Är teosofi en religion?

HELENA BLAVATSKY

© 1998 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

”Religionen är den bästa rustning människan kan äga, men den sämsta täckmanteln.”
                                                                                                                                    BUNYAN.

Det är ingen överdrift att säga, att det aldrig funnits – åtminstone inte i vårt århundrade – en rörelse, social eller religiös, som blivit så fruktansvärt, ja, så genomgående missförstådd, eller varom så många dumheter har sagts, som TEOSOFlN – vare sig betraktad teoretiskt som en morallag eller praktiskt i dess objektiva uttryck, det vill säga, det samfund som bär detta namn.

År efter år och dag efter dag har våra ledare och medlemmar behövt avbryta personer som talat om den Teosofiska Rörelsen, med att lägga in en mer eller mindre kraftig protest mot att Teosofin anses vara en ”religion” och det Teosofiska Samfundet som en slags kyrka eller ett religiöst samfund. Och vad som är än värre, det betecknas lika ofta som en ”ny sekt”. Är detta en envis fördom, ett misstag eller båda? Antagligen det sistnämnda. De mest kortsynta och till och med de mest erkänt fientligt stämda behöver fortfarande en skenbar förevändning, någon slags spik, på vilken de kan hänga upp sina små kärlekslösa anmärkningar och det förtal de helt oskyldigt kommer fram med. Vilken spik kan vara mera solid, mera lämplig för detta ändamål än just en ”ism” eller en ”sekt”? Det stora flertalet skulle vara allt annat än belåtna med att bli överbevisade om sina misstag, och till slut tvingade att acceptera det faktum att Teosofin är inget av dem. Benämningen – en ”ism” eller en ”sekt” – passar dem och de låtsas vara omedvetna om beteckningens oriktighet. Men det finns också andra, en hel mängd mer eller mindre vänligt sinnade personer, som i all uppriktighet laborerar under samma falska föreställning. Till dessa säger vi: Världen har sannerligen hittills lidit tillräckligt under förbannelsen av de intellektuella ljussläckare som kallas dogmatiska trosbekännelser, utan att påtvingas ännu en ny trosform! Det finns redan allt för många som uppriktigt sagt bär sin tro såsom Shakespeare uttrycker det ”blott som modet på sin hatt”, ständigt växlande ”med nästa mode”. Dessutom var det Teosofiska Samfundets själva raison d´etre från begynnelsen, att yttra en högljudd protest och att föra en öppen kamp mot dogmer och emot vilken som helst trosform, som är grundad på blind tro.

Det låter kanske underligt och paradoxalt, men det är riktigt att säga att hittills har de allra dugligaste arbetarna i praktisk teosofi, de mest hängivna medlemmar varit de som värvats från agnostikernas och till och med från materialisternas led. Ingen äkta, ingen uppriktig sökare efter sanning kan någonsin finnas bland dem som blint tror på det ”Gudomliga Ordet” vare sig detta påstås kommer från Allah, Brahma, eller Jehovah eller från deras respektive Koran, Purana eller Bibel därför att:

”Tro är inte förståndets strävan, utan dess vila.”

Den som endast stöder sin religiösa övertygelse på tro kommer att betrakta varje annan människas tro som en lögn och hata den just på grund av samma tro. Dessutom, om tron inte hämmar förståndet och fullständigt förblindar våra iakttagelseförmågor för allt som inte tillhör vår egen särskilda tro, så är denna alls ingen tro utan en tillfällig övertygelse, ett självbedrägeri som vi behärskas av vid någon särskild tidpunkt i livet. För övrigt är ”Tro utan principer endast ett smickrande uttryck för oresonlig tvärsäkerhet eller fanatiska kroppsliga känsloförnimmelser” enligt Coleridges träffande definition.

Vad är då teosofi och hur kan den definieras i sin senaste presentation under denna sista del av det nittonde århundradet?

Teosofi, säger vi, är inte en religion.

Likväl finns det, som var och en vet, vissa trosbegrepp, filosofiska, religiösa och vetenskapliga, vilka under senare år blivit så nära associerade med ordet ”teosofi” att de av den stora allmänheten misstagits för själva teosofin. Dessutom kommer man att säga till oss att dessa trosbegrepp har framlagts, förklarats och försvarats av just själva Grundarna som har förklarat att teosofin inte är en religion. Vad är då förklaringen på denna skenbara motsägelse? Hur kan en viss samling tros- och lärosatser, en i detalj utarbetad lära, i själva verket betecknas ”teosofi” samt utan vidare stillatigande bli godkänd som ”Teosofisk” av nio tiondelar av T. S. medlemmar, om teosofin inte är en religion?

Syftet med denna protest är att förklara detta.

Det är kanske först av allt nödvändigt att fästa läsarens uppmärksamhet därpå, att påståendet att ”teosofi inte är en religion” inte utesluter det faktum att ”teosofi är religionen” själv. En religion i ordets sanna och enda rätta mening är ett band som förenar människor med varandra – inte ett särskilt antal dogmer eller trossatser. Nu är det så, att religionen i och för sig i sin mest omfattande bemärkelse är det som sammanbinder inte endast alla MÄNNISKOR, utan alla VARELSER och alla ting i hela Universum, till en enda storslagen helhet. Detta är vår teosofiska definition på religion; men samma definition skiftar med varje trosbekännelse och varje land, och inte ens två kristna har samma åsikt om dem. Vi finner detta hos mer än en framstående författare. Carlyle definierade den protestantiska religionen på sin tid med en märklig profetisk blick för denna i våra dagar allt mer växande känsla, såsom:

”Till största delen en klok förtänksam känsla grundad på ren beräkning; något som hyllas därför det är lämpligt och nyttigt, såsom fallet är med allt annat nu för tiden; något genom vilket ett mindre kvantum jordisk glädje kan bytas ut mot ett vida större kvantum himmelsk glädje. Följaktligen är religionen blott en förtjänst, ett avlönat arbete; inte vördnad utan vanligt simpelt hopp eller fruktan.”

Å andra sidan verkade fru Stowe i sin tur, om det var medvetet eller på annat vis, att ha haft den romersk-katolska tron snarare än den protestantiska i sina tankar, då hon säger om sin hjältinna att:

”Hon betraktade religion som en biljett (köpt och betald för med rätt mängd mildhet), som när den en gång har handlats in och lagts i tryggt och säkert förvar i pocketboken, ska visas fram vid den himmelska porten och på så sätt säkra inträdet till himlen...”

Men för teosofer (här menas de verkliga teosoferna), som inte accepterar någon medling genom ställföreträdare, ingen frälsning genom utgjutandet av oskyldigt blod, och som inte heller skulle tänka på att ”arbeta för betalning” i den Enda Universella religionen – för dem är den enda definition av religionen de kan erkänna och helt acceptera den som Miller givit. Hur sant och teosofiskt han beskriver den genom att visa hur:

”…Den sanna religionen
Är alltid mild, försonlig och ödmjuk;
Den spelar aldrig tyrannens roll och sår ingen tro i blod,
I hennes spår spirar inte förstörelsen;
Men ömt hon hjälper, lindrar och upprättar
Och bygger sin storhet på allmänhetens väl.”

Det ovanstående är en korrekt definition på vad sann teosofi är, eller borde vara. (Bland trosbekännelserna är buddhismen den enda som är en sådan sann hjärteförenande och människoförenande filosofi, just därför att den inte är en dogmatisk religion.) I detta avseende, emedan det är varje sann teosofs plikt och uppgift att acceptera och förverkliga dessa principer, är teosofin RELIGIONEN och Samfundet dess enda Universella Kyrka; Salomos visdomstempel ^*, vid vars byggande ”varken hammare, yxa eller andra järnverktyg hördes vid huset” (I Kon 6:7) ty detta ”tempel” har inte byggts av någon mänsklig hand, inte heller har det byggts på någon plats på jorden – utan är i själva verket endast upprest i den innersta helgedomen av människans hjärta där den uppväckta själen ensam härskar.

*Denne Konungs 700 hustrur och 300 konkubiner är förresten inget annat än ett bildligt uttryck för människans särskilda egenskaper, hennes känslor och passioner, samt hennes mångskiftande ockulta krafter: de kabbalistiska talen 7 och 3 visar detta klart och tydligt. Då Salomo själv dessutom helt enkelt är SOLENS emblem – den ”Sol-Invigde” eller Kristus-Solen, så är han en variant av den indiska ”Vikarttana” (Solen), berövad sina strålar av Viswakarman, Hierofanten-Invigaren, som på så sätt berövar Christos-kandidaten till invigningen hans gyllene strålkrans och kröner honom med en mörk, nedsvärtad helgonkrans – ”törnekronan”. ( Se ”Den Hemliga Läran” för en fullständig förklaring.) Salomo var aldrig en levande människa. Såsom han beskrivs i Konungaböckerna, är hans liv och hans verk en allegori om Invigningens prövningar och höga mål.

Följaktligen säger vi att teosofin inte är en religion utan RELIGIONEN själv, det enda föreningsbandet, vilket är så universellt och allomfattande att ingen människa, lika lite som en enda prick – från gudar och dödliga ner till djur och gräsets blad och atomen – kan finnas utanför dess ljus. Därför måste nödvändigtvis varje organisation eller samfund, som bär detta namn vara ett UNIVERSELLT BRODERSKAP.

Var det på annat vis skulle teosofin endast vara ett nytt ord, lagt till hundratals andra liknande ord, lika högt ljudande som de är pretentiösa och tomma. Betraktad som en filosofi är teosofin i sin praktiska verksamhet vad smältdegeln var för medeltidens alkemist. Den förvandlar den skenbart oädla metallen i varje ritualistisk och dogmatisk trosbekännelse (kristendomen inkluderad) till verklighetens och sanningens guld och alstrar på så sätt verkligen ett universalmedel emot människosläktets olyckor och motgångar. Detta är skälet varför ingen, av dem som begär inträde i T.S. blir frågade vilken religion han tillhör eller vilka hans åsikter om Gud kan vara. Dessa åsikter är hans egen personliga tillhörighet och har inget att göra med samfundet. För teosofi kan utövas av kristen eller barbar, jude eller hedning, agnostiker eller materialist eller t.o.m. av en ateist, förutsatt att ingen av dessa är en bigott fanatiker, som vägrar att erkänna varje man eller kvinna som sin broder eller syster som inte tillhör hans egen särskilda bekännelse eller troslära. Greve Leo. N. Tolstoy tror varken på bibeln, kyrkan eller Kristus gudomlighet, och likväl överträffar ingen kristen honom i praktiskt utförande av de principer som innehålls i bergspredikan. Dessa principer är just teosofins; inte för att de uttalades av den kristne Kristus, utan därför att det är universella etiska regler som predikades av Buddha, Konfucius, Krishna och alla andra stora Vise årtusenden innan bergspredikan nedskrevs. Följaktligen, när vi väl en gång kan leva upp till en sådan teosofi så skulle den verkligen bli ett universalmedel, för den helar de sår, som av de kyrkliga ”ismernas” skarpa hörn och kanter tillfogats varje av naturen religiös människas känsliga själ. Hur många av dessa, som av den reaktion, vilken föds av missräkning, blivit drivna ut ur en blind tros trånga område, in bland den ofruktbara otrons led är det inte som har förts tillbaka till en längtan, fylld av hopp om något högre, endast genom att förena sig med vårt Broderskap – hur ofullkomligt detta i själva verket än är.

Om vi som en illustration till detta blir påminda om att framstående medlemmar har lämnat samfundet, besvikna på teosofin, såsom fallet varit med andra dylika föreningar, kan detta inte avskräcka oss det minsta. Under det tidigare skedet av T.S. verksamhet fanns det en och annan medlem som avgick för att de inte fann mysticism, som de förstod den, utövad inom det vanliga samfundet, eller därför att ”rörelsens ledare saknade andlighet”, var ”oteosofiska och följaktligen inte följde reglerna” – men med få, ytterst få undantag utgick flertalet, för att de flesta av dem var antingen halvhjärtat engagerade eller alltför egenkära – var i sig själva såväl kyrka som ofelbar dogm. Andra åter, bröt sig ut under synnerligen klena förevändningar som t.ex. ”därför att kristendomen (kyrkodomen eller den falska kristendomen som det borde vara rättvisare att kalla den) behandlas alltför ovarsamt i våra tidskrifter” – precis som om andra fanatiska religioner behandlats varsammare eller försvarats mera. Därför har alla de som lämnat oss gjort rätt i det och har aldrig blivit saknade.

Vidare kan det också tilläggas att det antal som lämnade oss knappast kan jämföras med det antal som funnit allt det som de hade hoppats på att finna i teosofin. Dess läror, om de allvarligt studeras, framkallar genom att stimulera förnuftets förmågor och uppväcka det inre inom den animaliska människan, varje hittills slumrande kraft till det goda inom oss, liksom förnimmelsen av det sanna och verkliga i motsats till det osanna och overkliga. Då den med säker hand rycker bort den tjocka slöjan av bokstavstolkning, i vilken alla de gamla religionsurkunderna är insvepta, avslöjar den vetenskapliga teosofin, lärd som den är i tidsåldrarnas listiga symbolism, för den urgamla visdomens förhånare ursprunget till världens religioner och vetenskaper. Den öppnar nya vidder bortom de kristalliserade, stillastående och despotiska religionernas gamla horisonter, och medan hon förvandlar blind tro till ett förnuftsenligt vetande grundat på matematiska lagar – den enda exakta vetenskapen – demonstrerar hon för den kunskapssökande under djupare och mer filosofiska aspekter existerandet av det som han – bortstött av den grova formen som den döda bokstavstolkningen givit dem – för länge sedan förkastat som rena barnsagor. Den ger ett klart och utpräglat mål, ett ideal att leva för åt varje uppriktig man eller kvinna, oavsett vilken samhällsklass de tillhör och oavsett vilken nivå av bildning och intelligens de besitter. Praktisk teosofi är inte en vetenskap, utan omfattar alla livets vetenskaper, moraliska såväl som fysiska. Hon kan, kort sagt, med rätta betraktas som den universella ”farkosten”, en vägledare med världsomfattande kunskap, som inte bara hjälper och leder sina elever fram till en framgångsrik examen, för varje vetenskaplig eller moralisk tjänst i det jordiska livet, utan även förbereder dem för de kommande 1iven, förutsatt att dessa elever bara är villiga att studera universum och dess mysterier inom sig själva, istället för att studera dem genom de ortodoxa vetenskapernas och religionernas glasögon.

Låt nu ingen läsare missförstå dessa påståenden. Det är teosofin i och för sig, inte någon särskild medlem av samfundet eller ens en teosof, som förklarats besitta en sådan universell allvetenhet. Dessa två – teosofin och det Teosofiska Samfundet – av vilken den ena fungerar som ett dyrbart kärl och den andra som en blandning, den olla podrida detta innehåller, får inte förväxlas. Den ena är som ett ideal, gudomlig Visdom, fullkomligheten själv; det andra en stackars ofullkomlig organisation, som försöker att vandra under, om inte inom den förras skugga på jorden. Ingen människa är fullkomlig, så varför skulle då någon medlem av T.S. kunna väntas vara en mönsterbild av alla mänskliga dygder? Varför ska hela organisationen kritiseras och klandras för de fel, verkliga eller inbillade, som några av dess ”medlemmar” eller t.o.m. dess ledare har? Samfundet har aldrig som en särskild organisation, varit fritt från klander eller synder – errare humanum est – och inte heller kan detta sägas om någon av dess medlemmar. Följaktligen torde det snarare vara dessa – av vilka de flesta inte låter sig ledas av teosofin – som borde klandras. Teosofin är samfundets själ, det senare är det förras materiella och ofullkomliga kropp. De nutidens vise, som tror sig vara som Salomon och som ämnar sätta sig till doms över och hålla tal om det som de inte vet någonting om, uppmanas, innan de förtalar vare sig teosofin eller några teosofer, att först göra sig underrättade om båda, i stället för att av ren okunnighet kalla den ena ”en blandning av galna föreställningar” och den andra ”en sekt av bedragare och idioter”.

Obekymrade av allt detta, talar vänner såväl som motståndare om teosofin antingen som en religion eller som en sekt. Låt oss se hur dessa särskilda föreställningar som har blivit sammanknippade med ordet teosofi, har kommit att inta denna ställning, och hur det kommer sig att de har helt rätt därtill, att ingen av samfundets ledare någon gång tänkt på att dementera dessa läror.

Vi har sagt att vi tror på naturens absoluta enhet. Enhet innebär möjligheten för en väsensenhet på ett plan att komma i kontakt med en annan väsensenhet på eller från ett annat plan. Detta tror vi på.

Det nyligen utkomna verket Den Hemliga Läran påvisar vilka forntidens alla idéer var beträffande den primitiva människan och hennes tre tidigare rasers ursprungliga 1ärare. Uppkomsten av denna VISDOMS-RELIGION, på vilken alla teosofer tror, härleder sig från denna period. Den så kallade ”Ockultismen”, eller rättare sagt Den Esoteriska Vetenskapen, kan till sitt ursprung spåras tillbaka till dessa Väsen, vilka ledda av karma inkarnerade i vår mänsklighet och på så sätt anslog grundtonen till denna hemliga Vetenskap, som oräkneliga generationer av efterföljande adepter sedan utvidgat mer och mer, i varje tidsålder, medan de kontrollerat dessa läror genom personlig observation och erfarenhet. Huvudsumman av detta vetande – vilken ingen människa kan besitta i sin helhet – utgör det som vi nu kallar för teosofi eller ”gudomligt vetande”. Väsen från andra och högre världar kan möjligen besitta den fullständigt, men vi kan endast besitta den approximativt.

Alltings enhet i universum innebär och berättigar vår övertygelse om existerandet av ett vetande, på en gång vetenskapligt, filosofiskt och religiöst, som påvisar nödvändigheten och verkligheten av sambandet mellan människan och alla ting i universum; och detta vetande blir därför i grunden RELIGIONEN, och måste i sin integritet och universalitet beskrivas med det betecknande namnet VISDOMS-RELIGIONEN.

Det är från denna VISDOMS-RELIGION som alla de olika individuella ”religionerna” (oriktigt så benämnda) har sitt ursprung. Dessa har sedan i sin tur bildat sidoskott och grenar, liksom alla de mindre troslärorna som är baserade på och uppkomna genom personlig erfarenhet inom psykologin. Varje sådan religion eller religiöst sidoskott, vare sig den betraktas som ortodox eller kättersk, vis eller dåraktig, började ursprungligen som en klar och ogrumlad ström från Moder-källan. Den omständigheten att alla med tiden blev förorenade av rent mänskliga spekulationer och påhitt beroende på själviska motiv, hindrar inte någon av dem från att ha varit rena från första början. Det finns sådana trosbekännelser – vi ska kalla dem för religioner – som numera blivit så övertäckta med det mänskliga elementet, att de är fullkomligt oigenkännliga, andra visar bara tecken på tidigt förfall, inte en enda har undkommit tidens gång. Men samtliga är gudomliga, just därför de är naturliga och av genuint ursprung – mazdaismen, brahmanismen, buddhismen, likväl som kristendomen. Det är dogmerna och det mänskliga elementet i denna senare som direkt lett till den nutida spiritualismen.

Det kommer givetvis bli ett ramaskri från båda hållen om vi påstår att nutidens spiritualism i och för sig, rentvådd från de osunda spekulationer, som grundades på uttalandet av två små flickor och deras högst opålitliga ”andar” – icke dess mindre är långt mera sann och filosofisk än någon kyrklig dogm. Den världsliga spiritualismen skördar nu sin karma. De ursprungliga innovatörerna, ”de två små flickorna” från Rochester, den moderna spiritualismens Mekka, har vuxit upp och blivit två gamla kvinnor sedan de första, av dem framkallade ”knackningarna” öppnade portarna på vid gavel mellan denna och den andra världen. Det är på deras ”oskyldiga” vittnesbörd som det invecklade systemet av ett sommarland bland stjärnorna med dess aktiva astrala befolkning av ”andar” –  alltid på språng mellan deras eget ”Tysta Land” och vår mycket högljudda skvallrande jord – uppkommit och utarbetats. Men nu har dessa spiritualismens två kvinnliga profeter likt Muhammed blivit självavfällingar och har förrått ”filosofin” som de själva skapat och gått över till motståndarna. De avslöjar och fördömer praktisk spiritualism som alla tiders bedrägeri. Spiritualister – (förutom en handfull uppriktiga undantag) – har jublat och ställt sig på våra motståndares och förtalares sida, när dessa, som aldrig varit teosofer, på det skamligaste svek vårt förtroende och visade sin kluvna tunga genom att kritisera Teosofiska Samfundets Grundare för att vara bedragare och svindlare. Ska därför teosoferna i sin tur skratta åt spiritualismens ursprungliga ”uppenbarare” som nu blivit dess ”försmädare”? Aldrig! För spiritualismens fenomen är fakta, och ”flickorna Fox´s” förräderi ökar bara vårt medlidande för alla medier, och bekräftar inför hela världen vår ständiga förklaring att inget medium är att lita på. Ingen sann teosof kommer någonsin att skratta och ännu mindre glädjas åt en motståndares nederlag. Anledningen till detta är enkel:

Därför att vi vet att varelser, från andra högre världar meddelar sig med några utvalda dödliga, nu likaväl som i alla tider; även om det numera är mycket mer sällsynt än i gamla tider eftersom mänskligheten i alla avseenden blir sämre med varje civiliserad generation.

Teosofin har – uppriktigt sagt, tack vare den stora stridsuppvaktningen från alla spiritualister i Europa och Amerika, vid de första ord som yttrades emot idén att varje kommunicerande intelligens nödvändigtvis är anden av någon f.d. dödlig från denna jord –  inte sagt sitt sista ord om spiritualismen och ”andarna”. Den gör det kanske en dag. Under tiden förklarar utgivaren, en ödmjuk tjänarinna åt teosofin, än en gång sin tro på varelser, högre, visare och ädlare än någon personlig Gud – varelser som vida överträffar någon ”avlidens ande”, helgon eller bevingade änglar, men som likväl under varje tidsålder verkligen nedlåter sig att tillfälligtvis överskugga sällsynta sensitiva personer – som ofta inte har något samband med kyrka, spiritualism eller teosofi. Då utgivaren tror på höga och heliga andliga varelser måste hon även tro på existerandet av dess motsatser – lägre ”andar” goda, såväl som neutrala. Därför tror hon på spiritualismen och dess fenomen, fast somliga av dem är i hög grad motbjudande för henne.

Detta som en anmärkning i förbigående och en avstickare från ämnet, för att visa att teosofin omfattar spiritualismen – som den borde vara, inte som den är – i sina vetenskaper, baserade på kunskap och otaliga tidsåldrars erfarenheter. Det finns inte en religion, vilken är värdig namnet som har uppstått på annat sätt än som en följd av sådana besök av varelser från högre plan.

Så föddes alla förhistoriska såväl som alla de historiska religionerna, mazdaism och brahmaism, buddhism och kristendom, judaism, gnosticism och mohammedanism – kort sagt alla mer eller mindre framgångsrika ”ismer”. Alla är sanna i botten och alla är falska på ytan. Uppenbararen, konstnären som inpräntade en del av sanningen i den seendes hjärna, var alltid en sann konstnär, som gav ut äkta sanningar; men redskapet visade sig alltid vara ”blott en människa”. Bjud in Rubenstein och be honom spela en av Beethovens sonater på ett piano som lämnats att stämma sig själv, med hälften av tangenterna i en kronisk förlamning, medan strängarna hänger lösa – se då, om du trots konstnärens begåvning är i stånd att känna igen sonaten. Moralen i liknelsen är att människan – låt så vara att hon är det största av medier eller klärvoajant av naturen – endast är en människa; och lämnad åt sina egna påhitt och spekulationer inte kan vara i samklang med absolut sanning, även om hon plockar upp några av dess smulor. För människan är endast en fallen ängel, en gud i sitt inre, men med en animalisk hjärna i sitt huvud, mera mottaglig för kyla och vinångor i sällskap med andra människor på jorden, än det ofelbara mottagandet av gudomliga uppenbarelser.

Detta är upphovet till kyrkornas mångskiftande dogmer. Precis som det är upphovet till de tusen och en så kallade ”filosofiska system” (några motsägande teosofiska teorier inkluderade) och alla de brokiga ”vetenskaperna”, de andliga, mentala, kristna och världsliga; sekterism och fanatism och speciellt till den personliga fåfängan och självklokheten hos nästan alla ”nyhetsmakare” sedan medeltiden. Alla dessa har förmörkat och dolt själva existerandet av SANNINGEN – den gemensamma roten för dem alla. Kanske våra kritiker föreställer sig att vi utesluter de teosofiska lärorna från den listan? Inte alls. Även om de esoteriska lärorna som vårt samfund har förklarat och fortfarande förklarar inte är mentala eller andliga intryck av något ”okänt ovan ifrån” utan frukten av läror som har delgivits oss av levande människor, så kan de i många fall, med undantag för det som var dikterat och nedskrivet av dessa Visdomens Mästare själva, vara lika ofullständiga och felaktiga som någon av våra motståndare kan hoppas på. Den Hemliga Läran – ett verk som meddelar så mycket som kan ges ut under detta århundradet – är ett försök att delvis avslöja den gemensamma grunden och arvet till alla stora och små religioner och filosofiska system. Det sades vara absolut nödvändigt att röja bort all den mängd av stelnade missuppfattningar och fördomar som nu döljer moderstammen (a) till alla de stora världsreligionerna. (b) till de mindre sekterna, och (c) till teosofin som denna står – hur beslöjad den stora sanningen än blir genom oss och vår begränsade kunskap. Över alltsammans ligger ett tjockt lager av felaktigheter – vems hand det nu än varit som lagt på det – och på grund av att vi personligen har försökt att avlägsna en del av det, har denna ansträngning blivit en stående förebråelse mot alla teosofiska författare och även samfundet. Det finns få av våra läsare som inte kallar våra försök i The Theosophist och Lucifer, att avslöja felaktigheter som ”mycket hänsynslösa attacker mot kristendomen”, ”oteosofiska angrepp”, o.s.v. Likväl är dessa nödvändiga, nej absolut nödvändiga, om vi vill gräva fram åtminstone approximativa sanningar. Vi måste klarlägga saker och vi är beredda att lida för det – som vanligt. Det är fåfängt att lova att ge ut sanningen och sedan lämna den blandad med oriktigheter av ren feghet. Det står klart att resultatet av en sådan politik inte kan göra annat än att grumla flödet av fakta. Efter tolv års oavbrutet arbete och kamp med motståndare från jordens alla fyra hörn, har det trots våra fyra teosofiska månadstidskrifter – The Theosophist, The Path, Lucifer och den Franska Le Lotus – trots våra matta, obeskedliga protester i dem, våra blygsamma förklaringar, vår ”mästerliga oföretagsamma politik” att leka kurragömma i skuggan av en svårfattlig metafysik, bara fört med sig att teosofin allvarligt betraktas som en religiös SEKT. Vi tillfrågas för hundrade gången – ”Vad gott gör teosofin ”? samt ”Se så mycket gott kyrkorna gör!”

Hur som helst är det ett bevisat faktum att mänskligheten inte är ett dugg bättre nu, moraliskt sett och i vissa avseenden tio gånger sämre nu, än den varit någon gång under hedendomens dagar. Vidare så har kristendomen under detta sista halva århundrade – ända från den period då fritänkeri och vetenskapen fick övertaget över kyrkan – årligen förlorat åtskilliga fler anhängare inom de kultiverade samhällsklasserna än hon hinner nyomvända inom de lägre skikten av hedendomens avskum. Å andra sidan har teosofin fört tillbaka från materialism och hopplös förtvivlan till tron (grundat på logik och bevis) på människans gudomliga Själv, och dess odödlighet, mer än en av dem som kyrkan har förlorat genom dogmer, genom kravet på blind tro och tyranni. Om det nu skulle kunna bevisas att teosofin bara frälser en människa på tusen av de som kyrkan har förlorat, är då inte den förstnämnda en mycket större faktor för det goda än alla missionärer sammanlagt?

Teosofins tillvägagångssätt är – som det så ofta har upprepats i såväl tryck som muntligt av dess medlemmar och ledande personligheter – diametralt motsatt den riktning som kyrkan slagit in på; och teosofin avvisar också vetenskapens metoder, eftersom dess induktiva metoder endast kan leda till krass materialism. Fortfarande återstår det faktum att teosofin påstås vara både ”RELIGION” och ”VETENSKAP”, för hon är essensen av dem båda. Det är för den sakens skull och för kärleken till de två gudomliga abstraktionerna, det vill säga, teosofisk religion och teosofisk vetenskap, som samfundet har blivit en frivillig gatsopare för både ortodox religion och modern vetenskap; liksom den obevekliga Nemesis för dem som har degraderat de två ädla sanningarna för att tjäna sina egna avsikter och som sedan med våld skilt dem åt, även om de två är och måste vara ett. Att bevisa detta är också en av våra avsikter med denna artikel.

Nutidens materialist insisterar på en oöverkomlig klyfta mellan de två och påpekar att ”konflikten mellan religion och vetenskap” har slutat i en triumf för vetenskapen och ett nederlag för religionen. Teosofen av idag vägrar däremot att se någon sådan klyfta över huvudtaget. Om både kyrkan och vetenskapen påstår sig följa sanningen och inget annat än sanningen, så misstar sig antingen den ena och accepterar lögn för sanning, eller så misstar sig båda. Något annat hinder för deras försoning måste räknas som rent uppdiktad. Sanningen är en, även om man söker eller följer den från två olika håll. Därför påstås teosofin kunna försona de två motståndarna. Den inleder med att säga att sann andlig och ursprunglig kristen religion är, lika mycket som de andra stora och även äldre filosofierna som föregick den – sanningens ljus – ”människornas liv och ljus”.

Likadant är det med vetenskapens sanna ljus . Nu är det så att religionens ljus, fördunklat som det nu är av dogmer granskade genom glas, som blivit sotade med vidskepliga grepp, vilka kyrkorna åstadkommit på ett konstlat sätt, knappast kan tränga igenom och möta systerstrålen från en vetenskap som är lika full av spindelväv som hon själv av tidsålderns paradoxer och materialistiska ordklyverier. De två lärorna är oförenliga och kan inte stämma överens så länge som både religionsfilosofin och den vetenskap som handlar om den fysiska yttre (d.v.s. i filosofisk mening, overkliga) naturen, insisterar på det ofelbara hos sina respektive ”irrbloss”. Dessa två ljus, som sänder ut sina sken av lika längd i de falska slutledningarnas kaos, kan inte göra annat än att släcka varandras ljus och på så sätt framkalla ett ännu större mörker. De kan likväl försonas, på det villkoret att båda skall städa rent sina hus, den ena från tidsåldrarnas mänskliga slagg och den andra från materialismens och ateismens avskyvärda överflöd. Eftersom båda vägrar, är det mest lönande och bästa som kan göras, vara det som endast teosofin kan och kommer att göra, nämligen att påpeka för de oskyldiga som har fångats av de två stridande makterna – i sanning två forntida drakar, varav den ene uppslukar människornas intellekt och den andre deras själar – att den klyfta, som förmodas ligga mellan dem, endast är en optisk synvilla och att den, långt ifrån att vara en klyfta i stället är en ofantlig avfallshög uppkastad från var sitt håll av de två motståndarna för att tjäna som en befästning mot ömsesidiga anfall.

Så om teosofin inte gör något mer än påpekar för och allvarligt uppmärksammar världen på det faktum att den inbillade oenigheten mellan religion och vetenskap beror på, å ena sidan de intelligenta materialisterna som med all rätta protesterar mot absurda mänskliga dogmer, och å andra sidan på de blinda fanatiker och intresserade kyrkpräster vilka i stället för att beskydda mänsklighetens själar helt enkelt kämpar med händer och fötter för sitt eget bröd och smör och auktoritet – ja, även då visar sig teosofin vara mänsklighetens frälsare.

Nu har vi visat, hoppas vi, vad teosofin i verkligheten är och vad dess anhängare är. Den förra är en gudomlig vetenskap samt ett moralsystem så upphöjt, att ingen teosof är kapabel att göra den rättvisa; de senare är svaga men ärligt strävande människor.

 Varför ska då teosofin någonsin bedömas utifrån de personliga ofullkomligheter, som någon av dess ledare eller någon medlem av våra 150 grenar uppvisar. Man kan ju arbeta för teosofin efter bästa förmåga och ändå aldrig förmå höja sig till nivån av sin kallelse eller strävan; detta är då hans eller hennes olycka och aldrig teosofins fel, eller ens samfundets i dess helhet. Grundarna gör inte anspråk på mer än att ha satt igång det första teosofiska hjulet. Om de överhuvudtaget måste bedömas, så bör det ske efter det arbete de utfört, och inte efter vad vänner tycker eller motståndare har att säga om dem. Det finns ingen plats för personligheter i ett sådant arbete som det vi utför och alla måste vara beredda, som Grundarna är, att om det behövs låta Jagganaths vagn krossa dem individuellt för allas bästa. Det är först i den dunkla framtidens dager, när döden har lagt sin kalla hand på de olyckliga Grundarna, och därigenom satt stopp för deras aktiviteter, som deras respektive förtjänster och brister, deras goda och dåliga handlingar, och deras teosofiska arbete måste vägas på eftervärldens våg. Endast då, efter det att de två vågskålarna, med sina motsatta innehåll, har blivit ställda i jämvikt, och beskaffenheten av det överblivna nettoresultatet blivit tydligt uppenbarat för alla till sitt fulla och egentliga värde – först då skall domen kunna fällas med någonting liknande rättvisa. För närvarande är dessa resultat för utspridda, utom i Indien, för mycket spridda över hela jorden, för mycket begränsade till en handfull individer för att ens tillnärmelsevis kunna bedömas. Nu är det så att dessa resultat knappast kan märkas och ännu mindre göra sig hörda mitt ibland det larm och buller som våra högljudda motståndare och deras villiga imitatörer – de likgiltiga – åstadkommer.

Likväl – hur små de än må vara – om de en gång visat sig vara goda, så är till och med nu varje människa, hos vilken mänsklighetens framåtskridande ligger om hjärtat, skyldig teosofin sin tacksamhet för dessa resultat. Och eftersom teosofin återupplivades och fördes fram inför världen genom dess ovärdiga tjänare, ”Grundarna”, så måste deras arbete, om det varit till någon nytta, vara deras enda försvar, oavsett det nuvarande tillståndet av deras tillgodohavande i karmas obetydliga kassakonto där social ”anständighet” är infört.

 

Lucifer, november, 1888.
HELENA BLAVATSKY

Översatt från H P Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 56-68, ”Is Theosophy a Religion?”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.

                                                    
 

 _________________________________________________________________________________________________
 

| till Helena Blavatsky  Online | till ULTs hemsida | till toppen av sidan |

Copyright © 1998-2014 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö     
Uppdaterad 2014-03-23