Vad är Teosofi?



HELENA BLAVATSKY

© 2001 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

Ovanstående fråga har ställts så ofta, och missuppfattningarna varit så utbredda, att det vore försumligt av utgivarna av en tidning vars syfte är att informera om teosofi, att ge ut sitt första nummer utan att ge sina läsare ett klargörande och uttömmande svar. Men artikelns titel leder till ytterligare två frågor, nämligen, a) Vad är Teosofiska Samfundet? b) Vad är teosofer? Bägge frågor kommer att besvaras i denna artikel.

Enligt ordböckerna utgörs ordet theosophia av de grekiska orden theos, som betyder ”gud”, och sophos, som betyder ”vis”. Så långt är det riktigt. Men de förklaringar som sedan följer ger långt ifrån en klar bild av vad teosofi egentligen är. Webster´s lexikon påstår mycket originellt att teosofi är ”en förmodad kontakt med Gud och upphöjda andar, en kontakt som gör att man uppnår övermänsklig kunskap genom fysiska processer, som t.ex. de teurgiska verksamheter som en del forna platoniker utövade, eller genom kemiska processer som de tyska eldfilosoferna ägnade sig åt.”

Detta är, minst sagt, en väldigt dålig och lättvindig förklaring. Att hänföra en sådan föreställning till män som Ammonius Sakkas, Plotinos Iamblichos, Porfyrios och Proklos m.fl. tyder på antingen en medveten feltolkning av ordet teosofi eller på hr.Websters okunnighet om filosofin som sådan och avsikterna hos de största genierna i den senare Alexandrinska skolan. Att påstå att dessa män, vars samtida såväl som efterkommande ansåg vara ”teodidaktoi” eller Gudslärda, skulle ha utvecklat sin psykologiska, andliga varseblivning genom ”fysiska processer” är att beskriva dem som materialister. Och beträffande den avslutande slängen mot eldfilosoferna så studsar denna ifrån dem för att slå tillbaka på vår tids mest framstående vetenskapsmän – de i vars mun Pastor James Martineau lägger följande skryt: ”Materia är allt vi vill ha. Ge oss bara atomer så kommer vi att ge en förklaring på hela universum.”

Vaughan ger en mycket bättre och mer filosofisk förklaring. ”En teosof”, säger han, ”är en person som lägger fram en teori om Gud eller Guds verk utifrån en egen upplevelse och inte utifrån vad andra har sagt”.

Ur denna synvinkel är varje stor tänkare och filosof, speciellt de som har grundat en ny religion, filosofisk skola eller sekt, en teosof. Teosofi och teosofer har funnits ända sedan den första spirande, latenta tankeförmågan fick människan att instinktivt söka sätt att uttrycka sina egna självständiga åsikter.

Det fanns teosofer före kristendomen, trots att de kristna författarna tillskriver utvecklingen av det Eklektiska Teosofiska systemet till den första delen av det tredje århundradet efter Kristus. Diogenes Laertius spårar teosofin tillbaka till en tid före den ptolemieska dynastin och anser att dess grundare var den egyptiske hierofanten Pot-Amun, ett koptiskt namn som betyder ”en präst som har vigt sitt liv åt Amun” – visdomens gud. Men historien visar att teosofin återuppväcktes av Ammonios Sakkas, neoplatonismens grundare. Han och hans lärjungar kallade sig ”filaletéer” – älskare av sanningen, medan andra kallade dem för ”analogister” därför att de ansåg att det som hände i den yttre världen och som alla gamla legender, symboliska myter och mysterier beskrev, var analoga med eller motsvarade människans inre processer och upplevelser. Ammonios ville förena alla sekter, människor och länder i en enda gemensam tro – en tro på en Högsta, Evig, Ogripbar och Namnlös kraft som styrde universum med oföränderliga och eviga lagar. Han ville bevisa att det fanns ett slags primitivt och ursprungligt teosofiskt system som från början och i allt väsentligt var detsamma i alla länder, att få människor att lägga alla konflikter och stridigheter åt sidan och förenas i gemensamma mål och värderingar såsom barn av en och samma moder. Han ville rensa upp i de gamla religionerna, som i olika grad var korrumperade och fördunklade av allt mänskligt skräp, genom att förena och förklara dem ur rent filosofiska principer. Av denna anledning lärde man ut de buddhistiska, vedantiska och magiska eller zoroastriska systemen, i den eklektiska teosofiska skolan jämsides med alla de grekiska filosofierna. Därav det märkbara buddhistiska och hinduiska draget bland gamla teosofer och i Alexandria att dels ge föräldrar och de äldre den respekt man ansåg tillkomma dem, dels kultivera en altruistisk kärlek till hela mänskligheten och en medkänsla även för djuren. Han ville grunda ett system av moralisk disciplin som skulle få människor att leva efter de lagar som deras respektive länder hade stiftat samt höja deras medvetande genom att få dem att studera och begrunda den enda Absoluta Sanningen.

Han ansåg samtidigt att det viktigaste man kunde göra för att uppnå allt detta var att, som från ett mångsträngat instrument, utskilja ur de olika religiösa lärorna en enda fullkomligt harmonisk melodi som skulle slå an i alla sanningsälskande hjärtan.

Teosofi är allstå den arkaiska Visdomsreligionen, den esoteriska läran, som en gång i tiden var allmänt känt i alla forna länder som gjorde anspråk på att vara civiliserade. Alla gamla skrifter visar oss att denna ”Visdom” är utsprungen ur den gudomliga principen, och att den rena förståelsen av denna princip uttrycks i sådana namn som indiernas Buddh, babyloniernas Nebo, den egyptiske Thoth och den grekiske Hermes. Denna förståelse kommer också till uttryck i t.ex. vissa gudinnenamn såsom Metis, Neitha, Athena, i gnostikernas Sophia men också i Vedaböckerna, som betyder ”att veta”. För alla forntida filosofer i både öst och väst, för forntidens egyptiska hierofanter, Aryavartas rishier och greklands Teodidaktoi”, rymde dessa namn hela kunskapen om det ockulta och det grundläggande gudomliga. De hebreiska rabbinernas Mercavah, de sekulära och de populära serierna, ansågs bara var bäraren, det yttre skalet, som rymde den högre esoteriska kunskapen. Zoroastrernas mager fick undervisning och initierades i Baktrias grottor och hemliga loger; de egyptiska och grekiska hierofanterna hade sina apporrheta, eller hemliga samtal, under vilka en Mysta blev en Epopta, eller siare.

Den eklektiska teosofins grundtanke var att det bara fanns ett enda Högsta Väsende, Ogripbar och Ofattbar för, som Brihadaranyaka upanishaden frågar sig: ”Hur skulle man kunna varsebli varseblivaren?  Deras system kännetecknades av tre distinkta grunddrag: a) teorin om ovannämnda väsende, b) läran om den mänskliga själen – utsprungen ur detta väsende och därför likadan samt c) dess teurgi. Det är just teurgin som har fått neoplatonikerna att bli så missförstådda i vår tids materialstiska vetenskap. Eftersom teurgi innebär konsten att använda de mänskliga gudomliga krafterna för att kuva naturens urkrafter kallades dess anhängare till att börja med för magiker – en förvanskning av ordet ”Magh”, som betyder vis eller lärd – och blev utskrattade. Lika fel för sig hade de skeptiker på1700-talet som fnyste åt idéerna om grammofonen och telegrafen. Den ena generationens hånade och utstötta blir ofta nästa generations vise och helgon.

Modern teosofi förhåller sig på samma sätt som den forntida teosofin till detta gudomliga väsende och till själens och andens natur. De ariska nationernas populära Diu var identisk med kaldéernas Iao och också med Jupiter, den gud som de mindre lärda och filosofiska bland romarna trodde på. Och den var också identisk med samariternas Jahve, nordmännens Tiu eller ”Tiusco, britternas Duw och trakiernas Zeus. Oavsett vilken ”skola” vi ansluter oss till vad gäller det Absoluta Väsendet, det alltigenom Enda, kommer den alltid att föra oss till ett och samma resultat – om vi så bekänner oss till den grekiskt pythagoreiska-, den kaldéeiskt kabalistiska- eller den ariska filosofins inställning till det. Det pythagoreiska systemets Urmonad, som återgår till mörkret och i sig är mörker (ur det mänskliga intellektets synvinkel), gjordes till alltings ursprung. Denna grundtanke finner vi i sin helhet också hos filosoferna Leibnitz och Spinoza. Om därför teosofen antingen håller med kabbalan, som genom En-Soph frågar: ”Vem kan då förstå Det, då Det är formlöst och icke-existerande?” – eller med den storslagna versen i Rig-Veda (Hymn 129, 10:e boken) i tankarna frågar sig:

”Vem kan veta vem som skapade denna oerhörda skapelse?
Om han brukade sin vilja eller var passiv.
Endast han vet – eller kanske inte ens Han vet;”

eller, återigen, accepterar den vedantiska föreställningen om Brahma, som i upanishaderna framställs som ”utan liv, utan sinne, ren”, omedveten, ty – Brahma är ”Absolut Medvetande”; eller slutligen eventuellt bekänner sig till Nepals Svabhâviker som påstår att ingenting existerar utom ”Svabhâvât” (substans eller natur) som existerar av egen kraft utan någon skapare. Så kommer ovanstående föreställningar inte annat än leda till ren och oförfalskad teosofi – en sådan teosofi som fick tänkare som Hegel, Fichte och Spinoza att ägna sig åt de gamla grekiska filosoferna och spekulera kring den Enda Substansen – Gudomligheten, Det Gudomliga Alltet, som springer ut ur den Gudomliga Visdomen – ofattbar, ogripbar och namnlös för både forntida och modern religiös filosofi, med undantag för kristendomen och islam. Varje teosof kan således, medan han håller sig till en teori om Gudomligheten, som inte har uppenbarelse utan en självegen inspiration som sin bas, acceptera vilken som helst av ovan angivna definitioner eller tillhöra vilken som helst av dessa religioner, och ändå noggrant förbli inom teosofins gränser. Ty den senare är tron på Gudomligheten, såsom ALLTET, källan för all existens, det oändliga som inte kan bli vare sig fattat eller känt – Det som endast universum kan uppenbara, eller, som några föredrar det, Honom, och sålunda givande det ett kön och antropomorfisera det, vilket är blasfemi. Teosofin tar avstånd från den här sortens grova materialisering. Den föredrar att tro att Guds Ande, tillbakadragen i evigheten och innesluten i sig själv, varken brukar sin vilja eller skapar. Den är blott en Stråle ur det oändliga ljuset som har sprungit ur det Stora Centret – en Stråle som skapar allt synligt och osynligt och som i sig rymmer den alstrande och befruktande kraften som i sin tur skapar det som grekerna kallade för Makrokosmos, kabbalisterna kallade Tikkun eller Adam Kadmon – den arketypiska mannen, och arierna kallade Purusha, den manifestrade Brahm eller den Gudomliga Mannen. Teosofin tror också på anastasis eller ett liv efter detta, och på transmigration (själens utveckling) eller själsliga processer [1] som kan definieras och förklaras utifrån strikt filosofiska principer, och detta enbart genom att göra en distinktion mellan Vedaböckernas Paramatma (den transcendenta, högsta själen) och vedantinernas Jivatma (den djuriska eller medvetna själen).

________________
Fotnot [1] I en serie artiklar som vi kallat ”Världens stora teosofer” kommer vi att visa att många förr trodde på och fortfarande tror på själens metempsykos eller reinkarnation – från Pythagoras, som hämtade sin kunskap från Indien, till våra dagars mest kända filosofer och teosofer såsom David Hume och den engelske poeten Shelley. De franska spiritisterna är också medräknade här, hur oigenomtänkt man än kan tycka att deras system är.

För att till fullo kunna definiera vad teosofi är måste vi begrunda alla dess aspekter. Det är inte alla människors inre värld som är dold av ett oigenomträngligt mörker. Genom den högre intuition som vissa har utvecklat med hjälp av Theosophia, eller gudomlig kunskap, som lyfter medvetandet från formens värld till andens formlösa värld, har människor i varje tidsålder och i alla världsdelar fått se fenomen som hör de inre eller osynliga världarna till. Därav de hinduiska asketernas ”samadhi” eller Dyan Yog Samadhi; neoplatonikernas ”Daimonion-photi” eller andlig upplysning; Rosenkreuzarnas eller eldfilosofernas ”själsliga stjärn samtal”. Också mystikerna i sina extatiska transer samt moderna mesmerister och spiritualister hämtar inspiration från exakt samma källa även om den kommer till uttryck på vitt skilda sätt. Människans sökande efter sitt gudomliga ”jag”, så ofta (och så felaktigt) tolkat som individens kommunion med en personlig Gud, var vad alla mystiker försökte uppnå. Tron på denna möjlighet tycks ha uppstått samtidigt med mänsklighetens uppkomst och fick olika namn hos olika folkslag. Det som yogierna och shrotriya kallar Vidya kallades ”Noëtiskt arbete” av Platon och Plotinos.

”Genom eftertanke, självkännedom och intellektuell disciplin kan själen höjas till en medvetandenivå där den kan få en uppenbarelse av evig sanning, godhet och skönhet, d.v.s. till en vision av Gud”. Det var detta som grekerna kallade epopteia. ”Att förena sin själ med den universella själen” säger Porfyrios, ”kräver endast ett absolut rent sinne. Genom självbetraktelse, fullkomlig kyskhet och renlevnad kan vi närma oss Det och få, i det tillståndet, sann kunskap och underbar insikt”. Och Swami Dayanand Saraswati, som varken har läst Porfyrios eller några andra grekiska författare, och som är en samvetsgrann lärd inom den vediska skolan, säger i sin Veda Bháshya (opasna prakaru ank.9): ”För att uppnå Diksh (den högsta invigningen eller initieringen) och Yog måste man leva enligt reglerna…Själen i mänsklig form kan utföra de största bedrifterna genom att ha kunskap om eller vara i kontakt med den Universella Anden (eller Gud), och lära känna egenskaperna och de ockulta kvaliteterna hos allt i universum. En människa (en Dikshit eller invigd) kan på så sätt få eller utveckla förmågan att se och höra över stora avstånd.” Slutligen kan vi citrera Alfred R.Wallace, F.R.S., en spiritualist och samtidigt, enligt egen utsago, en stor naturalist som med modig rättframhet säger: ”Det är ’anden’, inget annat, som känner, ser och tänker, som skaffar sig kunskap, för resonemang, ifrågasätter och eftersträvar självutveckling… inte så sällan stöter man på människor vars själ kan uppfatta saker bortom kroppens sinnesorgan, eller som helt eller delvis kan lämna kroppen en tid och sedan återvända till den…anden…kommunicerar lättare med anden än med materia”.

Trots att tusentals år har förflutit mellan gymnosofernas [2] och vår egen högt civiliserade tidsålder tror idag över 20 miljoner människor, även om det är under något annorlunda former, fortfarande på samma andliga krafter som yogierna och pythagoréerna trodde på för nästan 3000 år sedan, trots eller t.o.m. kanske p.g.a. det upplysande och strålande ljus som ständigt sköljer över naturens både psykologiska och fysiska världar.

________________
[2]  Många grekiska och romerska författare såsom Strabo, Lucan, Plutarkos, Cicero (Tusculum), Plinius (vii.2) m.fl. bekräftade Yogkraftens verklighet och kallade yogierna för indiska gymnosofer.

Medan den ariske mystikern ansåg sig ha alla svaren på frågorna om liv och död bara han, genom atmân –”självet” eller ”själen”, väl hade uppnått förmågan att vara oberoende av sin kropp, och de gamla grekerna gav sig iväg på sitt sökande efter atmu – den Gömde, eller människans Guds-Själ – med de tesmoforiska mysteriernas symboliska spegel, så tror dagens spiritualister på att andarna eller de dödas själar genom uppenbarelser eller fysisk kontakt kan kommunicera med dem de älskade på jorden.

Och alla – ariska yogier, grekiska filosofer och nutida spiritualister – bekräftar denna möjlighet på basis av att det inte finns något avstånd som kan skilja den förkroppsligade själen och dess aldrig förkroppsligade ande – det sanna självet – från vare sig den Universella Själen eller andra andar, förutom olikheterna i deras respektiva kvaliteter, eftersom universums oändliga vidder inte har några gränser. Och när olikheterna i kvalitet väl har överbryggats – genom meditation som tillfälligt frigör den fängslade själen, enligt grekerna och arierna, eller genom medialitet, enligt spiritualisterna, blir en sådan kommunikation mellan förkroppsligade själar och icke-förkroppsligade andar fullt möjlig. Det var på detta sätt som Patanjalis yogier, och i deras fotspår Plotinos, Porfyrios och andra neoplatoniker, menade att de under sina timmar av extas åtskilliga gånger under sina liv hade förenats eller, rättare sagt, blivit ett med Gud. Denna uppfattning, hur felaktig den än kan tyckas i sitt förhållningssätt till den Universella Anden, viftas bort som rena inbillningen av alltför många stora filosofer. Vad gäller theodidaktoi kan man säga att den enda tvistefrågan, den mörka fläcken i denna filosofi av extrem mysticism, var dess anspråk på att jämställa naturlig, extatisk upplysning med sinnlig varseblivning. Yogiernas påstående att de kunde se Iswara ”ansikte mot ansikte” kullkastades framgångsrikt av Kapilas strikta logik. Och vad gäller liknande förmätna påståenden gjorda av deras grekiska efterföljare samt en lång rad kristna i extas och slutligen de två sista under de senaste hundra åren som påstod sig kunna se Gud – Jacob Böhme och Swedenborg – borde och skulle ha ifrågasatts både filosofiskt och logiskt om bara några av alla de stora vetenskapsmän som också är spiritualister hade varit mer intresserade i spiritualismens filosofi än i dess fenomen.

De alexandrinska teosoferna var uppdelade i neofyter, invigda och mästare eller hierofanter. De kopierade sina regler från Orfeus´ gamla mysterier som, enligt Herodotus, hade med sig dem från Indien. Ammonios fick sina lärjungar att gå ed på att inte avslöja de högre lärorna för andra utom de som hade visat sig vara högst värdiga och initierade och som hade lärt sig att betrakta andra folkslags gudar, änglar och demoner utifrån den esoteriska hyponia, eller andemeningen.

”Gudarna finns men de är inte vad hoi polloi, den obildade massan, tror att de är”, säger Epikurus. ”En ateist är inte en som förnekar existensen av de gudar som den stora allmänheten tillber utan är en som påklär dessa gudar folkets uppfattningar”. Aristoteles i sin tur påstår att: ”…den gudomliga Essens som genomsyrar hela naturriket och som kallas för gudar helt enkelt är de första principerna”.

Plotinus, lärjunge till den ”Guds-lärde” Ammonius, säger till oss att den hemliga gnosis, eller teosofins kunskap, har tre nivåer – uppfattning, vetenskap och upplysning. ”Den första nivåns redskap är sinnesförnimmelse eller varseblivning, den andra nivåns redskap är dialektik, och den tredje nivåns redskap är intuition. Förnuftet är underordnat intuitionen. Intuition är absolut kunskap som uppstår ur sinnets identifikation med det kända objektet. ”Teosofi är psykologins exakta vetenskap, så att säga. Jämfört med naturlig, outvecklad medialitet är den som Tundalls kunskap i fysik jämfört med en skolpojkes kunskaper i samma ämne. Den utvecklar klarsynen hos människan – det Schelling kallar” en omedelbar förståelse för vad som är subjekt och objekt hos en individ”, så att människan under inflytande av och i kunskap om hyponia tänker gudomliga tankar, ser allting så som det verkligen är, i dess sanna ljus, och till slut ”blir mottagare av Världssjälen”, för att använda en av Emersons vackraste uttryck. ”Jag, den ofullkomlige, dyrkar min egen fullkomlighet”, säger han i sin storartade Essay on the Oversoul. Förutom detta psykologiska eller själsliga tillstånd utvecklade teosofin varje gren av vetenskapen och de sköna konsterna. Teosofin kände också mycket väl till det som vi idag allmänt kallar hypnos. Praktisk teurgi eller ”ceremoniell magi” som det romersk-katolska prästerskapet så ofta hemfaller åt i sina exorcismer förkastades av teosoferna. Det är endast Iamblichos, som genom att transcendera de andra eklektikerna, lade till läran om teurgi till teosofin.

I okunnighet om den verkliga innebörden i naturens esoteriska gudomliga symboler är människan benägen att felbedöma sin själs förmågor och istället för att stå i andlig och mental förbindelse (kommunion) med de högre himmelska väsenden, de goda andarna (den platonska skolans teurgers gudar), åkallar hon istället omedvetet de onda, mörka krafterna som lurar runt mänskligheten – de odödliga, hemska skapelser som alstrats av mänskliga brott och laster – och irrar på så sätt bort från theurgia (vit magi) till göetia (eller svart magi, svartkonst). Men varken vit eller svart magi är vad de flesta tror. Att man skulle kunna ”höja den andliga nivån” med hjälp av Salomos nyckel, är höjden av vidskeplighet och okunnighet. Endast goda handlingar och avsikter kan höja oss till en sådan andlig nivå att vi kan ”tala med gudarna” samt uppnå det vi vill. Alkemi, som av så många ansågs vara både en andlig filosofi och en fysisk vetenskap, ingick också i den teosofiska skolans undervisning.

Det är anmärkningsvärt att varken Zoroaster, Buddha, Orfeus, Pythagoras, Konfucius, Sokrates eller Ammonios Sakkas skrev ner någonting. Anledning till detta är uppenbar. Teosofi är ett dubbeleggat redskap och olämpligt för de okunniga eller själviska. Liksom alla gamla filosofier har den sina anhängare bland nutidens människor, men fram till våra dagar hade den väldigt få lärjungar, och dessa tillhörde mycket olika sekter och livsåskådningar. ”Helt idémässigt, och utan att ha grundat någon skola, har de ändå haft ett stilla inflytande på all filosofi. Och när tiden är inne kommer säkert dessa tyst framlagda idéer att ge mänsklighetens tankevärld helt nya inriktningar” anmärker mystikern och teosofen Kenneth R.H. Mackenzie IXº i sitt omfattande och värdefulla arbete The Royal Masonic Cycloepaedia (artiklar Theosophical Society of New York, s.731)  3)

________________
[3] The Royal Masonic Cycloepaedia of History, Rites, Symbolism and Biography. Utgiven av Kenneth R.H. Mackenzie IXº (Cryptonymous), ärad medlem av Canongate Kilwinning Lodge, nr.2, Skottland. New York, J.W.Bouton, 706 Broadway, 1877.

Sedan eldfilosofernas tid har teosoferna aldrig organiserat sig på något sätt. Jagade som de var av det kristna prästerskapet kunde en teosof, fram tills för mindre än ett sekel sedan, räkna med att dömas till döden för sin filosofi. Statistik visar att det under en period av 150 år inte mindre än 90.000 män och kvinnor brändes på bål anklagade för häxeri. Bara i Storbritannien avrättades 3.000 personer under en period av 20 år (mellan 1640 och 1660) för sitt påstådda samröre med ”djävulen”.

Det var först sent i vårt nuvarande århundrade – 1875 – som några högt utvecklade mystiker och spiritualister bildade ett sällskap i New York, USA, som nu är vida känt som Teosofiska Samfundet, därför att de var missnöjda med spiritualismens teorier och förklaringar som inte tillnärmelsevis täckte och tillräckligt uttömde den viktiga frågan om de s.k. paranormala fenomen som är så utbredda. Och när vi nu har förklarat vad teosofi är kommer vi i en senare artikel att berätta om vårt samfund, som också kallas ”Mänsklighetens Universella Broderskap”.

HELENA BLAVATSKY
Theosophist, oktober 1879.

Översatt från H.P. Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 39-47, ”What is Theosophy”. Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.