En oändlig utvecklingspotential

En av de mest djupgående teosofiska föreställningarna som lyfts fram inom bland annat den antika grekiska traditionen, är att människan utgör ett mikrokosmos av makrokosmos.
Universum speglar sig själv i alla sina delar. En del matematiker har sedan några årtionden tillbaka utvecklat matematiska beräkningar för att skapa vad de kallar fraktaler. Fraktaler betraktas som oändligt komplexa mönster vilka upprepar sig i stort och smått, i varierande skala. Inom teosofin används sinnebilden av fraktaler som en metafor för att skildra att allt i universum upprepar sina mönster och processer, i stor som i liten skala. Ingen annanstans framstår detta mer dramatiskt än inom människan själv. Teosofin för fram tanken att kosmos, naturen och människan alla är sjufaldiga och att de återspeglar varandra. Denna storslagna tanke lägger grunden för den inspirerande hypotesen att människan har en oändlig utvecklingspotential. Människan— snarare än att vara en vilseledd syndare eller ett avancerat djur — är faktiskt ett självmedvetet sinne och hjärta med förmågan att styra och utforma sin egen andliga utveckling mot upplysning. Ordet ”människa” kommer från det gamla sanskritordet manas som på engelska delvis motsvaras av mind, eller på svenska: att besitta ett sinne med tanke- och insiktsförmåga. Genom detta sinnes, känslans och hjärtats kraft tydliggör Visdomstraditionen människans obegränsade förmåga till oändlig utveckling. Individer som har ökat sin medvetenhet om naturens inre verksamhetsområden hedrades med olika titlar som adepter, mahatmor, hierofanter och shamaner, beroende på vilken kultur de kom från.