William Quan Judge skrev i sin förträffliga lilla bok Eko från Orienten följande minnesvärda ord om Mänsklighetens Hjälpare:

En uttömmande avhandling om Adepter, Mahatmor och Nirmanakayor skulle kräva mer än en bok. Den utveckling de är exempel på, är så främmande för modern uppfattning och så ovanlig i dessa dagar av allmän medelmåtta, att den vanlige läsaren med svårighet förmår fatta bilden av dem såsom den kan förmedlas i en kortfattad artikel. Och då nästan allt som kan sägas om Adepterna – för att inte tala om Nirmanakayorna – fordrar en fullständig förklaring av dolda lagar och svårfattliga spörsmål, föreligger det alltid en risk att bli missförstådd även om volymer författades om dem. Dessa varelsers utveckling, villkor, krafter och funktioner innefattar hela evolutionsprogrammet, ty, som mystikerna säger, Mahatman är en tidsålders blomma. Adepterna kan i våra dagar endast vagt förstås, Nirmanakayorna har blott omnämnts i förbigående och Mahatmorna är missuppfattade både av de som tror och de som inte tror på deras tillvaro.

Men den lag som vägleder dem är lätt att påvisa och bör inte vara svår att förstå. De ingriper inte i karma, de varken vill eller får det. Med andra ord, hur mycket en individ än verkar behöva hjälp, så ger de den inte på det sätt han önskar, om hans karma inte tillåter det, och de skulle aldrig ge sig tillkänna på den mänskliga tankens områden i avsikt att förvirra mänskligheten genom utövande av en makt, som från alla håll skulle anses som mirakulös. Man har sagt, att om bara de teosofiska Adepterna inför Europas ögon skulle utföra några få av sina underverk, så skulle de genast få massor av anhängare. Men det skulle inte bli följden, utan i stället ge upphov till dogmatism och avguderi värre än någonsin, samt en skadlig reaktion som skulle bli omöjlig att motverka.

Den andra gruppen som kallas Nirmanakayor är ständigt sysselsatta med det arbete som av dem anses vara större än alla världsliga företag: nämligen människosjälens förädling och all annan godhet som de kan åstadkomma med hjälp av mänskliga ombud. Kring dem kretsar den länge diskuterade frågan om Nirvana eftersom deras ställning i detta inte blivit klart fattad. Ty om Max Müller har rätt i sin åsikt, att Nirvana är liktydigt med förintelse, så är en Nirmanakaya en omöjlighet. För att uttrycka saken paradoxalt: de befinner sig i och utanför detta tillstånd på en och samma gång. De äger rätt till Nirvana men vägrar ta emot det, för att de i stället skall kunna hjälpa det lidande värnlösa barnet Mänskligheten
 

Vi kan läsa följande intressanta rader om relationen och funktionerna hos Bodhisattvan och Nirmanakayan och dess mystiska filosofi i Helena Blavstkys underbara artikel Mysteriet Buddha:

Men vad menas egentligen med en ”Bodhisattva”? Buddhister inom Mahayana´s mystiska system lär att varje BUDDHA manifesterar Sig Själv (hypostatiskt eller på annat sätt) simultant i tre världar, nämligen i Kama-världen (dvs.de sexuella begärens eller åtråns värld – vår jords sinnliga ”universum”) i form av en människa; i Rupa-världen (formernas värld, likväl supersinnlig) som en Bodhisattva; och i den högsta andliga världen (den av ren icke-kroppslig existens) som en Dhyani-Buddha. Den senare finns evigt i tid och rum, dvs. från en Maha-kalpa till en annan – den syntetiska kulminationen av dessa tre är Adi-Buddha [4], Visdomsprincipen som är absolut och därför utanför tid och rum. Deras interrelation är följande: när världen behöver en mänsklig Buddha så ”skapar” Dhyani-Buddhan genom Dhyanas kraft (meditation, omnipotent hängivenhet) en förnufts-född son – en Bodhisattva – vars mission det är att efter den mänskliga Manushya-Buddhans död fortsätta sitt arbete på jorden tills nästa Buddha träder fram. Den esoteriska innebörden av denna undervisning är tydlig. I fallet med en vanlig dödlig så är dennes principer mer eller mindre klara reflektioner av de sju kosmiska och de sju celesta Principerna, dvs. de supersinnliga Varelsernas Hierarkier. I fallet med en Buddha så är dessa principer nästan essensen själv. Bodhisattvan ersätter i honom Karana Sarira, Jag-principen, och därefter resterande enligt korrespondenstanken; och det är enligt detta sätt som den Esoteriska Filosofin förklarar innehållet ur följande vers: ”genom Dhyana´s dygd (abstrakt meditation) så skapar Dhyani-Buddha (Buddhas Ande eller Monad) en Bodhisattva”, eller det astralt klädda Jaget inom Manushya-Buddhan. Så medan Buddha går tillbaka in i Nirvana varifrån denne kom, så stannar Bodhisattvan  kvar för att fortsätta Buddhas arbete på jorden. Det är då denna Bodhisattva som troligtvis har skänkt den lägre principen till Avataren Sankaracharyas skenbara kropp.
 ______________

[4] ”Det är meningslöst att väcka protester utifrån exoteriska verk gent emot dessa uttalanden, som har till syfte att förklara, om än ytligt, den Esoteriska Läran . Det är på grund av att de är förledda av de exoteriska lärorna som biskop Bigandet, och andra påstår att uppgiften om en högsta, evig Adi-Buddha endast finns nertecknad i skrifter av senare datum. Vad som förmedlas här är taget från de hemliga delarna av Dus-Kyi Khorlo (Kala-Chakra på sanskrit, eller ”Tidens Hjul” eller fortvaron).”

Men att säga att Buddha återvänder för att reinkarnera i en ny kropp efter att ha uppnått Nirvana, skulle vara en hädelse för en brahmin såväl som från en buddhistisk ståndpunkt. Till och med i den exoteriska Mahayanaskolan i dess lära om de tre ”Buddhi” kropparna [5] sägs det om Dharmakaya – den ideala formlösa varelsen –  att så fort den är tagen så lämnar Buddha den supersinnliga perceptions världen för alltid, och har inte, och kan inte ha någon mer förbindelse med den. Att säga, som den Esoteriska eller Mystiska Skolan lär, att fastän Buddha är i Nirvana så har han lämnat kvar Nirmanakayan (Bodhisattvan) att arbeta efter honom, är ganska oortodoxt och i överensstämmelse med både den esoteriska Mahayana och Prasanga Madhyamika skolan, den senare är en anti-esoterisk skola med ett helt rationellt system. För i Kala-Chakra Kommentaren står det att det finns: (1) Adi-Buddha, evig och orsakslös; sedan (2) några Sambhogakaya-Buddhor eller Dhyani-Buddhor som existerar under (eonisk) evighet och försvinner aldrig –  Kausal Buddhorna, så att säga; och (3) Manushya-Bodhisattvorna. Relationen mellan dem är bestämd av den givna definitionen. Adi-Buddha är Vajradhara och Dhyani-Buddhorna är Vajrasattva; men även om dessa två är olika varelser på sina respektive plan, så är de faktiskt identiska, eftersom den ene agerar genom den andre, liksom en Dhyani agerar genom en mänsklig Buddha. En är den ”Gränslösa Intelligensen”; den andra bara den ”Högsta Intelligensen”. Det är sagt om Bodhisattvan Phra – som senare på jorden var Buddha Gautama: 

”Efter att ha fullgjort alla villkor för ett omedelbart uppnående av fullkomligt Buddhaskap så föredrog den helige av sin obegränsade givmildhet till levande varelser, att än en gång reinkarnera för mänsklighetens bästa.”

______________

[5] De tre kropparna är (1) Nirmanakaya (Tul-pa'i-Ku på tibetanska), i vilken Bodhisattvan efter att ha beträtt Vägen till Nirvana genom de sex Paramitas [generositet, dygd, tålamod, energi, meditation och visdom] framträder inför människorna för att undervisa dem; (2) Sambhogakaya (Dzog-pa'i-Ku), sällhetskroppen, ogenomtränglig för alla fysiska förnimmelser, och mottas av en som har fullgjort de tre villkoren för moralisk perfektion; och (3)  Dharmakaya (på tibetanska Cho-Ku), som är Nirvana-kroppen [Cf. The Voice of the Silence, ss 95-97, [ i svensk övers. Tystnadens Röst, utgiven 1912, sid. 100 -102] och Hui Neng's Platform Sutra, kap 6].
 

I sin stora Teosofisk Ordbok  finner vi under ordet Trisharana följande utdrag som tar upp ämnet Nirmanakaya och Buddhas tre hypostatiska sidor, eller de olika medvetandetillstånden som en Buddha har till sitt förfogande under tiden Han tjänar mänskligheten. Helena Blavatsky skriver således:

(1) Nirmanakaya klädnaden föredras av ”Medkänslans Buddhor” istället för Dharmakaya tillståndet just därför att det senare utesluter för den som uppnår detta tillstånd varje kommunikation eller relation med det begränsade, det vill säga, med mänskligheten; (2) det är inte Buddha (Gautama den dödliga människan, eller någon annan personlig Buddha) som lever allestädesnärvarande i de ”tre olika sfärerna samtidigt”, utan Bodhi den universella abstrakta principen av den gudomliga visdomen, som inom filosofin symboliseras av Adi-Buddha. Det är den senare som är allestädesnärvarande eftersom det är den universella essensen eller principen. Det är Bodhi eller Buddhaskapets ande som  har upplösts i sin ursprungliga homogena Essens och gått upp i denna, liksom Brahma (universum) går upp i Parabrahm, ABSOLUTHETEN – vilket avses med namnet ”essentiell Bodhi”. För en Nirvani eller en Dhyani Buddha måste anses – emedan den lever i Arupadhatu, det formlösa tillståndet, och i Dharmakaya – i sig själv vara ”essentiell Bodhi”. Det är Dhyani Bodhisattvorna, de ursprungliga strålarna av universell Bodhi som lever i ”reflekterad Bodhi” i Rupadhatu eller den subjektiva världens ”former”; och det är Nirmanakayorna (plural) – vilka frivilligt stannar kvar i Kamadhatu (begärens värld) oavsett om det är i objektiva former på jorden eller i subjektiva tillstånd inom sin sfär (det andra Buddhakshetra) – när deras liv upphör som ”praktisk Bodhi” i den ”upplysta” eller såkallade Buddha formen. Detta gör de för att kunna vaka över, försvara och hjälpa människosläktet. Därför är det varken en viss Buddha eller någon specifik avatar bland de kollektiva Dhyani Buddhorna som avses utan Adi-Bodhi  – det första Logos vars ursprungliga stråle är Mahabuddhi, den Universella Själen, ALAYA, vars flamma är allestädesnärvarande och vars influens har sin egen sfär i var och en av de tre formerna av existens, på grund av att den återigen är den Universella Existensen själv eller reflektionen av det Absoluta. Om det sålunda anses vara filosofiskt – att tala om Bodhi, vilken ”såsom Dhyani Buddha härskar i den andliga domänen” (den fjärde Buddhakshetran eller Buddhas region); och om Dhyani Bodhisattvorna ”såsom härskande i den tredje Buddhakshetran” eller ideationens domän; liksom om Manushi Buddhorna som befinner sig i den andra Buddhakshetran som Nirmanakayor  – så är det högst ofilosofiskt att tillämpa ”idén om en enighet inom treenigheten” på tre personligheter.

I en annan mystisk artikel Läran om Avatarerna av HPB finner vi en del intressanta upplysningar kring Nirmanakayorna, Hon säger:

Det finns ett stort mysterium med sådana inkarnationer och de ligger utanför och bortom cykeln av allmänna återfödelser. Man kan dela upp återfödelserna i tre klasser: de gudomliga inkarnationerna som kallas Avatarer; de av Adepterna som avstår från Nirvana för att hjälpa mänskligheten – Nirmanakayorna; och den naturliga successionen av återfödelser för alla – enligt den allmänna lagen. Avataren är ett framträdande som kan benämnas, en speciell illusion, inom den naturliga illusion som härskar på de plan som är under inflytande av kraften Maya; Adepten återföds medvetet, genom sin vilja och glädje [4]; enheterna inom den vanliga flocken följer omedvetet den stora lagen av dual evolution.

_______________

[4] En genuint initierad Adept kommer att behålla sitt Adeptskap, trots att det kommer att finnas oräkneliga inkarnationer för honom i vår  illusoriska värld. Den pådrivande kraften bakom en serie av sådana inkarnationer är inte karma, som man skulle kunna tro, utan en ännu mer mystisk kraft. Under perioden genom sina olika liv så förlorar Adepten inte sitt Adeptskap, även om han inte kan nå en högre grad.]  

Vad är en Avatar? För man borde förstå termen korrekt innan man använder den. Det är ett nedstigande av den manifesterade Gudomen – oavsett om det är under det särskilda namnet Shiva, Vishnu eller Adi-Buddha – in i en illusorisk individuell form, ett framträdande som för människorna på detta illusoriska plan ter sig objektivt, men är inte så i verkligheten. Den illusoriska formen har varken ett förflutet eller en framtid, eftersom den varken har haft tidigare inkarnationer eller kommer att ha några kommande återfödslar, och har inget med karma att göra, vilken därför inte har någon makt över den.

Gautama BUDDHA föddes som en Avatar ur en synvikel. Men detta påstående tvingar fram förklaringar för att kunna bemöta alla oundvikliga invändningar av dogmatiskt slag. Det är en stor skillnad mellan en Avatar och en Jivanmukta: Den ena, som vi redan har sagt, är en illusorisk kropp utan karma som aldrig tidigare har inkarnerat; den andra, Jivanmuktan, är en individ som genom egna individuella meriter uppnår Nirvana. Och mot dessa yttranden skulle en kompromisslös, filosofisk vedantin motsätta sig. Han skulle troligen säga att då Avatarens och Jivanmuktans tillstånd är ett och det samma, så kan ingen mängd personliga förtjänster, oavsett i hur många inkarnationer de är utförda, leda dess ägare till Nirvana. För Nirvana, skulle han säga, är verksamhetslöst; hur kan då någon verksamhet leda till detta? Det är varken ett resultat, ej heller en orsak, utan ett evigt, allestädes närvarande, och ÄR, som Nagasena skulle definiera det.[5] Och därför kan det inte ha någon relation till eller befatta sig med handlingar, förtjänster eller brister, eftersom dessa är knutna och relaterade till karma. Allt det sagda är förvisso sant, men det finns enligt vår uppfattning en stor skillnad mellan de två. En Avatar är; en Jivanmukta blir till. Om deras tillstånd är identiska, så är inte orsakerna som leder dithän likadana. En Avatar är ett nedstigande av Gud i en illusorisk form; en Jivanmukta, som kan ha gått igenom oräkneliga inkarnationer och samlat på sig stora förtjänster under tiden, blir med all säkerhet inte en ”Nirvani” på grund av dessa, utan bara genom karman som genereras av dessa meriter, vilka leder och guidar honom i riktning mot Gurun som kommer att initiera honom i Nirvanas mysterium och han är den ende som kan hjälpa honom att nå denna boning.

 _______________

[5] Se Milinda´s Questions, översatt av I.B. Horner, Avdelning VII, 5. London, Luzac & Co., 1964. Citerad på sid. 416 & fotnoten i denna text.]

Shastras säger att det är enbart utifrån vårt ”arbete” som vi uppnår Moksha, och om vi inte kan utstå smärta vinner vi inget hjärta och vi kommer varken att få  hjälp eller fördelar av Gudomen [Maha-Gurun]. Därför vidhålls det att Gautama, fastän han är en Avatar ur en synvinkel, så är han även en verklig mänsklig Jivanmukta, som uppnått sin ställning genom personliga meriter och är därför mer än en Avatar. Det var hans personliga meriter som möjliggjorde det för honom att uppnå Nirvana. 

Av Adepternas frivilliga och medvetna inkarnationer finns det två kategorier – de som utgörs av Nirmanakayorna, och de som genomförs av förpliktade Chelor under sin prövotid.

Det största, och samtidigt mest förbryllande mysteriet som berör den första kategorin ligger i det faktum, att en sådan återfödelse i en mänsklig kropp av det personliga Jaget av en särskild Adept – när det dväljes i Mayavi eller i Kama Rupa kroppen, och blivit kvar i Kama-Loka – kan även ske då hans ”Högre Principer” befinner sig i Nirvanas tillstånd.[6] Men låt det bli förstått, att de ovan sagda yttranden är avsedda för offentligt bruk, och att det som står skrivet inte berör denna frågas djupa och mystiska problematik sett utifrån det högsta planet, det vill säga, absolut andlighet, och inte heller från den högsta filosofiska utgångspunkten, som endast kan förstås av väldigt få. Det får heller inte förmodas att allt kan ingå i Nirvana som inte redan är där för evigt; dock kommer det mänskliga intellektet i sitt försök att förstå det Absoluta att placera Det som den högsta termen i en obestämbar serie. Om man håller detta i minnet så kommer en stor del av våra missförstånd att undvikas. Innehållet av denna andliga evolution är materialet på de olika existensplanen som denne ”Nirvani” varit i kontakt med innan han uppnått Nirvana. Planet där detta är sant, som ingår i serien av illusoriska plan, är utan tvivel inte det högsta. De som söker efter det högsta måste komma till den rätta källan för att studera, det vill säga, Upanishadernas undervisning, och samtidigt komma med den rätta andan. Här försöker vi endast att peka ut den rätta riktningen där man skall börja söka, och genom att visa några av de mystiska Ockulta möjligheterna så leder vi likväl inte våra läsare ända fram till målet. Den ultimata sanningen kan endast förmedlas av Gurun till den initierade eleven.

_______________

[6] Från den såkallade Brahma-Loka – den sjunde och högre världen, bortom vilket allt är arupa, formlöst, rent andligt – till den lägsta världen och insekten, eller till och med ett föremål som ett löv, existerar denna ständiga rotation av tillvarons olika villkor, evolution och återfödelse. Vissa människor uppnår tillstånd eller sfärer som det bara går att återvända till i en ny Kalpa (en Brahmâs dag): det finns andra tillstånd och sfärer som det bara går att återvända till efter 100 Brahmâs år (Maha-Kalpa, en period som omfattar 311 040 000 000 000 år). Nirvana, sägs det, är ett tillstånd från vilket det inte finns någon återvändo. Och ändå vidhålls det att det kan finnas, i exceptionella fall, reinkarnationer från detta tillstånd; men dessa inkarnationer är illusioner, likt allt annat på detta existensplan, som vi kommer att visa.]

Efter att ha sagt så mycket så kommer ovanstående påståenden troligen att uppfattas som obegripliga om inte absurda för många. För det första, för alla de människor som är obekanta med läran om naturens mångfald och den mänskliga Monadens olika aspekter; och för det andra för dem som tolkar den sjufaldiga uppdelningen av det mänskliga väsendet från en alltför materialistisk ståndpunkt. Men den intuitiva ockultisten som noggrant har studerat Nirvanas mysterier – som vet att det är identiskt med Parabrahman, och sålunda oföränderligt, evigt, och inget Ting, utan det Absoluta Alltet – kommer att ta till vara de möjligheter som faktiskt erbjuds honom. De vet att medan en Dharmakaya – en ”Nirvani utan lämningar”, som våra orientalister har översatt det, som är absorberad i denna Intighet, som är det enda verkliga, eftersom det är Absolut Medvetande – inte kan återvända till jorden för att inkarnera, medan denne ”Nirvani” inte längre är en han, en hon eller ens ett det; så kan en Nirmanakaya – eller en som har uppnått Nirvana ”med lämningar” det vill säga, en som är klädd i en subtil kropp som gör honom oemottaglig för alla yttre intryck och varje mental känsla, och hos vilken känslan av hans Jag inte helt har upphört – däremot göra det. Vidare, så är varje ockultist medveten om att det finns två slags Nirmanakayor – den naturliga och den förmodade; och att den förra är namnet på eller epitetet som ges en hög askets eller Initierads tillstånd, vilken har nått ett stadium av sällhet, som enbart motsvaras av Nirvana; medan den senare avser självuppoffring av den som frivilligt gör avkall på det absoluta Nirvana, i syfte att hjälpa mänskligheten och fortfarande önskar göra något gott för den, eller, med andra ord rädda sina medmänniskor genom att vägleda dem. Det kan invändas mot att en Dharmakaya, som är en ”Nirvani” eller Jivanmukta, inte kan ha några ”lämningar” kvar efter döden eftersom han uppnått tillståndet från vilket det inte är möjligt att inkarnera mer, och att han inte har någon användning för en subtil kropp eller ett individuellt Jag som reinkarnerar från en födsel till en annan, och att den senare därför rent logiskt upphör; till detta säger vi: det är så för alla exoteriska syften och är en generell lag. Men fallet som vi har att göra med är exceptionellt, och dess förverkligande ligger inom den högt Initierades Ockulta förmågor, som innan han går upp i Nirvana kan orsaka sina ”lämningar” (ibland, men det är inte bra, så kallas hans ”lämningar” för Mayavi  Rupa,) att stanna kvar, [7]  oavsett om han skall bli en ”Nirvani” eller kommer att finna sig själv i ett lägre tillstånd av sällhet.

_______________

[7] Faktumet med försvinnandet av Jagets farkost inom den fullt utvecklade Yogin, som antas ha uppnått Nirvana medan han fortfarande var på jorden, flera år innan hans kroppsliga död, har lett till en lag i Manu, vilken sanktionerats av brahminsk auktoritet under årtusenden, så att en sådan Paramatma åtminstone skall hållas för absolut oskyldig och fri från synd och ansvar, vad han än gör (se sista kapitlet i Manus Lagar). Till och med kastsystemet – den mest despotiska, kompromisslösa och autokratiska tyrannen i Indien – kan brytas av Yogin utan straff, eftersom han står över kastsystemet. Detta ger nyckeln till våra påståenden.

Två viktiga ord i sammanhanget är Nirvana och en Nirvani, vilka har blivit fullständigt missförstådda av många översättare blir förklarade på det här sättet enligt den Esoteriska Filosofin, HPB säger i Teosofisk Ordbok:

Nirvana (sk)*. Enligt orientalister är detta att likna vid att ”blåsa ut”, precis som man gör med lågan på ett ljus, och fullständigt utsläcka existensen. Men i de esoteriska förklaringarna ses detta som ett tillstånd av absolut existens och absolut medvetande, till vilket den människas Jag går som har nått den högsta graden av fullkomlighet och helighet under sin livstid, och detta gör Jaget efter att kroppen har dött, men ibland som i fallet med Gautama Buddha och andra, sker detta under livet. (Se ”Nirvani”).

Nirvani (sk)* En som har uppnått Nirvana – en frigjord själ. Att Nirvana inte betyder det som påstås av orientalister vet varje forskare som besökt Kina, Indien och Japan. Nirvana betyder förvisso ”flykt från elände” men endast från materian, frihet från Klesha eller Kama, och det fullständiga utsläckandet av de animala begären. Om någon berättar för oss att Abidharma definierar Nirvana ”som ett tillstånd av absolut förintelse” så motsätter vi oss detta påstående och adderar till det sista ordet ”av allt som är förbundet med materian eller den fysiska världen”, därför att den senare (tillika med allt som finns i den) är illusion, maya. Sakyamuni Buddha sa under sitt sista ögonblick i livet att ”den andliga kroppen är odödlig”. (se Sanskrit-Chinese Dictionary) Och som sinologen Mr Eitel förklarar det: ”De populära exoteriska systemen är överens om att definiera Nirvana negativt som ett tillstånd av absolut befrielse från själavandringens kretslopp; som ett frihetstillstånd från alla former av existens; till att börja med, frihet från alla passioner och ansträngningar; ett tillstånd av likgiltighet för all sensibilitet – och han skulle kunna tillägga ”död åt allt medlidande för den lidande världen”. Och detta är orsaken till varför Bodhisattvorna som föredrar Nirmanakaya framför Dharmanakaya klädnaden är högre rankande och mer aktade i den populära föreställningen än Nirvanis. Samma forskare tillägger dock: ”Positivt (och esoteriskt) definierar de Nirvana som det högsta tillståndet av andlig sällhet, som den absoluta odödligheten genom införlivande av själen (snarare anden) i sig själv, fast med bevarandet av individualiteten så att till exempel Buddhorna efter att de ingått i Nirvana på nytt kan framträda på jorden – det vill säga, i en kommande Manvantara.
 

I en liten fotnot i den upplysande artikeln Teorier och reinkarnationer av andar, del 2, står dessa viktiga ord: