattande humanitet – för att besvara Addison, med rätta kunna vi påstå, att det är ”magins” uppgift att förädla vår natur genom människokärlek – och fastän vi i denna humanitetskänsla omfattar hela mänskligheten och alla levande väsenden, i stället för att koncentrera och begränsa den till en viss med kärlek omfattad ras; kan dock få utav oss (med undantag av dem, som uppnått den slutliga frigörelsen i Moksha (*) så helt och hållet frigöra sig från inflytelsen av våra jordiska förbindelser, att vi inte i mer eller mindre grad är tillgängliga för de högre njutningar, sinnesrörelser och intressen, som tillhöra mänskligheten. Naturligtvis, ju längre vi framskrider på frigörelsens väg, ju mindre ska detta vara fallet, ända till dess, som kronan på verket, alla mänskliga och rent personliga känslor, blodsband och vänskap, patriotism och ras-förkärlek ska förena sig och uppgå i en enda universell känsla ”den enda sanna och heliga”, den enda osjälviska och eviga – kärlek, en omätlig kärlek för mänskligheten – som en helhet. För det är ”mänskligheten” min vän, som är det stora fader- och moderlösa barnet, det enda arvlösa på denna jord. Och det är varje människas plikt, som är mäktig av en osjälvisk impuls att göra något, om ändå litet, för dess välfärd. Detta påminner om den gamla fabeln om kriget mellan kroppen och dess lemmar; även här bekymrar sig varje lem av det stora fader- och moderlösa barnet i sin själviskhet endast om sig själv. Den vårdslösare kroppen är underkastad ett beständigt lidande, antingen lemmarna föra krig eller hålla fred med varandra. Dessa lidanden och själssmärtor upphör aldrig... och vem kan klandra den – som era materialistiska filosofer gör – om den i sin ständiga isolering och vanvård, utvecklat gudar, till vilka den ”alltjämt ropar efter hjälp, utan att var bönhörd”. På så sätt:

”Då hopp för människan endast finns i människan,
Inte vill jag den ska ropa, som jag frälsa kan”

Ändå måste jag bekänna, att jag för min enskilda del ännu inte är fritagen från alla jordiska band. Jag känner mig ännu mer dragen till vissa människor än till andra och filantropen, som den predikades av vår Store Skyddspatron – ”Världsfrälsaren” – ”Förkunnaren av Lagen och Nirvana” har aldrig hos mig kunnat döda vare sig den individuella förkärleken för vänner och närmaste släktingar eller denna brinnande fosterlandskärlek – kärleken till det land, där jag sist blev materiellt individualiserad”.

[Se Mahatma Letters 8, feb 20, 1881, pages 32-33,1923 edition av Trevor Barker, TUP; ML-15 in Chronological order, 1993, Letter nr 15 pages 48-49]

Jag hade frågat Koot Hoomi, hur långt jag ägde frihet att använda hans brev i och för denna bok, och några rader nedanför det nyss citerade stället säger han: 

”Jag lägger inga band på er frihet att använda er av vad jag kan ha skrivit till er och Mr –, i det jag har fullt förtroende till er takt och ert omdöme i fråga om vad som bör tryckas och hur det bör framställas. Jag måste endast be er …” och nu anger han ett brev, som han önskar att jag inte ska offentliggöra… ”vad de övriga angår, lämnar jag dem åt kritikens tand att tugga på.”

[Se Mahatma Letters 8, feb 20, 1881, page 34, 1923 edition av Trevor Barker, TUP;  ML-15 in Chronological order, 1993, Letter nr 15 page 50]

A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

 _________________________________________________________________________________________________
 
till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23