Vad är teosofer?



HELENA BLAVATSKY

© 2001 Online Teosofiska Kompaniet Malmö 

HELENA BLAVATSKY 1831-1891

VAD ÄR TEOSOFER?

Är teosofer det de påstår sig vara – sådana som studerar naturlagarna, gammal och modern filosofi samt empirisk vetenskap? Är de teister, ateister, socialister eller idealister? Eller är de blott avfällingar från modern spiritualism – drömmare och inget annat? Kan man ta dem på allvar och kan man tro att de verkligen är i stånd att diskutera filosofi och att förmedla sann vetenskap? Eller ska man bemöta dem med samma blida överseende man bemöter "harmlösa eldsjälar"? Teosofiska Samfundet har bl.a. beskyllts för att tro på "under" och "trollkonster". Och att samfundet, liksom t.ex. Carbonari, skulle ha hemliga politiska syften. Samfundets medlemmar har också anklagats för att vara spioner åt Rysslands enväldige tsar och dessutom för att predika socialistiska och nihilistiska läror samt, mirabile dictu, för att, av ekonomiska skäl, ha ingått en hemlig pakt med franska jesuiter i avsikt att splittra den moderna spiritualismen! Lika aggressivt har amerikanska positivister kallat teosoferna för drömmare och vissa tidningar i New York har kallat dem avgudadyrkare. Spiritualisterna påstår i sin tur att de vill blåsa nytt liv i en "förlegad vidskepelse", den kristna kyrkan ser dem som djävulens trolösa sändebud och professor W.B.Carpenter, F.R.S.[Fellow of Royal Society] anser dem vara lättrogna och beredda att gå på vad som helst. Slutligen, och mest absurt, är de hinduiska motståndare, som i ett försök att undergräva teosofernas inflytande, helt sonika har påstått dem ta till hjälp demoner för att kunna utföra vissa fenomen. I hela denna soppa av åsikter står i alla fall en sak helt klar – samfundet, dess medlemmar och deras åsikter tycks tydligen vara tillräckligt viktiga att diskuteras och fördömas – människan förtalar bara den hon hatar…eller fruktar.

Men om samfundet har sina fiender och häcklare, har den också sina vänner och försvarare. I allt ris har det också funnit ros. Från att ha börjat som en grupp på cirka ett dussin hängivna män och kvinnor hade samfundets medlemsantal en månad senare vuxit sig så stor att man fick börja hyra en stor samlingssal för att hålla sina möten. Inom loppet av två år hade samfundet grenat ut sig till flera länder ute i Europa och något senare hade det börjat samarbeta med den indiska Arya Samaj, som leddes av den lärde pandit Dayanad Saraswati Swami samt också med de ceylonesiska buddhisterna, som leddes av den lärde H. Sumangala, överstepräst i Adams´ Peak och ordförande i Widyodaya College, Colombo.

Om man verkligen vill försöka förstå de psykologiska vetenskaperna ska man åka till Aryâvarta – detta heliga och uråldriga land som numera kallas Indien. Inget annat land i världen kan uppvisa en sådan uråldrig esoterisk kunskap och civilisation som Indien, hur förfallen hennes ynka skugga – det moderna Indien – än är. Indien är, enligt vår uppfattning, den fruktbara urvagga som alla filosofiska system är framsprungna ur. Och det är till denna psykologins och filosofins urkälla som en del västerländska tänkare har rest för att lära av dess urgamla visdom och få ta del av dess märkliga hemligheter. Språkvetenskapen av idag har utvecklats alltför långt i en speciell riktning för att den på denna sena tidpunkt ska vilja erkänna Aryâvartas status som s.a.s. förstfödande nation. Den moderna kronologins obevisade och fördomsfulla hypoteser är inte värda att tas på allvar och kommer med tiden att försvinna precis som alla obevisade hypoteser gör. Filosofins utveckling – från Kapila via Epikuros till James Mill; från Patanjali via Plotinos till Jacob Böhme – kan härledas, såsom flodens fåra kan spåras genom landskapet, tillbaka till Aryâvarta. Ett av syftena med samfundets bildande var att man ville undersöka spiritualisternas alltför orealistiska syn på de disinkarnerade andarnas förmågor. Och har vi väl talat om för dem vad vi anser att dessa fenomen i varje fall inte är, blir vi ju tvungna att tala om vad de är. Det är så uppenbart att det är i österlandet, och då framförallt i Indien, man ska söka efter nyckeln till spiritualisternas påstådda "övernaturliga" fenomen, att detta nyligen (11 augusti 1879) också medgavs i tidningen Pioneer, en angloindisk dagstidning som utges i Allahabad och som har rykte om sig att aldrig trycka annat än det den kan stå för. Kritisk mot de vetenskapsmän som alltför länge varit "alltför upptagna av den fysiska verklighetens upptäckter och alltför ointresserade av att forska i det s.k. övernaturliga", tar den upp "den nya vågen av tvivel" (spiritualism), som "på senare tid har börjat tvinga fram en förändring i denna inställning". Sedan fortsätter tidningen med att säga att "det övernaturliga har hos ett stort antal människor, högt civiliserade och intelligenta inberäknat, återigen gjort sig gällande som ett ämne värt undersökning och forskning. Och det verkar rimligt att anta att man hos de ’vise’ i österlandet… i större omfattning än bland mer moderniserade invånare i väst, kan hitta spår av de egenskaper, vad de än månde vara, som föregår och är nödvändiga för att övernaturliga fenomen ska kunna manifesteras." Därefter, och helt omedveten om att det han argumenterar för faktiskt är vårt samfunds främsta mål och syfte, skriver ledarskribenten att "detta är enligt vår uppfattning det enda område inom vilket de indiska teosofernas arbete kan vara av betydelse. Man vet att de ledande medlemmarna av Teosofiska Samfundet i Indien redan är mycket avancerade studenter av ockulta fenomen och vi kan inget annat än hoppas att deras uttalade intresse i orientalisk filosofi…döljer en förbehållen önskan att göra den typ av forskning som vi här [i denna artikel] har föreslagit."

En av de många saker samfundet vill med sitt arbete är att forska i det övernaturliga, men det allra viktigaste är att återuppta Ammonius Sakkas arbete och få de olika länderna i världen att inse att vi alla är "barn av samma moder". Det är också hög tid att vi inom samfundet förklarar den forntida teosofins transcendentala aspekt. Hur mycket överensstämmer våra uppfattningar med de forntida ariska och grekiska mystikernas naturforskande och Gudssökande vetenskap? Och med de förmågor som den moderna andliga medialiteten gör anspråk på att ha? Med alltihopa! Men skulle man fråga oss vad vi tror på, skulle svaret bli: "Som organisation – ingenting." Som oberoende organisation bekänner sig samfundet nämligen inte till någon religion överhuvudtaget, eftersom den anser att religion bara är en form människan iklär andlig kunskap, och teosofi är essentiellt andlig kunskap i sig – själva essensen av filosofiskt och teistiskt studium. Som en världslig manifestation av universell teosofi kan Teosofiska Samfundet lika litet vara sekteristisk som den geografiförening som representerar global geografiforskning och inte bryr sig om vilken livsåskådning sina forskningsresande har. Samfundets religion är ett algebraiskt tal där varje medlem är fri att byta ut de potenser han vill om de bättre stämmer överens med klimatiska och andra förhållanden i hans eget land, med egenheterna hos hans eget folk eller till och med hans egna personliga egenskaper, så länge = tecknet inte utesluts. Eftersom vårt samfund inte bekänner sig till någon religion, är den alltid redo att ge och ta, lära och undervisa, genom praktiska försök och erfarenheter i motsats till ett passivt och okritiskt accepterande av pådyvlade dogmer. Det är berett att anta varje slutsats som framlagts av någon av ovannämnde skolor eller system om den kan bevisas logiskt eller experimentellt. Och omvänt, inte acceptera något på rena trosgrunder oavsett vem som vill det.

Men när det gäller samfundets enskilda individer är det en helt annan sak. Medlemmarna utgörs av ett brett spektrum av nationaliteter och folkgrupper, som är uppvuxna i och utbildade inom mycket olika religioner och sociala förhållanden. En del tror på en sak, andra på något annat. Några är intresserade av den forntida magi, eller hemliga visdom, som lärdes ut i dåtidens allra heligaste tempelrum – det rakt motsatta mot uppenbarelsetro eller djävulsdyrkan. Andra tror på den moderna spiritualismen, d.v.s. att man kan kommunicera med de dödas andar. Vidare finns det de som tror på mesmerism eller animalisk magnetism, och återigen andra som tror på att naturen är genomsyrad av en osynlig dynamisk kraft. Sedan finns det de som ännu inte har bestämt sin tro utan håller sig öppna och avvaktande. Vissa säger sig t.o.m. på sätt och vis vara materialister. Det finns inga ateister eller fanatiska sektmedlemmar i vårt samfund, för själva det faktum att någon väljer att bli medlem, är nämligen ett bevis på att han eller hon är sökare av den slutgiltiga sanningen om tingens absoluta grundessens. Om det verkligen finns något sådant som en filosofiskt spekulerande ateist, något filosoferna kanske skulle förneka, blir denne tvungen att förneka att det finns något sådant som orsak och verkan, d.v.s. samverkande krafter i den materiella såväl som i den andliga världen. Det kan finnas medlemmar som, precis som poeten Shelley, i sitt sökande efter en verkans absoluta och yttersta orsak låter sin fantasi springa från en orsak till dess bakomliggande orsak till dess bakomliggande orsak o.s.v. i all oändlighet, tills varje orsak logiskt har förvandlats till en verkan med sin bakomliggande orsak o.s.v. tills det Eviga har spaltats sönder till all oigenkännlighet. Men inte ens de är ateister i ordets egentliga mening även om de inte identifierar universums materiella krafter med de egenskaper och funktioner som teisterna hänför till sin Gud. I och med att de inte längre kan frigöra sig från föreställningen om maktens, orsakens, behovets och effektens abstrakta ideal kan de nämligen endast betraktas som ateister vad beträffar en personlig gud, men inte vad beträffar panteistens Universella själ. Och inte heller kan den fanatiske sekteristen, instängd som han är sin religions oigenomträngliga mur av dogmer, komma ur sitt fångenskap för att sluta sig till Teosofiska Samfundet, lika litet som han där skulle tas emot, då hans religion inte tillåter honom att pröva och ifrågasätta sin tro. Samfundets grundinställning är nämligen att man fritt och utan rädsla ska kunna söka sanningen.

Teosofiska Samfundet som organisation anser att de verkliga teosoferna är alla självständiga tänkare och forskare av naturens dolda sida, om de så är materialister, d.v.s. sådana som anser materia vara "grunden och förutsättningen för allt jordisk liv", eller spiritualister, d.v.s. de som anser anden vara källan till all energi och materia. Och detta beror på att man som teosof inte nödvändigtvis behöver tro på en enda specifik gud eller gudomlighet. Man behöver bara tillbe och försöka identifiera sig med den levande naturens väsen – vörda Närvaron, den osynliga Orsaken, som ständigt uttrycker sig sjäv i sina oändliga och ständiga manifestationer och skapelser: den ofattbare, allsmäktige och allestädesnärvarande Proteus – Närvaron som är odelbar till sitt Väsen och formlös men ändå närvarande i alla former; det som är både här och där, överallt och ingenstans; är ALLT och INGET – spridd men ändå hel; det väsen som fyller, håller ihop, förenar och inrymmer allt och som ryms i allt. Vi tror att vi nu har klargjort att alla, om man så klassificerar dem som teister, panteister eller ateister, ändå är nära besläktade med varandra. En student som överger det invandas gamla och upptrampade stig och träder in på det självständiga tänkandets ensamma stig – mot Gud – är, oavsett vad han själv kallar sig, teosof – en självständig tänkare, en som söker den eviga sanningen "frammanad av sin egen inspiration" att finna svar på de universella frågorna.

Teosofin är nära förbunden med varje människa som uppriktigt söker efter kunskap om den Gudomliga Principen, människans förhållande till denna princip och naturens manifestation av den. Den ställer sig också bakom alla ärliga vetenskapsgrenar till skillnad mot det som ofta får gälla som exakt fysisk vetenskap, bara den håller sig inom sina egna ramar och inte går in i psykologins och metafysikens områden. Och är också allierad med alla ärliga religioner, d.v.s. de religioner som är beredda att låta sig prövas på samma sätt som allt annat här i världen. Böcker som innehåller de mest självklara sanningarna anser vi vara inspirationskällor, inte uppenbarare av absoluta sanningar. Böcker är för övrigt underlägsna Naturens Bok eftersom de är skrivna av människor och innehåller deras personliga och begränsade tolkning av verkligheten. För att rätt kunna läsa och verkligen förstå Naturens Bok måste läsarens medfödda själsliga förmågor vara fullt utvecklade. De upphöjda lagarna kan endast uppfattas genom intuitionen. De är bortom argumentens och dialektikens domäner och kan aldrig i djupet förmedlas av någon annan, hur mycket de än påstår sig ha en direkt uppenbarelse. Och, eftersom detta samfund, som tillåter de största utsvävningarna i de rena idealernas riken, ändå och icke desto mindre är mycket strikt vad gäller fakta, har den en uppriktig respekt för den moderna vetenskapen och dess rättskaffens representanter. Trots att den moderna fysiska vetenskapens representanter saknar en högre andlig intuition står världen ändå i oerhörd skuld till dem. Därför håller samfundet helhjärtat med den begåvade och vältalige prästen O.B. Frothinghams lysande och indignerade kritik mot dem som inte tillräckligt uppskattar det arbete som våra stora naturforskare gör. "Skulle vetenskapen vara areligiös, ateistisk?!", utropade han på ett föredrag han nyligen höll i New York. "Vetenskapen håller på att skapa en ny bild av Gud. Det är tack vare den vi överhuvudtaget har en föreställning om en levande Gud. Hade det inte varit för vetenskapen, som håller på att väcka oss ur de fruktansvärda villfarelser som gäckar, förvirrar och begränsar oss, och istället hjälper oss att tolka det vi ser, hade vi alla förr eller senare förmodligen blivit ateister under protestantismens vilseledande inverkan …"

Och det är också tack vare sådana orientalister som bl.a. Sir W.Jones, Max Müller, Burnouf, Colebrook, Haug, S:t Hilaire outtröttliga ansträngningar som samfundet, som organisation, känner motsvarande djupa respekt och vördnad för världens gamla religioner, däribland den vediska-, buddhistiska- och zoroastriska religionen, för att nämna några och också känner själsfrändskap med hinduiska, sinhalesiska, persiska, jainska, hebreiska och kristna medlemmar såsom enskilda studenter av "självet", naturen och det gudomliga i naturen.

"Född" i Förenta staterna, grundades samfundet efter "moderlandets" modell. Denna sammanslutning av stater uteslöt ordet Gud ur sin författning så att den aldrig skulle misstänkas vilja grunda en ny statsreligion och lagstadgade alla religioners absoluta jämlikhet. I dess författning ingick också att alla skulle stödja staten och i sin tur vara beskyddade av den. Vårt samfund, som har denna författning som förebild, kan med rättvisa kallas en "Samvetets Republik".

Vi hoppas att vi nu har klargjort för denna artikels läsare varför våra medlemmar, som individer, är fria att bekänna sig till vilken religion de vill, eller helt avstå ifrån detta om de så vill, så länge de inte i en förmätenhet tror sig vara andras samvete och försöker påtvinga dem sina åsikter. Samfundets stadgar är väldigt bestämda på denna punkt. Den försöker leva efter det gamla buddhistiska axiomet: "Respektera din egen tro och förtala inte andras". Dessa ord genljuder i vår egen tid i Brahmo Samajens Declaration of Principles, som så ädelt säger: "Ingen sekt ska nersvärtas, förlöjligas eller hatas". I del IV av Revised Rules of the Theosophical Society, som nyligen antogs i styrelsen i Bombay, finns följande stadga:

Det är inte tillåtet för Modersamfundets representater, att vare sig positivt eller negativt, med ord eller genom handling, särbehandla någon enskild sektion (sekteristisk avdelning eller grupp inom samfundet). Varje enskild sektion ska betraktas som föremål för samfundets omsorg och engagemang och bemötas därefter. Alla har samma rätt att praktisera sin tro i en opartisk värld.

Som självständig individ kan en medlem, under angrepp, ibland bryta denna regel, men ska ändå, som representant för samfundet, så långt som möjligt lägga band på sig själv, vilket framhålls mycket bestämt på våra möten. Teosofi, i sin abstrakta och upphöjda betydelse, står nämligen över alla mänskliga sekter – den är alldeles för vittomfattande för att kunna rymmas i någon sekt men kan med lätthet rymma dem alla.

Avslutningsvis vill vi bara säga att teosofin är bredare och långt mer universell i sin syn än någon befintlig och ren vetenskaplig förening och att den förutom sitt vetenskapliga intresse också har en fast tro på att man kan, och detta är något den också vill, tränga in i de okända andliga områden som vetenskapen anser att sina representanter inte borde forska inom. Och den har dessutom en egenskap som de flesta av världens religioner saknar, nämligen den att den inte gör någon åtskillnad mellan hedning, jude eller kristen. Det är i denna anda som samfundet, ur en grundtro på ett universellt broderskap, har bildats.

Samfundet är inte särskilt intresserad av mänsklighetens yttre förvaltning av den materiella världen. Den är neutral i alla politiska frågor, men tar bestämd avstånd ifrån socialismens och kommunismens orealistiska drömmar, eftersom den anser att båda politiska riktningar är exempel på den brutala maktens och slöhetens förklädda konspirationer mot allt ärligt arbete. Samfundet fokuserar på de synliga och osynliga världarnas ockulta sanningar. Om människan styrs av en monarki eller en republik berör bara den fysiska människan. Hennes kropp må vara förslavad men hennes själ kan ingen sätta sig över. Hon kan ge samma stolta svar till sina förtryckare som Sokrates gav till sina domare. Ingen har nämligen makt över den inre människan.

Detta är alltså Teosofiska Samfundet, dess principer samt dess mångskiftande mål och syften. Man kan förstå allmänhetens tidigare missuppfattningar och de angreppspunkter dess fiender lätt har kunnat hitta för att skada samfundets anseende i allmänhetens ögon. Den sanne studenten har alltid varit en ensling, en människa inriktad på kontemplativ tystnad och meditation. Hennes vanor och intressen har så lite gemensamt med den stressiga världen att när hon är försjunken i sina studier kan hennes fiender och belackare härja fritt. Men tiden läker allt och lögner är flyktiga. Endast sanningen är evig.

I en senare artikel kommer vi inte bara att berätta om några av de samfundsmedlemmar som har gjort stora vetenskapliga upptäckter utan också om andra vilka både psykologer och biologer står i skuld till för det nya ljus de har kastat på den inre människans mer outforskade sidor. Med den här artikeln ville vi bara bevisa för läsaren att teosofi varken är en "ny… doktrin" eller politisk intrig och inte heller en av de där kortlivade dagsländorna, ett sällskap av entusiaster som är här ena dagen och borta nästa. Att inte alla våra medlemmar tycker lika bevisas av att samfundet har delats upp i två stora Divisioner – den österländska och den västerländska. Den senare har i sin tur delats upp i flera underavdelningar utifrån ras och religion. En människas tänkande, hur oändligt variationsrik det än är, är aldrig allomfattande. Eftersom tanken aldrig kan vara allestädesnärvarande kan den av nödvändighet bara gå i en enda riktning. Och har tanken väl vandrat bortom exakt mänsklig kunskap går den vilse eftersom den enda centrala och absoluta sanningens utlöpare är oändlig. Det är därför också de stora filosoferna ibland går vilse i spekulationernas labyrinter och därmed blir föremål för eftervärldens kritik. Men eftersom de alla vill samma sak, nämligen att avglorifiera det mänskliga intellektet, skingra vidskepelse samt finna sanningen, är alla lika välkomna. Vi inom samfundet är överens om att man bäst kan uppnå ovanstående genom att övertyga och entusiasmera den nya generationens unga hjärnor som just nu håller på att överta sina fördomsfulla och konservativa föregångares plats. Och, när var och en – såväl den obetydlige som den inflytesrike – väl har vandrat kungsvägen fram till kunskap, lyssnar vi på och välkomnar dem alla i vår gemenskap. För ingen uppriktig sökare kommer någonsin tillbaka tomhänt och även den som inte har dragit till sig allmännhetens uppmärksamhet och uppskattning kan ändå lägga sitt lilla bidrag på Sanningens enda altare.

Theosophist, oktober, 1879.
HELENA BLAVATSKY

Översatt från Helena Blavatskys Theosophical Articles, vol I, sid 39-55, "What are the Theosophists?". Utgiven av The Theosophy Company, Los Angeles 1981.