Teorier om reinkarnation och andar

Andra delen


HELENA BLAVATSKY

© 2003 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

 

Olyckligtvis för dem och lyckligtvis för oss, är det inte de moderna ockultisterna som uppfunnit läran. De håller sig på defensiven. Och de bevisar vad de säger, nämligen att ingen ”personlighet” ännu någonsin ”reinkarnerat på samma planet” (vår jord, och denna gång är det inte något feltryck) utom i de tre undantagsfall som förut nämnts. Till dessa kan läggas ett fjärde fall vilket är den frivilliga, medvetna handling, som hör samman med adeptskapet; och att en sådan astral kropp tillhör varken kropp eller själ och ännu mindre människans odödliga ande, låt oss nu gå vidare med vår förklaring och våra bevis.

Innan man med anledning av obestridliga manifestationer framlägger teorier angående detta något som åstadkommer dem och i kraft av prima facie bevis gör gällande att det är döda människors andar som återbesöker oss, kan det vara lämpligt att studera vad man under antiken hade för åskådning i detta ämne. Spöken och uppenbarelser, materialiserade eller halvt materiella ”ANDAR”, har inte uppstått genom Allan Kardec eller i Rochester. Ifall dessa varelser vars ständiga vana är att utge sig för att vara själar och de dödas fantomer, tycker om att göra detta och lyckas få publiken att tro dem, så beror detta på att den forntida kloka filosofin trängts bort av egenkärlek a priori, och av obevisade påståenden. Den fråga som först måste avgöras är: ”Har andar någon som helst substans som de kan ikläda sig?” Svar: Vad som nu i Frankrike kallas perisprit, och i England och Amerika benämnes en ”materialiserad form” kallades i gamla dagar peri-psyche och peri-nous, och var alltså välbekant för de gamla grekerna. Har de en kropp, av antingen gas, vätska eller eter, materiell eller semi-materiell? Nej, svarar vi med stöd av de ockulta lärorna i hela världen. Hinduerna säger att atma eller anden är Arupa, formlös, och detsamma gör grekerna. Även i den romersk-katolska kyrkan är Ljusets såväl som Mörkrets änglar alldeles okroppsliga: "meri spiritus, omnes corporis expertes", och med den Den Hemliga Lärans ord, existerade de från begynnelsen. Som Emanationer från den odifferentierade Principen, är Dhyan Chohanerna av den ENDA (den Första) kategorin eller den rent Andliga Essensen, bildade av det Enda Elementets Ande; den andra kategorin uppstår ur den andra Emanationen från Elementens Själ; medan den tredje kategorin äger en ”förnufts-kropp” som de inte är underkastade, utan som de kan ikläda sig och dirigera som en kropp, som är dem underkastade, och som i så väl form som sammansättning är eftergiven deras vilja. Efter denna (den tredje) kategorin har de (andarna, änglarna, Devorna eller Dhyan Chohanerna) KROPPAR, den första rupa-gruppen bildas av ett element – Eter; den andra är sammansatt av två element – Eter och eld; den tredje av tre – Eter, eld och vatten; den fjärde av fyra – Eter, luft, eld och vatten. Sedan kommer människan, som utom de fyra elementen, har även ett femte – Jord, vilket är förhärskande i henne: därför lider hon. Om änglarna sade St Augustinus och Peter Lombard, ”att deras kroppar är skapade för att handla, inte för att lida. Det är jord och vatten, humus et humor, som skänker benägenhet för lidande och passivitet, ad patientiam, och Eter och Eld för handlande.” Andarna eller de mänskliga monaderna, vilka tillhör den första eller odifferentierade essensen, är sålunda okroppsliga; men deras tredje princip (eller den mänskliga Femte – Manas) kan i förening med sin bärare bli Kama rupa och Mayavi rupa – begärskroppen eller ”illusionskroppen”. Efter döden uppstiger de bästa, ädlaste och renaste egenskaperna som tillhör Manas eller den mänskliga själen till Devachan tillsammans den gudomliga Monaden , varifrån ingen utgår eller återvänder, utom då tiden att reinkarnera är inne – vad är det då som framträder under den dubbla masken av det andliga Jaget eller den avlidna individens själ? Det är Kama rupans element, med hjälp av elementaler. Ty vi har fått lära oss att de andliga väsen, som efter behag kan ikläda sig en form och visa sig, dvs. kan göra sig objektiva och även vidrörbara – är blott änglarna (Dhyan Chohanerna) och adepternas nirmanakaya [10], vars andar är iklädda förädlad materia. Astralkropparna – dvs resterna och dräggen av en dödlig, som avlagt sin kropp – är inte, då de visar sig, de individer de gör anspråk på att vara, utan endast simulacrum [skenbilder] av dem. Och detta var vad man trodde under hela antikens tid, från Homeros och till Swedenborg; från den tredje rasen ner till våra dagar.
_________________

[10] Nirmanakaya är det namn som betecknar adepternas astrala former (i deras fullständiga skick), vilka kommit alltför långt på kunskapens och den absoluta sanningens väg, för att inträda i ett Devachaniskt tillstånd; och vilka å andra sidan efter moget övervägande skjutit ifrån sig nirvanas salighet för att hjälpa mänskligheten genom att osynligt leda och hjälpa utvalda människor på samma framåtskridandets väg. Men dessa astrala väsen är inte tomma skal, utan fullständiga monader, bestående av  den 3:e, 4:e, 5:e, 6:e och 7:e principen. Hur som helst, så finns det ett annat slags nirmanakayor, om vilka mycket kommer att sägas i Den Hemliga Läran. – H.P.B.

Mer än en hängiven spiritualist har använt sig av citat från Paulus för att styrka sitt påstående, att andar kan visa sig och även brukar göra detta. ”Det gives en naturlig kropp, och det gives en andlig kropp” etc. etc. (I Kor 15:44) Men man behöver bara studera de föregående och efterföljande verserna noggrannare för att inse att Paulus åsyftade något helt annat än vad man velat lägga i hans ord. Visst finns det en andlig kropp, men den är inte identisk med den astrala formen som innefattas i den ”naturliga”  människan. Den ”andliga” utgörs bara av vår individualitet, oklädd och förvandlad efter döden, ty aposteln är försiktig nog att i vers 51 och 53 förklara: ”Immut abimur sed non omnes” ”Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi ska alla förvandlas. [vers 51] Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.” [vers 53]

Men detta är inte något bevis för andra än de kristna. Låt oss se vad de gamla egyptierna och neo-platonikerna – vilka båda var ”theurgister”  par excellence, tänkte om saken. De indelade människan i tre huvud grupper, vilka i sin tur uppdelades i principer precis som vi gör: Den rena odödliga anden; ”spök-själen” (en lysande fantom), och den grova materiella kroppen. Frånsett den sistnämnda, vilken betraktades som det jordiska skalet, uppdelades dessa grupper i sex principer: 1. Kha, ”livskroppen”; 2. Khaba, ”astralformen” eller skuggan; 3. Khou, den ”animala” själen; 4. Akh, den ”jordiska intelligensen”; 5. Sa ”den gudomliga själen” (eller Buddhi) ; 6 och. Sah, eller mumien, vars funktioner började efter döden. Osiris var den högsta oskapade anden, ty detta ord var i en bemärkelse ett släktnamn i det varje människa efter sin överflyttning blev Osirifierad, dvs. uppgick i Osiris – Solen eller i det strålande, gudomliga tillståndet. Det var Khou, som med de lägre delarna av Akh eller Kama rupa med tillägg av drägget från Manas, vilket allt stannar kvar i vår atmosfärs astralljus – vilket motsvarar till de förskräckliga och så fruktade bhutas, som hinduerna talar om (våra ”elementarer”). Detta framgår ur översättningen av den så kallade ”Harris-papyrusen om Magi” (papyrus magique, översatt av Chabas), där de kallas Kouey eller Khou, och där det förklaras att enligt hieroglyferna kallades de Khou eller de ”återupplivade döda”, de ”återuppståndna skuggorna”.[11]

_________________

[11] Om man uppställer dessa  principer parallellt med de esoteriska lärornas indelningen , ser vi att 1. Osiris är Atma, 2. Sa är Buddhi, 3. Akh är Manas, 4. Khou är Kama-rupa, sätet för de jordiska begären, 5. Khaba är Lingha-Sharira, 6. Kha är Pranatma (livsprincipen), Sah är mumien eller kroppen.

Då det sades om en person att han ”hade en Khou”, menades med detta att han var besatt av en ”Ande”. Det fanns två slags Khous – de rättfärdigade, vilka efter att ha för en kort tid levt ett andra liv (nam onh) bleknade bort och försvann; och sådana Khous som var dömda att  vandra i mörker utan vila efter att ha dött en andra gång – mut, em, nam – och som kallades H'ou-métre (”de för andra gången döda”), vilket inte hindrade dem från att klänga sig fast vid andras liv, alldeles som vampyrer. Hur fruktade de var förklaras i våra tillägg till Egyptisk Magi och ”Kinesiska Andar” (Hemliga Läran). De drevs ut genom exorcism av egyptiska präster alldeles som den onde anden drivs ut genom exorcism av en romersk katolsk curé; eller som man driver ut den kinesiska houen, vilken är identisk med Khou och ”Elementaren”, så väl som med lares eller larvae –  ett ord som härleds av den språklärde Festus från lares; och han förklarar att de var ”de avlidnas skuggor”, vilka då de var i ett hus, inte gav vare sig herrar eller tjänare någon ro. Då dessa varelser åkallades genom teurgiska och framför allt nekromantiska ceremonier, betraktades de, och betraktas fortfarande i Kina – varken som Anden, Själen eller någonting som verkligen tillhör den avlidna personen de föreställde, utan helt enkelt som hans falska avbild – simulacrum.

”Den mänskliga själen”, säger Apuleius, "är en odödlig Gud (Buddhi), men som trots detta har sin begynnelse. Då döden befriar den (Själen) från dess jordiska organism kallas den lemure. Det finns bland dessa sistnämnda inte så få som är välvilliga, och som blir sin familjs gudar eller demoner, dvs. dess husgudar: i detta fall kallas de lares. Men de omtalas i nedsättande ordalag och kallas larvae då de av ödet dömts att irra omkring, de sprider omkring sig sjukdom och pest. (Inane terriculamentum, ceterum noxium malis.); eller om deras verkliga väsen inte är bekant, kallas de helt enkelt manes.”(Apuleius, Du Dieu de Socrate, s 143-145. Edit Niz.) Lyssna till vad Jamblikos, Proclus, Porfyrios, Psellus och dussintals andra författare säger om dessa mystiska ting.

Magerna från Kaldeen trodde och lärde, att den celesta eller gudomliga själen blev delaktig av det eviga ljusets salighet, medan den animala eller sinnliga själen, då den var god, hastigt upplöstes, och om den  var ond så irrade den däremot omkring i jordens atmosfär. I sådant fall ”antager den (själen) stundom formen av olika mänskliga fantomer och även av djur”. Detsamma sade grekerna om sin Eidolon och rabbinerna om Nefesh. (Se vidare Sciences Occultes, Count de Resie, V 11.) Alla medeltidens Illuminati talar om den astrala Själen, den avlidnes skenbild eller spöke. Vid den död, som vi kallar födelse, förblir den rena anden fäst vid den mellanliggande och lysande kroppen, men så snart dess lägre form (den fysiska kroppen) är död, uppstiger den förra till himlen och den senare går till underjorden, till Kama loka.

Homeros visar för oss hur Patrokles’ kropp – den fulländade avbilden av den jordiska gestalt som låg död genom Hektors förvållande – reser sig i sin andliga form, och Lucretius skildrar hur den gamle Ennius, som föreställer Homeros själv, fäller bittra tårar mitt ibland skuggorna och de mänskliga skenbilderna på Acherusia’s stränder ”där varken våra kroppar eller våra själar lever” utan bara våra skuggbilder.

”. . . Esse Acherusia templa,
. . . Quo neque permanent animae, neque corpora nostra,
Sed quædam simulacra. . . ”.

Virgilius kallar denna för imago ”avbild” och i Odysséen (I. XI) omnämner författaren den som typen, modellen för och på samma gång kopian av den fysiska kroppen; eftersom Telemachus vill inte igenkänna Ulysseus utan söker driva bort honom genom att säga: ”Nej, du är inte min fader, du är en demon som söker förleda mig!” (Odys. I. XVI. v 194.) ”Latinarna saknar inte betydelsefulla egennamn för att beteckna de olika arterna av demoner. De kallade dem sålunda i tur och ordning lares, lemures, geni och manes.” Då Cicero översätter Platon’s Timaeus, översätter han orden daimones med lares; och grammatikern Festus förklarar att underjordens gudar eller de lägre gudarna var människors själar, och gör precis som Homeros gjorde en åtskillnad mellan dem, och mellan anima bruta och anima divina (den djuriska och den gudomliga själen). Plutarchos (i Proble Rom.) låter larerna ha uppsikt över och bebo (spök-) husen och kallar dem grymma, fordrande, närgångna etc. etc. Festus anser att det finns både goda och dåliga larer. Ty han kallar dem vid ett tillfälle för præstites  eftersom de ibland skänker och noga vaktar över saker (direct apports), och vid ett annat tillfälle kallar han dem för – hostileos [12]. ”Hur det än förhåller sig”, säger Leloyer på sin besynnerliga gamla franska, ”så är de inte bättre än våra djävlar, vilka även om de ibland verkar att hjälpa människor och skänka dem ägodelar, dock gör detta endast för att längre fram skada dem ännu mera och grundligare. Lemures är också djävlar och larvæ, ty de visar sig om natten i olika mänskliga och djuriska gestalter, men oftast bär de anletsdrag som DE lånar från döda människor.” (Livre des spectres. V, IV, sid. 15 och 16.)

_________________

[12] Därför att de drev fienderna på flykten.

Efter denna lilla tribut åt sina kristna fördomar, enligt vilka Satan uppträder överallt, talar Leloyer som en ockultist och därtill som en mycket lärd sådan.

”Det är alldeles säkert att genier och inga andra hade i uppdrag att övervaka varje nyfödd människa och att de kallades genie, som Censorius säger, emedan de hade vår ras i sin vård och de inte bara hade uppsikt över varje dödlig varelse utan också över hela generationer och stammar, ty de var folkens genier."

De romerska katolikerna hämtade idéen om skyddsänglar för människor, raser, byggnader, städer och nationer från de förkristna ockultisterna och hedningarna. Symmachus (Epistol I X) skriver: ”Liksom själar ges till dem som föds, så ges genier till alla nationer. Varje stad hade sin skyddsande, till vilken folket offrade.” Man har funnit mer än en inskription som lyder: Genio civitatis – ”till stadens genius”.

Fast antikens oinvigda människor verkade lika litet som de moderna ha varit säkra på när en uppenbarelse var en anhörigs eidolon eller ställets genius. Då Enneas firade sin fader Anchises namnsdag, fick han se en orm krypa över hans grav och visste inte om det var faderns genius eller ställets. (Virgilius) ”Manerna” [13] var indelade i olika kategorier, goda och dåliga, och de som var olycksbådande, och det som Virgilius kallar numina larva, blidkades med offer för att de inte skulle ställa till ofog, som till exempel att sända onda drömmar till sådana som föraktade dem osv.”
_________________

[13] Från manus, ”god”, en motsägelse enligt Festus.

Tibullus visar detta genom orden:

Ne tibi neglecti mittant insomnia manes10). (Eleg, I, 11.) [”Må inte de försummade manerna sända dig onda drömmar.”]

”Hedningarna trodde att de lägre själarna efter döden förvandlades till diaboliska, luftiga andar." (Leloyer, s 22.)

Uttrycket Eteroprospos, kommer, då det uppdelas i flera ord, avslöja en hel satsmening: ”en annan än jag bakom mina personliga anletsdrag”.

Det är till denna jordiska princip, eidolon, larva, bhuta  –  man må kalla den vad som helst – som man i Isis [14] inte medger reinkarnationsmöjlighet.
_________________

[14] På sidan 12, Vol I, av Isis Unveiled, hävdades från första början tron på reinkarnation, och den framhölls som en beståndsdel i den tro som en gång var universell. ”Metempsychosis” (eller själavandring) och reinkarnation är när allt kommer omkring en och samma sak.

Teosofins läror är helt enkelt antikens trogna eko. Människan är en Enhet bara vid sin begynnelse och vid sitt slut. Porfyrios säger, att alla Andar, alla Själar, gudar och demoner utgår från och har UNIVERSUMS SJÄL som sin rot-princip (De Sacrifice). Det fanns ingen framstående filosof som inte trodde på: (1) reinkarnation (metempsykosis), (2) att människan var sammansatt av flera principer, eller att människan hade två Själar som var separata och av helt olika naturer; den ena förgänglig, den Astrala Själen, den andra oförgänglig och odödlig; och (3) att den förra inte var den människa den föreställde – ”varken hennes ande eller kropp, utan i bästa fall hennes avspegling”. Detta lärde brahminerna, buddhisterna, hebréerna, grekerna, egypterna och kaldéerna. Så lärde också de sentida arvtagarna till den Visdom som förkunnades före syndafloden, så lärde Pytagoras och Sokrates, Clemens av Alexandria, Synesios och Origenes, de äldsta grekiska skalderna lika väl som gnostikerna, vilka enligt Gibbon var alla tiders mest förfinade, lärda och upplysta människor. (Se ”Decline and Fall” etc.) Men massan var i alla tider sig lik, vidskeplig, med hög tanke om sig själv och materialiserade nästan varje andligt och ädelt idealistiskt begrepp och drog ned det till sin egen låga nivå – alltid fientligt inställd till filosofin.

Men allt detta hindrar inte det faktiska förhållandet att vår ”femte ras” människa, som enligt den esoteriska analysen är en sjufaldig varelse, alltid exoteriskt erkändes tillhöra världen, den undre världen, jorden och den högre världen, så som Ovidius målande beskriver:

Bis duo sunt homines; manes, caro, spiritus, umbra;
Quatuor ista loca bis duo suscipiunt.
Terra tegit carnem, tumulum circumvolat umbra,
Orcus habet manes, spiritus astra petit.

[Den fyrfaldiga människan är: kropp, vålnad, skugga och ande;
Fyra är de rum som mottager var sin del.
Köttet av jorden döljs, skuggan kring gravkullen svävar,
dödsrikets konung har vålnaden kvar, men anden mot stjärnorna stiger.]

Ostende, okt. 1886

HELENA BLAVATSKY
The Path, November, 1886

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol II, s 274-289, ”Theories About Reincarnation and Spirits”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.
 

___________________________________________________________________

 | till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

 

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23