Absolut teosofi
United Lodge of Theosophists 

Nyhetsbrev nr 12

Det har aldrig varit lätt att beskriva vad teosofi är och vad den Teosofiska Rörelsen vill ge oss människor. Teosofin har allt sedan Helena Blavatsky initierade den kämpat för att få bli erkänd som en livsåskådning. Teosofins rötter ligger långt tillbaka i forntiden. HPB – som hennes anhängare kallar henne för – tillkännagav under sin livstid att hon hade fått i uppdrag att förmedla till världen den teosofiska läran från högt utvecklade Mästare från Orienten. Teosofin var inte en ny filosofi utan hade existerat sedan urminnes tider som ett esoteriskt system och den finns fördold i samtliga religioner. Redan från början fanns det ett inbyggt motstånd från de etablerade religionerna, den empiriska vetenskapen samt de filosofiska skolorna som alla kände sig hotade.

Trots detta  lyckades teosofin växa och få fotfäste runt om i världen. Den teosofiska världsbilden genomsyrar de flesta esoteriska system av idag och väldigt mycket inom New Age är lånat teosofiskt tankegods. Idag finns det teosofiska centra i nästan varje storstad, där teosofer studerar och sprider den teosofiska undervisningen. I detta nya millennium kan vi verkligen se att många teosofiska begrepp och idéer har fått riktigt fotfäste och teosofin börjar accepteras. I en tid som denna, där stress, oro och rädsla dominerar de flesta människor har teosofin verkligen en stor roll att spela när det gäller att få en positiv inställning till livets mål och mening. Denna meditativa livsfilosofi har framtiden för sig.
 
 Denna artikel kommer att ta upp en del olika aspekter av den teosofiska undervisningen som belyser var teosofin står och vad den vill lära oss människor. Vad vi ska göra för att vi ska förstå varandra bättre och hur vi kan förändra vår syn på livet genom att se med  nya "teosofiska ögon" behandlas ingående. Att uppnå frid i sinnet och fred på jorden är ingen lätt uppgift att ta på sig. Alla citat är hämtade från Helena Blavatskys mästerliga och omfångsrika flora av artiklar som skrevs just för framtidens människor så att de skulle kunna få en insikt eller gnosis om hur saker och ting egentligen ligger till.

HPB hänvisade till ett uråldrigt Broderskap av Adepter. Detta existerar som en evig källa för bevarandet och upptecknandet av alla historiska händelser och fakta angående religionernas och filosofiernas utveckling i världen. Den Teosofiska Rörelsen förklaras vara inspirerad av Dem och HPB påstod sig bara vara deras "budbärare" och deras lärjunge.

I en av sina läroböcker i teosofi svarade HPB på olika frågor. I Nyckeln till Teosofin kan vi läsa följande definition på vad teosofi är, var det härstammar ifrån och några kända "stora teosofer" citeras:

Fråga: Man hör ofta sägas att teosofin och dess läror är en nymodig religon. Är den en religion?
Svar: Nej. Teosofi är en gudomlig kunskap eller vetenskap.

Fråga: Vad betyder ordet egentligen?
Svar: "Gudomlig Visdom", (theosofia) eller gudarnas visdom, liksom (theogonia), gudarnas genealogi. Det grekiska ordet (theos) betyder en gud, en av de gudomliga varelserna, men inte "Gud" i den mening man idag förknippar med ordet. Därför är den inte "Guds visdom" som vissa översätter det, utan den Gudomliga Visdom som gudarna besitter. Uttrycket är många tusen år gammalt.

Fråga: Var kommer namnet ifrån?
Svar: Det kommer från de alexandrinska filosoferna, kallade sanningsälskare, filaleter, från (fil) "älskande" och (aletheia) "sanning". Namnet teosofi går tillbaka till tredje århundradet e Kr. Det började användas av Ammonios Sakkas och hans lärjungar(1) som grundade det eklektiska teosofiska systemet.

[Fotnot 1] Även kallade analogister. Professor Alexander Wilder (medlem av Teosofiska Samfundet) skrev i The Eclectic Philosophy* att de kallades så, därför att de i sin tolkning av alla heliga legender och berättelser, myter och mysterier brukade tillämpa analogins eller korrespondensens regel eller princip. De ansåg nämligen att händelser i den yttre världen uttryckte skeenden och erfarenheter i den mänskliga själen. De kallades också neoplatoniker. Även om teosofi, eller det eklektiska teosofiska systemet, i regel hänförs till trehundratalet har teosofin, enligt Diogenes Laertius, ett långt äldre ursprung. Han hänför systemet till en egyptisk präst, Pot-Amon, som levde under den tidiga ptolemeiska dynastin. Samma författare säger att namnet är koptiskt och betyder "den som är vigd åt Amon", Visdomens Gud. Teosofi är liktydigt med Brahma-Vidya, gudomlig kunskap.

* "Den Eklektiska Filosofin" publicerad i New Platonism and Alchemy, Albany, N.Y.: Weed, Parson and Company, 1869. (Öv anm)]

Fråga: Vad är syftet med detta system?
Svar: Först och främst att inpränta vissa stora moraliska sanningar hos dess lärjungar och alla "sanningsälskare". Därav Teosofiska Samfundets motto: "Det finns ingen religion högre än sanningen".(2)

[Fotnot 2] Den eklektiska teosofin delades in i tre huvudpunkter: 1) Tron på en absolut, ofattbar och högsta gudomlighet eller oändligt väsen, som är hela naturens upphov och upphovet till allt som finns, både synligt och osynligt. 2) Tron på människans eviga, odödliga natur, eftersom hon strålar ut från den universella själen och är identisk med dess väsen. 3) Teurgi eller "gudomligt arbete", eller att frambringa gudarnas verk; från ordet theoï = "gudar" och ergeïn = "att arbeta". Denna term är mycket gammal men kom inte i allmänt bruk eftersom ordet tillhörde MYSTERIERNAS vokabulär. Det var en mystisk tro – praktiskt bevisad av initierade adepter och präster – att människan kunde beveka gudarna att förmedla gudomliga mysterier till henne. Ibland kunde gudarna också göra sig själva synliga, antigen subjektivt eller objektivt. Villkoren för detta var att människan gjorde sig själv lika ren som de okroppsliga varelserna – det vill säga, att hon återgick till sin ursprungliga rena natur. Detta var den transcendentala aspekten av det vi nu kallar spiritualism, men genom att den blev missbrukad och missförstådd av allmänheten, kom den att betraktas som nekromanti och blev allmänt förbjuden. En travesterad form av Iamblichos teurgi praktiseras fortfarande i vissa moderna kabbalisters ceremoniella magi. Modern teosofi undviker och förkastar båda dessa former av magi och "nekromanti" eftersom de anses vara mycket farliga. Sann gudomlig teurgi kräver en nästan övermänsklig renhet och heligt liv, annars degenererar den till mediumskap eller svart magi. Ammonios Sakkas, som också kallades theodidaktos, "guds-lärd", hade Plotinos och hans efterföljare Porfyrios som närmaste lärjungar. De förkastade teurgi till att börja med, men försonades till slut med den. Det gjorde de genom Iamblichos, som skrev verket "De Mysteriis" under namnet Abammon. Abammon var en berömd egyptisk präst och Iamblichos egen läromästare. Ammonios Sakkas föräldrar var kristna men han blev neoplatoniker efter att ha känt sig avskräckt sedan barndomen av dogmatisk spiritualistisk kristendom. Han sägs ha fått gudomlig visdom uppenbarad för sig i drömmar och visioner, precis som Jacob Böhme och andra stora siare och mystiker. Därav namnet theodidaktos. Han beslöt sig för att förena alla religionssystem till en universell tro grundad på etik genom att påvisa deras gemensamma ursprung. Hans liv var så oklanderligt och rent, hans lärdom så djup och bred, att flera kyrkofäder blev hans hemliga lärjungar. Clemens Alexandrinus talar i många berömmande ordalag om honom. Plotinos – även kallad Ammonios’ "S:t Johannes" – var också en allmänt respekterad och högaktad man, som hade djup lärdom och integritet. Vid trettionio års ålder reste han till Orienten, tillsammans med den romerske kejsaren Gordianus och hans här, för att få undervisning av Baktriens och Indiens vise. Han ledde en filosofisk skola i Rom. Hans lärjunge Porfyrios, en helleniserad jude vars verkliga namn var Malek, samlade sin mästares alla skrifter. Porfyrios själv var en stor författare och gjorde en allegorisk tolkning av några av Homeros’ skrifter. Det meditationssystem filaleterna hängav sig åt var extasens, ett system liknande det som praktiseras i indisk yoga. Det vi känner till om den eklektiska skolan kommer från Origenes, Longinos och Plotinos, Ammonios’ närmaste lärjungar. (Se The Eclectic Philosophy, av A. Wilder.)]

Det främsta syftet grundarna av den eklektiska teosofiska skolan hade, var det samma som ett av de tre syften som Teosofiska Samfundet, dess moderna efterföljare har. De ville förena alla religioner, sekter och nationer under ett gemensamt etiskt system som grundades på eviga sanningar.

Fråga: Hur kan ni bevisa att detta inte är en omöjlig dröm, att alla världsreligionerna verkligen är grundade på en och samma sanning?
Svar: Genom jämförande studium och analys. Det fanns bara en "Visdomsreligion" i forna dagar. Likheten mellan de olika primitiva religiösa filosofierna bevisas för oss genom de identiska läror som förmedlades till de initierade under MYSTERIERNA, en institution som en gång var allmänt utbredd." Alla de gamla religionskulterna antyder att det långt före dem fanns en enda teosofi. Nyckeln som öppnar den ena måste öppna dem alla; annars är det inte rätt nyckel." (Se The Eclectic Philosophy.) [hela Nyckeln till Teosofin, kap 1]

Att läsa om teosofin och dess olika beröringspunkter i historien är en fascinerande läsning, här kommer ytterligare ett avsnitt ur första kapitlet, där HPB fortsätter att tala om teosofins inriktning:

Fråga: Under Ammonios dagar fanns det flera uråldriga stora religioner. Bara i Egypten och Palestina fanns det många sekter. Hur kunde han förena dem?
Svar: Genom att göra det vi nu försöker göra igen. Neoplatonikerna var en stor grupp och de tillhörde flera olika religiösa filosofier(3); det gör också teosoferna.

[Fotnot 3] Det var under Filadelfos tid som judendomen etablerade sig i Alexandria. Följden blev att de hellenistiska lärarna blev farliga rivaler till rabbinkollegiet i Babylon. Författaren till The Eclectic Philosophy påpekar mycket riktigt att: "De buddhistiska, vedantiska och magiska systemen lärdes ut samtidigt med dåtidens grekiska filosofier. Det var inte underligt att tänkande människor ansåg att ordstriden borde upphöra och att det var möjligt för ett enda harmoniskt system att utkristalliseras från alla dessa olika läror... Pantaenus, Athenagoras och Clemens var synnerligen lärda inom den platonska filosofin och förstod dess grundläggande samband med de österländska systemen."

På den tiden bekräftade juden Aristobulos att Aristoteles etik representerade Mose lags esoteriska läror. Philo Judaeus försökte förena Pentateuchen med pythagorisk och platonsk filosofi. Och Josephus bevisade att esséerna från Carmel inte gjorde annat än efterliknade och var anhängare av de egyptiska terapeuterna (healers). Så är det även idag. Vi kan visa varje kristen religions stamträd ner till minsta sekt. De senare är mindre kvistar och skott, som har slagit ut ur de större grenarna, men dessa kvistar och grenar har slagit ut från samma stam – VISDOMSRELIGIONEN. Det var detta Ammonios ville bevisa. Han försökte förmå hedningar och kristna, judar och avgudadyrkare att lägga ner sina stridsvapen och att komma ihåg att de alla hade tillgång till samma sanning, om även under olika förklädnader, och att de alla var barn av samma moder.(4) Detta är också teosofins mål.

[ Fotnot 4.] Mosheim säger om Ammonios: "Klar över att inte bara de grekiska filosoferna, utan även de olika barbariska nationernas filosofer, var fullkomligt överens med varandra i alla viktiga frågor, gjorde han det till sin uppgift att föra ut sekternas alla tusen läror. Han ville visa att de alla hade samma gemensamma källa och att de alla strävade mot samma mål." Om The Edinburgh Encyclopaedias författare vet vad han talar om när han skriver om Ammonios, då beskriver han den moderne teosofen – hans tro , hans arbete – för han säger när han talar om theodidaktos: "Han antog den egyptiska läran (den esoteriska kom från Indien) om att universum och gudomen är en del av det stora hela. Han antog också läran om världens evighet... och grundlade ett system av moralisk disciplin, som tillät allmänheten att leva efter sitt lands lagar och naturens bud, men krävde av de vise att upphöja sitt förnuft genom kontemplation.

Fråga: På vilka grunder kan ni påstå allt detta om de gamla alexandrinska teosoferna?
Svar: Ett oräkneligt antal välkända författare, däribland Mosheim, säger följande:

"Ammonios lärde ut att människans religioner gick hand i hand med filosofin, och att filosofin delade samma öde som religionen, att gradvis korrumperas och förmörkas av mänsklig fåfänga, vidskepelse och lögner. Vidare att religionen därför borde återgå till sin ursprungliga renhet genom en utrensning av detta slagg och genom att sprida religionen på dess filosofiska principer; och att Kristi enda syfte var att återinföra och återupprätta de gamles visdom till dess urprungliga form; att minska så långt som möjligt den allmänt utbredda vidskepelsen; och att delvis rätta till och delvis helt utrota de olika felaktigheterna som hade smugit sig in i de olika folkreligionerna."

Återigen är detta exakt vad de moderna teosoferna säger. Den stora filaleten (sanningsälskaren) fick i sin strävan stöd och hjälp av de två kyrkofäderna Clemens och Athenagoras, av synagogans alla lärda rabbiner och av Akademins och Lundarnas filosofer, när han undervisade om en gemensam lära för alla. Vi däremot, anhängarna av samma filosofi fick inget erkännande, utan blev tvärtom smädade och förföljda. Detta visar bara att människorna för 1500 år sedan var mer toleranta än vad de är i detta upplysta århundrade.

Fråga: Blev Ammonios uppmuntrad och stödd av kyrkan därför att han, trots irrlärorna, undervisade i kristendom och var en kristen?
Svar: Inte alls. Han föddes kristen, men accepterade aldrig kyrkans kristendom. Samma författare [A Wilder] säger om honom:

"Han behövde bara framställa sin undervisning i enlighet med de uråldriga Hermes-pelarna, vilka Platon och Pythagoras redan kände till, och vilka utgjorde grunden i deras filosofi. Han antog mycket riktigt, efter att ha funnit samma sak i inledningen till Johannesevangeliet, att Jesus avsikt var att återupprätta den stora visdomsläran i sin ursprungliga form. Han ansåg att bibelns berättelser och historierna om gudarna bara var allegorier för att belysa sanningen, eller fabler som borde förkastas." Dessutom, säger The Edinburgh Encyclopaedia: "han tillstod att Jesus Kristus var en förträfflig människa och ’en vän av Gud’, men medgav att det inte var Jesus uppgift att helt och hållet avskaffa dyrkan av demoner (gudar), utan bara att rena den uråldriga religionen."
[hela Nyckeln till Teosofin , kap 1]

I en annan artikel lägger HPB ut texten på det här viset, vilket också på ett sätt bekräftar det ständiga behovet och förtydligandet för oss av vad teosofi är. Vi ska verkligen lära oss att  förstå att teosofin inte är ett nytt tankesystem utan en "esoterisk tradition", bland annat förmedlad av många kända neoplatoniker. Detta är vad Blavatsky skriver in sin upplysande artikel Vad är Teosofi?

Enligt ordböckerna utgörs ordet theosophia av de grekiska orden theos, som betyder "gud", och sophos, som betyder "vis". Så långt är det riktigt. Men de förklaringar som sedan följer ger långt ifrån en klar bild av vad teosofi egentligen är. Webster´s lexikon påstår mycket originellt att teosofi är "en förmodad kontakt med Gud och upphöjda andar, en kontakt som gör att man uppnår övermänsklig kunskap genom fysiska processer, som t.ex. de teurgiska verksamheter som en del forna platoniker utövade, eller genom kemiska processer som de tyska eldfilosoferna ägnade sig åt."

Detta är, minst sagt, en väldigt dålig och lättvindig förklaring. Att hänföra en sådan föreställning till män som Ammonius Sakkas, Plotinos,  Iamblichos, Porfyrios och Proklos m.fl. tyder på antingen en medveten feltolkning av ordet teosofi eller på hr.Websters okunnighet om filosofin som sådan och avsikterna hos de största genierna i den senare Alexandrinska skolan. Att påstå att dessa män, vars samtida såväl som efterkommande ansåg vara "teodidaktoi" eller Gudslärda, skulle ha utvecklat sin psykologiska, andliga varseblivning genom "fysiska processer" är att beskriva dem som materialister. Och beträffande den avslutande slängen mot eldfilosoferna så studsar denna ifrån dem för att slå tillbaka på vår tids mest framstående vetenskapsmän – de i vars mun Pastor James Martineau lägger följande skryt: "Materia är allt vi vill ha. Ge oss bara atomer så kommer vi att ge en förklaring på hela universum."

Vaughan ger en mycket bättre och mer filosofisk förklaring. "En teosof", säger han, "är en person som lägger fram en teori om Gud eller Guds verk utifrån en egen upplevelse och inte utifrån vad andra har sagt".

Ur denna synvinkel är varje stor tänkare och filosof, speciellt de som har grundat en ny religion, filosofisk skola eller sekt, en teosof. Teosofi och teosofer har funnits ända sedan den första spirande, latenta tankeförmågan fick människan att instinktivt söka sätt att uttrycka sina egna självständiga åsikter.

Det fanns teosofer före kristendomen, trots att de kristna författarna tillskriver utvecklingen av det Eklektiska Teosofiska systemet till den första delen av det tredje århundradet efter Kristus. Diogenes Laertius spårar teosofin tillbaka till en tid före den ptolemieska dynastin och anser att dess grundare var den egyptiske hierofanten Pot-Amun, ett koptiskt namn som betyder "en präst som har vigt sitt liv åt Amun" – visdomens gud. Men historien visar att teosofin återuppväcktes av Ammonios Sakkas, neoplatonismens grundare. Han och hans lärjungar kallade sig "filaletéer" – älskare av sanningen, medan andra kallade dem för "analogister" därför att de ansåg att det som hände i den yttre världen och som alla gamla legender, symboliska myter och mysterier beskrev, var analoga med eller motsvarade människans inre processer och upplevelser. Ammonios ville förena alla sekter, människor och länder i en enda gemensam tro – en tro på en Högsta, Evig, Ogripbar och Namnlös kraft som styrde universum med oföränderliga och eviga lagar. Han ville bevisa att det fanns ett slags primitivt och ursprungligt teosofiskt system som från början och i allt väsentligt var detsamma i alla länder, att få människor att lägga alla konflikter och stridigheter åt sidan och förenas i gemensamma mål och värderingar såsom barn av en och samma moder. Han ville rensa upp i de gamla religionerna, som i olika grad var korrumperade och fördunklade av allt mänskligt skräp, genom att förena och förklara dem ur rent filosofiska principer. Av denna anledning lärde man ut de buddhistiska, vedantiska och magiska eller zoroastriska systemen, i den eklektiska teosofiska skolan jämsides med alla de grekiska filosofierna. Därav det märkbara buddhistiska och hinduiska draget bland gamla teosofer och i Alexandria att dels ge föräldrar och de äldre den respekt man ansåg tillkomma dem, dels kultivera en altruistisk kärlek till hela mänskligheten och en medkänsla även för djuren. Han ville grunda ett system av moralisk disciplin som skulle få människor att leva efter de lagar som deras respektive länder hade stiftat samt höja deras medvetande genom att få dem att studera och begrunda den enda Absoluta Sanningen.

Han ansåg samtidigt att det viktigaste man kunde göra för att uppnå allt detta var att, som från ett mångsträngat instrument, utskilja ur de olika religiösa lärorna en enda fullkomligt harmonisk melodi som skulle slå an i alla sanningsälskande hjärtan.

Teosofi är allstå den arkaiska Visdomsreligionen, den esoteriska läran, som en gång i tiden var allmänt känt i alla forna länder som gjorde anspråk på att vara civiliserade. Alla gamla skrifter visar oss att denna "Visdom" är utsprungen ur den gudomliga principen, och att den rena förståelsen av denna princip uttrycks i sådana namn som indiernas Buddh, babyloniernas Nebo, den egyptiske Thoth och den grekiske Hermes. Denna förståelse kommer också till uttryck i t.ex. vissa gudinnenamn såsom Metis, Neitha, Athena, i gnostikernas Sophia men också i Vedaböckerna, som betyder "att veta". För alla forntida filosofer i både öst och väst, för forntidens egyptiska hierofanter, Aryavartas rishier och greklands Teodidaktoi", rymde dessa namn hela kunskapen om det ockulta och det grundläggande gudomliga. De hebreiska rabbinernas Mercavah, de sekulära och de populära serierna, ansågs bara var bäraren, det yttre skalet, som rymde den högre esoteriska kunskapen. Zoroastrernas mager fick undervisning och initierades i Baktrias grottor och hemliga loger; de egyptiska och grekiska hierofanterna hade sina apporrheta, eller hemliga samtal, under vilka en Mysta blev en Epopta, eller siare.

Den eklektiska teosofins grundtanke var att det bara fanns ett enda Högsta Väsende, Ogripbar och Ofattbar för, som Brihadaranyaka upanishaden frågar sig: "Hur skulle man kunna varsebli varseblivaren?  Deras system kännetecknades av tre distinkta grunddrag: a) teorin om ovannämnda väsende, b) läran om den mänskliga själen – utsprungen ur detta väsende och därför likadan samt c) dess teurgi. Det är just teurgin som har fått neoplatonikerna att bli så missförstådda i vår tids materialstiska vetenskap. Eftersom teurgi innebär konsten att använda de mänskliga gudomliga krafterna för att kuva naturens urkrafter kallades dess anhängare till att börja med för magiker – en förvanskning av ordet "Magh", som betyder vis eller lärd – och blev utskrattade. Lika fel för sig hade de skeptiker på1700-talet som fnyste åt idéerna om grammofonen och telegrafen. Den ena generationens hånade och utstötta blir ofta nästa generations vise och helgon.
[hela artikeln Vad är teosofi?]

I ett andra utdrag  från samma artikel belyser HPB vikten av att utveckla de inre andliga förmågorna och hur de olika mystikerna har gjort detta både i öst och väst. Vi kan här också läsa om de kopplingar som det finns mellan den österländska och västerländska skolan. Hon säger:

För att till fullo kunna definiera vad teosofi är måste vi begrunda alla dess aspekter. Det är inte alla människors inre värld som är dold av ett oigenomträngligt mörker. Genom den högre intuition som vissa har utvecklat med hjälp av Theosophia, eller gudomlig kunskap, som lyfter medvetandet från formens värld till andens formlösa värld, har människor i varje tidsålder och i alla världsdelar fått se fenomen som hör de inre eller osynliga världarna till. Därav de hinduiska asketernas "samadhi" eller Dyan Yog Samadhi; neoplatonikernas "Daimonion-photi" eller andlig upplysning; Rosenkreuzarnas eller eldfilosofernas "själsliga stjärnsamtal". Också mystikerna i sina extatiska transer samt moderna mesmerister och spiritualister hämtar inspiration från exakt samma källa även om den kommer till uttryck på vitt skilda sätt. Människans sökande efter sitt gudomliga "jag", så ofta (och så felaktigt) tolkat som individens kommunion med en personlig Gud, var vad alla mystiker försökte uppnå. Tron på denna möjlighet tycks ha uppstått samtidigt med mänsklighetens uppkomst och fick olika namn hos olika folkslag. Det som yogierna och shrotriya kallar Vidya kallades "Noëtiskt arbete" av Platon och Plotinos.

"Genom eftertanke, självkännedom och intellektuell disciplin kan själen höjas till en medvetandenivå där den kan få en uppenbarelse av evig sanning, godhet och skönhet, d.v.s. till en vision av Gud". Det var detta som grekerna kallade epopteia. "Att förena sin själ med den universella själen" säger Porfyrios, "kräver endast ett absolut rent sinne. Genom självbetraktelse, fullkomlig kyskhet och renlevnad kan vi närma oss Det och få, i det tillståndet, sann kunskap och underbar insikt". Och Swami Dayanand Saraswati, som varken har läst Porfyrios eller några andra grekiska författare, och som är en samvetsgrann lärd inom den vediska skolan, säger i sin Veda Bháshya (opasna prakaru ank.9): "För att uppnå Diksh (den högsta invigningen eller initieringen) och Yog måste man leva enligt reglerna…Själen i mänsklig form kan utföra de största bedrifterna genom att ha kunskap om eller vara i kontakt med den Universella Anden (eller Gud), och lära känna egenskaperna och de ockulta kvaliteterna hos allt i universum. En människa (en Dikshit eller invigd) kan på så sätt få eller utveckla förmågan att se och höra över stora avstånd."

...Och alla – ariska yogier, grekiska filosofer och nutida spiritualister – bekräftar denna möjlighet på basis av att det inte finns något avstånd som kan skilja den förkroppsligade själen och dess aldrig förkroppsligade ande – det sanna självet – från vare sig den Universella Själen eller andra andar, förutom olikheterna i deras respektiva kvaliteter, eftersom universums oändliga vidder inte har några gränser. Och när olikheterna i kvalitet väl har överbryggats – genom meditation som tillfälligt frigör den fängslade själen, enligt grekerna och arierna, eller genom medialitet, enligt spiritualisterna, blir en sådan kommunikation mellan förkroppsligade själar och icke-förkroppsligade andar fullt möjlig. Det var på detta sätt som Patanjalis yogier, och i deras fotspår Plotinos, Porfyrios och andra neoplatoniker, menade att de under sina timmar av extas åtskilliga gånger under sina liv hade förenats eller, rättare sagt, blivit ett med Gud. Denna uppfattning, hur felaktig den än kan tyckas i sitt förhållningssätt till den Universella Anden, viftas bort som rena inbillningen av alltför många stora filosofer. Vad gäller theodidaktoi kan man säga att den enda tvistefrågan, den mörka fläcken i denna filosofi av extrem mysticism, var dess anspråk på att jämställa naturlig, extatisk upplysning med sinnlig varseblivning. Yogiernas påstående att de kunde se Iswara "ansikte mot ansikte" kullkastades framgångsrikt av Kapilas strikta logik. Och vad gäller liknande förmätna påståenden gjorda av deras grekiska efterföljare samt en lång rad kristna i extas och slutligen de två sista under de senaste hundra åren som påstod sig kunna se Gud – Jacob Böhme och Swedenborg – borde och skulle ha ifrågasatts både filosofiskt och logiskt om bara några av alla de stora vetenskapsmän som också är spiritualister hade varit mer intresserade i spiritualismens filosofi än i dess fenomen.

De alexandrinska teosoferna var uppdelade i neofyter, invigda och mästare eller hierofanter. De kopierade sina regler från Orfeus´ gamla mysterier som, enligt Herodotus, hade med sig dem från Indien. Ammonios fick sina lärjungar att gå ed på att inte avslöja de högre lärorna för andra utom de som hade visat sig vara högst värdiga och initierade och som hade lärt sig att betrakta andra folkslags gudar, änglar och demoner utifrån den esoteriska hyponia, eller andemeningen.

...Aristoteles i sin tur påstår att: "…den gudomliga Essens som genomsyrar hela naturriket och som kallas för gudar helt enkelt är de första principerna".

Plotinus, lärjunge till den "Guds-lärde" Ammonius, säger till oss att den hemliga gnosis, eller teosofins kunskap, har tre nivåer – uppfattning, vetenskap och upplysning. "Den första nivåns redskap är sinnesförnimmelse eller varseblivning, den andra nivåns redskap är dialektik, och den tredje nivåns redskap är intuition. Förnuftet är underordnat intuitionen. Intuition är absolut kunskap som uppstår ur sinnets identifikation med det kända objektet. "Teosofi är psykologins exakta vetenskap, så att säga. Jämfört med naturlig, outvecklad medialitet är den som Tundalls kunskap i fysik jämfört med en skolpojkes kunskaper i samma ämne. Den utvecklar klarsynen hos

 människan – det Schelling kallar" en omedelbar förståelse för vad som är subjekt och objekt hos en individ", så att människan under inflytande av och i kunskap om hyponia tänker gudomliga tankar, ser allting så som det verkligen är, i dess sanna ljus, och till slut "blir mottagare av Världssjälen", för att använda en av Emersons vackraste uttryck. "Jag, den ofullkomlige, dyrkar min egen fullkomlighet", säger han i sin storartade Essay on the Oversoul. Förutom detta psykologiska eller själsliga tillstånd utvecklade teosofin varje gren av vetenskapen och de sköna konsterna. Teosofin kände också mycket väl till det som vi idag allmänt kallar hypnos. Praktisk teurgi eller "ceremoniell magi" som det romersk-katolska prästerskapet så ofta hemfaller åt i sina exorcismer förkastades av teosoferna. Det är endast Iamblichos, som genom att transcendera de andra eklektikerna, lade till läran om teurgi till teosofin.

I okunnighet om den verkliga innebörden i naturens esoteriska gudomliga symboler är människan benägen att felbedöma sin själs förmågor och istället för att stå i andlig och mental förbindelse (kommunion) med de högre himmelska väsenden, de goda andarna (den platonska skolans teurgers gudar), åkallar hon istället omedvetet de onda, mörka krafterna som lurar runt mänskligheten – de odödliga, hemska skapelser som alstrats av mänskliga brott och laster – och irrar på så sätt bort från theurgia (vit magi) till göetia (eller svart magi, svartkonst). Men varken vit eller svart magi är vad de flesta tror. Att man skulle kunna "höja den andliga nivån" med hjälp av Salomos nyckel, är höjden av vidskeplighet och okunnighet. Endast goda handlingar och avsikter kan höja oss till en sådan andlig nivå att vi kan "tala med gudarna" samt uppnå det vi vill. Alkemi, som av så många ansågs vara både en andlig filosofi och en fysisk vetenskap, ingick också i den teosofiska skolans undervisning. [hela artikeln Vad är teosofi?]

Efter att ha redogjort lite för vad teosofi är och varifrån den kommit samt vilka beröringspunkter den har med t.ex. neoplatonismen och hinduismen, vilka är ständigt återkommande teman i denna artikel, kan vi ta en titt på vår tids moderna teosofer. Vad skriver HPB om Samfundet och dess medlemmar? Hon säger:

Det var först ... – 1875 – som några högt utvecklade mystiker och spiritualister bildade ett sällskap i New York, USA, som nu är vida känt som Teosofiska Samfundet, därför att de var missnöjda med spiritualismens teorier och förklaringar som inte tillnärmelsevis täckte och tillräckligt uttömde den viktiga frågan om de s.k. paranormala fenomen som är så utbredda. Och när vi nu har förklarat vad teosofi är kommer vi ... att berätta om vårt samfund, som också kallas "Mänsklighetens Universella Broderskap".

..."Född" i Förenta staterna, grundades samfundet efter "moderlandets" modell. Denna sammanslutning av stater uteslöt ordet Gud ur sin författning så att den aldrig skulle misstänkas vilja grunda en ny statsreligion och lagstadgade alla religioners absoluta jämlikhet. I dess författning ingick också att alla skulle stödja staten och i sin tur vara beskyddade av den. Vårt samfund, som har denna författning som förebild, kan med rättvisa kallas en "Samvetets Republik".

...Är teosofer det de påstår sig vara – sådana som studerar naturlagarna, gammal och modern filosofi samt empirisk vetenskap? Är de teister, ateister, socialister eller idealister? Eller är de blott avfällingar från modern spiritualism – drömmare och inget annat? Kan man ta dem på allvar och kan man tro att de verkligen är i stånd att diskutera filosofi och att förmedla sann vetenskap? Eller ska man bemöta dem med samma blida överseende man bemöter "harmlösa eldsjälar"?

...Medlemmarna utgörs av ett brett spektrum av nationaliteter och folkgrupper, som är uppvuxna i och utbildade inom mycket olika religioner och sociala förhållanden. En del tror på en sak, andra på något annat. Några är intresserade av den forntida magi, eller hemliga visdom, som lärdes ut i dåtidens allra heligaste tempelrum – det rakt motsatta mot uppenbarelsetro eller djävulsdyrkan. Andra tror på den moderna spiritualismen, d.v.s. att man kan kommunicera med de dödas andar. Vidare finns det de som tror på mesmerism eller animalisk magnetism, och återigen andra som tror på att naturen är genomsyrad av en osynlig dynamisk kraft. Sedan finns det de som ännu inte har bestämt sin tro utan håller sig öppna och avvaktande. Vissa säger sig t.o.m. på sätt och vis vara materialister. Det finns inga ateister eller fanatiska sektmedlemmar i vårt samfund, för själva det faktum att någon väljer att bli medlem, är nämligen ett bevis på att han eller hon är sökare av den slutgiltiga sanningen om tingens absoluta grundessens.

...Vi hoppas att vi nu har klargjort för denna artikels läsare varför våra medlemmar, som individer, är fria att bekänna sig till vilken religion de vill, eller helt avstå ifrån detta om de så vill, så länge de inte i en förmätenhet tror sig vara andras samvete och försöker påtvinga dem sina åsikter. Samfundets stadgar är väldigt bestämda på denna punkt. Den försöker leva efter det gamla buddhistiska axiomet: "Respektera din egen tro och förtala inte andras"

...att man som teosof inte nödvändigtvis behöver tro på en enda specifik gud eller gudomlighet. Man behöver bara tillbe och försöka identifiera sig med den levande naturens väsen – vörda Närvaron, den osynliga Orsaken, som ständigt uttrycker sig sjäv i sina oändliga och ständiga manifestationer och skapelser: den ofattbare, allsmäktige och allestädesnärvarande Proteus – Närvaron som är odelbar till sitt Väsen och formlös men ändå närvarande i alla former; det som är både här och där, överallt och ingenstans; är ALLT och INGET – spridd men ändå hel; det väsen som fyller, håller ihop, förenar och inrymmer allt och som ryms i allt. Vi tror att vi nu har klargjort att alla, om man så klassificerar dem som teister, panteister eller ateister, ändå är nära besläktade med varandra. En student som överger det invandas gamla och upptrampade stig och träder in på det självständiga tänkandets ensamma stig – mot Gud – är, oavsett vad han själv kallar sig, teosof – en självständig tänkare, en som söker den eviga sanningen "frammanad av sin egen inspiration" att finna svar på de universella frågorna.

...Böcker som innehåller de mest självklara sanningarna anser vi vara inspirationskällor, inte uppenbarare av absoluta sanningar. Böcker är för övrigt underlägsna Naturens Bok eftersom de är skrivna av människor och innehåller deras personliga och begränsade tolkning av verkligheten. För att rätt kunna läsa och verkligen förstå Naturens Bok måste läsarens medfödda själsliga förmågor vara fullt utvecklade. De upphöjda lagarna kan endast uppfattas genom intuitionen. De är bortom argumentens och dialektikens domäner och kan aldrig i djupet förmedlas av någon annan, hur mycket de än påstår sig ha en direkt uppenbarelse.

...Den sanne studenten har alltid varit en ensling, en människa inriktad på kontemplativ tystnad och meditation. Hennes vanor och intressen har så lite gemensamt med den stressiga världen att när hon är försjunken i sina studier kan hennes fiender och belackare härja fritt. Men tiden läker allt och lögner är flyktiga. Endast sanningen är evig.

...Med den här artikeln ville vi bara bevisa för läsaren att teosofi varken är en "ny… doktrin" eller politisk intrig och inte heller en av de där kortlivade dagsländorna, ett sällskap av entusiaster som är här ena dagen och borta nästa. Att inte alla våra medlemmar tycker lika bevisas av att samfundet har delats upp i två stora Divisioner – den österländska och den västerländska. [hela artikeln Vad är teosofer?]

Vi ska nu se lite hur man inledningsvis betraktade teosofin på HPBs tid och vilka oerhörda hinder som en handfull teosofer hade att övervinna för att vinna en plats i människornas hjärtan. Så utrustade med stor insikt, stor medkänsla och en vass penna började teosofin att uppmärksammas och idag är vi alla mycket tacksamma för HPBs stora insatser för att sprida de esoteriska sanningarna som hon inhämtat under sin tid med Mästarna i Centralasien och på andra ockulta centra i världen. I sin häpnadsväckande artikel Är teosofin en religion? hämtar vi de avslutande avsnitten som belyser det oerhörda motstånd teosofin mötte i sina första försök att förankra teosofin bland människorna.. HPB säger:

Det är ingen överdrift att säga, att det aldrig funnits....en rörelse, social eller religiös, som blivit så fruktansvärt, ja, så genomgående missförstådd, eller varom så många dumheter har sagts, som TEOSOFlN – vare sig betraktad teoretiskt som en morallag eller praktiskt i dess objektiva uttryck, det vill säga, det samfund som bär detta namn.

År efter år och dag efter dag har våra ledare och medlemmar behövt avbryta personer som talat om den Teosofiska Rörelsen, med att lägga in en mer eller mindre kraftig protest mot att Teosofin anses vara en "religion" och det Teosofiska Samfundet som en slags kyrka eller ett religiöst samfund. Och vad som är än värre, det betecknas lika ofta som en "ny sekt". Är detta en envis fördom, ett misstag eller båda? Antagligen det sistnämnda. De mest kortsynta och till och med de mest erkänt fientligt stämda behöver fortfarande en skenbar förevändning, någon slags spik, på vilken de kan hänga upp sina små kärlekslösa anmärkningar och det förtal de helt oskyldigt kommer fram med. Vilken spik kan vara mera solid, mera lämplig för detta ändamål än just en "ism" eller en "sekt"? Det stora flertalet skulle vara allt annat än belåtna med att bli överbevisade om sina misstag, och till slut tvingade att acceptera det faktum att Teosofin är inget av dem. Benämningen – en "ism" eller en "sekt" – passar dem och de låtsas vara omedvetna om beteckningens oriktighet. Men det finns också andra, en hel mängd mer eller mindre vänligt sinnade personer, som i all uppriktighet laborerar under samma falska föreställning. Till dessa säger vi: Världen har sannerligen hittills lidit tillräckligt under förbannelsen av de intellektuella ljussläckare som kallas dogmatiska trosbekännelser, utan att påtvingas ännu en ny trosform! Det finns redan allt för många som uppriktigt sagt bär sin tro såsom Shakespeare uttrycker det "blott som modet på sin hatt", ständigt växlande "med nästa mode". Dessutom var det Teosofiska Samfundets själva raison d´etre från begynnelsen, att yttra en högljudd protest och att föra en öppen kamp mot dogmer och emot vilken som helst trosform, som är grundad på blind tro.

Det låter kanske underligt och paradoxalt, men det är riktigt att säga att hittills har de allra dugligaste arbetarna i praktisk teosofi, de mest hängivna medlemmar varit de som värvats från agnostikernas och till och med från materialisternas led.

...Det är kanske först av allt nödvändigt att säga, att påståendet att "teosofi inte är en religion" inte utesluter det faktum att "teosofi är religionen" själv. En religion i ordets sanna och enda rätta mening är ett band som förenar människor med varandra – inte ett särskilt antal dogmer eller trossatser. Nu är det så, att religionen i och för sig i sin mest omfattande bemärkelse är det som sammanbinder inte endast alla MÄNNISKOR, utan alla VARELSER och alla ting i hela Universum, till en enda storslagen helhet. Detta är vår teosofiska definition på religion; men samma definition skiftar med varje trosbekännelse och varje land, och inte ens två kristna har samma åsikt om dem

...Följaktligen säger vi att teosofin inte är en religion utan RELIGIONEN själv, det enda föreningsbandet, vilket är så universellt och allomfattande att ingen människa, lika lite som en enda prick – från gudar och dödliga ner till djur och gräsets blad och atomen – kan finnas utanför dess ljus. Därför måste nödvändigtvis varje organisation eller samfund, som bär detta namn vara ett UNIVERSELLT BRODERSKAP.

Var det på annat vis skulle teosofin endast vara ett nytt ord, lagt till hundratals andra liknande ord, lika högt ljudande som de är pretentiösa och tomma. Betraktad som en filosofi är teosofin i sin praktiska verksamhet vad smältdegeln var för medeltidens alkemist. Den förvandlar den skenbart oädla metallen i varje ritualistisk och dogmatisk trosbekännelse (kristendomen inkluderad) till verklighetens och sanningens guld och alstrar på så sätt verkligen ett universalmedel emot människosläktets olyckor och motgångar. Detta är skälet varför ingen, av dem som begär inträde i T.S. blir frågade vilken religion han tillhör eller vilka hans åsikter om Gud kan vara. Dessa åsikter är hans egen personliga tillhörighet och har inget att göra med samfundet. För teosofi kan utövas av kristen eller barbar, jude eller hedning, agnostiker eller materialist eller t.o.m. av en ateist, förutsatt att ingen av dessa är en bigott fanatiker, som vägrar att erkänna varje man eller kvinna som sin broder eller syster som inte tillhör hans egen särskilda bekännelse eller troslära. Greve Leo. N. Tolstoy tror varken på bibeln, kyrkan eller Kristus gudomlighet, och likväl överträffar ingen kristen honom i praktiskt utförande av de principer som innehålls i bergspredikan. Dessa principer är just teosofins; inte för att de uttalades av den kristne Kristus, utan därför att det är universella etiska regler som predikades av Buddha, Konfucius, Krishna och alla andra stora Vise årtusenden innan bergspredikan nedskrevs. Följaktligen, när vi väl en gång kan leva upp till en sådan teosofi så skulle den verkligen bli ett universalmedel, för den helar de sår, som av de kyrkliga "ismernas" skarpa hörn och kanter tillfogats varje av naturen religiös människas känsliga själ. Hur många av dessa, som av den reaktion, vilken föds av missräkning, blivit drivna ut ur en blind tros trånga område, in bland den ofruktbara otrons led är det inte som har förts tillbaka till en längtan, fylld av hopp om något högre, endast genom att förena sig med vårt Brödraskap – hur ofullkomligt detta i själva verket än är.

...Det nyligen utkomna verket Den Hemliga Läran påvisar vilka forntidens alla idéer var beträffande den primitiva människan och hennes tre tidigare rasers ursprungliga 1ärare. Uppkomsten av denna VISDOMS-RELIGION, på vilken alla teosofer tror, härleder sig från denna period. Den så kallade "Ockultismen", eller rättare sagt Den Esoteriska Vetenskapen, kan till sitt ursprung spåras tillbaka till dessa Väsen, vilka ledda av karma inkarnerade i vår mänsklighet och på så sätt anslog grundtonen till denna hemliga Vetenskap, som oräkneliga generationer av efterföljande adepter sedan utvidgat mer och mer, i varje tidsålder, medan de kontrollerat dessa läror genom personlig observation och erfarenhet. Huvudsumman av detta vetande – vilken ingen människa kan besitta i sin helhet – utgör det som vi nu kallar för teosofi eller "gudomligt vetande". Väsen från andra och högre världar kan möjligen besitta den fullständigt, men vi kan endast besitta den approximativt.

Alltings enhet i universum innebär och berättigar vår övertygelse om existerandet av ett vetande, på en gång vetenskapligt, filosofiskt och religiöst, som påvisar nödvändigheten och verkligheten av sambandet mellan människan och alla ting i universum; och detta vetande blir därför i grunden RELIGIONEN, och måste i sin integritet och universalitet beskrivas med det betecknande namnet VISDOMS-RELIGIONEN.

Det är från denna VISDOMS-RELIGION som alla de olika individuella "religionerna" (oriktigt så benämnda) har sitt ursprung. Dessa har sedan i sin tur bildat sidoskott och grenar, liksom alla de mindre troslärorna som är baserade på och uppkomna genom personlig erfarenhet inom psykologin. Varje sådan religion eller religiöst sidoskott, vare sig den betraktas som ortodox eller kättersk, vis eller dåraktig, började ursprungligen som en klar och ogrumlad ström från Moder-källan. Den omständigheten att alla med tiden blev förorenade av rent mänskliga spekulationer och påhitt beroende på själviska motiv, hindrar inte någon av dem från att ha varit rena från första början. Det finns sådana trosbekännelser – vi ska kalla dem för religioner – som numera blivit så övertäckta med det mänskliga elementet, att de är fullkomligt oigenkännliga, andra visar bara tecken på tidigt förfall, inte en enda har undkommit tidens gång. Men samtliga är gudomliga, just därför de är naturliga och av genuint ursprung – mazdaismen, brahmanismen, buddhismen, likväl som kristendomen.

...Även om de esoteriska lärorna som vårt samfund har förklarat och fortfarande förklarar inte är mentala eller andliga intryck av något "okänt ovan ifrån" utan frukten av läror som har delgivits oss av levande människor, så kan de i många fall, med undantag för det som var dikterat och nedskrivet av dessa Visdomens Mästare själva, vara lika ofullständiga och felaktiga som någon av våra motståndare kan hoppas på. Den Hemliga Läran – ett verk som meddelar så mycket som kan ges ut under detta århundradet – är ett försök att delvis avslöja den gemensamma grunden och arvet till alla stora och små religioner och filosofiska system. Det sades vara absolut nödvändigt att röja bort all den mängd av stelnade missuppfattningar och fördomar som nu döljer moderstammen (a) till alla de stora världsreligionerna. (b) till de mindre sekterna, och (c) till teosofin som denna står – hur beslöjad den stora sanningen än blir genom oss och vår begränsade kunskap. Över alltsammans ligger ett tjockt lager av felaktigheter – vems hand det nu än varit som lagt på det – och på grund av att vi personligen har försökt att avlägsna en del av det, har denna ansträngning blivit en stående förebråelse mot alla teosofiska författare och även samfundet. Det finns få av våra läsare som inte kallar våra försök i The Theosophist och Lucifer, att avslöja felaktigheter som "mycket hänsynslösa attacker mot kristendomen", "oteosofiska angrepp", o.s.v. Likväl är dessa nödvändiga, nej absolut nödvändiga, om vi vill gräva fram åtminstone approximativa sanningar. Vi måste klarlägga saker och vi är beredda att lida för det – som vanligt. Det är fåfängt att lova att ge ut sanningen och sedan lämna den blandad med oriktigheter av ren feghet. Det står klart att resultatet av en sådan politik inte kan göra annat än att grumla flödet av fakta. Efter tolv års oavbrutet arbete och kamp med motståndare från jordens alla fyra hörn, har det trots våra fyra teosofiska månadstidskrifter – The Theosophist, The Path, Lucifer och den Franska Le Lotus – trots våra matta, obeskedliga protester i dem, våra blygsamma förklaringar, vår "mästerliga oföretagsamma politik" att leka kurragömma i skuggan av en svårfattlig metafysik, bara fört med sig att teosofin allvarligt betraktas som en religiös SEKT.
[hela artikeln Är teosofin en religion?]

Att förstå och förtydliga vad teosofi är i dess absoluta mening kan ingen levande människa göra utan att vandra på okänd mark. Hela teosofins vara är mystisk och oförklarlig till sitt väsen, ändå lockar den många till sina led, liksom den inspirerar ännu fler till att seriöst beträda den hemliga Vägen. Att leva teosofi är att göra teosofi. Teosofin talar hela tiden om självstyrd utveckling och att våra liv är skrivna med ett ockult alfabete. Att föra vidare en "ockult tradition", en teosofisk gnosis har många stora tänkare gjort, ändå har de inte skrivit ner ett enda ord. Om detta skriver HPB i den tidigare citerade artikeln Vad är teosofi? Hon säger:

Det är anmärkningsvärt att varken Zoroaster, Buddha, Orfeus, Pythagoras, Konfucius, Sokrates eller Ammonios Sakkas skrev ner någonting. Anledning till detta är uppenbar. Teosofi är ett dubbeleggat redskap och olämpligt för de okunniga eller själviska. Liksom alla gamla filosofier har den sina anhängare bland nutidens människor, men fram till våra dagar hade den väldigt få lärjungar, och dessa tillhörde mycket olika sekter och livsåskådningar. "Helt idémässigt, och utan att ha grundat någon skola, har de ändå haft ett stilla inflytande på all filosofi. Och när tiden är inne kommer säkert dessa tyst framlagda idéer att ge mänsklighetens tankevärld helt nya inriktningar" anmärker mystikern och teosofen Kenneth R.H. Mackenzie IXº i sitt omfattande och värdefulla arbete The Royal Masonic Cycloepaedia (artiklar Theosophical Society of New York, s.731

Samma tysta inflytande som det talas om i ovanstående citat skulle man kunna säga att den moderna teosofin utövar på vår tidsålder genom Helena Blavatskys skrifter. Att vår tid mer och mer genomsyras av dessa höga teosofiska tankar gör att många andliga sökare kan finna Vägen hem till sina hjärtan. Att vi lever i en era av absolut teosofi är idag mycket tack vare Mästarnas apostel Helena Blavatsky. Låt oss därför tillsammans sprida dessa tankar till alla vi möter på Vägen.

UNITED LODGE OF THEOSOPHISTS, Malmölogen
den 21 juni 2001

___________________________________________________________________

Till Huvudindex för NYHETSBREV Online
___________________________________________________________________
 

_______________________________________________________________________________________________________

  | till Helena Blavatsky Online  | till William Q Judge Online |  till Robert Crosbie Online  | till  B P Wadia Online | till ULTs hemsida   | 

_______________________________________________________________________________________________________

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23