2.

Den Ockulta Världen
[”THE OCCULT WORLD”]

A. P. SINNETT
President i det Teosofiska Samfundet i Simla
 

[Under september och oktober 1880 så besökte Helena Blavatsky och överste Henry Olcott – A P Sinnett och hans fru Patience – i Simla i norra Indien. Sinnetts seriösa intresse av den teosofiska undervisningen och det teosofiska arbetet manade Helena Blavatsky att upprätta en kontakt genom korrespondens mellan Sinnett och de två Adepterna Koot Hoomi och Morya vilka sponsrade Teosofiska Samfundet. Utifrån denna korrespondans skrev sedan Sinnett Den Ockulta Världen (1881) och De Invigdes Lära (1883) som båda hade ett enormt inflytande i att väcka intresse för teosofin. I Den Ockulta Världen gav Sinnett långa utdrag från sin tidiga korrespondans med Mahatma KH. Sinnet berättade också mycket detaljerat kring många av de ockulta fenomen som Helena Blavatsky utförde då hon var i  Simla.

Denna nya svenska översättning bygger på Viktor Pfeiffs tidiga översättning från 1887, men en hel del förändringar har gjorts för att göra texten så begriplig som möjligt för dagens läsare. Denna online version är den första av Sinnetts triologi av teosofiska böcker som publicerades under den tid som Helena Blavatsky levde. Den Ockulta Världen, De Invigdas Lära och En Sierskas Öden finns samtliga online på denna hemsida. En hel del material som Sinnett publicerade kan med fördel studeras av dagens teosofer, även om han var väldigt materialistisk och spiritualistisk i sin förmedling. Hans böcker hjälper oss att förstå hur den teosofiska förmedlingen stegvis förmedlades, och hur svårt det var i början att bana ny väg i detta svåra ämne som på den tiden var nästan helt okänt. Att förmedla ockulta läror är än idag förbundet med stora svårigheter, men måste likväl göras om den Ockulta Hermetismen – Teosofin – ska få fotfäste i denna tidsålder bland sökande människor, som är i så starkt behov av en Alternativ Stig att vandra på. Dessa tre böcker är en del av Mästarnas tidiga förmedling. Den Dolda Världen Online, De Invigdas Lära Online, En Sierska Öden Online.

Teosofiska Kompaniet, Övers. Anm. den 21 juni, 2010.]

INLEDNING

© 2010 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

I.

Det ges ännu en filosofisk skola, vilken undfallit den nyare kulturens uppmärksamhet. Vi kan urskilja glimtar av densamma hos forntidens för alla bildade filosofer; men dessa är knappast mer fattbara än fragmenten av en föregången skulptur – mindre till och med; för vi uppfattar den mänskliga formen och kan i föreställningen komplettera lemmarna till en torso, men vi kan inte i inbillningen framkalla den betydelse, som ligger i dessa antydningar hos Platon och Pythagoras, vilka för dem, som känner ledtråden, hänvisar på forntidens hemliga (ockulta) vetande. Åtskilliga från insidan infallande ljusstrålar kan emellertid sätta oss i stånd att dechiffrera detta språk, och en riklig intellektuell belöning väntar dem som är villiga att göra försöket.  

Ty, så sällsamt detta påstående än kan synas vid första påseendet, den nyare metafysiken och till stor del även den nyare naturvetenskapen har under århundraden blint famlat efter kunskap, av vilken den hemliga eller ockulta filosofin hela tiden varit i full besittning. Tack vare en följd av lyckliga omständigheter har jag kommit till klar insikt om att detta är fallet. Jag har kommit i en viss beröring med personer, vilka är arvingar till en djupare kunskap rörande naturens och mänsklighetens mysterier, än den nyare kulturen ännu utvecklat; och min närvarande önskan är att dra upp konturerna av denna kunskap och att samvetsgrant anföra de faktiska prov jag sett, att den hemliga vetenskapen ger sina adepter en makt över naturens krafter, högre än den fysiska som den vanliga typen besitter, och att skäl förefinnas för ägandet av den aktningsfullaste uppmärksamhet åt den hemliga vetenskapens teorier angående människosjälens konstitution och bestämmelse.

Naturligtvis har man i våra dagar svårt att tro, det några kunskaper, värda att beaktas, kunna gess utanför den europeiska kulturens lysande fokus. Den nyare tidens vetenskap har uppnått storartade resultat på den öppna forskningens väg och vill inte höra talas om, att personer, de där uppnått vetande vare sig inom vetenskapen eller metafysiken, kunnat gå in på att sätta sitt ljus under en skäppa.

Man har därför varit böjd för det antagandet att forntidens ockultister [*] eller anhängare av en hemlig filosofi – de egyptiska prästerna, de kaldeiska magerna, essenerna [esséerna], gnostikerna, de nyplatonska teurgerna och andra, vilka hemlighållet sitt vetande – gjort detta av politik för att dölja det faktiska förhållandet, att de visste ganska litet. Endast charlataner, de där ville behaga, kunde ha älskat mysterier. Slutsatsen är förlåtlig från en nutida ståndpunkt, men den har gett upphov till det intrycket hos det allmänna folkmedvetandet, att de gamla mystikerna verkligen blivit ut- och invända och funnits ganska okunniga. Detta intryck är grundfalskt. Vetenskapsmännen arbetade i hemlighet och i stället för att offentliggöra sina upptäckter, meddelade de dem i hemlighet åt några sorgfälligt utvalda lärjungar. Dessa bevekelsegrunder till ett sådant förfarande är lätt begripliga, om än förtjänsten av detta kan synas tvist underkastad. I alla händelser har deras lärdomar inte gått förlorade; de har genom hemligt meddelande blivit överflyttade på personer i vår egen tid och under det att deras metoder och praktiska verkningar förbli hemligheter i deras händer, står det var och en, som med tålamod och allvar vill undersöka frågan, öppet att övertyga sig om dessa metoder äga en utomordentlig verksamhetskraft och att deras verkningar är långt beundransvärdare än några, som den nyare vetenskapen ännu förmått frambringa.

 _____________________________

[*] Då det blir nödvändigt att i detta arbete begagna termerna ockultism, ockult, ockultister, och de motsvarande svenska orden, hemlig, dold, inte fullt återger den speciella mening, då de engelska uttrycken förekommer på flera ställen, vill vi från början anmärka, att ockultism speciellt betecknar den forskning, som har till föremål studiet av sådana krafter och deras verkningar inom naturens och själslivets område, vilka hittills för den nutida, gängse vetenskapen förblivit okända eller outredda – hemliga, dolda, inte på grund av någon deras egen övernaturliga art, utan på grund av vetenskapens egen ståndpunkt. Övers. anm.
 

Ty den hemligheten i dessa operationer varit insvepta, har aldrig bemantlat deras tillvaro och att det är först i vår egen tid man förgätit den. I forna dagar förevisade de invigde vid de stora offentliga festerna prov på de krafter, var med deras kunskaper om naturlagarna beklätt dem. Vi antar utan vidare att berättelserna om dylika förevisningar endast har avseende på taskspelarkonster; vi har avgjort att det inte gives någonting sådant som magi, därför måste dessa berättelser vara falska och de personer, om vilka de handla, bedragare. Men anta om forntidens magi helt enkelt var en magernas, de lärde männens vetenskap, då blir ingenting magiskt i modern mening övrigt i saken. Och om man antar att denna vetenskap – även redan i forntiden en produkt av långa tidsåldrars studier – i vissa riktningar gått längre, än vår långt yngre nutida naturvetenskap ännu hunnit; kan man med skäl draga den slutsatsen att åtskilliga förevisningar, som stod i samband med de gamla mysterierna, torde ha varit varit strängt vetenskapliga experiment, fastän de låter som trolleriprodukter och skulle förefalla så ännu för oss, om de kunde reproduceras.

Enligt denna hypotes kan det hända att en nutida vishet, som vill tillämpa nutidens vetande på forntida mysterium, anses vara endast en nutida dårskap, som drager falska slutledningar från nutidens okunnighet. Men man behöver inte uppställa några hypoteser i denna fråga. Den gamla tidens visdom – en förening av vetande och religion, av fysik och metafysik – var en verklighet, och den är ännu vid liv. Det är om denna, den hemliga läran (ockulta) filosofin, vi ska tala om här. Den bildade redan ett fullständigt kunskapssystem, odlat i hemlighet fortplantat från invigda till invigda under mansåldrar, innan dess idkare offentligen framställde några experiment för att göra intryck på folket i Egypten och Grekland. Även i våra dagar kunde adepter av ockultismen utföra likartade experiment och frambringa resultat, vilka bevisa, att de är ofantligt längre komna än den vanliga nutida vetenskapen i insikten om naturens lagar. Vidare har de från sin stora föregångare ärvt en vetenskap, som sysselsätter sig inte bara med fysiken, utan också med människosjälen och andens konstitution och förmögenheter. Den nyare vetenskapen har upptäckt blodomloppet; den hemliga vetenskapen känner livsprincipens cirkulation. Den nyare fysiologin sysselsätter sig endast med kroppen; ockultismen likaså mycket med själen – inte som ett ämne för tomma, religiösa rapsodier, utan som ett aktuellt väsende med egenskaper, vilka kunna examineras både i förbindelse med och självständiga i förhållande till kroppens.

Det är förnämligast i Österlanden – i Indien och angränsande länder – denna ockultism ännu lever. Det är i Indien jag kommit i beröring med densamma; och denna lilla bok är skriven för att skildra den erfarenhet, som jag har kommit att erfara och för att sprida den kunskap jag förvärvat.

För att göra min berättelse om dessa händelser begripliga, måste jag förutskicka några ytterligare allmänna förklaringar. Man måste fasthålla identiteten av den ockultism, som använts i alla tider, för att kunna förklara dess storartade organisering och den förvånande upptäckten att i avsöndring levande österlänningar kunna veta mera om elektriciteten än Faraday, mera om fysiken än Tyndal. Den europeiska kulturen är en utvecklingsprodukt av européerna själva under de sista århundradena. Ockultisternas kultur är en produkt av ofantliga tidsperioder långt äldre än dem, under vilka civilisationen hade sitt hem i Österlanden. Och under en bana, som fört ockultismen inom naturvetenskapens område långt längre än den punkt vi uppnått, har denna vetenskap för ockultismen endast varit ett ämne av underordnad vikt. Det är åt de metafysiska forskningarna den ägnat sina förnämsta krafter och åt de latenta psykologiska förmögenheterna hos människan, förmögenheterna, vilka, utvecklade, sätta ockultisten i stånd att på experimentell väg förvärva en aktuell kunskap om själens villkor och utomkroppsliga tillvaro. Det ligger sålunda någonting mera än blott arkeologiskt intresse i denna det hemliga systemets identifiering med de läror, som tillhört de invigdas organisationer under hela världshistorien tidevarv; och denna identifiering ger oss nyckeln till religionsutvecklingens filosofi. 

Ockultismen är inte blott en isolerad upptäckt, som bevisar, det mänskligheten är i besittning av en viss makt över naturen, den det trängre naturstudiet från en blott materialistisk ståndpunkt inte lyckas utveckla; den sprider över all föregående spiritualistiska spekulation av något värde en belysning, varigenom åtskilliga skenbart divergerande system visa sig i sitt sammanhang. Den är för den spiritualistiska filosofin i mycket densamma, som sanskriten visat sig vara för den jämförande språkforskningen – en gemensam filosofisk rotstock. Judendomen, kristendomen, buddhism och den egyptiska teologin kan sammanföras sålunda till en idéfamilj. Likasom ockultismen inte är en ny uppfinning, så utgör den inte heller någon specifik sekt; men alla sekters bekännare har behov att detta ljus, den kastar över den uppfattningen av naturen och människans bestämmelse, de till äventyrs av sin speciella troslära blivit förledda att bilda sig. Ockultismen måste förvisso av var och en, som vill göra sig den mödan att med allvar tänka över de problem, med vilka de sysselsätter sig, erkännas som ett studium av den upphöjdaste betydelse för varje människa, som vill leva ett liv, värdigt hennes mänskliga rang inom skapelsen, och som kan fatta, vilket inflytande en säker kunskap om hennes eget överlevande efter döden utövar på det sedliga livet. En sak är att följa ledningen av ett dunkelt intryck, att avhålla sig från att göra det onda i detta livet på ett och annat sätt torde vara gagneligt för ett liv på andra sidan graven, måste den matematiska vissheten av en slutsumma, sammanlagd av en serie plus och minus kvantiteter, utgöra det slutliga uttrycket av det bruk, man gjort av de tillfällen, vilka erbjudit sig detta. Jag har sagt att ockultismens förvånansvärda betydelse ligger i det sätt, varpå den meddelar en exakt och på experimental väg vunnen kunskap om andliga ting, de där inom alla andra system måste förbliva föremål för bara spekulationer eller den blinda tron; det bör tilläggas att den även uppvisar, hur som den naturens harmoni och jämna kontinuitet, som uppdagas av naturvetenskapen, tillika sträcker sig till de naturens operationer, vilka angå fenomenen av en metafysisk tillvaro. 

Innan jag börjar en framställning av de slutsatser rörande människans natur, till vilka den hemliga filosofin kommit, torde det vara skäl att bemöta ett inkast, som kanske ska göras av läsaren redan i början. Hur det kommer sig, att slutsatser av en så stor vikt blivit hemlighållna som en enskild tillhörighet inom ett avundsjukt samfund av den invigde? Är det inte en framåtskridandets lag, att sanningen bevisar sig själv och söker ljus och luft? Kan det rimligtvis antas, att den största av alla sanningar – grundvalen för all sanning rörande människan och naturen – skulle frukta att framträda i öppen dag? I vad avsikt kunde de gamla lärarna och mästarna i den hemliga filosofin behålla dessa sina forskningars ovärderliga skatter för sig själva?

Vad nu detta beträffar, så är det inte mitt göra att försvara den ytterliga seghet, med vilken ockultismens mästare hittills inte enbart utestängt världen från all delaktighet av deras vetande, utan nära nog lämnat den i okunnighet om själva tillvaron av ett sådant vetande. Här är det nog att påpeka, varför det vore dåraktigt att sluta våra ögon för en uppenbarelse, den där numera delvis är medgiven, bara därför att vi stöta oss på deras handlingssätt, vilka kunnat göra det förr, men inte funnit för gott att göra det. Inte heller vore det klokare att säga, det ockultisternas tystnad så till vida misskrediterar allt vad vi nu blivit meddelade om deras uppnådda resultat. När solen faktiskt skiner, tjänar det ingenting till att säga, det dess ljus är misskrediterade av barometerns beteende dagen förut. Vid behandlingen av ockultismens vunna resultat har jag att göra med fakta, de där verkligen ägt rum och ingenting kan misskreditera vad jag vet är sant. Utan tvivel ska det längre fram löna mödan att undersöka de skäl, som föranlett ockultisterna i alla tider att iakttaga denna djupa hemlighetsfullhet, och det torde finnas mera att säga till rättfärdigande av den väg, de följt, än som synes vid det första påseendet. Ja, läsaren ska inte behöva gå långt i undersökningen av de krafters natur, av vilka mästarna i ockultismen faktiskt är i besittning av, förr än han ska inse den ytterligare önskvärdheten av att undanhålla den stora allmänheten det praktiska bruket av dylika krafter. Men det är en sak att hindra människorna i allmänhet den nyckel, som öppnar all hemlig krafts mysterium; en annan att undanhålla dem det faktiska förhållandet, att det ges ett mysterium att uppdaga. Emellertid skulle en vidare diskussion över denna fråga vara för tidig här. 

För närvarande är det tillräckligt att påpeka det förhållandet, att hemligheten, när allt kommer omkring, inte är fullständig, då utanför stående forskare i saken kan få veta så mycket angående mysterierna, som jag här ska anför. Tydligen ligger där en god del mera bakom, men i alla händelser kan en god del inhämtas av forskare, vilka vilja börja på den rätta vägen.  

Och vad man nu kan lära är ingen ny uppenbarelse, den som äntligen av en nyck för första gången blivit utsträckt till den yttre världen. Det har getts perioder i historien, då världen vetat en god del mera om ockultismens natur och väsende, än man i närvarande stund vet i Väst. Det är i den nyare civilisationens bigotteri och inte i ockultisternas avundsjuka vi måste söka felet, om de europeiska raserna i närvarande stund är mera allmänt okunniga om hur långt de psykologiska forskningarna kommit, än som fallet var med den egyptiska befolkningen i gamla tider eller ännu är med folket i Indien i våra dagar. Vad Indien beträffar, där sanningen av den nyss antydda teorin lätt kan prövas, ska man finna det stora flertalet hinduer fullkomligt övertygande om sanningen av de huvudfakta jag står i begrepp att anföra. I allmänhet inlåter de sig inte gärna i tal om sådana ämnen med européer, därför att dessa är så böjda att med ett dumt gäckeri bemöta åsikter, om vilka de är okunniga eller på vilka de inte redan tror. Den infödde hindun står försagd inför förlöjligandet. Men detta inverkar inte det ringaste på hans egen övertygelse i fråga om läror, vilkas tillvaro han känner och vilkas sanning han i många fall själv erfarit. Hinduerna känner sålunda allt för väl det faktiska förhållandet att det ges personer, vilka genom en total hängivenhet åt ett visst levnadssätt kunna förvärva en ovanlig makt inom ett område, som européerna oriktigt skulle kalla övernaturligt. De är helt hemmastadda med den föreställningen att sådana personer lever ett avsöndrat liv och att de är otillgängliga för en vanlig nyfikenhets blickar; men också med det sakförhållandet, att de är tillgängliga för dem, vilka besitta de egenskaper och den fasta vilja, som erfordras för tillträde till uppfostran i den hemliga vetenskapen. Fråga en bildad hindu, om han hört talas om mahatmorna och yoga vidya eller den hemliga, ockulta, vetenskapen, och i hundra fall mot ett ska ni finna att han har det – och att han, såvida han inte råkar vara en hybrid produkt av ett anglo-indiskt universitet, till fullo tror på verkligheten av de krafter, som tillskrivs yogan. Av detta följer inte att han genast svarar – ja – till en europé, som framställer denna fråga. Han ska troligen säga motsatsen i följd av fruktan, vad jag nyss talat om; men fullfölj era frågor, och ni ska upptäcka sanningen, som jag t.ex. gjorde förra året om en högst intelligent infödd engelsktalande jurist i en inflytelserik ställning och som stod i oavbruten förbindelse med högt uppsatta europeiska ämbetsmän. Till en början mötte min nya bekantskap mina frågor, om han visste något rörande dessa ämnen, med en slö blick av total okunnighet och en bestämd förklaring att han inte hade något begrepp om vad jag menade.

Och det var inte förr än andra gången jag träffade honom enskilt i mitt eget hus och sedan han blivit övertygad om att jag menade allvar och att jag själv ägde någon kunskap om yoga, som han oförbehållsamt meddelade mig sina egna tankar om saken och ådagalade inte blott att han fullkomligt väl förstått min mening hela tiden, utan också att han ägde ett rikt kunskapsförråd rörande tilldragelser och fenomen av en hemlig och skenbart övernaturlig ordning, av vilka många blivit iakttagna inom hans egen familj och flera av honom själv. 

Summan av allt detta är, att européerna inte är berättigade att tillskriva ockultisternas avundsjuka den djupa och totala okunnighet rörande deras tillvaro, som är rådande inom de nuvarande västerländska samhällena. Västerlandet har med uteslutande av den psykologiska utvecklingen endast och enbart sysselsatt sig med den materiella framåtskridandets problem. Kanske har det gagnat världen bäst att inskränka sig till denna sin specialitet, men hur som helst har det endast sig själv att skylla för att denna syftemåls-koncentrering lett till någonting liknande en återgång i en annan utvecklingsriktning. 

En fransk skriftställare, Jacolliot, som länge sysselsatt sig med olika sidor av den österländska spiritualismen, fick av en person, vilken att döma av det språk han använde måste varit en adept, följande yttrande: ”Ni har studerat den fysiska naturen och ni har genom naturlagarna kommit till förvånande resultat, ångan, elektriciteten, etc. Under tjugo tusen år eller mera har vi studerat de intellektuella krafterna, vi har upptäckt deras lagar och genom att låta dem verka ensamma eller i förening med materian har vi framkallat ännu mera förvånande fenomen än era”. Jacolliot tillägger: ”Vi har sett saker, sådana som man inte vill beskriva av fruktan att läsaren ska tvivla på ens förstånd... men vi har inte dess mindre sett dem”. 

III.

Ockultismens fenomen får inte sammanblandas med spiritualismens. De senare är företeelser, dem medierna varken kunna kontrollera eller fatta. De förra är produkter av den medvetna verksamheten hos en levande agent, som känner de lagar, med vilka han arbetar. Om dessa produkter förefaller underbara, ligger felet hos åskådarens okunnighet. Spiritualisten vet allt för väl att i trots av detta okunnighetens gäckeri å de utanför ståendes sida, vilka nöja sig med att skratta utan att veta vad de skrattar åt, allahanda slags synbart övernaturliga tilldragelser oavbrutet inställer sig för dem, som forska därefter med tillbörlig uppmärksamhet. Men han har aldrig kunnat finna en ledtråd till annat än en övernaturlig förklaring av de orsaker, som är i verksamhet. Han har i brist på bättre från första början uppställt en viss hypotes och handlade efter denna föreställning. Han har omkring de givna sakförhållanden uppfört en utarbetad teoretisk byggnad, och han hyser därför en stor motvilja mot mellankomsten av en ny teori, som skulle tvinga honom att omgestalta hela sitt åskådningssätt nästan från begynnelsen. Det finns emellertid ingen hjälp för detta, om han tillhör den klass av forskare, vilka hellre vilja vara förvissade om att de funnit sanningen, än de vill förskansa sig i en teori, den de antagit på vinst och förlust.

I allmänhet ges det knappast ett enda av spiritualismens fenomen, som inte adepter i ockultismen kan reproducera i kraft av sin egen vilja, understödd av deras insikt i naturens resurser. Som man ska finna, när jag kommer till den direkta framställningen av mina egna erfarenhetsrön, har jag sett åtskilliga av spiritualismens mest bekanta fenomen, återgivna genom rent mänsklig verksamhet. De gamla ursprungliga andeknackningarna, vilka utgjorde inledningen till de högre fenomenen inom spiritualismen, har till min uppbyggelse blivit återgivna på otaligt många olika sätt och under förhållanden, vilka gör hypotesen av en ande-mellankomst rent av absurd. Jag har sett blommor falla ned från det nakna taket i ett rum under omständigheter, vilka faktiskt övertygade mig om att inga andar var i verksamhet, dock på ett likaså fullkomligt ”övernaturligt” sätt – i betydelsen av frånvaron utav alla materiella verktyg – som trots alla de blomsterregn, var av åtskilliga spiritualistiska media brukar uppvaktas. Jag har mottagit direkt till mig ställda skrivelser på papper, inlagt i mina egna förseglade kuvert, frambragta eller utfällda (precipiterade) av en levande korrespondent. Jag har i andra hand, men från ytterst trovärdigt håll, kommit till kunskap om en stor mångfald av andra bekanta spiritualistiska fenomen, som blivit framställda på samma sätt genom mänskliga adepter inom ockultismen. Men det är inte min uppgift för närvarande att bekämpa spiritualismen. Vad jag kan förkunna ska troligen tas emot med större förtroende bland spiritualisterna än inom de utanför stående kretsarna av vardagsmänniskor, för spiritualisterna är i alla händelser genom egen erfarenhet medvetna om, att nutidens ortodoxa vetenskap inte känner det sista ordet angående ande och materia, medan den ortodoxa ovetenskapliga hopen i sin slöhet blint förnekar alla sådana fakta den känner på sig att den inte kan förklara. Liksom spiritualismens fakta, som är tillgängliga för varje redlig människa, som vill undersöka dem, inte är av det slaget som var och en kan dra fram och kasta i ansiktet på närgångna tvivlare, så är också dessa senare av den art, att deras vedersakare kunna uttala sin misstro, utan att för varandra blotta det narraktiga i sin ställning, så tydligt det än framträder för de ”invigde”. Men även om de vetenskapligt bildade i genomsnitt kommer att  befinnas ovilliga att medge vare sig ärligheten av mitt vittnesbörd eller fattbarheten av mina förklaringar, torde det dock vara nyttigt gentemot åtskilliga fientliga fördomar, att redan från början klargöra den omständigheten, att ockultismen inte har det ringaste att göra med spiritualismen – att ”andarna” inte har någonting alls att beställa med de erfarenhetsfakta jag kommer att anföra.


A. P. SINNETT
Den Ockulta Världen
London 1881

till nästa avsnitt

_________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö  
Uppdaterad 2014-03-23